Den mest troliga konsekvensen av ett snabbt amerikanskt tillbakadragande från Irak är ett mer omfattande blodbad.
Ändå är det just ett sådant tillbakadragande han vill se.
Han konstaterar också att Irak som nation kan falla sönder och därmed ge extremisterna en seger som ger dem förnyad energi och stärkt prestige globalt.
Ändå är det just tillbakadragande han vill se.
Ash har inga alternativ. Han bara gnäller, gnäller och gnäller.
I vilket mentalt tillstånd är västvärlden? Vill vi ge upp och underkasta oss extremisterna?
Den här defaitismen är fruktansvärt tröttsam.
Och Dagens Nyheter kan symbolisera den svenska varianten av denna totala uppgivenhet. Rubriken på utrikessidorna lyder: "Al-Qaida växer trots USA:s kamp", och i texten hävdar man att terrornätverket "förbereder nya terrorattacker mot USA".
Hallå! Har Dagens Nyheter glömt Europa? Hur kan tidningen vara så totalt blind att man ser kampen mellan demokrati och fundamentalism som en kamp mellan Al-Qaida och USA? Som om vi i Europa satt på läktaren och tittade på. Detta trots att de senaste attentaten skett i London och Madrid, inte i USA.
Är inte detta ett märkligt sätt att blunda för realiteterna, eller rättare sagt ett försök att ljuga för sig själv? Att intala oss om att det här inte rör oss, utan bara de där amerikanerna. Genom att projecera allt på USA, så tycks DN tro att världsläget inte framstår som lika skrämmande för oss. Alltihop blir som en film.
Jag undrar hur länge vi kan blunda, hur länge vi ska ljuga för oss själva.
Torsdag 2007-07-18 / 9.40länk DÅRARNAS PARADIS I SVENSK SÄKERHETSPOLITIK. Överste Bo Pellnäs går till generalangrepp på finansiminister Anders Borg sedan han i Almedalen talat om att skära ner försvaret med ytterligare 10 procent. Pellnäs skriver i Svenska Dagbladet:
Vi lever i dårarnas paradis.
Han påpekar att dessa regeringens signaler kommer samtidigt som Ryssland beslutat lämna avtalet om rustningsbegränsningar i Europa och uppenbarligen sänder agenter för att döda avhoppade agenter, numera brittiska medborgare. Har Sverige alls en politisk ledning som ser till nationens säkerhet? Pellnäs skriver:
Socialdemokraterna, som måste bygga en trovärdig valsamverkan med miljöpartiet och vänsterpartiet, kommer att undvika varje antydan om att det som nu sker påverkar vårt land.
Moderaterna förefaller att skräckslaget snegla på opinionsmätningarnas kurvor och allt som kan vända trenden är långt viktigare för ögonblicket än långsiktiga åtgärder för att trygga landets fortsatta säkerhet.
Det här är allvarliga anklagelser. Den svenska politiska klassen struntar i Sveriges långsiktiga säkerhet.
Men Pellnäs får stöd i debatten. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör PJ Anders Linder skriver
Pellnäs slår huvudet på spiken: "Ingen tror att en invasion av Sverige är nära förestående, men det betyder inte att det saknas hot eller att det blivit överflödigt att kunna bita ifrån. Pellnäs kommer förstås att kallas ryssätare, men i umgånget mellan stater är det alltid bättre att vara stram än naiv."
Nya Wermlands-Tidningen skriver i ledaren
Varning för Ryssland, "Visst har Pellnäs helt rätt. Det förs överhuvudtaget ingen försvars- och säkerhetspolitisk debatt värd namnet i Sverige."
Och i sin huvudledare
Försvarsdebatten som kom bort skriver Helsingborgs Dagblad, "vad som skulle behövas är konkreta och detaljerade analyser av den ryska utvecklingen och vad den betyder för Sverige som nation och som EU-land."
