Sedan Mahmoud Ahmadinejad 24 juni 2005 valdes till Irans president har han gjort allt fler hotfulla uttalanden. Vid konferensen 'The World without Zionism' 26 oktober 2005 sa han att 'Israel måste utplånas från kartan'. Vid en ceremoni i Teheran 11 april 2006 deklarerade han att Iran har anrikat uran, som kan användas såväl för kärnkraft som kärnvapen.

Hur ska världssamfundet hantera denna aggressivitet? Om Iran inte avbryter utvecklingen av sitt nukleära program, ska västvärlden stoppa programmet och i så fall hur? Det är frågor som diskuteras i bloggen I hjärtat rebell.


Bloggkommentarer i urval:
Att bomba eller inte bomba Iran

Fredag 2006-04-28 / 16.40 länk
IRAN 'SKITER I FN' - FN BÖRJAR LIKNA NF. I dag gör Irans president Ahmadinejad nya föraktfulla uttalanden om FN och mot det internationella samfundet, rapporterar AP i Iran 'Won't Give a Damn' About Resolution.

Timmarna innan tidsfristen går ut för Iran att möta säkerhetsrådets krav på att avbryta anrikningen av uran, säger landets president att man 'skiter i' FN:s resolutioner.

Förenta Nationerna börjar därmed gå samma öde till mötes som Nationernas Förbund. Den 14 oktober 1933 förklarar den tyske utrikesministern Konstantin von Neurath, vid besök i Genève, att avrustningskonferensen har misslyckats och att Tyskland inte längre ämnar delta i förhandlingarna. Hitler säger i ett radiotal att Tyskland i förhandlingarna inte erkänts som likaberättigad nation, exempelvis när det gäller Tysklands krav på vapenanskaffning. Därför lämnar Tyskland Nationernas Förbund.

Kommer Ahmadinejad att upprepa beteendet? Och ska världen än en gång låta barbarer rusta upp inför omvärldens passivitet?


Fredag 2006-04-28 / 7.58 länk
IRAN STRUNTAR I FN-DEADLINE. Deutsche Welle rapporterar i Iran Shuns UN on Eve of Nuclear Deadline:
Irans president Mahmoud Ahmadinejad hävdade under torsdagen att hans nation "inte kommer att vika sig för orättfärdighet eller påtryckningar", dagen före FN:s tidsfrist går ut för att avbryta det känsliga nukleära arbetet.
Iran kommer med sin aggressivitet att avslöja världssamfundets impotens. FN står inte för någonting. FN liknar alltmer Nationernas Förbund som rasade samman på 1930-talet därför att ingen längre hade någon tilltro till organisationen.


Tisdag 2006-04-25 / 15.43 länk
IRAN VILLIGT ATT SPRIDA KÄRNTEKNOLOGI. ABC News/AP rapporterar, i Iran Ready to Transfer Nuclear Know-How, att ayatolla Ali Khamenei, när han idag tog emot Sudans president Omar al-Bashir - han som ägnar sig åt folkmord i Darfur - berättat att Iran är berett att sprida kärnteknologi till andra regimer:
- Irans nukleära kunskaper är ett exempel på olika vetenskapliga kapaciteter i landet. Den islamistiska republiken Iran är beredd att överföra den erfarenhet, kunskap och teknologi som deras vetenskapsmän har, sa sudanesiske presidenten efter mötet.
Först folkmord i Darfur på 180.000 människor med yxor och svärd av milis till häst. Sedan tillgång kärnvapen. Visst kan vi alla känna oss tryggare då!


Tisdag 2006-04-25 / 15.23 länk
UTRIKESMINISTERN DEBATTERAR IRAN I RIKSDAGEN. Medan nye utrikesministern Jan Eliasson (s) just nu i riksdagen betonar de problem som skulle bli följden av ett militärt ingripande mot Iran, lyfter riksdagsman Carl B Hamilton (fp) fram det hot som Iran utgör genom att det styrs av en brutal regim som i hemlighet har utvecklat sitt kärnteknologiska program - ljugit för världssamfundet. Och dessutom upprepade gånger hotat att utplåna den enda demokratin i Mellanöstern. Hamilton frågar: Vilka incitament har Iran för sitt beteende? Vilken är utrikesministerns prognos?

Eliasson svarar att det är vanskligt att göra prognoser, påminner om FN-stadgan och strävan efter fredlig lösning genom förhandlingar och diplomati. Till skillnad från medierna poängterar han dock det ansvar som Ryssland, Kina och EU har för att lösa konflikten. Under diskussionen medger han också att ”Det finns all anledning att tänka på olika scenarios, även om det är svårt.”

Ja, framförallt: vad händer om Ahmadinejad får möjlighet att avfyra atombomber?


Tisdag 2006-04-25 / 12.48 länk
VARFÖR ENGLAND MEN INTE IRAN? Nu springer de politiskt korrekta undergivenhetsfundamentalisterna benen av sig för att på relativismens grund försvara Irans rätt att skaffa kärnvapen. En läsare skriver i mejl:
På SvD Brännpunkt frågar sig Gunnar Jervas, docent vid Åbo Akademi: Varför England och inte Iran?

Jag skulle säga: Därför att det senare landet styrs av en iransk motsvarighet till Jim Jones.
Eller annorlunda uttryckt ställer Jervas, på allvar, frågan: ”varför får polisen ha k-pist, men inte psykopatiska mördare?” En relativst som Gunnar Jervas ser ingen skillnad mellan en rättsstat, därtill parlamentarismens historiska vagga, och en regim som i hundratusental skickar ut sina tonåringar för att med sina kroppar röja minfält eftersom åsnor visat sig vara ineffektiva då de i panik springer sin väg när de första sprängts i luften. (Se mer: Ahmadinejads demoner)

Hur länge ska denna relativism få dominera samhällsdebatten? I mindre plumpa former framförs samma grundtema i Expressens ledare igår:
Men USA bär ett stort ansvar för att se till att förhållandena är gynnsamma för en sådan kompromiss. Dagens konfrontationskurs mot grannlandet Iran har tyvärr rakt motsatt effekt och riskerar att underminera alla försök att stabilisera Irak.
Genomgående lyfts hela tiden USA:s 'ansvar' fram tillsammans med eventuella negativa effekter av att slå ut Irans nukleära program. Men har inte världssamfundet något ansvar? Har inte Iran något ansvar? Och varför tiger man om konsekvenserna som skulle följa om Iran får fatt på kärnvapen? Och vem tror att en regim som utan att blinka är beredd att slakta sina egna barn, inte kommer att använda detta vapen för att utplåna de länder man öppet säger att man har för avsikt att utplåna?

