Söndag 2007-07-29 / 22.28länk KOMMUNIKATIONSCHEF MANIPULERADE BILL CLINTON. På min tågresa tillbaka till Stockholm har jag läst vidare i Alastair Campbells öppenhjärtiga dagbok, The Blair Years. Campbell var Tony Blairs närmaste rådgivare och en viktig person bakom Tony Blairs politiska succé. Campbells taktiska sinnelag är därför intressant att studera för den som älskar politik.
Och vilken slags person Campbell är framgår också. Det är riktigt underhållande.
Som när Tony Blair som nyvald partiordförande och oppositionsledare ska träffa president Bill Clinton i Vita huset. Alla är mer eller mindre nervösa. Men Campbell slår vad med en kollega om att han ska få presidenten att i Ovala rummet säga "Brian Jenkins" utan att Campbell dragit upp namnet (på denne riksdagskandidat som just då utkämpade fyllnadsval hemma i England).
"Jag vann min vadslagning", skriver Campbell.
Hur? Jo, genom att på sin almanacka fästa dekalen "rösta på Brian Jenkins". Och varje gång Campbell sa något under Blairs 35-minuter långa besök i Ovala rummet, lyfte han upp almanackan mot sitt bröst. Efter en stund sa Bill Clinton, "Vem är Brian Jenkins?" Tony Blair och de andra i Labourdelegationen såg förvånade ut, skriver Campbell. De undrade varför Clinton frågade...
Att göra en sån grej i det sammanhanget tyder på en viss distans till det man håller på med. För samtidigt har Campbell, genom presidentens pressekreterare, sett till att mötet mellan Labourledaren och amerikanske presidenten blir längre än planerat och att Clinton är extra berömande i mötet med medierna efteråt (något som ofta inte sker eftersom presidenten av diplomatiska hänsyn måste hålla sig väl med oppositionsledarens motståndare - landets regering). Men det skedde här. Allt för att göra mötet till en stor framgång för Tony Blair.
Man kan inte annat än fascineras av den här sortens personer. De är allt annat än tråkiga.
Politik är roligt och spännande. Men de flesta politiker är mördande tråkiga.
Instämmer helt. Och Andersson finner förklaringen i den partipolitiska strukturen, där många politiker reducerar sig till megafoner för partierna. Eller ser sig som experter i enskildheter. Istället bör politiker vara dem som uttolkar sammanhangen och helheten, skriver Andersson.
Instämmer också här. Men Andersson stannar vid denna analys. Min tanke löper vidare: vad göra åt det? Och svaret är självklart: vi måste ändra valsystem, så att partierna får mindre makt och väljarna större. Det sker bäst genom
enmansvalkretsar. Då blir varje enskild politikern beroende av väljarna sin valkrets, inte bara av partiet. Det skulle ge mer färgstarka och folkliga politiker.
Lördag 2007-07-28 / 11.08länk BARACK OBAMA TILLHÖR INTE HÖGSTA LIGAN. I Washington Post gör Charles Krauthammer en klockren analys av senaste debatten på CNN/YouTube med demokratiska presidentkandidater,
Strike Two. När Obama fick frågan om han kommer att träffa ledarna för Iran, Syrien, Venezuela, Kuba and Nord Korea, svarade han ja. Det gav Hillary Clinton chansen att visa vilken demokratisk politiker som har erfarenhet nog att bli Amerikas president. Krauthammer skriver:
För att ingen skulle missa hur en garvad veteran läxade upp en aningslös rookie, sa Hillary Clinton dagen efter debatten att Obamas svar "var oansvarigt och ärligt talat naivt".
Självklart är det en stor belöning att få stå på samma scen som den amerikanske presidenten, det är därför till och med Kina såg det som en bestraffning när Kinas president Hu Jintao inte fick fulla statsbesöksprevilegier vid sitt USA-besök förra året, skriver Krauthammer.
