erixon.com:
i hjärtat rebell


Blogginlägg i urval:
Är storkrig mot Iran oundvikligt?

Här följer ett antal av bloggens inlägg som analyserar vad konflikten med fundamentalistiska muslimska grupper bottnar i. Hur ska våldet förklaras? Hur uppstod konflikten? Kan den lösas? I så fall, hur? Om konflikten istället trappas upp, har vi storkrig att vänta? Bloggen citerar och länkar till internationella auktoriteter, följer den globala debatten och ger personliga kommentarer.



Lördag 2006-08-12 / 20.20 länk
ANDREW SULLIVAN: 'NÅGOT SJUKT I MUSLIMSK MENTALITET'. En intressant debatt pågår i Andrew Sullivans blogg. (Eftersom den är så politisk inkorrekt känner jag behov av att tala om att Sullivan har varit chefredaktör för etablerade center-vänstertidningen New Republic, stödde John Kerry i förra presidentvalet, är gay och troende katolik). Efter att den senaste terrorattacken avvärjts mot flygplan från England skrev han:
”Det är något fruktansvärt sjukt med den muslimska mentaliteten i vår tid. Det är Nietsches kroniska missunnsamhet, men med Gud tillagd.” (There is something terribly sick within the Muslim mind at this moment in history. It is Nietzsche's ressentiment, but with God re-attached)
På detta har muslimer reagerat kraftigt, "Emotionally Devastating". En läsare skriver:
”Kallade du varje enskild muslim för sjuk, patetisk och eländig? Jag är muslim av födseln och jag kan försäkra dig om att jag aldrig rört någon i hela mitt liv, aldrig önskat olycka över någon annan människa ... Jag är djupt sårad och förolämpad av denna korkade kommentar och kräver en förklaring. För någon vars sexuella orientering har resulterat i förföljelse, har du uppenbarligen inga problem att förfölja andra, faktiskt en miljard människor, för brott som begåtts av några få ... Att se dig så lättvindligt klumpa ihop mig med detta avskum till terrorister är emotionellt förödande.”
Andrew Sullivan svarar:
Jag skrev inte att islam var något sjukt. Jag skrev inte att alla muslimer var mentalt sjuka ... Jag har stor respekt för islam när den är som bäst. Men något är sjukt inom den muslimska mentaliteten i vår tid ... Den huvudsakliga källan till de massmord och hot om massmord i världen just nu härstammar från islam. De genomförs i namn av islam, de rättfärdigas med referenser till islam och det handlar om en i grunden religiös rörelse.
Sullivan påpekar sedan att han har allvarlig kritik att rikta mot katolska kyrkan. Men som kristen ser han inte den kritiken som 'emotionellt förödande'. Han ser kritiken som en väg att utveckla en sundare och starkare kristendom. Han ber inte om ursäkt och ser inte det som sin uppgift att hålla alla på gott humör. Han backar heller inte från uppfattningen att islam har mer interna problem än någon annan religion:
”Den muslimska tron utnyttjas för att sanktionera massmord, islam är utsatt för ett inbördeskrig i vilket somliga muslimer spränger andra muslimers moskéer i luften, islamistiska regimer hänger homosexuella, förslavar kvinnor och håller världen gisslan i deras egen önskan att i fördärvet störta en civilisation som nått längre i demokratisk utveckling och makt än den muslimska. Jag är ledsen om sanningen gör ont ... Om fler muslimer såg det som lika 'emotionellt förödande' att människor slaktas i deras namn som orden i denna blogg, skulle islam ha en mycket sundare framtid.”
Snacka om rakt budskap. Sullivan har som troende katolik tidigare pekat på problemet med att islam inte utsatts för samma forskning och intellektuella utmaningar som kristendomen under de senaste 500 åren. Islams totalitära drag, att inte vilja acceptera kritik, utan omedelbart känna sig sårad och kränkt, har tystat och förhindrat en sund filosofisk evolution inom denna religion.

För mig finns här kärnan till svaret på frågan varför just unga muslimer från välbeställda hem kan bli så brutalt våldsamma. Deras kultur och religion har stannat i utvecklingen och finns mentalt fortfarande i medeltiden. Det ser helt enkelt ut som att vi måste göra upp med medeltiden en gång till. Upplysningen måste återupptäckas. I den ingår exempelvis att inte se all kritik som förolämpning som måste hämnas.