Ja, det är pinsamt att höra alliansens företrädare. Det är som om de alla blivit flummiga miljöpartister i skägg och tofflor. Sverige har i nära 200 år klarat sig undan krig, mer genom tur än något annat. Men vi kan inte fortsätta förlita oss på turen. Vi måste stå rustade att möta den nya tidens nyckfullhet, snabbt förändrade förutsättningar och många nya hot. Allt annat är inte bara naivt, det är höjden av ansvarslöshet.
Torsdag 2007-07-18 / 9.40länk TURKISKA URTYPER: TROENDE MUSLIMER OCH SEKULÄRA. Hur skillnaden ser ut mellan sekulära turkar och troende turkar skildras brutalt i
Turkish Daily News, The sum of all secular fears – a reply. De sekulära beskrivs som europeiskt efterapande turkar i stylade jeans, med dyra armbandsur och blonderat hår, medan den troende turken är en hycklare som bryta mot koranens regler och sedan omvandla det självförakt detta skapar till hat mot de otrogna.
Det är ingen vacker självbild tidningen presenterar av det turkiska. Jag tycker dessa artiklar av kolumnisterna Mustafa Akyol och Burak Bekdil på ett utmärkt sätt speglar den muslimska identitetskris som här i bloggen givits som en avgörande orsak till terrorismen. Är det inte detta som är definitionen av en identitetskris: att försöker bli någon annan (bloderad europé) eller, än värre, känner självförakt för att man vet att man bryter mot gamla, numera omöjliga kulturella regler, och tar ut frustrationen genom hat mot symboler för det nya.
Torsdag 2007-07-18 / 9.40länk POPULARITET: KONGRESSEN 14%, BUSH 34%. I går hade Aktuellt ett långt inslag från USA där man i vanlig ordning hävdade att presidenten har dåliga opinionssiffror, utan att nämna att kongressen är ännu mindre populär. Nu kommer ytterligare en mätning som visar detta.
Reuters/Zogby visar att bara 14 procent av de tillfrågade anser att vänsterkongressen gör ett bra eller mycket bra jobb, medan 34 procent svarar detsamma om president Bush.
Onsdag 2007-07-18 / 19.34länk KONTROVERSIELL BLAIR-MEDARBETARE GER UT DAGBOK. Alastair Campbell var Tony Blairs pressekreterare 1994-2003. Och får nog beskrivas som den person som brittiska journalistkåren avskyr mest. (Vilket är ömsesidigt, men samtidigt är det ju lite märkligt med en premiärministers kommunikationschef som kallar mötet med journalister "som att simma i skit".)
I veckan kom han ut med en tegelsten till dagbok:
The Blair Years, som jag nu har som sommarlektyr. Denne man är något utöver det vanliga. Ett ego stort som ett hus. Och ett temperament som gjort honom till ovän med i stort sett varje brittisk journalist - och flertalet politiker, även inom Labour.
Dagboken är full med färgstarka skildringar och omdömen om de makthavare han mött. Men han är totalt lojal mot Tony Blair, och Gordon Brown. Det har ytterligare spätt på föraktet inom journalistkåren, som menar att hans dagbok blir meningslös eftersom den inte tar upp den speciella konkurrens som funnits mellan premiärminister Blair och finansminister Brown under hela denna tid. Boken är tillrättalagd, löd de första kommentarerna.
Men så upplever inte jag boken. Och de som recenserat den - efter att faktiskt ha läst den - är motvilligt imponerade.
Kolumnisten Matthew Parris - som i dagboken blir kallad "den lille skiten" - skriver i Times,
Vivid, intriguing, boastful - and honest, att Alastair Campbell "kanske omedvetet" blir "brilliant" i skildringen av hans relation till Neil Kinnock (Labourledaren som aldrig vann över Margaret Thatcher). Kinnock blir rasande när Campbell anser att Thatcher inte var så dum, ett yttrande som gör att deras vänskap, om inte tar slut, så blir svalare. Parris skriver:
Om Campbell tror att [boken] ska göra att vi sympatiserar eller beundrar honom mer, begår han ett grymt misstag, men tvivel om att han skulle ha någoting att berätta och om han skulle säga som det var, kan avskrivas.
