I [rikstingstalets] utrikesavsnittet betonade han först att neutralitetspolitiken ”bärs upp av en överväldigande majoritet av vårt folk och den bidrar verksamt till fred och stabilitet i vår del av världen”.

Istället för att ta strid med socialdemokratin gör han den förda säkerhetspolitiken till sin, på begäran av svenska folket. Genom den retoriken uppfattas han inte som någon som tar efter andra, utan är jämbördig med Palme, Undén, Torsten Nilsson, Sven Andersson och de andra som format utrikespolitiken. Han använder neutralitetspolitiken för att neutralisera socialdemokratins övertag i utrikespolitiken. Fälldin behärskade ”triangulering” långt innan begreppet uppfanns ...

Fälldin tog sedan upp Helsingforsdokumentet, som några månader tidigare undertecknats efter förhandlingar mellan västvärlden och Sovjetblocket... Fälldin gjorde alltså det Reinfeldt inte gjorde igår - vred den idealistiska fanan i utrikespolitiken ur händerna på socialdemokraterna och talade om frihet bakom järnridån, om frihet för dem som levde i kommunistiska diktaturer. Av naturliga skäl hade Fälldin större trovärdighet och auktoritet att tala om det än socialdemokraterna (se mer i bloggen här och här)

Inför omröstningen [om JAS Gripen] i riksdagen i juni 1982 argumenterade Palme för att beslutet inte skulle fattas. Beslutsunderlaget var för dåligt och partiet hade inte fått tillräcklig insyn. Det skulle bli för dyrt. Han hävdade att beslutet hade ett 'drag av kupp'. I debatten antydde Palme att beslutet kunde rivas upp [efter höstens val]. (s 417)

När den sovjetiska ubåten 137 grundstött utanför Karlskrona hösten 1981 uttalade den centerpartistiske försvarsministern Torsten Gustafsson att 'vi vet var vi hör hemma' och 'Amerika är ju den stora demokratin'. Det ledde till en inrikespolitisk kris med skarp kritik från Palme som menade att Gustafsson 'överskridit gränsen mellan de naturliga demokratiska yttringarna och den rena säkerhetspolitiken'.

Statsminister Fälldin svarade med ord som kune ha varit Palmes egna: han konstaterade först att neutralitetspolitiken låg fast, men att det inte var detsamma som 'ideologisk neutralitet eller åsiktsneutralitet'. Men Fälldin framhöll också att 'vi gör inte någon hemlighet av att vi tillhör den västliga kulturkretsen'. Det gjorde däremot Olof Palme. (s 346)

länk
SVENSK OSÄKERHETSPOLITIK & PALME. Bland sina beundrare är Olof Palme känd som fredsaktivist. Och i retoriken stod Olof Palme mer på den "fredsälskande" Sovjetunionens sida, än det krigshetsande USA, som här i riksdagens utrikespolitiska debatt i mars 1981 (pdf):

”I förra månaden avslutades den sovjetiska partikongressen i Moskva. Partisekreterare Bresjnevs tal innehöll en rad intressanta förslag ... Det finns på flera punkter anledning till en kritisk bedömning av den nya [Reagan]administrationen i Förenta staterna, såväl när det gäller dess uttalade avsikter som när det gäller de praktiska gärningarna.”

Även om det var utrikesminister Östen Undén (s) som påbörjat hemlighetsmakeriet kring neutralitetspolitiken, blev den än värre under Olof Palme som statsminister. I försvarsbetänkandet 1968 stod det i klarspråk att "ett misslyckande för neutralitetspolitiken aktualiserade en omläggning, inklusive hjälp utifrån", som Claes Arvidsson formulerar det i sin aktuella Palmebiografi (s 423).

I sitt första stora försvarspolitiska tal som statsminister 1970 sa Olof Palme att det var uteslutet med hjälp utifrån om Sverige blev militärt angripet. Alla formuleringar om vad Sverige skulle göra om neutralitetspolitiken misslyckades med uppgiften att hålla Sverige utanför konflikt, försvann från alla officiella dokument.

Men samtidigt som Olof Palme i det offentliga, såväl under Vietnamkriget som senare under 1980-talet, framförde hård kritik mot USA, genomförde han en helt annan politik i hemlighet. Arvidsson skriver:

Enligt Stig Synnergren, försvarsstabschef 1967-70 och ÖB 1970-78, informerade han Tage Erlander och Olof Palme 'samtalsvis' om försvarssamarbetet [med Nato]. Statsminister Palme tog dubbelspelet till nya höjder. Synnergren har uppgivit att Palme 1970 gav honom i uppdrag att hålla amerikanerna på gott humör:

- Nu när jag bråkar med amerikanerna, se för Guds skull till att vi har gott samarbete med amerikanarna på försvaret i alla fall.

Bengt Lundvall, marinchef under Vietnamkritikens år, har uppgivit samma sak:

- Olof Palme uppskattade att vi hade så goda kontakter med Amerika under den tid det var som svartast. Han sa till mig, 'Du skall se till att du har de kontakterna' och jag begrep utan vidare vad han menade med det. (s 426-27)

Dubbelspel är ordet. Palme visste att Sverige behövde återförsäkringar från Nato för att ha en sund säkerhetspolitik. Men han var inte beredd att stå för den uppfattningen gentemot svenska folket. Utåt följde han tidsandans vindar och kritiserade dem han i hemlighet räknade med skulle ge Sverige hjälp i krig.

Är det hederligt? Är det bra för landet att statsledningen bedriver en politik offentligt och en helt annan i hemlighet? Jag menar att Undén och Palme undergrävde svenska folkets förståelse för utrikes- och säkerhetspolitik. Och det är ingenting annant än förakt mot demokratin. Man kan inte föra folket bakom ljuset i en så central fråga för landets framtid. Det är därför vi nu är förvirrade så fort vi ska tala om våra svenska relationer med omvärlden - vi vet varken vad som är fram och bak, upp eller ner.


Lördag 2007-01-27 / 15.30 länk
TEMA: SVENSK OSÄKERHETSPOLITIK. Jag har i mejl fått frågan varför jag inte tagit upp riksdagsledamoten Birgitta Ohlssons utspel i veckan om att regeringen borde säga nej till all svensk vapenexport till diktaturstater, som Förenade arabemiraten.

Eftersom ett svar kräver val av svensk utrikes- och säkerhetspolitisk doktrin, måste dessa val Sverige står inför först beskrivas. Därför kommer här en serie blogginlägg på temat. Och det behövs verkligen.

Svensk säkerhetspolitisk debatt är infantil. Omogen och osäker. Jag har ännu inte sett en analys som utgår från dagens verklighet sådan den är snarare än bygger på föråldrat tänkande, som väger olika goda ambitioner mot varandra och som, framförallt, öppet diskuterar konsekvenserna av att prioritera det ena framför det andra.

En huvudorsak till denna omogenhet är ett faktum som diskuterades i bloggen i sommar. hysch-hysch om svensk säkerhetspolitik:

Juristprofessorn Östen Undén, utrikesminister 1924-26 och 1945-62, ville inte att det skulle diskuteras om vad Sverige skulle komma att göra i olika situationer. Det ansågs kunna skada neutralitetens trovärdighet. Därför största möjliga tystnad.

Men det är ju en extremt gammalmodig syn på politik, egentligen från tiden före demokratin, då kungen och hans statsråd bakom lyckta dörrar avgjorde landets affärer med utlandet. En sådan hållning fungerar inte i ett öppet samhälle.

Om de mest insatta i säkerhetspolitiken håller tyst, kommer mindre insatta, exempelvis massmedierna, att bilda sig sin egen uppfattning om vad neutralitet betyder. Vilket ju är exakt vad som skett.

Detta hemlighetsmakeri utnyttjade sedan Olof Palme på ett sätt som inte skapade större klarhet för svenska folket. Se kommande inlägg ovan.