Lördag 2006-08-12 / 18.40 länk
'VI MÅSTE SLUTA SKYLLA PÅ OSS SJÄLVA'. Gerard Baker påminner oss om något viktigt i London Times: så fort ett terrordåd inträffat, eller förhindrats, börjar folk söka förklaringar till varför dessa vettvillingar hatar oss så. Många landar i att det är vårt fel, västvärldens fel. Gerard Baker vänder sig med kraft emot detta självplågeri: Stop blaming ourselves.

Benägenheten att ta på sig skulden för terroristernas illdåd bygger på förnekelse, menar Baker. ”Förnekelse av den realitet som de dödliga hoten vi möter faktiskt utgör, förnekelse av de verkliga skälen till varför vi möter dem.” För dem som lever i förnekelse finns inte ondskan hos islamfascisterna, utan i våra institutioner och man börjar med att skylla på alltför hårdhänta poliser, fortsätter hela vägen upp på den godtrogna stegen och skyller på premiärministern eller Vita huset. Men i realiteten är det ett nytt sorts hot västvärlden möter, skriver Baker:
Denna nya fiende är inte som någon tidigare. Den är fundamentalistisk och självmordsbenägen och apokalyptisk. Det gamla systemet, med rötter i en liberal filosofi som litar till uthållig diplomati och som gjort långsamhet till en dygd i reaktioner på attacker, är otillräcklig i mötet med denna nya utmaning. Det nya system som krävs måste bygga på snabba handlingar för att öppna upp Mellanöstern och rötterna till alla hot mot det moderna samhället.

Fredag 2006-08-11 / 0.10 länk
PALESTINSK NATIONALISM KÖRS ÖVER AV IRANS ISLAMISM. Svensk vänster hänger inte med i svängarna i Mellanöstern. Man tror att Hizbollah agerar i sympati och koordination med palestinska folkets önskemål. Man tror att Israel använder oproportionerligt våld bara för att stoppa osofistikerade missiler. Man tror det muslimska våldet skulle upphöra om man bara uppfyllde rimligt krav om en nation för Palestina. Fel. Fel. Fel.

Franske filosofen Bernhard-Henri Lévi har besökt stridszonen och skrivit en essä som publicerats i New York Times Magazine, Pondering, Discussing, Traveling Amid and Defending the Inevitable War.

Han gör flera viktiga analyser. I en intervju med Shejk Muhammad Sharif Ouda, palestinsk ledare i Haifa, Israel, framgår att palestinierna är bittra över Hizbollah. Genom sina attacker har man visat total nonchalans mot palestiniernas krav på en egen nation:
Hur likgiltiga traditionella arabiska ledare än varit inför palestiniernas öde, har de åtminstone låtsats att de bryr sig. Men Hizbollah-ledaren Nasrallah försöker inte ens låtsas. Palestiniernas lidande och rättigheter är inte längre, i hans islamofascistiskt geopolitiska tänkande, varken en sak att ta strid för eller ens använda som alibi ...

Man behöver bara lyssnar på hans proklamationer i Al Manar, Hizbollahs TV-kanal, för att förstå att han bryr sig föga om den relik från gamla tider som arabisk nationalism utgör i allmänhet och palestinsk nationalism i synnerhet ... Han drömmer istället om ett förenat islamistisk samhälle, en ny 'umma', under ledning av Iran ... [Nasrallah] genomför ett krig utan praktiska mål.
Det här är viktigt. Någon palestinsk stat är inte längre intressant. Nasrallah utgör förtrupp för Irans religiösa mål om att lägga under sig alla muslimska länder: Ett islamistiskt tusenårigt rike!

Första hindret på vägen är naturligtvis Israel, som ju enligt Iran ska ”utplånas från kartan”. Någon palestinsk stat är inte aktuell. Och andra muslimska länder ska underordnas Teheran, på samma sätt som hela Europa en gång skulle lyda under Berlin.