Så upplever jag det också. Han är öppen och ärlig med hur HAN upplever verkligheten. Men sådan ärlighet kan ju i sig vara otroligt kontroversiell och reta folk till vanvett. I Guardian får recensionen följande rubrik:
Gappy, scrappy - and utterly compelling (ung: idiotiskt, slugt, elakt - och fruktansvärt övermaga).
Jag väntar med mina intryck tills jag hunnit läsa mer...
Onsdag 2007-07-18 / 18.54länk EU BACKAR UPP LONDON TROTS RYSKA HOT. Har EU till slut insett att man inte kan krypa för världens alla råbarkade regimer? Det är för mig förvånande att EU genom det portugisiska ordförandeskapet vågat tala klartext i krisen mellan Ryssland och Storbritannien, och utan velande svammel ställa upp på britternas sida. EU Business rapporterar i
EU criticises Russia over Litvinenko case att EU i ett uttalande nu på eftermiddagen kritiserar Ryssland för att inte samarbeta i mordsutredningen om den avhoppade ryske agenten Litvinenko som i vintras giftmördades i London.
Tidigare hade Ryssland varnat EU för att sluta upp bakom Storbritannien,
Russia warns EU against solidarity with Britain. Istället för att, som vanligt, bli skrämda till eftergifter visar nu EU fingret till Moskva. Kanske är EU en union där medlemmarna ställer upp på varandra, till och med när det blåser!
Konfrontationen trappas också upp då Scotland Yard för en timme sedan bekräftar att man har gripit en man som misstänkts för att planera mord på en annan ryss i London, vilket Sky News rapporterar i
Russian Tycoon 'Assassination' Arrest. Det kan förklara varför Brown-regeringen gick ut så hårt mot Ryssland i måndags, då man beslutat utvisa flera diplomater och se över visumreglerna.
Det är utmärkt att britterna börjar visa hårdhanskarna mot Ryssland.
Onsdag 2007-07-18 / 11.14länk DEN NYE STALIN MÅSTE HÅLLAS I SCHACK. I Storbritannien diskuteras vilka fler lönnmord som Vladimir Putin planerar att begå på avhoppade ryssar som nu har brittiskt medborgarskap och lever i London. MI5 har varnat affärsmannen Boris Berezovsky om att det finns mordplaner mot honom och uppmanat honom att resa bort från Storbritannien, rapporterar Sky News i
MI5 Foils Russia Tycoon Murder Plot.
[Kreml] ser inte väst som en partner och kund, inte ens som konkurrent, utan som ett hot mot deras existens. De använder inte sina energiinkomster till att bygga upp landet, utan till militär upprustning. Och i den pågående striden mellan väst och radikal islamism har man större sympati för de sistnämnda.
Tecknaren
Nicholas Garland publicerar i samma tidning en satirteckning som behandlar dilemmat med Ryssland: samtidigt som vi inte kan acceptera att ryska staten mördar exilryssar är handeln med Ryssland viktig.
Onsdag 2007-07-18 / 10.54länk USA: REKORD PÅ BÖRSEN, MEN HUMÖRET I BOTTEN. Det råder ett mycket märkligt stämningsläge i USA nuförtiden. Bloomberg kan
rapportera:
[Börsindexet] Dow Jones har stigit till rekordhöjder under fyra dagar i rad och brytit igenom 14.000 bara 57 dagar efter man nådde index 13.000. Det är mer än dubbelt så snabbt som tidigare tusenpunkters stegring på Wall Street.
