Kommentarer om
Partiska medier

När radiojournalisten och programledaren Cecilia Uddén råkade försäga sig och i radion talade sanning uppstod en het debatt om journalister kan vara opartiska - något som denna blogg inte tror, men just därför kräver något som saknas idag: balans mellan vänstersympatier och borgerliga.



Lördag 2004-10-30 / 14.39
DAGS FÖR VARUDEKLARERAD JOURNALISTIK. När Cecilia Uddén förklarar sig i SVD-Brännpunkt idag, vill hon framstå som något av en Bush-supporter. Därmed följer hon det urgamla knepet: när du som journalist avslöjats som propagandist för vänstern, lyft plötsligt fram någon högerståndpunkt. Simsalabim och Uddén är återställd som balanserad!

Det fungerar naturligtvis inte. Skälet till den radiodebatt där hon sa sanningen, att Sveriges Radio skiter i opartiskheten, var ju just hennes starka och tydliga sympatier för presidentutmanaren John Kerry. Johan Norberg la fram flera citat av henne som inte gick att misstolka. Det var då, inträngd i ett hörn, som hon råkade ”försäga sig”.

Typiskt är också att hon, liksom Göran Rosenberg i DN igår, inte tar upp att det som är partiskt alltid är partiskt till förmån för vänsterståndpunkter. Varför berör de inte det? Svaret är självklart: de vill inte diskutera vänsterns totala dominans över public service-kanalerna. De vill fortsätta sprida propaganda - oemotsagda.

Jag delar deras uppfattning om att ingen kan vara opartisk bakom en mask. Men den korrekta slutsatsen av det är ju inte att låta vänsterjournalister fortsätta dominera med sin partiskhet utan mask. Svaret är att duktiga vänsterjournalister naturligtvis kan fortsätta, men att det tydligt talas om att det här är vänsterns synsätt - och att journalister med borgerliga, konservativa och liberala synsätt anställs och får göra andra inslag.

Det är dags för varudeklarerad journalistik. Den har länge funnits i andra länder. Samhällsprogram har ofta en programledare från höger och en från vänster, som intervjuar gäster från sina respektive utgångspunkter. Då blir samhällsfrågor ”allsidigt belysta” och public service-uppdraget uppfyllt.

Crossfire heter ett program i CNN enligt detta koncept. Varför tillämpar inte SR det i exempelvis Ekots lördagsintervju? Där häckar ofta den socialdemokratisk journalisten Björn Elmbrant ensamt. Är det opartiskt? Inte ett dugg. Varför inte ta in en frågeställare till, från höger? SR säger nej. Varför då? Det är en riktigt brännande fråga.

Diskussionen handlar i grund och botten om vänstern ska få fortsätta dominera svenska medier - eller om det är tid att skapa lite balans.


Fredag 2004-10-29 / 13.20
BALANS KRÄVER MER ÄN VÄNSTERÅSIKTER. Göran Rosenberg är urtypen för en svensk vänsterintellektuell. Han ondgör sig i DN-kultur (ej online) över att Cecilia Uddéns subjektivitet (se blogg 27 okt) leder till diskussion:
Blir dessa redan sända program plötsligt sämre av att Cecilia Uddén har redovisat en åsikt om presidentkandidaterna? Och blir de program som hon nu inte tillåts producera plötsligt bättre av att en journalist med dolda åsikter intar hennes plats?

Eller är det verkliga problemet ett journalistskrå som hycklande hävdar att legitimiteten och trovärdigheten sitter i masken. Det gör den inte.
Det är lite lustigt att Rosenberg inte förstått att det Uddén gjort är att säga: ”kungen är naken”. Sveriges Radio - och de flesta andra medier i Sverige - har använt ”opartiskhet” och ”saklighet” för att skyla sin grova vänstervridning. Det är ju när man låtsas presentera opartiska fakta som det räcker med EN röst i etern. Så fort man erkänner att journalister har åsikter och är subjektiva, måste man balansera vänsterståndpunkter med, just det, högeråsikter. Och är det något medieorganisationer till varje pris velat undvika, så är det att ge borgerliga röster utrymme i medierna.

