Häromdagen organiserade Ken Livingstone, borgmästare i min hemstad London, en konferens om islam och väst. Det var en noga riggad affär där handplockade talare stod upp och sa att demokratierna bär skulden för det våld och mördande som sveper över världen idag. I syfte att försöka skapa en känsla av balans hade arrangörerna bjudit in några talare som inte företrädde Muslimska Brödraskapet eller deras allierade i Storbritannien. Agnès Poirier, en fransk feminist, var en av dem, men hon backade ur i protest mot att det anordnats separata bönerum för muslimska män och kvinnor - medan det inte ordnats några rum alls för kristna, hinduer eller judar.
Hon ville veta: Innefattar Ken Livingstons uppfattning om mulitkulturalism acceptans för segregering? Svaret är ja, men det som gör att detta utslag av etnisk politik i en europeisk storstad väcker så lite uppmärksamhet beror på att medierna här beskriver Livingstone som en av de mest vänstervridna politikerna i Storbritannien. Knappast någon noterar det bisarra i att en socialist agerar budbärare åt reaktionära grupper av muslimer, säljer in deras budskap och accepterar deras utgångspunkter.
Ja, vi ser ju samma sak i Sverige. Socialdemokratin, vänsterpartiet och miljöpartiet talar väl om och umgås med företrädare för Hamas, en organisation som står för värsta sortens rasism och judehat.
Det som förenar vänstern med muslimska fundamentalister är föraktet för västvärlds frihet, vårt kristna arv och den marknadsekonomi som givit oss vårt välstånd.
Söndag 2007-02-25 / 17.47länk POLITIK, INTE OSCAR, VID COCKTAIL-PARTYN. Slagsmålet om Hollywoods gunst mellan de två demokratiska presidentkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama är ett större samtalsämne i LA än tippade vinnare vid nattens Oscargala, rapporterar New York Daily News i Dems, not Oscar, stir the party talk:
Medan vi kommer allt närmare showtime i natt, verkar det som om allt man talar om här är det heta kampen. Nej, inte kampen om Oscar-statyetterna - utan den om Vita huset. Hillary Clinton och Barack Obama har puttat undan Penelope Cruz, Will Smith och resten av de nominerade när det gäller samtalsämnen vid Los Angeles cocktailpartyn. Många som mötte Obama vid onsdagens möte, arrangerat av Steven Spielberg, Jeffrey Katzenberg och David Geffen verkar fortfarande tagna av kandidatens charm.
Politik och showbusiness. I USA är avståndet inte långt. På gott och ont.
Söndag 2007-02-25 / 17.27länk "UTBREDD" SA BILL, "KRITIK" SA BULL. Journalistkåren gör sig till allt större åtlöje. I Svenska Dagbladetheter det, för att ta ett sååå typiskt exempel, "Carl Bildts första tid som utrikesminister har präglats av utbredd kritik för..."
Vaddå "utbredd"? Det räcker med att någon sketen kommunist piper något om kritik mot Bildt, så går hela journalistkåren i taket med krigsrubriker och talar om hur "allvarligt" detta är, hur det "påverkar" än det ena, än det andra.
Eller rättare sagt: det behövs inga uttalande från politiska motståndare alls för att medierna ska explodera i Bildt-kritik. Svenska samhällets existens är i fara därför att Bildt äger aktier i en PPM-fond med inriktning på Balkan. Det har Expressen bestämt. Någon politisk opposition behövs inte. Journalistkåren sköter det hellre själva.
Sanningen är att alltihop bara tydliggör att journalistkåren inte är ute efter något annat än att fälla borgerliga ministrar.
Det finns ingen sans eller balans i agerandet - bara bitterhet över att socialdemokratin förlorade makten.
När socialdemokratiska ministrar gjort samma sorts "skandal" - justitieminister Thomas Bodström hade betalat barnflickor svart och utbildningsminister Leif Pagrotsky hade aktieinnehav i mångmiljonklassen - har massmedierna inte gjort det till några stora saker, utan snabbt låtit det passera med notiser. Det är bara när det är borgerliga politiker som det här blir "allvarligt". Och det är bara då Peter Eriksson i mp symboliserar "utbredd kritik".
Alltihop är så genomskinligt. Och så tarvligt. Massmedierna förstör ju hela samhällsdebatten med de här pinsamt tjuriga och småaktiga påhoppen. Diskutera Bildts utrikesdeklaration istället. Det finns en hel del att vrida och vända på i den. Ta upp sakfrågorna! Har Bildt något inflytade i Bryssel? Eller tänker han vara dörrmatta för Chirac & Co så som de tidigare utrikesministrarna?
På lördagen presenterade på DN-debatt Anna Hedborg och Patric Hägglund socialförsäkringsutredningens avslutande rapport om ersättningsnivåerna för arbetslösa och sjukskrivna. Essensen lyder: Alltför få sjukskrivna vågar i dag ta steget från sjukskrivning till arbetslöshet. Sjukpenningen är nämligen oftast högre än ersättningen från a-kassan.
Men om man är sjukskriven är man ju — sjuk, eller? Om man inte är sjuk längre, är man någorlunda frisk och därmed arbetsför. Så hur kan det vara så att det går att välja mellan att vara sjukskriven framför att söka arbete? Vem väljer och vem beviljar?
Vad värre är, de ideologiska utfallen mot "gräddfiler" gäller inte bara, eller ens främst, de privata alternativen. Dogmatismen har slagit hårdast mot försäkringskassans framgångsrika försök att genom finansiell samverkan med landstingen betala rehabilitering av sjukskrivna. Genom att snabbt komma tillbaka i arbete minskade kostnaderna för sjukpenningen samtidigt som statens skatteintäkter ökade. För att inte tala om vinsterna av att människor slipper lida i väntan på operation.
Men dessa rehabiliteringsprojekt betraktades som gräddfiler för yrkesverksamma och avvecklades. "För oss är det viktigt med vård på lika villkor. Om du är pensionär eller sjukpensionär så är du inte sjukskriven. Det innebär att det bara är de i aktiv och arbetsför ålder som får rehabilitering och det är inte rättvist", som ett socialdemokratiskt landstingsråd i Gävle uttryckt det.
Innebörden är att personer i arbetsför ålder sitter i vårdköer istället för att arbeta. Våra offentliga system motverkar sitt syfte - håller sjuka borta från vård och arbetslösa från arbete. Mycket beror på vänsterns ideologiska härdsmälta.
Grundproblemet är dock, här håller jag med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, att skillnaden är för liten mellan nettolönen från arbete och ersättningarna när man är frånvarande.
En del av de "avslöjanden" som nu förs fram ger dock ett något märkligt intryck. Att Bildt skulle placerat pengar med anknytning till serbiska krigsherrar visar sig vara en Balkanfond, som ingår i det svenska PPM-systemet. Och att han för fyra år sedan skrev en artikel i International Herald Tribune om vikten av att störta Saddam Hussein är, oavsett vad man kan tycka om innehållet, inte någon nyhet. Tidningen var väl spridd redan då.
Bildt bör lämpligen bedömas och dömas utifrån vad han de facto uträttar som utrikesminister. Och nog är det lite trist med en opposition som i dagsläget inte förmår mycket mer än angrepp mot person?
Att oppositionen vill bli av med regeringen ligger i sakens natur. En väg vore kanske att börja diskutera politiken i sak?
