Inledning vid idéseminarium:
Varför frihet underskattas och trygghet feltolkas

Under riksstämma i Västerås med Centerpartiets ungdomsförbund arrangerades ett idéseminarium tisdagen den 15 juni 2004. Här följer manus till den inledning jag höll.

Dick Erixon

Jag blev medlem i CUF en vårdag 1979, då Thorbjörn Fälldin var partiledare. Men har inte förnyat medlemskapet i centerrörelsen efter 1999.

Det här inlägget ska försöka förklara varför jag var medlem så länge, men inte är det nu. Varför jag gillar så mycket av det centerpartiet har stått för, men i dag inte känner tillräckligt stor samhörighet med centern - eller något annat parti - för att vara medlem.

På engelska språket finns två ord som bättre än några andra beskriver vad partipolitik är: policy och politics.

Politics används om kortsiktig taktik, om maktspelet, om slagorden, om påhoppen på motståndarna, om vad man är emot snarare än för, om förhandlingar och kohandel.

Policy står för de värderingar som ligger till grund för det egna samhällsengagemanget. Vilka de goda principerna är - och hur man rangordnar dem när de ställs mot varandra. Det sista är just vad idédebatt handlar om. Att vara för allt gott och mot allt ont räcker inte. I verkligheten står många goda mål i konflikt med varandra. Idédebatt handlar om att klargöra vilka som kommer före andra, vilka prioriteringar man gör.

Båda innebörderna har sina funktion att fylla. Men under den tid jag kan överblicka har obalansen mellan dem blivit allt större. Policyarbetet ser jag ingenting av i något parti. Det är politics för hela slanten. Seriös idédebatt har ytterst få arenor.

Därför är det roligt för mig att få hälsa på i min gamla rörelse och ge några provocerande förslag till vad centerrörelsen borde göra.

* * *

Carl Berglunds upprop Bröder, låtom oss enas! från 1 december 1910 brukar ju räknas som centerpartiets födelse. Det var strax efter det att allmän rösträtt för män hade beslutats i riksdagen. Uppropet riktade sig mot överheter, både i form av stat och storbolag, och mot högre skatter och industrins trustbildningar. Det riktade sig till allmogen och uttalar sig för självständighet åt landsbygdens folk.

Detta småfolkets motstånd mot maktkoncentration i händerna på samhällets eliter har varit kärnan i centerrörelsens ideologi.

Man vände sig inte bara mot maktkoncentration näringslivet, så som arbetarrörelsen gjorde när industrialismen tog fart, utan också mot arbetarrörelsens vilja att koncentrera makt i statens händer.

Carl Berglund talar för en "självständig allmogeklass" och jag vill tolka det som att han menar samma sak som de amerikanska grundlagsfäderna när de förklarade sig självständiga från den brittiska kolonialmakten. Alltså att makten ska ligga hos de enskilda människorna, inte hos någon form av överhet - allmogen ska varken vara "penningemaktens" eller statens tjänare.

En avgörande skillnad mellan Berglund och arbetarrörelsen var synen på arbete och kapital. Han gör dem inte till motsatser, och han vänder sig mot att landsbygdens folk ska splittras upp efter dessa klasslinjer. Här knyter Berglund an till en månghundraårig svensk tradition av fria och självägande bönder. Den som själv äger sin mark kan rimligen inte bli ett proletariat förtryckt av markägarna - sig själva.

Här ligger i träda en stor ideologisk tillgång för centerpartiet. Konservativa och liberaler står för äganderätten, men av tradition har det uppfattas som argument till försvar av de besuttna, de rika. Därför har socialister haft stor framgång i att misstänkliggöra äganderätten som förklätt klassintresse.

Men i Berglunds fall handlar äganderätten om motsatsen: äganderätten skyddar allmogen mot maktkoncentration. Genom äganderätten garanteras de många självägande småböndernas frihet och autonomi från överheter. Äganderätten är, helt enkelt, det främsta verktyget för jämlikhet. Alltså exakt det motsatta mot vad socialismen hävdar.

