Medverkan på idéseminarium:
Finns en frihetlig center?

De här anteckningarna låg till grund för opposition på essäsamlingen Den frihetliga centern (Captus, 2006) under seminarium 8 april 2006 i anslutning till förbundsstämma med Centerpartiets Högskoleförbund i Gamla stan, Stockholm.

Dick Erixon

Roligt att kunna hälsa på hos förbundet som jag var förbundssekreterare i, för sådär 15 år sedan. Vi som kallade oss liberaler på den tiden ansågs vara någon sorts avfällingar. Det var en stor seger när en knapp majoritet i förbundsstyrelsen efter hårda diskussioner och votering på stämman fick beslutat att CHF skulle vara för ekonomisk tillväxt. Mycket har hänt sedan dess, kan man nog säga…

Det är också glädjande att se att de fem bidragen i essäsamlingen lämnat det fokus som varit så vanligt så länge i politiska partier: man ägnar sig åt taktiksnack om hur och vad det egna partiet ska lyfta fram snarare än långsiktig värdegrund. De nu aktuella inläggen handlar om idéer och det är ju ett första steg för att få fart på en idédebatt.

Men det finns fortfarande många fällor att falla i när man på ett mer abstrakt plan talar om ideologi och värderingar. Jag har tänkt kommentera essäsamlingens bidrag utifrån fem möjliga fällor.

1. Definieras ordval och etiketter som används?
2. Stämmer idé och praktik för partiet?
3. Underbyggs argumenten, vilka internationella referenser används?
4. Rangordnas goda men motstridiga prioriteringar?
5. Presenteras ett sammanhängande idésystem?


1. Definitioner
Vad betyder liberal?
 Ordet liberal är nog det som flest använder i politisk debatt, men som också - just därför - saknar en någorlunda avgränsad betydelse. Liberal har i debatten bara funktion som signalord för 'god vilja'. Såväl socialdemokrater i Sverige som extremvänstern i USA använder liberal som beteckning på sin politik. Liberal är alltså ett svårt ord att välja om man vill tala om vad man står för. Man måste utveckla betydligt mer än att använda etiketten.

Fredrik Federley använder ordet liberal och vill visa att centerpartiet är liberalt: "Under hela århundradet har centerpartiet idogt rest kravet på en maktförflyttning från centralstaten till människorna och till de lägre beslutsarenorna." Det är riktigt om man ser till partiets mer ideologiska dokument och generella budskap, men har man levt upp till budskapet i praktiken?

För att det ska vara någon mening med idédebatt måste ju idéerna ställas mot hur partiet agerar i verkligheten. Det är mycket glädjande att Federley medger: "Samtidigt skall det tilläggas … att centerpartiet, precis som så när på alla andra politiska krafter i Sverige, kommit att lockas av den sociala ingenjörskonsten."

Ändå kommer Federley fram till att "Centerpartiet borde redan tidigare ha bedömts vara ett liberalt parti." I förhållande till vad? Om man jämför med folkpartiet kan jag hålla med. Men objektivt sett har inget av partierna sedan mittensamverkan inleddes i början på 1960-talet agerat särskilt liberalt. Vid varje statsbudget som socialdemokratiska regeringar lagt fram har de båda partierna sagt: ”NU får inte skatterna höjas mer!” År efter år har detta varit budskapet i riksdagens budgetdebatter, medan socialdemokratin höjde dem från 25 procent av BNP till över 50 procent.

Det kallar jag pragmatisk socialism. Inte liberalism.

Federley använder pensionsstriden på 1950-talet för att visa den frihetliga sidan av centerpartiet. Det hade varit intressantare om han anlagt ett liberalt ideologiskt perspektiv på förslag från dagens riksdagsgrupp. Jag gissar att en genomgång av förra årets riksdagsmotioner skulle visa att centerpartiet, även om vissa förslag är liberala, sammantaget vill öka regleringarna, inte minska dem. Jag har inte fått känslan av att man på allvar gjort upp med den sociala ingenjörskonsten.

För dem som vill stärka och förtydliga centerpartiets liberala värderingar vore det intressant att se CHF och CUF analysera den egna riksdagsgruppens agerande och tolka partiets ställningstagande i förhållande till den liberala ambitionen. Det skulle inte bara knyta idédebatten till verkligheten, det skulle också hjälpa till att definiera de ord man använder, exempelvis liberal.

2. Idé och praktik
Regioner - en ny politisk lekstuga?
 I Annie Johanssons inlägg om federalism framgår tydligare än tidigare att federalismen kan ses som ett sätt att "framför allt skydda människans rätt gentemot en övermäktig statsmakt".

Också federalism är ett misshandlat ord som används väldigt slarvigt. Centerpartiet verkar ha en förkärlek för ord som fallit offer för flummeri. Inget fel i det, men eftersom orden är så mjuka i kanterna måste man vara noga med att själv definiera vad man menar. När det gäller federalism tycker jag många glömmer bort medborgarna, för att istället tala sig varma för nya regioner där politiker ska ordna allt till det bästa, som om politiker på regionnivå skulle vara mindre klåfingriga än riksdagsmän.