Söndag 2007-02-25 / 9.24länk FÖRDUMMANDE DOKUMENTÄR. Mindre roligt är att vänstern använder begreppet dokumentär för att sprida politisk propaganda. Michael Moore fick ju Oscar för sin rakt igenom påhittade "dokumentär" och i natt får förmodligen Al Gore Oscar för sin science fiction om klimatförändringar, An Inconvenient Truth. I den påstår Al Gore att Grönlands is kommer att smälta och till år 2100 höja havsnivån med sex meter. Om detta skriver National Review, Inconvenient Truths:
Var är det vetenskapliga stödet för det? Helt klart inte i de nyligen presenterade dokumenten från FN:s klimatpanel, IPCC. Enligt den kan havsnivån i ett medelallvarligt scenario stiga med mellan 20 och 43 centimeter till år 2100. Gores film överdriver vattennivåhöjningen med omkring 2000 procent.
Och även 43 centimeter är högt räknat, eftersom det bygger på att koncentrationen av metangas, en viktig växthusgas, ska stiga snabbt. Men koncentrationen av atmosfärisk metangas har inte förändrats märkbart på sju år, och Nobelpristagaren Sherwood Rowland sa nyligen att IPCC:s scenario för metangas är 'ganska osannolik'.
När dokumentärfilmen används som propaganda är det inte lika kul. Istället för att avfärda myter, sprider man sådana. Istället för att ge publiken vägledning om faktiska förhållanden, sprider man skräck och oro. Istället för att upplysa, fördummar den.
Dokumentären har mer status än någonsin, kanske till följd av den våldsamma världsvida framgången för populärvetenskapliga nischkanaler av Discoverytyp.
Och vi vetgiriga får våra behov tillgodosedda också på bio! Senaste veckan har jag sett två filmer med verklighetsanknytning, The Queen och Bobby som fångar tidsandan 1968 i hotellet där Robert F Kennedy blev skjuten.
The Queen är den klart bättre filmen. Skådespelarnas prestationer tillsammans med skildringen "inifrån" brittiska kungahuset
och Tony Blairs agerande under sina första månader som premiärminister, när Diana dött i Paris, blir till en fullträff. Filmen kan få sex Oscar i morgon natt, då utdelningen äger rum (galan sänds direkt i nya
kanal 9).
Med små och återhållsamma medel porträtteras drottning Elizabeth II, hovet och den unge premiärministern. Det blir rakt, osminkat men också kärleksfullt. Det är en prestation att både kunna fånga sorgen över Dianas död och samtidigt med humor skildra ett hov med hundraåriga traditioner.
Behållningen med Bobby är skildringen av tidsandan bland vanliga amerikaner, sammanbundna av att de arbetar vid eller är gäster på Ambassador Hotel i Los Angeles den dag då Robert F Kennedy blir skjuten där, i köket. Det är 1968, men radikalismens stormar har ännu inte tagit sitt grepp om nationen, även om den är tydligt närvarande. I sin naiva linda. Och så framstår också Kennedy, som enbart medverkar i "original" på bild och i tal. Hans budskap framstår för mig som förvånansvärt naivt. Det är mer 50-tal, än 70-tal. Hade han inte mördats, hade nog vänstern blivit besviken på honom.
Lördag 2007-02-24 / 16.40länk GIULIANI STARKARE ÄN BUSH 2004. Förra presidentvalet vann George W Bush med mer än tre miljoner väljares marginal, med 62.040.610 röster mot John Kerry som fick 59.028.439 röster. Men valet avgörs ju i delstaterna. Det gäller att vinna i varje delstat, eftersom den som får flest röster i delstaten får alla delstatens mandat i elektorskollegiet som utser president (detta system gör att mindre delstater får större genomslag och att USA inte behöver hålla två valomgångar, så som exempelvis Frankrike och Finland).
USA:s kanske främste valanalytiker, Michael Barone, har i US News & World Report analyserat opinionssiffrorna för Hillary Clinton och Rudy Giuliani, delstat för delstat. Och han finner något intressant: Giulianis övertag är större än det ser ut i nationella opinionsmätningar, Hillary Vs. Rudy.
I nationella mätningar nu i mitten av februari leder Giuliani över Clinton med
52-43 procent enligt Rasmussen Reports, med 49-40 procent enligt Fox News och med
48-43 procent enligt Quinnipiac.
Men Giulianis ledning blir större om man studerar delstat för delstat. Michael Barone finner att Giuliani har stärkt republikanska väljarunderlaget på östkusten, vilket gjort att flera delstater som ansågs chanslösa för Bush i förra valet nu är möjliga för Giuliani att vinna. I New Yorks yttre villaförorter som ligger i delstater som Connecticut och New Jersey ökar chanserna kraftigt för republikanska segrar, med många nya elektorsmandat.
Å andra sidan har Clinton goda chanser att vinna fler väljare än Kerry gjorde mot Bush i södern, mellanvästern och västra USA. Problemet är bara att demokraterna antingen redan har delstaterna, som Kalifornien, eller att republikanernas övertag är så stort att det inte gör något om Giuliani tappar ett antal procentenheter, republikanerna blir ändå störst och tar hem hela potten elektorer. Bara små delstater som Arkansas, Louisiana och West Virginia ser nu ut att kunna byta sida och ge Clinton fler elektorsröster än vad Kerry fick 2004. Michael Barone summerar:
Rudy Giulianis position på den politiska kartan är betydligt starkare mot Hillary Clinton än vad Bush var mot Kerry. Rudy kan slåss om i stort sett hela östkusten och är starkare i flera delstater i väst och mellanvästern. Hillary kan slåss om några delstater i södern men de har betydligt färre elektorsmandat.
Ja, om Giuliani bara kan vinna republikanska gräsrötternas acceptans i södern, att de anser honom bättre än en demokrati i Vita huset, så att de finner det värt att gå och rösta, så har han alla chanser att bli näste president. Men det som hände 1992 kan hända igen: då stannade så många republikaner hemma på sofflocket att Bill Clinton vann över Bush den äldre.
Lördag 2007-02-24 / 11.30länk DICK CHENEY MÖTS AV DEMONSTRANTER. AFP rapporterar att USA:s vicepresident är på resa i Australien och utanför sitt hotell i Sydney möttes han av demonstranter, som manifesterade sitt stöd för honom och alliansen mellan Amerika och Australien. Här en bild du aldrig någonsin kommer att se i svenska mainstremmedier:
Lördag 2007-02-24 / 10.50länk PROFILER I FINSKA VALET. 18 mars är det riksdagsval i Finland.
2.002 kandidater ställer upp till de
200 mandat som står på spel i
15 valkretsar. Alla kandidater har numrerats och som väljare anger man på valsedeln enbart en sak: numret för den riksdagskandidat man röstar på. Man anger alltså inte parti på valsedeln.
Men kandidaterna har ingått valallianser, oftast med andra kandidater från samma parti, vilket gör att mandatfördelningen räknas fram per parti, på ett sätt som påminner om det svenska (med det undantaget att kandidaterna inom partiet inte är rangordnade av partiet).
Jag tycker det finska valsystemet är överlägset det svenska med sin lilla ruta för kryss på enskild kandidat och som bara i extrema undantagsfall kan förändra turordningen på valsedeln.
Fördelen med det finska valsystemet är att kandidaterna kommer i centrum. Väljarna måste avgöra vilken kandidat man röstar på. Det gör att kontakten mellan väljare och valda blir tydligare. Våra svenska valsedlar är fullklottrade med okända namn, vilket gör att de flesta i Sverige efter valet inte kan säga vilken person man röstat på.