Under industrialismens kamp mellan kapital och arbete ansåg såväl socialister som liberaler att familjeföretag var ett överspelat kapitel i mänsklighetens ekonomiska historia. All ekonomisk verksamhet skulle i framtiden planeras i storföretag och i staten.

Men industrialismens storskaliga produktion är inte längre det som gäller. Nu handlar det om flexibilitet, mindre serier och kundanpassning. Anställda har blivit medarbetare och besitter företagens viktigaste tillgång: kunskap och erfarenhet.

Därmed har kampen mellan arbete och kapital spelat ut sin roll. Olika parter måste samverka på mer jämlika villkor.

Min käpphäst har länge varit att den moderna människan träder in i bondens relation till arbetet: man äger de tillgångar som har ekonomiskt värde, visserligen inte åkermark och skog, men väl kunskap och erfarenhet. Istället för traktorn producerar man vid datorn. En friare roll till uppdragsgivarna är på väg. Gammaldags anställningar på livstid är på väg ut.

I detta samhälle är striden mellan kapital och arbete fullständigt passé. Det gör arbetarrörelsen vilsen. Deras kamp blir alltmer en kamp mot väderkvarnar. Och vem har idégrunden för att förklara människans roll i ett samhälle där man själv är herre i sitt hus?

Den nya tidens roll för människan är inte lätt. Man får stort personligt ansvar på sina axlar. Samtidigt har gamla organisationer svårt att släppa sin auktoritära hållning - framför allt offentliga sektorn.

Den stress och "utbrändhet" vi ser idag är symptom på att övergången inte fungerar smärtfritt, från ett toppstyrt samhälle till ett där människor i allt högre grad får egen kontroll över sin vardag. Människor saknar vägledning i hur man hanterar sin nya roll, eftersom alla samhällseliterna är formade i en mentalitet som tror att allt kan planeras till det bästa i förväg och som fortsätter ställa arbete mot kapital. Deras syn skapar nu på 2000-talet bara förvirring.

Det människorna behöver är bondens erfarenhet om hur man sköter sitt förvärv. Hur man väver samman yrkesliv med familjeliv, hur man hanterar livets nycker - som dåligt väder - utan att bli alldeles galen på att man inte får gjort det man tänkt sig.

Det vi behöver idag är politiska budskap som hjälper människor att lära sig hur man lever i frihet - och med stort personligt ansvar.

* * *

Ett annat centerpartistiskt dokument som jag tycker att dagens centerrörelse borde studera lite djupare är partiprogrammet från 1959.

Det inleds med något så ovanligt som … frågor. En hållning som är beundransvärd. Och som antyder att man inte är tvärsäker, utan är resonerande och öppen - vilket man måste vara i idédebatt.

En fråga lyder: "Hur skall avvägningen ske mellan de två grundbehoven frihet och trygghet?"

Så enkelt, så genialt, kan man formulera frågan som all politik handlar om.

Under hela 1900-talet syftade politiken till att öka tryggheten. Välfärdsstaten var svaret.

Men eftersom välfärdsstaten byggdes upp under industrialismens epok formades den av motsättningen mellan kapital och arbete. Landsbygdsbefolkningens erfarenhet av att vara både kapitalägare och arbetare togs inte tillvara.

Därför har man cementerat en uppdelning i samhället mellan de som har och de som inte har, snarare än att ge alla människor möjlighet att äga sin bostad, sitt företag, sitt liv. Därför är frågorna om hur arbetsmarknad och ekonomi ska formas fortfarande så känsliga och laddade att ingenting händer. Diskussionerna om EU:s tjänstedirektiv, om arbetsrätten, om företagens villkor, är alla totalt låsta. LO och vänsterblocket ser det - fortfarande - som en intressekamp mellan storkapital och maktlösa arbetare.

