Söndag 2007-03-18 / 21.54länk FINLAND: KRAFTIG BORGERLIG SEGER. När 97,3 procent av rösterna är räknade tyder allt på att två borgerliga partier blir Finlands största: centern med 23,4 procent och (moderata) samlingspartiet med 22,0 procent. Socialdemokraterna förlorat nästan 3 procentenheter och får 21,6 procent. Källa: Röstsammanräkning, Yle.
Det kan betyda att socialdemokraterna för första gången på många år får lämna regeringen, som i så fall blir helt borgerlig.
Söndag 2007-03-18 / 10.16länk MONA SAHLIN: STENHÅRD KAMP OCH SJÄLVKRITIK. Nye socialdemokratiske partiledarens jungfrutal framförs just nu i Stockholms Folkets hus. Det är i huvudsak ett traditionalistiskt tal. Hon går ofta till angrepp på regeringen och identifierar sin hållning som antiteser, eller vad sägs om: "Det är en god princip att vara emot allt det kristdemokraterna är för." Hon skyllde den ökande långtidsarbetslösheten på regeringen Reinfeldt - som suttit vid makten i mindre än sex månader. Något ologiskt och genomskinligt, kan man tycka...
Men hon växlar mellan denna retoriska skåpmat och vissa ansatser till självkritik. Hon lovar att lyssna på partiets "kärleksfulla kritiker" och efterlyser en öppen diskussion. "Har vår politik varit tillräckligt bra?" Hon säger att partiet kämpade mot arbetslöshet men "många hamnade långt bort från arbetsmarknaden". Det skulle Göran Persson aldrig erkänna.
Hur man ska kunna gå till hårda attacker "på högern" samtidigt som man ska vara ödmjuk i idédebatten återstår att se. Jag tror inte man kan vara både och. Antingen är man öppet sökande, eller så är man stridslystet dogmatisk.
Sahlin vill också ta strid om frihetsbegreppet: "Vi får inte låta högern lägga beslag på ordet frihet." Men hon gör den gamla definitionen att frihet uppstår när människor är trygga. Man kan inte annat än småle när Sahlin vurmar för småföretagare och entreprenörer. "Företagarna behöver trygghet för att våga satsa mer", säger hon. Vilket ju är en total missuppfattning. Det som ger företagare trygghet är mindre regleringar och mindre pekpinnar från politiken - och mer frihet och större svängrum att lägga upp arbete och avtal som passar den egna verksamheten.
Det enda värderingsmässiga förändring jag upptäcker i talet är att Mona Sahlin säger att arbete inte bara är en rättighetet, "utan också en skyldighet". Hon sa att arbete efter förmåga är en "plikt". Det här är en mycket viktig moralisk signal. Men jag undrar om hon menar det hon säger. För den som inte uppfyller sin plikt, kan ju inte göra anspråk på bidrag. Ska socialdemokraterna börja neka någon bidrag för att de inte gjord sitt bästa? Det tror jag är en så stor mental förändring att man knappast kommer att fullfölja den.
Söndag 2007-03-18 / 8.25länk FRED THOMPSON, NY PRESIDENTKANDIDAT? Alla talar om Fred Thompson i USA nu. I en intervju hos Fox News i torsdags sa han att han funderar på att bli republikansk kandidat i presidentvalet.
Han är en omtyckt och pålitligt konservativ före detta senator från Tennessee, som nu arbetar med nationella säkerhetsfrågor vid tankesmejdan American Enterprise Institute. Mest känd är Thompson dock för att vara skådespelare. Han har ofta spelat general eller annan form av chef i Hollywoods produktioner (som Jakten på Röd Oktober, Cape Fear och In the Line of Fire). Och de senaste fyra åren har han spelat domare i den populära TV-serien Law and order.
Thompson blev advokat 1967 och sedan också åklagare. Han var kampanjledare för en senator från Tennessee som vann sitt val 1972. Thompson gav honom frågor att rikta mot president Nixon i Watergateskandalen, frågor som bidrog till Nixons fall.
En del vill jämföra Thompson med Ronald Reagan, som ju också var skådespelare. Men andra påpekar att Reagan var guvernör i åtta år i landets största delstat, Kalifornien, innan han blev presidentkandidat. Thompson politiska karriär omfattar en mandatperiod i senaten. Det är därför jag inte nämnt honom tidigare. Han är verkligen en högoddsare. Själv säger Thompson att tiderna är speciella och att folk är trötta på vanliga politiker.
Från Al Gore till FN:s internationella klimatpanel, alla har nedslående nyheter för planteten. Den mest långtgående klimatpessimismen förmedlar rena undergångsscenarior. 'Innan detta århudrade är över kommer miljarder människor att då och de få i fertil ålder som överlever kommer att finnas vid norra polcirkeln', förutspår James Lovelock, en erkänd miljöforskare.
I sin senaste bok Weather Makers skriver Tim Flannery: 'Om människor intar en attityd av business-as-usual under första halvan av detta århundrade, tror jag hela vår civilisation kollapsar på grund av att klimatförändringarna blir omöjliga att hindra.'
Den ena domedagsprofetian blir värre än den andra. De driver varandra och "prognoserna" blir snabbt värre och värre. Min reaktion är att jag känner avsmak för dem som skrämmer upp folk. Det är inte någon mening med att skapa panik.
Lördag 2007-03-17 / 11.40länk GÖRAN PERSSONS SISTA PARTILEDARTAL: VI VANN! Just nu håller avgående partiledaren Göran Person tal inför socialdemokratiska kongressen. "Vi vann debatten!", säger han. Och syftar på att moderaterna lät som socialdemokrater i senaste valrörelsen.
Det var bara svenska folket som var dumt nog att rösta på "plagiatet".
Om Mona Sahlin fullföljer den här dryga analysen, kommer hon inte att få det lätt i kommande val. Persson förklarar inte varför väljarna hellre valde ett regeringsalternativ som drev arbetslinjen, än det som drev bidragslinjen.
Skälet är att han har en ideologisk vit fläck när det gäller människosyn. Han hävdar att målet är att "befria människor från oro" över vardagsproblemen. Men politiken KAN inte göra det. Redan Aristoteles lärde oss att vi växer som människor när vi lär oss hantera oron vi känner i vardagen, när vi lär oss förebygga, spara och planera vår vardag så att vi uppnår största möjliga trygghet. I makten över våra egna beslut ligger meningen med livet - tillfredsställelsen i att växa som människa genom att bemästra sitt öde.
Det är därför människor som får aldrig så mycket bidrag i arbetslöshet, ändå känner stor vanmakt och olycka. De har inte kontrollen över sina liv - den ligger i Göran Perssons och politikens händer, inte i de egna. Det minskar inte oron. Och denna socialism lär inte människor växa. Tvärtom lever människor under förmyndarskap.
