Söndag 2007-06-17 / 16.00länk FRA OCH MAKTDELNINGSLÄRAN. FRA står för Försvarets radioanstalt, och om deras utvidgade befogenheter att avlyssna (dvs också i kabel och inte bara radiovågor) handlade torsdagens riksdagsdebatt. Minoritetsbordläggning var möjlig och s, v och mp röstade igenom en sådan (det räcker med 1/6 av ledamöterna).
Integritetsfrågorna är laddade och Fredrik Federley (c) hamande i ett svårt dilemma, eftersom han tyckte det omförhandlade förslaget saknade en extern kontrollfunktion, ett integritetsråd som är oberoende av FRA.
Han har öppet på sin
blogg beskrivit vilka påtryckningar en riksdagsledamot utsätts för i känsliga omröstningar. Han tryckte till slut på knappen "avstår", istället för ja eller nej.
Federleys invändning mot liggande förslaget från den borgerliga utskottsmajoriteten är principiellt och handlar om kontrollmakten i statsapparaten. Därför tycker jag han gjorde rätt.
Däremot håller jag inte med dom som varje gång frågor om integritet kommer upp hävdar att ordningsmakten inte ska få avlyssna eller övervaka i syfte att klara upp brott eller för att föregripa terrorattack. Integritetsdebatten är fördummad med enkla argument som inte behandlar de svåra avvägningar som det handlar om.
Problemet för Federley och hans förslag om oberoende integritetsråd är att all form av överprövning av myndighetsbeslut alltid har motarbetats av statsmakten - dvs främst av socialdemokratin.
Motståndet mot Montesquieus maktdelningslära har varit kompakt. Gustaf Petrén var den som 1956 startade diskussionen om lagprövningsrätt och domstolarnas ställning. Inför den nya grundlagen som antogs 1974 ville han stärka maktdelningen, men så blev det inte. Tvärtom. Enhetsmakten förstärktes. Den politiska majoriteten skulle kunna göra som den ville, utan fördröjande och kontrollerande funktioner.
Nu finns ju en ny chans att ändra på det: det sitter en grundlagsutredning. Genom att införa inslag av maktdelning och inbördes kontroll av statsmaktens olika grenar, kan risken för maktmissbruk minska.
Sverige behöver en juridisk-filosofisk diskussion om hur vi bygger statsmakten och dess våldsmonopol, så att den inte kan missbrukas av en tillfällig majoritet i riksdagen. Ju fler spärrar för den politisk makten, desto lägre risk för statliga övergrepp.
Se också MUF:s förste vice ordförande Carl Grufman, som reflekterar i ämnet:
FRA.
Se mer i DN,
Avlyssningsförslag får vila.
Söndag 2007-06-17 / 13.10länk HUR STOR BLIR SEGERN FÖR SARKOZY? Idag hålls andra omgången i det franska parlamentsvalet. I förra veckans omgång vann Sarkozys borgerliga UMP hela 109 mandat mot 1 mandat för socialisterna. Det var alltså i 110 valkretsar som segraren fick över 50 procent av rösterna. I övriga 467 valkretsar röstar fransmännen idag på någon av de två kandidater som fick flest röster i första omgången.
Enligt AFP väntas UMP få totalt 400 av de 577 mandaten, mot omkring 170 för socialisterna,
Sarkozy set for big mandate. Presidenten väntas extrainkalla den nyvalda nationalförsamlingen i juli för att så snabbt som möjligt starta de förändringar som ska få fart på ekonomin och ge fler jobb.
Söndag 2007-06-17 / 12.44länk AMERIKANSK POLITIK FÖRÄNDRAS PÅ FLERA PLAN. En av de mest ansedda valexperterna i USA, Michael Barone, gör en lång genomgång av amerikansk presidentpolitik i National Journal och visar hur extremt öppet läget är,
Open-Field Politics.
Och det handlar inte bara om att ingen från Vita huset kommer att ställa upp i valet 2008, något som inte skett sedan 1928. Ingen kandidater som ställer upp ser sig heller som arvtagare till det egna partiets förre president. Alla republikaner framför kritik mot Bush-administrationen på någon punkt, och ingen demokratisk presidentkandidat står för den politik Bill Clinton förde - "inte ens Hillary Clinton".
Bush-administrationen anses ha misskött kriserna i Irak och efter orkanen Katrina, medan demokraterna inte förvaltar Bill Clintons kamp för att minska kriminalitet och bidragsberoende i inrikespolitiken eller hans frihandelsvänliga ekonomiska politik eller hans interventionistiska utrikespolitik på Balkan.
Barone ser också ett epokskifte i amerikansk politik. Mellan 1994 och 2005 var höger- och vänstersidan i politiken nedgrävd i skyttegravar. Några uppgörelser över gränserna har inte varit möjliga. Valrörelserna har handlat om att engagera den egna väljarbasen att gå och rösta, snarare än att försöka finna osäkra väljare i mitten. Presidenterna Clinton och Bush har varit hatobjekt för motståndarsidan.
Men kongressvalet 2006 var ett brott i denna utveckling. Demokraternas strateger valde på ett smart sätt ut kandidater som var valbara, även om dessa kandidater inte alls var lika mycket vänster som partigruppen i kongressen. Och dessa demokrater vann över republikanska kongressledamöter, eftersom många väljare var missnöjda.
Skyttegravspolitikens era verkar vara över, och fältet är öppet. Men för vad, frågar Barone, och ger tre scenarier:
Blair-scenariot - när Thatchers konservativa regerade landet var de mer respekterade för sin kompetens än omtyckta. I samband med valutaraset 1992 förlorade regeringen denna bild av kompetens, vilket möjliggjorde för Blair att med jordskredsseger vinna regeringsmakten åt labour. Republikanerna kan, på samma sätt, ha förlorat sin image som kompetenta efter Irak. Men jämförelsen haltar. Som Barone skriver, var en förutsättning för labours seger att Tony Blair i grunden gjort om sitt parti och slängt ut all socialism. Demokraterna i USA har i det närmaste gjort tvärtom. De vänder ryggen mot Bill Clintons "nya demokrater" som hade en mer mittenpolitisk prägel, för att gå vänsterut.
Ike-scenariot - när Truman skulle lämna Vita huset 1952 satt han fast i Koreakriget som kostade tio gånger så många amerikanska soldaters liv som Irakkriget. Generalen och krigshjälten Eisenhower slog ut alla etablerade kandidater inom republikanska partiet och sopade banan med demokraterna. Men inte heller detta scenario är särskilt troligt. Demokraterna har ingen ledare med den trovärdigheten. Det närmaste man kommer är Rudy Giuliani, borgmästaren som med 40.000 man i uniform räddade New York 11/9 2001.