Å den andra sidan klarar inte Svenskt Näringsliv och de borgerliga partierna av att förklara att det inte är så, för de flesta av dem är skolade i en tid då storföretagen var svaret på alla frågor. Storföretag har i hög grad kännetecknat Sverige. Därför har låsningen i "vi" och "dom" blivit extra stark och seglivad i Sverige.

Centerpartiet var en avvikande röst. I partiprogrammet från 1959 heter det:
Med sitt direkta ägande utgör småföretagsamheten en ytterst värdefull företagsform, särskilt för människornas trivsel och arbetsglädje. Det ökade behovet av serviceanläggningar liksom önskan vid stigande levnadsstandard att tillfredsställa personlig smak i konsumtionsvalet ger småföretagen gynnsamma förutsättningar, vilka på alla sätt måste tillvaratas.
Här är man 50 år före sin tid. Långt före alla andra förstod centern att konsumenternas personliga val skulle förändra marknaden och ekonomin. Skrivningen om arbetsglädje är en replik till utbrändhetsdebatten, 55 år innan den blev på modet.

Också följande skrivning är principiell och klartänkt:
Sedan de grundläggande behoven tillgodosetts, träder vid en högre standard personligt präglade behov och önskemål alltmer i förgrunden. Möjligheten att tillgodose dem beskäres dock, om en ökad ekonomisk trygghet skapas enbart genom kollektiva beslut, som binder stora grupper vid samma utformning. Endast vid individuell utformning kan en trygghetsgaranti förenas med den enskildes behov av frihet. För centerpolitiken framstår därför säkerställd grundtrygghet och därutöver personlig frivillighet som den bästa föreningen av tryggheten och friheten.

Utöver detta grundskydd skall samhället genom obligatorisk sociallagstiftning inte ingripa i den enskilda medborgarens rätt att disponera sina inkomster…
Programmet poängterar också behovet av "det personliga och frivilliga sparandet" eftersom det ger människor handlingsfrihet och trygghet. Alltså: trygghet genom eget kapital, inte genom bidrag. När alla kan spara och bygga buffert för oförutsedda händelser skapas trygghet utan att det går ut över friheten - tvärtom stärks självständigheten av att veta att man har egna medel i reserv.

Grundtrygghet är med andra ord inte bara något staten ska leverera, utan något man själv skapar. Politikens roll är att se till att människor får behålla lönen för mödan av sitt arbete så att de kan spara och investera. Hur man använder dessa resurser avgörs av "personligt präglade behov", och alltså ingenting staten har med att göra.

Centern förespråkade även förr ett offentligt skyddsnät som träder in när oförutsedda händelser inträffat i en människas liv som gör att man inte kan försörja sig - som arbetslöshet, sjukdom och invaliditet. Men i övrigt ska inte staten lägga sig i. Eller som CUF-ordföranden Olof Jonsson uttryckte det 1959 i SLU-bladet:
"Centerungdomen motsätter sig den tvångslagstiftning som föreslås av socialister och folkpartister. Vi menar att statsmakten genom lagstiftningen om tjänstepensionen kliver över gärdesgården till den täppa där medborgarna själva bör ha rätt att bestämma."
Centerpartiet har alltså en historia där man kraftfullt och ideologiskt ifrågasatt välfärdsstatens expansion. Partiet vände sig mot att trygghet alltid satts framför frihet, så som det måste bli om trygghet alltid tolkats som något som staten ska förse medborgarna med.

* * *

Varför talade centerrörelsen för allmogens självbestämmande och frihet från överheter - i form av experter, direktörer och statens fogdar - såväl 1910 som 1959, tider då staten var mycket mindre än i dag, medan centerpartiet av modernare datum sällan vill öka friheten på politikens och statens bekostnad?

