Välfärdsstatens avsaknad av dygder gör medborgaren fattig

Förra århundradets politik präglades av att öka tryggheten genom att höja den materiella standarden. Och genom industrialismen skapades ekonomisk tillväxt som givit oss ett välstånd man inte kunnat drömma om, för bara några generationer sedan. Politiken inriktades på att omfördela de nya resurserna så att levnadsnivåerna mellan rik och mindre bemedlad utjämnades.

Välfärdsstaterna i Europa är fortfarande i högsta grad fokuserad på denna uppgift att omfördela mellan medborgarna. Men det är egentligen märkligt hur fixerad politiken är vid det materiella när vi i vår tid, efter 50 år av fler bidrag och mer transfereringar, ändå kan konstatera att människor inte blivit lyckligare.

Via massmedierna får vi ständigt nya rapporter om hur stressade och missnöjda människor med hög materiell levnadsstandard är. De får inte dagen att räcka till. Man bär på en ständig känsla av otillräcklighet och tillkortakommande. Människor som lever på välfärdssystemen och enligt den socialistiska retoriken borde vara nöjda och tacksamma blir bara mer och mer otåliga och missnöjda. De får inte komma in på arbetsmarknaden och bär på en gnagande känsla av vanmakt.

Jag undrar ibland: var det så här de sociala ingenjörerna hade tänkt sig välfärdsstaten? Tror inte det. Men vad är det då som gått fel? Varför är så många människor missnöjda, trots den historiskt mycket höga materiella nivån?

Svaret är att vi i Norden och Europa fortsatt att fokusera på materiella ting även när de inte längre utgör den största bristen i våra liv. Vi har satt oss i en situation där vi låter pengar vara värdemätare i alla frågor. Om vi gör en bra insats på jobbet är det bara en form av belöning som räknas - lönehöjning. Om det finns brister i omsorgen om de äldre, är det bara en form av insatser vi diskuterar - mer resurser till äldreomsorgen.

Vi har reducerat vår civilisation till att bli materialismens fånge. Pengar kan naturligtvis ge oss många "kickar" i form av resor, nya bilar och härliga utekvällar på lyxkrogar och barer. Men i längden blir det inte fest utan vardaglig slentrian om vi dricker champagne varje kväll.

Personligt ansvarstagande kärnan i vår identitet Vi människor är sociala djur, sa Aristoteles, och menade att vi behöver en annan form av tillfredsställelse än de materiella bländverken. Vi behöver som individer känna att vi utvecklas och att vi som personer har betydelse för något som större än oss själva, i ett större sammanhang, i en större gemenskap. Med andra ord: för att kunna känna tillfredsställelse måste vi ha tagit eget ansvar.

Detta är idag djupt kontroversiellt. När ingenting annat än det materiella haft betydelse har värdenihilism kommit att dominera välfärdsstaterna. Det som inte helt uppenbart kan mätas, räknas inte. Denna värdenihilism har på senare tid fått sällskap av värderelativism. Ingenting är gott eller ont. Det finns bara olika sätt att se på verkligheten. I denna miljö har självfallet ansvarstagande inget värde av betydelse. Tvärtom. Dygdeetikens ansvarstagande en primär måltavla för värderelativismen, eftersom dygderna har till syfte att skilja gott från ont.

När dessutom välfärdsstaten genom ständiga politiska ingrepp under ett halvt århundrade gått in och tagit över ansvar för olika trygghetsskapande funktioner i samhället, har rollen som ansvarstagande medborgare förlorat sin innebörd. Därmed har människors möjlighet att eftersträva lycka och tillfredsställelse urholkats från två håll: välfärdsstaten har tagit bort individernas ansvarstagande i praktiska spörsmål, och värderelativismen undergräver ansvarstagandets moraliska tyngd.

När dygdernas logik brinner upp i båda ändar blir det naturligt för allt fler människor att kräva att "någon annan" ska stå för försörjningen och att "någon annan" har ansvaret för deras liv. Själv ser man sig enbart som ett objekt för andras handlingar. Ett offer för omständigheter som man inte vill eller anser sig ha ansvar att påverka.