Perot-scenariot - miljardären och oberoende kandidaten Ross Perot såg i valrörelsen 1992 ut att kunna vinna över Bush den äldre och Bill Clinton genom att vara emot allt partikäbbel. Men de oberoende som skulle kunna dyka upp inför 2008 har inte alls Perots starka karisma, även om de har lika mycket pengar. Jag skulle också vilja påpeka att valen på 1990-talet, efter murens fall, var speciella eftersom några stora faror i utrikes- och säkerhetspolitiken inte fanns (iallafall inte synliggjorda). Då kunde amerikanska folket välja presidenter mer efter inrikespolitiska önskemål, än efter vad man ansåg vara nödvändigt med tanke på en farlig omvärld. Där finns ju inga som helst paralleller idag.
Av dessa tror jag ju mest på Ike-senariot, och att Giuliani axlar den manteln. Han har visat sin styrka som ledare i kris, samtidigt har han liberala ståndpunkter i sociala frågor innebär att han kan nå ut till väljare i olika läger.
Söndag 2007-06-17 / 9.00länk SVENSK FN-TRUPP ENSAMMA OM ATT AGERA. Maciej Zaremba berättar också i sin reportageserie
Koloni Kosovo att FN-trupp inte upprätthåller ordningen, utan smiter in i förläggningarna med svansen mellan benen så fort de hotas. Det gör att extremister får bränna ner motståndarnas hus, kyrkor och kulturminnen ifred.
De enda som har ingripit är svenska FN-förband under ledning av överstelöjtnant Hans Håkansson från Gotland. När hans trupper blev hotade stod de kvar. Zaremba skriver:
Håkansson ställde upp sina mannar framför byn, det fanns inte mycket annat att göra. De fick samma förslag som [andra FN-förband] fått. "Flytta på er." De svarade nej. Sedan stod de på led och höll emot. "Det var ett medeltida slag", noterade en observatör. Batong mot påk och sköld mot stålkedja, sju hundra mot tio tusen som attackerade i vågor.
Snart tömdes hela den svenska förläggningen på folk. "Alla som kunde gå eller stå, folk från köket och från verkstan som aldrig hållit i en batong." Ingen gav dem order, de kom av sig själva. De slogs i två timmar, i fyra, i sex ... de kunde inte dricka, de svimmade av uttorkning, de pissade på sig, de fick ben och armar brutna och hörde kulorna vina över huvuden. Men de slogs i elva timmar utan paus. Tills det blev mörkt och angriparna tröttnade.
Trettiofem soldater blev skadade. Men Caglavica blev inte nedbränt. Och klostret i Gracanica står kvar. När Håkansson insåg att de kunde bli kringrända ropade han i radion: "Defend monastry... use deadly force if necessary."
Förklaringen till att svenskledda förband inte präglas av korruption är väl att man tar FN-uppdraget på allvar. De flesta andra i FN-tjänst verkar vara i FN för att berika sig själva. Och en sådan kultur kan naturligtvis inte florera om det inte kommer från toppen. Hela FN-organisationen är genomrutten. Den måste bort. Ett nytt världssamfund måste byggas från grunden och där inget medlemsland släpps in utan att först vara demokratiskt, fritt och tillämpa rättsstatens principer. Alltså ett
Demokratiernas förbund.
Söndag 2007-06-17 / 9.00länk FN - KORRUPTIONENS BESKYDDARE. Många läsare har skrivit och givit beröm åt Maciej Zarembas reportageserie i DN om FN-insatsen i Kosovo. En skriver "Det är den mest förintande kritik av FN-verksamhet jag någonsin sett.
Och det är väl skrivet för att uttrycka det milt." De fyra delarna finns online:
Koloni Kosovo.
Ja, reportageserien ger en inträngande bild av hur FN arbetar - ingen är ansvarig för något och alla roffar åt sig medan de är i FN-tjänst. Här kort ett exempel på Zarembas förödande kritik, om den FN-kontrollerade flygplatsen:
Flygplatsen i Pristina har i dag en trafik som Luleå. Men medan Luleå klarar sig med 100 anställda är de i Pristina över 500 ... Under sommaren 2004 anställer Smith tre personer om dagen. Somliga kan ingen engelska, saknar all utbildning men skall förstärka ekonomiavdelningen. Påfallande vackra kvinnor, noterar vittnen. Ja, flera är vinnare i skönhetstävlingar.
Efter fyra månader är arbetsstyrkan fördubblad ... Men då har mr Smith redan lämnat Kosovo (för att tjäna världssamfundet i Sudan). Också mr Woollett är numera utflugen ur FN-landet. Ingen vet exakt hur mycket pengar dessa två fick med sig, men det lär vara miljoner. Mutan för en anställning på flygplatsen var mellan tio och trettio tusen kronor. Men attraktiva kvinnor kunde få betala med "intima tjänster", berättar källor i Pristina.
FN är uppenbart en organisation som man arbetar i för att lätt komma över mutor för egen del. FN-tjänst innebär att man hamnar i länder utan lag och ordning, därför kan man göra det som är ens ambition: tjäna svarta pengar. Och FN betalar resor och uppehälle medan man roffar åt sig.
Det skulle vara ett bra val. Bloggen föreslog Blair för nästan två år sedan, men jag ser ju helst att det blir en
folkvald Europapresident. Med en sådan post skulle Europaparlamentet kunna läggas ner. Det är ett totalt fiansko och drivande i centralisering.
Lördag 2007-06-16 / 15.30länk MUSLIMER SOM VÅGAR DISKUTERA. Jag gillar de skarpa röster som vågar diskutera problemen med fundamentalism inom islam, och som själva är uppvuxna med religionen. Vi med en annan kultur har naturligtvis samma rätt att kritisera, men det går ju aldrig komma ifrån att de som levt inom denna kulturram kan mer om den. Och de känner bättre till hur frågorna ska diskuteras för att nå fram till dem som missbrukar religionen.
Att antalet röster som vågar ta denna diskussion är så få i världen är en förklaring till att våldet fortsätter. Men en som gör det, och på svenska, är Aftonbladet-kolumnisten Nima Daryamadj. Han skrev nyligen en kolumn där han kritiserade en vers i koranen. I sin
blogg berättar han nu om de hotfulla reaktioner han fått.
Versen handlar om att de som förnekar gud ska stekas i helvetet. Och läsare som hört av sig kallar honom "vidrig" och att man ber till gud att han ska brinna i helvetet. Andra är direkt hotfulla. Daryamadji skriver:
Följare av ”fredens och kärlekens” religion, ni som har förbannat och hotat, ni har inte vunnit utan snarare förlorat en möjlighet. Hade ni övertygat mig så hade ni fått en proislamisk röst i Sveriges största kvällstidning. Om ni hade försökt så hade jag gett er credit offentligt.
