Ledarsidan samtalar med...Dick Erixon

...borgerlig samhällsdebattör och inflytelserik bloggare (www.erixon.com)

VK: Den borgerliga alliansen framstår som mer enig än någonsin tidigare när det gäller konkreta sakfrågor. Är det, tror du, i första hand uttryck för en klassisk partipolitisk kompromiss eller för en ny och större gemenskap även på det idéplanet inom borgerligheten?

Erixon: En del har förvånats över att jag försvarat borgerliga alliansen, trots att samarbetet inneburit att partierna blivit mindre ideologiska. Men alliansen har faktiskt utvecklats, så som jag hoppats, till någonting mer än klassiska kompromisser och halvmesyrer. Istället har de fyra partierna, eftersom de nu är så samspelta om kärnan i sitt regeringsalternativ, kunnat profilera sig mot väljarna, utan att gå i vägen för varandra. Snarare än kompromissande har de fyra partierna skapat en dynamisk rollfördelning som fungerar förvånansvärt harmoniskt. Partiernas profilering förstärker helhetsintrycket av alliansen, istället för att hamna i splittring. Så, ja, jag tror man skapat sig en större gemenskap om riktningen på politiken. Men man har samtidigt inte förhindrat profilering.

- När de gäller ansvaret för idéutveckling borde det i högre grad ligga på andra aktörer än partierna, som ju har att söka makten och därmed hålla sig till det som är gångbart i opinionen just nu.

VK: Du har tidigare skrivit om att den ideologiska striden i vår tid inte står om ekonomiska system, utan om moraliska värderingar. Vad menar du med det och tycker du att det märks under den pågående valrörelsen?

Erixon: Fram till förra valet var vänstersidan ensam om att profilera värderingsfrågor, som vad rättvisa betyder, medan de borgerliga rabblade skattetabeller. Nu profilerar sig folkpartiet på ordning och reda, inte minst i skolan. Det innebär en klar värderingskonfrontation med vänsterns flum och anarki. Kristdemokraterna lyfter fram familjevärderingarna i konfrontation med Alva Myrdals expert- och elitstyrning av medborgarna. Centerpartiet profilerar företagarfrågor och i det ligger en stark värdering: ägandet. Och moderaterna menar att arbete ska löna sig mer än att leva på bidrag, vilket knyter an till den gamla svenska arbetsmoralen. De flesta av dessa värderingar har under lång tid misshandlats av de borgerliga partierna, som inte riktigt vågat stå upp för dem. Man har flytt in i anslagsbelopp, procent och lagtexter. Årets valrörelse ser ut att bli helt annorlunda. Tack och lov.

VK: Du skriver på din blogg att du vill se en mer levande samhällsdebatt med mer humor, djärvare förslag och mindre tråkig byråkratiprosa. Är det inte en typisk kommentar från någon som lämnat politiken, börjat som fri debattör och inte längre behöver ta ansvar för konkreta reformer och arbeta i en jobbig politisk vardag? Visar inte erfarenheten att politiker som tänker högt, är frispråkiga och slår lite klacksparkar ganska snabbt råkar ut för negativa rubriker och tvingas göra avbön?

Erixon: Jo, tänka högt ska inte en partiledare göra när valrörelsens intensivskede drar igång. Då skapas bara förvirring. Men jag saknar en frejdigare retorik resterande 3,5 år av en mandatperiod. Självklart tar man risker med ett färgstarkare språk, och det ställer högre krav på omdöme. Men mer av livskraft och energi i politiken skulle göra den mer folklig och intressant, vilket jag tycker är oerhört viktigt i en demokrati. Politikerna har hamnat i medieskugga, vilket gör att många inte ens vet att det snart är val. Och om politiker, som beslutar över så stor del av vår ekonomi, kan agera i skymundan kommer besluten att bli sämre än om de vet att de har ögonen på sig.