Även Johansson talar positivt om regioner som politiska aktörer som "måste marknadsföra sig", vilket för mig är obegripligt om man, som hon senare skriver, genom stärkt äganderätt får ett samhälle som "sjuder av företagsamhet". Då vet väl företagen bäst hur man samverkar och marknadsför sig, inte politiker i ett regionfullmäktige? Här är fortfarande rollfördelningen oklar - tror man att politiker är bäst på att reglera fram idéer eller tror man att företagsamma människor i frihet gör det?

Johansson undviker, som alla centerpartister, att ta upp kommunala skatteutjämningen i diskussionen om federalism. Förklaringen är givetvis att kommunala skatteutjämningen är ett starkt anti-federalistiskt system, som centerpartiet ändå vurmar för. Skatteutjämningen betyder ju att centralmakten, staten, går in och konfiskerar kommuninvånarnas skattepengar avsedda för lokala behov och ger dem till en annan kommun.

Centerpartiets ideologiska diskussion om federalism är intressant. Men essäsamlingens största inre motsättning finns just här: federalism och kommunal skatteutjämning är oförenliga storheter. Centerpartiet måste välja, men har inte gjort det. Det gör att trovärdighet saknas: man är i teorin för federalism men i praktiken emot.

3. Internationella referenser
Varför inte Aristoteles?
 Eftersom idédebatt är politisk teori och filosofi, handlar det om att bli så klar och tydlig som möjligt. Därför är det självklart att i en avancerad diskussion använda de erfarenheter och kunskaper som byggts upp i västvärlden under mer än 2000 år. Vilka referenser anknyter centerpartiet till?

I essäsamlingen finns bara tre referenser: Frédéric Bastiat, Montesquieu, och Samuels första bok i bibeln.

Vill centerpartiet bygga upp förtroende för sin idédebatt, måste den beröringsskräck som funnits i partiet med historiska, filosofiska och teoretiska referenser upphöra. Att bara tre referenser finns i essäsamlingen visar att centerpartiet fortfarande i stor utsträckning lever i intellektuell och akademisk skugga.

Ilan Sadé illustrerar med sitt bibelcitat vilken extra tyngd idédebatt får om man tar tillvara den djupa källa till kunskap och perspektiv som historiska referenser utgör. Visst kan man tycka att utomstående referenser är prestigefullt och därför löjligt pretentiöst - men bara om de kastas in av just detta skäl och inte tillför något i sak. Med bibelcitatet förmår Ilan Sadé hos läsaren redan i inledningen pränta in essäsamlingens huvudbudskap.

Med referenser till erkända tänkare och författare slipper man förklara allting själv. Och dessutom når man en avsevärt högre kvalitet i budskapet.

Exempelvis skulle Gustav Andersson med lätthet kunna citera Aristoteles när han talar om "utarmningen av ett socialt kapital" och om "gemensamt erkända värdeskalor där individens olika insatser för sina medmänniskor och för det omgivande samhället gav status och erkännande".

Likaså hade Andersson kunnat återge Alexis de Tocqueville när han skriver att det är "dags att på nytt göra individerna och de mellanmänskliga gemenskaperna delaktiga i det konkreta samhällsarbetet". Tocqueville hävdade att ett liberalt samhälle förutsätter att det finns ett starkt civilt samhälle mellan individ och stat. Det gäller att organisera och vidmakthålla, skrev han, ”fria sammanslutningar som är i stånd att kämpa mot tyranniet utan att förinta ordningen”. Med 'tyranniet' avser Tocqueville här den demokratiska staten, vars allsmäktighet växer om inte civilsamhället sätter stopp.

Referenser i idédebatt har också en annan viktig poäng: genom valet av vilka referenser man anger, talar man också indirekt om var man befinner sig ideologiskt.

Jag lyfter gärna fram Aristoteles och Tocqueville, inte bara därför att jag gillar dem, utan också därför att det ger en markering om att jag har en liten annan ingång i politisk debatt än renodlad klassisk liberalism. Jag tycker FA Hayek, Ludwig von Mises, Milton Friedman har otroligt mycket att lära oss om ekonomi och människors samspel, men jag lyfter också gärna Wilhlem Röpke, som är den ekonom som såg större sociala sammanhang än många andra.

Jag tror viljan och förmågan att ansluta historiska referenser viktig eftersom ideologisk diskussion är som en lök, det finns oftast ett lager till innanför det man diskuterar. Och vill man göra sin egen hållning så tydlig som möjligt, kan valet av referenser ge ett bredare perspektiv om var man står ideologiskt. Om inte annat skulle socialdemokrater och socialister tvingas ut på banan och tala om vilka deras referenser är, och på det sättet skulle det bli tydligt att de vill omyndigförklara människor, att de tror på centralstyre och inte alls gillar frihet. För vilka andra än socialister som vill planekonomi skulle de referera?