Istället för att svara på reella frågeställningar är det relativismen som fördunklar allt sunt förnuft, som i Sydsvenskan där Per T Ohlsson i sin kolumn jämför Ahmadinejad med Bush:
Hur skulle ett amerikanskt anfall påverka USA:s redan försvagade ledarställning i världen? ... om George W Bush verkligen tror att han kan åstadkomma det på egen hand så står även detta klart: Världens dummaste president ger sig ut i krig mot världens farligaste.
Svenska medier hade förmodligen sagt detsamma om Churchills utfall mot Hitler i slutet av 1930-talet: världens dummaste person utmanar världens farligaste. När ska medierfolket inse hur lågt de sjunkit i sin relativism?
Måndag 2006-04-24 / 20.52 länk
DEN NYA ORIENTALISMEN. I danska Berlingske Tidende finns en läsvärd kolumn av Michael Pihl, Den nye orientalisme.
Orientalism är ett kitschigt kunskapsfält från 1800-talet. En romantiserad eller pervers fascination över bödlar och haremsdamer i dåtidens muslimska värld. Idag frodas en ny orientalism... Populärhistoriska beskrivningar framställer kristna som onda och imperialistiska medan muslimer är goda och multikulturella. Det är berättelser som ingenting har med verkligheten att göra ...

Självförakt och förfallskultur speglar sig i västvärldens nya orientalism. En häxbrygd av politisk korrekthet, romantik och förträngd längtan efter totalitära sidor i en aggressiv religion, som Europas radikala medelklass inte törs konfrontera. Men det är på tiden att göra upp med den nya orientalismen. Korstågens tid är förbi. Det är inte muslimskt jihad [heligt krig].
Pihl pekar på skolböcker som, också i Sverige, lyfter fram orienten som ett exotiskt paradis och hävdar att kristna och judar i Spanien gladeligen underkastade sig dhimmi-status som andra klassens medborgare efter den muslimska erövringen år 711. Pihl sätter också korstågen i nytt ljus:
Sanningen är snarare att korstågen var det kristna Europas defensiva svar på mer än 450 års muslimsk aggression. Myten om att kortågen ingenting uppnådde är också en del av den nya orientalismen. I verkligheten stoppade de expansionen av islam och dess heliga krig på den kristna kontinenten. Korstågen bidrog för en tid till att rulla tillbaka den muslimska aggressionen. En aggression som senare återupptogs under 1400- och 1500-talen.
För bara några år sedan hade jag ansett det vara lite väl långsökt att börja diskutera korståg för nära 1000 år sedan. Men eftersom fundamentalister tänker långsiktigt, tillbaka till åtminstone 600-talet, är det viktigt att också vi gör vår historia känd utifrån vårt perspektiv. Annars kan vi inte argumentera emot dem och den nyorientaliska korrektheten.


Måndag 2006-04-24 / 20.52 länk
AHMADINEJAD: ISRAEL KAN INTE FÅ LEVA. Irans president Mahmoud Ahmadinejad har idag gjort nya hårresande uttalanden som om de ignoreras av FN och västvärlden betyder att man inte står upp för någonting. AP rapporterar från presidentens presskonferens, Iran President: Israel Is a 'Fake Regime':
- 60 år har passerat sedan andra världskrigets slut. Varför ska folk i Tyskland och Palestina betala betala för ett krig som nuvarande generation inte var involverad i? Vi hävdar att denna falska regim [Israel] inte logiskt kan fortsätta att leva, sa Ahmadinejad.
Vad säger Göran Persson? Som svar på hans devis att vi aldrig får glömma, svarar Ahmadinejad: glöm det!

I helgen demonstrerade dessutom islamister utanför Israels konsulat i New York. WorldNetDaily rapporterar att man ropade: Zionister ni ska få betala! Allahs vrede är på väg! Den verkliga förintelsen är på väg! Atombomber är på väg!

Vad säger Hamas-kramare som riksdagsman Gustav Fridolin?


Söndag 2006-04-23 / 22.48 länk
IRAN TAR MAKT FRÅN AHMADINEJAD? Författaren och kolumnisten Cengis Candar, en av Turkiets mest kunniga Mellanösternkännare, har i Teheran intervjuat Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki och rapporterar i New Anatolian, Impressions of optimism from Tehran.

Jag vill balansera mina varnande artiklar om Iran här i bloggen med en som är mer optimistisk. Candar pekar på att den skränande presidenten Ahmadinejad blivit överkörd i sitt motstånd mot samtal med USA om Irak av 'andlige ledaren' ayatollah Khamenei. När det gäller nukleära frågor är generalsekreteraren i Irans Högsta råd för nationell säkerhet, Ali Larijani, överordnad president Ahmadinejad i ”Irans unika och komplicerade maktstruktur”.

Men när Candar samtidigt uppmanar alla att respektera Irans nationella stolthet och värdiga folk (dignified people) undrar jag vilken sorts värdighet som ligger i att skicka ut tonåringar i tiotusentals för att röja minfält.

I mitt minne sitter de fasansfulla beskrivningarna djupt från artikeln Ahmadinejads demoner i New Republic om hur Irans kultur och religionsutövning tar sig uttryck. Candars mer optimistiska ton övertygar inte. Det halmstrå han drar efter för att finna sunt förnuft kan mycket väl vara ett diplomatiskt fikonlöv för dölja regimens verkliga avsikter.


Fredag 2006-04-21 / 8.05 länk
UNDERRÄTTELSEVÄRLDEN SAKNAR FÖRTROENDE. Det skulle kunna vara en god nyhet från AFP: Iran still years away from having nukes: US intelligence chief. Och svenska medier kan mycket väl komma att slå upp den.

Men efter fiaskot från alla världens underrättelsetjänster, från såväl franska, ryska, israeliska, brittiska som amerikanska, om Iraks massförstörelsevapen - är det någon som tror att de vet bättre om vad som händer i Iran? Efter att ha överskattat Iraks aktuella förmåga, underskattar man nu Irans? Vilka källor har man? På vilket sätt arbetar man för at samla in information? Har man ändrat arbetsmetoder sedan Irak-debacklet?

