Antiamerikanismens rötter djupare än politik

Vi kan alla de vanliga förklaringarna till européers aversion mot Amerika: För vänstern är Vietnamkriget exempel på USA:s imperialistiska maktbegär och för konservativa representerar USA den själlösa kommersialismen. Men vad är detta mer än ytliga symptom på djupare problem hos dem som hatar Amerika?

När det gäller arabvärlden brukar det heta att deras totalitära regimer styr om inrikespolitiskt missnöje med förtryck och misär mot en yttre faktor: USA. Så länge folk riktar sin ilska mot Amerika, slipper regimerna ta stryk själva.

Den här analysen ligger närmare sanningen – också för de européer som föraktar USA. Det handlar om folk som vägrar göra upp med sina inre besvikelser och politiska låsningar och som därför styr om sin frustration till utfall mot Amerika, detta fenomen som hela tiden påvisar egna tillkortakommanden.

Ångesten. USA är inte bara världens ekonomiska motor, utan ett kapitalistiskt samhälle med det högsta välståndet i världen. För alla som inte gjort upp med den socialistiska utopin om ett jämlikt samhälle i planekonomi, är naturligtvis USA en ständig provokation och bevis på att man har grundligt fel i sin politiska uppfattning.

Hellre än att göra upp med sina politiska försyndelser, spyr man galla över medvetet vulgariserade bilder av vad Amerika står för. Ju mer ondskefullt USA kan framställas, desto lindrigare blir ångesten över de egna politiska felstegen.

Tacksamhetsskulden. Den franske författaren Philippe Roger pekar i The American Enemy på att de flesta länder i västra Europa står i en enorm tacksamhetsskuld till det amerikanska folket för att deras unga soldater kommit till undsättning i två världskrig och där i hundratusental dött för Europas frihet. Och efter andra världskriget pumpade Harry Truman in många miljarder i Europas återuppbyggnad genom Marshallplanen. En så stor tacksamhetsskuld är svåra att bära, och kan slå över i oresonligt förakt.

Jag tror det ligger mycket i detta, för amerikahatet verkar vara störst i Frankrike och Tyskland, som har mest att tacka USA för, medan amerikahatet är något mindre i England och Sverige, där vår tacksamhetsskuld inte är lika stor genom antingen egen förmåga eller genom att man smitit undan striden.

Religionen. I Europa har vi blivit mer eller mindre ateister eftersom förtryckande kungamakter under århundraden använde religionen för att kontrollera medborgarna. Förenta Staternas frihetsrevolution handlade om att frigöra sig från kungamakten. Därmed fick religionen en helt annan och konstruktiv betydelse för nybyggarna. Redan Alexis de Tocqueville konstaterade att kristendomen i USA i huvudsak tjänade som ett demokratins fundament, och inte som dess fiende.

Här finns ju också en central förklaring till varför USA inte byggt upp välfärd genom staten. Det sociala ansvaret och solidariteten kommer till uttryck genom civilsamhället och via kyrkorna. Här har skapats ett växande kulturellt missförstånd mellan ett ateistiskt Europa och ett kristet USA. I takt med att västvärlden på 2000-talet utmanas på religiösa grunder – totalitär islam istället för på basen av sekulära politiska dogmer – har nog detta missförstånd blivit värre.

Avunden. En del vill hävda att vi har olika psyken – Mars och Venus, och allt vad det heter. Europa skulle vara så fängslat av sin egen förmåga att undvika nya krig i Europa genom Romfördrag och unionssamarbete, att vi tror att alla konflikter kan lösas med samtal och diplomati, medan USA skulle sitta kvar i en gammal uppfattning om vapenmaktens betydelse.

Men osämjan här är inte så stor som den ser ut. Om Europa står för mjuk makt, skulle den mycket väl kunna stärkas genom nära samarbete med USA som har hård makt att ta till om förhandlingar inte skulle kunna lösas. I Irak skulle Europa kunnat spela en hjälteroll genom att snabbt och med engagemang gå in och hjälpt irakiska folket att bygga en ny statsapparat efter Saddams fall. Då hade inte det maktvakuum behövt uppstå, som nu skedde eftersom USA inte är bäst på mjuk makt.

Men Europa avstår från att hjälpa till därför att man vill att USA ska misslyckas. Irakiska folket betalar priset för att Europa vill demonstrera att USA inte har så stor makt som man tror. Europa känner en djup avund mot USA:s makt, energi och handlingskraft.