Israels strategi utgår inte från att stoppa missilangrepp. Lévi återger samtal med en äldre kvinna i Haifa, som drabbats hårt av missilerna:
Problemet är, förklarar hon, inte bara att folk dör, israeler är vana vid det. Inte heller är problemet att deras fiende inte siktar på militära utan civila mål, för inte heller det är någon överraskning. Nej, det verkliga problemet är att de inkommande missilerna påminner oss om vad som kommer att hända den dag - som inte behöver vara långt borta - då missilerna har en helt annan träffsäkerhet, större sprängkraft eller är försedda med kemiska, radioaktiva eller biologiska stridsmedel. Då kan en kombination av Tjernobyl och 11 september inträffa här.
Lévi förklarar att Israel inte gått i krig med glädje, utan av existentiella skäl. Om inte Hizbollah och Hamas, understödda av Iran, avväpnas, kan Israel faktiskt utplånas från kartan.

Och om Israel utplånas, hjälper det inte israelerna att svenske statsministern Göran Persson efteråt fördömer det obeskrivliga våld som utdelats och säger ”Vi får aldrig glömma! Detta får aldrig hända igen.” I ljuset av det Lévi beskriver är Göran Persson en förbannad hycklare. Han sörjer döda, men är inte beredd att lyfta ett finger för att rädda de levande och förhindra mord på en nation.


Söndag 2006-08-06 / 13.35 länk
UNDFALLENHET RESULTERADE I DRESDEN-BOMBNINGARNA. Författaren Christopher Hitchens har åter gjort en lysande analys av logiken och moralen under de vidriga förhållanden som råder i krig. När en civiliserad kultur blir attackerad av en ondskefull regim som vill förinta civilisationen, har denna civilisation då rätt att försvara sig, även om det innebär att begå lika dödliga handlingar som den aggressive anfallaren?

Det är ett moraliskt dilemma som civiliserade kulturer undviker, eftersom det är så obehagligt. Man förtränger att dilemmat kan bli verkligt. Och ju närmare verkligheten dilemmat kommer, desto starkare tycks förnekelsen bli. Vi såg det på 1930-talet. Och vi ser det nu. Vad innebär ett Iran med kärnvapen? Är ett totalt kärnvapenkrig, utlöst av de hatfyllda ayatollorna, vars dogmatism inte står Nazityskland efter, troligt? Och skulle inte Iran vara en ännu svårare fiende, eftersom den bygger på religiös fanatism och inte bara på tillfälliga politiska påhitt? Och är inte Iran en dödskultur som mer än gärna drar hela världen in i ett apokalyptiskt helvete, därför att de ur detta tror att den 12:e imamen ska stiga fram?

För mig framstår allt detta som inte alls otroligt om Iran tillåts skaffa sig kärnvapen. Men världen blundar. Som man gjorde när Tyskland rustade upp för 70 år sedan.

Okej, det där var min bakgrundsbeskrivning till varför jag tycker det är så viktigt att lyfta fram Hitchens recension över en ny bok som kritiserar västmakternas totala utbombning av Dresden och andra tyska städer 1944-45. Rubriken på Hitchens recension i Weekly Standard är Scorched Earth - Was the destruction of German cities justified?. Boken han recenserar, The History and Moral Legacy of the World War II Bombing of Civilians in Germany and Japan, är författad av brittiske moralfilosofen Anthony Grayling.

Grayling fördömer i politiska korrekthetens namn bombningarna av civila i hundratusentals. Det går inte bevisa att bombningarna förkortade kriget. Det finns korrespondens som visar att Churchill kände både moralisk tveksamhet och hade pragmatiska invändningar. Det finns inga bevis på att den brittiska opinionen, exempelvis hos de många engelsmän som utsatts för tyska bombanfall i brittiska städer, krävde den form av vedergällning som flyggeneralen Arthur 'Bomber' Harris genomförde. Men samtidigt finns det nu bevis på att rustningsminister Albert Speer lyckades hålla krigsmaterielproduktionen igång på en förvånansvärt hög kapacitet in i det sista.

Hitchens gör det enda rätta och avfärdar dessa utilitaristiska argument (nyttan av bombningarna). I stället låter han bombningarna ingå i en moralisk analys där han väger in agerandet under hela perioden, alltså också det som gjordes före krigsutbrottet.