Lördag 2007-01-27 / 15.30 länk
EN GLOBAL MAJORITET ÄR POSITIVA TILL USA. I tidskriften Civitas blogg genomförs en intressant analys, BBC är inte vad det varit:

BBC gör ett stort nummer av att USA:s roll i världen ses som positiv av endast 29% mot 36% tidigare år [ett resultat som får självklar plats i såväl SVT:s som TV4:s nyheter]. Men denna siffra gäller bara för de 18 länder vari man gjort undersökningen tidigare år. Kollar man siffran för alla de 25 länder undersökningen omfattar i år är bilden en annan. Då har 51% en positiv bild av USA. Detta redovisar emellertid BBC som att 49% är negativa! Man väljer alltså att redovisa siffrorna på det sätt som framställer USA mest negativt.

Ja, detta är ett typexempel på det som är medievänsterns dagliga hjärntvätt av oss medborgare. Indoktrineringen i Orwells 1984 sker inte direkt via staten, utan via statsunderstödda medieföretag som pumpar ut förvrängda verklighetsbilder. Dag ut och dag in.


Lördag 2007-01-27 / 11.40 länk
RUDY GIULIANI HAR VITA HUSET INOM RÄCKHÅLL. Om det vore val idag är New Yorks förre borgmästare Rudolph Giuliani den mest trolige presidenten. Att han ligger i topp i opinionsmätningarna gör att han inte behöver stressa så som andra potentiella kandidater. Hillary Clinton fick starta tidigare än hon tänkt, eftersom Barack Obama var på väg att överglänsa henne i medierna. Men att Giuliani har väntat, och fortsätter att vänta med att göra stora framträdanden, har fått de nervösa politiska etablissemangen i Washington att undra om han verkligen tänker ställa upp.

Till New York Times, i Preparations Set, Giuliani Now Faces a Big Choice, säger idag den republikanske kampanjstrategen Kieran Mahoney om Giuliani och hans medarbetare:

- Sluta lyssna på vad de säger och titta på vad de gör. Giuliani är, faktiskt, en aktiv deltagare på marknaden i den meningen att han anställer politiska rådgivare och gör affärsmässiga beslut som är ekonomiskt skadliga men politiskt positiva.

Och att Rudy Giuliani njuter av att leka med pressen framgår av det tidningen rapporterar:

Även Giuliani själv gjorde vissa antydningar igår i New Hampshire när han vid handelskammarens middag sa att han kommer tillbaka till delstaten [som håller det första viktiga primärvalet] senare i år för att spela golf - eller av andra skäl.

Jag gillar Giuliani. Han har visat att han kan fatta tuffa politiska beslut. New York gick under hans 8 år som borgmästare från att vara en kriminellt belastad stad till en av världens säkraste storstäder. Antalet bilstölder, bostadsinbrott, rån och våldtäkter är idag lägre i New York per 100.000 invånare än i Stockholm.

Dessutom har han humor. Han är snabb som fan i repliken. Jag hoppas verkligen han ställer upp.


Lördag 2007-01-27 / 11.40 länk
SLUTSATS AV FÖRINTELSEN: STÖD ISRAEL FULLT UT. Det är idag FN:s minnesdag för Förintelsen. En massa vackra ord yttras om historien, som i grunden handlade om ett svek. Och genom att tala vackert om historien, begås ytterligare ett svek. Det är så lätt att tala om det som varit, som man inte kan ändra. Och så mycket svårare att i dagens verklighet stå upp för att det inte ska hända igen.

FN ägnar sig åt systematiska trakasserier mot Israel, inte minst i det nya rådet för mänskliga rättigheter. Där är Israel en stående punkt på dagordningen, likt en spottkopp. Allt medan att man struntar i grova övergrepp i Afrika och arabvärlden.

I Sverige skriver Leif Pagrotsky upprört om hur anslag till "Forum för levande historia" används, men lyfter inte ett finger för att göra upp med det egna socialdemokratiska partiets synnerligen obalanserade syn på Israel och nonchalans inför de hot landet utsätts för idag.

Mitt stöd för Israel beror på att jag gillar den minoritet som står upp för sin rätt, försvarar sig och utvecklar det mest demokratiska och fria landet i Mellanöstern. Som inte låter sig reduceras till offer, utan ser till att skapa sina egna livsvillkor och inte tvekar om att svara när våldsverkare anfaller.

Jag menar att upprördheten mot Israel idag beror på att judar inte längre låter sig vara offer. Enligt politiskt korrekt uppfattning i Sverige och Europa ska en minoritet vara offer som majoriteten kan tycka synd om, klappa på huvudet. Och därmed vara en källa till gott samvete när man säger sig hjälpa denna stackars minoritet, som är underlägsen oss andra. (Palestinierna gör allt "rätt" härvidlag, även om de egentligen tillhör regionens arabiska majoritet, med dess oljerikedomar.)

Israels folk vägrar bli majoritetens stackars offer. Man var det en gång på 1930- och 40-talen. Men aldrig mer. Nu försvarar man sig med en militär kapacitet som få kan mäta sig med. Och det är helt rätt! Så ska man agera när man utsätts för hot - inte vika ner, utan försvara sig till sista man och kvinna.

Att världen inte hårdare reagerar på Irans återkommande hot om att utplåna Israel från kartan, är ett bevis på att Europa och Sverige i handling inte tänker agera på annat sätt än under 1930/40-talet. Men Sverige och Pagrotsky är säkert villigt att om 50 år öppna ännu ett forum för historia som berättar hur Israel förintades av Iran. Ska judar överleva hänger det på deras egen försvarsförmåga. Så enkelt är det. Och att man försvarar sig inger respekt.


Fredag 2007-01-26 / 17.14 länk
NÅGRA ORD FRÅN JAY LENO... i Tonight Show:

• President Bush har bett kongressen om ytterligare 10 miljarder dollar för Afghanistan. 10 miljarder. Jag har en idé för folk i New Orleans: sätt turban på huvudet, kasta sten på varandra och ändra namnet till Kabul. Då får ni 10 miljarder dollar just like that.
• Under sin första presskonferens utomlands sa Hillary Clinton att hon anser att USA bör sända fler män till Afghanistan. Vilka män vill hon skicka? John Edwards och Barack Obama.
• Jag tror ni hört det här: John Kerry har sagt att han inte kommer att ställa upp i presidentvalet. Han sa att tiden inte var den rätta. Ni vet varför det inte är rätt tid? Det är valår!
• Det förekommer fortfarande kritik mot hur Saddam Hussein hängdes. Som jag ser det dog Saddam när han gjorde det han älskade - att se en avrättning.
• I en TV-intervju nyligen sa Hillary Clinton att hennes favoritfilm som liten flicka var "Trollkarlen från Oz". Favoritfilm under gymnasiet var "Casablanca". Sedan, när hon gift sig, blev det "Kill Bill".

Fredag 2007-01-26 / 17.14 länk
SATIR: ENGAGEMANG I PRESIDENTVALET. Signe Wilkinson reflekterar över hysterin kring unge senator Barack Obama, som ställt partikamraten Hillary Clinton i skuggan, så här ett år innan primärvalet börjar:

- Wow! Så här engagerad för en presidentkandidat har jag inte varit sedan Howard Dean!

(Dean hade höga opinionssiffror fram till dess det riktiga primärvalet började, då hans kampanj föll samman)


Fredag 2007-01-26 / 17.14 länk
S KU-ANMÄLER TSUNAMIBAND. Riksdagsledamoten och s-gruppledaren Britt Bohlin har, rapporterar Expressen, KU-anmält statsministern för de tsunamiband som den socialdemokratiska regeringen inte bara hemlighöll utan också givit order om att de skulle förstöras. Bara på grund av att någon tjänsteman bröt mot ordern finns uppgifterna kvar.

Är det några som borde ligga lågt om klantig och omoralisk hantering så är det socialdemokraterna.