Istället måste jag tyvärr konstatera; när jag kritiserade kristendomen lika hårt så blev folk visserligen arga, men efter långa bibelcitat och ”du har inget förstått” så avslutades mejlen oftast med ”jag ska be för dig”, inte ”må gud grilla dig extra ’well done’.”
Den utveckling kristendomen genomgått saknar islam. Fromhet är inte det man förknippar med dem som försvarar islam från varje form av kritisk granskning. Men det är dit regligionen måste föras. De som påpekar att övergrepp har begåtts i kristendomens namn har ju rätt, men de glömmer att denna reglion utvecklats till att inte bara se att troende har lika värde, utan att alla människor är skapta jämlika. När kommer islam att nå dit?
Fredag 2007-06-15 / 15.55länk SANNINGEN OM SVARTA I USA. När jag skrev om Roland Poirier Martinssons Neo-artikel
Sanningen om svarta i USA, fanns den inte on line. Nu har den av
Resumé utsetts till månadens nästbästa reportage i Sverige och där finns artikeln att läsa. Ett lästips för helgen!
Fredag 2007-06-15 / 15.47länk BUSH POPULÄRARE ÄN VÄNSTERKONGRESSEN. I ett ledarstick i DN (ej online) skriver Per Ahlin under rubriken "Lågt för Bush":
President Bush har länge parkerat på rekordlåga opinionssiffror. På torsdagen publicerade Wall Street Journal och NBC en mätning som visar att endast 29 procent av amerikanerna stödjer honom ... Det är inte bara allvarliga siffror för presidenten personligen, de ger också en fingervisning om problemen för en kommande republikansk presidentkandidat.
Det Ahlin "glömmer" är att mätningen också omfattar populariteten för den demokratiskt styrda kongressen. Wall Street Journalskriver:
Mätningen ger knappast någon tröst till demokraterna, som kontrollerar både representanthuset och senaten. Det låsta politiska läget i inrikespolitiska frågor tillsammans med den oklara debatten om Irak gör att deras popularitetssiffror är lägre än presidentens, 23 procent.
Vill du veta HELA sanningen räcker det inte att läsa mainstreammedier - då måste du följa bloggar som denna!
Fredag 2007-06-15 / 8.50länk INGENTING ÄR PALESTINIERNAS FEL! Gårdagkvällens Aktuellt i SVT var ett skolexempel i svensk medieskildring av palestinier. Medan avrättningar pågår i Gaza, hävdar svenska medier att det inte är palestiniernas fel att de dödar varandra. En läsare summerar om SVT:
1. Tes: Det är EU:s (vårt) fel.
2. Antites: Det är Israels fel.
3. Syntes: Det är allting annat än palestiniernas fel. Bojkotten måste hävas och biståndet garanteras. Underförstått måste Hamas accepteras och trycket öka på både EU och Israel.
Observera att SVT inte med ett enda ord nämner vad exakt Hamas står för (sharia, Israels utplåning, dhimmi-status för kristna, naziinspirerade konspirationsteorier, indoktrinering av barn, bög-bashing etc.).
Inte heller att regimen i Iran är en av Hamas största gynnare.
Visst är det märkligt - vissa etniska grupper kan ägna sig åt mord och terror, ha händerna fulla av blod, men de blir ändå glorifierade i svensk statstelevision.
Sydsvenska Dagbladets ledarredaktion har inte på samma sätt fallit för vilseledd revolutionsromantik, utan skriver i
Det mörknar över Gaza:
Men det är inte det internationella samfundet som vägrar erkänna Israels rätt att existera. Det är Hamas.
Och det var inte det internationella samfundet som sköt mot civila demonstranter. Eller sköt två kvinnor som sökte läkarvård för ett barn. Eller angrep palestinska nationella säkerhetsstyrkor och sprängde sin regeringspartners, Fatahs, högkvarter i Gaza i luften.
Det var Hamas.
Också Vestmanlands Läns Tidning landar i
ledare rätt i var ansvaret ligger:
På kort sikt är det därför svårt att se hur någon utomstående kan få slut på våldet. Ansvaret ligger hos de palestinska ledarna.
Det är bara palestinierna själva som kan få slut på destruktiviteten. Att skylla på andra har bara en effekt: fortsatta strider.
Fredag 2007-06-15 / 8.25länk KRISTENDOMEN RESER SIG UR 1900-TALETS RUINER. I tidskriften Foreign Policy skriver professor Philip Jenkins att många utgår ifrån att Europa blivit en rakt igenom sekulär kontinent. Men den tiden är förbi. Han skriver i artikeln
Europe’s Christian Comeback att islams ökande närvaro i Europa väckt debatter där människor börjat söka den egna identiteten i sina kristna värderingar.
Resultatet har blivit ett förnyat intresse i kontinentens kristna rötter, även bland dem länge bortsett från dem, och en renässans för Europas kristna kultur.
Jürgen Habermas, en veteran bland Tysklands intellektuella vänsterfilosofer, förvånade sina anhängare när han nyligen förklarade "kristendomen, och inget annat, är det mest grundläggande fundamentet för frihet, samvete, mänskliga rättigheter, demokrati och det som identifierar den västerländska civilisationen. Än i denna dag har vi inget alternativ. Vi fortsätter att hämta inspiration från denna källa. Allt annat är postmodernt pladder."
Europa må möta dilemmat av ett verkligt mångkulturellt samhälle, men med en comeback för kristendomen är man knappast på väg att bli en islamistisk koloni.
Jag tror det ligger en hel del i detta. I mötet med andra kulturer, som inte kommit lika långt i att respektera individens frihet, är det kristendomen som står för de starkaste försvaret av frihet. Liberaler, humanister, socialister och vad det nu kan vara, viker ner sig och slutar försvara individens okränkbarnet i mötet med auktoritära religioner.
Men jag håller ju inte med artikelförfattaren att kristna ska ställa samma krav på respekt för Jesus som muslimer kräver för Muhammed, tvärtom är det muslimer som har att lära sig upplysningens villkor för yttrandefriheten: vi har rätt att skämta om religiösa symboler. Så kristendomen är ingen mirakelmedicin - om uttrycket tillåts - för att försvara det fria samhället. Men kristendomen bidrar med en central dimension.
Fredag 2007-06-15 / 7.58länk ANGELA MERKEL: UPPGÖRELSE OM EU-GRUNDLAG KAN FALLA. För första gången förvarnar Tysklands förbundskansler Angela Merkel att hon kan komma att misslyckas med att komma till en uppgörelse om den nedröstade EU-konstitutionen, rapporterar Independent i
http://news.independent.co.uk/europe/article2659716.ece">Merkel admits that deal on new EU treaty 'is still not in sight':
Angela Merkel medgav igår att en uppgörelse om ett nytt EU-fördrag fortfarande "inte är inom synhåll" och varnade för första gången att hennes plan att återuppliva projektet under nästa veckas toppmöte kan komma att misslyckas.