Här finns ju den grundläggande ideologiska skillnaden mellan alliansens arbetslinje och socialdemokraternas bidragslinje. Så även om de borgerliga har en mer mittenorienterad retorik, så nog finns stora ideologiska skillnader i svensk politik.
Lördag 2007-03-17 / 10.12länk REINFELDT POPULÄRARE ÄN SAHLIN. Idag väljs Mona Sahlin till ny partiledare för s, och blir därmed oppositionens statsministerkandidat i nästa val. Men en färsk mätning från Skop visar att svenska folket inte föredrar Sahlin:
"Reinfeldt bättre ledare än Sahlin"
63,2 procent anser att Fredrik Reinfeldt är den bättre statsministern, medan 36,8 proc tror Sahlin vore bättre.
Lördag 2007-03-17 / 10.00länk GRÄV INTE UPP LIBERALA SKYTTEGRAVAR. "Jag har faktiskt inte träffat en enda folkpartist som gör det. Tycker som Ullenhag." Det säger Mathias Sundin, kommunalråd i Norrköping (fp), som tillsammans med partiets gruppledare i Eskilstuna, Niklas Frykman, skrivit en debattartikel som svar på Ullenhags utspel,
Gräv inte skyttegravar mellan liberaler.
Liberalismen har stor spännvidd och den ene liberalen är inte sämre än den andre. Vi har stor respekt för Erik Ullenhags åsikter och han är varmt välkommen att vara med i vårt parti. Frågan är om vi är välkomna i hans?
Artikelförfattarna tar här upp en viktig invändning mot Ullenhag: en levande idédebatt kan inte vara toppstyrd från partisekreteraren. Det låter självklart, men jag vet många partisekreterare, i fler partier än fp som försökt att topprida idédebatter. Men det är bara skadligt, destruktivt. Och det dödar den framtidsdebatt som är så viktig - för Sverige, och för alliansregeringens möjligheter att omväljas 2010.
Greenpeace uppmanar folk att ha miljövänligt sex. Jag vet inte. Är folk verkligen beredda att ge upp sina dieseldrivna sexleksaker?
Musikindustrin är konfunderade över det stora tapp i försäljningen som drabbat rappmusiken. Den har minskat med 21 procent senaste året. Många rappare har tvingats skära ner på sina utsvävningar - de måste nu välja mellan "bitches" och "hos". De kan inte få båda.
Situationen för Al Gore är fortsatt pinsam, ni vet, det här med att han använder 20 gånger mer energi än ett genomsnittligt hushåll. Men för att vara rättvis: det är fortfarande inte lika mycket energi som John Edwards använder för sin hårtork.
Al Gore säger att hans elräkning är högre än snittet eftersom hans hus är större än genomsnittet. Det är en 20-rumsfastighet. Ni vet, den sort där normalt republikaner lever.
Fredag 2007-03-16 / 17.42länk SATIR: EX-FRUAR FÖR SANNINGEN. Tecknaren
Doug Marlette driver med det faktum att flera republikanska presidentkandidater varit gifta flera gånger.
Rudy till Newt: - Det kommer att bli en lång valkampanj...
Fredag 2007-03-16 / 16.42länk INGVAR CARLSSON PLÄDERAR FÖR VÄNSTER(S)VÄNG. I en ny bok pläderar förre partiledaren och statsministern Ingvar Carlsson för "mer ideologi", rapporterar Dagens Nyheter i
Ideologi ska ge s en nystart.
Carlsson är, som alltid, luddig och oprecis. Men jag kan inte tolka det han och medförfattaren Anne-Marie Lindgren efterlyser som något annat än mer socialism, högre skatter och kamp mot privatägande.
Snacka om att gå baklänges in i framtiden.
Istället för äganderätt vill man tala om "bestämmanderätt". Och vem ska bestämma? Gissa! Politikerna, naturligtvis. Medborgarna ska bli än mer "matade fågelungar", för att låna Maud Olofssons formulering.
Det blev en informell diskussion där brevskrivaren Henrik Borg poängterar vikten av att rätta till tre allvarliga brister i regeringsformen från 1974: 1) det finns inget utrymme för juridisk överprövning av den politiska makten, 2) skyddet för äganderätten är undermåligt och 3) det finns inget skydd mot etnisk diskriminering om man tillhör majoriteten.
Per Unckel tackade för brevet, uppriktigt, eftersom han tycker det är synd att intressent för konstitutionella frågor i Sverige "inte är så rasande stort". Brevet är ett initiativ för att väcka debatten. Men samtidigt poängterade han att målet för grundlagsutredningen är att de sju riksdagspartierna ska bli överens, att konsensus uppstår. Det målet gör att arbetsmetoden i utredningen är pragmatisk, snarare än filosofisk. Det handlar om att se grundlagen som "ordningsregler".
Därför ligger fokus mer på hur balansen mellan parlamentarism och direktdemokrati ska se ut (alltså folkomröstningarnas ställning), synen på mandatfördelningen (relationen parti- och personval) och riksdagens makt över regeringen. Unckel lyfte också frågan om en någorlunda tydlig grundlag, och där han såg Finlands grundlag som föredömligt kort och koncis.
En anledning till att nuvarande grundlag är snårig och svårtillgänglig beror på att så många tillägg har gjorts över åren, vilket beror på "brist på eftertanke" när dessa viktiga dokument utarbetats.
Jag framförde synpunkten att grundlagen borde vara kort och slå fast de allra viktigaste skydden och rättigheterna. Där borde ju konsensus kunna uppnås. Det skulle ju göra grundlagen lättillgänglig och höja statusen på detta dokument som - för att citera Marciej Zaremba - idag har så svag ställning att den som hänvisar till grundlagen riskerar att bli betraktad som rättshaverist.
Per Unckel höll med om att det kan vara en väg, men priset för att vara kort och tydlig är minskad precision och färre konkreta uttolkningar av fri- och rättigheter.
Svaret på den frågan är ju en författningsdomstol som fungerar enligt maktdelningsläran och kan överpröva riksdagens lagar. Om detta sa Unckel att här finns olika skolor, och där socialdemokratin hittills inte varit intresserad av en sådan ordning. Han underströk att han som ordförande i grundlagsutredningen ser det som sin roll att jämka samman åsikterna från partiföreträdarena. "Låt vara en något ovanlig roll för mig". Unckel ser gärna att en mer livlig diskussionen om konstitutionens principer sker utanför utredningen. Om det var alla närvarande överens...
Det finns klara nackdelar med Finlands blocköverskridande samarbeten - främst bristen på ansvarsutkrävande och en kraftfull opposition. Men det finns också fördelar, inte minst att de breda koalitionerna bäddar för pragmatiska beslut och politisk stabilitet. De senaste regeringarna har effektivt lyckats dra upp Finland ur 90-talskrisen.
Men det är vilseledande, eftersom socialdemokratin i Finland inte är lika vänstervridet som sina svenska motsvarigheter. Samförstånd kan ju bli aktuellt den dag socialdemokraterna i Sverige föreslår 100 miljarder kronor i skattesänkningar. Det är vad som krävs för att Sverige ska få samma skattetryck som Finland.