Och detta var inte första gången Obama visade sig oförmögen att träda in i presidentrollen. När Obama i april fick frågan hur han som president kommer att svara på en ny al-Qaida-attack, svarade han att räddningsarbetet måste bli bättre än det Bush uppvisade i New Orleans. Obama demonstrerade därmed att han hellre ägnar sig åt partikäbbel än att försvara nationen. Hillary Clintons svar på den frågan var i en helt annan division när hon sa att en president måste svara lika snabbt som bestämt genom att slå tillbaka.
Barack Obama är helt enkelt inte mogen att bli president.
Vilks påpekar på sin blogg att konstvärlden lutar åt vänster på den politiska skalan, och där står ofta USA som den stora fienden. Islamisterna blir fiendens fiende och således något konstvärlden känner gemenskap med och ogärna kritiserar. Detta framgår på ett fullkomligt övertydligt sätt på Venedigbiennalens Arsenaleutställning som dräller av slentrianmässig och politiskt naiv USA-kritik.
Denna omhuldande hållning gentemot islam och Muhammed är alltså ett resultat av västerländskt självhat och delvis befogad postkolonialistisk skuld. Men när man tillämpar självcensur på det här sättet ligger det också något annat i bakgrunden. En människosyn som inte är mycket bättre än rasismen, nämligen att ”de” – muslimerna – måste skyddas från sina egna primitiva instinkter. Den värsta formen av nedlåtande vänlighet.
”Hos en del finns inställningen att eftersom islam inte hunnit så långt i sin utveckling så ska den behandlas som ett barn”, sade Vilks i en intervju i Svenska Dagbladet i lördags.
Trots att det råder värsta nyhetstorkan i medierna har det rapporterats ytterst sparsamt om saken. Aftonbladet och Dagens Nyheter har inte skrivit alls. Kultursidorna tiger.
Ja, medierna och kulturen uppför sig som förr: man anlägger grov självcensur om tidens stora konflikt vilket gynnar totalitära krafter. De har vunnit när det "fria" svenska kultur- och medielivet agerar som om de levde under sharialagar redan innan de införts.
Torsdag 2007-07-26 / 19.18länk ARTIGA AMERIKANER, BUFFLIGA SVENSKAR. Det är intressant att läsa hur DN:s mångårige utrikeskorrespondent i USA, Georg Cederskog upptäcker skillnaden mellan Sverige och USA sedan han kommit hem,
Bristen på artighet är total
Under mina sammanlagt fem år i landet har jag tvärtom oavbrutet förbluffats över hur nyfikna [amerikaner] är av varandra oavsett ställning eller inkomst. Hur de aktivt söker kontakt, en förevänding för lite småprat: "Hi, how are you?" "Hey, cool jacket!" "G'morning - what a great day!" Alla de där sociala metkrokarna som slängs ut för att få i gång ett samtal. Just de inviter som svenskar alltid avfärdar som ytliga med undertexten "hellre uppriktigt otrevlig, än trevlig på ytan".
Också förhållandet till avund är de omvända. Folk som lyckas i USA på något sätt - vad som helst: blir rika, ärver en sommarstuga, får ett bokkontrakt, - applåderas förbehållslöst. "Good for you!", säger man. Inga efterslängar. Ingen "det är kul när det går bra för en sjä lv men det är ännu roligare när det går dåligt för någon annan"-mentalitet. I USA har jag aldrig mött den här snipiga glädjen över någons misslyckande.
Det förvånar mig att en svensk journalist faktiskt förstått innebörden i det amerikanska civila samhället och den dynamik som uppstår när människor är fria och ansvariga för att i hög grad själva lösa samhällets uppgifter. Det är när man tror att staten ska fixa allt som man kan skita i alla andra. Om man däremot har ansvar själv, är det inte dumt att kunna lösa uppgifterna med andra. Då gäller det att se och uppskatta andra medborgare. Statlig kollektivism är samhällets glädjedödare.
Den genomsnittlige AKP-politikern är spegelbilden av den genomsnittlige turkiske väljaren: troende muslim, men pragmatisk; anti-västlig i grund och botten, men för EU i strävan efter ekonomisk/politisk utveckling; kollektivist i teorin, men individualist i praktiken; och moralist när "de andra" blir korrupta, men tolerant när "vi" blir det.