Ja, låt det gaullistiska konstitutionsförslaget, där det står fritt för Bryssel att ta makten över vilka frågor som helst, dö - en gång till. Jag undrar hur många gånger ett i folkomröstningar förkastat förslag kan utsättas för återupplivningsförsök.
Torsdag 2007-06-14 / 22.08länk HD-DOMARE TILL YTTRANDEFRIHETENS FÖRSVAR. I Amerika har domare hög status, och få har högre status än Högsta domstolens nio domare. När den senast tillträdde, Samuel Alito, svarade på frågor efter ett föredrag skapade det genast rubriker.
Alito sa att det är "farligt om politiker försöker reglera yttrandefriheten", vilket Washington Post tolkar som att han tänker rösta för yttrandefriheten i två principiellt viktiga fall före sommaruppehållet i Högsta domstolen,
Alito Calls Free-Speech Limits 'Dangerous' as Court Considers Cases
Det intressanta är att ett fall handlar om vänsteraktivister som visat provocerande text om Jesus, och det andra handlar om företags rätt att nämna politiska kandidater i sin reklam före val. Yttrandefrihetens försvarare finns alltså i ena fallet på vänsterkanten och i andra på högerkanten.
När studenter i Alaska visade en
textremsan med innebörden att Jesus rökte Marijuana blev initiativtagaren avstängd från gymnasiet i 10 dagar. Studenten har överklagat hela vägen till HD och menar att han som student inte har mindre yttrandefrihet än andra och därför inte kan straffas. (Vilket han naturligtvis har helt rätt i.)
I det andra fallet ska HD avgöra om kongressen har rätt att i lag stoppa företag från att i reklam nämna politiska kandidater inför val, en lag som HD upprätthöll 2003. Men beslutet avgjordes med en rösts övervikt, och den rösten tillhörde den domare som Alito ersatt. Därmed kan Alito skifta majoriteten i domstolen så att den upphäver kongressens lagstiftning och därmed stärker företagens yttrandefrihet. (Vilket ju också är rätt.)
Varför diskuterar inte vi juridiska principer på samma sätt? Varför har inte juridisk filosofi samma status hos oss som där borta? Juridik är ett grundfundament för demokratin och rättsstaten. Den borde vara lika levande hos oss!
Torsdag 2007-06-14 / 16.24länk SOCIALDEMOKRATERNA STRUNTAR I LAS. Efter förlustvalet har socialdemokratiska partiet förlorat många miljoner i statsbidrag. Det gör att man måste skära ner i personalstyrkan på riksnivå, från 65 till 39 tjänster. Men tror ni s följer LAS? Icke. Alla företag ska följa statens trygghetslagar, men inte s. Sydsvenskan rapporterar i
Sahlin bolagiserar delar av partiet
När socialdemokraterna bantade riksdagskansliet i vintras frångick man delvis turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd. Efter förhandlingar med facket undantogs fyra personer med kort anställningstid från uppsägning. Dessutom nyrekryterades två nationalekonomer för att ge expertstöd i samband med budgetmotioner.
Dessutom lägger partiet ut en del uppgifter på bolag. Också det är ju något s gärna kritiserar inom sjukvård mm. Men själva ska de naturligtvis göra det. Partiet måste ju vara effektivt. Det anser socialdemokraterna uppenbarligen inte att företag och sjukvård behöver vara.
Såväl Lars Danielssons bristfälliga svar som regeringskansliets undangömda loggar är indikationer på att slarv och vårdslöshet med sanningen är vanligt bland statens högsta tjänstemän.
Det i sin tur är en indikation på att dessa makthavare inte räknar med att bli kontrollerade av någon. Den som uppfattar att man kan göra som man vill, blir lätt hafsig, nonchalant och till slut likgiltig. Det är mänskligt. Men staten kan inte i sitt absoluta maktcentrum präglas av hafsighet.
Jag tycker händelserna under och efter tsunamin visar det regeringsrådet Gustaf Petrén kämpade för under 40 år blivit besannat: den politiska makten måste stå under en stark kontrollmakt, annars finns risk för maktmissbruk.
Staten har monopol på tvångsmakten i Sverige. Den måste granskas. Att makthavarna i staten är utsedda genom demokratiska val räcker inte. Tsunamikatastrofen visar den förflackning i ansvarstagande som blir följden om en demokratisk vald regering och dess medarbetare inte står under kontroll av en obereonde granskningsmakt. Det handlar om en förstärkt Justitieombudsman som kan utkräva straffansvar av tjänstemän, det handlar om en författningsdomstol som kan lagpröva riksdagens och regeringens beslut.
Hafsigheten i statens centrum är en allvarlig indikation på att vårt nuvarande system har allvarliga brister.
Torsdag 2007-06-14 / 9.55länk IRAK, PALESTINA, LIBANON - TRE INBÖRDESKRIG. Idag begravs Walid Eido, den senaste av framträdande libanesiska politiker som dödats eftersom de varit emot Syriens inflytande i landet, Lebanon to bury slain lawmaker. Samtidigt får Libanon allt svårare att hantera al-Qaida-inspirerade terrorister i norra delarna av landet, rapporterar Reuters i North Lebanon fertile ground for Sunni militants. Libanon har redan haft två långvariga inbördeskrig och ser ut att få ett tredje.
I Gaza dödar och fördriver Hamas det rivaliserande Fatah-partiets företrädare. Rapporter talar om avrättade och om dem som flytt över gränsen till Egypten för att undkomma i livet. Allt tyder på att Hamas utrustas och utbildas av Iran. Det ser nu ut som att Gaza är i terrororganisationens händer, vilket AP rapporterar i Hamas seizing control of Gaza Strip. Att inte kalla detta ett palestinskt inbördeskrig är svårt.
Och i Irak fortsätter våldet mellan sunniter och shiiter. Man bombar varandras moskéer. Igår förstördes tornet på den redan bombade shiitiska moskén i Samarra,
Iraq on edge after attack on shrine. Och i natt brändes flera sunnitiska moskéer,
Tre moskéer brändes ned i Irak.
Detta har uppenbarligen ingenting med USA att göra. Milisgrupper attackerar varandra i Irak på samma sätt som palestinska milisgrupper dödar varandra i Gaza och på samma sätt som syrien-trogna libaneser dödar dem som är emot Syriens inflytande i Libanon. Och våldsverkarna i de tre länderna är antingen understödda av Syrien eller Iran.
Det är dags att kräva ansvarstagande från den muslimska världen. Det här är en strid mellan olika islamistiska krafter. Därmed är ansvaret - och möjligheterna att stoppa upptrappning - i muslimska världens händer. Väst borde rikta kraven mot dem. Väst har modellen för fredlig samexistens: individuell frihet, rättsstat och demokrati. Europa har visat att dödliga konflikter kan förvandlas i samarbete. Nu är det upp till den muslimska världen att bli vuxen och ta ansvar för de sina.