En annan avgörande skillnad är att socialdemokraterna i Finland har omkring 22-25 procent av väljarna bakom sig. Den dag de svenska socialdemokraterna är på den nivån, finns ju inte två block. Och då får ju samförståndet en helt annan dynamik.
Så gärna samförstånd, men först den dag socialdemokratin i Sverige ligger på 25 procent...
Allvarligt talat så har samförstånd i Finland inneburit att man håller tillbaka de röda, som förlorade inbördeskriget efter första världskriget. I Sverige har samförstånd inneburit att den borgerliga opinionsbildningen blivit andefattig och partierna gått med på allt högre skattetryck, alltså en vänstervridning av hela politiken.
Fredag 2007-03-16 / 8.14länk YTTRANDEFRIHETEN STOPPAD EFTER MUSLIMSKA PROTESTER. Ännu ett exempel på hur islams totalitära tendenser tar över i Europa och krossar upplysningens traditionella världen, framför allt yttrandefriheten. Inte minst på universiteten försvinner nu rätten att tänka fritt. Daily Telegraph rapporterar i
Freedom of speech row as talk on Islamic extremists is banned:
Ett ledande [brittiskt] universitet anklagas för att sälja ut den akademiska yttrandefriheten genom att inställa ett evenemang om likheter mellan nazismen och islams antisemitism. Detta efter mejl från muslimer som protesterat mot evenemanget.
Den tyske författaren och statsvetaren Matthias Küntzel som specialiserat sig på islamistisk fundamentalism fick i går besked från universitetet i Leeds att evenemanget där han skulle medverka, en två dagars workshop, har ställts in av säkerhetsskäl. I ett uttalande säger två forskare vid den fakultet som planerat evenemanget att universitetet har vikit ner sig för muslimska protester. Dr Küntzel säger att han givit liknande föreläsningar runt om i världen utan att det skapat problem.
Europa står inte upp för de friheter som givit oss vårt välstånd. Istället bugar man sig för allehanda totalitära krafter. Det är vidrigt. Skamligt. Det är medeltid.
Torsdag 2007-03-15 / 21.40länk SCHWARZENEGGER HJÄLPER GIULIANI OCH CLINTON. Idag har Kaliforniens guvernör
Arnold Schwarzenegger undertecknat en lag som tidigarelägger primärvalet för USA:s största delstat. Det kommer att hållas 5 februari 2008 istället i juni 2008, rapporterar Reuters i Schwarzenegger signs law to move up primary:
- Att tidigarelägga primärvalen ger Kalifornien det inflytande man förtjänar i valet av kommande presidentkandidater, sa Schwarzenegger vid en presskonferens när han signerat lagen ...
- När primärval hölls i juni brukade det betyda att nomineringarna i praktiken var klara före vi hade en chans att rösta. Den tiden är förbi, sa guvernören.
Att denna stora delstat kastar sig in tidigt i primärvalet betyder två ting. 1) Kandidater med stor organisatorisk apparat gynnas (vilket strider med den gamla tanken att börja i små delstater för att ge fler kandidater en chans). Den som hittills har bäst förberedd organisation är Hillary Clinton som kan satsa stort på västkusten istället för att tampas i små delstater i södern. 2) Republikanska väljare är mer mittenbetonade i Kalifornien än i södern, vilket gynnar Rudy Giuliani.
Amerikansk politik har många - många! - variabler.
Torsdag 2007-03-15 / 13.10länk JÄMT I FRANSKA PRESIDENTVALET. För två veckor sedan rapporterades här i bloggen om att en
ny valchock kunde drabba Frankrike - mittenkandidaten François Bayrou gick i opinionsmätningar om socialistkandidaten - så som extremnationalisten Jean-Marie Le Pen gjorde på riktigt i förra valet.
Men senaste mätningen visar att det inte behöver hända, även om det fortfarande är fullt möjligt. AFP rapporterar Royal back in front of centrist in new poll. Så här jämt är det inför första omgången (om ingen får 50% blir det en andra valomgång mellan ettan och tvåan):
Nicolas Sarkozy (center-höger), 27 procent
Segolene Royal (socialist), 26 procent
François Bayrou (mitten) 21 procent
Jean-Marie Le Pen, 14 procent
Senator Hillary Clinton förutser en 'fortsatt militär liksom politisk mission' i Irak och säger att om hon blir vald till president kommer hon att behålla trupper där för att bekämpa al-Qaida, motverka Iransk aggression, skydda kurderna och stödja Iraks militär ...
När hon lägger ut texten om hur hon skulle hantera Irak som överbefälhavare, artikulerar Clinton en mer nyanserad position än den hon givit vid sina kampanjframträdanden, då hon ställt sig bakom uttalanden som 'ta hem trupperna'. I intervjun säger hon att det finns 'fortsatta vitala nationella säkerhetsintressen i Irak' som kräver en fortsatt amerikansk truppnärvaro.
Gissa om vänstern i demokraterna kommer att gå i taket. Det här är ett forntalangrepp på de vänsteraktivister som anser sig ha rätt att bestämma över det demokratiska partiet och vem som utses till presidentkandidat. Kampen kommer att bli hård mellan den mittenposition som var Bill Clintons plattform, nu Hillarys, och radikalvänstern med MoveOn, George Soros, Michael Moore och vänsterbloggarna,
Ett hemligt tal som Rysslands högste polischef hållit har läckt ut och avslöjar att nästan en tiondel av världens största land är under kontroll av organiserad brottslighet som oftast möter litet eller inget motstånd.
Enligt Rashid Nurgaliyev, chef på inrikesdepartementet, är den ryska maffian alarmerande väl etablerad i Moskva, St Petersburg, i södra delarna av landet och i Sibirien.
- Detta problem utgör ett hot mot staten, samhället och ekonomin, varnade han, och tillade att mer än 3,8 miljoner brott registrerades under 2006. En ökning med 8,5 procent på ett år.
Han medgav ockaå att uppklarningsprocenten var otillfredsställande och att de kriminella ställdes inför rätta i bara 46 procent av fallen.
Det är är otrevliga nyheter. Om vår store granne i öst i allt högre grad kontrolleras av kriminella, är det ju inte svårt att se vad det får för effekter på lång sikt.
Torsdag 2007-03-15 / 9.10länk HÖGSTA BETYG, BJÖRKLUND. Jag har aldrig begripit varför betyg är en så känslig fråga. Det är väl självklart att man som elev vill få en bekräftelse på var man ligger. Betyg är ju också ett incitament - det vi har så lite av i Sverige - för att verkligen ta studierna på allvar.
Skolbetygens existens och utformning har debatterats i omgångar, med tydliga ideologiska dimensioner. Att skolminister Jan Björklund (fp) på onsdagen gav utredningsdirektiv för ett nytt betygssystem var mer än väntat. I flera år har framför allt folkpartiet drivit kampen mot "flumskolan" hårt, och av opinionsmätningar att döma finns det en stor majoritet bland svenskarna för att förändra skolan i den riktning som nu görs ...