En intressant analys - men som gör det svårt att tolka vad AKP tänker göra med sitt fortsatta maktinnehav. Kolumnisten pekar ut en möjlig måttstock:
Det blir upp till [Erdogan] att välja moderation eller extremism, och det fösta testet kommer med presidentvalet: kommer Erdogan att i segerruset efter valet att lämna mittenfältet; eller kommer han att bli den milde, samförståndssökande ledaren i politikens centrum? Det skulle vara bra för landet om han siktade på det senare.
Ja, det är nu upp till bevis för islamistiska regeringspartiet AKP att visa att man står för den mittenpolitik som man sagt sig vilja föra.
Torsdag 2007-07-26 / 11.08länk TERRORISTERNA TAPPAR STÖD. En viktig mätare på hur kampen går mellan demokrati och förtryckande fundamentalism är hur stor del av den muslimska världen som ställer upp på terrorism i religionens namn. Svenska Dagbladet - men bara på ledarplats - rapporterar,
Äntligen förlorar terrorismen sin popularitet:
När nu Pew Research Center gör om mätningen är utvecklingen glädjande. Stödet för terrordåd mot civila har fallit markant. I Libanon anser nu 34 procent att terror är försvarbart. Det är fortfarande skrämmande många, förstås, men gillandet har ändå rasat med 40 procentenheter [från 74 procent 2002]. I Jordanien har stödet sjunkit med 20 procentenheter till 23 procent, i Pakistan med 24 enheter till 9 procent, och i Indonesien är det idag 10 procent av muslimerna som försvarar våldet, mot 26 procent år 2002.
Det här visar att kampen mot terror är framgångsrik. Den måste fortsätta.
Den amerikanska ekonomin har under de senaste åren varit mycket god. Arbetslösheten är låg och underskottet är endast drygt en procent av landets BNP. Amerikanska investeringar har gjort underverk i ekonomier som på senare år öppnat upp för marknadsekonomi och privat ägande - som Kina, Indien och våra östeuropeiska grannar ...
En del av de reformer som Bush genomdrivit skulle i vanliga fall ha applåderats av journalister, kulturskribenter ... Det bästa exemplet är den kraftiga ökningen av det amerikanska biståndet till Afrika. Bush har även tagit debatten mot protektionister och varit en förkämpe för frihandel.
Satsningen på utbildningsreformen "no child left behind" tycks ha fungerat väl för att förbättra marginaliserade minoritetsgruppers skolresultat. På det intellektuella planet är det svårt att argumentera för att Bush är genomgående ond, även utifrån ett vänsterperspektiv ...
Det kan till slut noteras att USA har lyckats bättre än många europeiska länder när det kommer till att begränsa utsläppen av koldioxid och inte längre är det land som står för de största utsläppen.
George Bush och hans administration är allt annat än perfekta och förtjäna kritik. Men den rådande debatten, där plats för nyansering sällan existerar, leder till en rabiat anti-amerikanism som inte hör hemma i en konstruktiv diskussion.
Ja, avsaknaden av nyanser i svensk samhällsdebatt är ett bevis på hur fattigt, vinklat och intellektuellt torftigt klimatet är i mediebranschen.
Men parollen "USA ut ur Irak" har jag svårt för. Menas i så fall att det kurdiska självstyret i norra Irak ska överges? Ska USA tillåtas lämna ett land i kaos? Bör de inte tvingas att vara kvar och upprätthålla en rimlig ordning, samtidigt som man gör ett långsiktigt försök att bygga ett demokratiskt och öppet samhälle?
Han konstaterar att vi aldrig kommer att få svar från fredsaktivisterna, "från dem som föredrar att stå vid sidan om och vifta med plakat".
Ovanligt hederligt för att komma från en socialdemokrat...