Fredag 2007-01-26 / 15.34 länk
DANMARK POPULÄRARE BLAND MUSLIMER IDAG. Ekonomidelen i Berlingske Tidende kan idag meddela: Danmark mere populær efter Muhammed-krisen.

I flera muslimska länder ser man nu mer positivt på Danmark än före Muhammed-krisen. Turkiet, Egypten, Indonesioen och Malaysia ger nu Danmark högre poäng i fråga om de vill bo och arbeta i Danmark än före satirteckningarna.

Det visar en undersökning utförd bland 60.000 personer från hela världen om 36 länders image under tredje kvartalet 2006. Studien the Nation Brands Index är utförd av engelska analysfirman GMI som agerar rådgivare åt regeringar och organisationer om varumärken.

- Det kan förväntas att förhållanden med tiden vänder tillbaka till mer normala lägen efter en kris, men att folk blir mer positiva, det är rätt överraskande, säger Simon Anholt vid GMI.

Förklaringen kan vara att det faktiskt finns moderata muslimer i den muslimska världen som inte vill se fundamentalismen segra. I så fall borde den opinionen visa framfötterna och marginalisera extremisterna.

Det har tidigare rapporterats att bojkotten av danska produkter i Mellanöstern mer än väl vägts upp av ökad försäljning av danska produkter i bland annat USA.


Fredag 2007-01-26 / 15.16 länk
'HURRA! VÄST KAPITULERAR'. I Der Spiegel publiceras ett utdrag ur författaren Henryk Broders nya bok Hurra, Wir Kapitulieren (Wolf Jobst Siedler Verlag), "Hurray! We're Capitulating!"

Det är ovanligt att läsa en tysk som vågar vara så vass. Broder skriver:

För mer än tre årtionden sedan, 1972, hade den danske juristen och deltidspolitikern Mogens Glistrup en idé som gav honom omedelbart kändiskap. För att spara skattemedel föreslog han att det danska försvaret skulle avskaffas och en telefonsvarare upprättas i försvarsdepartementet som spelade upp följande meddelande: "Vi kapitulerar!" Det skulle inte bara spara pengar, argumenterade Glistrup, utan också spara liv i ett krisläge. På detta partipolitiska program blev Glistrups missnöjesparti det näst största i danska parlamentet 1973 års val.

Glistrup hade rätt idé, men han var ett antal år för tidigt ute. Nu är rätt tid att sätta upp hans telefonsvarare.

Henryk Broder jämför västvärldens agerande efter de danska Muhammedteckningarna med München 1938, då väst offrade Tjeckoslovakien för att blidka Tyskland:

Också idag tror européer att en fiende, som kan verka oövervinnerlig eftersom den föredrar döden framför livet, kan göras tillmötesgående genom gott uppförande, eftergifter och underkastelse ...

Objektivt sett var kontroversen med de danska teckningarna en storm i ett vattenglas. Men subjektivt var det en styrkedemonstration, och i kontexten av 'civilisationernas kamp' en övning inför allvaret (the real thing). Muslimer demonstrerade hur snabbt och effektivt de kan mobilisera massorna, allt medan den fria västvärlden visade att den ingenting har att kontra med - inget annat än rädsla, feghet och överdriven hänsyn till egna handelssiffror. Nu vet islamisterna att de har att göra med en papperstiger vars rytande ingenting annat är än ett meddelande på en telefonsvarare.

Ja, man kan ibland undra om Europa skulle ta en fight om det blev allvar, eller om man genast skulle underkastar sig slaveriet. Finns idag någon Winston Churchill som kan träda fram och rädda kontinenten? Och kommer USA att vara beredda att en tredje gång på mindre än 100 år att rädda Europa från sin egen dårskap?


Fredag 2007-01-26 / 10.16 länk
MEDIER VANA VID TOPPSTYRD S-REGERING. Södermanlands Nyheter förmedlar i ledaren En öppen debatt är inget tecken på krisläge en god analys av varför medierna så snabbt och gärna talar om sprickor i den borgerliga regeringen:

Mediernas längtan efter sprickor i regeringen går till överdrift. Birgitta Ohlsson och fp öppnar munnen lite och vips så är splittringen ett faktum.

Naturligtvis vore ännu en borgerlig regerings sönderfall en godbit för journalister. Men hetsen verkar handla om mer än det. Om ovana. Svenska journalister är vana vid socialdemokratiska regeringar. Hårt hållna ministrar, partipiskan enar fasaden, statsministern talar för alla.

En sådan regering har vi inte nu. Alliansen är ingen socialdemokrati. Vi har en regering bestående av ministrar från fyra partier. De kommer att säga och göra saker som inte är totalt förankrade. Partierna kommer vilja profilera sig – även om de tillhör alliansen.

Detta kommer (oftast) inte vara något att oroa sig över, utan tvärtom någonting bra. Mer av politiken kommer att formas inför våra ögon. Mer av meningsskiljaktigheterna och samarbetet kommer att synas.

Instämmer. Framför allt i frågor som inte är aktuella beslutsärenden är det bara bra att det förekommer diskussion i regeringspartierna, så länge det inte uppstår prestige och låsningar. Att framföra argument och förslag gör bara politiken bättre.


Fredag 2007-01-26 / 9.58 länk
SPRÅKET SOM BÄRARE AV IDENTITET. I Helsingborgs Dagblad bidrar Stephan Wagner med ett intressant och personligt ledarstick om modersmål med anledning av att Landskrona kräver att eleverna talar svenska på lektionerna, Språk som bärare av identitet:

Att tillägna sig språket är den viktigaste faktorn i en ny, självvald eller påtvingad, verklighet. Fråga gärna Karl Oskar i Vilhelm Mobergs utvandrarepos!

Just så.


Fredag 2007-01-26 / 9.35 länk
HUR VÄNSTERN FÖRLORADE KOMPASSEN. I Times har Christopher Hitchens recenserat en annan vänsterintellektuell, vars nya bok gör upp med vänsterns misslyckande efter 11 september, A man with a score to settle.

I sin bok What's Left?: How Liberals Lost Their Way är Nick Cohen mycket självkritisk. Hitchens skriver:

Att acceptera att fascism är värre än västerländska demokratier även när dessa demokratier leds av George W Bush eller Tony Blair, borde vara enkelt i teorin, men det är väldigt svårt att göra i praktiken när du är en stark motståndare till status quo.

Han skulle kunnat stanna vid detta. Det finns trots allt tusentals medelålders vänsteraktivister för vilka deras en gång revolutionära 'meriter' är allt de har kvar att visa upp under en livslång aktivism, och som inte kan se sina vänner i ögonen - eller kanske deras studenter - om de finner sig själva stödja ett krig utkämpat av brittiska och amerikanska soldater.

Jag tror det ligger fruktansvärt mycket i detta. De som i min närhet var gamla nog att vara emot Vietnamkriget drar alltid upp detta krig när vi talar om Irak. Och det hjälper inte hur mycket de medger att de faktiska olikheterna är fler än likheterna, de kan i sin egen själ inte tillåta att Irak är något annat än Vietnam. För vänsteraktivisterna handlar det inte om Irak 2006, utan om dem själva 1973. Man rättfärdigar sitt eget agerande då, inte vad som händer i verkligheten nu. Hitchens summerar:

De som agerar så här är inte alls 'anti-krig', utan tar instinktivt ställning för andra sidan i en konflikt där moral och civilisation står på spel.

Exakt. Det är därför jag så starkt går in för att försvara Irakprojektet. Det vore inte en förlust bara för irakierna om USA och Storbritannien misslyckas, utan i lika hög grad för den västerländska demokratin och friheten som vi känner den. En förlust av Irak är en förlust för västerlandets värderingar, för upplysningen, för mänsklighetens utveckling.