Det nya betygssystemet är bara en liten del av de förändringar som krävs i skolan, men det är en förändring som får högsta betyg.
Torsdag 2007-03-15 / 8.52länk HITCHENS GLASKLAR OM YTTRANDEFRIHET. I vintras höll författaren Christopher Hitcens en 20 minuter lång plädering för yttrandefriheten, framförd i universitetet i Toronto, Kanada. Den finns nu på nätet:
Free Speech
Tydligare än så här kan man inte vara. Det är en engagerad och vass plädering i John Stuart Mills anda.
Onsdag 2007-03-14 / 19.25länk NATO-DEBATTEN I FINLAND OCH SVERIGE. Kommer just från seminarium där Olli Kivinen, kolumnist i Helsingin Sanomat, och Allan Widman, riksdagsman i försvarsutskottet (fp), jämförde hur debatten för och emot Nato-medlemskap ser ut i Finland och Sverige. Arrangörer var
Svenska Atlantkommittén och
Utrikespolitiska institutet.
Mest intressant tycker jag försöken att analysera varför motståndet är så starkt mot medlemskap, också i Finland som ju har dåliga erfarenheter av att vara närmste granne med Ryssland. I Central- och Östeuropa, inklusive Baltikum, har ju Nato-medlemskap ansetts viktigare för deras framtida oberoende än EU-medlemskap och på många håll har Nato högre anseende i befolkningarna än EU. Men Finland ligger här mycket närmare den svenska hållningen, med en opinion som till 80 procent är emot ett Nato-medlemskap.
"Här finns en stark misstro mot mer organiserat utländskt samarbete. Vi vill bli lämnade ifred. Vi drar oss hellre undan", sa Olli Kivinen. Han menade att en annan orsak till att opinionen är emot en ny säkerhetspolitik är att folk i allmänhet inte uppfattar att det finns några hot. "Det är bra som det är." Varför ändra?
Jag tror vi har en säregen och seglivad mentalitet när det gäller att försvara oss, vilket sammanfattas väl i det gamla ordstävet "Själv är bäste dräng". Men vår mentalitet stämmer ju inte med verklighetens villkor. Hotbilderna är så komplicerade att vi har svårt att på egen hand förbereda oss, och dessutom satsar vi inte längre de enorma resurser som en egen, alliansfri och tillräckligt slagkraftig militärmakt kostar. Sedan 1980-talet har försvarsutgifterna halverats från omkring 3 procent av BNP till omkring 1,5 procent. Det duger inte för att upprätthålla ett fullgott skydd.
Allan Widman hänvisade till svenske överbefälhavarens nyligen publicerade bok Både och, där Håkan Syrén skriver om framtiden: möjligheten att "skydda oss helt på egen hand ... kommer inte att finnas".
Därför har både Finland och Sverige ett intimt samarbete med Nato. Men Olli Kivinen sa att det under toppmötet i Riga nyligen fanns stor irritation i vissa huvudstäder över att vi, som icke-medlemmar, inte bär bördorna som de ömsesidiga försvargarantierna innebär. (Som jag uppfattat det gäller det framförallt Frankrike, medan USA backar upp oss icke-medlemmar.)
En del hävdar att vi kan gå med den dag vi identifierar ett tillräckligt allvarligt och konkret hot. Men det är som att försöka teckna hemförsäkring när huset redan börjat brinna. Varför skulle Nato släppa in någon som medför ökad belastning? Och, som Bo Hugemark sa, att i ett hotfullt läge be om medlemskap i Nato kan ju faktiskt förvärra den känsliga situation som gör att vi ber om medlemskap.
För att illustrera vilken sorts hotbild som kan materialisera sig, räcker det med att återge vad den ryske säkerhetspolitiske experten Dmitri Trenin sa på ett möte med svenska försvarspolitiker nyligen, och som Allan Widman återgav: "Russia is up, Europe is out and USA is down".
Onsdag 2007-03-14 / 14.50länk EDWARDS VÄNSTERPOPULISM UTMANAR HILLARY CLINTON. USA Today rapporterar "från golvet" i den amerikanska valrörelsen i Iowa, delstaten som är först ut att hålla omröstning om presidentkandidaterna inom respektive parti,
Can Edwards win with an 'us vs. them' pitch?. Och där finner man väljare som tycker Barack Obama är för oerfaren, medan Hillary Clinton är för mycket etablissemang. En som gör allt för att dra växlar på detta är förre vicepresidentkandidaten och advokaten
John Edwards:
Utmaningen för Edwards är att övertyga väljarna om att han är en populist som kan sätta deras intressen framför storbolagens och byråkratiernas. Han måste visa att det budskapet kan övertrumfa den personliga och politiska dragningskraft som både Clinton och Obama har ...
Statsvetaren Dennis Goldford vid Iowas Drake University säger att Edwards budskap påminner honom om "vi-mot-dom"-populismen från 1960-talet och som sällan fungerat sedan dess ... Vicepresident Al Gores tema "folket mot de mäktiga" fungerade inte i valet 2000 och Richard Gephardts populistiska förslag om att alla företag skulle tvingas att köpa sjukvårdsförsäkring vann honom inte nomineringen 2004.
- Det är en sak att tala om jämlikhet för väljare och deras familjer, men de flesta anser sig själva inte vara fattiga. De flesta anser sig själva vara hårt arbetande som gör rätt för sig, säger Goldford.
Andra statsvetare menar dock att klasskamp kan fungera den här gången. Och Edwards själv ryggar inte för att kallas populist:
- Om ordet populist betyder att jag står på vanliga amerikaners sida mot mäktiga intressen, då är svaret ja. Men ordet används ibland i en gammal, bakåtsträvande betydelse, säger han till USA Today. Hans form av populism är "mycket framåtblickande", baserad på stora idéer som kommer att hjälpa alla amerikaner, säger han.
Det är också intressant att se tidningen beskriva hur valrörelsen bedrivs här ute på vischan i Iowa:
Många Iowa-bor ser på sin politiska plikt som ett sorts deltidsjobb. De är flitiga på att besöka kandidaternas möten och lyssna på vad de säger. Denna milda dag säger flera att de redan har börjat gallra bland kandidaterna och att det nu står mellan Edwards och Obama.
Inte Hillary Clinton, inte hos dessa demokratiska väljare iallafall.
Onsdag 2007-03-14 / 8.50länk FINSKA PRESIDENTMAKTEN VALFRÅGA Finska Yle rapporterar att en ny opinionsmätning pekar mot att centerpartiet förblir Finlands största parti i söndagens riksdagsval. I så fall kan statsminister Matti Vanhanen (c) fortsätta leda landet,
Centern största partiet:
Centern är det populäraste partiet för tillfället, visar en mätning för MTV3-nyheterna. Mätningen ger centern ett stöd på 24,1 procent mot 22,8 procent för socialdemokraterna. [Moderata] Samlingspartiet ligger trea med 21,1 procent av väljarkåren. Trenden för samlingspartiet verkar vara uppåtgående och för socialdemokraterna den motsatta.