Det är högkonjunktur, ekonomin går som tåget, arbetslösheten är rekordlåg (lägre än Sverige tack vare att man inte har en sönderreglerad arbetsmarknad). Ändå är amerikanerna djupt deprimerade över situationen. I opinionsmätning efter opinionsmätning om hur nöjda/missnöjda amerikanerna är med utvecklingen visar rekordstor pessimism, som i
Newsweek där 68 procent av de svarande är missnöjda och bara 27 procent nöjda "med utvecklingen i USA". Samma svar visar mätning från
AP/Ipsos: på frågan "utvecklas landet i rätt eller fel riktning" svarar 69 procent i fel riktning och 26 i rätt riktning.
Så nedstämnda som amerikanerna blivit under det senaste året har man inte upplevt sedan lågkonjunkturen 1992.
Hur kommer det sig? Det vanliga svaret är Irakkriget. Nyheterna fylls med uppgifter om nya attentat i Irak och fler döda amerikanska soldater. Men hur nedstämda skulle man i så fall inte varit under andra krig, Vietnam, Korea eller andra världskriget där det under en enda dag kunde dö fler soldater än vad som dött i Irak under fyra år (3618 till igår).
I jämförelse med svenska befolkningen skulle det varit som om Sverige förlorat 78 soldater under fyra år. Jämför det med tsunamins över 550 döda och Estonias över 500 döda svenskar. Även om varje dödsfall naturligtvis innebär en ohyggligt smärtsam situation för de närstående, så är det svårt att se varför ett krigserfaret Amerika skulle bli deprimerat på grund av de historiskt sett marginella dödsfallen i Irak.
Jag menar att det handlar om en identitetskris. Vi ser hur Europa öser hat över USA. Och i Amerika öser vänstern hat över sin egen nation, över sitt eget samhällssystem. Allt är skit. Amerika är värdelöst. Amerika utmålas som orsaken till all världens elände. När ett barn svälter i Afrika är det Amerikas fel. När en extremistgrupp terroriserar civilbefolkningen i Afghanistan, är det Amerikas fel. Både i ögonen hos européer och i den amerikanska vänsterns. För att inte tala om hur gärna all världens förtryckare i FN och annorstädes understryker att allt är Amerikas fel.
Hur har det blivit så här? Hur kan man överhuvudtaget hamna i det här tänkandet? Det är en fråga jag bär med mig i sommarledigheten, och ska försöka utveckla i Frihetsjournalen nr 2.
Tisdag 2007-07-17 / 15.25länk EN KRITIKER MED ARGUMENT! (MEN UTAN LÖSNING). När jag under försommaren reste frågan om libertarianer/liberaler/ateistiska humanister är beredda att slåss för frihet, har jag som svar bara fått tarvliga personpåhopp och korkade ursäkter om varför man inte vill stå upp för frihet annat än för svenskar. Men till skillnad från dessa kulturradikaler finns andra som faktiskt har intressanta motargument mot min "krigshets" i frihetens namn.
Det finns inget mer stimulerande än att möta intelligenta och rakbladsvassa analyser som tar en annan väg än den man själv följer. Resonemang som man känner har tyngd, som är svåra att omedelbart tillbakavisa, ger en något att bita i, tvingar en till att fundera och grubbla.
För en sådan artikel står Jonathan Kay, konservativ ledarskribent i kanadensiska National Post. Kay jobbade som metallingenjör i Australien och Japan, tog sedan juristexamen vid Yale och blev advokat i New York, innan han blev politisk chefredaktör på National Post hemma i Kanada. (Vilken karriär!)
Mindre än sex år efter 11 september har civilisationernas kamp tonat ut. Den har ersatts av ett inbördeskrig inom en civilisation. När man studerar den senaste tidens händelseutveckling blir mönstret klart: I Pakistan hamnade regeringstrupper i en blodig uppgörelse med röda moskén i centrala Islamabad, vilket kastat landet in i en situation med upprepade självmordsbombningar ... I Gaza har islamisterna i Hamas kört ut Fatah, den en gång självskrivna palestinska rörelsen som grundades av Yassir Arafat ...
