Därför gillar jag president Bush

ANNIKA LANTZ: Välkommen, Dick!

DICK ERIXON: Tack, tack.

ANNIKA LANTZ: Dick Erixon. Hej. Du smög verkligen in fint.

DICK ERIXON: Jag gjorde det, va.

ANNIKA LANTZ: Du gjorde det. Jag sa just att man får komma in lite som man vill. Det finns i och för sig inte så mycket att slå i på vägen. Du är borgerlig debattör och bloggare.

DICK ERIXON: Japp.

ANNIKA LANTZ: Du är här lite grand för att det i samhällsdebatten finns några ämnen som ständigt får ohyggligt dålig publicitet. Klimathotet har inte fått så bra press på sistone. Fetman är en annan populär slagpåse. Och så har vi USA:s president George W Bush, som inte verkar ha alltför många vänner kvar. Och dom vänner han har finns på den svenska stå-upp scenen…

DICK ERIXON: Och så jag, då.

ANNIKA LANTZ: Osså du. Vår enkla tanke här var att något bra måste det finnas med klimathotet, med att vara fet och med George W Bush. Och därför är du här, Dick.

DICK ERIXON: Ja.

ANNIKA LANTZ: Finns det få Bush-kramare där ute nu?

DICK ERIXON: Ja, så har det väl varit hela tiden och de har ju inte blivit fler med tiden.

ANNIKA LANTZ: Men det är ju ändå ganska många i Amerika som kramat honom - till makten, ju. Men känner du dig ensam i Sverige?

DICK ERIXON: Ja, det gör jag.

ANNIKA LANTZ: Är du en Bush-kramare eller skakar du hand, mer?

DICK ERIXON: Nja, jag gillar honom för att han som person är litegrann av en dissident. Han retar upp både etablissemangen under kristallkronorna, de fina diplomatiska salongerna, och folk ute på gatorna. Och när man gör det av rätt anledning så är det rätt fräckt, tycker jag.

ANNIKA LANTZ: Är det det? Jag tänker på en dissident som går mot folkviljan, kan vi säga så?

DICK ERIXON: Nä, utan står upp för sina värderingar. Det är Natan Sharansky som kallat Bush för dissident [1]. Och Sharansky satt i Gulag under sovjettiden, så han var ju dissident på riktigt. Han känner igen sig i Bush, eftersom han så hårt står upp för sina värderingar och kör dom ända in i väggen, så att säga. Man viker sig inte, det är väl det som är att vara dissident. Man ger inte upp.

ANNIKA LANTZ: Men ska en president vara dissident? Ska inte presidenten stå upp för folkviljan och omge sig med rådgivare som så att säga har dissidentens roll?

DICK ERIXON: Men han har ju både blivit vald och omvald. Så det finns ju ett folkligt stöd när han gått till val. Och det är ju den andra anledningen till att jag gillar honom, han är en idealist - av rätt skäl. När vänsterfolk är idealister då blir det gärna mycket stat och tvång uppifrån. Men när någon på högerkanten är idealist, då vill man sprida frihet i världen. Och det är ju Bush' ambition. Särskilt efter det här andra installationstalet, som jag gillar jävligt skarpt, 2005, då han verkligen talade om att frihetens eld ska spridas över världen.

- George Washington la grunden för frihet i Amerika. Lincoln friagav slavarna och Bush vill befria de som inte är fria i dagens värld [2].

ANNIKA LANTZ: Men finns det inte något naivt i detta? Att han själv, hur ska jag säga… Barn är ju också idealister, men de är ju inte presidenter. Känns det så tryggt att ha en sådan idealist…

DICK ERIXON: Jo, men det gör ju det...

ANNIKA LANTZ: …i en sådan maktposition?

DICK ERIXON: De gamla strukturerna, både de diplomatiska salongerna och universitetsvärlden, där det finns mycket säkerhetsexperter, sitter fast i gamla jargonger. Och det blir tydligt i reaktionerna på Bush-idealismen som ju då varit väldigt hårda: "Amerika ska inte sprida frihet och demokrati, det är inte vår uppgift" [3]. Jag tycker motståndet är väldigt avslöjande…

ANNIKA LANTZ: Jaha, du menar att motståndarna säger det?

DICK ERIXON: Ja.

ANNIKA LANTZ: Tror du verkligen att det är så?

DICK ERIXON: Ja. Man säger det, man är inte beredd att offra tid eller pengar eller, som ju Amerika gör, offrar soldaters liv för att befria människor som lever under tyranni. Jag tycker det är oerhört nobelt.

ANNIKA LANTZ: Men finns det inget i det här som är lite läskigt att en person kan ta allt det ansvaret på sina axlar?

DICK ERIXON: Alltså, risktagandet är enormt.

ANNIKA LANTZ: Tror du han gör det för att han är så godhjärtad och altruistisk eller tror du att han vill känna att han har den makten?

DICK ERIXON: I och med att han blivit vald så vill han använda makten för någonting gott. Och då tar han risker. Det ligger ju lite grand i det att vara idealist - eller revolutionär, som en del kallat honom - och det gör ju att han får rätt roliga motståndare. Som Nixon-centret som sa att "vi har en extremist i Vita huset!" [4]

ANNIKA LANTZ: Vi har en extremist vid vår barm!