Under Yle:s partiledarutfrågning blev presidents makten en diskussionsfråga. De tre stora partierna vill minska makten ännu mer. Under efterkrigstiden var Finlands president det starkaste politiska ämbetet i Europa, närmast jämförbar med Amerikas. Inte minst beroende på Urho Kekkonen som var president 1956-1982. Riksdagen avblåste presidentval eftersom hans stöd var så starkt och ohotat, och förlängde mandatperioden genom riksdagsbeslut.
Men successivt har exekutiva makten flyttat över till statsministern. Och inte minst EU-samarbetet gör det svårt att hålla fast vid uppdelningen att presidenten sköter utrikespolitiken och regeringen inrikesfrågorna.
Jag tycker det är synd. I en tid då beslut fattas i sammanhang som väljarna har svårt att följa - som på EU:s toppmöten - är presidentval ändå en möjlighet för väljarna att direkt ta makten över vem man vill se leda landets korridorsamtal i Bryssel och annorstädes. I Sverige har vi ju talat om statsministerns presidentialisering. Jag tror att personval kommer att bli viktigare för att kunna behålla de demokratiska principerna, i takt med allt mer komplicerade och täta relationer med omvärlden.
Mona Sahlins berg-och-dal-bane-karriär är både en styrka och en svaghet för henne. Den har givit henne en ödmjukhet som partiet behöver efter åren av Göran Perssonsk bufflighet. Den har också gjort henne mer hårdhudad mot medias närgångna granskning.
Men hennes långa och omväxlande karriär har också gjort att hon skaffat sig fiender, inte minst inom det egna partiet. Även om socialdemokraterna är ett auktoritärt parti, där medlemmarna lojalt ställer upp bakom sina ledare, så lär den interna kritiken mot Mona Sahlin bli större och mer högljudd än den varit mot Göran Persson.
Det här gör att Mona Sahlin får svårt att genomföra de förändringar som krävs i socialdemokraterna. Om hon nu vill ha några förändringar.
Ja, på den borgerliga kanten har ju nya moderaterna och kristdemokraterna gått mot mitten, centerpartiet förnyats i liberal riktning och folkpartiet våndas över sitt vägval. Frågan är vad socialdemokraterna kommer att bli under den nye partiledaren. I en tid då ideologierna tillåts spela allt mindre roll, blir relationerna mellan partierna viktigare. Om ett parti går mer åt ett visst håll, kan ett annat röra sig på ett sådant sätt att man fyller ett uppstått tomrum. Mona Sahlins vägval kommer att påverka spelplanen för alla andra partier. Det blir spännande. Men samtidigt är det märkligt att vi vet så lite om vad den nya s-ledningen står för.
Dawit Isaaks brott är att han kritiserade Eritreas regering i landets första oberoende tidning. För detta ruttnar han i fängelse. Svenska UD har inte varit overksamt. Men det har varit tyst länge nu. Utrikesminister Carl Bildt bör tala om vad han gör och tänker göra för att få Dawit Isaak fri.
Socialdemokraterna lyfte inte många fingrar för att hjälpa eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaak när han nästan var fri i november 2005. Man hade så mycket större engagemang för antidemokratiska fångar än för Isaak som arbetar FÖR demokrati. Här kan alliansregeringen visa att man inte sviker demokratiska kämpar.
Tisdag 2007-03-13 / 17.55länk ULRICA MESSING KÄR I DIREKTÖR SOM FÅTT STATSBIDRAG. Apropå kopplingar: Idag avslöjas att förre socialdemokratiske infrastrukturministern Ulrica Messing har förhållande med ägaren till Orrefors Kosta Boda, som fått statligt mångmiljonstöd: "Ingen relation när Messing var minister".
Kärleksrelationen mellan Ulrica Messing och Torsten Jansson pågick inte under tiden då Ulrica Messing var infrastrukturminister. Det säger Ulrica Messings pressekreterare till E24
Aj, aj. Det måste betyda att Messing för all framtid är utesluten som statsråd - om nu socialdemokraterna själva tänker tillämpa de "etiska" krav man ställer på borgerliga statsråd. Vilket man naturligtvis aldrig någonsin kommer att göra! Det är bara borgare som oförskyllt ska hängas ut, med benägen hjälp av medievänstern.
Tisdag 2007-03-13 / 15.50länk REINFELDT LURADE S-LEDAMÖTER ATT HÅRT KRITISERA PERSSON. Stor underhållning! Så måste man beskriva det som nyss hände i riksdagen. Statsministern lurade gruvligt socialdemokraterna i en fälla!
Reinfeldt svarade på en interpellation från Berit Andnor (s) om varför statsministern inte svarar på interpellationer. När statsministern svarat möttes han från socialdemokratiskt håll av en radda ilskna invektiv: "sandlådenivå", "löjligt", "befängt", "bristande respekt!"
I sin replik svarade Reinfeldt: Jag läste bara upp svaret som en viss tidigare samordningsminister Pär Nuder gav 2002 på samma sorts interpellationsfråga till Göran Persson, om varför han inte svarade på interpellationer.
(se riksdagens
protokoll, anf 70)
Gissa om hon blev röd i ansiktet när hon förstod att hennes påhopp i realiteten var påhopp på hennes egen partiledare...
Tisdag 2007-03-13 / 15.25länk S: ALLVARLIGT MED KOPPLINGAR NÄRINGSLIV-POLITIK. Just nu pågår i riksdagen intepellationsdebatt där statsminister Fredrik Reinfeldt svarar på fråga om statsrådens etik. S-ledamöterna är mycket upprörda över att det finns "kopplingar" mellan politik och näringsliv. Man efterlyser ett "större säkerhetsavstånd". Statsministern svarar att reglerna avser vad som gäller för statsråd under sin ämbetsutövning, medan oppositionen åsyftar styrelseuppdrag innan personer blivit statsråd. Exempelvis Carl Bildt har ju avvecklat olika uppdrag sedan han blivit statsråd, även om det tog några månader.
Socialdemokraterna ger sig inte, utan upprepar att det är allvarligt att överhuvudtaget utse statsråd som haft "kopplingar" till näringslivet, eftersom det kan misstänkliggöras. Någon ledamot frågar om inte statsministern är beredd att utarbeta sådana regler.
Det är märkligt att socialdemokraterna ser så "allvarligt" på styrelseuppdrag i företag, men inte med ett ord nämner alla de socialdemokrater som har uppdrag i fackföreningsrörelsen och allehanda organisationer som inkasserar enorma mängder skattepengar och som har intima samarbetsavtal med staten. Om alla riksdagsledamöter som någon gång haft uppdrag i skatteberoende organisation räknades som jäviga för otillbörliga "kopplingar", skulle ju socialdemokratiska riksdagsgruppen tömmas helt på möjliga statsråd!
