Söndag 2007-07-01 / 21.24länk AVHOPPAD ISLAMISTISK TERRORIST BERÄTTAR. Dagens mest intressanta - och glädjande - artikel står Hassan Butt för i brittiska söndagstidningen Observer,
My plea to fellow Muslims: you must renounce terror. Han har tillhört ett islamistisk terrornätverk i England, och umgåtts i samma kretsar som ledaren för självmordsattenteten i London 2005. Han kan nu avslöja:
Jag minns hur vi garvade i segerrus varje gång någon i TV förklarade att orsaken till islamistiska terrorattacker som dem i New York, Madrid och London var västvärldens utrikespolitik.
När de skyllde på regeringarna för våra handlingar ... gjorde de vårt propagandaarbete åt oss. Och viktigare, de hjälpte också till att dra uppmärksamheten undan från den verkliga motorn bakom vårt våld: islamistisk teologi.
Hassan Butt förklarar att dessa unga män ser hela världen som sin fiende, eftersom inte ens de muslimska länderna lever i enlighet med deras fundamentalistiska uttolkning av islam. Därför var det inte heller förbjudet att döda andra muslimer. Dessa extremister har ett utopiskt mål som på inget sätt är kopplat till verkligheten, varesig i väst eller ens i muslimska länder.
När jag läser detta går ju tankarna till de kommunistiska terrorgrupperna, som Baader-Meinhof. I sina proklamationer talade de om ett utopiskt kommunistiskt samhälle. Och eftersom vanligt folk inte ställde upp på deras mål, blev också civila deras fiender - och legitima attentatsmål.
Hassan Butt efterlyser ansvarsfulla muslimer som har möjlighet att föra teologin bort från våldet och förnya förståelsen av de heliga texterna.
För mig är det första gången jag tar del av en avhoppare från islamistisk fundamentalism. Det betyder förhoppningsvis att fler följer. I så fall kan denna terrorvåg gå samma öde till mötes som den kommunistiska på 1970-talet - den förlorade sin glans och nyrekryteringen upphörde.
UPPDATERING: En äldre generation PLO-terrorister som hoppat av intervjuades förra året i CNN:
The Terrorist Mindset (video). "Det är en del av kulturen. Du föds upp på hat."
Söndag 2007-07-01 / 20.55länk IRAN SPELAR RIBBENTROP. Journalisten Michael Hirsh har varit i Iran och träffat höga företrädare för regimen, vilket han berättar i Washington Post.
Iran Has a Message. Are We Listening?
Liksom alla mainstremjournalister faller han pladask för massmördare med makt. Hirch har nog aldrig uttryckt sådan vördnad för demokratiskt valda politiker i Amerika, som han visar slaktarna i Teheran. För några nektariner låter han sig göras till ett språkrör för en av de blodigaste regimerna i världen.
Det är pinsamt att se hur han faktistk tror att dessa regimföreträdare är uppriktiga och vill ha samtal med Amerika.
Och han använder underkastelsens vanliga retorik: allt som går galet är västvärldens fel, eftersom vi inte LYSSNAR på dessa massmördare och gör det dom vill. Jag blir lika förbannad varje gång jag läser sådant här trams och den absoluta idioti detta representerar.
Det är bland annat generalen Mohsen Rezai från Revolutionsgardet som bjudit hem Hirsh till sitt sommarresidens. Rezai vill samtala med USA:s regering i syfte att få sanktionerna mot Iran lyfta. Även om sanktionerna enligt Hirsh inte spelar någon roll. Vilken underbar logik - för en dåre.
Irans försök att förhandla och skicka ut trevare, växlat med hotfulla uttalanden, är ju kända diplomatiska knep som Nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop använde för att köpa Tyskland tid att upprusta. När avtal och förhandlingar givit den tid man behövde, hade Tyskland inga problem att krossa de länder man tidigare förhandlat med.
Jag är helt övertygad om att Iran noga studerat Ribbentrops framgångsrika taktik. Iran har ett kärnvapenprogram på gång och man vill till varje pris se till att detta inte möter på svårigheter, genom sanktioner eller militära angrepp. Och vilken garanti för det är bättre än att lura skjortan av västvärlden genom att låtsas att man plötsligt har blivit resonlig och är beredd att följa FN-direktiv?
Intressant är dock att generalen erkänner att Iran har full kontroll på mördarbanden i Mellanöstern. Hirsh återger vad general Rezai säger:
Han påpekar att Iran är det enda landet som kan hjälpa Washington att kontrollera shiitiska miliser i Irak, bromsa talibanernas framfart i Afghanistan och tämja Hizbollas aggressiva närvaro i Libanon, allt på en gång.
Lite längre fram:
[Irak, Afghanistan,] Libanon och det nya "Hamastan" i Gaza - alla områden där Teheran har enormt inflytande ...
Detta är ju den stora nyheten! Höga företrädare för den iranska regimen erkänner att de ligger bakom slakten på civila i Irak, Afghanistan, Libanon och Gaza genom att understödja och dirigera terrorister och mördarband.
Och varför - om de nu har sådan makt över regionen - skulle de plötsligt vilja sätta sig ner med "den store satan" och diskutera hur Iran kan hjälpa USA? Det finns bara ett svar: man vill köpa tid för att färdigställa atombomber.
"Jag tror att amerikanska folket i november 2008 kommer att välja den person som de anser är starkast när det gäller att försvara Amerika mot islamistiska terrorister. Och det kommer inte att - som en del medier vill - bara fokusera på Irak. Jag tror amerikaner är smartare än så."
Så summerade Rudy Giuliani rationaliteten bakom hans presidentkampanj vid ett möte i veckan med ledarredaktionen för Journalen. Nästa års presidentval kommer att handla om nationell säkerhet, inte om Irak.
Giuliani kritiserar sedan Bush för att ha låtit statsutgifterna öka för mycket. Han påpekar att han sänkt skatterna som borgmästare och att han är den meste skattesänkaren bland alla presidentkandidaterna.
Hans åsikter om utrikes- och inrikespolitik är övertygande och levereras med självsäkerhet och en ta-det-eller-låt-bli attityd som är lika uppfriskande för hans supporters som det är upprörande för hans motståndare. Både nu och när han var borgmästare.
"Ledarskap", sa han till oss, "är att först komma fram till vad som är rätt, och sedan förklara det för folk, i motsats till att först låta folk tala om vad som är rätt och sedan bara säga det som de vill höra."
