Anteckningar inför föredrag hos Stureakademin 22 oktober 2006 av Dick Erixon, skribent och bloggare.
Liberal utrikespolitik:
Civilisationernas kamp eller historiens slut?
Det är så lätt att dyka ner i någon av världens många krishärdar och börja mässa om den, men om vi ska förstå skeendet i internationell politik i vår tid måste vi lyfta blicken och försöka se de stora dragen.
Det är ingen lätt uppgift. Under lång tid formade det kalla kriget mellan västvärlden och sovjetimperiet den logik som styrde så gott som all säkerhetspolitik. Efter kommunismens sammanbrott i början av 1990-talet tog världen, som någon sa, "semester" från historien för en tid. 11 september 2001 vaknade vi upp och insåg att vi hade en ny global säkerhetspolitiskt konflikt med islamistiska fundamentalism.
Många, särskilt inom vänstern i väst, vägrar inse det förre vice statsministern Per Ahlmark skrev i förordet till pocketutgåvan av Vänstern och tyranniet 2003:
"Synen på den internationella terrorismen har blivit knutpunkten i en delvis ny idékamp som handlar om vår civilisation … Den tredje totalitära världsåskådningen under de senaste hundra åren har nu trätt fram med kraft och tydlighet. Efter kommunismen och nazismen ser vi hur den islamska fundamentalismen ställer liknande krav på oss. Vi ska anpassa oss till dess anspråk som inte medger invändningar, pluralism eller kompromisser … De tre ideologierna har alla sina utopier, kräver alla att få styra världen och är alla inställda på folkmord. De föraktar frihet, avvisar demokrati och [deras] metoder är alltså ohämmat våld."Men även om man erkänner att islamisk fascism finns - Dagens Nyheter använde begreppet första gången så sent som 30 augusti i år och Svenska Dagbladet dagen efter - kan man göra väldigt många olika tolkningar om vad den betyder för svensk, europeisk och västerländsk säkerhets- och utrikespolitik.
Jag tycker två av vår samtids största tänkare kan åskådliggöra hur olika man kan se på världen. Och genom detta hoppas jag visa att den analys man gör av världen, har avgörande betydelse för hur nationer och andra internationella aktörer sedan utformar sina handlingar.
Filosofen Francis Fukuyama, nu professor i internationell politik vid Johns Hopkins University, skrev 1992 boken
The End of History. Efter 11 september 2001 har han fått mycket kritik för att han menade att mänsklighetens ideologiska kamp var över och att den liberala demokratin vunnit.
Men Fukuyama har försvarat sitt verk och menar att människor i alla civilisationer, också de muslimska, strävar efter individuell frihet, välstånd och fredlig samexistens med andra människor. 11 september har inte ändrat hans grundsyn. Men däremot har motreaktionen på denna utveckling mot historiens slut blivit kraftigare än han kunde förutse när han skrev boken.
Fukuyama anser att terrorismen är en desperat reaktion från en mindre minoritet, på det faktum att också muslimer långt ute i öknen börjar tillgodogöra sig västerländska konsumtionsvaror, musik och vilja att eftersträva sina individuella drömmar snarare än att fullfölja klanens traditionella krav. Detta har inte varit västerlandets mening, men genom globaliseringen har västvärldens livsstilar spridit sig till varje hörn av vår jord.
Fukuyama ser islamsk fascism som en identitetskris hos vissa muslimer.
En annan internationell auktoritet, statsvetarprofessorn vid Harvard University, Samuel P Huntington skrev 1993 den mycket uppmärksammade boken, Civilisationernas kamp. Där menar han att liberal demokrati är en följd av kristendomen och att det därför inte finns någon universell historisk lag enligt vilken mänskliga samhällen överallt utvecklas i riktning mot marknadsekonomi, frihet och demokrati.
Kristendomen har lärt oss i väst att hantera och behärska våra ibland primitiva och våldsamma känslor. Det gäller också sådana mänskliga svagheter som rasism, syndabockstänkande och det Nietzsche kallade kronisk missunnsamhet.
Denna utveckling har inte omfattat den muslimska kulturen vilket märks i utfallen mot de danska Muhammedteckningarna och nu senast mot påven Benediktus föreläsning om tro, förnuft och våld.