Och i Libanon utmanas regeringen såväl från Iran-stödda Hizbollah som den nya extremistgruppen Fatah al-Islam. I Irak dödar shiiter och sunniter varandra bäst de kan.
I Iran försöker president Ahmadinejad väcka shiitiske "12:e imamen" till liv, skriver Kay och fortsätter:
Självklart försöker muslimer fortfarande spränga otrogna i London och Glasgow, för att inte nämna Tel Aviv, Kashmir och hundratals andra platser. Men för varje månad som går blir det muslimska våldet mer självdestruktivt. När Iran väl får sina shiitiska kärnvapen kommer kanske wahhabiterna i Saudiarabien att vara lika mycket i riskzonen som Israel.
På ett plan är detta goda nyheter för väst. Men det betyder också att vi förlorar våra möjligheter att påverka utvecklingen. Efter 11 september sveptes George W Bush och hans internationella supportrar med i ett storskaligt [idealistiskt] projekt om att omforma den politiska kulturen i den muslimska världen. Sex år senare är vi i stort sett tillbaka på ruta ett, med uppmaningar till utvalda härskare - Pervez Musharraf, Mahmoud Abbas, Fouad Siniora, Nouri al-Maliki, King Hussein, Hosni Mubarak, King Abdullah - om att "göra mer för att bekämpa terrorismen". Utan att ha insett det, har vi gått från realpolitik till demokratisk idealism och sedan tillbaka till realpolitik.
Utvecklingen kommer att vara svår att ändra. I demokratier kan väljarnas stöd vinnas för krig om man ser ett klart, moraliskt övertygande argument för det. Det var inget problem när det var trovärdigt att kriget handlade om en kamp mellan gott och ont. Men den nu pågående kampen är grumligare. De flesta muslimska ledare vi nu stöder är inte folkliga hjältar, utan komprometterade politiska ledare. Även Afghanistans president Hamid Karzai, en allmänt respekterad person, tvingas göra upp med droglorder och krigsherrar för att kunna stanna vid makten.
Visst är dessa män betydligt bättre än de islamistiska extremister de bekämpar. Men i det långa loppet kommer västvärldens väljare inte att riskera sina söners och döttrars liv för att understödja den minst onda sidan i en kamp i ett främmande och ofta barabariskt inbördeskrig.
Det här är det bästa motargument jag läst mot min idealistiska hållning. Det är möjligt att väst ska dra sig bort från den muslimska världen och låta islam utkämpa sitt världskrig. Mao Tse-tung kallade ju första och andra världskrigen för västvärldens inbördeskrig, så det är möjligt att islam måste utkämpa sitt, för att kunna träda in i den moderna tiden.
Problemet är bara att vi lever i en helt annan värld än på 1910- och 1940-talen. Globaliseringen gör att jag har svårt att se hur vi skulle kunna stå "vid sidan av" och se på medan många tiotals miljoner muslimer slaktas av andra muslimer.
Jonathan Kay stannar vid en analys. Han har - som alla andra kritiker av Bush-doktrinen - inga förslag till alternativ. Om jag ska ändra min hållning - viljan att stödja demokratisk utveckling där den har folklig förankring, som i Irak och Afghanistan där folk genom högt valdeltagande visat att de vill se en annan utveckling än förtryck och diktatur - måste kritikerna börja presentera seriösa och trovärdiga alternativa strategier. Till dess vill jag hoppas att begränsade och strategiska krigsoperationer mot extremisterna och diktaturerna kan förhindra "det totala kriget" där dödsoffer kommer att räknas i tiotals miljoner.
Tisdag 2007-07-17 / 9.30länk OCKSÅ SARKOZY ATTACKERAR STABILISERINGSPAKTEN. När franske presidenten Chirac inför den svenska folkomröstningskampanjen om EMU-inträde talade om att stora länder inte behöver följa valutaunionens regler om stabil statsbudget, fick jag nog. Jag röstade nej till EMU. Ska man gå med i en klubb ska alla medlemmar följa samma regler. Så skedde inte i EMU. Mindre länder, som Portugal, bötfälldes för att man inte hållt sig inom stabiliseringspaktens regler. Men Frankrike fick öppet och utan straff bryta mot vilka regler man ville.