Genom olika valenkäter på internet kan man också se vilken kandidat man ligger närmast. Jag gick in på TV-kanalen Yle:s (vänstervridna) valmaskin och svarade på 30 frågor. Mina svar jämfördes sedan med de cirka 250 kandidaterna i Helsingfors. Mina uppfattningar stämde till 79 procent överens med två kandidater: centerpartisten Alisha Hasan (nr 114) och samlingspartisten (moderaten) Tuomas Nurmelan (nr 141).
Skälet är att de båda svarar tydligast i företagarfrågor. De instämmer i påståendet: "Snuttjobb måste accepteras som en
del av dagens arbetsliv" och "Arbetsvillkoren ska slås fast på arbetsplatserna och inte i riksomfattande avtalsförhandlingar". De instämmer inte i påståendet att "Inkomstklyftorna ska inte tillåtas växa, eftersom det leder till större ojämlikhet" eller i att "Alla över 16 år ska få en skattefri medborgarlön som ersätter socialskyddets nuvarande minimistöd".
De är med andra ord de mest utpräglade liberalerna i ekonomisk politik. Jag har en känsla av att detta kan komma att bli en viktig vattendelare framöver när protektionismen sprider sig i västvärlden, vilket kommer att ske om demokratiska partiet i USA får hållas.
Fredag 2007-02-23 / 16.04länk KOMEDI: HJÄLP! En del sketcher i TV4-programmet
Hjälp! (som går ikväll) är lite väl skruvade, men den här med "Örjan hos psykologen" är underbar (med Johan Rheborg, Stina Ekblad och Robert Gustafsson).
Fredag 2007-02-23 / 14.32länk USA: LIBERTARIANSK SPRICKA I REPUBLIKANERNA. Den intressantaste kritiken jag hittills sett mot Rudy Giuliani som republikansk presidentkandidat levererar Steven Greenhut i Pittsburgh Tribune, The GOP's Giuliani problem:
Den verkligt djupgående konflikten inom republikanska partiet handlar inte om abortförespråkare mot abortmotståndare, utan finns mellan libertarianskt orienterade republikaner som tror på Reagans analys om 'att staten inte är lösningen utan problemet', och lag-och-ordning-republikaner som anser att 'om du inte gjort något fel har du inget att dölja för staten'.
Det har alltid varit en skör allians, en som höll under Reagan främst tack vare hans retoriska skicklighet, men som blivit allt svårare på senare tid. Efter 11 september har vi som, i likhet med grundlagsfäderna, förstår att hålla staten i korta tyglar blivit omsprungna av de som tror på motsatsen.
Under George W. Bush har USA slagit in på en icke-libertariansk väg när det gäller att (a) utkämpa utländska krig, (b) begränsa medborgerliga rättigheter på hemmaplan som ett led i att bekämpa potentiella hot, (c) satsa på statliga program, (d) stå för uppfattningen att statens byråkrater kan skydda och hjälpa oss om vi bara respekterar och lyder dem.
Få politiker symboliserar denna Staten Vet Bäst-ideologi mer än Giuliani.
Jag håller inte med. Det är fel beskrivning av Giuliani. Han sänkte skatterna med mer än 10 procent och eliminerade ett enormt och växande budgetunderskott genom mycket hårda nypor. Samtidigt som han avskedade tusentals offentliganställda, skönk arbetslösheten eftersom företagsamheten närmast exploderade i New York. Giuliani gav hoppet tillbaka till stadens företagare, samtidigt som hans besparingar i det offentliga bara kan jämföras med just Ronald Reagan.
Också polisens organisation utsattes för stor organisatorisk förändring. Men han fick också fram fler poliser i uniform. När Giuliani blev borgmästare 1993, var ett av hans första ingripande att sätta stopp för det otyg som vuxit vid alla infarter till Manhattan: personer sprang fram till bilar som stannat för rött och började torka vindrutan (ofta med skitig trasa) för att sedan krävde betalt. Giuliani såg till att polisen grep alla som gjorde detta, bötfällde dem och kollade deras straffregister. Många av dessa tusentals personer var efterlysta för andra brott, eller gick på droger och socialbidrag. På några veckor upphörde otyget, till invånarnas stora lättnad. De efterlysta satt bakom lås, socialbidragstagarna slussades in i de jobbprogram Giuliani satte igång för att minska bidragsberoende.
Är detta ett exempel på lag-och-ordning-tyranni eller ett exempel på hur staten blir effektivare samtidigt som friheten upprätthålls?
Jag har libertariansk dragning i många frågor, utom när det gäller ordningsmakten. Jag begriper inte hur libertarianer som är emot lag-och-ordning kan anse dessa vindrutetorkande individers rätt att trakassera bilister är mer värd än bilisternas frihet att slippa utsättas för denna "tjänst".
Jag begriper inte det frihetsbegrepp som innebär att kriminellas frihet att råna mig på gatan komma före min frihet att slippa bli rånad. För om min frihet att slippa bli rånad ska upprätthållas, krävs en stark, kraftfull och effektiv polismakt som kan hålla buset i schack. Den som säger nej till en stark ordningsmakt, säger nej till negativa rättigheterna för ordningssamma människor (rätten till sitt liv och egendom) och ja till positiva rättigheter för kriminella (rätten att ta det man vill ha).
För mig är friheten från fysiska övergrepp och våld en av de största friheterna. Den är, faktiskt, större än friheten från att betala höga skatter. Man kan alltid tjäna nya pengar, men blir man svårt misshandlad av kriminella som känner sig trygga i förvissningen om att risken att åka fast är liten, kan man bli handikappad för resten av livet. Och det är något man inte kan ändra på.
Libertarianer i Amerika, och ALLA politiker i Sverige, underskattar grovt hur högt människor värdesätter lag-och-ordning. Det som kolumnisten ovan ser som Giulianis stora brist, är i själva verket hans största folkliga tillgång.
Fredag 2007-02-23 / 13.40länk MEDIEVÄNSTERNS NYA ANGREPP: BILDT BLOGGAR! FY! Hur sjuk svensk journalistik har blivit framgår av Expressens Per Svensson som menar att utrikesministern är odemokratisk - därför att han bloggar! Jo, det är sant, Svensson skriver så, under rubriken Bildts bloggbrasa:
Carl Bildt tassar i utkanterna av dessa andra traditioner när han utnyttjar sin blogg som ett vapen mot en av den liberala demokratins institutioner - den granskande journalistiken.
Det är alltså BARA journalister som får ha kontakt med svenska folket. Journalister ska obehindrat kunna censurera och förvränga vad de folkvalda säger. Och gud nåde den politiker som försöker få direktkontakt med folket - det är tyranni och diktatorfasoner! Och journalister - de ska aldrig granskas, aldrig kritiseras, aldrig få ifrågasättas.
Detta är sinnesjukt. Per Svensson är galen. Och han symboliserar hela den svenska journalistkårens mentala sammanbrott.
Självklart ska politiker, svenska folkets förtroendevalda, ha så mycket direktkontakt med människorna som möjligt. Det är därför jag är för små enmansvalkretsar. Då blir massmedierna mindre viktiga, medan direktkontakten i valkretsen mellan kandidaterna och folket blir betydligt mer viktig. Det är detta som är demokrati! Att medborgarna bland sig ger förtroende till en av sina likar att representera dem i riksdag och regering.