Huntington får också stöd av exempelvis den indiske utvecklingsekonomen Deepak Lal som menar att mänskliga rättigheter är naturligt bara för kristna kulturer. Han går så långt som till att säga att västerlänningars tal om demokrati och mänskliga rättigheter är en modern form av kristen mission. Dessa värderingar har ingen historia och inga band till övriga världen. Indiens kastsystem är så långt från lika värde man kan komma. Lal är inte emot västerlandets värderingar, han ser exempelvis brittiska kolonialtiden som en erfarenhet som ger dagens Indien fördelar. Men han menar att kvinnor och minoriteter fick kämpa sig till sina rättigheter i väst, och det måste de göra i övriga världen också. Inom ramen för sina civilisationer.
Själv anser jag att båda har rätt. Huntington fångar en viktig aspekt av historien, och vi bör vara medvetna om att upplysningen, friheten och demokratin är frukter av kristendomen. Men jag håller samtidigt med Fukuyama om att alla människor strävar efter egen individuell frihet, inte efter kollektiv underordning.
Och här måste vi göra det första valet inom internationell politik: om vi inte tror att människor i muslimska världen vill bli fria, då är det naturligt att göra det den traditionella realpolitiken föreskriver: söka stabilitet. Det betyder att umgås med och understödja diktaturer så länge de skapar stabilitet och inte hotar våra nationella intressen. Stora delar av västvärldens utrikespolitiska etablissemang omfattar denna ståndpunkt.
Om vi däremot utgår från Fukuyama, vill också muslimer leva i demokrati och frihet. Då har idealisterna som kallas neokonservativa rätt i att förespråka en politik som driver fram demokrati i länder som aldrig tidigare haft det. Stabilitet och nationella intressen är fortfarande vägledande, men med det kan man inte låta sig nöjas. Det gäller att också göra vad man kan för att få diktaturer att bli demokratier.
President Bush tog efter 11 september 2001 till sig detta idealistiska neokonservativa synsätt, vilket irriterar internationella jetset-kretsar på utrikesdepartement, universitet och medier. Men även Fukuyama anser att de neokonservativa blev övermodiga. Han förklarar det med att de neokonservativa vann sin första seger med Ronald Reagan, som visade att man inte bara, i realpolitisk anda, behövde söka stabilitet gentemot kommunismen. Den kunde störtas. Reagans idealistiska perspektiv, viljan att befria östra Europa, vann en monumental seger i 1990-talets början.
Efter 11 september var det bara neokonservativa som hade en idé om hur man skulle bemöta islamisk fascism: sprida frihet och demokrati till dem som under förtryck och hopplöshet blev terrorister. Det gick mycket bra i Afghanistan, där Talibanerna och al-Qaida besegrades på några veckor. Bush fortsatte med Irak, där en grym diktator attackerade USA och FN genom att beskjuta de stridsflygplan som upprätthöll FN:s flygförbudszoner i Irak.
Men efterhand har militär styrka inte visat sig vara ett entydigt positivt verktyg för att sprida frihet. Även om fruktansvärda diktaturer i Afghanistan och Irak störtats, har de följts av ett lågintensivt krig som fortsätter att skörda offer, särskilt civila.
Fukuyama menar att dessa bakslag inte får tas som intäkt för en total kursändring. I New York Times skrev han i februari:
Den värsta slutsats som kan komma från Irakkriget vore en anti-neokonservativ backlash som innebär en skarp sväng mot isolering och en cynisk realpolitisk policy där USA allierar sig med vänligt sinnade auktoritära regimer. Gott statsskick, vilket inkluderar inte bara demokrati utan också rättsstat och ekonomisk frihet, är kritiskt för att åstadkomma den utgång vi önskar, från att minska fattigdomen till att kontrollera våldsamma konflikter. En Wilsonsk policy som uppmärksammar hur statsledningar behandlar sin befolkning är därför rätt, men den bör innefatta ett visst mått av realism som fattades i tänkandet inom Bush-administrationen under hans första mandatperiod och bland hans neokonservativa vänner.I den artikeln slår han också fast att extremisterna kommer att agera vad vi än gör: ”Mer demokratisering kommer att betyda mer alienation, radikalisering och - ja, tyvärr - terorism.”
Detta budskap är min huvudpoäng här idag.
Världen möter idag en ny totalitär våg. Väst ignorerade den på 1990-talet. Det resulterade i 11 september. Väst, med USA i spetsen, tog upp kampen mot den. Det resulterar i fortsatta terrordåd. Vad vi än gör väller den totalitära vågen fram.