Torsdag 2007-01-25 / 18.40 länk
RAPPARE SOM HATAR POLISEN. Det är lätt att hålla med LUF-ordföranden Frida Johansson Metso som reagerar på att åklagare väckt åtal mot killar som rappat "alla i Landskrona hatar poliser", LUF på rapparnas sida. ”I litteratur, i pjäser, på film med mera finns mycket kraftigare kritik mot inte bara polisväsendet utan även politiker och samhället i stort.”

Men problemet är att LUF, likt alla andra etablissemang, bara säger A, inte B. Var går gränsen? Till radions P2 säger åklagaren, Rap-grupp riskerar dom:

- Du kan ju inte uttrycka dig olämpligt mot en invandrare och sedan åberopa yttrandefriheten, då kan du göra dig skyldig till hets mot folkgrupp. Du kan inte heller i yttrandefrihetens namn offentligen uppmana en folkmassa att begå brott, då kan du göra dig skyldig till brottet uppvigling.

Vad säger Frida Johansson Metso om dessa två exempel? Det är ju här vi närmar oss de brännbara och svåra konsekvenserna av principerna. Jag menar att det inte bara ska vara tillåtet att säga att ”profeten var pedofil”, man borde när argsinta reaktioner kommer på en sådan historisk tolkning kunna räkna med LUF:s och andras aktiva stöd. De ska inte sitta i radion och säga att ”Visserligen gäller yttrandefrihet, men man måste ägna sig åt självcensur för att inte kränka och uppröra muslimska grupperingar”.

Det åklagaren gör är att tillämpa etablissemangens urholkade yttrandefrihet, exempelvis formulerad under bokmässan i Göteborg i höstas då man mer betonade nödvändigheten av inskränkningar i yttrandefriheten än försvarade friheten. Att visa hänsyn till dem som möjligtvis kan känna sig kränkta och förolämpade är viktigare än att stå upp för principen om yttrandefriheten. De som, efter de danska Muhammedteckningarna, försvarar yttrandefriheten kallas numera "fundamentalister" av mediernas, förlagens och myndigheternas företrädare.

Åklagaren tillämpar denna nya, grova restriktion - om att varje yttring är förbjuden som någon kan känna sig kränkt av - inte bara när det gäller muslimer, utan också, som i detta fall, på poliser. Frågan som LUF borde diskutera är om man tänker stå upp för yttrandefriheten när det inte är politiskt korrekt.

Jag anser att man inom yttrandefrihetens principer kan säga att man hatar poliser på samma sätt som man ska kunna säga att profeten var pedofil. Eller att homosexuella handlingar är syndiga. Det är åsikter. Däremot ställer jag inte upp på att man framför hot, oavsett om det är i tal, bild, musik eller litteratur. Att framföra hot och uppmaningar till våld är handlingar, inte åsikter. De ska dömas som uppvigling. Ett brott som måste tas på större allvar och ge hårda straff.


Torsdag 2007-01-25 / 18.04 länk
KINA SOM GLOBAL MAKT VÄXER MILITÄRT OCH EKONOMISKT. Washington Post har en intressant rapport om Kina och hur landets agerande skapar påfrestningar i de globala systemen, China's Missile Message. Slutenheten gör det svårt att förstå vad kineserna är ute efter och ju starkare Kina blir desto större anledning till oro.

Kinas framgångsrika test av antirobotmissil har tänt en politisk storm då analytiker har försökt att förvissa sig om vem som i Kina visste vad och i vilket syfte testet skedde. Var Kinas diplomater ovetande om det? Var det en chansning för att tvinga ett motvilligt USA till förhandlingsbordet om förbud mot rymdbaserade vapensystem? Men denna diskussion bland kinakännarna och ickespridningsexperter riskerar att missa det verkliga budskapet som vapentestet förmedlade: kinesisk retorik förutan är Kinas växande betydelse kommer att göra landet lika störande och svårt att handskas med som alla andra globala maktfaktorer.

Ja, det är vanvett att Europa (såväl politiskt som medialt) är så totalt fixerat vid USA och att man bestämmer sin egen position enligt principen: alltid motsatsen till den amerikanska. Ur ett globalt perspektiv tillhör Europa och Nordamerika samma sfär av värderingar - frihet, demokrati, kapitalism. Vi har all anledning att hålla ihop mot de nya makter som växer sig allt starkare och som står för motsatsen: medborgerliga ofriheter, auktoritärt styre och avsaknad av fri konkurrens.

Eller vill Europa att Ryssland och Kina ska hålla i taktpinnen när globaliseringen fortsätter föra oss närmare och värderingsmotsättningarna kan komma att bli hårdare?


Torsdag 2007-01-25 / 17.34 länk
POSITIVA REAKTIONER PÅ OFFENSIVT BUSH-TAL. Svenska medier anstränger sig för att framställa det som att president Bush är "pressad" och "isolerad". Men CNN publicerar en helt annan verklighet om amerikanska folkets reaktioner, Poll: Viewers have positive reaction to Bush speech:

• 78 procent av tittarna reagerade positivt på presidentens tal,
• 67 procent anser att presidenten kan föra utvecklingen i rätt riktning
• 51 procent är övertygade om att USA kommer att nå målen i Irak

Det är grundfalskt att tala om en maktlös och isolerad president som får det här stödet.


Torsdag 2007-01-25 / 17.34 länk
HOLLYWOOD-VÄNSTERN ÖVERGER HILLARY CLINTON. Kändisarna i Hollywood brukar vara stora givare av kampanjbidrag till demokratiska partiet. Nu rapporterar ABC News att Steven Spielberg mfl har vänt sig till Barack Obamas kampanj istället för Clintons, Hillary's Hollywood Friends Switch Sides.

Det visar vilka problem med vänstern som Clinton kommer att få på vägen till sitt partis nominering. Jag gissar att hon, likt senatorn Joe Lieberman har lättare att bli valda när de möter hela väljarkåren, än när de behöver samla demokratiska partiets aktivister bakom sig. Jag skulle inte förvåna mig om Michael Moore-vänstern fäller henne, innan hon får möta en republikansk motkandidat.


Torsdag 2007-01-25 / 10.14 länk
USA-KOMMENTAR TILL SVENSKA NEJ-NEJ-NEJ-KANDIDATURER. En läsare berättar i mejl:

Jag befinner mig i USA och försöker förklara fenomenet med socialdemokratiska toppkandidater som tackar nej till partiledarskap. Åtminstone i Margots fall var det ju öppen gata. Vad drivs en politiker av som inte tar chansen att utöva maximalt inflytande??? Har de ingen övertygelse, ingen tro på sina egna ideer?

Intressanta amerikanska frågeställningar. Hur ska Sverige få något internationellt inflytande om våra företrädare är ljumma till sitt kall?


Torsdag 2007-01-25 / 9.40 länk
FUKUYAMA OM IDENTITET, IMMIGRATION OCH ISLAM. Den framstående filosofen Francis Fukuyama skriver en högst läsvärd huvudartikel i nästa nummer av Prospect Magazine, Identity and migration:

Moderna liberala samhällen har svaga kollektiva identiteter. Postmoderna eliter, särskilt i Europa, anser sig ha utvecklats bortom identiteter definierade av religion och nation. Men om våra samhällen inte kan hävda positiva liberala värderingar, kommer de att utmanas av invandrare som är mer säkra på vem de är.

Det här är en mycket viktig poäng som svenska etablissemang inte tagit till sig. Fukuyama har fått kritik, återgiven här i bloggen, för att tala om västvärldens identitetskris som en orsak till muslimsk extremism. Därför förklarar han i denna artikel mer ingående vad han menar. Förut, exempelvis när den amerikanska frihetsrevolutionen på 1700-talet etablerade mänskliga rättigheter, handlade det om att skydda individen från statliga övergrepp. Men dessa universella rättigheter för individen har i dag utmanats av rättighetskrav för grupper:

Multikulturalism - förstådd inte bara som tolerans av kulturell mångfald utan som ett krav på lagligt erkännande av rättigheter för etniska, religiösa och kulturella grupperingar - har nu etablerat sig i alla moderna liberala demokratier.