Men Ljunggren menar samtidigt att Sverige ska dra sig tillbaka från Afghanistan, eftersom insatsen saknar "folkligt mandat". I frågan om mandat har han ju rätt. Men nog vore det betydligt bättre om statsministern och försvarsministern visade lite engagemang för världspolitiken och deklarerade vikten av att också Sverige deltar i kampen för demokrati och frihet? Då skulle de svenska insatserna i Afghanistan kunna vinna det folkliga stöd som de behöver. Kampen mellan frihetlig demokrati och förtryckande fundamentalism kommer att pågå i årtionden. Ju förr vi tar upp den, desto mindre kommer kostnaderna i liv och resurser att bli.
Onsdag 2007-07-25 / 14.38länk BLAIR, PARTIER OCH GÖTEBORGSKA SKÄRGÅRDEN. Det är inte dumt när man samma dagar kan varva läsning av spännande politiska intriger med att umgås med gamla vänner och få frisk luft ute på havet (nåja, på Björköfjorden i Göteborgs norra skärgård, där jag tog de här bilderna från en Uttern S56).
I Alastair Campbells dagbok
The Blair Years framgår hur skarp blick den nyvalde partiledaren Tony Blair hade över politiskt liv i allmänhet och partiers roll i synnerhet. Det är i juni 1995 som Blair på allvar börjar förstå att han kan besegra den konservative premiärministern John Major i nästa val. Det råder hårda strider om Europapolitiken inom regeringen och Blair säger till sin pressekreterare: "Major är nu fokuserad på partiet, inte på landet".
Det här är ju i all sin enkelhet en nyckelmening för alla som vill vinna - eller behålla - regeringsmakten! Och den förklarar varför de borgerliga så sällan vunnit regeringsmakten i Sverige. De har varit fokuserade på sitt eget lilla parti, inte på hur de ska regera landet. Med Allians för Sverige lyckades Fredrik Reinfeldt och de andra partiledarna få de fyra borgerliga partierna att för en gång skull fokusera på Sverige och inte slita partiinterna trätor, eller ösa galla över andra borgerliga kollegor.
Blairs strategiska analys har betydelse för hur det ska gå för alliansregeringen i nästa svenska val: är det Reinfeldts regering eller Mona Sahlins oppositionsparti som är mest fokuserad på landet? Och vem upptas av partiinternt svammel?
En annan aspekt som Tony Blair driver hem under sitt första år som partiledare i opposition är att markera skillnaden mellan starka och svaga partiledare. I sin första riktiga debattseger över premiärminister John Major i parlamentet (april 1995) driver han med jubel hem formuleringen "Jag leder mitt parti, han följer sitt!" Det underströk skillnaden mellan en offensiv oppositionsledare och en passiv premiärminister. Blair förstår hur viktiga intryck i politiken är, hur fakta än råkar förhålla sig. Politik är psykologi. Här har alliansregeringen väldigt mycket att lära...
Men den kanske viktigaste egenskapen som Tony Blair visar upp är något som svensk politik saknar: mod. Alastair Campbell beskriver i sin dagbok hur han våndas inför att alls ta jobbet som Blairs presstalesman. Hans vänner menar att det är ett skitjobb som kommer att förstöra hans hittills lysande karriär inom brittisk media, förutom att han måste halvera sin lön. Det som till slut ändå får Campbell att ta jobbet, är Blairs mentalitet: "Försiktighet vinner inga val. Mod gör det." Och Blair visade sitt mod genom att tala om att han som partiledare tänkte förvandla Labour från ett parti som trivdes rätt väl med att driva plakat- och demonstrationspolitik, till ett parti som är komfortabelt med att regera landet.
Man kan ju säga att Fredrik Reinfeldt visade mod genom att transformera Moderata samlingspartiet från ett ytterkantsparti till ett mittenparti. Ungefär det Tony Blair gjorde (fast från andra hållet). Men själva demokratins kärna är att det kommer nya val, då medborgarna kan förnya sitt förtroende eller byta regering. Det är här jag har börjat ifrågasätta om Reinfeldt, Olofsson, Hägglund och Björklund tagit till sig dessa strategiska insikter. Är man komfortabel med att regera? Eller som Blair formulerar det i ett annat
visdomsord till sin pressmedarbetare: "Regeringar kan genomföra beslut. De kan sätta agendan med sina handlingar." (Allt medan Blair i opposition inser att hans ord måste vara så vitala att de når genomslag även om oppositionens ord bara är ord.)