Den är inte vårt fel.
Dessa auktoritära krafter är en reaktion på stora sociala förändringar i samhället och den osäkerhet som modernisering medför, menar Fukuyama. ”Det är därför snabb modernisering kan förmodas skapa mer radikalism på kort sig, inte mindre.”
Detta är oerhört viktigt att ha i minnet. Såväl nationalsocialismen i Tyskland som kommunismen i Ryssland fick sin näring av människors rädsla för de stora förändringar dessa samhällen genomgick. Trots att både Tyskland, sedan 1919, och Rysland sedan februari 1917, hade infört parlamentarisk demokrati, föll de i händerna på brutala politiska rörelser.
Med denna analys framgår hur vansinnigt det är att, som många i Sverige och Europa vill, gå dessa krafter till mötes. Vi såg det efter de danska muhammedteckningarna. Sveriges förre statsminister Ingvar Carlsson skrev, tillsammans med andra föredetta regeringschefer (i Die Zeit, mars 2006) att teckningarna var meningslös förolämpning, att ”det saknas insikter och ansvarskänsla” och att man behöver debattera ”balansen mellan frihet och tygellöshet, mellan rättigheter och ansvar”. Ingenting av detta hade sagts om teckningarna varit satir om Jesus eller Buddah. Men våldsamma muslimska fundamentalister ska visas särskild hänsyn.
Vilken sorts signal ger det? Annat än att våld och terror ger framgång?
Denna typ av eftergifter mot totalitära krafter känner vi - tyvärr - väl igen från svensk historia. I år har det kommit flera intressanta böcker om Sverige under andra världskriget. Särskilt Staffan Thorsells Mein lieber Reichskanzler skule jag vilja rekommendera. Där framkommer en del nya uppgifter om hur undergivna vi i Sverige var mot Hitlertyskland. Det fanns naturligtvis goda säkerhetspolitiska skäl att inte skapa irritation hos en militär stormakt i vår närhet. Men den ryggradslöshet, undergivenhet och aningslöshet som flera av vårt lands företrädare visade är ett varnande historiskt exempel. Det går att förhålla sig till våldskulturer utan att kasta sig på knä inför dem.
Och framför allt gäller det att inte gå med på deras krav om tystnad. Om att förbjuda kritik. Exakt samma reaktion som fundamentalister visade efter Muhammedteckningarna visade Hitler och Göring efter Torgny Segerstedts krönikor om att ”Herr Hitler är en förolämpning.”
Totalitära krafter på det internationella planet ska inte mötas med lydnad eller underkastelse. Vi ska stå upp för våra värderingar.
Skillnaden mellan 1900-talet och vår tid är att militär styrka inte längre är den avgörande faktorn. Det visar utvecklingen i Irak och Afghanistan. Därför måste den tredje totalitära världsåskådningen besegras genom viljornas kamp.
Fundamentalisterna har sett hur otåliga västerlänningar är, exempelvis i Vietnamkriget. Genom ett långt utnötningskrig, med asymmetriska metoder som terrordåd och gerillastrider, hoppas fundamentalisterna bryta sönder det västerländska motståndsviljan.
Det gäller för oss att visa att vi inte är så dekadenta, så fega och så svaga som fördomarna antyder om väst i andra delar av världen. Vi har att stå upp för våra värden, för upplysningstraditionen, och det gäller särskilt yttrandefriheten. Vi ska inte inskränka vår frihet att skämta om mäktiga personer och företeelser som Muhammed, vi ska inte inskränka vårt sökande efter mer fakta och kunskap, likt påven, om islams våldstendenser.
I den värld vi nu möter, här har ju Huntington fått rätt, möter vi i mindre utsträckning konflikter mellan nationer, ekonomiska system eller ideologier, för att istället möta en konfliktlinje utefter kulturella och religiösa skillnader.
Jag tror att ju starkare vi försvarar våra värderingar, desto mindre trovärdighet för de extremistiska krafterna som hoppas på att deras ”överlägsna” kultur kan vinna och ta över världen.
Genom att visa vår hängivenhet till frihet, pluralism och mänskliga rättigheter kan vi möta den frustration och den motreaktion som kommer i andra delar av världen över att friheten har ett universellt språk som tilltalar alla människor - oavsett om de är hinduer, buddister eller muslimer.