Per Svensson, däremot, hör hemma på dårhus.
Fredag 2007-02-23 / 10.05länk PÅHOPPEN PÅ CARL BILDT, NÄSTE MINISTER ATT SLÅ IHJÄL. Man kan fundera på varför det blivit så många personliga påhopp i svensk politik. Nu senast mot utrikesminister Carl Bildt. Varje aktiefond han har sparat i slås upp med stora rubriker i medierna och det talas om "krigsförbrytare" därför att en aktiefond köpt aktier i ett bolag som på något sätt haft något med någon på Balkan att göra som har tvivelaktig bakgrund.
När KG Bergström till statsministern i SVT ställer frågor om Bildt är allierad med krigsförbrytare, är det en helt ny sorts journalistik vi ser i Sverige.
Det är en smutskastningsjournalistik som finns i de flesta länder, men då i obskyra skvallertidningar som få bryr sig om. Men i Sverige har den här smutskastningsjournalistiken trätt in i mediernas finrum, som nu fylls med gyttja.
Jag tror journalistkåren, och medieföretagens ledningar, noga bör tänka över vad det här betyder på sikt. För det första kommer journalistiken att tappa det förtroende man har kvar hos publiken. För det andra kommer naturligtvis politiker att anpassa sig efter de nya spelreglerna och - allvarligare - andra som skulle haft mycket att ge, avstår från politik överhuvudtaget. Politik blir så smutsig att framstående personer inte ens vill komma i närheten av den.
Den utveckling vi ser i påhopp på de borgerliga statsrådens privatliv är skadlig för alla parter. Om vänsterpartierna någon gång i framtiden vinner tillbaka regeringsmakten, har de naturligtvis att vänta samma sorts letande i statsrådens soptunnor mm att vänta.
Vad beror då denna utveckling på? Varför händer det nu?
Svaret är att den samlade vänstern inte har några starka argument att använda mot den politik som alliansregeringen för. Förr riktades kritiken mot sakpolitiken, men man "kommer inte åt" regeringen där. Den är för skicklig. När man inte får in några slag över bältet, börjar man slå under bältet. Och man är, efter valförlusten, ur mental balans och därför finns inte de normala spärrarna där som sätter stopp för utvecklingen. Man tänker inte på konsekvenserna. Man vill bara "nita" Fredrik Reinfeldt och de andra, på det sätt man kan.
Och dessa personliga påhopp har varit mycket framgångsrika.
Två ministrar har redan avgått. Man vill fälla regeringen - med en ministeravgång i taget.
Skälet är att det är svårare för borgerliga opinonsbildare att försvara en person för privata göranden som ju borgerliga opinionsbildare ingenting vet något om. Och kolumnister och andra opinionsbildare ser inte som sin uppgift att försvara personers privata agerande, utan vill diskutera och argumentera idéer och politik.
Därför blir uppbackningen svag för den som utsätts för personangrepp. Hade vänstern däremot kritiserat sakpolitiken hade andra opinionsbildare kunnat framföra argument till stöd för ministerns och regeringens politik. Den som kritiseras för sitt privatliv står väldigt, väldigt ensam. Personangrepp på privatlivets område ger därför alla fördelar till den som attackerar. Man möter inget motstånd, annat från den person man attackerar, och denne är ju redan på defensiven.
Personangreppen är alltså utslag inte bara av illvilja utan av feghet - man vågar inte ta diskussion om politik, utan ägnar sig åt slag under bältet.
Jag ser den här smutskastningen som ett gängslagsmål där en hel skock vänsterjournalister och vänsterpolitiker hoppar på en borgerlig politiker i taget och slår honom/henne sönder och samman.
Om det fortsätter måste partierna i alliansen börja gräva i journalisternas privatliv, så att man återupprättar balansen. Så här kan det inte fortsätta.
Fredag 2007-02-23 / 9.30länk DEMOKRATERNA KAN FÖRLORA MAJORITETEN I SENATEN. Efter höstens val i USA hette det att demokratiska partiet, vänstern, vann majoriteten både i representanthuset och senaten. Det var inte riktigt sant. I senaten fick demokraterna 49 mandat och republikanerna 49 mandat. Dessutom finns två oberoende senatorer, utan partibeteckning. Dessa båda brukar räknas in på demokratiska sidan, så att det blir 51-49.
En av de oberoende är Joe Lieberman, som extremvänstern i demokratiska partiet fick sparkad som kandidat på valsedeln och som därför ställde upp som oberoende på egen valsedel - och vann enkelt över de vänsterextremas kandidat när folket gick till valunorna.
Lieberman säger nu att han kan komma att stödja republikanerna i senaten, om demokratiska partiet inte skärper sig. Om han byter blir det 50-50 i senaten och då har vicepresidenten Dick Cheney utslagsröst - då får alltså senaten republikansk majoritet.
- Jag har ingen önskan att byta parti. Om det händer är det därför att jag känner att den demokratiska majoriteten går i en riktning som jag inte känner mig tillfreds med, sa Lieberman.
På frågan om det inte redan har hänt i Irakfrågan, svarar Lieberman: 'Vi får se hur det går de närmsta månaderna', särskilt hur partiet agerar när det gäller att anslå budgetmedel till trupperna.
Demokraterna, som ännu inte vågat sätta sig upp mot presidenten, utan bara antagit larviga och meningslösa uttalanden om att man inte tycker om truppförstärkningarna till Irak, står här inför ett viktigt vägval. Ska man infria vallöftet att stoppa Irakkriget och därmed fälla presidentens försvarsbudget, eller inte? Om man fäller presidentens begärda anslag till försvaret, kan demokraterna få betala med majoriteten i senaten. Då kan Lieberman komma att byta sida.
Vänstern i USA har det inte lätt...
Torsdag 2007-02-22 / 19.30länk BERLUSCONI FÖRESLÅR NYVAL HAN KAN VINNA. Romano Prodis vänsterregering höll i mindre än tio månader. I går avgick han och kastade därmed Italien tillbaka i traditionen med regeringar som inte blir mer än några månader innan de faller. Deutsche Welle rapporterar, Italy's Political Future Uncertain as Talks Continue:
Berlusconi, som leder över Prodi i de senaste opinionsmätningarna, föreslår nyval.
Man kan ha sina invändningar mot Berlusconi, men visst vore det ett bevis på europeiska vänsterns kris om han vann tillbaka makten i Italien...
Det fanns en tid när säkerhetspolitiska sanningar om Finland sällan kunde offentliggöras på hemmaplan. Vägen gick via Stockholm.--- I dag kan man undra ifall det blivit tvärtom. --- [N]är det offentliga klimatet hos oss svenskar ännu påbjuder viss dubbelmoral i förhållandet till Nato, är det till Finland vi kan vända oss för att få de tydligaste utsagorna om vår egen säkerhetspolitik. ---
Men inte eldar politikerna för den skull på någon diskussion på temat ”vart-syftar-svenskt-Natosamarbete?” Vad tror de egentligen om framtiden kring Östersjön, Baltikum, S:t Petersburg och Barents hav? De mumlar. ---
Den som följer finländsk debatt, i synnerhet sedan Vladimir Putins Ryssland anlagt kärvare tongångar mot både USA, Natoalliansen och EU, noterar en skillnad. Här talas mot bakgrund av en tyngande och europamedveten, och kollektiv erfarenhet. Ett närmande till Nato, likaväl som deltagandet i EU:s insatsstyrka Nordic Battle Group, är allvarliga ting.