Visst är det skönt att höra en politiker som säger sin mening, utan att snegla på vad än den ena, än den andra intressegruppen ska tycka. Raka rör. Jag kan inte beskriva hur befriande det är för mig att få läsa denna sorts intervjuer men personer som har karaktär, mod och beslutsamhet. Det här är precis vad västvärlden behöver. Inte mer självtvivel, skuldbeläggande och ursäktande för dem som vill oss illa. Utan tilltro till friheten och vårt sätt att leva. Och vilja att försvara dessa värden med alla tillbuds stående medel.
Dessa tre misslyckade försök hade, även om de fungerat, inte raserat byggnader eller åstadkommit förödelse i likhet med 11 september 2001. Men de hade kunnat döda 10-tals personer som råkat vara inom 100 meters radie. Att bomberna varit mindre kraftfulla, kommenterar tidningen så här:
Säkerhetstjänsterna har två teorier: en är att terroristbekämpningen hindrat terrorister att få tag på så kraftfulla bomber som de önskar. Den andra är att al-Qaida, som misstänks ligga bakom bilbomberna, har ändrat sin taktik. Istället för att attackera symbolfyllda byggnader väljer man mindre, oberäkneliga mål som kommer att skapa rädsla och panik på vanliga gator.
Ja, det ser ut som om fundamentalisterna vill utsätta européer för samma sorts oro som israeler länge haft. Det kan smälla närsomhelt, varsomhelst.
I mångt och mycket har Hägglund och den övriga partiledningen sig själva att skylla för att det gått så här långt. Det är sin sak att pragmatiskt ha gett upp kampen mot den förhärskande abortsynen i samhället, vilket kristdemokraterna gjorde för många år sedan. Det är en helt annan att som Göran Hägglund mer aktivt försvara den och till och med utöka aborträtten.
Därmed har man också brutit den outtalade kompromissen som gjorde gällande att man har kunnat ha kvar sin grunduppfattning om det felaktiga med aborter men avstått från att driva frågan (ungefär som socialdemokraternas republikkrav) ...
Likaså har det varit kontraproduktivt av partiledningen att avvisa en möjlig sänkning av abortgränsen till 12 veckor. Som man själva konstaterar så gör den medicinsk-tekniska utvecklingen stora framsteg och allt fler för tidigt födda barn kan räddas till livet. Det måste få konsekvenser för var man drar abortgränsen, oavsett vad man står i frågan i övrigt.
Det verkar vara regel sedan valsegern i höstas: allianspartiernas statsråd är taktiskt klumpiga och oförmögna att sätta dagordningen! Ta bara jobbavdraget: jag skulle inte bli förvånad om fler svenskar betraktar det som en straffskatt på pensionärer än som en skattelättnad för låg- och medelinkomsttagare. Man låter antingen oppositionen sätta dagordningen, eller så klantar man till det och får sina egna emot sig.
Jag skrev i
eftervalsanalys att jag var optimistisk och hoppades att alliansen skulle vara lika skicklig i regeringsställning som man varit i genomfördet av valrörelsen. Men herregud vad fel jag fått!
Lördag 2007-06-30 / 17.42länk BRITTISKA AKADEMIKERFÖRBUNDETS RASISTISKA BOJKOTT. Brittiska akademikerförbundet UCU har startat en bojkott mot sina kollegor i Israel. De får inte delta i
gästföreläsningar och inget forskarutbyte får ske. Upsala Nya Tidning skriver i ledaren
Skamlig akademibojkott:
Ingen bojkott riktas nämligen mot akademiker i Ryssland som svar på övergreppen i Tjetjenien eller trakasserierna och våldet mot ryska oppositionella. Inte heller riktas någon bojkott mot de muslimska länder vars rättsordning vilar på antagandet att kvinnor är mindre värda än män. Följaktligen tar man inte kollektivt avstånd från iranska eller saudiska akademiker i protest mot den könsapartheid som råder i länderna. Inte heller fryser man ut kinesiska akademiker, i protest mot den kinesiska regimens systematiska övergrepp på de egna medborgarna.
Tidningen går inte så långt som jag nu gör: den här bojkotten är rasistisk och luktar 1930-tal lång väg. Det är en vidrig åtgärd.
Lördag 2007-06-30 / 17.42länk HYCKLERIET I SVENSKA MEDIER OM USA (II). Flera av mina mer vänsterinriktade läsare har riktat kritik mot mitt inlägg igår om att svenska medier hemfaller åt skadeglädje snarare än skildrar sakfrågor när det gäller USA. Eftersom kritiken bygger på en rad missförstånd, så kan det vara värt att också i bloggen lägga ut mitt senaste mejlsvar:
1) Som du vet är det INTE presidenten som utgör den lagstiftande församlingen i USA, utan kongressen. Alltså: det
är senatorer och ledamöter i representanthuset som lägger fram lagförslagen
och röstar igenom dem eller fäller dom. Det kan alltså INTE vara presidentens lagförslag. Det var Ted
Kennedys lagförslag, på initiativ av honom och andra senatorer.
2) Att de engelskspråkiga medier du läst beskriver det som nederlag för Bush visar också hur
vänster de är. Det verkar vara omöjligt för svenskar att ta in att USA:s
medier domineras av vänstern. Studier visar att ingen president har
fått så negativ mediebevakning under ett presidentval som Bush fick 2004.
Därför kan man inte, som du, dra slutsatsen att en viss vinkling är korrekt
bara därför att amerikanska vänstermedier beskrev det så.
3) Min poäng i bloggen var att svenska medier inte ser till innehållet: en
immigrationslag som skulle ge illegala invandrare arbetstillstånd. Hade
lagen varit svensk hade alla medier varit mycket upprörda över att lagen
inte gick igenom. Men eftersom Bush stod bakom, så struntar man i sakfrågan
och glädjs åt att presidenten lidit en prestigeförlust. Det är DETTA
hyckleri jag retar mig på.
Det är uppenbart inte lätt att hänga med i svängarna när man har med ett helt annat politiskt system att göra, liksom med brett spridda fördomar. Det är sannerligen inte bara journalistkåren som drivs av detta hat.
Lördag 2007-06-30 / 9.52länk AMERIKANSKA MEDIER CHOCKADE EFTER HD-UTSLAG. Det har varit förvånansvärt tyst i amerikanska medier efter de banbrytande beslut i frihetlig riktning som USA:s Högsta domstol fattat i veckan. Men nu börjar vänstermedierna vakna ur chocken. Det riktigt osar om Washington Post-kolumnisten EJ Dionne som skriver,
Not One More Roberts or Alito:
Nu vet vi att presidentens två nominerade domare, John Roberts och Samuel Alito är exakt vad många av oss [inom medievänstern] trodde de var: konservativa aktivister med avsikt att leda en juridisk kontrarevolution. Gårdagens beslut om att avvisa kvotering i två skolor var ytterligare en milstolpe i domstolens marsch åt höger.