Rosenberg attackerar alltså det fikonlöv som givit honom och andra med vänsteråsikter fri tillgång till statsradion, statstelevisionen m fl, samtidigt som klassiskt liberala, konservativa och andra icke-socialistiska ståndpunkter kunnat stängas ute. Dessa ståndpunkter behöver inte ges någon röst, eftersom Sveriges Radio är balanserat, sakligt och objektivt. Eller hur?

Det är inget fel att Uddén och andra är vänster. Men för balansens skull måste SR, TV4, SVT m fl anställa programledare och kommentatorer som har liberala, konservativa och borgerliga värderingar. För inte kan Rosenberg mena att vänstern ohämmat ska bedriva propaganda, samtidigt som andra synsätt utestängs?


Onsdag 2004-10-27 / 15.33
STACKARS CECILIA UDDÉN. Radiojournalisten Cecilia Uddén sa sanningen i P1. Därför har Sveriges Radio stängd av henne. Om alla journalister som tänker och agerar i enlighet med Uddéns beskrivning stängdes av, skulle all nyhetsrapportering om utlandet upphöra i Sverige. Uddén sa:
Och jag tycker heller inte att svenska medier har något som helst krav på sig på opartiskhet när det gäller valet i USA. Vi har ju ingen anledning att vara opartiska och redovisa båda ståndpunkter på samma sätt som vi skulle göra i ett svenskt val. Det gör vi ju heller inte i andra internationella frågor. Vi skulle inte göra så i valet i Tunisien eller Saddam Hussein eller något annat.
Budskapet är ingen som helst överraskning för denna blogg (se ex 9 april). Sedan tidigare har 1) Sveriges Radio, 2) TV4 och 3) DN's utrikesredaktion utnämnts till Sverige mest tendensiösa, obalanserade och osakliga medier i utrikesfrågorna. De arbetar alla enligt Uddéns synsätt på journalistik.

Nu heter det i Sveriges Radio's pressmeddelande:
- Programledaren Cecilia Uddéns formuleringar i programmet P1 Morgon i morse innehöll felaktigheter och var olyckliga, säger programdirektör Kerstin Brunnberg.

- Jag beklagar att jag uttalade mig i strid med programreglerna och att jag därmed gav ett helt missvisande intryck av villkoren för rapporteringen i Sveriges Radio, säger Cecilia Uddén.
Uddéns uttalande innehöll inga ”felaktigheter” och gav inte alls ”missvisande intryck” - hon gjorde något som man däremot inte får göra: säga sanningen. Journalistkåren ser som sin uppgift att sprida de ”rätta” ståndpunkterna, de har iklätt sig rollen som propagandisten, men under saklighetens täckmantel. Och det är det sistnämnda som är det allvarliga. Journalister får naturligtvis ha hur extrema vänsterståndpunkter de vill, men då ska det tydligt anges att man uttalar sig som marxist eller socialist, inte som en neutral rapportör.

PJ just nu tar upp frågan om vad som händer nu: kommer Sveriges Radio att göra en ordentlig utvärdering av sin USA-bevakning och ta en öppen diskussion? Vad är det som gör att rapporteringen i vissa utrikesfrågor får sådan slagsida - och vad tänker SR göra åt det? Tyvärr är det, som sagt, fler medieorganisationer än SR som behöver ställa sig dessa frågor. Även om SVD inte tillhör de allra värsta, är SVD's utrikesbevakning långtifrån ett föredöme. Hela medie-Sverige borde ställa sig dessa frågor. Man kan börja med att erkänna att Cecilia Uddén hade rätt i sitt första uttalande: utrikesrapporteringen är mest privata tyckanden.