Är alliansens politiker införstådda med att de måste använda regeringsmakten för att sätta agendan? Hittills har man totalt misslyckats på den punkten. Det är medierna och oppositionen som satt agendan. Jobbavdraget ses som en bestraffning av pensionärer och borgerliga ministrar utsätts för den ena avgångskampanjen efter den andra. Istället för att sätta agendan låter sig regeringen drivas på defensiven. Men ska den överleva nästa val måste den lära sig bli bekväm med makten och använda den för att ta kommandot i debatten. Det är något Tony Blair var medveten om redan innan han vunnit val. Det är hög tid att Reinfeldt & Co inser att detta är deras uppgift.
Gingrich liknar vår tid med "låtsaskriget" som pågick under hösten 1939 och våren 1940. Trots utbrottet av andra världskriget, genom Tysklands och Sovjets invasion av Polen, var det enbart finnarna som stred mot ryssarna. I övrig var det lugnt på alla fronter och medierna kallade kriget ett låtsaskrig. I dag råder samma stämning i kampen mot fundamentalismen, menar Gingrich. Läget tas inte på allvar.
Och han verkar beredd att träda in på scenen när stämningsläget förändras. På sitt burdusa vis avfärdar han den rekordtidigt startade nomineringsprocessen inför presidentvalet "som en audition till [musiktävlingen] Idol".
Onsdag 2007-07-25 / 11.00länk GIULIANI STARKARE OCKSÅ BLAND REPUBLIKANER. Washington Post/ABC News publicerar en ny opinionsmätning som visar att Rudy Giuliani stärker sin ställning bland republikanska väljare,
Poll: GOP Likes Giuliani's Electability. Just därför att den förre New York-borgmästaren visar att han kan slå Hillary Clinton och Barack Obama växer hans popularitet även inom högern. Giuliani må vara liberal i sociala frågor, men han är en skattesänkarhök och han har visat extraordinär ledarskapsförmåga i kris.
I denna mätning får Giuliani stöd av 37 procent bland republikanska väljare och oberoende väljare som brukar rösta republikanskt, medan Fred Thompson och John MacCain får 16 respektive 15 procent av partisympatisörernas röster.
Mätningen visar också att Giuliani har starkast stöd bland kvinnor, 44 procent. Kvinnorna har varit George W Bushs hemliga vapen. Fler kvinnor röstade på republikanerna i presidentvalen 2000 och 2004 än på mycket länge. Hade Bush inte vunnit denna ökade andelen kvinnor hade han förlorat valen.
Bland republikanska väljare finns inte heller samma sug efter förnyelse och fräscha namn som bland vänsterns väljare. Ledarskap och erfarenhet är viktigast för republikanska väljare: två tredjedelar säger att de föredrar starkt ledarskap. Också detta faktum talar för Giuliani.
Dessa styrkor tar mer än väl ut det som de flesta kommentatorer ansett vara Giulianis svaghet, hans liberala socialpolitiska profil. Men fortfarande är det nog så att Giulianis svåraste prov blir att vinna den republikanska nomineringen som partiets presidentkandidat. Om han väl klarar det, har han alla möjligheter att sopa banan med vilken kandidat demokraterna än utser.
Tisdag 2007-07-24 / 19.54länk GIULIANI SLÅR BÅDE CLINTON OCH OBAMA. Svenska medier fortsätter sin totalt ensidiga rapportering där det framstår som om Hillary Clinton är USA:s näste president, och om inte det så Barack Obama. Men i USA råder en helt annan verklighet. Republikanen Rudy Giuliani leder ofta över de båda demokraterna i opinionsmätningarna, som i Gallups senaste som släppts idag:
Giuliani enjoys a lead in both cases. New Yorks förre borgmästare skulle vinna över Clinton om det vore val idag, med 49 procent mot 46. Han skulle också vinna över Obama med 49 mot 45 procent.