Det är ett av skälen till att jag ser allvarligt på läget: trovärdigheten i underrättelsetjänsternas uppgifter är noll och inget värda. Men det är förmodligen ännu lättare att tro på falska nyheter som är goda, som i Iranska fallet, än när de falska nyheterna är dåliga, som i Irakfallet.


Torsdag 2006-04-20 / 17.54 länk
TIMOTHY GARTON ASH: HILLARY BOMBAR IRAN 2009. I Guardian skissar Oxford-professorn Timothy Garton Ash på ett framtidsscenario. The tragedy that followed Hillary Clinton's bombing of Iran in 2009:
  • Tröttsamma diplomatiska försök att hindra Iran från att anrika uran med minimala och verkningslösa FN-sanktioner och reseförbud för regimens företrädare har bara resulterat i att regimen ännu hårdare kunnat exploatera en nationell känsla av att Iran är offer för orättvisor.
  • Hillary Clinton väljs till amerikansk president i november 2008 och på våren 2009 får hon alarmerande uppgifter om att Iran är mycket nära att färdigställa kärnvapen.
  • Clinton beordrar i mars 2009 bombning med konventionella vapen av 37 anläggningar i Iran, en aktion som uppfyller målet att nollställa Irans nukleära ambitioner. Antalet civila dödsoffer räknas i hundratal.
  • Clinton anser sig ha legal grund att slå ut anläggningarna med hänvisning till FN-resolutioner, men Ryssland och Kina hävdar motsatsen. Europa ställer inte heller upp, utom symbolisk uppbackning av brittiska regeringen trots kraftig vänsterkritik.
  • 7 maj 2009 svarar Iran genom att orkestrera en våg av självmordsbombningar i London, New York, Tel Aviv och andra städer med hittills aldrig skådad sprängkraft som dödar 10.000 människor.
Som framgår av rubriken fokuserar detta upplägg på Irans hämnd, snarare än på vad Iran skulle göra om man istället för självmordsbombare hade fullskaliga atombomber att anfalla med - tack vara västerländsk passivitet.

Det här är Chamberlain-taktik. Han var mycket orolig över konsekvenserna för den brittiska ekonomin, för exporten till Tyskland, om man tydligt demonstrerade att man inte accepterade den tyska upprustningen genom åtgärder, som exempelvis tillbakatagande av den demilitariserade zonen i Rhenlandet som en liten tysk trupp marscherade in i 1936. För att undvika otrevligheter - tragedi, med Ash:s ord - valde man att blunda. Istället för några hundra döda fick vi andra världskriget med 50 miljoner döda.

Iran/Mellanöstern-konflikten kan på motsvarande sätt utvecklas från Ash-scenariot med 10.000 döda som hämnd mot att väst stoppat Irans kärnvapenprogram, till en Iran/muslimsk expansion där Europa har att välja mellan att lyda Teheran eller bombas med kärnvapen. Säg att Europa till slut vägrar gå denna expansion tillmötes. Ett kärnvapenkrig kan sluta, istället för 10.000 döda, med hundratals miljoner döda.

Att låta Iran skaffa kärnvapen kommer att vara värre än en tragedi. Det kan bli vägen till den mänskliga civilisationens undergång.


Onsdag 2006-04-19 / 9.04 länk
SATIR: IAEA OCH FN SÄTTER GRÄNSER FÖR IRAN. Tecknaren Gary Varvel fångar träffsäkert FN-systemets ”effektivitet”.


Onsdag 2006-04-19 / 7.24 länk
INTE IRAN, UTAN USA FRAMSTÄLLS SOM AGGRESSIVA. Svenska medier har i stort sett censurerat det hot som Irans anrikning av uran utgör. Det är stor skillnad på hur internationella medier hanterat frågan jämfört med svenska. Och nu toppar SVT morgonnyheterna med att Bush utesluter inte kärnvapen i Iran.

Det är en märklig nyhetsvärdering. Istället för att sätta den aggressiva parten Iran, som aktivt och i strid med världssamfundet avser att skaffa sig kärnvapen och samtidigt lovat att utplåna andra länder, utmålar man USA, som vill förhindra upptrappning som skurken. Också SVT faller för vänsterns relativism.

Dessutom är uttalandet ingen som helst nyhet. USA:s president utesluter aldrig möjligheten att använda den vapenarsenal man har till förfogande. Det skedde inte mot Sovjet och det sker inte nu. Att göra detta till en nyhet har bara ett syfte: framställa USA som onda och Iran som goda.


Tisdag 2006-04-18 / 16.14 länk
NY VICE ORDF I FNs NEDRUSTNINGSKOMMISSION: IRAN! Förenta Nationernas generalförsamling, under ledning av Jan Eliasson, har röstat fram Iran, inte bara som ledamot i, utan också som vice ordförande för FN:s nedrustningskommissionen (United Nations Commission on Disarmament). Det har Irans statliga nyhetsbyrå stolt rapporterat.

Alltså: medan Iran står under hot om sanktioner från FN:s säkerhetsråd pga sitt nukleära program, väljer generalförsamlingen just Iran till vice ordförande i den kommission som arbetar med nedrustning och som ska förhindra spridande av kärnvapen.

FN upphöjde Iran till ledande nation i nedrustning måndagen den 10 april. Irans president tillkännagav tisdagen den 11 april att man framgångsrikt har anrikat uran, en avgörande process för att bygga kärnvapen.

Vad är FN annat än en lekstuga för diktaturer?!


Tisdag 2006-04-18 / 15.14 länk
HOT FUNGERAR INTE PÅ IRAN. Amir Taheri, tidigare chefredaktör för Irans största dagstidning Kayhan, skriver idag i Dithering won't stop Iran's nukes:
Mellanöstern genomgår nu det mest avgörande skeendet i sin historia sedan det Ottomanska rikets fall 1918. Alternativen är klara. En väg är att låta den Khomeiniska regimen dominera regionen och använda sin nukleära styrka för att bli en islamistisk supermakt som strävar efter global dominans. En annan väg är att eftersträva regimförändring i Teheran som ett strategiskt mål. (En tredje väg - skapa en Iransk-Amerikansk samverkan i regionen - är förmodligen inte acceptabel för arabstaterna och Turkiet, och än mindre Israel.)