Torsdag 2007-06-14 / 8.55länk KATASTROFKOMMISSIONEN RÄDDAR FRAMTIDA LIV. Statsminister Göran Perssons närmaste man, dåvarande statssekreteraren i statsrådsberedningen, Lars Danielsson, går till generalangrepp på katastrofkommissionen som tillsattes för att utreda svensk krisberedskap efter tsunamin i bortre Asien.
Men innan jag tar upp Danielsson, vill jag understryka att denna kommission redan med sin förra slutrapport gjort en historisk insats. Den har - utan omsvep, undanflykter eller bortförklaringar - visat att svenska staten totalt saknar förmåga att hantera en kris i skarpt läge.
Och att detta varit en medveten strategi från regeringens sida. Kommissionen gick igenom ett otal utredningar som alla föreslagit organisationsförändringar för att staten snabbt ska kunna agera vid en ny katastrof. Inte minst Estonias förlisning 1994, med mer än 500 döda svenskar, gav tydliga indikationer på att staten inte fungerar i skarpt läge.
Men trots dessa varningar från flera utredningar och otal remissinstanser, viftades behovet av starkare krisberedskap bort av Göran Persson. Kommissionen redogjorde i sin förra slutrapport (SOU 2005:104) om varför regeringen avvisade en särskild krisorganisation på nationell nivå kopplad till regeringskansliet:
"Regeringen hänvisade bland annat till att inrättandet av ett sådant organ skulle medföra vissa konstitutionella problem."
En krisberedskapsorgan skulle, menade Göran Persson, kunna inkräkta på hans makt som statsminister. Organet skulle kunna fatta beslut som politiker i regeringen borde fatta. Därför föll alla försök att efter Estonia upprätta bättre krisberedskap. Kommissionens konstaterade:
"Att regeringskansliet saknade en krishanteringsfunktion vid tiden för tsunamin berodde alltså inte på att frågan inte hade aktualiserats utan på ett medvetet ställningstagande."
Därför har det naturligtivs varit centralt för katastrofkommissionen att gå till botten med vad regeringskansliet gjorde när ytterligare en kris inträffar med över 500 döda svenskar. Hur fungerar den krisberedskap som regeringen medvetet valt att hålla på en mycket primitiv nivå?
Därför anger kommissionen de ansvariga tjänstemännen och politiska befattningshavarna med namn. Det är historiskt för att vara Sverige! Här har ju alltid makthavare kunnat smita undan bakom ord som "samordning" och "delat ansvar". Så icke längre.
Detta är fantastiskt viktigt. Statliga befattningshavare kommer inte längre undan. Det är en enorm seger för medborgarna. Och en chock för makthavarna.
Så här löd kommissionens slutsatser i dess förra slutrapport om ansvaret för krishanteringen:
Ansvaret för regeringskansliets organisation, och därmed för närvaron eller frånvaron av en krisorganisation, liksom för dess struktur, ligger mot denna bakgrund i praktiken på statsministern.
Kabinettsekreteraren Hans Dahlgren hade ansvaretför att leda utrikesdepartementets och därmed regeringskansliets hantering av katastrofinsatserna, och bär därmed en stor del av ansvaret för den sena reaktionen, bland annat genom att inte aktivt med sin organisation ha sökt egen information om katastrofen och tidigt upprättat kontakt med andra huvudstäder.
De föreskrifter [inom UD] som gällde om beredskapsorganisation och chefsuppgifter i det sammanhanget var inte tillräckliga för att säkerställa en god krisberedskap i departementet. För detta är utrikesminister Laila Freivalds ansvarig.
Vad gäller bristerna i beredskapsplanläggningen bär vidare expeditionschefen Per Thöresson en väsentlig del av ansvaret.
Även chefen för konsulära enheten Jan Nordlander bör som huvudman kritiseras för att inte direkt eller indirekt ha säkerställt att grundläggande information som fanns om det allvarliga läget fördes vidare till kabinettsekreteraren och utrikesministern.
Såväl Thöresson som Nordlander och gruppchefen Christina Palm bör kritiseras för att ha stannat kvar för länge på sina respektive vistelseorter.
För [sin] passivitet bör den sakansvariga ledningen [i socialdepartementet], statssekreteraren Mikael Sjöberg och statsrådet Ylva Johansson, anses ansvariga.
Socialstyrelsen reagerade sent. Enheten för krisberedskap var dessutom underbemannad under den första veckan efter katastrofen, trots att personal fanns tillgänglig.
Inom försvarsdepartementet fungerade larmfunktionen tack vare initiativ från en enskild tjänsteman [då] departementets rutin med en jourhavande tjänsteman i beredskap i hemmet under icke tjänstetid sedan 2004 var indragen.
Den här kritiken undslapp Lars Danielsson eftersom han sagt sig vara på jobbet och vid tre tillfällen ringt kabinettsekreteraren. Uppgifter som i efterhand visat sig inte överensstämma med sanningen.
Att en hög chef ska kunna komma undan genom att ljuga är naturligtvis helt oacceptabelt. Han ska granskas på samma sätt som andra ansvariga. Det är om detta kommissionens återupptagna arbete handlar.
Därför är det skrämmande när Lars Danielsson i dagens
debattartikel skriver:
Jag tycker det finns anledning att reflektera över instrumentet "medborgarkommission" när omvälvande saker händer i vårt samhälle. Ansvarsutkrävande är en mycket central del i vår demokrati. Men om det saknas tydliga regler och principer för hur det skall gå till, finns det stora risker för att ansvarsutkrävandet medialiseras och politiseras på ett olyckligt sätt. Analys och förslag till förbättringar blir i stället vendettor mot enskilda.
Danielsson vill alltså stoppa alla framtida kommissioner från att rikta denna personliga kritik mot statliga chefer.
Detta vore naturligtvis ett enormt bakslag för demokratin om det djärva framsteg som kommissionen gjort genom att peka ut enskilda ansvariga i staten för brister, blir en undantagshändelse.
Onsdag 2007-06-13 / 19.55länk VAD, HUR OCH MED VEM? Jag hann inte se partiledardebatten i riksdagen idag, och gick, av mediereferaten att döma, inte miste om så mycket. Jag tycker statsminister Reinfeldts tre frågor fångar exakt det som oppositionen har att svara på. Reinfeldt sa:
"Vad vill du göra? Hur vill du göra det? Med vem vill du göra det?"
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlins vassaste kommentar verkar ha varit:
"Jag lovar en återställare, och det är att återställa rättvisan."
Det fångar väl också ganska väl den frontlinje oppositionen hoppas hålla vid liv.