Tisdag 2007-07-24 / 19.30länk ÖVERBEFÄLHAVARE MED KURAGE. Svenska politiker struntar i statens viktigaste uppgift: att skydda nationen från yttre angrepp. Riksdagen har tömt försvarsmakten på miljard efter miljard, som om Sverige inte har någon morgondag. Och i sommar har finansminister Anders Borg signalerat att han vill göra landets möjligheter att klara en kris ännu sämre.
Därför är det glädjande att se en överbefälhavare som deltar i samhällsdebatten. Håkan Syrén ger i medieframträdanden intryck av att vara en ganska beskedlig person vid första anblicken. Men innebörden i hans budskap är tuffare än någon överbefälhavare framfört på många årtionden. Vi har en ÖB som tar debatt mot politikerna! Han framträder idag i SVT:s nyhetssändningar:
Nya besparingar förödande anser ÖB.
Tisdag 2007-07-24 / 19.30länk "DISKRIMINERING" ANVÄNDS FÖR ATT UPPHÄVA ÄGANDERÄTTEN. Jag gillar inte alls det budskap som statsrådet Nyamko Sabuni framför i en intervju i Göteborgs-Posten idag,
Diskriminering dyrare.
.
Hon menar att anklagelser om diskriminering kan vara skäl för att upphäva äganderätten i Sverige. Hon talar om att bestraffa de fastighetsägare som inte hyr ut till de hyresgäster staten anvisar, och de företagare som inte anställer de personer som staten tycker ska ha jobben ska också straffas i domstol.
Företagare och fastighetsägare ska inte längre förfoga över sina verksamheter. På mycket lösa grunder - diskrimineringsanklagelser mot en bransch - ska enskilda företagare utsättas för politiska bestraffningar. Individer ska stå som syndabockar för "strukturella" fenomen, det vill säga kollektivets bristande politiska korrekthet. Det här har klara likheter med Sovjetunionens generalklausuler - lagar betyder det som politiker för tillfället anser.
Hela idén bakom "situationstester" (situation testing) är i strid med äganderättens principer. Att alliansregeringen ens funderar på att välja kollektivism före äganderätt är minst sagt illavarslande.
Tisdag 2007-07-24 / 19.30länk BITER SANKTIONER PÅ IRAN LIKT SYDAFRIKA? Ekonomiska sanktioner som påtryckningsmedel i världspolitiken slutar alltid i fiasko. Utom i ett fall: Sydafrika. Apartheidregimen kände av sanktionerna och den hårdföre presidenten P.W. Botha byttes ut mot den moderate FW de Klerk, som i sin tur inledde hemliga privata samtal med Nelson Mandela. Det banade vägen för Mandelas frigivning och demokratiska val.
Iran kommer allt närmare kärnvapenkapacitet. Och den iranska regimen har, inte minst i kriget mot Irak på 1980-talet, visat att man saknar all respekt för människoliv. Inte ens för iranska liv. Man sände tiotusentals unga män i döden som minröjare (inlindade i lakan så att deras kroppar, när de sprängts i bitar lättare skulle kunna begravas), en kallblodighet som till och med chockade Saddam Husseins generaler. Ingen vettig person kan utesluta att den iranska regimen tänker göra det den säger: använda atombomber för att utplåna andra länder i syfte att få den "12:e imamen" att träda fram och göra hela världen shiamuslimsk.
Alternativet till luftangrepp är hårdare sanktioner, skriver Economist i
The riddle of Iran:
Det Iran gör i [anrikningsanläggningen] Natanz är fullständigt olagligt. Man har skrivit på ickespridningsavtal och påstår att avsikten är fredlig kärnkraft. Men sedan man lurat världssamfundets inspektörer i årtionden, är det omöjligt ens för landets vänner att tro på regimen. För ett år sedan ställde därför Ryssland och Kina upp på att säkerhetsrådet i FN beordrade Iran att stoppa anrikningen. Regimen struntade i det och fortsatte anrikningen. Säkerhetsrådet följde upp med två resolutioner i december 2006 och mars i år, där man upprepade kraven och införde sanktioner. Men centrifugerna för urananrikning snurrar vidare.