Hitchens konstaterar att brittiske premiärministern Neville Chamberlain 1938 vägrade träffa tyske greven Helmuth von Moltke, en modig ledare för Kreisau Circle som ville störta Hitler och återinföra demokrati i Tyskland. Moltke ville att Chamberlain skulle avvisa Hitler i München, så att man efter detta misslyckande för Hitler kunde ta tillfället i akt att skjuta honom. Istället gav Chamberlain en triumfatorisk seger för Hitler som fick Tjeckoslovakien på silverfat. Efter München stärktes Hitlers popularitet, paradoxalt nog, som en fredens hjälte.

Hitchens skriver: ”Det är något outhärdligt i idén att den brittiska regeringen, som vägrade godkänna skott mot Hitler 1938, senare genomförde grymt våld mot Tysklands civila istället ... Å andra sidan, när striden väl hade startat har man liten möjlighet att se den på något annat sätt än: äntligen ett krig mot nazismen.”

Om västmakterna inte varit så undfallande mot Hitler före andra världskriget, hade bombmattorna över Tysklands städer inte behövt ske. Om andra än Hitler-regimen har skuld i de hundratusentals civila dödsfallen i Dresden, är det pacifisterna med Chamberlain i spetsen. Deras krypande för Hitler bäddade för det helvete som andra världskriget blev.

Och själv är jag nu rädd att historien ska upprepa sig. Västmakterna kryper för Iran och dess galna regim. När de skaffat sig kärnvapen kan det visa sig att ingen annan lösning finns än det totala kärnvapenkriget. Det blir en kamp om vilken civilisation - om någon - ska överleva. Vi i väst kan komma att tvingas bomba Mellanöstern till grus.

Vi måste med andra ord lära oss de moraliska läxorna från andra världskriget. Och Hitchens är absolut lysande som lärare. Han lyfter fram nobelpristagaren Thomas Mann, den tyske (icke-judiske) författaren som skrev novellen Doktor Faustus där bombningarna av München till ruiner rättfärdigas. Hitchens tolkar Mann: ”Någonting mindre än denna apokalyps verkar otillräckligt” med tanke på det Nazityskland stod för. Utan denna totala förstörelse hade nazismen kunnat överleva. Hitchens påminner om första världskriget, där dolkstötsmyten om att Tyskland lurats till förlust, blev grogrunden till andra världskriget. Bara genom ett totalt, fullständigt och odiskutabelt krossande av naziregimen, kunde Konrad Adenauer, Kurt Schumacher, Willy Brandt och andra ”verka som tyska demokrater, eftersom det helt enkelt inte fanns några rivaliserande perspektiv eller myter.”

Hitchens tolkar också den totala förstörelsen av Dresden och andra städer utifrån de förslavade polackernas perspektiv, och alla de andra som utsattes för grymma övergrepp: hade de något emot att regimen som förslavade dem bombades till grus? Hitchen låter Eva Klemperer, tysk lutheran vars man var jude och deras gemensamma fångtransport till Auschwitz avbröts av det skoningslösa bombardemanget som innebar att all befälsordning upphörde: ”hon kunde inte fördöma eldhavet i Dresden”.

Om fundamentalismen inte stoppas de närmaste åren, så att moderata krafter tar över, kan världen åter vara i den situation att det handlar om antingen vår civilisations död, eller deras. Vi kan komma att tvingas bomba fundamentalisterna till ett så totalt och skoningslöst nederlag att de aldrig någonsin kan resa sig igen.

För att summera: Det är feghet i den internationella politiken som resulterar i de fruktansvärda våldsamheter som fullskaligt krig utgör. Dagens undfallenhet mot muslimsk extremism leder raka vägen dit. Att ingripa med kraft innan det är för sent är vägen som undviker det totala kriget. Gör inte om Chamberlains misstag!


Lördag 2006-08-05 / 9.28 länk
ÄR STORKRIG MOT IRAN OUNDVIKLIGT? Storbritanniens premiärminister gör en utmärkt analys av vad vår tids världskonflikt handlar om - se förra blogginlägget. Men jag har börjat tvivla på att vi kan få den optimistiska upplösning som Tony Blair levererar, att den muslimska världen ska ta sig samman och avvisa fundamentalisternas försök att skapa storkrig mellan islam och väst.