Detta strider mot den liberala tanken att människor ska ses för vem man är, vad man presterar och utifrån sin karaktär, inte utefter vilken stam eller familj man tillhör. Fukuyama skriver:

Varje persons sociala status har avgjorts av vad man presterade snarare än vad man tilldelats; den är en produkt av individens talang, arbete och ansträngning snarare än i vilken familj man råkar födas. Medborgarens livsberättelse har varit sökandet efter uppfyllande av inre strävanden snarare än att uppfylla komforma uppgifter reglerade av familj, släkt, klan eller präst ... I traditionella muslimska samhällen skapas individens identitet utifrån vilka föräldrarna är och den sociala miljön; allt - från släkten och den lokala imamen till strukturen på staten - förankrar den egna identiteten i en viss variant av islamisk tro. Det är inte fråga om valfrihet.

Traditionella muslimska samhällen skapar alltså identitet genom tillhörighet. Denna starka identitet krockar med väst:

Moderna liberala samhällen i Europa och Nordamerika tenderar att ha svaga identiteter; många hyllar sin egen pluralism och multikultur och argumenterar i praktiken att deras egen identitet är att inte ha någon identitet. Men faktum är att nationella identiteter fortfarande existerar i alla dagens liberala demokratier. Dessa nationella identiteters natur är dock olika i Nordamerika och Europa, vilket kan förklara varför integration av muslimer är så svårt i länder som Holland, Frankrike och Tyskland.

Fukuyama påpekar att även om det inte är politiskt korrekt att erkänna det, så ligger identiteten i Europa i etnicitet, medan den i USA ligger i politiska värderingar om frihet. Amerikan är den som sluter upp bakom dess nationella värderingar om frihet. Annat är det i Europa:

Så trots att alla europeiska länder har samma form av formella, politiska medborgarskap som USA, är det svårare att skapa samma känsla av jämlikhet hos nya medborgare eftersom kraften i den etniska tillhörigheten är stark ... Holländska samhällen har varit multikulturella utan att vara assimilerande.

Detsamma gäller Sverige. Fukuyama pekar på det europeiska hyckleriet, även om han inte uttrycker det så. Jag menar att integrationen inte fungerar därför att etniska svenskar inte erkänner att det finns en svensk identitet, där under ytan. Man låtsas att den inte finns, och hävdar att det finaste av allt är att inte ha någon identitet.

Det får två konsekvenser: man kan inte assimilera nya människor in i den svenska kulturen om man stängt dörren och sagt att den inte finns. Därför känner sig invandrare utestängda.

Om man inte erkänner att man har identitet, finns nu många människor i Sverige och Europa som har bakgrund i mycket starka identiteter, som de kan använda för att utmana vårt synsätt om att vi inte har någon. Om vi inte har någon, varför inte anta identiteter från Mellanöstern? Är det inte just det terroristerna tror, att de kan få väst att anta en identitet, eftersom de säger sig ingen ha?

Jag menar att vi ska erkänna vår identitet, vara stolt över den, vårda den på ett sådant sätt att den förenas med det moderna liberala samhällets grundläggande princip om att varje individs framgång ska bero på eget arbete, på vem man är - inte vad man är.


Onsdag 2007-01-24 / 15.00 länk
LO:s BEGRIPER INTE FÖRETAGANDE. På DN-Debatt idag avslöjar LO-ekonomerna att de ingenting begriper om företagande. PJ Anders Linder visar i sin blogg hur LO tänker:

Även om det nu skulle stämma att nya företag är mindre produktiva än gamla, ska det då leda till slutsatsen att det är olyckligt med nyföretagande. Eh? Det är som att hävda att barnafödande drar ned kunskapsnivån i samhället, eftersom spädbarn inte kan alfabetet.

Onsdag 2007-01-24 / 10.37 länk
SAHLIN OCH AFTONBLADETS SNABBA LOJALITETSBYTE. I Tidningen Ångermanland gör ledaren en intressant iakttagelse om hur snabbt mediernas sympati kan flytta från en partiledarkandidat till en annan:

Aftonbladet, som ju är socialdemokratisk på ledarsidan, förde först fram Carin Jämtin som sin kandidat till partiledare och gav henne sitt fulla stöd. Sedan förklarade Carin Jämtin att hon inte vill lämna posten som oppositionsborgarråd i Stockholm.

Nu hyllar Aftonbladet i stället Mona Sahlin som den bästa tänkbara partiledaren. Hon ”kan vinna val” och säkert också klara striden mot Fredrik Reinfeldt om statsministerposten 2010.

Hur trovärdig är Aftonbladets ledarredaktion i dessa turer? Tror de på Mona, egentligen? Själv misstänker jag att detta kan spegla hur tunn och ytlig uppbackningen av Mona Sahlin faktiskt är inom Rörelsen...


Onsdag 2007-01-24 / 10.17 länk
STATSRÅDEN BÖR PROFILERA MERA. På tal om "sprickan" i regeringen, som medierna kallar det så fort ett borgerligt statsråd tar upp en politisk diskussion som inte är förberedd och beslutad av regeringen, skriver Upsala Nya Tidning, Profilering skadar inte samarbetet

Samtidigt behöver det nog sägas att Alliansens största problem i dag knappast är att partierna profilerar sig för mycket - utan att de inte profilerar sig alls och att den kontinuerliga idéutveckling som behövs med sikte på nästa val stannat av.

Ja, och om fler statsråd gör som Lars Leijonborg och tar upp en diskussion i ämnen som inte omedelbart föreligger för avgörande måste medierna sluta tramsa om sprickor. En aktiv regering som stöter och blöter framtidsfrågor är vad vi behöver, med aktiva, nyfikna och engagerade ministrar.


Onsdag 2007-01-24 / 10.07 länk
STATSMINISTERN TILL DAVOS. Östgöta Correspondenten uppmärksammar i sin ledare att World Economic Forum startar sin konferens idag i schweiziska Davos, Minglande makthavare i Davos. Omkring 2 500 personer i politik, media, näringsliv och andra kändisar möts. Bland dem Sveriges statsminister:

Desto mer positivt är att Sverige äntligen kommer att representeras av sin statsminister. Carl Bildt var en flitig gäst i Davos och Ingvar Carlsson fanns på plats 1995. Men eftersom Göran Persson aldrig prioriterade det ekonomiska toppmötet är Fredrik Reinfeldts deltagande högst välkommet.

Ja, även om det mest handlar om minglande, så är det intressant att se vad som rör sig i huvudet på de här människorna. Jag hoppas att Jay Nordlinder på National Review fortsätter sin tradition att ge giftiga kommentarer om skeendet i konferenslokalerna och korridorerna. (se exempel i bloggen från tidigare år: 2004, 2005, 2006)


Onsdag 2007-01-24 / 04.07 länk
BUSH: VI STÅR UPP FÖR FRIHET. ”Inget är viktigare i denna stund i historien att segra i Mellanöstern. Jag ber om ert stöd för våra soldater så att de kan lyckas i sitt arbete.” President Bush står fast vid sin doktrin i sitt årliga tal i kongressen om läget i nationen. Ambitionen att skapa en friare värld ligger fast.

En nyckelmening från den republikanske presidenten till den numera demokratiskt styrda kongressen lyder: ”Vad ni än röstade för, röstade ni inte för misslyckande” (Whatever you voted for, you didn't vote for failure). Med detta vill han understryka att man borde ha samma mål.

Det var ett robust tal, med smarta taktiska finneser i formuleringarna, som la ut presidentens syn på inrikespolitiken och utrikespolitiken. Nytt var hans tydligare vädjan till kongressen att ge honom tid att lyckas med sin nya plan för Irak.