Resultatet är förvirrade människor som inte vet vad de ska göra, annat än sträva efter att komma över mer pengar, instrumentet för tillfälligt lyckorus, men som inte längre har förmåga att förstå hur man strävar efter mer långsiktig tillfredsställelse. Resultatet är människor utan förmåga att prioritera vad som är viktigt i livet, för att istället försöka uppfylla alla yttre krav på allt man "bör göra" eller "bör ha".

Men hur mycket man än försöker uppfylla de ytliga målen, kommer ingen ifrån människans natur. Under ytan gnager otillfredsställelsen hos den som inte strävar efter att genom dygderna utvecklas och betyda något i en social kontext. Det är därför bidragstagare som lever på andras villkor (vilket för övrigt också barn till stormrika föräldrar gör) sällan når riktig lycka, för att istället känna vanmakt. Utan att kunna uttrycka det i ord, är det den mentala fattigdomen som gör sig påmind i deras undermedvetna.

Alternativet till mental fattigdom Alternativet till denna mentala fattigdom är att förändra fokus i politiken. Välfärdsstaten kväver människors möjligheter att nå tillfredsställelse. För att åter öppna vägen till större trygghet och tillfredsställelse måste politiken ge ansvaret tillbaka till medborgarna.

Men är det möjligt? Ja. Det är inte bara så att eget personligt ansvar är vägen till lycka, det är en förutsättning för ett samhälle i upplysningens anda. Att flytta ansvaret från medborgarna till staten har varit möjligt under en kortare historisk period i samband med industrialismens epok under 1900-talet. Storskaligheten i industrin kunde få sin efterföljd i storskaliga och statliga välfärdssystem. Men den epoken går nu mot sitt slut.

Näringslivet präglas inte längre av löpande band, stora serier och likriktning i produktutbudet. Marknaderna är nu flexibla och snabbt föränderliga, lösningarna är småskaliga för att kunna vara kundorienterade. Så måste också de sociala tjänsterna utformas för att kunna svara mot de krav medborgarna har.

Men för mig är inte de ekonomiska villkoren de centrala, utan de som handlar om människors livskvalitet. Och det är här dygderna kommer in i bilden.

Om människor i vår tid ska kunna känna trygghet och tillfredsställelse måste de vara fria att fatta egna beslut och genomföra dem. Välfärdsstaten måste reduceras successivt så att medborgarna åter tar kommandot över sina liv.

Att ta makten över sitt liv är inte lätt. Det handlar om ta ansvar för sig själv, sina närmaste och för en större gemenskap. Det gäller att väga olika ambitioner och önskemål mot varandra och prioritera det man anser viktigast. I denna beslutsprocess ligger en stor del av vad det innebär att vara människa. Här finns, kort och gott, källan till lycka.

Dygderna är redskapen som hjälper oss att göra rätt val. Inga andra varelser på jorden har ett medvetande som gör det möjligt att fatta moraliskt grundade beslut. Aristoteles menar att genom att leva i enlighet med dygderna förverkligar vi vår högsta potential. Dygderna vädjar till de högsta och mest ädla tankarna inom oss, och om vi strävar efter att leva i enlighet med dem kan vi uppnå tillfredsställelse med våra liv.

Många tolkar dygderna, hur ska vi säga, endimensionellt. Men Aristoteles lär oss att dygder är kopplade till våra inre motiv och att det gäller att läsa dem rätt. Om en soldat på slagfältet genomför det som uppfattas som modiga handlingar, kan de egentligen, om de är motiverade av att soldaten fruktar sina egna befäl mer än motståndarna, vara motsatsen. Allt det som på ytan kan uppfattas som hjälpsamhet, behöver inte vara det. En diskussion om dygder får lätt ett naivt skimmer över sig, men det var ingalunda så i det antika Grekland.

Dygder kan bara utövas av fria människor Vi i Norden har vårt välstånd att tacka tidigare generationers dygder, särskilt arbetsmoralen. Nordbor har i många generationer förstått arbetets värde, eftersom vi genom århundraden präglas av fria, men oftast fattiga bönder och inte varit livegna under furstendömen så som ute i Europa. Vi har i stor utsträckning tagit del av arbetets frukter - även om de varit små. Våra förfäder har sett sambandet mellan arbete och nytta.

Med detta vill jag säga att dygder endast kan utövas av fria människor. Dygder är oförenliga med ett socialistiskt och planekonomiskt samhälle. Dygder förutsätter att människor fattar sina beslut i frihet och får ta konsekvensen av sitt agerande. Den som arbetar hårt ska kunna njuta av den avkastning arbetet ger. Politiska ingrepp i människors frihet innebär att dygderna undergrävs.