Bengt Lindroth önskar sig en gemensam nordisk offentlighet och öppen diskussion. Man kan inte annat än instämma.
Fyra år! En helt vanlig, uppkäftig, kille i Egypten tog sig den rätt som vi bloggare i bland annat Västeuropa kan ta oss varje dag – att kritisera, ifrågasätta och utmana det etablerade, att driva med det inskränkta. För detta kommer han att låsas in i en av skurkstatens fånghålor i fyra år.
Ja, stora delar av världen är i högsta grad ofri. Det är grundorsaken till terrorism och våld. Tänk om Europa kunde bli djärvare och våga stå upp för friheten och demokratin i världen, då skulle friheten kunna återfå sitt momentum.
Torsdag 2007-02-22 / 9.34länk OM ALLA ÄR NEUTRALA SEGRAR DIKTATURERNA. Upsala Nya Tidning har en läsvärd ledare idag, med anledning av gamle sossen Tage G Punkt sagt att "svenska pojkar och flickor" inte borde hamna i militär strid för att försvara varken demokrati, frihet eller något annat överhuvudtaget, Sverige - snålskjutsens land? Tidningens ledarredaktion summerar träffsäkert:
Diplomati och samtal är naturligtvis det första alternativet för att lösa konflikter. Men demokratierna måste också kunna försvara sig militärt. Om alla alltid är neutrala segrar diktaturerna.
Torsdag 2007-02-22 / 9.14länk TONY BLAIRS HUMANISM OCH IRAK. Sydsvenska Dagbladet har idag en ledare som avviker från det vanliga tugget i svenska medier,
Vägen hem, och som handlar om varför Storbritanniens premiärminister Tony Blair först sände trupper till Irak och varför han nu börjar ta hem dem från södra Irak:
Beslutet kan snarare vara motiverat utifrån en förbättrad säkerhetssituation kring Basra [i södra Irak]. Tony Blair, som blev premiärminister 1997, viker sig inte gärna för opinioner. Och den som fortfarande tror att Blair skulle vara Bushs lydiga pudel bör läsa Newsweeksniosidiga artikel om premiärministern:
Blair har aldrig tvekat om att Irakinsatsen varit riktig. Moraliskt riktig. Blair beskrivs som en kristet färgad anhängare av humanitära interventioner. Hans politiska mantra återkommer i artikeln i Newsweek.
Blair will do what is right. Han vill inte göra det opportuna eller det bekväma, utan det rätta.
Premiärministern är på många sätt paradoxernas politiker. Han har haft en tydlig moralisk kompass, samtidigt som han varit en pragmatisk beslutsfattare och levt högt på spinndoktorers skicklighet.
Ja, när Blair om några månader, förmodligen i maj, avgår som premiärminister har han gjort två historiska insatser: störtat två avskyvärda diktaturer och inte förstört, utan vårdat, arvet efter Margaret Thatcher.
Torsdag 2007-02-22 / 8.45länk VEM HAR SVÅRAST ATT BLI PRESIDENT? I en opinionsmätning i USA ställdes frågan "om ditt parti nominerar en välkvalificerad person som råkar vara (se nedan), skulle du rösta på denne?"
Här framgår att presidentkandidat som är kvinna eller tillhör någon av minoriteterna och är afroamerikan, spansktalande, katolik eller jude har lättare att få röster än en vit man som är frånskild tre gånger eller som är 72 år gammal.
Det säger en hel del om amerikanska folket. Hur många av dessa kategorier har varit statsminister i Sverige?
Jag visar den här mätningen, för den går stick i stäv mot de fördomar svenskar har om amerikaner.
(Mätningen utfördes 9-11 februari)
Torsdag 2007-02-22 / 8.45länk OBAMA OCH CLINTON SLÅSS SOM HUND OCH KATT. De tillhör samma parti och båda vill bli partiets presidentkandidat. Därför har de hamnat i storgräl med varandra, rapporterar Newsweek i
Clinton-Obama Throwdown.
De två ledande demokratiska presidentkandidaterna har hamnat i allvarligt gräl om Hollywoods kungamakare David Geffen. Men ingen av dem kommer att vinna den här fighten. Liksom i Wrestling (underhållningsbrottning med gap och skrik) är det lätt att se vilka vinnarna kommer att bli: det är republikanska partiet och John Edwards.
Bakgrunden är att New York Times' egen satkärring, Maureen Dowd, åter lyckats få folk att säga elaka saker om andra, särskilt politiker. Det började med att en av Hollywoods riktigt stora och mäktiga, David Geffen (startade bl a filmbolaget Dreamworks) kom ihop sig med Bill Clinton, och nu satsar på att hjälpa Barack Obama att vinna över Hillary Clinton. Under en kampanjmiddag för Obama häromdagen sa han till Maureen Dowd att alla politiker ljuger, men "Clintons gör det med sådan lätthet". Han sa det värsta man kan säga om någon i Hollywood, han tycker paret Clinton är "tråkiga".
Clintons kampanj svarade omedelbart, rapporterarDeadline Hollywood Daily, med pressmeddelande: "Medan senator Obama igår tog avstånd från smutskastning, ägnar sig hans kampanjkassör åt våldsamma och personliga attacker på senator Clinton och hennes man. Om Obama har ärliga avsikter med sina återkommande löften om att ändra ton i politiken, borde han omedelbart ta avstånd från dessa uttalanden, avlägsna Geffen från hans kampanjorganisation och återlämna pengarna".
En republikansk strateg säger "Vi älskar att se demokrater slåss om vem av dem som står närmast en billjonär och filmmakare i Los Angeles"
När demokraterna tog tillbaka kongressen skrevs många artiklar som undrade om valresultatet skulle innebära en kursändring mot protektionism. Kina, som står för 25 procent av USA:s handelsunderskott, står särskilt i fokus, så som Japan gjorde på 1980- och 90-talen.
Vi förenas med andra som finner denna retorik alarmerande. Exempelvis finansutskottets ordförande Barney Frank sa nyligen att Amerikas 'omfamnande av globalisering och teknologiska förändringar' är över. Enkelt uttryck: frihandeln är död.
Frank har stöd från [Bill Clintons] finansministrar Robert Rubin och hans företrädare Lawrence Summers. Summers skrev i höstas att 'tårtbitarna kan komma att krympa' för medelklassen på grund av globaliseringen.
Men de måste veta, som dussintals studier visar, att 'globalisering' och 'tekonologiska förändringar' har varit de två största motorerna i amerikanskt välståndsskapande sedan den industriella revolutionen började. Och att denna dynamik fortfarande gäller i hela världen. ---
Handel betyder mer välstånd, högre inkomster och snabbare tillväxt. Demokrater talar idag om att slå till mot Kina med tulltariffer på upp till 27 procent, om att stoppa presidentens frihandelsinitiativ och sabotera varje försök till uppgörelse under nuvarande Doha-runda.
Detta kanske förefaller lockande för en populist, men sådan protektionism är en form av skatt - och en som i första hand får betalas av de med lägst löner.
Ledaren avvisar också fackföreningarnas påstående om att jobben flyttar utomlands: "med en arbetslöshet på 4,6 procent är det svårt att ta det på allvar". Men ledarens signaler är ju inte uppmuntrande för exportberoende Sverige. Vårt hopp står till att presidenten lyckas stoppa vänsterns protektionism.