Nej, det här är en skendebatt från oppositionens sida. Av någon anledning vill man inte diskutera sakpolitik, utan försöka komma åt regeringen med personangrepp.
Tisdag 2007-03-13 / 14.40länk AMERIKAS KONSERVATIVA MER VUXNA ÄN VÄNSTERN. Vänstern inom demokratiska partiet har skapat enormt ståhej om att partiet i Nevada organiserat en debatt mellan partiets kandidater tillsammans med Fox News (tanken var att nå en ny publik: missnöjda republikanska väljare). Kritiken blev så hård att evenemanget nu är slopat, eftersom vänstern kände sig kränkt över att ens tänka tanken att behöva se på Fox, Dems controlled by ultra-leftists.
Och det är i detta klimat Hillary Clinton ska försöka vinna stöd! Gissa vilken kandidat som genast beslutade bojkotta det Fox-sända eventet? Just det, John Edwards. Han tar hela tiden billiga poänger hos den arga ultravänstern...
I jämförelse framstår de konservativa väljarna som mer vuxna. Det visar inte minst fenomenet att den i sociala frågor liberale Rudy Giuliani leder bland republikanska kandidater. De flesta kommentatorer i USA är fortfarande chockade över denna utveckling. "Obegripligt", är den vanligaste kommentaren. Men jag har idag funnit en skribent som ger en förklaring som tilltalar mig. Respekterade konservative kolumnisten Cal Thomas skriver i Sacramento Bee, Practical issues weigh on GOP (läs utan registrering
här):
Konservativa evangelikala kristna väljare har utvecklats snabbt på kort tid. Från deras närmast enhälliga fördömande av Bill Clinton för hans otrohet, har en växande andel av väljarna som sätter familjen främst kommit så långt att de, som det verkar, är beredda att acceptera republikanska presidentkandidater som inte lever upp till deras ideal om äktenskap och tro. En kandidat som tas på stort allvar av dessa gudstjänstbesökare är förre New York-borgmästaren Rudy Giuliani, som har gift sig tre gånger ...
Det omfattande antal evangelikala väljare som överväger sådana kandidater som potentiella presidenter är ett tecken på deras politiska mognad och deras mer pragmatiska syn på vad som kan förväntas av politiker. Det är också ett bevis på att många av dem har insett åtminstone två realiteter - 1) man utser inte en kyrkohede; och 2) staten har begränsad makt att återskapa skadade sociala strukturer.
Exakt. Det handlar om att utse en kandidat som kan vinna valet. Det verkar republikanska gräsrötter inse, medan demokratiska partiet verkar vara i händerna på de mest extrema.
Tisdag 2007-03-13 / 12.43länk "FÖRDOMAR" OM FINLAND. Det är inte lätt att rapportera från den finska valrörelsen av den enkla anledningen att det inte finns några stora stridsfrågor. Kampanjerna handlar om det inrikespolitiskt finstilta, som inte är av intresse för oss utomlands. Men i Sydsvenskan ger Henrik Bredberg en informativ bild: Fördomar om Finland.
Han har fem fördomar när han åker till Helsingfors:
Alla partier tycker likadant - Bekräftas.
Efter valet sitter de flesta partierna i regeringen - Inte riktigt, men 2 av de 3 stora ingår alltid.
...och särskilt Svenska folkpartiet! - Bekräftas.
För att bli vald skall man helst vara känd som idrottsstjärna eller fotomodell - Klar överdrift.
Finländska väljare är inte lika fokuserade på trygghet och välfärd - Mer falskt än sant.
Finland lever fortfarande i skuggan av inbördeskriget och kraven på sammanhållning mot Sovjetunionens mullrande hot. Eftersom socialdemokratin aldrig varit dominerande i politiken gjorde Finland aldrig någon skarp vänstersväng, så som Sverige under Palme. Skattetrycket är drygt 44 procent jämfört med Sveriges 51 procent år 2005, alltså drygt 100 miljarder kronor lägre.
Därför är konsensus, på traditionell nordisk lagom-politik, kanske inte så förvånande.
Men Bredberg glömmer att rapportera om det överlägsna person/partival som Finland har. Varje väljare "tvingas" rösta på en kandidat, genom att ange en kandidats nummer på valsedeln (inte parti). När rösterna sedan räknas summeras alla röster för kandidater som ingått valallians, oftast per parti. Sedan sker mandatfördelningen mellan valallianserna ungefär som mellan partier i Sverige. Den kandidat som fått flest röster inom sin valallians får första mandatet, den som fått näst mest röster får andra mandatet och så vidare. Det betyder att Finland har ett fulländat personval - och partival. Riktigt raffinerat. I Sverige avvisades detta system på 90-talet eftersom det gav väljarna för stor makt över vilka partikandidater som valdes...
Tisdag 2007-03-13 / 11.30länk PÅ NEO-FRUKOST: KULTURDEBATTEN SVENSKT FATTIGDOMSBEVIS. När jag hör om "kulturdebatter" brukar jag rynka på pannan, för det brukar vara synonymt med tävling i plattityder. Men när liberala magasinet Neo ordnade en fruktost med två av senaste numrets artikelförfattare - Rasmus Fleischer, musiker och doktorand i samtidshistoria, och Emma Stenström, forskaren vid Handelshögskolan - samt med förre kulturministern Cecilia Stegö, så tänkte jag att här borde det erbjudas mer än kaskader av vackra men meningslösa ord.
Det börjar dock inget vidare. Först när PJ Anders Linder, SVD, kastar in den första och välförtjänt raka publikfrågan - "Vad är problemet?" - börjar diskussionen få lite stringens.
Cecilia Stegö menar att strukturerna har lett till det andefattiga kulturklimat som artikelförfattarna beskriver i sina Neo-artiklar. Kulturkretsarna i Sverige "är så små att de sitter i knät på varandra", de utgör "ett snävt sammanbundet kluster" som tävlar om statens uppmärksamhet. "Vem drar vinstlotten" och får kulturministerns uppmärksamhet? "Under Pagrotsky var det design", sa Stegö, som under sin korta tid i regeringskretsen bildligt såg hur Kultursverige satt med kölapp i Rosenbads väntrum för att få sin del av uppmärksamheten. Och därmed av staten få sin status bekräftad.
Rasmus Fleischer såg problemet i att "kultur bara betraktas som slutprodukt, som något man kan mäta, inte som de processer det handlar om". Och med det riktade han kritik mot alla de fyra kulturpolitiska läger han identifierar i sin artikel: kulturtraditionalisterna (som vurmar för kulturkanon), ängsliga bidragskramare, osentimentala marknadsliberaler och kreativitetsindustrialisterna (som värnar upphovsrätten).