Jag fick mig en tankeställare när Iraks demokratiskt valde premiärminister Nouri al-Maliki 18 juli uttalade sympati för Hezbollah i Libanon som startade ett anfallskrig mot Israel 12 juli genom att gå över gränsen, döda 8 israeler och kidnappa två (se mer i Washington Post, Iraq's government expressed solidarity with Hezbollah).

Detta stöd för Hizbollah ger ett tungt besked: även shiamuslimerna i Irak faller för den av Blair nedan beskrivna strategin som fundamentalisterna följer och som går ut på att skapa konflikt mellan islam och väst, istället för mellan demokrati och despoti. Iraks regering ställer sig inte på demokratins sida, utan på de islamistiska extremisternas.

Jag börjar misstänka att vi, tragiskt nog, måste lära oss av den strategi som var Winston Churchills mot Nazityskland: de kunde bara besegras genom att tvingas till villkorslös kapitulation. Det kan vara så att vi bör inta samma hållning till den extrema islamismen. Man kan inte bara hålla den stången (containment), det som kalla kriget mot kommunismen handlade om. Dess asymmetriska egenheter gör den osårbar mot avskräckning, det som var villkoret för kalla kriget (om någon anföll skulle alla dö). Därmed är vi tillbaka i strategiska tänkandet före kalla kriget, därmed gäller Churchills analyser. Ondskan kan inte hållas stången, den måste besegras - totalt, skoningslöst, villkorslöst.

Vi går mot ett nytt storkrig med Iran som kärnan i den muslimska aggressionen mot väst. Iran har redan börjat anfalla, än så länge via ombud: Hizbollah mot Israel, shiafundamentalistiska Sadr-milisen i Irak saboterar demokratibygget där.

Ju längre väst kryper för Iran, Syrien och de fundamentalistiska krafterna, desto blodigare kan uppgörelsen mellan islam och väst komma att bli. Här delar jag Lennart Berntsons uppfattning i Svenska Dagbladets kulturdel igår, Väpnad konflikt med Iran och Syrien väntar:
Allt mer tyder därför på att en väpnad konflikt med Iran och Syrien ligger och väntar. Frågan är om den kommer före eller efter det att Iran har skaffat sig kärnvapen.
Iran har haft enorma framgångar i västmedierna med sin propaganda, medan Blair förlorat. De har givit dem segervittring. De kommer inte att backa tillbaka. En urladdning kommer att krävas för att avgöra vem som bestämmer i världen. Och eftersom västmedierna gör allt för att förhindra västmakterna från ett kraftfullt och potent agerande lockas Iran att anfalla i tron att de kan vinna över de svagsinta och dekadenta västerlänningarna. (Se mer om iranska regimen)

Det finns ett sätt att undgå kärnvapenkrig. Det är om massmedierna börjar försvara de västerländska värderingarna om demokrati, kapitalism och pluralism mot diktatur, fanatism och förtryck - och därmed backar upp president Bush, premiärminister Blair och kräver tuffare tag av Chirac, Merkel, Prodi mfl. Det låter inte som särskilt mycket begärt. Men det kommer vänstermedierna aldrig att göra. De kommer att fortsätta blåsa upp Hizbollah och Irans självförtroende och undergräva västledarnas. Att det kan leda till krig, bryr man sig lika lite om nu, som man gjorde på 1930-talet.


Lördag 2006-08-05 / 8.42 länk
TONY BLAIR: VI BEHÖVER NY SYN PÅ VÄRLDEN. Flera läsare har påpekat den kusliga likheten mellan blogginlägget i tisdags, Muslimska inbördeskriget är inte vårt (nedan) och det linjetal som brittiske premiärministern Tony Blair höll bara några timmar senare i Los Angeles: We need a complete renaissance on foreign policy. (En läsare frågar om jag ingår i Blairs rådgivarstab, vilket jag - tyvärr - måste förneka...)

I bloggen skrev jag: ”Mellanöstern är inte Europa eller Amerika. Jag begriper inte varför vi ska ta på oss skuld för deras misslyckanden.” Några timmar senare sa Tony Blair: ”Det är obegripligt för mig att så stor del av västerländsk opinion uppenbarligen köper idén om att den globala terrorismen på något sätt är vårt fel.”