Nu är det dags för Frankrikes nye president Nicolas Sarkozy att skapa turbulens genom att hävda att hans land inte tänker följa stabiliseringspaktens regler, rapporterar Deutsche Welle i
Sarkozy Rocks EU Boat With Controversial Economic Ideas.
Visserligen vill han kunna göra större budgetunderskott än pakten medger, för att kunna sänka skatterna, inte som Chirac för att höja statsutgifterna.
Det är ju ett framsteg.
Men trovärdigheten för såväl valutaunionen som för hela unionsprojektet förstärks ju inte direkt av att stora länder anser sig kunna strunta i fattade beslut. EU framstår alltmer som en klubb för de stora, där de mindre förväntas hålla käften och göra som man blir tillsagd. Det är ingenting jag skulle acceptera på ett personligt plan. Jag skulle be dom dra åt helvete och aldrig överlämna några av mina pengar till den typen av aktörer.
Den svenska folksjälen är starkt förknippad vid rättvisa. Och till rättvisa är likabehandling inför förutbestämda regler mycket starkt kopplat. Vi upprörs när vissa försöker vinna fördelar genom att bryta och bända i ingångna överenskommelser. Här tror jag en av de djupare förklaringarna finns till varför svenskar känner sådan skepsis inför Europaprojektet. EU präglas inte av rent spel. Och då vill vi inte vara med.
Tisdag 2007-07-17 / 9.05länk IRAKFRÅGAN FÖRSVINNER INTE MED TILLBAKADRAGANDE. Ännu har ingen svensk opinionsbildare talat om vad som kommer att hända i Irak efter ett eventuellt amerikanskt tillbakadragande. Vänstermediernas starkaste globala röst - New York Times - har sagt att man
föredrar folkmord i Irak med miljontals döda, framför fortsatt engagemang i Irak. Vad säger svenska medier och övrig vänster?! Det är knäpptyst.
Men vad man än vill med Irak, så kommer problemen i Mellanöstern inte att upphöra med ett amerikanskt trupptillbakadragande. Därför måste man svara på frågan: och sedan?
Kritikerna mot Bush-doktrinen saknar alternativ. Iallafall alternativ som är mindre blodiga.
Därför finns ingen anledning att ge upp Irak. Och trots striderna finns hoppet kvar. Läs till exempel läkaren Hayder Karim i Washington Post,
An Iraq for All Iraqis:
Jag är en 31-årig irakier och jag har levt med krig nästan varje dag av mitt liv. Ändå deltog jag i en konferens i FN förra månaden tillsammans med ett dussin irakiska religiösa ledare - sunni och shia - där vi talade för fred.
Jag omfamnar mina irakiska bröder och systrar. Vi vittnade offentligt om vår övertygelse om att bygga ett fredligt Irak för alla irakier. Och även om jag ofta vaknar med sorg i hjärtat på grund av vad som händer i landet jag älskar, så lever min längtan - och verkliga hopp - om fred. Jag vet att många amerikaner bara ser strider i Irak. Men jag tror att irakier som arbetar tillsammans kan skapa en allians för försoning och återuppbyggnad.
Visst kan detta ses som drömmande - men vad är civilisationer om inte drömmar om en bättre framtid? Där hopp finns, finns livskraft. Och den fråga jag alltid ställer mig är: vad är alternativet till att bekämpa våldsverkarna? Vad skulle vi i Sverige gjort om kriminella och terrorister bombade och dödade i vårt land? Skulle vi ge upp? Inte jag iallafall.
Måndag 2007-07-16 / 19.05länk GORDON BROWN VIDTAR TUFFA TAG MOT RYSSLAND. I parlamentet meddelade idag den nye brittiske utrikesministern David Miliband att regeringen vidtar kraftfulla åtgärder mot Ryssland sedan man inte visat några tecken på att medverka i att lösa giftmordet på Alexander Litvinenko i London.