Men jag tycker det är trist att de här etablerade politikerna vid partiledardebatter inte kan släppa någon nyhet. Det skulle ge dessa debatter högre status. Förmodligen räknar dock partitaktikerna med att man ska få media utan nyhet, och då är det bättre att spara på godis till annat tillfälle.
Fru Clinton låter mer som en bilförsäljare än som statsman när hon förenat sig med sina partikamrater i kongressen som vill förkasta avtalet ...
Bush-administrationen avslutade i april tio månaders förhandlingar om ett frihandelsavtal med Sydkorea, som, om det går igenom i kongressen, kommer att vara det mest långtgående sedan Bill Clinton slöt frihandelspakt med Mexiko och Kanada ... Korea-avtalet skulle demonstrera USA:s åtagande i en vital region i en tid då Kina ständigt vinner terräng.
Men glöm det; Hillary Clinton invänder att Sydkoreas biltillverkare säljer betydligt fler bilar i USA än vad Amerikanska biltillverkare gör där.
Hillary Clinton har helt enkelt behov av att ställa sig in hos vänsterflygeln inom partiet, inklusive fackföreningarna. Då väger sunt förnuft lätt.
Onsdag 2007-06-13 / 19.25länk HUR KLARAR SIG STORREGIONER?. Skåne var ju den första storregionen och vad sammanslagningen av landsting betyder kan skärskådas här, vilket ledaren i Trelleborgs Allehanda gör idag, Sverigetårtan bakas om:
Men är Region Skåne verkligen så lyckat? Klart är att det har blivit en ny politisk arena för den med ambitioner i det politiska livet. Men ekonomiskt krävdes det hårda bandage – en skattehöjning på över tio procent,från 9,39 kronor till 10,39 kronor per intjänad hundralapp – för att rädda landsstingssammanslagningen från att förblöda. Och den nuvarande blågröna alliansen, har fortsatt svårt att hålla budgeten.
Vad gäller förmågan att erbjuda medborgarna lätt tillgänglig sjukvård har regionen inte gjort några påtagliga framsteg.
Ja, en tiodel högre skatt utan bättre service - är det verkligen något att längta efter?
Problemet är att kommittén vill att dessa storregioner ska kontrollera vården och finansiera den genom regional beskattning. Det kommer att vidmakthålla producentperspektivet och plan-ekonomin i en sektor som är i mycket stort behov av patientperspektiv och styrning genom personliga val.
Därför är det välkommet att moderaternas partisekreterare Per Schlingmann (DN Debatt 12/6) gör klart att m inte vill vara med och dra i gång en regionreform, som går ut på att skapa ännu större landstingsmaskinerier. Tvärtom bjuder Schlingmann upp till en långsiktig diskussion om sjukvårdens finansiering, som pekar fram mot någon sorts nationell sjukvårdsförsäkring.
I mejldiskussion jag haft med läsare som försvarar storregioner framförs ett gott argument för sådana: om man lyfter bort sjukvård från regionerna, exempelvis till ett vårdpengsystem, skulle budgetarna för regionerna bli mycket små och politikerna skulle tvingas ägna sig åt infrastruktur och annat som syftar till att underlätta tillväxt i företagsamheten.
Men frågan är om vi behöver ett direktvalt regionparlament för det. Då går det ju lika bra med ett frivilligt bildat kommunförbund av kommunerna i regionen...
Onsdag 2007-06-13 / 8.40länk STORREGIONER GER FLER POLITIKER, INTE FÄRRE.
Huvudledaren i Dagens Nyheter utgår - av outgrundlig anledning - från att antalet politiker skulle bli färre om landsting slogs ihop till regioner. Och att färre politikeruppdrag skulle vara moderaternas skäl till att gå emot sammanslagning.
Jag tror DN borde titta på de två regioner vi har. Så här ser
listan på politiska nämnder och styrelser ut i Västra Götaland. Regionen har 15 (!) regionråd (nästan lika många som Sveriges regering har ministrar) och ett otal organ med hel- eller deltidsanställda politiker. Och så här ser listan över
regionråd ut i region Skåne. Naturligtvis leder de en eller flera styrelser, nämnder, delegationer med arvoderade politiker.
Kritiken mot de många heltidspolitiker som blivit en följd av regionerna har också kritiserats, som i G-P,
Nu måste regionråden bli färre!
Och ju större den politiska yrkeskåren blir, och ju längre ifrån väljarna de sitter, desto mindre blir kontakten mellan väljare och valda. Och ju större blir gapet mellan verkligheten och den politiska sfären som i allt högre grad lever ett eget liv - inte i slott men väl i rymligt inredda och förskansade kontorskomplex.
Därför är det nog mer så att det är intresset som inte ljuger när partier sucktar efter fler regioner i landet. Jag var partipolitiskt aktiv i 20 år och aldrig någonsin såg jag en organisationsförändring som innebar färre politiska uppdrag, utan alltid fler.
Han påpekar att det krävdes ett mycket blodigt inbördeskrig i Företa staterna för att förlösa friheten. Och han skulle kunna lagt till att det krävdes två synnerligen blodiga världskrig och ett kallt krig för att Europa skulle bli demokratiskt och fritt.
Varför skulle det gå snabbare och smidigare i Irak? Sedan går premiärministern över till ett annat ämne, den utländska inblandningen:
Vi har hamnat i ett krig, vill jag påpeka, mot miliser som hoppas på en svag nationell regering och som i avsaknaden av lag och ordning i vissa av våra städer, även i Bagdad, upprättar sina egna regler - regler utformade av extremister och i en anda av hat ... En stabil regeringsmakt kan inte samexistera med dessa miliser.
Vår konflikt, vilket tål att upprepas många gånger, underblåses av regionala makter som lägger sig i våra interna affärer. Irak är villigt att bygga hyggliga relationer med sina grannar. Vi tänker inte delta i en regional maktkamp. Vårt huvudmål är att hela vårt land ... Vårt budskap är ett och detsamma: Vi kommer inte att tillåta Irak att bli slagfält i andras intressen.
Ja, det är märkligt vad tyst det är i västmedier om andra "ockupationsmakter" i Irak än USA. Premiärminister Maliki är vald av det irakiska folket, och han står i artikeln upp för att irakierna ska bestämma sin framtid - inte Iran, Syrien och Saudiarabien. Varför får han inte ett erkännande för detta? Och varför ifrågasätter inte väst dessa andra utländska makters destruktiva närvaro i Irak?
Tisdag 2007-06-12 / 23.05länk NYT: DEN DAGEN ATOMBOMB DETONERAS AV TERRORISTER. Det är intressant att professorer från Stanford och Harvard, tillsammans med Clinton-medarbetare, publicerar artikel i New York Times om vad som händer den dag terrorister spränger atombomb i en amerikansk storstad,
After the Bomb.