Tisdag 2007-01-23 / 17.48 länk
MEDIERNA: MODERAT DOMINANS OCH SPLITTRING - SAMTIDIGT. Det är lustigt att följa medielogiken denna dag, efter det att utbildningsminister Lars Leijonborg skrivit debattartikel om mediepolitiken. DN anser: Presstöd splittrar alliansen och i radions Studio ett heter det att efter Leijonborgs utspel ”verkar den tidigare så eniga Alliansregeringen inte alls så enig längre”.

I samtalet upprepar man journalisternas tröttsamma mantra att moderaterna dominerar samtidigt som man hävdar att folkpartiet nu skapar splittring. Hur kan man inta dessa positioner samtidigt? Någon måtta på utfallen mot regeringen får det väl ändå vara. Antingen dominerar m och då är de tre andra tysta och lydiga, eller så finns det ingen dominans. Leijonborgs utspel är ju ett bevis på att m inte alls dominerar regeringen.

Jag tycker det är utmärkt partiledarna deltar i samhällsdebatten, och inte reducerar sig till att vara rapportörer av vad som beslutats på senaste regeringssammanträdet.

Och det är knappast tal om någon splittring eftersom radion i nyhetssändningar meddelar: Många partier vill se konkurrens för Ekot och kulturministern, ansvarig för mediefrågorna, säger Bra att fp drar i gång debatten.

Alltså, det är varken moderatdominans eller splittring i regeringen.


Tisdag 2007-01-23 / 15.38 länk
HITCHENS: UPPGÖRELSEN MED ENKELRIKTAD MULTIKULTURALISM HAR BÖRJAT. Den världskände intellektuelle kolumnisten Christopher Hitchens recenserar ny bok av en annan mycket framträdande debattör, Mark Steyn, i New York-baserade City-Journal, Facing the Islamist Menace. När två så vassa hjärnor brakar samman i vår tids viktigaste fråga slår det gnistor.

I boken America Alone - The End of the World as We Know It menar kanadensaren Mark Steyn att hela Europa står inför samma utveckling som Bosnien fram till 1990-talet:

Varför kollapsade Bosnien och drabbades av den värsta slakt Europa upplevt sedan andra världskriget? Under de trettio åren fram till sammanbrottet, hade de serbiska bosnierna minskat från 43 procent till 31 procent av befolkningen, medan de bosniska muslimerna ökat från 26 procent till 44 procent. I en demokratisk era kan du inte undgå demografins makt - utom i inbördeskrig. Serberna räknade ut det - vilket också övriga européer kommer att göra i sinom tid: om man inte kan överträffa fienden i egna födelsetal (outbreed the enemy), döda dom. Problemet som Europa möter är att Bosniens demografiska profil nu är modellen för hela kontinenten.

Hitchens ger Steyn rätt i att européerna ignorerar den demografiska aspekten: de sekulära västerlänningarna föder allt färre barn, medan muslimska familjer fortsätter att ligga på mycket höga födelsetal. Och Hitchens pekar på att vissa muslimer själva ser detta som deras styrka:

Inte heller kan det råda någon tvekan om att demografin som potentiellt vapen blivit närvarande genom islamisterna själva. Många som, likt mig, öppet kritiserat islamism blir varse om anklagelser för att ha 'förolämpat en miljard muslimer'. Ett vagt men uppenbart hot ligger i denna absurda anklagelse, och i många delar av Europa skrämmer det redan politiker.

Jag tänker osökt på Laila Freivalds som huvudstupa censurerade hemsida och skickade brev till muslimska politiker med ursäkter och löften om att avskaffa yttrandefriheten i Sverige.

Men Hitchens menar att Steyn ändå begår samma misstag som Oriana Fallaci: att se den muslimska befolkningen som en enhet. Islam är en fragmenterad religion där man inte sällan dödar muslimer som tillhör fel fraktion (shia mot sunni mm). Och lite förenar en somalisk muslim med en turkisk, iransk eller algerisk, skriver Hitchens, som också påpekar att många muslimer som kommit till sekulära Europa har gjort det för att slippa islam.

Och det är här Hitchens når sin vanliga briljans, när han menar att Europa i sin ”kulturella masochism” och ”enkelriktade multikulturalism” går fundamentalisternas ärenden genom att ursäkta vilka övergrepp som helst i islams namn. Det är ju ett svek mot sekulära muslimer att göra extremister till deras talesmän. Hitchens skriver:

Europas multikulturella talesmän, många av dem sociala myndigheter och många kyrkor, behandlar de mest militanta muslimerna som denna minoritets 'verkliga' talesmän ... detta synsätt underminerar marken för sekulära muslimer.

När jag skriver detta får vi ett dagsfärskt exempel på svenska myndigheters enkelriktade multikulturalism: skolverket har beslutat att det är religiös diskriminering att förbjuda slöja i friskolor. Detta trots att koranen på inget sätt föreskriver slöja, som istället är ett verktyg för fundamentalisterna att avskärma kvinnor. Det är därför Turkiet haft slöjförbud i offentliga lokaler sedan 1920-talet. Men i Sverige är det fundamentalisternas utgångspunkter som gäller.

Skolverkets beslut är inget annat än stöd för extremism, och ett finger i vädret för sekulära muslimer som likt turkar gör skillnad mellan religion och stat.

Men Hitchens ser i Storbritannien tecken på att man åtminstone där kommit längre. Några av de personer som Mark Steyn i sin bok attackerar för undfallenhet, kan Hitchens visa har ändrat sig sedan boken skrevs. Förre utrikesministern Jack Straw, vars hållning i konflikten om de danska Muhammedteckningarna var undfallande (även om han inte gick lika långt som sin kollega Freivalds), har det senaste året kraftigt ändrat ton.

Jack Straw höll, som gruppledare i parlamentet, i december ett tal där han sa att han inte längre tolererar att muslimska kvinnor kommer in på hans kontor i slöja. Hela labourpartiet har, enligt Hitchens, svängt i en mycket hårdare attityd mot det Hitchens kallar "enkelriktad multikulturalism". Alltså att västerlänningar ska gå på tå för varje möjlig "förolämpning" mot muslimer, medan muslimer anses kunna avvisa varje hänsynstagande till kristna, judiska, hinduiska eller sekulära uppfattningar.

Också novellisten Martin Amis får kritik av Steyn för undfallenhet, medan Hitchens pekar på en aktuell intervju i London Times där Amis nu säger:

Det är definitivt angeläget - känner du inte samma sak? - att säga: 'muslimska grupper måste lida till dess de får sitt hus i ordning.' Vilket sorts lidande? Att inte låta dem resa. Deprotation, ligger inte långt borta. Begränsa friheter. Visitera folk som ser ut att komma från Mellanöstern eller Pakistan ... De hatar oss för att vi låter våra barn ha sex och dricka alkohol - well, de har att stoppa sina barn från att döda folk.

Hitchens känner både Straw och Amis personligen och känner dem som stora humanister. ”För fem år sedan hade det varit otänkbart att någon av dem gjort kritiska uttalanden om muslimsk klädsel, och ännu mindre använda termer som deportation.”

En tredje intellektuell som Hitchen lyfter fram som tecken på att en omsvängning är på gång, är författaren Sam Harris som i september skrev i Los Angeles Times: ”Samma misslyckande för vänstern är uppenbart i västra Europa, där multikulturell dogma gjort det sekulära Europa mycket långsamt i sin reaktion på det växande problemet med religiös extremism bland immigranter.”

Hitchens svar på det hot västvärlden möter är att omedelbart sluta ursäkta den krypande islamiseringen. Det gäller att inse att väst, tillsammans med Indien, står under attack av muslimsk fascism.

Jag undrar hur länge det ska dröja innan dessa insikter ska nå våra svenska politiska och mediala etablissemang. Jag kan villigt erkänna att jag inte tagit upp detta buskap om jag inte kunde stödja mig på globalt respekterade intellektuella författare som Hitchens, Steyn och på kolumner i världens största tidningar, som Los Angeles Times. För hade jag inte gjort det, hade varje svensk politiker kallat mig allt möjligt otrevligt. Bara i skydd av dessa internationella storheter vågar jag som svensk yppa dessa för vår framtid så stora och svåra problem. Så illa är klimatet i Sverige.