Ja, liknelsen är påtaglig. Och jag har ju länge ansett att Tony Blair är Europas ende statsman just nu. En förklaring är naturligtvis att jag ligger nära honom i analysen av vår tids största säkerhetsproblem. Men det finns också skillnader! Mer om det senare. Först det jag tycker visar att Blair är en statsman, så här sa han:
[De extremistiska islamisternas] strategi klarnade i slutet av 1990-talet. Så länge de endast tog strid inom den muslimska världen, var risken stor att andra muslimer - som är lika hedervärda som oss andra - skulle välja bort deras fanatism. En strid om islam var bara en strid muslim mot muslim. De insåg att de var tvungna att skapa en helt annan konfliktlinje i muslimers medvetande: muslimer mot väst. Det var detta som åstadkoms med 11 september.

Jag är fortfarande förundrad över att så många fortfarande, i realiteten, säger att dagens terrorism beror på att vi invaderade Afghanistan och Irak. De tycks ha glömt att 11 september inträffade dessförinnan. Väst attackerade inte den islamistiska rörelsen. Vi blev attackerade. Fram till dess hade vi ju ignorerat dem.
Detta är mycket viktigt att ha klart för sig. Väst bär ingen skuld till våldsspiralen. Det är extremisterna, eller reaktionärerna som Blair väljer att kalla dem, som anfaller och dödar. Mest civila. Och mest muslimer. Sedan tar Blair upp en annan viktig förklaring till det som händer:
Vi kunde ha valt säkerhet som enda grund för vårt försvar. Men vi gjorde inte det. Vi valde värderingar. Vi sa att vi inte vill se en annan talibanregim eller en ny Saddam. Vi insåg, med rätta, att man inte kan besegra en fanatisk ideologi genom att bara tillfångata eller döda dess ledare; man måste besegra deras idéer.
Just denna poäng har i stort sett ingen i svenska journalistkåren fattat - trots att striderna pågått i mer än fem år. Blair fortsätter med att medge att många misstag har begåtts, men:
Men denna kritik missar en central poäng. I det ögonblick vi bestämde oss för att inte bara byta regimer utan att byta värdesystem, gjorde vi både Irak och Afghanistan till existentiella slagfält för reaktionär islam. Vi utgjorde inte bara ett hot mot deras aktiviteter utan mot deras värderingar, mot grunden för deras existens ...

Det är inte bara al-Qaida som känner sig hotat av möjligheten att två brutala diktaturer ... blir toleranta demokratier. Varje annat land som kunde se att förändring i [Afghanistan och Irak] också kan resultera i förändringar i deras egna länder, kände sig genast hotade. Syrien och Iran, till exempel.
Inte heller denna poäng har trillat ner i Sverige och Europa. Därför förstår inte svensk opinion varför extremisterna, ledda från just Iran och Syrien, tagit chansen först i Gaza (som inte är under ockupation) och sedan i Libanon (fritt från israeliska trupper i sex år). Blair förklarar:
För dem är det viktiga att definiera striderna utifrån deras villkor: islam mot väst; så att muslimer inte ser det som en strid mellan demokrati och diktatur.
Exakt. Och västmedierna har fallit pladask för fundamentalisternas perspektiv. Medierna väljer bort att se striden som en kamp mellan demokrati och diktatur. Blair frågar sig självkritiskt:
Varför har vi ännu inte lyckats? Därför att vi inte är tillräckligt djärva, uthålliga och grundliga i kampen för de värderingar vi tror på.
Men Blair är optimistisk i det långa loppet: ”Över hela Mellanöstern finns en process för modernisering liksom en reaktion” mot fundamentalismen.

Det är här jag inte längre är så säker. Eftersom inte ens medierna i väst vill förstå vad striden handlar om, hur ska muslimerna kunna göra det? Om medievänstern väljer att pumpa ut fundamentalisternas världsbild, att väst attackerar stackars fattiga muslimer, och inte den Blair står för, hur ska striden då kunna handla om diktatur-demokrati? Det ser ut att bli en strid på Irans villkor.


Tisdag 2006-08-01 / 18.03 länk
SATIR: VEM SKA FÖRTRYCKA VEM? David Horsey fångar vad de muslimska striderna handlar om.