Artikelförfattarna skriver:
När allt mer nukleärt material kan hamna på villovägar eller stjälas och när fler terrorister strävar efter massförstörelse betyder det ökad risk för terrordåd med kärnvapenkapacitet.
Förre senatorn Sam Nunn (demokrat) ställde 2005 den provocerande frågan: Dagen efter en atombomb briserat i en amerikansk stad, vad skulle vi då önskat att vi gjort för att förebygga händelsen? Men i ljuset av den ökade risk vi nu möter är det dags att lägga till en andra fråga: Vad kommer vi att behöva göra dagen efter? ...
USA:s regering, förmodligen samlad utanför Washington dagen efter, kommer att göra allt för att spåra källan till bomben. Utan tvivel kommer spåren att leda till något land - Ryssland, Pakistan, Nordkorea eller något annat land med kärnvapenarsenal eller avancerat kärnkraftsprogram [läs Iran]. Detta eftersom inte ens de mest sofistikerade terrorgrupper kan tillverka plutonium eller anrika uran; de måste skaffa sitt vapenmaterial från något land.
Frestelsen att slå tillbaka mot det landet kommer att vara stor. Men regeringen i det landet kanske inte ens är medveten om att deras nukleära material blivit stulet eller sålt, än mindre att det hamnat i händerna på terrorister. Hämdaktioner mot Ryssland eller Pakistan kan därmed vara kontraproduktiva. Deras samarbete kan vara nödvändigt för att finna ut vem som kommit över kärnvapenmaterialet, och för att få slut på denna sorts terrorism. Det är viktigt att fortsätta att utveckla förmågan att spåra bombernas ursprung. Och regeringar som inte samarbetar i detta sökande bör, naturligvis, kunna straffas.
Dessutom kommer, förutom byggnader och liv, känslan av trygghet att ha raserats bland de överlevande, och det kan leda till panik. Planeringen för dagen efter en kärnexplosion borde för amerikanska folket demonstrera att alla tre grenar av statsmakten kan arbeta gemensamt under konstitutionen för att svara på krisen och förhindra ytterligare sammanbrott.
Om en vänstertidning som New York Times diskuterar detta fruktansvärda, men inte otroliga scenario, varför är det så främmande för Sverige och Europa? Vi är ju egentligen ett mera logiskt mål med tanke på att det är mycket lättare att lyckas här, eftersom få tar hotet på allvar.
Tisdag 2007-06-12 / 23.05länk AL GORE LÄT ANNORLUNDA FÖRR. Ett inlägg av dåvarande vicepresidentkandidaten Al Gore har publicerats av C-Span (och YouTube) där han går till kraftigt angrepp på Bush den äldre för att inte ta den terrorism som Saddam Hussein stod för på allvar och för att dölja dessa grymheter, Al Gore Blasts Reagan-Bush for Ignoring Iraq Terror Ties.
Al Gore kräver att man tar i med hårdhandskarna mot Irak, och att Bush blundat för övergrepp och produktion av massförstörelsevapen i Irak.
Det här inlägget visar varför invasionen skedde.
I dag låter det väldigt, väldigt annorlunda. Men den här videon visar vilken sorts debatt som föregick invasionen. Det är av allra högsta intresse att se dem som idag gör energiska utfall mot Irakprojektet, var lika energiska agitatorer för action innan det skedde! Vilken trovärdighet har dessa clowner? Ingen.
Det är klarlagt att det amerikanska utrikesdepartementet i flera omgångar försökte stryka denna uppmaning ur presidentens tal. Man ansåg att kommunisterna kunde ta illa upp, om Reagan riktade en direkt uppmaning till kommunistpartiets generalsekreterare Gorbatjov om att riva Berlinmuren.
De interna striderna inom den amerikanska administrationen pågick fortfarande när presidenten tog Air Force One till Berlin. På flygplanet läste Reagan det senaste utkastet som medarbetarna bråkat om. Reagan tog en penna och skrev in den nu historiska meningen för hand.
Reagan stred för att sprida frihet till andra än västerlänningar. Något som idag uppenbart är ute, inte bara inom vänstern utan också bland många av dem som kallar sig liberaler. Friheten har starka fiender, ska den bestå och sprida ljus över fler, krävs det att man står upp för den, tar strid för den.
Sedan i mars har socialdemokraterna en ny parti-ledare. Hon heter Mona Sahlin och hörs sällan av. Hennes parti har tillsatt fyra rådslag för att "förändra och ompröva" sin politik. Kanske förekommer det hetsiga debatter internt i partiet, men utåt syns inte mycket av samhällsdebatt. Man får rentav en känsla av att SAP:s strategi går ut på att låta regeringen kämpa i motvind utan motståndare.
Jag vet inte om svensk politik härvidlag är speciell, men ibland är det så att tystnad från politiska ledare är det bästa sättet att öka i opinionsmätningarna. En aspekt många borde fundera på vad den kan bero...
Tisdag 2007-06-12 / 8.20länk UTMÄRKT ATT M STOPPAR STORREGIONER. Det blev en god start på dagen när jag läste moderaternas partisekreterare Per Schlingmann totalsåga Ansvarskommitténs förslag att dela in Sverige i 6-9 regioner och därmed bygga upp en ny enorm politisk byråkrati. Jag har haft en känsla av att alla politiker, också moderater, älskat denna lösning som ger dem fler möjligheter till saftigt arvoderade uppdrag, samtidigt som de kan fly längre bort från de bråkiga väljarna och patienterna.
Vi moderater är kritiska till den tredje beskattningsnivå som finns i Sverige, utöver stat och primärkommuner. På sikt bör sjukvårdens finansiering utredas grundligt. Denna utredning måste vägledas av principen att bättre samla resurserna, skapa bättre vårdmöjligheter för patienter och bryta ned dagens onödiga gränser inom vården.
Under större delen av sin moderna historia har Sverige formats utifrån idén om enhetsstaten. Det har inneburit att nationellt fastställda enhetslösningar har varit utgångspunkten för det politiska arbetet också på lokal och regional nivå. Denna utveckling har förstärkts under de senaste decennierna och har i sina värsta former inneburit att staten inte bara har reglerat den regionala eller lokala verksamheten, utan därtill aktivt har verkat för att urholka möjligheten för olika delar av Sverige att söka egna regionala svar på regionala problem.
Exakt. Kommunerna är den närdemokratiska arenan där medborgarna kan utkräva ansvar och det är där lokala förutsättningar kommer till sin rätt. Kommuner är dessutom oftast för små för att bygga monument med skattebetalarnas pengar. I kommunerna är det verkligheten som dikterar villkoren. Historikern och författaren (och Saco-medarbetaren) Gunnar Wetterberg har pekat på att de svenska kommunerna är effektiva i jämförelse med de flesta andra länders statliga sektor, just därför att de har självstyre och är små.