Tisdag 2007-01-23 / 11.34 länk
FÄLLDIN MER LIBERAL ÄN BOHMAN OCH AHLMARK. I Claes Arvidssons biografi Olof Palme - med verkligheten som fiende skildras med automatik också de främsta motspelarna, och när löntagarfonderna avhandlas framgår att delar av borgerligheten först var med på noterna:

Sett i relation till den politiska konfrontationen som LO:s löntagarfondsbeslut utlöste, kan försöket [av Palme] att göra systemskiftet till pragmatisk problemlösning framstå som dömt att misslyckas. Palme hade dock kunnat hysa hopp om att komma överens med borgerligheten ... 1968 hade folkpartiet dammat av tankarna från 1950-talet på att införa ett vinstandelssystem ... Gösta Bohman välkomnade [s-fp överenskomna] utredningen: 'enligt vilken statsmakterna nu bör för sin del medverka till en rättvis och rimlig lösning på hur löntagarna skall få inflytande och del av förmögenhetstillväxten i företagen.' (s 205-209)

Det var Thorbjörn Fälldin som satte ner foten mot fonderna:

Vid centerns riksting i juni 1976 var partiledaren Thorbjörn Fälldin glasklar när han konstaterade att 'icke i något land där socialismen genomförts har man kvar de fri- och rättigheter som svenska folket sätter sådant värde på'. Det var löntagarfonderna han syftade på ...

Först 1978 tog SAF med Curt Nicolin som orförande och Olof Ljunggren som vd - och med småföretagen som pådrivande kraft - avstånd från tanken på att införa några som helst löntagarfonder. (s 208-209)

Det är här lätt att inse varför Fälldin var den främste motståndaren mot Palme. Men likt så många stadsliberaler har Claes Arvidsson svårt att uppskatta Fälldin. I flera stycken i boken framstår det som att Arvidsson känner större frändskap med Palme än Fälldin.


Tisdag 2007-01-23 / 11.14 länk
PALME DREV BORGERLIGA ÅT VÄNSTER. Det är alltid kul att läsa genomarbetade texter som förklarar en tidsanda. I Arvidssons Palme-bok framgår 1970-talets extrema vänstervind med all önskvärd tydlighet.

Också på den borgerliga sidan handlade spelet om att bjuda högst ... När Palme efter valet 1973 presenterade ett stimulanspaket i högkonjunktur bjöd oppositionen över. Centerledaren Thorbjörn Fälldin ville spendera 600 miljoner kronor mer än regeringen på sysselsättningsskapande åtgärder ... [Moderaterna] avvisade uppgörelserna på Haga. Motiveringen var inte att politiken var alltför expansiv, utan att den var åtstramande. (s 231)

Hemska tider.


Tisdag 2007-01-23 / 10.24 länk
PALME SOM OPPOSITIONSLEDARE. Ett citat ur Claes Arvidssons bok som utkommer idag:

Trots att oppositionsledaren anklagade Fälldin [1979-81] för att ha givit Sverige världens sämsta statsfinanser var det fortsatta besparingar som ledde till kritik av Fälldin [1981-82]. (s 190)

Snacka om motsägelse.


Tisdag 2007-01-23 / 10.24 länk
OLOF PALME - EN DRÖMMARE? Det är en välvillig biografi som Claes Arvidsson idag utkommer med, Olof Palme - med verkligheten som fiende (Timbro).

Arvidsson har helt klart haft ambitionen att ge en allsidig, balanserad biografi om den mest kontroversielle svenske politikern i historien. Jag får nästan känslan att Arvidsson har velat åstadkomma en uppslagsbok om Palme - saklig och tolkande utifrån Palmes perspektiv.

I vissa delar är det klokt, som när Palmes utrikes- och säkerhetspolitik kartläggs (mer om det senare blogginlägg). I de frågorna har vi i Sverige inte haft en sund diskussion och för att få en sådan behöver först fakta om förut hemliga strategier sammanställas och ordentligt komma fram i ljuset. Det bidrar Arvidsson till.

Men när det gäller svensk inrikespolitik tycker jag kartläggningen står i vägen för att fördjupa analysen om vad Palme gjorde med Sverige. Jag hade velat se mer om skeender som nu mer summariskt blir förbisprungna, för att ta upp utrymme med sådant som är allmänt bekant, iallafall för oss som var politiskt aktiva under 1980-talets början.

Det jag skulle vilja se mer av är resonemang om varför Olof Palme 1983 kallade Europadomstolen för en "lekstuga". Arvidsson skriver:

Europadomstolen för mänskliga fri- och rättigheter är sista instansen för människor som anser sig ha fått sina rättigheter kränkta av staten. Palme blev överprövad. Han tyckte inte om det.

All makt korrumperar, sade Lord Acton. Inte i Sverige, svarade Palme. Men det gjorde den absolut. De skandaler som är förknippade med honom är av så allvarlig art att de numera skulle ha fällt statsministern. Domen kan verka hård, men i själva verket var hans tid vid makten ett klassiskt exempel på behovet av maktdelning och regeringsskiften. (s 520)

Men istället för att utveckla detta intressanta och viktiga tema skyndar Arvidsson vidare till andra teman. Och i bokens sista rader skriver han om Palme att han var ”en svensk drömmare” (s 546). Jag tycker inte det går ihop med den maktkorrumption Arvidsson tidigare antytt, men förklarar det: ”Han var en ideologisk politiker och under vänsterblommningen var han en revolutionär reformist. Han stod fast förankrad i den politiska vardagens behov av att lösa praktiska eller taktiska problem.” Var han? Jag har ju en annan bild, inte minst från Kjell-Olof Feldts memoarbok Alla dessa dagar, av att Palme struntade i "detaljerna", exempelvis i hur de historiska avregleringarna av ekonomin på 80-talet genomfördes.

Nej, bilden av maktspelaren är den enda som ger en klar och logisk förklaring till Olof Palmes agerande. När statsminister Palme säger "lekstuga" om rättsväsendet - då är det den äkta Palme. Maktmänniskan. Det är den förklaring jag ser till varför Palme inte går marxisterna till mötes. Inte att han var pragmatiker i meningen att han brydde sig om vad liberaler och borgerliga tyckte, utan att han var rädd att det skulle innebära förlust av den älskade makten. Vilket ju också hände när norrlandsbonden Thorbjörn Fälldin vred statsmakten ur händerna på Palme.


Måndag 2007-01-22 / 18.34 länk
EU-KONSTITUTIONEN: STARTA NY PROCESS MED TVÅ ALTERNATIV. Göteborgs-Posten har helt fel i dagens ledarartikel, Merkel tar täten, där man förespråkar att Sveriges riksdag ska ratificera förslaget som röstat ner i folkomröstningar i två medlemsländer.

Förre franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing utformade en gaullistisk konstitution där allt flyter, och där inga garantier finns om att EU-nivån inte kan lägga sig i precis allt. Det är en konstitution som ger eliten all makt att göra som den vill, bara eliten i alla länder är överens.

Fransmän är helt enkelt olämpliga att skriva konstitutioner. Sedan USA:s frihetsrevolution och självständighet 1789 har den amerikanska unionen haft en och samma konstitution. Allt medan Frankrike sedan sin revolutionen 1789 har har haft inte mindre än 15 konstitutioner!

EU behöver en sammanhållen grundlag. Men den bör vara exakt motsatsen till Giscard d'Estaings. Den bör bygga på federalismens princip och i sten skriva in vad unionen inte får lägga sig i, det som ska förbli nationernas ansvar.