Tisdag 2006-08-01 / 18.03 länk
MUSLIMSKA INBÖRDESKRIGET ÄR INTE VÅRT. Kommentarerna om kriget i Mellanöstern börjar nu bli närmast tragikomiska. Och vänstern och högern börjar låta likadant. Till vänster skriker papegojorna än högre, men de har samma budskap som innan Irakkriget och innan Saddam störtades: Katastrof för väst! Det är väst som ställer till det! Allt är västvärldens fel!

Man skulle inte avsatt Saddam, för han utgjorde ingen fara för väst där han satt ”bakbundet och isolerat i sin grotta”, som vänsterintellektuelle Johathan Freedland skrev. Men i den ”grottan” levde 25 miljoner irakier i skräck för någon som de definitivt inte upplevde vara bakbunden utan fullt kapabel att mörda vem som helst, när som helst (se mer: här). Ska den som tar gisslan få hållas bara därför demokrati tar tid och motarbetas i Irak?

I New York Times skrev Roger Cohen i helgen att man inte ska bekämpa Hizbollah och andra islamfascister, nej man ska ”försöka förstå dem”

Och i svenska radionyheterna talar man beundrande om al-Qaida som ”smarta”: Al-Qaida manar till uppslutning mot Israel. Där framförs också den vanliga, underförstådda anklagelsen att varje försök att bekämpa terrorismen leder till att den får ökat stöd. Budskapet är tydligt: bekämpa inte terrorismen! Precis som man före andra världskriget sa: reta inte upp nazisterna!

Allt är elände enligt vänstern. Och sorgligt nog börjar också högern låta likadant. I dag skriver Bret Stephens i Wall Street Journal att Israel är på väg att förlora kriget, Israel Is Losing This War. Israel visste inte hur väl beväpnade och förskansade Hizbollah var och man har inte varit beredd att ta till den styrka som krävs.

Samma eländesbeskrivningar ger också Robert Tracinski i Iran's Strategy Is Crudely Obvious--So Why Can't We Fight It? Han menar att Condoleezza Rice faller undan för medievänstern och istället för att stå stark i Mellanöstern försöker krypa för Europa: ”Det här är ett märkligt krig i vilket [USA] har mer än tillräcklig militär kapacitet att krossa fiendens 'lösa armé'. Inte heller saknar vi intellektuell förmåga att förstå och vidta motåtgärder mot fiendens strategi. Men vi saknar moraliskt självförtroende att utnyttja vår styrka och kunskap.”

Men Mellanöstern är inte Europa eller Amerika. Jag begriper inte varför vi ska ta på oss skuld för deras misslyckanden. Det vi gör är att försöka hjälpa till. Vi fritar 25 miljoner som sitter gisslan i Irak och ger dem frihet. Var det fel? Nej. Sedan visar det sig att alla inte gillade frihet. Somliga börjar begå mord och attentat. Är det vårt fel? Nej. Och nu när Iraks premiärminister visar sympati för Hizbollah, är det uppenbart att Irak också är en del i det muslimska inbördeskrig mellan olika religiösa riktningar som successivt trappats upp. Är det vårt fel? Nej. Irakier och libaneser tänker själva. Vi kan inte göra det åt dom.

Jag gillar inte den koloniala attityd som både vänster och höger nu visar i sin besvikelse (eller skadeglädje) över att Mellanöstern inte heller denna gång ser ut att kunna ta vara på en möjlighet att lyfta sig ur medeltiden. Det är i grund och botten deras eget fel. De måste själva vilja förändra sitt destruktiva mönster. Om de inte gör det, är skulden deras. Inte vår. Så sluta lipa! Västvärlden kan vara tillfreds med att man försökt bidra till utveckling. Avsikterna med våra handlingar har varit goda. Att andra sedan inte tar vara på möjligheterna är sorgligt, men inte något som ger oss anledning att börja tvivla på oss själva.

Vi ska - även fortsättningsvis - hjälpa till när så är befogat, som att stoppa folkmord, men vi kan inte ta ifrån andra delar av världen deras ansvar för att bygga civiliserade samhällen. Deras inbördeskrig är inte vårt.


Onsdag 2006-08-02 / 17.40 länk
JIHAD BETYDER 'MEIN KAMPF'. Jag har nu sett dokumentären Obsession: What The War on Terror Is Really About. (Se hela dokumentären hos Google video: Obsession eller klipp hos You Tube: Clip from Obsession - 'War Against The West'.) Filmen är 1 timme och 17 minuter lång och värd varenda sekund. I den medverkar flera kända professorer och exempelvis historikern och Churchillkännaren Sir Martin Gilbert.