Konservativa samhällsdebattörer är däremot belåtna med att domstolen upphört vara en bakväg genom vilken vänsterpolitik genomförts, när vänstern förlorat allmänna val. Kolumnisten Mona Charen i kristna tidningen Creator ger en helt annan bild av Högsta domstolens beslut,
Sparks Fly at the Supreme Court:
När Crystal Meredith flyttade till Louisville försökte hon få en plats åt sin son på närmaste offentliga skola, någon kilometer bort. Den hade dock inte plats för fler elever. Kommunen föreslog en småskola nära 2 mil från deras bostad. När Meredith frågade om hennes son inte kunde gå i en annan skola som också låg drygt en kilometer bort och som hade platser lediga, fick hon svaret att hennes son skulle rubba skolans desegregationsmålsättning (desegregation compliance). Med andra ord, sonen hade fel hudfärg.
Visst är det för djävligt när de som påstår sig vara emot rasism är de som hänger upp sig på just hudfärg? De ser bara rasen, inte individen. Det är denna kvotering som amerikanska Högsta domstolen i veckan avvisat som olaglig.
Och det är detta som i USA kallas konservativt. Jag kallar det sunt förnuft.
Lördag 2007-06-30 / 9.20länk SVD: TIME MAGAZINE "HÖGER". Hur djupt osakliga svenska medier är om Amerika avslöjas när Svenska Dagbladet skriver om Michael Moore. I en notis kommenterar Billy McCormac, Timbro:
Moore, Moynihan och SVD:
Det noteras i SvD-artikeln att även "högerlutande medier som Time Magazine och Fox News har varit positiva till Sicko".
Att Time Magazine skulle betecknas som "högerlutande" är otroligt missvisande, inte minst med tanke på chefredaktören Richard Stengels bakgrund som talskrivare och rådgivare för den demokratiske presidentkandidaten Bill Bradley.
Också Fox News har ofta givit mycket positiva recensioner av Micheal Moores produkter. Det här är inte första gången.
Visst är det lustigt. Svenska medier brukar hävda att de inte alls är partiska och obalanserade. Men när de skriver om andra länders medier, utgår de ifrån att allt från nyhetsförmedling till nöjessidorna har en politisk bias. Hur kommer det sig?
Och att utmåla TIME som höger är löjligt - för oss som läst magasinet. Det är minst lika vänsterinriktat som andra mainstremmedier.
Källor säger till Sky News att första polisman på plats vid bilbomben [stax intill Piccadilly circus] kan ha räddat dussintals liv genom att desarmera bomben innan bombexperter hunnit till platsen.
Man tror att den snabbtänkte polismannen förstod att bilen var riggad att explodera, tog sig in i bilen och kopplade isär anordningen vars utlösningsmekanism förmodas ha varit en mobiltelefon.
Med tanke på att det var två bilbomber som varit avsedda att explodera samtidigt nära varandra påminner det om hur al-Qaida brukar gå tillväga. Brittisk polis brukar hitta förrövare av terrorförsök, så det blir intressant att se om också dessa utförts av infödda muslimska män som blivit extremister.
I veckan meddelades det att Hillary Clinton till slut har hittat den rätta kampanjsången. Om hon nu bara kunde bestämma sig för vad hon ska tycka om Irak, så...
Hillary Clinton har valt "You and I" av Celine Dion som sin kampanjsång. Samtidigt meddelas att John McCain också valt en kampanjsång av Dion, temat från "Titanic".
Officiella källor i Dubai säger att landet avser att bli nästa Orlando. När oljan sinar har de tänkt bli Mellanösterns nöjespark. De ska bli precis som Disneyland. Det enda problemet är att varje halvtimme då prins Charmig kysser Snövit, blir de båda stenade till döds för osedlighet.
Det är varmt här i Los Angeles! Det är så varmt att illegala immigranter från Mexiko bara passerar genom staden på väg till Alaska.
Det är så varmt idag att Al Gore säger: "Där ser ni!"
Jag svettas som Larry King när han försöker komma på en tillräckligt enkel fråga att ställa till Paris Hilton. Så varmt är det!
Fredag 2007-06-29 / 15.40länk SATIR: GORDON BROWN OCH FÖRNYELSE. Daily Telegraph-tecknaren
Nicholas Garland fångar det faktum att det kallas förnyelse när landets finansminister under 10 år blir premiärminister. (Och det kommentatorerna uppfattar som en förändring: Gordon ler numer...)
Fredag 2007-06-29 / 10.10länk KULTUR KLARAR SIG BÄST UTAN POLITIK. Det är ett hemskt ord: kulturpolitik. Det ger mig alltid associationer till Sovjetunionen. Kultur ska ju vara kreativitet, nytänkande, personligt uttolkande. Hur i hel-ete ska det ske om skapandet dikteras av politiker?! Dessutom: inget område inom politiken är så fyllt av ordbajseri, vilket inte säger lite.
Kulturkretsarna ser ju dock politiker enbart som en sak: mjölkkossor. Politiker ska ösa skattemiljarder över "kulturen" och sedan hålla tyst.
Varför just de medborgare som påstår att de ägnar sig åt kultur ska kunna tvinga av oss andra våra inkomster så att de kan göra vad de vill utan att bekymra sig över sin ekonomi, har ingen lyckats förklara för mig.
När Sydsvenska Dagbladet skriver
Efterlyses: kulturpolitik, skulle jag hellre vilja efterlysa mer medborgerligt engagemang i kulturen. Dessa kreativa människor måste vara kreativa nog att locka publiken och tjäna pengar.
Fredag 2007-06-29 / 9.40länk SVENSKA MEDIERNAS MÄRKLIGA SKADEGLÄDJE . I normala fall skulle svenska medier ställa upp på förslag som gör miljoner illegala invandrare lagliga, en politisk reform som skulle underlätta de mest lågavlönades liv. Men inte så idag. Svenska medier dryper av skadeglädje över att en immigrationslag som president Bush stod bakom fallit. DN skriver i stora rubriker "Bush led svidande nederlag" och SVT följer efter i morgonnyheterna.
Dessa primitiva hatkänslor i mederna är otrevliga. Man hänger upp sig på personer, och ser inte till politikens innehåll. Det är lågt. Det visar att upplysningen, då mänskligheten i väst började fokusera på sakfrågor istället för ständiga personliga vendettor, håller på att förlora greppet i vår tid.
För fakta är att immegrationslagen inte alls lagts fram av president Bush, utan av mediernas gunstlig, senator Ted Kennedy. Det är framför allt han som är förlorare när lagförslaget faller.
Men vad spelar fakta för roll i svenska medier? Man hatar, hatar, hatar. Och att då få vältra sig i skadeglädje är alltför lockande.