Tisdag 2007-06-12 / 8.05länk REGERINGEN SLÄTAR ÖVER KINAS FÖRTRYCK. Det blev som man kunde befara: svenska politiker vill, vågar eller orkar inte att vara tydliga mot auktoritära regimers ledare, särskilt inte stormakter. Kina är en brutal diktatur. Men den svenska regeringen slätar över förtrycket. Kritiken förvandlas nästan till något som liknar en axelryckning. Man får väl vara glad för att den borgerliga regeringen inte, som Göran Persson, hyllar den kinesiska regimen. Peter Wolodarski skriver i DN, Ovärdiga kommentarer:
"Presidenten är medveten om att mänskliga rättigheter är viktiga för Europa", fortsatte Fredrik Reinfeldt i samma DN-intervju, som om respekten för individen inte angick människor i hela världen. Det är ungefär så kommunistledarna i Peking brukar resonera.
Ja, visst är det märkligt. Allt fler tycks se individuell frihet som ett Euorpeiskt eller västerländskt politiskt mål, inte som en universell värdering. Det är illavarslande.
PS. Göran Persson sa i radiointervju under Kinabesök i november 1996: ”Det är slående vad politisk stabilitet betyder för ett lands ekonomiska utveckling när man ser det kinesiska exemplet”.
Pockettidningen R ... ägnar sitt senaste nummer åt städerskor. Rubriken på omslaget är: "En piga bland pigor - Om hushållsnära tjänster". Rubriken på ledaren är: "Pigavdrag - nej!". Rubriken på reportaget är: "En pigas dagbok".
Varför utsätts just kvinnor som städar för detta skymfliga tillmäle? Män som utför till synes okvalificerat arbete skälls ju inte för drängar. Men kvinnor som befinner sig längst ner på arbetsmarknaden tillåter sig den politiska vänstern att ömkande sätta klacken på.
Gelotte undrar varför reportrarna inte ställer sig frågan, "Finns det andra perspektiv på livet än mitt eget?"
Det måste vara en helvetisk fråga för vänstern som alltid ser sig som domare över andra men aldrig någonsin ifrågasätter sina egna dogmer. Gelotte fortsätter:
Att städa åt andra är slitsamt och dåligt betalt. Det ger föga status - inte minst därför att städarnas ömkare ser till att nöta in ordet piga i vårt gemensamma medvetande. Men det ger egna pengar och en smula oberoende i stället för a-kassans och socialbidragsberoendets förmynderi...
Varför föredrar vänstern alltid att de fattigaste hålls i bidrag?
En högst intressant fråga.
Måndag 2007-06-10 / 15.51länk EU-LEDARE BORDE GÖRA SOM BUSH. I Daily Telegraph har Janet Daley
en läsvärd kolumn, Europe's leaders should copy Bush. Hon retar upp sig på att BBC med förakt i tonen rapporterar att president Bush under sina utlandresor alltid tänker på hur publiken på hemmaplan reagerar. Som om kontakten mellan väljare och valda vore något förkastligt.
Till skillnad från den politiska klassen i Europa - som ser sina väljare inte mycket mer än som språngbrädor till den transnationella scenen och förser dem med biljett till de finaste salongerna där de verkliga besluten fattas - är den amerikanske presidenten bunden av konstitutionen (som han tar på allvar) till ett heligt samhällskontrakt med sitt folk.
Amerika håller, med andra ord, fast vid 1700-talets politiska kultur, med all sin optimism om medborgarens duglighet och den stat det medför; den accepterar fullt ut och passionerat principerna om att den politiska makten endast får utövas med samtycke från medborgarna - ett ideal man präntar in i varje generations skolbarn.
Janet Daley ger en mycket insiktfull bild av hur amerikaner ser på demokrati och politisk makt - och hon har naturligtvis rätt när hon menar att EU har något att lära av unionen på andra sidan Atlanten.
Måndag 2007-06-10 / 15.10länk VACLAV KLAUS FÖR MINIGRUNDLAG I EU. Carl-Johan Westholm kampanjar för ett minifördrag i EU istället för det i folkomröstningar förkastade Gaullistiska:
Free Europe. Han har nu fått stöd också av den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus, som säger:
- Ditt initiativ är viktigt eftersom det vill ändra den offentliga debatten. Jag anser att det varit ett av de största problemen - agitationen om EU har fastnat i ett läge där man ständigt ska integrera nya initiativ för att uppnå "förbättringar".
- De tio prinicper som ingår i ditt förslag till konstitution utgör ett bra koncept som rättesnöre för den europeiska integrationen. Det kan bli ett bra "minifördrag".
Vad säger svenska partiledare som talat om federalism i EU? Westholms koncept är ett sådant, till skillnad från det flera hundra sidor långa fördraget som ligger i EUs frysbox.
Måndag 2007-06-10 / 8.10länk STOPPA STATLIGA REKLAMEN. Vad är vitsen med maktskifte om den nya regeringen inte sätter stopp för det ofog man lovat ingripa emot? Varför stoppar inte alliansen reklamen från statliga bolag? I Dagens Nyheter avslöjas: Statlig reklam fortsätter växa.
När det gäller utnämningspolitiken lovade de borgerliga att upphöra med kompisutnämningarna, i realiteten har de ökat. De borgerliga kritiserade att staten och dess bolag kastade mångmiljardbelopp på reklam. Sedan valet har den ökat med 9 procent.
- Monopolet har vissa fördelar och de ska vi berätta om, säger en statlig informationschef.
Man blir förbannad på den slapphet och arrogans den nya alliansregeringen visar när man inte ser till att ändra på de system man själva varit ivriga kritiker mot - före valet. Detta var symbolfrågor på s-regeringens arrogans. De bidrog till alliansens valsegern. Nu skiter man i det. Illa. Mycket illa.
Måndag 2007-06-10 / 8.10länk JÄMT MELLAN BLOCKEN. Under de månader socialdemokratin var ledarlöst ökade partiet rejält i opinionen, på samma sätt som moderaterna ensamma blev större än s-regeringen när oppositionsledaren Carl Bildt var utomlands i mitten av 1990-talet.
Men sedan Mona Sahlin blev vald till partiledare och lovat skattehöjningar har oppositionen tappat sitt försprång, i alla fall enligt
Demoskop.
Totalt har regeringspartierna 47,2 procent, mot oppositionspartiernas 49,5 procent. Skillnaden mellan blocken har krympt från 11,4 till 2,3 procentenheter.
Jag tycker händelserna under och efter tsunamin visar det regeringsrådet Gustaf Petrén kämpade för under 40 år blivit besannat: den politiska makten måste stå under en stark kontrollmakt, annars finns risk för maktmissbruk.