4. Rangordning av goda mål
Trygghet eller frihet?
 I idédebatt är det lätt att falla i fällan att skriver om vilka fantastiskt goda mål just centerpartiet har. Men verkligheten ser inte ut så att man kan välja allt gott och välja bort allt ont. Ideologi och idédebatt handlar om att rangordna alla goda mål som står i direkt motsats till varandra.

Gustav Andersson är inne på det när han talar om frihet. Normalt glömmer man bort att på allvar tala om skyldigheter och ansvar när man talar om individuell frihet, men Gustav skriver ”Självfallet bör en utgångspunkt vara ett öppet samhälle där både människors olikhet och lika värde respekteras. Men samtidigt får individen vänja sig att i högre grad bedömas utifrån sin moraliska kvalitet”.

Men i övrigt är det dåligt med att ställa olika goda mål mot varandra i essäsamlingen. Att bara tala om att ”eftersträva, främja, förespråka” duger inte mycket till. Idédebatt går ut på är att tala om vilket som är viktigare än något annat. Och varför. Prioriteringar och rangordningar är kanske idédebattens viktigaste uppgift. Essäsamlingens inlägg gör ju en sorts rangordning i valet av ämnen som behandlas. Därmed väljer man ju bort en rad viktiga ämnen. Men det ger en väldigt grovhuggen bild och konturerna blir inte skarpa.

Centerpartiet har i partiprogrammet från 1959 visat hur man kan rangordna och definiera två av de mest centrala politiska målen: trygghet och frihet. Så här skrev man:
Sedan de grundläggande behoven tillgodosetts, träder vid en högre standard personligt präglade behov och önskemål alltmer i förgrunden. Möjligheten att tillgodose dem beskäres dock, om en ökad ekonomisk trygghet skapas enbart genom kollektiva beslut, som binder stora grupper vid samma utformning. Endast vid individuell utformning kan en trygghetsgaranti förenas med den enskildes behov av frihet. För centerpolitiken framstår därför säkerställd grundtrygghet och därutöver personlig frivillighet som den bästa föreningen av tryggheten och friheten.
Så ska det låta!

5. Sammanhängande idésystem
Politiker som statstjänare, eller granskande medborgarföreträdare?
 Hur hänger de olika delarna i ideologin samman? Fredrik Runebert fångar Thorbjörn Fälldins förhållningssätt till politiken och talar om "helhetsperspektiv" och "Ramviksmodellen". Men han missar nog den allra viktigaste aspekten på Fälldin: han såg sig som medborgarnas företrädare mot en byråkratisk stat, något unikt bland svenska politiker som nästan alltid ser sig som statens företrädare mot medborgarna.

Fälldins förmåga att inte fångas av maktapparatens lockelser, utan stå stadigt utanför den och betrakta den med samma perspektiv som medborgarna, är en av hans största kvaliteter.

Här har centerpartiet en idétradition att ta vara på, även om det mer är filosofi om hur man ser på sig själv som politiker och makthavare snarare än om idésystem. Men det är en aspekt jag tror kommer att bli viktigare i takt med att politik alltmer handlar om val av person, snarare än parti.

Summering
Frihet med förhinder
 I essäsamlingen saknar jag en tydlig hållning till de riktigt stora frågorna. Politik handlar om makt. Socialister och liberaler ser det som en maktkamp mellan stat och individ när det gäller välfärdsfrågor och mellan arbete och kapital när det gäller ekonomi. Dessa tvådimensionella analyser haltar betänkligt. Ett skäl till att jag så länge var med i centern var att centerns idétradition hade något mer att erbjuda.

För att beskriva samhället måste stat och individ kompletteras med en tredje dimension, det civila samhället och frivilliga gemenskaper. Här är, som sagt, Tocqueville en utmärkt källa. Redan på 1830-talet skrev han att demokratin, utan att omfattande civilt samhälle, kommer att förkväva individerna och bli totalitär. Det är just det vi ser i Europa idag, menar jag. Civilsamhället är svagt och alla förväntningar riktas mot staten, som villigt tar på sig uppgifterna och kräver in allt större del av människors ekonomi och stryper friheter.

Striden arbete mot kapital är inte heller giltig i dagens post-industriella samhälle. Federley och Andersson är inne på det, de svenska självägande småbönderna visade att äganderätten ger makt och autonomi - och därmed såväl frihet som trygghet åt småfolket. Äganderätten är helt central för vanliga människors möjlighet att få makten tillbaka över sina liv. Dessutom är relationen arbete-kapital på arbetsmarknaden utjämnad, eftersom den viktiga produktionsfaktorn är kunskap och erfarenhet. Något som finns hos medarbetarna, inte hos kapitalägarna. Därmed är relationen dem emellan utjämnad, vilket är bra. Det gör att arbetsrätt och alla statliga ingrepp kan avregleras.

Centerpartiet har därmed, inbäddad i sin - bortglömda - idétradition, svaren som vi behöver för att med trygghet kunna avreglera Sveriges arbetsmarknad och skapa välfärd i frihet. Essäsamlingen är ett första steg för att väcka centerpartiet ur sin ideologiska dvala. Än är centerpartiet mer fokuserat på social ingenjörskonst än medborgerliga friheter. Mer idédebatt behövs!