Alla tre vägvalen är svåra att smälta, särskilt för USA och dess europeiska allierade - aktörer som önskar att sätta den globala agendan men som inte är beredda att strida för den. Problemet med att inte stå upp mot den Khomeiniska regimen nu, är att amerikaner och européer (och deras allierade i arabvärlden) senare kan tvingas ta en ännu värre strid och ett ännu kostsammare krig mot en kärnvapenbestyckad fiende.
Tyvärr tror jag att 1930-talet kan komma att upprepas. Europa kommer att motsätta sig allvarliga konfrontationer nu, i hopp om att blidka Iran. Priset kommer att bli ett sjuhelvetes mycket värre krig inom tio år. Som Churchill sa när ingen lyssnade på hans varningar: 'de söker fred och ära, de kommer att få krig och vanära'.


Måndag 2006-04-17 / 17.16 länk
SANNINGEN OM VARFÖR IRAN VILL HA ATOMBOMBER. I Sunday Telegraph skrev igår Amir Taheri, tidigare chefredaktör för Irans största dagstidning Kayhan, en synnerligen läsvärd artikel som förklarar mer om logiken och målen för prästerskapet och president Ahmadinejad, The frightening truth of why Iran wants a bomb.
[Iranska regimen] ser president Bush som en avvikelse, ett undantag från regeln om att alla amerikanska presidenter sedan Truman har flytt fältet när de mött svåra bakslag. Irans strategi är därför att vänta ut Bush. Och det överensstämmer, som av ett 'gudomligt sammanträffande', med den tid Iran behöver för att i hemlighet utveckla sin kärnvapenarsenal.
George W Bush är nämligen det enda hindret på vägen att underkuva västvärlden:
Irans plan är enkel: spela det diplomatiska spelet ytterligare två år till dess Bush är borta från makten och förlorar möjligheten att starta militärt anfall mot mullorna, medan man fortsätter utveckla kärnvapen. Därför borde ingen bli förvånad om Iran tillkännager att man 'tillfälligt' avbryter anrikningen av uran. Och bli heller inte förvånad om Ahmadinejad uttalar sig för att Iran undertecknar IAEAs icke-spridningsavtal.
Amir Taheri menar att en sådan manöver skulle få FN, IAEA och europeiska politiker att med lättnad berömma Iran för sina 'positiva gester' och därför ta avstånd från sanktioner och i ännu högre grad militära aktioner.
Ahmadinejad ser som sin enda uppgift som Irans president att provocera fram en konfrontation mellan civilisationerna i vilken den muslimska världen, ledd av Iran, ska besegra de otrogna i väst, ledda av USA, i en lång men ihållande kamp som, i militäriska termer, låter som ett lågintensivt och asymmetriskt krig.
Detta är möjligt eftersom muslimska värden har fyra gånger så många unga män i stridbar ålder som väst. Dessa är dessutom villiga att dö martyrdöden, medan otrogna unga i väst älskar sina liv, hatar att strida och är rädda för att dö. Viktigast av allt: USA, som är den enda otrogna makten som kan strida, hatas av de flesta andra länder.
Om väst förlorar sitt kärnvapenövertag kan de nötas ner i ett långt lågintensivt krig som till slut leder till att väst inser att en kapitulation för islam framstår som det minst dåliga alternativet. Och när det sker kan den 12:e imamen återuppstå [och skapa ett muslimskt paradis på jorden].
Som Irans prästerskap ser det finns det bara en kraft mellan nu och ett av muslimer i framtiden förslavat Europa - och det är stridsviljan hos president George W Bush. Borde det säga oss något...?


Påskdagen 2006-04-16 / 18.01 länk
ATT BOMBA ELLER INTE BOMBA, DET ÄR FRÅGAN. Konservativa veckomagasinet Weekly Standard ger inte samma grafiska skildringar av blodbad (se förra kommentaren), men ger andra viktiga aspekter på Iran.

Och den ger lite, lite hopp. I artikeln To Bomb, or Not to Bomb - That is the Iran question skriver Reuel Marc Gerecht, vid AEI, efter att ha talat med franska regeringsföreträdare, att Europa, när det gäller Iran, kanske låter bli att vara lika bångstyriga mot USA som man var om Irak:
Européerna - åtminstone fransmän, tyskar och britter, om inte italienare - kommer att agera något bättre, främst därför att Frankrike, trots deras låt-gå-cynism och deras Gaullistiska stolthet gentemot USA, har utvecklat ett starkt förakt för prästerskapet ... Frankrike kan till och med leda krav på sanktioner mot Teheran - i så fall ett häpnadsväckande historiskt ögonblick för den femte republiken, som vanligtvis förenar sig med regimer i muslimska Mellanöstern eller intar en profitvinnande neutralitet, särskilt när USA är involverad på andra sidan.
Och bara om detta sker har väst vunnit över Iran. För bakom det så överdrivet publika tillkännagivandet från Iran om att de har anrikat uran, döljer sig en smart taktik att försöka skrämma Europa till tystnad.
Summera allt detta, och den aktuella iranska offensiven, framförd av både Rafsanjani, som européerna helt klart hade hoppats skulle stoppa detta program, och Ahmedinejad, är taktiskt briljant. Om inte Rafsanjanis och Ahmadinejads retorik och handlingar nu provocerar fram mer beslutsamhet från Europas sida (och om inte detta gör det, kommer inget att göra det), kommer inga effektiva sanktioner att kunna ske.
Rafsanjani är den sluge politikern som var Irans president 1989-97 och som lyckades splittra västvärlden genom att lurade skjortan av Europa med sin moderata framtoning och löfte om 'dialog mellan civilisationer', något amerikanerna inte gick på. Samtidigt satte man full fart på sitt nukleära program i största hemlighet. Nu har Rafsanjani backat upp den hökaktiga retoriken från Ahmedinejad och sagt att 'en enda atombomb räcker för att förinta Israel'. Detta chockartade svek från Rafsanjani mot Europa tillsammans med Ahmedinejads våldsamma hotfullhet hoppas man slutgiltigt ska disillusionera och för alltid i skräck paralysera de svaga och fega européerna.

Reuel Marc Gerecht går sedan igenom alla argument mot att bomba Iran - och avfärdar dem. Ju mer man vet om den muslimska världen, desto löjligare framstår en del av de varningar som vissa debattörer framför. Ta till exempel att 1,2 miljarder muslimer skulle förenas mot USA. Artikelförfattaren frågar retoriskt om någon tror att sunniarabiska wahhabiter skulle lyfta ett finger för att hjälpa shiamuslimska persier i Iran därför att de blir av med möjligheten att skaffa kärnvapen och därmed övertrumfa araberna?