Varför hör man inte Carl Berglunds ord från 1912 som om socialism skrev (Landsbygden 1 februari):
Det bleve lättja och liknöjdhet på alla områden. Folket skulle bli en sorts lata och livegna tjänstemän, styrda av en tyrannisk byråkrati. Det är dock konkurrensen, som uppövat och alltjämt skärper intelligensen.
Jag tror svaret är att centerpartiet inte längre ser sig som allmogens företrädare, utan är företrädare för statsmakten. Partiets tankevärld domineras helt av social ingenjörskonst. Det är genom staten som politiska mål ska uppnås. Staten ska oinskränkt härska över medborgarna, vars frihet är en restpost.

Centerpartiet, liksom andra partier, tror på fullt allvar att de vet bättre än människorna själva vad som är bäst för dem. Frihet ställer bara till elände. Då kan människor göra på ett annat sätt än vad politiker önskar. De kan röka på krogen. Cykla utan hjälm. De kan fördela föräldraledigheten på ett sätt som riksdagen anser fel.

Om människorna släpps fria kommer de att göra sig själva illa. Medborgarna tillerkänns ingen som helst kapacitet av partierna. De betraktas som hjälplösa offer som politikerna i sin enorma godhet rycker ut för att rädda. Och om medborgarna inte är offer så är de elakartade egoister som inte är det minsta solidariska. Någon förmåga att lösa angelägna sociala frågor anses inte dagens medborgare ha.

Dagens centerparti delar socialismens uppfattning om att människor är oförmögna att ta hand om sig själva. Därför betraktas frihet i dag som ett hot.

* * *

Vilken idédebatt skulle jag vilja se?

I sökandet efter en ny balans mellan trygghet och frihet för den enskilde individen måste källor sökas som inte formats av industrialismen. För mig är antikens Grekland, och framför allt Aristoteles, en oändlig källa till inspiration. Det finns också en internationell filosofisk diskussion att hämta näring ur: både neoaristoteliska och kommunitära perspektiv handlar om vad frihet betyder ur ett moraliskt perspektiv.

Aristoteles beskrev hur människan bara kan nå lycka och tillfredsställelse genom att möta utmaningar och övervinna motgångar. Det ska inte alls tolkas som enbart en tävlan mellan individer, det som sker på marknaden, utan om en process där lösningar på sociala behov växer fram genom att människor samverkar i gemenskapen. Det ska påpekas att Aristoteles talar om fysisk gemenskap i lokalsamhället, inte abstrakt "gemenskap" i form av statlig skatt…

Ur detta ideologiska perspektiv kan välfärdsstaten inte ge - utan tvärtom tar ifrån - människorna redskapen att nå självrespekt och tillfredsställelse.

Främst låginkomsttagarna kläs av möjligheterna att känna att man har kontroll och kan påverka sin situation. De har blivit helt utelämnade till offentliga system och har alltså ingen autonomi kvar alls. De påminns hela tiden om att de inte klarar av att försörja sig själv och de sina.

Detta tog Thorbjörn Fälldin upp i sina tal då han kritiserade byggandet av betongförorter i storstäderna. I sitt installationstal 1971 sa han så här:
De unga familjerna har hamnat isolerade i en storstadsförort utan den naturliga kontakt med anförvanter och vänner som ingår i det naturliga livsmönstret i ett samhälle.
Fälldin talade om frivilliga gemenskaper, precis som Aristoteles. Han visste att självkänslan handlade om den egna förmågan, att för sig själv bevisa att man duger något till. Människor har ett starkt behov av att känna sig kompetenta, veta att de klarar av att göra saker bra.

Utrymmet för detta stavas: frihet. Och det är denna frihet som välfärdsstaten tagit ifrån människorna.

Jag skulle alltså vilja hävda att trygghet bara kan uppnås genom frihet. Självklart behövs en statlig grundtrygghet vid svårare olyckor i människors liv, men i huvudsak är det frihet som i dag saknas för att människor ska kunna känna sig stolta och tillfredsställda med sina liv.

Varför inte göra centerpartiet till den frihetsrörelse som står på de enskilda medborgarnas sida mot staten?

De ideologiska grunderna finns där. Men de måste upptäckas på nytt.