Fredag 2007-06-29 / 9.02länk PIERRE SCHORI (S) FÖRSVARAR FN-KORRUPTION. I DN publicerar (ej online än) socialdemokraternas förre biståndsminister Pierre Schori ett försvar för FN:s totala misslyckande i Kosovo, som Maciej Zaremba så starkt skildrat i sin artikelserie
koloni Kosovo.
Som alltid skyller socialdemokratin på stormakterna som inte sänder tillräckligt med soldater. Men tänk om socialdemokratin inte avrustat det svenska försvaret - tänk, då hade vi kunnat sända fler soldater till Kosovo! Det är så genomhycklande att ena stunden stå¨och tjuta om nedrustning som gamla hippies, för att nästa stund kräva att USA och andra ska bidra med mer soldater.
Dessutom visar ju Zaremba att också den civila förvaltningen drabbats av en totalt genomkorrumperad attityd där alla FN-anställda stjäl och mutar sig till förmögenheter, allt medan FN-cheferna blundar och skickar sin personal vidare till någon annan krishärd där de fortsätter stjäla, muta och agera hallickar.
FN är en organiserad bordell med världssamfundets goda minne, som utnyttjar utsatta människor i kris. FN-personalen är utsugare av vidrigaste sort.
Schori skyller på medlemsländerna, vilket är det stående svaret när FN gör något oförsvarbart. Självklart är medlemsländerna ansvariga - de har ju skapat FN! Och de vägrar ju ta itu med den genomkorrumperade organisationen som internt mer fungerar likt en tredjevärlden diktatur än som en västerländsk demokrati. Men det är FN som sådant som är problemet, världssamfundet har blivit felorganiserat när det blivit så att diktaturer och skurkstater har makten över den interna organisationen. FN är kört. FN måste bort.
Torsdag 2007-06-28 / 18.06länk AMERIKANSKA HÖGSTA DOMSTOLEN AVVISAR CENSURLAG. Återigen har Högsta domstolen i USA förklarat politikernas lagstiftning för icke-konstitutionell och rivit upp lagarna. Trots majoriteter i kongressen dömer domstolen ut politikernas arbete och kastar det i papperskorgen. I Sverige kan det i praktiken inte ske. Politiker i Sverige måste begå uppenbara brott mot grundlagen för att våra domstolar ska tillgripa "lagprövning" - alltså pröva om en viss lag är förenlig med grundlagen.
Möjligheterna att få politikernas lagar upphävda försvagades när 1809 års grundlag ersattes med 1974 års grundlag. Den engagerade debattören och regeringsrådet Gustaf Petrén var starkt kritisk mot den anti-liberala inriktning som den nya grundlagen fick,
Domstolarnas ställning enligt 1974 års regeringsform.
Det var socialdemokraterna som ville begränsa rättsstaten och stärka politikernas makt över samhället. Domstolar skulle inte lägga sig i politikernas lagstiftningsarbete.
De borgerliga var passiva. Då. Och verkar vara lika passiva i förhållande till den nu sittande grundlagsutredningen. Borgerliga politiker vet inte vilken stol de ska sitta på: medborgarnas eller statens. Att ge domstolar rätt att döma ut politikers lagstiftning är känsligt - det kan ju gälla de lagar man själv skrivit. Men de borgerliga borde inse vilka man representerar i staten - medborgarna. Det borde vara självklart att driva krav på en författningsdomstol i Sverige, som kan pröva politikens och andras påhitt utifrån grundlagen.
USA:s HD har tidigare i vår kastat ut presidentens och kongressens lagar om specialdomstolar för Gitmo-fångarna. Och denna vecka har man givit flera mycket uppmärksammade domar. En handlar om den lag som begränsar rätten att sända TV-reklam inför allmänna val. HD konstaterar att den begränsningen strider mot yttrandefriheten, och ger rätt till föreningen i Wisconsin som fick sin TV-reklam stoppad.
Det betyder att denna omstridda valreklamlag kraftigt urholkats, vilket glädjer George Will i Washington Post-kolumnen
Setback for the Censors.
HD avvisar också skolors kvoteringsregler som sorterar elever efter ras,
Supreme Court Rejects School Race Plans. Det fallet liknar det som Centrum för rättvisa
drivit i svenska Högsta domstolen mot Uppsala universitet, som avvisade studenter enbart därför att de hade svenska föräldrar. Svenska HD avvisade universitetets diskriminering som olaglig. Hade det däremot varit en lag som haft samma innehåll som universitetets antagningsregler, hade svenska HD inte kunnat pröva om diskrimineringen strider mot svensk grundlag. Så illa är det.
De nio på livstid utsedda domarna i amerikanska Högsta domstolen har i veckan också avkunnat en rad andra domar som gör att man i debatten anser att president Bush uppnått ett av sina främsta vallöften år 2000 - att flytta HD i konservativ riktning genom de två nya domare han fått godkända av senaten.
Se mer: Supreme Court Shows Conservative Shift och
Chief Justice Roberts’s new conservative majority.
Tills för bara något år sedan var det snudd på omöjligt att ifrågasätta miljardregnet över Sida. Biståndet var en helig ko i debatten som varken politiker, frivilligorganisationer eller medier vågade röra.
Nu blåser andra vindar i debatten ... Afrikajournalisten Bengt Nilsson har gått till frontalangrepp på den svenska biståndspolitiken och anklagat den för att stödja diktaturer och rentav döda barn (!). Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) har kallat de svällande Sida-anslagen för ”en förbannelse” och folkpartiets Carl B Hamilton har gått ut och krävt en stegvis avveckling av allt svenskt bistånd.
Under 2000-talet har biståndsanslagen mer än fördubblats, från 14 miljarder år 2000 till 30 miljarder i år. Denna explosionsartade ökning har ägt rum utan någon diskussion om vad pengarna ska användas till eller om det ens behövs ökade anslag.
... En effekt av detta är att Sverige ofta är uselt på det småskaliga, men livsviktiga stödet till demokratigrupper och civilsamhället i utvecklingsländer. I stället prioriteras det storskaliga utvecklingsbiståndet som går direkt in i regimernas statskassa.
Enprocentsmålet står i vägen för en balanserad svensk utrikespolitik, eftersom vi är en stormakt på bistånd, men små på jorden när det gäller antalet fredssoldater och UD-närvaro i världens konflikthärdar.
Ja, särskilt det sista är viktigt. För att skapa välstånd måste först säkerhet och fred råda. För det krävs lag och ordning. Det är vad som borde prioriteras först. Inte att pumpa svenska miljarder in i korrumperade regimföreträdares fickor.