Tidningen konstaterar att USA och Israel har kapacitet att utföra ett kraftfullt luftanfall mot anläggningarna för att fördröja Irans utveckling av kärnvapen, men menar samtidigt att riskerna med ett sådant anfall är för stora. Den muslimska världen kan se ett sådant angrepp som en bekräftelse på att väst är i krig med dem och Iran kan hämnas med terror via ombud, så som man understödjer Hizbollah i Libanon, Hamas i Gaza, talibaner i terrorister i Afghanistan och andra dödspatruller i Irak.
Därför förespråkas hårdare sanktioner: den iranska regimen är "obstinat, paranoid och ambitiös. Men den är också sårbar."
Något ligger det i tidningens resonemang - under vissa förutsättningar: OM Ryssland och Kina verkligen menar att delta i hårdare sanktioner (annars är de meningslösa), OM förhandlarna för världssamfundet inte viker undan genom att urholka sanktionerna, OM sanktionerna inte sköts av FN:s genomkorrumperade organisation (så att det blir en mångmiljardsvindel som Iraks olja-mot-mat-program), och OM iranierna verkligen fäller mullornas regim hellre än ser sig som Ahmadinejads martyrer.
Jag är skeptisk. Har någon sett en FW de Klerk i Iran? Knappast. Vågar iranska folket resa sig mot förtryckarstaten? Inga tecken har mig veterligen bekräftats på seriöst motstånd - och än mindre några tecken på en iransk Nelson Mandela. Och hur ska FN:s alla tjuvar och bedragare till tjänstemän hållas borta? Och klarar väst att förhandla mot råbarkade och hänsynslösa regimer utan att bli grundlurade?
Chanserna att nya sanktioner leder till regimens fall är minimala. Men det finns ett års öppning: från nu till sommaren 2008. Om man inte lyckats till dess, måste president Bush innan han avgår i januari 2009 se till att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen med ett nytt militärt anfall mot Mellanöstern.
Måndag 2007-07-23 / 10.45länk HANDGEMÄNG I TONY BLAIRS STAB. Det är intressant att läsa Alistair Campbells dagbok om sina 9 år som Tony Blairs kommunikationschef. Campbell lämnar en framgångsrik journalistkarriär för att bli Blairs närmaste medarbetare så snart Blair blev partiledare sommaren 1994. Under det första månaderna är Tony Blair frustrerad över att så lite tid går till politik och så mycket tid går till personliga intriger inom partiledningen. Än den ena, än den andre ledande labourpolitikern försöker spela ut andra för att komma i bättre position för en plats i Blairs nya skuggregering.
Labour sitter ju vid denna tid i opposition, och har gjort det i 15 år när Blair blir partiledare. Ändå är labourpolitikerna fullt upptagna med att främja sig själva på andras bekostnad. Tony Blair konstaterar att "detta parti är inte moget att vinna ett val". Blair blir förtvivlad och Campbell rasande när partiets talesmän på olika sakområden går ut med egna agendor i pressen och låtsas att det är partiets.
Dessutom begär de att få träffa den nye partiledaren för att få tala skit om kollegorna. Clare Short (som senare blev känd som biståndsministern som hoppade av regeringen i protest mot Irakkriget) beklagade sig inför Blair om att kontakten mellan partiledaren och partigruppen i parlamentet inte fungerade eftersom Blair hade för många rådgivare omkring sig. Hon menade att de får för stort inflytande - och att de dessutom syntes i medierna. De måste hållas kortare. Parlamentsgruppen var med andra ord avundsjuk på att inte få samma tillgång till partiledaren.
Men även inom den närmsta rådgivargruppen fanns starka spänningar. Cambpell berättar om att det gick så långt att Peter Mandelsohn (idag EU-kommissionär) riktade flera knytnässlag mot Alistair Campbell och att Tony Blair hade fått gå emellan. Och detta var bara någon timme innan Blair skulle hålla ett av sina viktigaste tal, om reformeringen av labourpartiet från bokstavssocialistiskt till ett modernt center-vänsterparti.