Utskrift av det finns här:
Därför gillar jag president Bush. Där ingår också källor till de påståenden jag framförde, och som säkert kan varit provocerande för en del.
Onsdag 2007-02-21 / 8.40länk EN VÄRLD UTAN AMERIKA. Bloggen BritainAndAmerica har tagit fram en kort video om hur världen skulle se ut utan Förenta Staterna: "A World Without America". Den visar exakt varför jag känner så starkt för USA.
Onsdag 2007-02-21 / 8.25länk KVINNOR OCH MÄN ÄR OLIKA. Något förvånad blir jag av att ledarredaktionen i Nerikes Allehanda, denna bastion för extrem socialliberalism, faktiskt erkänner att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Man gör det idag i en ledare som kommenterar debatten i DN mellan forkaren och neurobiologen Annnica Dahlström och hennes kritiker,
Biologi och politik bör inte blandas ihop:
Det är trist att denna motsättning mellan det politiskt önskvärda - ett jämställt samhälle - och det vetenskaplig korrekta - att det trots allt finns biologiska skillnader mellan könen - ska behöva stå i motsatsförhållande till varandra. Om forskningen kan belägga aldrig så många skillnader mellan män och kvinnor är det egentligen oväsentligt ur ett politiskt perspektiv. Män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter och ska alltid bedömas efter personliga kvaliteter och inte efter kön.
Tyvärr finns det de som inte kan hålla isär begreppen. Det lägger ett löjets skimmer över den politiska kampen för bättre jämställdhet om kritiken mot den medicinska vetenskapen förs med ideologiska förtecken. Det är illa om forskningen politiserades ytterligare.
Vetenskapen måste stå så fri som möjligt från den förhärskande politiska uppfattningen.
Problemet är att socialister inte gör, och aldrig gjort, skillnad mellan politik och vetenskap, så som denna liberala ledarartikel. Hela kvoteringshysterin bygger på att det inte finns några skillnader, och att alla olikheter därför beror på förtryck. Tänk om dessa kloka ord från Nerikes Allehanda kunde bli vägledande för vårt universitetsväsende, som idag är nedlusat med ideologiska krav på hur forskning ska utföras, och som exempelvis medför att allt ska ses ur genusperspektiv.
Tisdag 2007-02-20 / 22.44länk ERIXON HOS "LANTZ I P1". I morgon onsdag - cirka kl 15.03 - medverkar jag i Annika Lantz' nya radioprogram som sänds i P1 (vilket gjort en del riktigt arga, som Björn Elmbrant. Bara en sån sak!)
Temat för min medverkan: Vad är bra med George W Bush? Det är inte varje dag publice service-radion ställer en så kontroversiell fråga.
Tisdag 2007-02-20 / 22.34länk NATO VIKTIGARE EFTER PUTINs MAKTDEMONSTRATION. Ryske presidenten Vladimir Putins förvånansvärt hotfulla uttalanden vid ett tal i München tidigare i månaden har satt fart på säkerhetspolitiska diskussionen i väst. I Washington Post, The Rewards Of a Larger NATO, skriver två UD-medarbetare i Clinton-administrationen att vissa som var emot utvidgningen av Nato österut efter Sovjetunionens sammanbrott återupprepar nu sina argument, då de påstår att "det enda vi fick ut av Nato-utvidgningen var den tjeckiska flottan". Greg Craig och Ronald Asmus vänder sig emot dessa nedlåtande argument:
Kritikerna hade fel när de motsatte sig att nya länder blev medlemmar i Nato under 1990-talet, och de har fortfarande fel. Faktum är att ju längre tiden går, desto bättre framstår argumenten för utvidgningen.
För det första avsåg Nato-utvidgnngen att förse länderna i centrala och östra Europa en säkerhetssköld bakom vilken de kunde begrava sina historiska konflikter och fredligt integrera sig i väst. --- Resultatet är att Europa blivit mer demokratiskt, fredligt och säkert än någonsin. ---
För det andra avsåg utvidgningen att skydda mot ett Ryssland som, i en framtid, kunde återgå till att bli ett regionalt hot. Det är exakt vad Moskva nu riskerar att bli. ---
För det tredje fanns ett bredare strategiskt motiv. President Bill Clinton talade om sin önskan att hjälpa Europa att lösa sina konflikter och att han hoppades att detta skulle stimulera européerna att höja blicken och se sin geopolitiska betydelse, inta mer av globalt ansvar och bli en partner med USA när det gäller nya hot bortom Europa.
Ja, de två första argumenten har ju verkligen förstärkts. Men att Europa skulle höja blicken från interna prestigestrider, det var nog ett för högt satt mål. Lustigt nog sätter artikelförfattarna träffsäkert fingret på det som mer än för Nato kan beskrivas som EU:s största brist: politiska ledare som behärskar större säkerhetspolitiska dimensioner för 500 miljoner européer, snarare än att bara se till det egna landets intressen.
Tisdag 2007-02-20 / 16.20länk DEMONSTRERA FÖR BLOGGAREN KARIM. I morgon onsdag kl 12 äger en demonstration rum utanför Egyptens ambassad i Stockholm, till förmån för den 22-årige egyptiske bloggaren Abdel Karim Nabil Suleiman a.k.a. Karim Amer. På torsdag startar rättegången mot honom. Han åtalas i Egypten för att ha förolämpat presidenten och hädat islam. Straffet kan bli upp till elva års fängelse.
Mer info finns
här. Ställ upp på yttrandefriheten!
Tisdag 2007-02-20 / 16.05länk 20 SEKUNDER I SVTs ARGUMENT. Ikväll medverkar jag via mobilvideo i debattprogrammet Argument. Eftersom inlägget får vara högst 20 sekunder, blir det till en liten apell på temat:
Överge inte Irak.
Det är svårt att få något sagt i tre meningar, men jag anlägger en arg ton - vänsterns ton? - för att nå fram genom rutan. Och skälet till att jag ställer upp är ju att idén är kul: använda mobiltelefonkamera i SVT. Och att det inte tog många minuter att spela in på egen hand.
Tisdag 2007-02-20 / 16.05länk KULTURETABLISSEMANGETS FÖRAKT FÖR SVENSK KULTUR. Konstnären Markus Andersson, vars arbete synts på Moderna Museet och prisbelönats vid Florensbiennalen för nutida konst, försvarar sig idag i Expressen mot en hetskampanj som kulturvänstern bedriver mot honom:
Smutskastning.
Det började förra våren med konstkritiker Ingela Lind i DN, fortsatte i Kulturnytt i P1, En omöjlig konstdebatt, och i Sydsvenska Dagbladet, Objuden gäst i konstsalongen. Och för en vecka sedan intog en konstkritiker i Expressen exakt samma ståndpunkt: Markus Andersson är nazist och därför är han "en komplett obegåvad" konstnär.