Låginkomsttagare har fått en inkomstförstärkning som ingen lönerörelse någonsin givit dem. Inkomstskillnaden att gå från arbetslöshet till arbete har ökat dramatiskt. Enligt regeringens egna beräkningar får inkomstgruppen som tjänar under 200 000 kronor per år skatten sänkt med nästan 20 procent.
Nu aviserar finansministern ett andra steg i jobbavdraget som är tänkt att träda i kraft vid årsskiftet ... Allt detta är mycket bra för att komma åt det strukturella problemet att hederligt arbete lönar sig för dåligt i Sverige - i synnerhet för låginkomsttagare. Att regeringen inte går hårdare fram med skattesänkningar beror framför allt på att risken för att inflationen skjuter fart är hög.
Det är märkligt att denna bild av verkligheten är så frånvarande i samhällsdebatten. I den framstår det nästan som om att jobbavdraget bara medfört negativa effekter - som att pensionärer fått högre skatt än arbetande. Det är ett bevis på hur illa regeringen lyckats med att presentera den politik man faktiskt för.
Den tidigare bilden av en formidabel maktspelare förstärks. Och artiklarna ger läsarna en detaljerad bild av hur beslut växer fram i Washington DC - mer inträngande än någon svensk artikel om makten i Rosenbad. Erik Fichtelius omtalade Persson-intervjuer är löjligt ytliga i jämförelse med de här Washington Post-artiklarna.
Resultatet är att jag (och alla andra som tar sig tiden att läsa dessa artiklar) vet mer om hur den praktiska beslutsprocessen ser ut i USA:s statsledning än i Sveriges. Vilket betyg på svensk journalistik!
Det som slår mig mest är hur Dick Cheney identifierar sin roll som vicepresident. Han anser sig varken tillhöra den verkställande makten (presidenten) eller den lagstiftande makten (kongressen). Därmed behöver han inte följa några av de lagar som begränsar dessa två maktcentrum i enlighet med Montesquieus maktdelningslära. Cheney har alltså vänt det som gjort att man i mer än 200 år sett vicepresidenten som en maktlös ceremonimästare, till en avgörande fördel i den maktkamp som alltid förekommer i Washington DC. Cheney har totalt spelat ut både Pentagon, Utrikesdepartementet och Vita husets säkerhetsrådgivare - de tre maktcentrum som brukar fightas om presidentens öra.
Cheney och hans medarbetare 'har inte brutit mot de normala processerna', säger en insider. 'De har bara varit ytterst effektiva i att utnyttja dom'.
Dick Cheney agerar på ett enda mandat - presidentens. Och George W Bush ville från början att Cheney skulle agera som en "extra stabschef". Han har därmed full access i alla frågor som bereds inför presidentens slutliga avgörande. Och här ser vi en likhet med Göran Persson: Cheney tog direkt kontrollen över utnämningsmakten. Cheney förberedde listor på tänkbara ministrar inför diskussioner med presidenten. Men han har också "lagt sig i" tillsättningar på betydligt lägre nivåer.
Nyckeln till Cheney makt är att han fångar upp frågorna på ett tidigt stadium. Bland annat genom att vara med på beredningsmöten där högre befattningshavare aldrig förut medverkat.
Cheney är en arbetsnarkoman. Han läser ofta handlingar till kl 4 på morgonen och han är med på dragningar med presidenten kl 7 på morgonen.
Kritik riktas naturligtvis mot honom. Inte minst för hans försök att utvidga presidentens exekutiva makt såväl över kongressen som över medborgarna. Artikelförfattarna menar att Cheney vunnit "taktiska segrar som dock förvandlats till strategiska förluster". Detta gäller främst hanteringen av terrorister på Gitmo. Högsta domstolen har tillbakavisat den lagstiftning som kongressen godkänt och som haft Cheney som akitekt.
I världens äldsta demokrati är det alltså nio jurister i Högsta domstolen som utgjort den sista och mäktigaste spärren som hindrat politikerna att utöka sin makt utanför konstitutionens gränser.
Jag tycker de här reportagen är pedagogiska exempel på hur viktigt det är med maktdelning och med en författningsdomstol som kan granska politiken utifrån, och se till större värden än det dagsaktuella politiska spelet. Det känns rätt olustigt att vi inte har en utpräglad sådan tradition i Sverige.
Onsdag 2007-06-27 / 10.30länk TYSKLAND LÅTER KONCENTRATIONSLÄGER FÖRFALLA. Koncentrationslägret Dachau utanför München är en viktig påminnelse om hur tunn civilisations fernissa är och hur lätt människor kan falla för barbariet. Men trots 800.000 besök är minnesplatsen i svår ekonomisk kris, rapporterar Deutsche Welle i
Cash-Strapped Death Camp Memorial Sites Struggle to Survive. Även andra tidigare koncentrationsläger förfaller. De som sköter platserna säger att det är Tysklands skyldighet att bevara minnet av det som här hänt.
Vilket ju är helt sant. Tyskland har ansvar för att hålla liv i minnet över hur illa det kan gå. Förfaller dessa minnesmärken, förfaller också medvetandet om vad som hänt.
Onsdag 2007-06-27 / 10.15länk HILLARY CLINTON SKRÄMMER VÄNSTERN. I den riktigt vänsterinriktade internettidningen Huffington Post får förre senatorn från Alaska och (chanslöse) presidentkandidaten Mike Gravel stort utrymme att rikta riktigt vass kritik mot Hillary Clinton,
Why Hillary Scares Me.
Han påpekar att Clinton - och flera av de andra presidentkandidaterna inom demokraterna - kunnat stoppa president Bush genom att rösta emot honom i kongressen. Grundlagsfäderna hindrade inte Clinton att gå emot presidenten, skriver han. Men de gjorde ingenting för att stoppa Bush, när det begav sig. Han syftar ju bland annat på att de flesta demokrater röstade för Irakkriget.
Det här är ju en kritik som fastnar. Och som är svår att komma ifrån. Idag kritiserar demokratiska partiets ledare presidentens politik, men inte förrän det blev uppenbart att den skulle stöta på svårigheter. Opportunism i fråga om krig är inte direkt ett trevligt karaktärsdrag. Ett karaktärsdrag av en helt annan och allvarligare moralisk dimension än den som gäller för en beslutsfattare som med militär intervention avser att rädda människor från förtryck, avsätta diktatorer och skapa en säkrare värld. (Tänk Rwanda, Darfur, utöver Irak.)
Republikanerna hade goda avsikter med att avsätta Saddam, men vilka var demokraternas avsikt med att rösta för kriget då och nu vara emot det?
Jag tror presidentkampanjen 2008 kommer att bli mycket tuffare för demokraterna än vad de själva tror just nu...