Gerecht menar, mot bakgrund av Irans mörka historia, att bevisbördan borde ligga på dem som är beredda att låta Iran bli en kärnvapenmakt. De som däremot inte är villiga till detta, måste vara ärliga och erkänna att diplomati och sanktioner inte kommer att lyckas, och att vi kan komma att behöva gå i krig för att stoppa en sådan djävulsk regim att skaffa det värsta vapen vi känner till.


Påskdagen 2006-04-16 / 15.01 länk
AHMADINEJADs DEMONER. Flera amerikanska veckomagasin ägnar nästa veckas nummer åt Iran. Mest skrämmande är att läsa center-vänstertidskriften The New Republic som i detalj beskriver ungdomsorganisationen Basiji som skapades av ayatolla Khomeini 1979, och därigenom blottlägger självmordsmentaliteten hos stora grupper i befolkningen och som skoningslöst utnyttjas av prästerskapet och Irans politiska ledning.

I Ahmadinejad's Demons skriver Matthias Küntzel, statsvetare och författare i Hamburg, om hur Khomeini skickade ut tonåringar för att med sina kroppar röja minfält i kriget mot Irak som startade 1980. Det blev obeskrivligt blodiga scener. Den halvofficiella dagstidningen Ettelaat skrev att sådana scener i fortsättningen skulle undvikas:
Innan barnen [i fortsättningen] går in på minfält kommer de att svepa sig i lakan och de kommer att rulla sig fram över marken, så att deras kroppsdelar inte flyger iväg när minan exploderar och därför blir lättare att bära till sina gravar.
Idag råder ingen nationell skam över det som hände på 1980-talet, utan ökad stolthet, skriver Küntzel. Nuvarande presidenten Ahmadinejad har varit instruktör för ungdomar i Basiji, en organisation som för mig framstår som kusligt lik Hitler Jugent. Varför användes barn på detta sätt? Küntzel förklarar:
I början på kriget sände inte prästerskapet in människor för att röja minfälten, utan djur: åsnor, hästar och hundar. Men taktiken visade sig vara värdelös: 'När några åsnor hade sprängts i bitar sprang resten iväg i skräck', rapporterar Mostafa Arki i boken Eight Years of War in the Middle East. Åsnornas reaktion var naturlig - rädslan för döden är normal. Men Basiji-ungdomarna marscherade villigt och utan klagomål rakt in i döden.
Jag ryser när jag läser det här. Det visar hur fundamentalistisk regimen är och vilket starkt grepp om folket man har. Vilka människor i sina sinnens fulla bruk går frivilligt in på ett minfält för att sprängas till döds? Och i tiotusental?!

Artikeln ger svar: Fram till 1800-talets mitt var det vanligt att goda shiamuslimer, under Ashura-festivalen, dunkade sina huvuden i marken så att man fick så svåra skallskador att man dog. Detta var ett sätt att hedra imamen Hussein, sonson till profeten Muhammed, som dog i strid i Karbala år 680. Självplågeriet sker idag genom att man slår sig blodig med kedjor och piskor.

Denna passiva form av religiöst självplågeri omtolkades av ayatollan Khomeini så att goda muslimer offrade sina barns liv i aktiv strid - mot Yazid, imamen Husseins motståndare i slaget vid Karbala. Rollen som Yazid hade Saddam Hussein i 1980-talets krig mot Irak.

Västvärlden har här att möta totalt irrationella krafter som så djupt indoktrinerat sin egen befolkning att den utan vidare är beredda att offra sina liv för landets ledning. Det är en energi och en brutalitet som kommer att vara extremt svår att stoppa om den väl får sätta igång sin offensiv - särskilt om de har tillgång till kärnvapen. Den terrorbalans och avskräckning som var kalla krigets logik fungerar naturligtvis inte här. Det handlar om vem som får initiativet: om västvärlden är passiv kan vi komma att anfallas med kärnvapen. Ska vi göra som på 1930-talet och vänta tills friheten och demokratin nästan har förlorat, innan vi börjar försvara våra värden? Eller ska vi ingripa innan det gått så långt?


Påskafton 2006-04-15 / 8.48 länk
FÖRNYADE HOT FRÅN IRAN: ISRAEL 'SNART FÖRINTAT'. Nyhetsbyrån AP rapporterar i Iran Leader: Israel Will Be Annihilated:
Irans president gjorde åter utfall mot Israel under fredagen och sa det var 'närmar sig utplåning' (heading toward annihilation), bara dagar efter det att Teheran spred oro om sitt nukleära program genom att hävda att man framgångsrikt anrikat uran för första gången. President Mahmoud Ahmadinejad kallade Israel ett 'permanent hot' mot Mellanöstern som 'snart' ska bli befriat.
Vem har lust att vänta och se om detta är tomma ord eller framfört på allra största allvar?!

Se också Al Jazeera i Israel “serious threat” to Islamic world, Independent i Ahmadinejad speech inflames tension och Reuters i Ahmadinejad says "Zionist regime" a threat.


Långfredag 2006-04-14 / 10.14 länk
BOMBA IRAN 'OACCEPTABELT'? William Kristol frågar i Weekly Standard, Is the America of 2006 more willing to thwart the unacceptable than the France of 1936?
På våren 1936 - för 70 år sedan - ockuperade Hitlers Tyskland Rhenlandet. Den socialistiske premiärministern i Frankrike, Léon Blum, fördömde det som 'oacceptabelt'. Men Frankrike gjorde ingenting. Inte heller britterna. Eller USA.

I ett föredrag förra året citerade Christopher Caldwell den framstående tänkaren Raymond Aron och hans dom: 'Att bara säga att någonting är oacceptabelt är att säga att man accepterade det'. Aron konstaterade att premiärminister Blum till och med var stolt över att man inte gjorde motstånd. Blum sa, 'Ingen vill använda militär styrka. Det visar på mänsklighetens moraliska utveckling.' Aron kommenterade 1936: 'Denna moraliska utveckling betyder slutet för Frankrikes utrikespolitik och en nästan säker väg mot krig'. [Aron flydde med de Gaulle till England när Frankrike föll och var redaktör för motståndsrörelsens tidning.]