VK: Har det politiska bloggandet förändrats på något markant sätt sedan du började med din blogg? Du citerar ofta dagstidningarnas ledarsidor och här intervuar VK dig utifrån var du skriver på nätet ­ börjar gränserna mellan olika genrer inom opinionsbildningen att lösa upp allt mer tack vare eller på grund av internet?

Erixon: Ja, gränserna löses upp. Och det positiva med bloggarna är att etablissemangets "filter" för vilka röster man släpper fram får mindre betydelse. Istället uppstår ett annat, mera marknadsorienterat "filter", dvs läsarna, som ju bara besöker bloggar som tillför något utöver andra medier, som har något att säga. Denna nya väg in på mediearenan är ett stort demokratiskt tillskott som breddar samhällsdebatten. Sedan jag började blogga för tre år sedan har många tusen bloggar startat - och lagts ner. Att göra en blogg så intressant att läsarna strömmar till är inte enkelt.

VK: Utrikespolitiken verkar bli en fråga där de borgerliga partierna, och inte minst Fredrik Reinfeldt, accepterar det mesta som den socialdemokratiska regeringen företar sig. Tycker du att alliansen prioriterar rätt som av rädsla för en utrikespolitisk debatt inte lyfter fram frågor om exempelvis Nato-medlemskap? Har den svenska debatten blivit mer provinsiell det senaste året?

Erixon: Ja, mer provinsiell i den meningen att partiledarna inte prioriterar utrikesfrågorna lika högt som förr. När jag läste diplomaten Erik Bohemans biografi blev jag förvånad över att landets främsta politiker, som Branting, Trygger, Eliel Löfgren och KG Westman alla gjorde långa resor till Genève och Nationernas Förbund under 1920-talet. Då, liksom under Olof Palmes och Carl Bildts tid, hade utrikespolitiken hög status. Paradoxalt nog verkar den ha förlorat i ställning i takt med globaliseringen. Eftersom utrikespolitiken är så nyckfull, det händer ju oväntade ting hela tiden, är det förenat med en betydande risk att profilera utrikesfrågor i valrörelsen. Man kontrollerar inte själv händelseförloppet.

- Men de borgerliga har ett övertag mot socialdemokratin i dessa frågor för första gången: man har ett gemensamt utrikespolitiskt dokument som visar inriktningen för en borgerlig regering. Socialdemokratin, däremot, har att tampas med v och mp som i utrikespolitiken intar extrema ståndpunkter. Socialdemokratin kan inte längre göra anspråk på att vara statsbärande parti, en ställning som utrikespolitiken till stor del gav dem förut.

VK: Vilken fråga tycker du borde uppmärksammas mer i valrörelsen?

Erixon: Jag hoppas att de borgerliga verkligen vågar köra de värderingar jag nämnt i botten. Det som förut var valrörelser där vänsterblockets rättvisa stod mot borgerlig orättvisa, kan nu bli en valstrid där socialistisk rättvisa utmanas av liberalkonservativ rättvisa. Valrörelsen borde bli en kamp mellan dessa rättviseideal: ordning och reda mot flum; familjers egenmakt mot förmynderi: belöningar till alla som arbetar mot bestraffningar av alla som arbetar samt respekt för ägandet mot överhets- och fackpampsvälde.

VK: Vilken fråga tycker du borde uppmärksammas mindre i valrörelsen?

Erixon: Det var plågsamt att i våras höra politikerna träta om procentsatser i a-kassa och sjukförsäkring. Jag hoppas vi slipper sifferexercisen, men det skulle inte förvåna mig om den dyker upp. Politiker känner trygghet i siffror, och är inte vana att diskutera värderingar.

VK: Har du något riktigt bra boktips för VK:s läsare?

Erixon: Ja, jag har haft stor behållning av diplomaten Lars Peter Fredéns bok "Återkomster" (Atlantis, 2006). Den handlar om hans tid som statsminister Bildts sändebud i Baltikum då Sverige mycket aktivt bidrog till att de sovjetisk/ryska trupperna drogs tillbaka därifrån. Fredén skildrar med skärpa, humor och smidigt språk en spännande och viktig period i Sveriges närhistoria.