Tisdag 2007-06-26 / 20.25länk GORDON BROWN OCH REINFELDT, POLITIK OCH PR. BBC har just lagt ut en analys om det som brittiska medier verkar tala mest om just nu: Hur ska Brown hantera medierna när han i morgon blir premiärminister?
Eller som BBC skriver i rubriken, How to best sell brand Brown?
PR och politik är ingen enkel mix. Det har Tony Blair fått erfara. Trots hans karisma och stjärnstatus har hans ord enligt många britter förlorat sin trovärdighet. I reportaget säger PR-expert Mark Borkowski:
Blair misslyckades totalt. Den stora hemligheten i politisk PR är att se till att ingen förstår att agerandet är arrangerat. Om medierna talar om tillrättalagda budskap (spin), betyder det att man har misslyckats.
Jag skulle vilja uttrycka det lite annorlunda - om mottagarna börjar känna på sig att budskapet inte riktigt stämmer överens med hur avsändaren faktiskt ser på frågan, då uppkommer intuitivt hos både folket och medierna känslan av att budskapet är tillrättalagt. Det är här Blair gått för långt. I sin optimism. I sin tvärsäkerhet. För det har framkommit att han inte alltid varit så säker och så optimistisk som han sagt. Därmed har det funnits en spricka mellan vad han som person faktiskt tänkte och vad han sa till folket.
Här skiljer han sig från Margaret Thatcher som aldrig sa något annat än exakt det hon trodde på. Därför kunde hon vara än mer extrem i sin politik än Blair - för hon trodde absolut på varje ord hon sa. Ingenting var tillrättalagt. Budskapet var 100 procent genuint.
Övertygelse är alltså, enligt min mening, grovt underskattad i politiska PR-sammanhang.
En annan central faktor är naturligtvis uppriktighet.
Blair skulle som PR-policy inte ha härmat Thatcher för han hade inte hennes övertygelse. Han borde snarare följt Churchill. (Det skulle förresten också George W Bush ha gjort.) Jag har skrivit det tidigare här i bloggen, men det ger mig rysningar att höra Churchill under första halvan av andra världskriget, då tyskarna fortsatte att vinna slag efter slag.
Churchill uttryckte sitt tvivel - samtidigt som han eldade massorna. Han var inte säger på seger (när journalister frågade om när segrarna kommer, svarade han "Vi vet inte. Vi kan inte säga det"). Men han var säker på att britterna skulle ge allt och hellre dö än förlora. Både Blair och Bush har givit intryck av att Irakkriget skulle kunna vinnas utan större uppoffringar. Därför var inte opinionen beredd på motgångar. Churchill försatte sig inte i den situationen. Han lovade inga lätta segrar, utan bara blod, slit, tårar och svett.
I någon mening hade väl Fredrik Reinfeldt samma situation som Brown nu får, när han tog över efter Göran Persson som älskade att framhäva sig själv i medierna. Reinfeldt är mer reserverad och inte alls lika exibitionistisk. Som jag ser det gäller det för både Brown och Reinfeldt att hitta sitt sätt att genom medierna förmedla övertygelse och uppriktighet. Det behöver inte vara flashigt, dagligen och det ska inte vara tillrättalagt - men det måste ske med övertygelse och uppriktighet.
Tisdag 2007-06-26 / 19.42länk KARUSELLEN OM FASTIGHETSSKATTEN. "Krångligt system", säger privatekonomen Ylva Yngveson vid Swedbank om finansminister Anders Borgs nya förslag om hur fastighetsskatten ska kunna slopas utan att statskassan förlorar inkomster.
Jag håller med. Det är just den här typen av politiskt dribblande som skapat allt statligt krångel i vårt samhälle. Att börja ta ränta på uppskjuten reavinstbeskattning är ju riktigt Grönköpingsmässigt.
Det är värsta sortens social ingenjörskonst där hänsyn åt alla möjliga håll ska tas i syfte att uppnå milimeterrättvisa. Det är med andra ord motsatsen till ett robust och enkelt skattesystem. Tänk om! Igen.
Tisdag 2007-06-26 / 19.08länk AMNESTY FÖR TALIBANER, INTE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER. I Aftonbladet rapporteras att Amnesty International använder
Ruhal Ahmed i sin kampanjturné, och denne tidigare Guantanamofånge försvarar ivrigt talibanernas styre, det vill säga att flickor inte ska lära sig läsa och bära burka.
Amnestys frontfigur försvarar talibanregimen.
Det är rätt fantastiskt hur denna organisation som försvarade politiska fångar som kämpade för demokrati under kommunistiska diktaturer i Östeuropa, till att nu mer eller mindre öppet bejaka fundamentalism och förakt för mänskliga rättigheter. Snacka om att vara relativismens ultimata offer.
Tisdag 2007-06-26 / 9.20länk HITCHENS: KORKAT ATT FALLA UNDAN FÖR VREDEN. Författaren Christopher Hitchens skriver i Slate om de nya utfallen av vrede i delar av den muslimska världen, Look Forward to Anger. Den här gången känner man sig kränkt över Salman Rushdies adlande.
Hitchens har med egna ögon sett demonstrationerna, senast i Islamabad. "Om jag haft ett kamerateam", skriver han, så skulle han bett dom backa några meter och visa att det oftast bara är en handfull arga och kränkta män (inga kvinnor) som demonstrerar och bränner flaggor. Ändå faller en hel västvärld på knä för dessa, oavsett om det är satirteckningar, koraner eller påvetal de är upprörda över. Att dessa skäggiga unga män inte upprörs över att muslimer spränger muslimer och raserar heliga moskéer, tycks inte minska västvärldens tilltro till att de företräder hela kulturen. Läs artikeln. Här ska jag bara återge artikelns mycket kloka budskap:
Det är omöjligt att tillfredsställa de upprörda fundamentalisterna och deras ilska. Det är korkat att ens försöka.
Tänk om svenskt etablissemang i politik och medier kunde läsa och ta till sig Hitchens!
Tisdag 2007-06-26 / 8.24länk JOURNALISTKÅRENS AVSTÅND TILL FOLKET. Ibland undrar man vem som lever längst ifrån folket - politiker eller journalister? Jag ryggar riktigt till när jag läser Skånska Dagbladetsledare och tidningens reaktion på att regeringen äntligen ska frångå vänskapskorruption som ledstjärna i utnämningspolitiken:
Att de fyra partiledarna går ut så här spektakulärt i en fråga som knappast engagerar den breda allmänheten kan tyckas vara att spilla kraft på bagateller. Utnämningsfrågorna är en del av den politiska arenans formalia.
