Pengar och medier i känslig mix

Oj, vilken känslig fråga pengar är, i alla fall i vissa kretsar. Det är min erfarenhet sedan jag förra veckan vände mig till mina läsare och bad dem stödja min blogg ekonomiskt. Bloggandet kräver mycket tid och hittills har jag inte kunnat dra in några pengar på allt det arbetet jag lagt ner, även om antalet läsare vuxit kraftigt med åren.

Idén till utspelet kommer från bloggpionjären Andrew Sullivan i USA. När han stod utan sponsorer bad han läsarna om hjälp. Därför svalde jag förtreten, bortsåg från mitt lutheranska arv och gjorde den här amerikanska grejen.

Reaktionerna har blivit kraftigare än jag kunnat ana.

Eftersom jag tar ut svängarna och framför både konservativa och kristna perspektiv, samtidigt som jag står på hårt om yttrandefrihet och marknadsekonomi, är kritik från vänster ett obligatorium. Men vinklingen överraskade. Socialdemokratiska pressklubben ifrågasatte genast mitt tilltag då deras ordförande skrev "det väcker ju onekligen en och annan fråga om hans oberoende." Hur jag skulle kunna mista mitt oberoende pga sponsring från hundratals olika läsare begriper jag inte.

Journalister som hört av sig har främst undrat varför jag vill ha betalt för att blogga. En något underlig fråga, som jag besvarat med motfråga: varför vill du som journalist ha betalt för att skriva? Journalisterna verkar vara främmande för tanken att ta initiativ till en egen opinionsbildande kanal som bygger på en relation direkt med läsekretsen.

Vissa medier har uttryckt det som att jag "kräver" betalt för att blogga - exempelvis Dagens Media. Sydsvenskans kulturblogg tyckte jag följer devisen i sketchen "Köp en tulpan, annars får'u en snyting". Så är det ju inte. Jag skrev öppet om min valsituation: antingen någon form av finansiering av bloggandet, eller återgå till "normalt" yrkesliv. Jag har överlämnat åt läsarna att avgöra, skulle man kunna säga. Varför det skulle vara fult, skumt eller fel förstår jag inte.

Min slutsats är att pengar uppfattas som något förkastligt i journalistkretsar och inom vänstern. Om man sysslar med politik eller opinionsbildning måste man vara lönearbetare med fast anställning, annars är man suspekt - se bara på Carl Bildt. Han hade många arvoderade uppdrag, t o m för utlänningar!

Jag tycker ju det är tvärtom: ju fler olika uppdragsgivare och finansiärer man har, desto mer oberoende blir man. Då har man råd att tappa en uppdragsgivare. Den som är anställd är ju helt i händerna på sin arbetsgivare. En löneslav.

Och så till den tredje, viktigaste och överväldigande reaktionen jag fått och som går stick i stäv med de nyss nämnda: mina läsare har svarat med ett rungande besked: "sluta inte blogga!" Under de första fem vardagarna sponsrade över 300 personer med över 90.000 kr. Vilken journalist har fått den responsen…?

Detta mitt tilltag var en stundens ingivelse. Så här kan jag ju inte fortsätta att tigga mig fram. Men jag har bevisat hur starka banden kan vara mellan en blogg och dennes läsare. Här finns något att bygga vidare på.

Dick Erixon
Redovisningskonsult och bloggare