Idag är det president Bush som (upprepade gånger) säger att Irans 'utveckling av kärnvapen är oacceptabel'. Detta eftersom, förklarar presidenten, ett Iran med kärnvapen 'utgör ett allvarligt hot mot säkerheten i världen' ...

Givet iranske presidenten Ahmadinejads senaste uttalanden och handlingar borde det vara uppenbart att det inte är 'ett tecken på moralisk utveckling' - för att använda socialisten Blums fras - att ge efter för mullorna. Det är inte 'moralisk utveckling' att skjuta seriös planering för militärt anfall på framtiden ... när den iranska regimen ytterligare förstärkt sin position, gjort våra vänner i regionen mer desillusionerade och allierade [i Europa] mer förvirrade efter åratal av fruktlös diplomati än vad de skulle vara om större klarhet och beslutsamhet fanns nu.
Ja, självklart borde ett omfattande anfall mot Iran planeras. Om Iran inte ger vika, måste anläggningarna kunna bombas. Det är omöjligt att slå ut alla, men genom bombanfall kan man fördröja anrikningen av uran och därmed skjuta tidpunkten för en färdig Irans atombomb på framtiden.


Skärtorsdag 2006-04-13 / 19.28 länk
PRESSKLUBBEN: OMVÄRLDENS REAKTION PÅ IRAN. SVT24:s Pressklubben avhandlade den allt allvarligare situationen i Iran sedan regimen deklarerat att man nu anrikar uran. Hur ska vägen mot kärnvapen förhindras? Ska världssamfundet anfalla Iran? Mitt budskap var:
- Den som bäst beskrivit situationen var senator John McCain, som kan bli USA:s näste president, när han sa 'Det finns bara en sak som är värre än ett militärt ingripande, och det är att Iran kommer över kärnvapen'.
Självklart är ett anfall mot Iran ingenting önskvärt med alla de civila offer som blir följden, men värre än ett angrepp är faktiskt att den regimen får tillgång till och möjlighet att använda kärnvapen. Jag motiverade det så här:
- Om man kommer till en sådan attack är det för att förhindra ett världskrig, helt enkelt. Jag tror inte på att en inre opposition har utrymme att agera, det är en auktoritär regim som förtrycker sitt folk. Och den nye presidenten Ahmadinejad tillhör en messiansk sekt som tror att den 12:e imamen, Mehdi, ska kommat tillbaks om man provocerar fram en apokalyps i världen. Regimen är en, ja, det är religiösa galningar, helt enkelt, som lever bortom all logik och rationalitet. Så att prata om att man inte ska reta dem och att förhandla med dem fungerar inte mot en sådan regim.

Är det en galenskap i paritet med Hitlers?

- Ja, jag är lite orolig över den diskussion vi förde här förut, för den liknar väldigt mycket den man hade på 1930-talet. Reta inte upp den tyska regimen, utan håll er lugna. Och Chamberlain viftade ju med ett avtal, 'Peace in our time. Vi gör upp! Jag har förhandlat med den tyske kanslern. Vi har fred'. Inom ett år var det världskrig. 50 miljoner människor dog.

- Man kunde ha stoppat den här regimen redan 1936 när dom började röra på sig i Rhenlandet, den demilitariserade zonen.

Nu säger man att det var precis vad man borde ha gjort då.

- Ja, och jag tycker det här liknar mycket den situationen. Det är en regim utan allt sunt förnuft. Det går inte föra ett resonemang med en sådan regim. Inslaget om vapenupprustningen vi såg här visar att det bara är militära maktmedel som räknas.
Det enda positiva halmstråt jag kunde lyfta fram, och jag önskar verkligen att de fanns många fler, var att EU och särskilt Frankrike varit tydligare i sina uttalande om att det får inte komma till den utveckling att Iran skaffar sig kärnvapen. En intressant iakttagelse med tanke på att Frankrike så hårt agerade mot Irakkriget. När det gäller Iran har man en hårdare ton. Sedan kan man ju fråga vad den är värd, med tanke på att några vänsterstudenter med lite gap och skrik på gatorna kunde fälla regeringens offensiv för att minska arbetslösheten. Om just detta skriver idag Gerard Baker i den läsvärda artikeln: US Faces Coalition of Unwilling on Iran.


Skärtorsdag 2006-04-13 / 8.30 länk
IRAN KAN BYGGA ATOMBOMB PÅ 16 DAGAR. Nyhetsbyrån AP har rapporterat att en iransk talesman för det nukleära programmet, Mohammad Saeedi, informerat IAEA om att Iran tänker bygga 54.000 centrifuger för att anrika uran.

USA:s statssekreterare i icke-spridningsfrågor, Stephen Rademaker, förklarar att ”Med dessa 50.000 centrifuger kan de producera tillräckligt högt anrikat uran för en atombomb på 16 dagar”, rapporterar Bloomberg i Iran Could Produce Nuclear Bomb in 16 Days.

Det går helt enkelt inte skilja på civil och militär anrikning, om Iran väl får tillgång till denna process i industriell skala.


Onsdag 2006-04-12 / 15.20 länk
IRAN-KRISEN EN 'KUBA-KRIS I SLOW MOTION'. I Washington Post citerar David Ignatius i sin kolumn An Iranian Missile Crisis? den kände Harvardprofessorn Graham Allison, som skrev den i statsvetenskap numera klassiska Essence of Decision: Explaining the Cuban Missile Crisis (första utgåvan utkom 1971).

Allison menar att den nu eskalerande Iran-krisen är som ”Kubakrisen 1962 i slow motion”. Om något, så understryker denna liknelse allvaret och den potentiella risken som Iran-krisen nu utgör, skriver Ignatius.

President Kennedy fick i oktober 1962 råd från både duvor, som ville ge efter för Sovjetunionens kärnvapenexpansion i USA:s omedelbara närhet, och från hökar som ville flygbomba kärnvapenmissilerna på Kuba innan de kunde avfyras mot USA. Presidentens män fann dock en totalt ny och oprövad lösning: blockad och löfte om borttagande av amerikanska missiler från Turkiet (i Sovjetunionens närhet) om missilerna på Kuba försvann.
Bush-administrationen behöver genomföra liknande övningar i kreativt tänkande. Militära planerare kommer att leta fram mål (som de måste, i en så allvarlig konfrontation som denna). Men Bush-rådgivarna - och framför allt presidenten själv - måste söka vägar ut ur den upptrappningens logik som leder Amerika och Iran mot krig. Jag finner tröst i det faktum att bland utrikesminister Condoleezza Rices främsta rådgivare finns Philip Zelikow, en expert på Kubakrisen som är medförfattare till Allisons andra upplaga av Essence of Decision.
Självfallet ska omvärlden - inte bara USA, utan Ryssland, FN och EU - söka finna alla tänkbara vägar att desarmera Iran som hot utan att bomba landets nukleära anläggningar.