Inte engagerar allmänheten!? Är det någon fråga som bättre symboliserar allmänhetens misstro mot politiker som sätter sig över och framför alla andra, är det ju just i utnämningspolitiken. Vem har inte suttit vid ett fikabord på jobbet och disktuerat hur politiker håller varandra om ryggen och om de sparkas så är det snett uppåt, långt över sin inkompetensnivå? Tydligen förekommer inte den diskussionen vid redaktionernas fikapauser...
Att få slut på det mest uppenbara missbruket av politisk makt, är ett viktigt steg i att försöka återskapa förtroende för de folkvalda.
Tisdag 2007-06-26 / 8.05länk AVSKAFFA CSN OCH DESS SOCIALISTISKA KÖER. Jag gör bara en enda association när jag hör CSN - telefonköer och omöjlighet för kunderna att nå fram. Så har det varit i 20 år. Minst. Det var så hos Centrala studiestödsnämnden på 1980-talet då myndigheten hade sällskap av Sovjetunionens köer. Idag finns inte sovjet, men CSN har fortfarande köer, köer och telefonköer som det inte går att komma igenom. Det är absurt!
Och därför är det märkligt att det dröjt till nu - 15 år efter det att sovjetunionen fick lämna in - innan något svenskt parti föreslår nedläggning av kömyndigheten framför andra. Nerikes Allehanda skriver i ledaren
God idé av centern att avskaffa CSN:
Sommarens nyhetstorka brukar utnyttjas av alerta partier för politiska utspel som under andra delar av året förmodligen skulle ha drunknat i floden av politiska händelser. I går kom ett sådant utspel från centerpartiet - och det var bra. Centrala Studiestödsnämnden (CSN) ska avskaffas och ersättas med - ja, egentligen ingenting. Bankerna skulle helt enkelt få ta över den kamerala delen av CSN:s verksamhet och se till att studenterna får sina studiemedel beviljade och utbetalade.
Centern har rätt i att servicen skulle kunna bli bättre för studenterna och bankerna mer ä n villiga att ge studenterna diverse förmåner eftersom det av unga välutbildade så småningom blir lönsamma vuxna kunder.
Alla myndigheter som visar sina kunder det förakt som CSN visat studenterna borde omedelbart läggas ner, eftersom en organisation som inte kan svara i telefon förmodligen ingenting annat klarar heller.
Måndag 2007-06-25 / 15.42länk NEWSWEEK: VI VINNER ÖVER ISLAMSKA FUNDAMENTALISMEN. Den gode Fareed Zakaria på Newsweek slits mellan att tillhöra "gänget", dvs journalistkåren, och att tolka verkligheten som den ser ut. Medierna i väst älskar att skriva skit om västvärlden och framställa våra tillkortakommanden som kriser och bevis på att vi inte är bättre än självmordsbombare och mördarband. Som om Hamas, Hizbollah och mullorna i Iran stod för något bättre, ädlare och eftersträvansvärt för västvärlden att ta efter!
Trots att han uppenbart sympatiserar med vänstern, är Fareed Zakaria för smart för att svälja dessa groteskt förvridna perspektiv som varje dag pumpas ut i västvärldens största medier. Ibland skriver Zakaria artiklar som visar att han nästan faller till föga för grupptrycket. Men sedan kommer han tillbaka med artiklar som har den skärpa andra representanter för mainstreammedier saknar. En sådan artikel publiceras i nästa nummer av Newsweek,
The War Against Radical Islam.
Zakaria visar att fundamentalisterna får allt svårare att verka på allt fler områden runt om i världen. Och där de finns kvar, som i Afghanistan, beror det på lokala förutsättningar, här på att talibanerna under sovjetockupationen skapade djupare förankring än vad terrororganisationer brukar ha. Men folket i de byar talibanerna tillfälligt tar tillbaka och återinför medeltida regler, följer inte talibanerna av kärlek till deras budskap, utan av tvång.
Och Irakkriget har skapat en förödande spricka mellan sunniter och shiiter. Bin Ladin talade tidigare inte om dessa olika inriktningar, utan ville anfalla väst för att samla världens muslimer. I Irak agerar al-Qaida för att skapa inbördeskrig mellan muslimer. Det försvagar naturligtvis deras förmåga och trovärdighet som muslimernas räddare.
Irakkriget har alltså inte bara splittrat västvärlden (USA och Europa), utan också fundamentalisterna. En högst intressant aspekt!
Det som återstår är nu att den "tysta majoriteten" av moderata muslimer tar till orda och sätter stopp för galningarna som agerar i deras namn.
Zakaria menar att det ändå kommer att dröja länge innan hotet från terrorattacker med islamistiska förtecken upphör. Han menar, i likhet med
det Melanie Phillips framförde i sin
stockholmsföreläsning hos Neo, att unga muslimer har hamnat i en svår identitetskris. Han använder en av självmordsbombarna i London som exempel. Mohammed Siddique Khan hade avvisat arrangerat äktenskap och gift sig av kärlek. Men han hamnade i en kris där han inte hade några förebilder, varken i sina föräldrars kultur eller i sitt nya hemlands. Det gjorde att han drogs till extrema och förenklade buskap i wahabbitisk propaganda som spreds i Leeds, finansierad av Saudiarabien.
Jag tycker det här i hög grad liknar den profil som många ledande nazister hade. Det är möjligt att vissa människor, då stora samhällsförändringar sker, förvandlas till tickande bomber - beredda att döda i en skala som övergår allt förstånd. Och återigen pekar ju historien på att det farligaste av allt, är att blunda för problemen. Lyckligtvis gör inte USA det. Genom att ta upp kampen har man avslöjat fundamentalisterna för vad de inte är - den muslimska kulturens försvarare. Därför är det förhoppningsvis början på slutet för fundamentalisterna som Zakaria kan beskriva. Men själv tror jag inte luften går ur fundamentalismen förrän Irans ledarskap störtats i fördärvet och Saudiarabien slutar finansiera extremism.
Måndag 2007-06-25 / 15.42länk OM BLAIR: DEN BÄSTE AV FIENDER. Det här är intressant: i New York Times skriver Storbritanniens förre försvarsminister Michael Portillo (som mycket väl kunnat bli konservativ partiledare, om han inte förlorat sin parlamentsplats i valet 1997). Och han skriver en hyllningsartikel - okej, näst intill - om Labours avgående premiärminister Tony Blair,
The Best of Enemies:
Well, om inte hans tidigare vänner och väljare vill yppa några berömmande ord om honom, gissar jag att det är upp till en av oss i den konservativa oppositionen att säga det uppenbara: Tony Blair har varit en enastående premiärminister ...