Det rapporterar Sky News i
UK hit back in murder row och Independent i
Britain to expel four Russian diplomats.
Därmed har Gordon Browns regering reagerat starkare mot Ryssland än tidigare. Utöver utvisade diplomater hotar man med skärpta visumregler om Ryssland inte lämnar ut den misstänkte mördaren på den brittiske medborgaren. Skälet är att regeringen har ansvar för tidigare ryska medborgares säkerhet.
Relationerna mellan Ryssland och väst faller nu snabbt samman, inte minst mot bakgrund av att Ryssland häromdagen också hoppade av CFE-pakten (Conventional Forces in Europe) som reglerar vapenarsenalerna mellan öst och väst efter det kalla krigets slut.
Måndag 2007-07-16 / 9.33länk HEJDÅ, ÖSTEUROPA. Så lyder titeln på en personlig reseskildring av Erik Zsiga. Han har rest runt i de gamla kommuniststaterna och funnit att de blivit blivit friare, rikare, friskare och tryggare sedan demokrati och marknadsekonomi införts. Hans
reportagebok utmanar våra gamla, kanske fördomsfulla, bilder av östra Europa. I dag intervjuas han i Svenska Dagbladet om boken:
På spaning efter den tid som kommer. Där säger han bland annat:
- I det nya Europa träffade jag många ”vanliga människor”, men de flesta tillhörde maktskiktet. Mest slående är hur unga dessa makthavare är. De flesta möten var ganska formella, men det ungdomliga inslaget satte ändå sina spår. Jag tänker till exempel på en lettisk it-entreprenör som sex år tidigare hade startat sitt företag i ett garage, men som nu hånade de giganter som han tog marknadsandelar ifrån. Hans respektlöshet kändes oerhört långt från superdiplomatiska svenska börs-vd:ar.
Ja, vad är mer framgångsrikt än länder med lite jävlaranamma. Det är bästa medlet att klara konkurrensen i vår globala värld.
Måndag 2007-07-16 / 9.33länk USA HAR FÅTT NOG AV IRAKISKA POLITIKER. De senaste dagarna har motviljan mot att hjälpa Irak ökat än mer i USA sedan det blivit känt att det irakiska parlamentet och regeringen tänker ta semester i augusti. Det är så hett då. Allt medan amerikanska soldater strider och dör ute i hettan för att understödja den demokratiska processen.
Många har fått nog av den irakiska inkompetensen, som programledaren Bob Schieffer i CBS som upprört skriver i
Baghdad Is Too Hot For Iraqi Leaders?:
Jag tror knappt mina öron. Det irakiska parlamentet tar semester.
För mig är det droppen.
Gud hjälpe det irakiska folket, för det är inte mycket Amerika kan göra för att hjälpa en regering som lämnar amerikaner att dö på gatorna medan parlamentet drar iväg till skönare klimat.
Och den rapport som Bush-administrationen publicerade i veckan visar att det framför allt är de politiska målsättningarna som inte blir uppnådda i Irak, politiska lösningar som irakierna är och själva måste vara ansvariga för. Det ger naturligtvis skäl till ett amerikanskt tillbakadragande - om det inte vore så att de säkerhetshot som riktats mot Iraks demokratiprocess inte bara är ett hot mot Irak utan för hela regionen och för stabiliteten i hela världen. Detta hot skulle stärkas om USA lämnar Irak. Det skulle uppmuntra antidemokratiska krafterna i Afghanistan och i Pakistan. De som sätter säkerheten främst borde med en röst uppmana USA att stanna i Irak - och erbjuda USA understöd moraliskt och praktiskt i Irak. Utvecklingen i världen efter ett amerikanskt tillbakadragande kan bli långt mer skrämmande än det som hänt i Irak hittills.
Måndag 2007-07-16 / 9.33