Men Ignatius har fel när han citerar Jimmy Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski, som menar att USA skulle förlora sin ställning i världen om man bombade Iran. Brzezinski har också totalt fel när han hävdar att 'tiden är på vår sida' och att 'mullorna är inte Irans framtid, utan dess förflutna'. Det där är livsfarligt önsketänkande som associerar till Neville Chamberlain som trodde att man kunde förhandla med Tysklands fürer.

Är det något upptrappningen till andra världskriget visade, så är det att man inte kan lita på politiska galningar. De drivs inte av rationella överväganden. Ignatius frågar retoriskt i sin kolumn: ”vem i sina fulla sinnens bruk vill ha krig?” Nej, ingen. Men problemet är att Irans president inte är vid sina fulla sinnens bruk. Han tillhör ett fanatiskt ledarskap som lever i en religiös låtsasvärld, långt bortom sunt förnuft och rationalitet.

Jag är övertygad om att Iran mycket väl kan komma att använda kärnvapen om de får tillgång till sådana. Frågan är hur man förhindrar detta. Förhandlingar är meningslösa. Sanktioner är meningslösa. En bytesaffär, som den med sovjetledaren Nikita Chrustjev, är utesluten eftersom byteshandeln var möjlig därför att Chrustjev agerade rationellt och inte hade självmordsbombarens mentalitet, så som Irans ledarskap. Det krävs något annat. Helst något annat än bomber. Men om inget annat finns måste Irans anläggningar bombas.


Tisdag 2006-04-11 / 20.11 länk
IRAN FÖRKLARAR: VI HAR ANRIKAT URAN. Sky News rapporterar från det tal som Irans president Mahmoud Ahmadinejad höll för en timme sedan: 'We Are Going Nuclear'.

Iran har framgångsrikt anrikat uran för första gången någonsin. Det är ett genombrott i landets utveckling av kärnkraft och kärnvapen.

Därmed tas ett steg närmare den situation i världshistorien där ett land pga hat avser att utplåna ett annat. Ahmadinejad har lovat att utplåna Israel från kartan.


Tisdag 2006-04-11 / 14.11 länk
JU LÄNGRE IRAN FÅR HÅLLAS, DESTO VÄRRE KATASTROF. I nya numret av City Journal bidrar Mark Steyn med en längre essä om Iran, Facing Down Iran. Redan 1989, när sovjetkommunismen började falla samman skrev ayatollan Khomeini ett brev till Mikhail Gorbatjov:
Jag deklarerar öppet att den islamska republiken i Iran, som den största och mest kraftfulla basen för den muslimska världen, lätt kan fylla det ideologiska vacuum som ert system lämnar efter sig.
Även om få tagit det seriöst, är det just vad som hänt, menar Steyn. Och européerna lever i förnekelse. Nu frågas det om Iran kommer att utplåna Israel om man får chansen att utveckla kärnvapen.
Och samma minut du behövt ställa frågan, vet du svaret ... I en mening har den civiliserade världen redan förlorat: att sätta sig i förhandlingar med en stat ledd av en förintelseförnekande medeltida galning är, i sig själv, en akt av svaghet - den första eftergiften, oavsett vilket resultatet än blir.
Vi står, skriver Steyn, åter inför ett val mellan ett dåligt och ett värre alternativ.
Kostnaderna att stoppa Iran från att skaffa kärnvapen kommer att vara högt, men signifikant högre ju längre vi väntar. Läxan av de danska teckningarna visar klart att vad som står på spel här är trovärdigheten för vår civilisation. Huruvida vi stoppar den islamistiska republiken från att skaffa kärnvapen, eller inte, kommer att prägla vår tid.
Jag tror Steyn har rätt. Om inte väst bombar sönder Irans nukleära program kommer regimen inom några år att, i lika totalt förakt för mänskligt liv som varje självmordsbombare, anfalla Israel och Europa med kärnvapen för att visa världen vem som bestämmer. De här religiösa galningarna går lika lite att förhandla med som de nazistiska galningarna på 1930-talet. Vi har att avgöra om vi vill leva eller låta oss dödas av extremister. Ju längre vi väntar desto fler miljoner människor kommer att dö.

Det som får mig att se så mörkt på Iran bygger den analys som menar att president Ahmadinejad tror på en kataklysmiska konfrontation, och att efter en sådan ska den 12:e imamen, Mahdi, uppenbara sig. Den här typen av tro är livsfarlig och innebär att alla spärrar släpper.


Fredag 2006-03-10 / 8.22 länk
IRANS PRESIDENT HOTAR VÄST: NI KOMMER ATT FÅ LIDA. President Mahmoud Ahmadinejad har skruvat upp tonläget än mer, rapporterar AP i Iran's President Warns West Will Suffer. Tidigare har hans medarbetera varnat att USA kommer att ”skadas och plågas” om Irans nukleära program dras inför FN:s säkerhetsråd. Så skedde naturligtvis trots hoten. På besök i västra Iran sa presidenten igår: ”De [väst] vet att de inte kan orsaka det mista problem för det iranska folket ... De kommer att få lida mer.” Vad detta betyder i praktiken ville presidenten inte tala om.

Man kan inte fortsätta dalta med den här typen av regimer. Deras kärnvapenambitioner måste krossas. Om andra metoder inte fungerar återstår bomber. Alternativet är otänkbart: ett Iran med kärnvapen blir repris på 1930-talets Europa, uppladdning tills det totala kriget bryter ut.


Söndag 2006-02-12 / 15.08 länk
AHMADINEJADS PUBLIK ROPADE 'DÖD ÅT DANMARK'. Väldigt få nyhetsbyråer har, av någon anledning, vidarebefordrat vad Irans president Mahmoud Ahmadinejad sa i går inför hundratusentals deltagare på ett stort offentligt möte i Teheran. Presidenten, som är en av den muslimska världens mäktigaste män, berör brännande aktuella frågor, vilka refereras i Bangkok Post och World Net Daily.