Varför dessa våldsamma påhopp? Jo, Andersson har i porträttmålningar avbildat holländarna och islamistkritikerna Theo van Gogh och Pim Fortuyn (båda mördade), och den 17-åringe skinnskalle som mördades i Salem 2000. Det räcker för att kultureliten ska gå i taket och tala om nationalsocialistisk konst. Detta visar hur djupt obildad vår kulturelit är. Regissören van Gogh tillhörde vänstern, och ställde upp på Ayaan Hirsi Alis kritik av islam som kvinnoförtryckande. Fortuyn var en intellektuell homosexuell med akademisk karriär och som i islam såg hot mot homosexuellas frihet, liksom mot kvinnors (många sekulära muslimska kvinnor i Holland stödde honom). Och om den mördade tonåringen i Salem skriver Markus Andersson i Expressen:
Jag har vid upprepade tillfällen förklarat att jag målade porträttet i protest mot att en mördad pojke, som knappast kan ha hunnit skaffa sig några genomtänkta politiska åsikter, efter sin död avhumaniserades av massmedia och hängdes ut som "den lilla nazisten". Om [Expressens konstkritiker] Katrine Kielos anser att det gör mig till högerextrem säger det mer om hennes människosyn än om min.
Markus Andersson bryter mot vänsterns dogmer i sin konst, och tolkar skeendet ur andra perspektiv än socialismens. Det gör honom till ett formidabelt hot mot vänsterns hegemoni över en av de sista arenor man anser sig kontrollera. Därför går man till sådana vansinniga attacker. För att förhindra att konsten lämnar 1968-radikalismen, har vänstern blivit djupt reaktionär och fientlig till nutida konst. Klockorna har stannat. Både bildligt och bokstavligt.
I bloggosfären har liberala röster, som Louises blogg om Markus Andersson skrivit,
Karaktärsmord är enkla:
Nationalromantiker, alla gånger, kitschromantiker till och med. Nazist däremot är en mycket grov anklagelse som ingen verkar bry sig om att kontrollera. Så jag måste undra lite över [bloggen] Isobels motiv här också, att hänga på ett sådant drev. Varför ska folk på bloggosfären skriva om en nationalromantiker som om han verkligen vore nazist?
Svaret är att nationalromantik för vänstern är något ohyggligt. Alla svenska traditioner är skräp och ska snarast avskaffas. Däremot firar man gärna andra kulturers högtider, så som Roger Scruton
påpekade i Axess-intervju: i brittiska skolor förbjuds barnen bygga jesuskrubbor till jul, men muslimska högtider ska alla fira och hedra. Markus Andersson ställer inte in sig i vänsterns kulturella ledet, därför ska han tystas, förvisas, skändas.
Men var är de sunnitiska och shiitiska auktoriteternas fördömanden av det dagliga mördandet av muslimska bröder och systrar? Av kränkandet mot heliga platser och heliga böcker? Av de paranoida förolämpningarna som så hänsynslöst kastas ut av en muslimsk grupp mot en annan? Dessa allt mer förödande aktioner är väl något mer angelägna att fördöma än några danska satirteckningar? --- Den civiliserade världen - ja, jag avser verkligen den - borde ta till orda och med kraft till muslimska ledare och menighet säga att respekt är någon man förtjänar och inget man kan kräva genom våld och hot. En effektivt väg att nå dit vore om vi kunde säga: 'se hur muslimer respekterar varandra'.
Varför säger inte islams vänner detta, ens i Sverige?
Samtidigt är det rätt intressant att ateisten (eller som han själv säger, anti-teisten) Hitchens framför detta så raktigenom kristna budskap...
Iran struntar fullständigt i världssamfundets krav på att upphöra med anrikningen av uran. Landet som öppet hotar att utplåna andra länder kommer allt närmare kärnvapen.
Om det är ett tredje världskrig vi vill ha, utkämpat med atomvapen, så kan vi inte agera bättre. Det vi ser är 1930-talet i repris, då Winston Churchill, som varnade för tysk upprustning, blev kallad krigshetsare, medan den tyske kanslern beundrades för att skapa ordning i Tyskland.
Vi är bara några år från det totala kärnvapenkriget. Ännu går det stoppa. Men kommer det att ske? Jag tvivlar.
Han påstår sig ha jämfört kommunerna i Sverige och funnit att vänsterstyrda är mer solidariska, vänliga, snälla, omtänksamma, goda och bättre än borgerliga.
Den här tekniken är inte ny. Den uppfanns i det socialdemokratiska regeringskansliet - var annars? Tillsammans med Sara Öberg publicerade jag för några år sedan en liten bok där denna bluff avslöjades: Välfärd i stället för ättestupa.
I början på 2000-talet påstods att äldre skulle få bättre äldreomsorg i vänsterstyrda kommuner. Vi granskade detta och kunde konstatera att det var framför allt Norrlandskommuner - som ju vanligtvis har kraftig vänstermajoritet - satsade större andel av ekonomin på omsorg. Lewin & Co tvingas medge detsamma i sin artikel, "Mer stöd ges också i Norrlandslänen."
Men varför? För det första, i Lewins och andra undersökningar tas bara offentliga insatser med. Anhörigas och föreningslivets enorma insatser värdesätts till: noll och intet. För det andra satsas mer på offentliga institutioner i norr, och de är dyrare än alla andra insatser. För det tredje, anhöriga i norra delen av landet kan i mindre utsträckning ställa upp, avstånden är långa och de yngre har ofta flyttat söderut.
Behoven av offentligt stöd blir naturligtvis större om man lever isolerat och civilsamhället inte kan ställa upp. Därför är institutioner vanligare i norr. Den helt centrala frågan är om det är bättre att äldre och handikappade lever på institution än i civilsamhällets gemenskap, med anförvanter, vänner och bekanta? Institutionsvård är det som ger vänsterstyrda deras "goda" utslag. Men är det så att funktionshindrades livskvalitet ska mätas i pengar, inte i mänsklig omsorg?
När Lewin i DN skriver, "Behov, efterfrågan och beviljat stöd utgör med andra ord en invecklad och undflyende verklighet, som man endast kan fånga in genom mera indirekta beräkningar", är det en enorm brasklapp som talar om att han egentligen inte står för de slutsatser som han presenterat i DN. I vår ovan nämnda bok skrev vi:
Ju mer offentlig sektor dominerar, desto högre poäng ger rankingen. Är det bra det? --- I vår studie visar vi att skillnader inte alls behöver vara av ondo. De behöver inte vara tecken på orättvisor och klyftor. Skillnader är i själva verket tecken på liv och aktivitet. Varje kommun söker lösningar som passar den egna befolkningen.
Lewin, och socialdemokratiska regeringskansliet före honom, försöker använda statistik för att betrakta statliga insatser som mer värdefulla än människors insatser, försöker framställa dyr institutionsvård som humanare än ett liv för äldre och funktionshindrade mitt i gemenskapen. Men ur borgerlig synpunkt är ett fritt liv att föredra framför ett på offentlig institution. (Varför kommer jag att tänka på filmen Gökboet...?)
Måndag 2007-02-19 / 20.51länk AMERIKANSKA VÄNSTERN VÄNDER GLOBALISERINGEN RYGGEN. Allt fler i amerikanska debatten ser hur demokratiska partiet fjärmar sig från frihandel och globalsering. I Washington Post skriver Sebastian Mallaby i sin kolumn Matching Free Trade With Taxes:
Senast en demokrat satt i Vita huset, försvarade han globalisering. Han förstod att handel skapar förlorare, och han strävade efter att hjälpa dem med progressiva skatter och bidragssystem. Men dagens ledande demokrater flirtar med den motsatta upplägget. De är rättframma med sin kritik av handeln. Men de är, med undantag av John Edwards, förvånansvärt ovilliga att föreslå skattehöjningar.
Mallaby menar att vi inte ska vara förvånade över att antiglobaliseringsstämningarna skärps, i takt med att allt fler yrkesgrupper känner av den internationella konkurrensen och blir rädda att förlora sina jobb.