Här i bloggen har det tidigare föreslagits att ett motförslag till Giscard d'Estaings gaullistiska konstitution borde tas fram - en kort, koncis federal grundlag. Sedan borde en gemensam folkomröstning över hela Europa hållas på samma dag där det nuvarande socialistiskt-gaullistiska förslaget ställs mot en minimalistisk konstitution på federal grund.

Fördelen är att då får Europas folk avgöra unionens inriktning, inte bara säga nej till dåliga förslag. Dagen efter en sådan folkomröstning har EU en konstitution som gäller och som har legitimitet.

Se mer i bloggen: Konstitutionen behöver motförslag, Skiss på federal konstitution, Ett omoget Europa.


Måndag 2007-01-22 / 18.34 länk
CLINTON TILL ANGREPP PÅ MOTKANDIDATERNA. Hillary Clinton har rivstartat sin kampanj, även om hon ännu inte formellt tillkännagivit sin kandidatur i presidentvalet. I går gick hennes kampanj till angrepp på motkandidaterna i ett brev till massmedierna, rapporterar Newsday i Clinton's camp fires first salvo.

Clintons chefstrateg Mark Penn påpekar att de två tidigare demokratiska presidentkandidaterna - John Kerry och Al Gore (som båda kan komma att ställa upp igen) - visserligen fick högt förtroendebetyg av folket i början, men ”idag är betydligt mer polariserande och ogillade på nationell nivå”. Detta angrepp sker för att neutralisera medieskriverier om att Hillary Clinton är en polariserande politiker med hög andel väljare som ogillar henne.

Penn går också till angrepp på Barack Obama: ”Vissa kommentatorer ser till opinionsmätningar för kandidater som ännu inte varit i hetluften, och säger att de kanske har en bättre chans. Historien visar det motsatta.” Också här ett försök att få medierna att sluta peka på den snabbt växande populariteten som möter Barack Obama, som bara suttit i senaten i två år.

Brevet avslutas med att hävda att "Hillarys stöd bland demokrater växer, medan andra tappar fart eller förlorar stöd."

Jag tycker brevet är märkligt. Det andas desperation. Varför tror inte Clinton-kampanjen att medierna själva skulle upptäcka om Clinton hade starkt och växande stöd? Och att gå till angrepp på partikamrater för så ytliga saker framstår för mig som onödigt. Varför diskuterar hon inte sakpolitik? Nej. Det är något som gör henne orolig.


Måndag 2007-01-22 / 18.34 länk
BUSH, CLINTON, BUSH... CLINTON?. Som bloggen tog upp igår, växer en olust fram i USA mot att två familjer prenumererar på presidentämbetet. Idag skriver professor James Burkee i Los Angeles Times, Anyone but a Bush or a Clinton.

Vem som helst utom en ny Bush eller Clinton! Det kan bli svårare för Hillary Clinton än hon räknat med. Se mer om demokratiska kandidater i Johan Ingarös blogg.


Måndag 2007-01-22 / 11.10 länk
SVERIGE I EU-BAKVATTEN OCKSÅ OM ÖPPENHET. När jag röstade för EU-medlemskapet 1994 trodde jag att Sverige skulle vara aktivt i EU. Under 12 år har vi sett hur Sverige förmodligen varit det mest passiva och underdåniga landet av alla, med mindre inflytande än Luxenburg. Jag skäms över att se den svenska flatheten i EU.

Inte ens när det gäller öppenhet har Sverige varit pådrivande. Nej, våra ministrar och kommissionärer har agerat lydiga redskap för Frankrike och andra. Sverige har suttit med vid bordet, men tigit som en mus. Det är därför logiskt att svenska folket frågar "vad i helvete har vi har där att göra?".

Idag skriver Guardian om att den största informationsrevolutionen i EUs historia är på väg, So that's where the €100 billion went. Men inte ett ord om "informationskommissionär" Margot Wallström. Hon existerar inte. Har hon haft något med processen att göra? Istället är det avhoppade brittiska kommissionärsmedarbetare och danska journalister som legat i framkant för att tvinga ut information ur EU.

Nu är offentlighetsprincipen inte så bra och effektiv som vi i Sverige vill tro. I Sverige ser vi hur statstjänstemän slutat anteckna på papper, eftersom informationen kan bli offentlig. Det gör att dokumentationen kring beslutsfattandet på 2000-talet förmodligen är sämre i staten än på 1800-talet. När allt kommer omkring kanske det ändå är bättre med hemliga promemorior, som när de blivit historiska blir kända, än ingen dokumentation alls.

Men när det gäller vilka personer, organisationer och företag som tar emot EUs skatteresurser som bidrag, då är det en information som självklart ska vara offentlig. Men så är det inte i EU. Hur bidragen fördelas och till vem är hemligt. Det resulterar naturligtvis i korruption och bedrägeri.

År 2000 tog britten Jack Thurston, medarbetare till jordbrukskommissionären, det första initiativet till att sammanställa information över bidragsmottagare. Denna lista hemligstämplades dock under Data Protection Act. När Thurston slutat inom unionen publicerade han en rapport för tankesmedjan Foreign Policy Centre där han krävde att beslut om ekonomiska bidrag skulle bli offentliga.

Danske journalisten Nils Mulvad använde sig av den danska lagen om offentlighetsprincipen (Danish freedom of information act) för att kräva ut information. Efter att envetet legat på vann han framgång 2004 för sin sak och Danmark blev det första EU-landet att offentliggöra utbetalningsuppgifter. För detta röstades han förra året fram som mottagare av priset "European Journalist of the Year". Guardian rapporterar vad EU nu tänker göra:

Under kommande två år ska, efter ett historiskt beslut av ministerrådet och europaparlamentet, det största offentliggörandet av statshemligheter ske sedan bildandet av unionen. Alla 27 EU-länder kommer att släppa uppgifter om de 100 miljarder euro som delas ut i bidrag varje år och som finansieras av Europas skattebetalare.

Hemlighetsmakeriet beror inte på att man vill skydda små jordbrukare som tar emot bidrag, utan de stora och mäktiga som tar betydande del av EU-bidragen. Artikeln nämner Arla, som misstänks få mer i EU-bidrag än vad man tar in i försäljning av mjölk och mjölkprodukter.


Måndag 2007-01-22 / 11.10 länk
DN HAR UPPTÄCKT ATT FACKET INTE GILLAR STOPPLAGEN. I valrörelsen och också i Göran Perssons sista partiledardebatt drev socialdemokraterna frågan om förbud mot privat vård hårt. Stopplagen försvaras som en rättvisereform. I dag skriver Henrik Brors i sin DN-kolumn (ej online) att inte ens LO-förbundet Kommunal står bakom dessa socialistiska övertoner.

För oss som följt med i sjukvårdsdebatten har det länge varit känt att exempelvis Kommunal inte har något emot sjukhus ägda av börsnoterade aktiebolag, som S:t Görans sjukhus i Stockholm. När jag gjorde min rapport om sjukhuset 2003, Dogmatism som knäcker sjukvården, var en av slutsatserna att fackföreningarna, vars medlemmar finns i verkligheten, har mycket mindre emot privata aktörer än socialdemokratiska politiker.

På S:t Göran upptäckte även LO-facken att det var mycket lättare att föra dialog med en privat arbetsgivare än med landstingsbyråkratin. Det fanns en vd som hade makten att säga ja eller nej, medan det i landstinget finns uppemot 20 chefsnivåer över undersköterskan, som ständigt överprövar varandras beslut eller inte vågar komma till något beslut alls.

Men det är ju bra att DNs läsare påminns om att socialdemokraterna i stopplagen driver en socialistisk politik som inte ens facket ställer upp på. Därför kanske det säger något när nu också Mona Sahlin säger "Nej, nej, nej" till att upplösa stopplagen. Hennes kommentar till den borgerliga regeringen liberaliserade sjukvård blir "Det här gör mig skitförbannad!"


Förra veckans blogg