Irans president lovade att Israel snart kommer att vara borta. Han kallade förintelsen en saga och publiken ropade 'Död åt Israel'. Presidenten tog upp de danska teckningarna och frågade varför kränkningar mot profeten Muhammed rättfärdigas och beskyllde 'zionister' för att ligga bakom, medan publiken skrek 'Död åt Danmark'. Presidenten varnade också västvärlden för att försöka stoppa Irans nukleära program.


Måndag 2006-02-06 / 9.00 länk
IRANS PRESIDENT TALAR OM KÄRNVAPENKRIG. Kolumnisten Arnaud de Borchgrave analyserar i Washington Times, Later than we think, vad Irans president Mahmoud Ahmadinejad menar med sin starkt religiösa retorik. Presidenten talar om återkomsten av den 12:e imamen, Mahdi. Enligt vissa uttolkare av islam ska hans återkomst
... föregås av ett kosmiskt kaos, krig, blodutgjutelse och dödliga epidemier. Efter denna kataklysmiska konfrontation mellan de goda och onda krafterna ska Mahdi leda världen till en era av universell fred.
Irans president står denna messianska tolkning nära och har avskedat landets mest erfarna diplomater och mängder med andra högre tjänstemän, företrädesvis dem som inte delar hans uppfattning om en apokalyptisk konfrontation. de Borchgrave skriver:
Det iranska ledarskapets fingrar på avtryckaren för en kärnvapenarsenal vore ångestfullt under alla omständigheter. Men det vore alarmerande om kärnvapen fanns i händerna på en man som hotar Israel, USA och EU i hopp om att en förebyggande attack mot Irans kärnprogram ska påskynda återkomsten av den saknade Mahdi.
Kolumnisten menar att en attack på Iran skulle spela Ahmadinejad i händerna. Men läget i fallet Iran är detsamma som med Nazityskland - slå till innan de vuxit sig starka (vilket kunde ske när liten tysk trupp bröt mot freden och gick in i Rhenlandet 1936), eller vänta till dess att de hotade att utrota friheten på jorden, då seger krävde 50 miljoner döda. Ju längre vi väntar med att ta itu med Iran, desto fler miljoner människor kan komma att dö i Iranska kärnvapenattacker mot europeiska storstäder.


Söndag 2006-01-15 / 9.50 länk
IRAN AGERAR LOGISKT FÖR ATT NÅ MER MAKT. I Daily Telegraph visar Charles Moore att det finns metodik och strategi i Irans agerande, There's method in the Mahdi madness of Iran's president.
Sedan Ahmadinejad kom till makten har han organiserat en internationell konferens i syfte att bevisa att förintelsen aldrig hänt och deklarera att Irans avsikt är att 'utplåna Israel från kartan'. Nu fullföljer han sitt lands långsiktiga strategi om att göra just detta möjligt: han har brutit förseglingen. Iran kan ha sin atombomb inom fyra år eller så.

Medierna i väst har riktat obeveklig uppmärksamhet på misstagen som den amerikanskledda koalitionen begått i Irak. Men nästan ingen granskning från pressen eller oppositionen har genomförts om det sätt på vilket den förmodat hårdnackade George Bush faktiskt har varit så tillmötesgående mot europeisk sensibilitet att han till Europa delegerat policybeslut om Iran. Vilket har skapat nuvarande katastrof.

I åratal har 'EU tre' - Storbritannien, Frankrike och Tyskland - fört befälet ... De har velat tro att de har förhandlat med en makt som agerade i god anda. De har använt sin makt för att deklarera det 'otänkbara' i att västvärlden skulle använda militär kraft. De har hoppats på gott utfall trots alla bevis. Så sent som under den gångna veckan har de till slut medgivit sitt misslyckande. De går nu med på, vilket de tidigare vägrat, att försöka få upp Irans beteende i FN:s säkerhetsråd ...

Atombomben, välsignad av Allah, skulle göra Iran stolt. Det skulle tvinga västvärlden att låta Iran diktera villkoren i regionen, ge president Ahmadinejad prestige att krossa inre opposition och hjälpa honom ta ett grepp om den muslimska världens ledarskap och ta över Irak. Vansinnigt, kanske, skrämmande, säkert, men helt logiskt som en väg att nå toppen.

Vad kan vi göra? Sanktioner och andra former av isolering är en väg som kan fungera ... Men den större frågan handlar om västvärldens extraordinära flathet (det utrikesminister Jack Straw kallar 'tålamod') mot regimen. Varför gör vi inte skillnad på regering och folk, och försöker nå de senare? I kampen med revolutionära strömningar vinner vi i väst när vi hjälper deras offer, när folket reser sig och river Berlinmuren.
Charles Moore visar också att det i Irans galenskap finns en logik, som liknar den imperialism som präglade de två politiska krafterna stalinism och hitlerism under europeiskt 1900-tal. Men istället för att klä den i rent politiska och ateistiska termer, kläs makthungern efter världsherravälde i religiös skrud.


Onsdag 2005-12-14 / 9.57 länk
IRAN: 'HATA VÄSTVÄRLDENS SVAGA CIVILISATION'. Irans president Mahmoud Ahmadinejad i ett tal igår, rapporterar Reuters:
- Om er civilisation består av orättvisa handlingar, förtryck och fattigdom för en majoritet av jordens medborgare i syfte att förse ert eget folk med välfärd, då skriker vi allt vad våra lungor klarar av att vi hatar er svaga civilisation, sa han medan åhörarna ropade 'Gud är stor'.
Han upprepade också att förintelsen i Nazityskland är ett påhitt. Och Europa står hellre på den här galningens sida, medan han skaffar sig atombomber, än att samarbeta med USA. Antiamerikanismen kan bli västvärldens undergång.


Fredag 2005-12-09 / 9.55 länk
IRAN FÖRNEKAR FÖRINTELSEN. Nu är det inte bara nynazister som förnekar koncentrationslägren och det systematiska mördandet i Tyskland under andra världskriget. Irans president Mahmoud Ahmadinejad ”uttrycker tvivel” om att det ägt rum. Reuters rapporterar: US, UN condemn Iranian leader's Holocaust comments.

Likheterna i människoförakt mellan fundamentalistiska muslimer och nazismen blir allt större. Och muslimska folk verkar lika likgiltiga som det tyska folket var på 1930-talet inför ondskans högljudda skrän.