Byggarbetet har väckt oro hos International Atomic Energy Agency, IAEA, som ska övervaka Irans nukleära program. I fredags medgav en taleskvinna för IAEA att man tagit upp ämnet i ett möte med iranska företrädare. "Vi har varit i kontakt med iranska myndigheter om detta, och vi har fått förklaringar", sa Melissa Fleming. Hon avböjde dock att utveckla svaret. Iranska företrädare ställer inte upp på intervju. IAEA kommer att ta upp ämnet vid besök i Teheran senare denna vecka.

"Tunnelkomplexet ser helt klart ut att vara kopplat till [anrikningsanläggningen] Natanz, säger David Albright, tidigare vapeninspektör hos FN och ordförande för Institute for Science and International Security, en tankesmedja i Washington som försett Washington Post med fotografier. "Vi tror att det förmodligen är lager för nukleärt material."

Yossi Kuperwasser, tidigare chef inom Israels militära underrättelseverksamhet, förutspår att sanktionerna mot Iran för att stoppa deras nukleära program kommer att misslyckas. Till Jerusalem Post sa han på måndagen att tiden för att utföra ett effektiv militärt angrepp mot Irans nukleära anläggningar rinner ut.

Enligt Kuperwasser, som gick i pension förra året, är Iran "mycket nära" den punkt då man teknologiskt når genombrott för att kunna anrika uran i en industriell skala.

länk
MONAS UNGDOMLIGA CHARAD. Smålandsposten skriver om socialdemokratiske partiordförandens Almedalstal, Sahlins ambrosia:

Vad Sahlin är ute efter är givet; den politiska identiteten ska knytas till socialdemokratin i den ålder då hänget på jeansen definierar personligheten. Ungdomspanelen är tänkt att bli den ambrosia som ska ge henne evig ungdom, eller åtminstone få henne att framstå som ett attraktivt val i den yngre väljarkåren. Om man nu inte ser igenom charaden. För vad är det egentligen hon ska lyssna in? Att ungdomar tycker det är viktigt att ha ett jobb, en bostad, en utbildning?

Ja, själv är jag allergisk mot målgruppsstyrd politik. Det blir så tillrättalagt, så sliskigt inställsamt. Politik ska övertyga med värderingar, med verklighetsanalys och med engagemang. Inte med billiga pr-trick. Är det detta socialdemokratin tror sig vinna nästa val på, sitter nog regeringen relativt säkert.


Tisdag 2007-07-10 / 9.11 länk
NEW YORK TIMES FÖREDRAR FOLKMORD I IRAK. I sin ledare beskrev vänstertidningen hur man vill se ett amerikanskt tillbakadragande från Irak, The Road Home. Man konstaterar:

Irak, och regionen, kan bli ännu blodigare och ännu mer kaotiskt efter att amerikanerna lämnat. Det kan bli hämdaktioner mot dem som samarbetat med de amerikanska trupperna, ytterligare etnisk rensning, även folkmord. Potentiellt förödande flyktingströmmar kan drabba Jordanien och Syrien. Iran och Turkiet kan lockas att ta för sig.

Ja, detta är ett högst troligt scenario om koalitionsstyrkorna drar sig ur. Men New York Times tycker ändå att tillbakadragande ska ske. Men som Jules Crittenden, kolumnist i Boston Herald, konstaterar i Genocide Preferred: Tidningens strategi är förvirrad. Varför vill man, till skillnad från Vietnam, stationera amerikanska soldater i regionen? Tidningen talar om fortsatt amerikansk närvaro i Kuwait i söder och i kurdiska områden i norr.