Maktlösheten. En orsak till européers avundsamhet mot USA är att man känner att den mjuka makt man så gärna hyllar som överlägsen den amerikanska hårda makten, ändå är, när det kommer till kritan, rätt så impotent. Europas totala fiasko på sin egen bakgård – Balkan på 1990-talet (där USA fick rycka in för att stoppa folkmord sedan Europa stått fullständigt handlingsförlamat och oförmöget att agera) – har gjort att det i de europeiska etablissemangen sjunkit in en insikt om Europas maktlöshet.

Mindervärdighetskomplexet. Maktlösheten skapar i sin tur en känsla av mindervärdighetskomplex. Den franske filosofen André Glucksmann påminner i The Discourse of Hate om att alla stora författare under tusen år skildrade det rasande hatet, dess extrema och irrationella attacker, och dess makt över människors sinnen. Under upplysningen har vårt vetande om hatet tynat bort. Vi har slutat att tro på hatets realitet, skriver han.

Men exempelvis Satre skrev att antisemitismen berodde på att människor ger efter för njutningen att hata, när de inte står ut med sina egna misslyckanden. Svaghet och otillräcklighet gör att man känner sig illa till mods, och det leder till mindervärdighetskomplex och självförakt. Genom att hata kan man känna sig stark igen. Hatet ger möjlighet att känna en sorts upprymd makt. Och vem kan man hata nu? Dem man upplever har mer makt än en själv: Amerika.

Samhörighet med andra förlorare. Antiamerikanismen ger ju också möjlighet till en känsla av samhörighet i Europa – vad förenar oss förlorare bättre än att peka ut en gemensam fiende? Den amerikanske journalisten Paul Berman på center-vänstertidskriften New Republic har skrivit om och förvånats över vilka absoluta lågvattenmärken som blivit okej i agitationen mot USA, inte minst bland intellektuella.

En annars intelligent och välutbildad person kan på fullt allvar hävda att George W Bush är en fascist som gör USA till ett nytt Nazityskland, för att i nästa ögonblick med samma övertygelse jubla över det faktum att Bush kommer att lämna Vita huset i januari 2009, till förmån för ett annat folkvalt team. Man hemfaller alltså åt rent korkade argument som inte hänger ihop och som saknar varje logik.

Berman skriver: ”Ju längre bort från makten någon befinner sig, desto enklare är det att vandra in i dessa dimmiga zoner av halvbakta åsikter, fria från ansvar att skärskåda argumenten.” Med andra ord: förlorare söker gemenskap med andra förlorare genom att sprida varandras fördomar.

Men i grunden beundrar man Amerika. Man kan ju inte hänga upp sina känslor så hårt på någon som man egentligen inte också känner dragningskraft inför. Häromdagen skrev London Times-journalisten Gerhard Baker en kolumn där han pekade på att den antiamerikanska publiken har svårt att ta till sig kritik mot USA om frihet och demokrati från Rysslands Putin och Irans Ahmadinejad. Trovärdigheten är inte alltför stor. Det är därför Al Gore och Michael Moore är så populära i Europa.

När allt kommer omkring, är det inte så att bara amerikaner med trovärdighet kan kritisera USA? ”Bara ett land som entusiastiskt och självutlämnande hyllar Voltaires utsagor om yttrandefrihet kan på riktigt vinna förtroende att uttrycka omdömen om någonting.”

I en SVT-debatt med Per Wirtén på Arena om antiamerikanism sa jag att han och andra vänsterkritiker egentligen är mer proamerikanska än mig, eftersom de hämtar all kritik mot USA från – USA. Wirtén höll med:

– Dick har i själva verket en poäng. Det är det som är så underligt. När jag riktar skarp kritik mot USA så är det alltid baserat på information, analys och fakta som jag lärt mig av mina amerikanska kollegor i fackföreningsrörelsen, av socialdemokrater och intellektuella i USA.

På det blev min slutreplik: Det är därför jag älskar USA! Där finns hela bredden.

Och jag är övertygad om att det är just därför att Amerika är ett så öppet land som det både får ta så mycket skit, men också är så starkt att man kommer att övervinna alla utmaningar. Det skulle inte förvåna mig om USA ännu en gång får rycka ut och rädda Europa. Att det förhåller sig så, att européer innerst inne vet att man behöver USA, är den grundläggande förklaringen till antiamerikanismen. Paradoxalt? Javisst.

Dick Erixon
skribent, debattör och tongivande bloggare