DICK ERIXON: Ha, precis. Nixon och Kissinger och det här gänget, de står på vänsteraktivisternas sida, de som är ute och protesterar mot Bush. Det är ju rätt intressant att man får ihop sådana ytterligheter emot sig. Rätt fascinerande.

ANNIKA LANTZ: Men jag har fastnat lite grand på det här med dissidentskapet. Tror du att amerikanare är mer dissidentvänliga? Varför finns det inga i Sverige som uppmärksammar den sidan, tror du? Och varför finns det dom som röstar på honom av den anledningen och inte bara för hans konkreta idéer utan därför han är en cool snubbe som vågar säga emot. Som går sin egen väg.

DICK ERIXON: Jaaa, där ser man att vi är ett gammalt kungarike, en monarki…

ANNIKA LANTZ: Tänk att vi är det fortfarande!! Det är helt galet bara det.

DICK ERIXON: Och det gör att politiker i Sverige var byråkrater. Statsråd var alltså höga statliga ämbetsmän, som sedan togs över av politiker. Så politiker i Sverige är en sorts tjänstemän, det är därför dom vill vara så seriösa, så torra, så tråkiga, så trista, så sifferinriktade, istället för att ta ideella ansatser och ideologiska framtidsvisioner. I Amerika är det mer utav folklig rörelse i demokratin. Amerika bildades ju som en kontrast till Europas monarkier.

ANNIKA LANTZ: Men var går gränsen till att det blir obehagligt, att det blir bara show och inga siffror?

DICK ERIXON: Jaaa, det avgör ju folket. Det är ju det som är grejen med demokrati, det är ju val vart fjärde år, så folket kunde ju sparkat Bush om dom velat, men det gjorde dom inte.

ANNIKA LANTZ: Nä, men vad tror du om framtiden för Bush?

DICK ERIXON: När man tar sådana här risker kan man ju åka på bakslag, och det är ju det som hänt på en del håll, som i Irak. Det ska man ju inte förneka. Men om man har stora mål, då tar man stora risker och kan åka på bakslag. Men i historiskt perspektiv tror jag Bush kommer att bedömas som en stor president.

ANNIKA LANTZ: Men skulle han vinna om han fick ställa upp igen?

DICK ERIXON: Nej, det tror jag inte.

ANNIKA LANTZ: För att...?

DICK ERIXON: Så många har tröttnat nu på att… Amerikanerna är otåliga också. De ställer upp på sådana här djärva politiker, men de är otåliga och vill se snabba resultat. Och det har ju inte Bush kunnat visa. Demokratin i Irak har inte fått fäste. Och då har man tröttnat.

ANNIKA LANTZ: Vad tror du rådgivarna… Har han valt bra rådgivare, egentligen?

DICK ERIXON: Utifrån det läge som var efter 11 september… Det krävde en hård motreaktion. Han gjorde en bedömning och tog in de neokonservativa som sa att nu är läge att störta talibanerna i Afghanistan och sedan gå vidare i Mellanöstern och försöka få fart på en demokratiseringsprocess. Vad var alternativen? Att sitta still och tycka synd om sig själv. Då var det en möjlighet som Bush såg att sprida demokrati och frihet. Och jag tycker det var rätt.

ANNIKA LANTZ: Ja, det har jag förstått!!

DICK ERIXON: Haha.

ANNIKA LANTZ: Det säger Dick Erixon. Nu har vi talat om dissidentskap och idealism. Finns det något mer som är bra?

DICK ERIXON: Det är ekonomi. Frihandel. Han har stått upp för frihandeln. Han har försökt köra på med att sänka tullar och ta bort gränser …

ANNIKA LANTZ: Men vilka förlorar på det?

DICK ERIXON: Exempelvis fackföreningarna i USA är protektionister. De vill ha tullar för att skydda de amerikanska jobben. Man ser hundratusentals jobb flytta till Indien och Kina. Men i det långa loppet så har ju frihandel genom århundraden visat att alla tjänar på det. Produkterna blir billigare och nya jobb ersätter de som försvinner.

ANNIKA LANTZ: Men miljön och klimatet, då? Behöver vi billigare produkter, egentligen? Behöver vi mer grejer?

DICK ERIXON: Alltså, vikten. Exportens värde har ökat, men vikten har minskat. Man exporterar mer elektroniska produkter. De påverkar ju varken växthuseffekten eller något annat. Det är ju nollor och ettor som går i ledningarna.

ANNIKA LANTZ: Dyrare, lättare saker. Det låter iochförsig bra.

DICK ERIXON: Precis.

ANNIKA LANTZ: Jag tänker på den där gamla datorn [från tidigare inslag] - en Megabyte och tusen kilo. Nu har vi talat om det finns något bra med Bush… Hur känns det att ha fått berätta om det här?

DICK ERIXON: Ja men det är ju väldigt trevligt.

ANNIKA LANTZ: Det är inte så ofta?

DICK ERIXON: Nej, inte i de större medierna.

ANNIKA LANTZ: Du är som en dissident, kan man säga.

DICK ERIXON: Precis.

ANNIKA LANTZ: Tack för att du kom, Dick Erixon. Tack.