Detta kan inte nog understrykas. Socialister tror på teorietisk solidaritet där medborgare villigt betalar skatt som staten sedan fördelar på bästa sätt. Den som erkänner dygderna inser snabbt att det är en självmotsägelse: man kan inte kalla något som är tvång, en skatt, för solidaritet. Inte heller är politiker solidariska om de med tvång tar av medborgare deras inkomster för att ge dem till någon annan. Det är maktutövning och inget annat. Politikerna har inte gjort uppoffringarna och kan därför inte ta åt sig någon ära. När denna maktutövning via tvång når en viss omfattning blir det despotism. Men aldrig solidaritet.

Solidaritet utifrån ett dygdetänkande är när jag själv frivilligt avstår från mina resurser, eller i högre form, satsar min tid och mitt engagemang i att ställa upp på andra i gemenskapen.

Dygderna är alltså, och kan bara vara, individuellt utförda. De är inbäddade i var och ens egen inre beslutsprocess. Varje politisk tvångsåtgärd beskär medborgarens möjligheter att leva i enlighet med dygderna.

Välfärdsstatens allt större ingrepp i medborgarnas frihet gör det allt svårare att leva efter dygderna och beskär därmed livets mening.

Om vi vill angripa den vanmakt människor känner som lever på bidrag och på välfärdsstatens nåder måste människorna befrias från sitt ensidiga beroende av staten för sin utkomst. Ingen människa som en längre tid lever på nåder av andra, mår bra. Alla människor har ett inre behov av att vara herre över sitt eget liv. Och ingenting är mer betydelsefullt för ett värdigt liv än att veta att man står för sin egen försörjning.

Denna värdighet har välfärdsstaten tagit ifrån hundratusentals medborgare i varje nordiskt land. Utifrån ett dygdeperspektiv finns främst ett sätt att hjälpa dem: skapa möjlighet att sig själva försörja. Det är raka motsatsen mot den utveckling som välfärdsstaterna tagit de senaste årtiondena då allt större grupper hamnat utanför arbetsmarknaden. Den förändring jag här förespråkar kan inte genomföras över en natt. Men om detta perspektiv fick utgöra grunden för framtidens välfärdssamhälle, skulle en rad reformer genomföras som fundamentalt förändrade statens agerande.

Själv var jag en gång politiker i en omsorgsstyrelse som hade ansvar för utvecklingsstörda, deras boende och dagliga sysselsättning. Vissa av dem, de som hade förmåga, begav sig till ett dagcenter där de fick genomföra enklare arbetsuppgifter som resulterade i produkter som sedan såldes. Med ett socialistiskt eller värderelativistiskt synsätt skulle man kunna tycka att dessa handikappade personer utnyttjades och att dagcentralen var en omoralisk verksamhet. Men när jag frågade dem som arbetade där, vad de tyckte, visade de stolt upp sitt arbete och sa: "det här säljs för riktiga pengar!".

Dessa utvecklingsstörda förstod det socialister inte förstår: arbete som ger avkastning på marknaden är värdefullt. Och att få betyda något för andra, att tillverka något, hur enkelt det än må vara, som andra är villiga att betala för, ger tillfredsställelse.

Här illustreras också skillnaden i pengars värde mellan ett materialistiskt synsätt och dygdeperspektivet: i det materialistiska är det konsumtionen och njutningslystnaden som står i centrum, i dygdeperspektivet är det skapandet och tillfredsställelse över den egna insatsen som räknas.

Dygder ger vägledning mot stress Även för oss som utför mer komplicerade arbeten och har goda inkomster ger dygderna vägledning. Många av de personer som jag i min vardag ser stressar sig sönder och samman för att hinna med att göra allt det man "borde" göra, borde fundera över dygdeetiken. Informationssamhället bjuder på ett enormt utbud och vi utsätts för ett tryck att välja som vi inte är vana vid. För bara några årtionden sedan fanns inte många val att göra. Det skapar mental stress. I Aristoteles etik finns det som värderelativism inte erbjuder: dygderna lär oss att värdera och därmed att prioritera.

Dick Erixon
Företagare och borgerlig debattör