Dessutom bygger tidningens tillbakadragande på att Iran ska hjälpa till. Vilka tecken finns på att Iran skulle hjälpa ett Amerika som springer iväg med svansen mellan benen?! Ett tillbakadragande skulle ju stärka Iran, men framför allt terroristerna. De skulle kunna hävda att de vunnit först över Sovjetunionen i Afghanistan och sedan över Amerika i Irak. En talibanregim i Irak skulle snabbt kunna finansiera allehanda terrorceller och utrusta dem med sofistikerade vapen så att man kan börja kriga på riktigt i Europa. Madrid- och Londonbomberna skulle kunna bli vardag i alla europeiska städer, inklusive Stockholm, Göteborg och Malmö.

Efter denna ledare i New York Times har irakiska politiker reagerat. AFP rapporterar i Iraqi leaders warn of catastrophe if US goes:

- Alla önskar att de amerikanska trupperna kunde lämna landet, även amerikanerna själva, men detta initiativ skulle skapa en katastrof om den genomfördes före det att Irak kan ansvara för sin egen säkerhet, säger parlamentarikern Amira al-Baldawi, som tillhör premiärminister al-Malakis regerande shiitiska koalitionsregering. Hon framför därmed samma budskap som utrikesminister Hoshyar Zebari, som varnade amerikanska politiker om att deras krav på tidtabell för tillbakadragande av de 155.000 soldaterna kan leda till kollaps av den Irakiska staten och ännu värre blodbad.

Nu har vänstern i USA talat om att de hellre ser folkmord i Irak, än truppernas närvaro där. Nu vill jag höra vänsterns och de svenska mainstreammediernas ståndpunkt. Gör de samma val? Hellre folkmord än amerikansk närvaro i Irak?

För det är mellan dessa alternativ man måste välja: svika ett land med demokratiskt vald regering eller stödja demorkatiutvecklingen trots att det kostar på.


Måndag 2007-07-09 / 19.50 länk
"NI KANKSE TYCKER JAG ÄR GNÄLLIG". Efter de unga tjejerna kommer en kille upp som också får rabbla upp en massa problem. Och han frågar "ni kanske tycker jag är en gnällig ungdom" - Ja!

Och han valde därmed också ett träffande ord för Mona Sahlin när hon sedan åter tar hand om scenen.

Hon gör många personpåhopp, eller rättare sagt, ger slängar med nedvärderande personliga omdömen. Skillanden är stor mot Andreas Carlgren som igår riktade uppmaningar i sakfrågor till oppositionen. Sådant är underhållande för de närmast sörjande inom socialdemokratin, men jag är rätt övertygad om att en stor del av väljarkåren är hjärtligt trött på dessa politikernas personliga slängar.

Det här är ett av de sämsta tal jag hört. Rörigt, spretigt, osammanhängande, tjatigt, visionslöst, defensivt och stelt. Hon får en svag etta i betyg (på en femgradig skala).


Måndag 2007-07-09 / 19.33 länk
"DET ÄR JAG SOM ÄR MONA". Så inleder socialdemokratiske oppositionsledaren Mona Sahlin sitt Almedalstal ikväll. Sedan blir hon nostalgisk: hon minns Olof Palme och hans uttryck "Politik är att vilja". Politik är att bekämpa orättvisor och diskriminering, tillägger hon och säger sig vara emot ökade klyftor.

Alltså: inledningen har hög floskelfaktor.

Sedan förnyar hon sitt budskap. Till kravet om rättvisa lägger hon orden: "Rätt och plikt". Arbete är en rätt, men det måste också vara en plikt att göra det man kan. Men hon utvecklar inte denna nya moraliska dimension, utan går till angrepp på regeringen för att försämra a-kassan.

Hon lovar att ta upp "ungdomsfrågorna" de kommande tre åren. "Politiken måste utjämna chanser." Exempelvis i bostadspolitiken. Regeringen gillrar en fälla genom att kräva att ungdomar ska flytta för att få jobb, men var ska de bo? Hyresrätten måste bli kvar. "Bostaden ska vara en social rättighet, inte en handelsvara."