Emma Stenström poängterade att minst 70 procent av kulturutbudet är privatfinansierat, men hon såg ändå en viktig uppgift för staten. Hon menade att sponsring och samarbete med näringslivet inte räcker och jämförde kultur med grundforskning. "Just därför att den [kulturen] inte är nyttig, blir den nyttig". Men ändå tyckte hon att det var sorgligt att en tonsättare, som förra året komponerade ett underbart stycke till ett stort företags jubileum, inte ville skylta med det eftersom stycket var ett beställningsjobb och därmed inte skapats under "rätt" förhållanden.
Jag tycker de tre fastnade i symptom. Viktiga att blottlägga, men som knappast ger en förklaring till varför kulturdebatten är så snäv, inskränkt och slutproduktsfixerad. Emma Stenströms tonsättare borde ju inte skämmas för att han fått betalt för att komponera, det var ju så alla de stora klassiska kompositörerna arbetade på 17- och 1800-talen! Istället för storföretag var det kungar och furstar som beställde stycken till fester och högtider på slott och borgar. Innebär det att Beethoven, Mozart, Bach och grabbarna var köpta av de kapitalstarka? Ja. Men innebar det att kvaliteten på deras konst försämrades? Haha. Jag skulle vilja höra den inom kulturvänstern som hävdar det!
På Linders fråga skulle jag vilja svara: problemet är att entreprenörskap saknas i kultursvängen. Man ser sig ha rätt att försörjas av andra, som inte får ta sig rätten att ha synpunkter på deras arbete. Konstnärliga friheten används som hävstång för att ställa krav. Tänk om alla skulle göra så i sitt yrkesarbete! "Jag ställer upp på att vara lokförare under förutsättning att jag kör tåget vart jag har lust och när jag har lust." Eller: "Jag som läkare opererar patienten i det organ jag känner för." Det är en absurd och förljugen form av frihet som kulturarbetarna kräver.
Problemet är att man i Sverige bara har två finansiär att vända sig till: staten och stora företag. Alla privatpersoner och hela civilsamhället är sönderbeskattat, vilket betyder att nästan ingen har en förmögenhet att använda för experimentell konst. Jag kommer under frukosten att tänka på Alexis de Tocqueville som redan på 1830-talet konstaterade att ju starkare banden mellan individerna och staten blir, desto mer utarmat kommer samhället att bli. Bara om det finns många fristående maktcentra - i form av livskraftiga och starka föreningar, folkrörelser och fria aktörer - kommer kreativiteten att blomstra. Med större mångfald kan konstnär hitta välgörare med samma intresse och som ser värdet i processerna, snarare än slutprodukten.
För kulturen är inte staten räddningen, utan döden.
Tisdag 2007-03-13 / 7.54länk LEDARSIDORNA ENIGA: ULLENHAG BEKÄMPAR VÄDERKVARNAR. Jag har nog aldrig varit med om att alla så gott som alla Sveriges ledarsidor är eniga - från redaktioner med fp-färg till socialdemokratiska, från c-märkta till oberoende moderata. Alla dömer ut Erik Ullenhag, partisekreterare i folkpartiet, och hans utspel igår. Och många ledarskribenter är träffsäkra i sina omdömen. Håll tillgodo:
Värre är dock inte det hela än att propåer om marknadshyror och förändrad arbetsrätt brukar vara återkommande frågor på folkpartiets landsmöten. Varken alliansen eller folkpartiet kan ha något att tjäna på den här typen av småsinta inbördes trätor. Finns det för övrigt något mindre upphetsande än debatter om vem som är bäst liberal?
Folkpartiet bör förnya sin egen liberalism i stället för att klaga på allianskamraternas.
Sydsvenska Dagbladet frågar i
Bråka mer i alliansen vilket syfte Ullenhag har och svarar:
Att vinna tillbaka liberala väljare från c, givetvis.
Att positionera sin egen person? Inte uteslutet. På torsdag är det precis tio år sedan Lars Leijonborg valdes till fp-ordförande. När Leijonborg, som 1997 var en motvillig nödlösning, så småningom avgår lär Ullenhags namn vara hett ...
Mellan valen måste alliansens partier få chans att profilera sig och pröva argument. Det måste vara högt i tak och utrymme för intern debatt ... Kom igen, centern. Ge tillbaka. På honom bara.
Det är en aning patetiskt att just folkpartiet vill stå för någon form av ideologisk renlärighet när man själv gjort upp med så mycket av sitt gamla tankegods. Men det är knappast idépolitiken som skapar de upprörda känslorna. Folkpartiet är oroligt för att marginaliseras i regeringsarbetet.
Att fp:s partisekreterare inte skriver av omtanke om centerpartiet är självklart. Inte heller handlar det om alliansen - eller ens liberalismen. Det rör sig enbart om folkpartiets behov av att markera revir.
Om en centerpartist i riksdagen vill profilera sig och sticka ut hakan, så gör det! Det främjar demokratin, borgerligheten, den politiska idédebatten. Att ett annat allianspartis partisekreterare högljutt börjar ropa på polis är enbart förstörande. Profilering och samarbete hör ihop och är inte varandras motsatser.
Centern håller på att knycka hela idearvet från folkpartiet och att etablera sig som det mest liberala partiet i svensk politik. Därför går Ullenhag till attack mot allianskollegorna.
Men inte heller CUF:arna väcker dessa förslag för att öka klyftorna, tvärtom vill de ändra skattesystemet och hyresregleringen för att det gynnar starka grupper på bekostnad av de svaga. Ingen tror väl att det är fattig underklass som bor i billiga hyresrätter på Öfvre Östermalm medan adeln huserar i allmännyttans dyra bostadsbestånd i förorterna?
Visst, Fredrick Federley, avgående ordförande för CUF och riksdagsledamot för (c) är en centerpartist av ett slag vi inte är vana att se ... Centerpolitiker skall ju, enligt konventionell visdom, tala om glesbygdspolitik, jordbrukssubventioner och kärnkraftsavveckling. Folkpartiet, och Erik Ullenhag, borde i stället glädja sig åt att det blir allt tydligare att centerpartiet numera hör hemma i den liberala familjen.
Måndag 2007-03-12 / 20.40länk KARL MARX SPÖKAR I BRYSSEL. Timbro-medarbetaren Johnny Munkhammar riktar i Brussels Journal stark kritik mot EU:s finansministrar för hur de resonerade under sitt senaste möte,
Ownership – Not Redistribution!. Han skriver:
[Finansministrarna] uttryckte oro över att vinsterna stiger fortare än lönerna i Europa. Slutsatsen blev att den nuvarande globala högkonjunkturen gynnar ägare snarare än anställda. Det gjorde att den tyske finansministern varnade för en legitimitetskris för nuvarande ekonomiska och sociala modell. Ministrarna efterlyste gemensamt en utveckling där lönerna ökar i takt med produktiviteten.