Men samtidigt konstaterar han att det blir allt svårare att införa handelshinder. De stora företagen är inte nationella, utan globala, och därmed är processerna också integrerade över nationsgränserna vilket gör det är svårt att införa tullar. Han ger ett exempel: ”Mer än hälften av Kinas export tillverkas av dotterbolag till utländska företag” Och fortsätter:
Därför har protektionismen, som alltid skadat den ekonomiska tillväxten, förlorat sina sista argument. Globalisering har skapat begriplig oro, men tullar är värdelös terapi.
Sedan argumenterar Mallaby för att vänstern hellre ska höja amerikanska skatterna på konsumtion och arbete än att förespråka tullar och protektionism. Det är väl gott så för vänstern (och i USA är ju skattetrycket 25 procent av BNP), men vi andra ser nog ingen anledning till varför frihandel alls ska behöva balanseras.
Måndag 2007-02-19 / 20.18länk OBAMA VILL SE MER MILITÄR INTERVENTION, UTOM I IRAK. Den kände Harvardprofessorn Niall Ferguson
sågar presidentkandidaten Barack Obamas utrikespolitik i Los Angeles Times, Obama's muddled stance on foreign intervention. Obamas starkaste kort är att han lockar antikrigsvänstern.
Men Obamas påstående om att ett amerikanskt tillbakadragande [av trupper från Irak] på något sätt skulle 'pressa sunniter och shiiter att mötas vid förhandlingsbordet och skapa fred', är bedrägeri. Ett tillbakadragande skulle med stor sannolikhet resultera i upptrappat våld som sliter Irak i stycken. I en rapport från Brookings skriver Daniel Byman och Kenneth Pollack att 'det enda som hindrar Irak från att falla ner i ett Libanon- eller Bosnien-liknande blodbad är de 135.000 amerikanska soldaterna.'
Faktum är att Irak redan har den nivå av våld som präglade inbördeskrigen i Libanon och Bosnien. Och det kan bli mycket värre. Om USA drar sig ur, som Obama föreslår, förutspår Byman och Pollack 'en humanitär mardröm' ---
Obamas förslag om snabbt tillbakadragande hade varit begripligt om han var isolationist. Men det är han inte.
Ferguson pekar på att Obama om Rwanda skrivit att ett militärt ingripande hade kunnat stoppa folkmordet och att han om Darfur förespråkat intervention av Nato-trupp.
Vänta lite! Här har vi två inbördeskrig som kan bli än blodigare. I det ena fallet (Sudan) vill Obama invadera, medan han i det andra (Irak) förespråkar tillbakadragande. Vad har jag missat? --- USA har i betydligt högre grad ett moraliskt ansvar att förhindra Irak från värre strider, än Sudan.
Exakt. Det är för mig obegripligt hur man kan vara för världssamfundets ingripande i Sudan, men vara emot det i Irak. Vari ligger skillnaden för de civila som lider?
Måndag 2007-02-19 / 9.58länk REINFELDT: FRÅNVARANDE ELLER DOMINANT? Medierna är bra lustiga när de ska kommentera den borgerliga regeringen. Man diskuterar hellre stil, taktik och yta än det politiska innehållet. I samband med de första 100 dagarna hette det ena stunden att moderaterna som största parti tog all uppmärksamhet, för att i nästa ögonblick heta att de borgerliga är splittrade därför att något av de mindre partierna framförde sina synpunkter. Medierna kunde inte bestämma sig om regeringen var splittrad eller moderatdominerad. Trovärdigheten i mediernas rapportering blev noll.
Nu har en ny sådan mediekarusell startat. Ena stunden heter det att Fredrik Reinfeldt dominerar regeringens framtoning, eftersom han inte har med sig de tre andra partiledarna på sina "Eriksgator" runt om i landet och när han exempelvis mötte brittiske konservative partiledaren David Cameron. Statsministern vill glänsa själv, var en mediekommentar. Men i går gick P1-programmet Godmorgon Kamrat! till angrepp på Reinfeldts låga profil i medierna: ”Var är statsministern? Varför syns och hörs han så lite?”
Idag tas temat upp i Expressens ledare Tysta Fredrik (ej online än): ”Reinfeldt har en betydande pedagogisk och lågmält inspirerande förmåga, men han använder den inte längre.”
Hur ska medierna ha det? Man kan ju inte vara dominant och frånvarande - samtidigt.
Jag hade efter valet inte alls tänkt att försvara regeringen i den här bloggen, men påhoppen på regeringen är så innerligt korkade, så ytliga och så fjantiga att man inte kan låta bli att bemöta dem. Varför kan inte samhällsdebatten handla om sakfrågorna, om politikens innehåll istället för yta? Regeringen borde bedömas utifrån de förslag man lägger, snarare än bli omtalad i riktigt idiotiska "kommentarer" och "analyser" som ständigt motsäger varandra och sig själva.
Måndag 2007-02-19 / 9.30länk MONA-MISS I EKOT. I helgen intervjuades socialdemokratins tillträdande partiordförande Mona Sahlin i radioekot. Det kommenterar Norrbottens-Kuriren i ledaren Mona-miss i Ekot:
Mona Sahlin ställer upp bakom fackpampar som försöker knäcka flickor i salladsbarer och sminkbutiker. Men ska hon försöka bli kompis med alla i facken som ifrågasätter henne så kan hon inte vägra att lova höjd a-kassa eller att riva upp ett borgerligt beslut om att göra medlemskap obligatoriskt. Under Eko-intervjun gled hon så mycket på frågorna att det verkar som att socialdemokraterna accepterar förändringarna på sikt även om de just nu av lite populistiska skäl väljer att mullra över dem. Tala om politiskt munväder!
Här ser vi en ofrånkomlig effekt av att alliansregeringen inte vill driva förändring av arbetsrätten: socialdemokratin kan inte förnya sig. Om borgerliga statsråd försvarar att facket knäcker unga småföretagare, kan socialdemokratin inte göra annorludna. Hur skulle det se ut?
Det är därför Sveriges hopp enbart står till de borgerliga. Om de sviker förnyelsen, kommer företagsklimatet aldrig att bli bättre. Regeringen måste tänka om och kraftfullt förändra arbetsrättslagstiftningen för små företag.
Måndag 2007-02-19 / 8.55länk ATT JOBBA UTAN KOLLEKTIVAVTAL. I Östgöta Correspondenten bekänner Niclas Ericsson att han arbetat utan kollektivavtal - och älskade det,
Blockader:
Självklart ska stora företag ha kollektivavtal. Många anställda stannar där en stor del av sitt liv. Det handlar om pensionsvillkor, föräldraledighet, semesterrätt – pusselbitar i vårt samhällsbygge.
Men att småföretag med ett fåtal anställda ska tvingas in i samma regelverk är inte realistiskt. De är sårbara och måste ha maximal flexibilitet för att överleva.
Om jag som löntagare ser det, vad hindrar facket från att öppna sina ögon?
Ja, det kan man verkligen undra. Och varför Fredrik Reinfeldt, Sven-Otto Littorin och Maud Olofsson i regeringen inte ser det, och i lag skyddar småföretagen från övervåld, är ännu märkligare.
20 sek apell
Fredag 2007-02-23 / 10.05
"om ditt parti nominerar en välkvalificerad person som råkar vara (se nedan), skulle du rösta på denne?"