Många kloka analyser görs, som av säkerhetsexperten Caroline Glick. Hon talar först om terrordåden i Madrid, London, på Bali och i Irak och fortsätter: "Det vi ser som separata krig och konflikter ser de inte som enskilda krig utan som fronter i ett globalt jihad."

Bäst är dock tre personer som levt mitt i extremismen:

Walid Shoebat, fd PLO, tolkar ordet Jihad: "Ja, jihad betyder 'egen kamp' eller 'inre kamp'. Men det gör också 'mein kampf'! Men vilken kamp? Nazismen hade en kamp mot vad?! Jihad används i Mellanöstern som kamp mot judarna och kamp mot väst."

Nonie Darwish, dotter till 'martyr' i Gaza: "Somliga ser situationen i Mellanöstern som en kamp mellan civilisationer. Jag anser att det är mer än så. Mycket mer än så. Jag menar att det är en total krigsförklaring från radikal islam mot den västerländska kulturen. En krigsförklaring. Vi bör vara medvetna om det."

Alfons Heck, rekryterad av HitlerJugent vid 10 års ålder och under andra världskriget i ledande position i ungdomsorganisationen: "Om man inte lär sig av Nazityskland, förstår man inte allvaret i radikal islam idag. Då gömmer man sig. Idéen som radikal islam har, och som nazismen hade, är att demonisera judarna. De gjordes till demoner. Det är exakt vad som hände i Tyskland. Kan du tänka dig, vi var ett upplyst folk. Och vi föll för det. Varför skulle inte muslimer göra det?"

Men det som gör att dokumentären verkligen fastnar är alla de autentiska klipp från TV-program som sänts ut till många miljoner tittare i muslimska världen och som återger allt det hat som religösa ledare vräker ur sig. När sedan klipp med Hitlers hatfyllda tal klipps in går inte liknelserna att bortse ifrån.

Hizbollahledaren Hassan Nasrallah i libanesiska TV-kanalen Al-Manar: "Den mest hedervärda döden är den genom mord. Och det mest ärofyllda martyrskapet är när en man dör för Allahs sak." (2005)

Hamas militäre ledare Read Said Hussein talar till trupperna: "Vi har, med Allahs hjälp, lyckats skapa en ideologisk generation som älskar döden så som våra fiender älskar livet." (2005)

Palestinske religiöse läraren shejk Muhammed Al-Bajirimi i TV-kanalen Al-Manar: "Oh, muslim, du längtar så mycket efter döden, att du kommer givas livet." (2005)

Tjetjenske krigsherren Khattab i TV-intervju efter terrorattacken mot skola i Baslan, Ryssland: "Från och med nu kommer de att känna av våra bomber överallt. Låt Ryssland vänta på explosioner som spränger deras städer. Jag svär: vi kommer att göra det!" (2004)

Nyhetsuppläsaren Muhammad Al-Munajid rapporterar i saudisk TV: "En brittisk tonåring slet ut en äldre kvinnas hjärta efter att ha knivskurit henne och druckit hennes blod. Det finns människor i väst som entusiastiskt dricker äldre personers blod. (2004)

Expertkommentatorn Mamoun Al-Tamimi i Förenade Arabemiratens TV-kanal Al-Majd: "Amerikaner är monster i mänsklig skepnad." (2004)

Ayatollan Ahmad Jannati, medlem av Irans högsta råd, i TV-predikan: "Alla arabiska nationer, och de icke-arabiska, kommer att bli USA:s mål. De fortsätter att försöka svälja hela världen. Därför måste varje muslim, och varje hederlig icke-muslimsk man, stå upp mot amerikaner, britter och israeler och hota deras intressen var de än finns." (2004)

Palestinas mufti Dr Ikrime Sabri i palestinsk TV: "Oh, Allah, förstör Storbritannien och dess supportrar och kollaboratörer!" (2001)

Religiöse ledaren Shejk Aed Al-Qarni i saudisk TV: "Vem kan säga ett enda ord emot detta sanna Jihad? Hus och unga män måste offras. Halsar måste skäras av och skallar krossade. Detta är vägen till seger." (2004)