Det här väcker ett gammalt spöke. Har Karl Marx, mannen som hittills haft fel om så gott som allt, till slut en poäng om tvångsmässig omfördelning i dagens globala ekonomi? ---
Högre skatter skulle sänka tillväxten och sysselsättningen. Och högre skatter på kapital skulle minska investeringarna i Eruopa. Regeringarna borde göra motsatsen. --- Det finns många sätt för politiker att göra det enklare för fler människor att bli ägare och bli delaktiga i snabbt växande vinser:
- Sänk skatterna på kapital och investeringar.
- Överför statligt ägda företag på medborgarna.
- Ta bort hinder för entreprenörskap.
- Underlätta egnahemsägande.
- Låt människor behålla mer av sin lön.
- Ge människor rätten att investera en del av deras pensionssparande.
Se där, en rejäl och kraftfull liberal agenda. Vad säger Erik Ullenhag om den? Själv tycker jag hela regeringen borde ställa upp på den här inriktningen. En kraftfull nyliberal politik som denna, skulle göra det tydligt att det först och främst är vanliga inkomsttagare som gynnas av den liberala politiken. De rika har redan dessa förmåner genom att de flyttar tillgångar till skatteparadis.
Med Munkhammars inriktning på ekonomiska politiken skulle de flesta upptäcka att ägande är något som ger dem större trygghet, större frihet och mer makt över sin vardag.
Måndag 2007-03-12 / 15.40länk ULLENHAG ÄR VÅR TIDS OLOF JOHANSSON. Jag var beredd att i direktsänd etermedia diskutera med Ullenhag, men han ställer uppenbarligen inte upp. Hur kan man skriva en "debattartikel" som man inte vill diskutera?
Det som gör mig så irriterad över hans utspel (se förrförra kommentaren) är att han påminner mig om alla år jag och många andra i centerpartiet hade att tampas med Olof Johansson. Dessa ständiga nålstick mot andra borgerliga partier tillsammans med en svårförklarlig beundran inför socialdemokratin och statliga, centrala lösningar. En beundran Johansson någonstans skämdes över, men ändå alltid handlade efter.
Ullenhag ger samma vibbar.
Om han vågat ställa upp hade jag hävdat att "du tar uppenbarligen avstånd från hela Allians-projektet". Det har ju gått ut på att de fyra borgerliga partierna ska sluta bjäbba inbördes, av den enkla anledningen att svenska folket inte anser att de som gör på det sättet är regeringsdugliga. Och det anser jag svenska folket har rätt i. Partier som agerar sekter och ser hela omvärlden som fiender, är inte mogna att ingå i en regering som företräder Sverige.
Jag hade velat fråga Ullenhag om han vill att folkpartiet ska lämna regeringen Reinfeldt och om han är intresserad av att bilda regering med Mona Sahlin. Det är närmligen det intryck man får av hans artikel.
Sedan hade jag velat höra varför han inte tar upp vilka frågor som folkpartiet vill driva, utan istället gnäller på vad andra tar upp till diskussion. Har folkpartiet så fruktansvärt dåligt självförtroende att man inte längre kan ta en debatt i sak, utan måste gå till angrepp på person och organisation?
Och vad vill Ullenhag politiskt, egentligen? Vill han se en växande statsapparat med högre ersättningsnivåer i socialförsäkringarna för de som tjänar mest, hellre än det som nu sker, att de som tjänar minst får sänkta skatter?
Ullenhag är lika luddig, otydlig, svårtolkad och osammanhängande som någonsin Olof Johansson.
Måndag 2007-03-12 / 9.05länk MONA SAHLIN FÄRGSTARK OCH UTHÅLLIG, MEN VAD VILL HON? Till helgen väljs Mona Sahlin till partiordförande i socialdemokraterna. Om det skriver Svenska Dagbladet i dagens ledare:
Sahlin är en mycket erfaren politiker. Hon blev statsråd för första gången 1990, och har bara sedan sin comeback 1998 haft 15 olika statsrådshattar. Uthålligheten är imponerande, men vad har hon åstadkommit?
”Mona Sahlin är väl i ärlighetens namn i dagsläget ett väldigt oskrivet kort”, sade statsminister Fredrik Reinfeldt. ”I alla fall kan inte jag på mina fem fingrar räkna upp vad hon gjorde som statsråd alla dessa år. Jag kan faktiskt inte nämna någonting.”
Det är sant att mycket av det Sahlin åstadkom rörde sig bortom det rimliga och relevanta. Som jämställdhets- och integrationsminister, till exempel, krävde hon att alla beslut skulle granskas ur ett genusperspektiv. Hon startade Centrum mot rasism, som gjort sig till åtlöje och förlorat sitt statliga bidrag. Hon bytte ut dåvarande diskrimineringsutredaren mot Masoud Kamali, vars utredning Jens Orback fick ägna 2006 åt att slingra sig ur.
För mig präglas bilden av Mona Sahlin av hur hon hanterade efterdyningarna till Estonia: mycket snack, ingen verkstad. Hon ingjöt först förtroende hos de efterlevande om att nu skulle hon reda ut det som var oklart, men sedan svek hon och ändrade ingenting av s-regeringens tidigare så kritiserade agerande.
Ett liknande mönster kan ses i
svenska folkets betygsättning av henne som minister när hon kom tillbaka i regeringen: efter combacken fick hon högst betyg av alla ministrar, 3,3 på en 5-gradig skala. Men ju längre hon var minister, desto mer sjönk betyget. 2005 blev hennes betyg 2,5 vilket innebar att hon tillhörde bottenskrapet och hade sämre betyg än exempelvis Sven-Erik Österberg och Ibrahim Baylan.
Därför har ledarartikeln fel när man påstår att hon har "teflonskydd" mot skandaler och kritik. Hon överlever affärer och håller sig kvar i politiken, men ju mer hon visar sig, desto lägre betyg får hon.
Nu är ju partiledarskapet något annat än ministerposter, så det behöver inte betyda samma mönster: stort förtroende i början, som sedan successivt flagnar. Men jag utesluter det inte.
I artikeln hävdar Ullenhag att folkpartiet startat fackförbunden i Sverige och att centerpartitets liberala förnyelse exempelvis när det gäller arbetsrätten utgör "ett hot mot Alliansen" och dess förtroende. Skulle mer liberalism vara ett hot mot regeringen?
Ullenhag låter som en sosse. Det är en något märklig hållning eftersom han är partisekreterare i ett parti som kallar sig "folkpartiet liberalerna"...
Det verkar råda panikångset och förvirring på partihögkvarteret. Folkpartiet befinner sig i en djup identitetskris. Man vet inte längre själv vad man står för och vem man är.
Om något, så är det just den här sortens påhopp på kollegor i regeringen som hotar alliansregeringens trovärdighet. Det är denna "kannibalism" som i så många tidigare val inneburit folkets dom: regeringsodugliga. Och just detta recept för misslyckande har nu folkpartiet återgår till. Det är tragiskt. För Sverige.
Söndag 2007-03-18 / 8.25
Fredag 2007-03-16 / 16.32