För eftervärlden kommer Blair att bli ihågkommen för de tre val han vann med stora marginaler, en bedrift som matchar Margaret Thatchers och som aldrig tidigare uppnåtts av en labourledare. Även om britter nu anser att de genomskådat hans charm, gissar jag att många fortfarande gillar honom. Hade hans parti inte vänt sig emot honom skulle han kunnat stanna kvar på Downing Street och vinna ytterligare ett val. Sämre kan det bli.
Även om Blair på senare år höjt skatterna, har hans New Labour i stort förvaltat arvet efter Thatcher - i skarp kontrast till gamla labourpartiet som stod för kraftig expansion av offentlig sektor, nedrustning av försvaret och fackets rätt att diktera företagens villkor. Den intressanta frågan nu är vart Gordon Brown tänker föra partiet. Fortsätter han i Blairs fotspår eller går han tillbaka till den groteska vänsterretorik som labuor hade på 1970- och 80-talen?
Intryck har betydelse. Striden om konkurrens vanns av Sarkozy, vilket är oroande. Principen om "fri konkurrens" finns väl inbäddad längre in i fördraget, men att ta bort den som en målsättning sänder en signal till de som handhar europeisk lag. Och Sarkozy anser helt uppenbart att det har betydelse. "Ordet protektionism är inte längre tabu", säger han. Vilket är sorgligt.
Men som så många andra kapitulerar tidningen och kommer fram till att ett klumpigt och i stora delar olyckligt formulerat fördrag är bättre än inget.
Det jag undrar över är hur det gått till när det samarbete som startade efter andra världskriget och blev framgångsrikt, just därför att det fokuserade på frihandel, kapitalism och öppenhet, vändes i sin totala motsats. Varför är det möjligt att nå uppgörelser om protektionism och minskad konkurrens, men inte för de mål samarbetet ursprungligen avsåg att stödja?
Och är protektionism, denna ekonomiska nationalism, verkligen möjlig att driva om man vill öka samarbetet i Europa?
Det är inte svårt att se varför ett samarbete vars motor är ökad öppenhet, expansion, konkurrens, nya marknader, nya varor, lägre priser och högre välstånd har förutsättningar att bli framgångsrikt. Så som europasamarbetet sett ut från 1940-talets slut till mitten av 1990-talet.
Men kan verkligen ett samarbete överleva som syftar till att värna de egna nationernas företag och arbetsplatser, som ser med irritation på hur företag i andra länder lyckas och som vill stoppa dessa från att expandera i andra länder?
Jag tror inte det kan fungera. En sådan mentalitet betyder att samarbete bryts för isolering.
Är det inte så att EU-ledarna med detta fördrag har skrivit under Europeiska unionens undergång?
Måndag 2007-06-25 / 9.58länk REDAN STRID I EUROPA OM VAD EU-FÖRDRAGET BETYDER. Flera svenska medier talar om behovet av att "förankra" EU nu när det ser ut som om unionen trixat sig förbi folkomröstningarna i Frankrike och Holland, exempelvis Södermanlands Nyhter i
Utmaningen är att förankra fördraget. Men hur ska det ske, när inte ens deltagarna vid toppmötet är överens om vad det nya fördraget betyder?
Tony Blair hävdade igår att strykningen av formuleringen att EU syftar till "fri och oreglerad konkurrens" inte hade annat än kosmetisk betydelse. Men Frankrike hävdar nu att detta var en viktig symbolhandling och att Europa nu måste slå in på en protektionistisk väg och stödja Europeiska företag som Airbus mot global konkurrens. Det rapporterar Independent i
Leaders squabble as Sarkozy claims EU victory.
Alltså: läget är idag lika förvirrat som det var före helgens toppmöte.
Förklaringen är enkel. Konsensusmetoden leder ingen vart, annat än till framkompromissade ord utan betydelse. Fördraget saknar liv. Det är ett dött, sterilt, byråkratiskt dokument som ingen känner varken lojalitet emot eller entusiasm inför.
EU måste ställa rött mot blått och låta folken avgöra!
Vi kan inte fortsätta med denna gråa soppa som ingen vet vad den betyder eller vart den bär.
Och hur i hela friden ska detta spektakel kunna "förankras" hos svenska folket? Det går naturligtvis inte. För att unionen ska bli en del av Sverige, måste unionen laddas med politiska debatter och där värderingar - inte byråkrati - avgör inriktningen.
Måndag 2007-06-25 / 9.20länk SVENSKA STATENS UTNÄMNINGSMAKT. Det område där maktkorruption i staten tydligast kan avläsas är i regeringens utnämningar av höga befattningshavare. Under Göran Pesson var vänskapskorruptionen total. Det lovade alliansen ändra på, men under sitt första halvår har man gått i Perssons solkiga fotspår.
Det är bra. Ansökningshandlingar är privata och borde inte vara offentliga. Ska metoden om ansökningar och tillsättningar efter förtjänst och skicklighet råda, istället för att regeringens statsråd utser sina kompisar, måste denna process skyddas.
De fyra regeringspartierna har majoriteten i riksdagen. Det är bara att sjösätta systemet - så fort som möjligt.
Måndag 2007-06-25 / 8.52länk BLOGGARNA UTVECKLAS OCH BERIKAR. Per Ericson har en intressant kolumn i Svenska Dagbladet,
Frilansande bloggare berikar debatten. Inte bara därför att denna blogg nämns :) utan därför att han insett vilken betydelse bloggarna har och därför att han spekulerar om hur de kommer att utvecklas.
"Bloggosfären har mer att ge än vad den hittills har visat i Sverige", skriver han och pekar på tre utvecklingsmöjligheter:
Politiska partier, företag och organisationer kommer att försöka hitta sätt att erbjuda seriösa frilansbloggare arbetsvillkor som liknar journalisternas i samband med större evenemang och händelser.
Ensamvargen som har provocerande åsikter om allt kommer att få sällskap av gruppbloggar där skribenter med specialistkunskaper bidrar med kvalificerade inlägg inom ett mer avgränsat fält.
Fler bloggar kommer att erbjuda läsarna inlägg som sett till både längd och kvalitet hade kunnat vara tidskriftsartiklar.
Visst låter det spännande? Jag ser särskilt fram mot olika bloggar som satsar på att diskutera filosofiska giganter som Aristoteles, Alexis de Tocqueville och Montesquieu. Det skulle kunna göra deras oöverträffade budskap mer tillgängligt. Jag skulle gärna se bloggar om svensk juridisk filosofi. Grunderna för vår rättsstat är sällan diskuterad, och det är ett fattigdomsbevis.
Visst är det här hårt avgränsade ämnen, men det är det som är poängen - här skulle man riktigt kunna frossa i smala specialiteter. Det vore något helt unikt.
Söndag 2007-07-01 / 11.45
Tisdag 2007-06-26 / 9.20