Det var lördagen den 4 februari 1995. Orsaken till bråket: Mandelsohn hade kommit in i rummet där Blair gjorde sina sista förberedelser för talet, och börjat tala om vilka kläder Blair borde ha på sig när han skulle delta i ett fototillfälle med ungdomsförbundet på vägen till konferenstalet. Cambpell blev förbannad och sa att talet är det viktiga, inte hans kläder.
Cambpell skriver, "Jag kände hur jag tappade humöret och sa till honom [Mandelsohn] att han inte bara kunde storma in, skapa förvirring och sedan storma ut igen. Tony intog storebrorsrollen och försökte dämpa två bröder ... Mandelsohn sa han var trött på att bli underminerad och att han ville hoppa av. 'Men försvinn då så vi kan få talet klart.' ... Han gick mot dörren, men vände om och knuffade mig, sedan riktade han ett slag mot mig, sedan ett till. Jag grep tag i hans armar och Blair gick emellan."
Slagsmål inom politiken har jag inte varit med om. Men allt det andra känner jag väl igen från partiarbete - och jag påminds om varför jag lämnade partipolitiken.
Måndag 2007-07-23 / 10.45länk AKP FÖRLORADE ÖVER 20 MANDAT I TURKISKA VALET. När medierna talar om stor seger för premiärminister Erdogans AKP-regering ska man komma ihåg att AKP förlorade mandat i parlamentet. De minskade från 363 till 340 mandat. Oppositionen i form av republikaner, CHP, och nationalister, MHP, fick 183 mandat, vilket är +5 mandat jämfört med valet 2002.
Det är bra för Turkiet att AKP inte fick kvalificerad majoritet, för nu tvingas man göra upp med andra partier i parlamentet om presidentval och andra viktiga ärenden. Islamiseringen kan fortsätta, förmodligen i ökad takt, men man har inte fått ett totalt genombrott.
Se mer i Turkey's ruling party wins election.
Det är bitter ironi för [Baker-Hamilton-kommissionen] att Hillary Clinton och Barack Obama som omfamnat deras mer moderata plan för att avveckla USA:s engagemang i Irak ... i den heta politiska debatten i kongressen ... röstade mot sin egen policy av rädsla att stöta sig med partiets bas.
Se där. Hur ska personer kunna fungera som president när de agerar så här? De står egentligen för en politisk strategi, men röstar emot sin egen uppfattning i kongressen - av rent opportunistiska skäl. Och vi talar nu inte om marginella ärenden, utan om helt centrala frågor om liv och död, om krig och fred.
Man kan verkligen fråga sig om Clinton och Obama är mogna uppgiften att leda Amerika och världen. Likt yra höns springer de planlöst runt i Irakfrågan. Kontrasten blir enorm i jämförelse med George W Bush som står stadigt och envist fast vid den linje han tror på, trots den politiska orkan som drar fram runt honom i Vita huset.
Ledarskap kräver uthållighet och förmåga att se igenom kortsiktig och lockande men förödande opportunism. Clinton och Obama har inte visat någon sådan förmåga.
Onsdag 2007-07-25 / 14.38
Man kan ju säga att Fredrik Reinfeldt visade mod genom att transformera Moderata samlingspartiet från ett ytterkantsparti till ett mittenparti. Ungefär det Tony Blair gjorde (fast från andra hållet). Men själva demokratins kärna är att det kommer nya val, då medborgarna kan förnya sitt förtroende eller byta regering. Det är här jag har börjat ifrågasätta om Reinfeldt, Olofsson, Hägglund och Björklund tagit till sig dessa strategiska insikter. Är man komfortabel med att regera? Eller som Blair formulerar det i ett annat
visdomsord till sin pressmedarbetare: "Regeringar kan genomföra beslut. De kan sätta agendan med sina handlingar." (Allt medan Blair i opposition inser att hans ord måste vara så vitala att de når genomslag även om oppositionens ord bara är ord.)
Onsdag 2007-07-25 / 11.00