Sahlin lovar också ett ungdomshus i varje kommun. Hon talar om fritid så som vi talade om den på 1980-talets början, då Alva Myrdals planekonomiska och centralistiska funktionalism fortfarande formade det offentliga tänkandet. Politiker ska ordna föreningslivet åt unga. Jag kommer att tänka på Lorry-sketchen "Men vi har ju ingen lokal!" Det är alltså staten som ska ordna hobbyverksamheten, inte unga själva, inte föreningslivet, utan staten. Det här känns väldigt gammalt.

Sedan släpar Sahlin upp två unga tjejer som innantill får läsa texter fyllda med ungdomssnack som "generellt hög utbildningsnivå" och "tack vare högkonjunkturen".

Tillåt mig le.


Måndag 2007-07-09 / 9.30 länk
MONA SAHLINS VIKTIGASTE FRÅGOR. Folkbladet frågar idag, inför kvällens Almedalsframträdande av socialdemokraternas nye partiledare, Är Sahlins hjärtefrågor verkligen viktigast?

I det senaste numret av Kupé intervjuas socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin. Kupé undrar vilka politiska frågor hon tycker är viktigast och hon svarar följande

1. Likställ äktenskapen helt oavsett kön
2. Stoppa utförsäljningen av hyreslägenheterna
3. Massiv utbyggnad av vindkraften

Viktiga frågor alla tre, men ska de ligga i topp? Var finns problemen i skolan, framtidens jobb och de växande klassklyftorna i Sverige? Sahlins lista låter snarare som något vänstern och miljöpartiet hade kunnat komma överens om.

Ska Sahlin i sitt första större tal som partiledare ikväll stå fast vid denna inriktning, eller ska hon lyfta fram andra frågor?


Måndag 2007-07-09 / 9.20 länk
VILKEN JOBBPOLITIK FÖR ALLIANSEN? Det är nyttigt att läsa debattartiklar av regeringspartiernas riksdagsledamöter, då de förklarar politiken för sina väljare på hemmaplan. Där framgår hur man tänker och hur man vill presentera sin egen politik. Skåne-riksdagsmannen Lars-Ivar Ericson (c) skriver således i Kristianstadsbladet Alliansregeringen minskar utanförskapet:

Vi har främst under våren och försommaren sett hur arbetslösheten har minskat. Företag vågar nyanställa och den totala arbetslösheten samt utanförskapet minskar kraftigt. Nystartsjobben har medför att personer som en längre tid stått utanför arbetsmarkanden har fått en chans att komma tillbaka i arbetslivet och uppleva sig behövda på en arbetsplats samt återigen fått uppleva gemenskapen med arbetskamrater ...

De reformer som regeringen åstadkommit – jobbavdraget, slopandet av förmögenhetsskatten, skattelättnader på hushållsnära tjänster, nystartsjobben, instegsjobben, sänkta socialavgifter för unga och äldre – gör att fler människor kommer i arbete och detta är viktigt för att vi skall kunna bevara välfärden i vårt land.

Det som slår mig av den här presentationen är att den är rätt lik debattartiklar från socialdemokratiska riksdagsledamöter tidigare somrar: det är politiken som ska lösa problemen. Ändra regler hit, ändra bidrag dit. Det finns ingen djupare analys. Så som exempelvis framförs i Upsala Nya Tidning i samma ämne, Tystnaden hjälper inte:

När nu Sven-Otto Littorin karaktäriserar arbetsrätten som ett "politiskt fantomproblem" är det ett hån mot såväl de företagare som länge angett arbetsrätten som ett viktigt skäl till att de tvekar att anställa som de människor som trots den goda konjunkturen har svårt att ta sig över arbetsmarknadens trösklar.

Den här kritiken är mer förankrad i grundläggande strukturbrister. Trots högkonjunktur och nya politiskt klåfingriga regelsystem händer inte det som borde hända: kraftigt minskat utanförskap. För att åstadkomma det, och för att garantera att utanförskapet minskar även när konjunkturen vänder, måste regeringen ta striden om arbetsrätten. Här finns de verkliga utestängningsmekanismerna.

Förra veckans blogg