Söndag 2007-01-21 / 23.10länk VÄNSTERN STÅR INTE LÄNGRE UPP MOT FASCISM. I brittiska prestigetidningen Observer skriver en av dess vänsterintellektuella kolumnister, Nick Cohen, den bästa artikeln jag läst hittills i år. Han gör på drygt 36.000 tecken upp med vänsterns relativism på ett förkrossande sätt. Jag gör några utdrag här, men alla borde läsa den i sin helhet: Don't you know your left from your right?
Cohen menar att vänstern kunde ha fel i enskildheter, men att han länge tyckte att vänsterns underliggande målsättning alltid var god:
Även när vänstern på 1980-talet hade fel - som när man krävde ensidig kärnvapennedrustning - stod man ändå för något gott. Det må ha varit dåraktigt att tro att diktaturer skulle överge sina vapensystem om Storbritannien gjorde sig av med sina, men det var inte ondskefullt ...
Vänstern var fortfarande moraliskt överlägsen. Även när miljoner människor mördades och tiotals miljoner förslavades och förödmjukades [av Sovjet och Kina], var 'roten' till dessa obeskrivliga brott de perverterade och nobla socialistiska idealen ...
Den konsekventa antifascismen bidrog starkt till vänsterns presige under andra halvan av 1900-talet. En gloria av moralisk överlägsenhet fanns över kampanjerna mot rasism, religiös fanatism och nynazism, och de ledande rösterna tillhörde i regel vänstern. Trots alla övergrepp och missgrepp som begicks i dess namn, så drevs vänstern av dygder; man stod konsekvent upp mot fascism. Efter Irakkriget, tror jag inte någon rättvis bedömare kan säga att man gör det längre.
Jag håller helt med Nick Cohen om att Irakkriget står för vänsterns totala moraliska sammanbrott. Han förklarar:
Vänsterns uppenbart ärliga engagemanget att hjälpa irakierna försvann i det ögonblick Saddam invaderade Kuwait i augusti 1990 och blev Amerikas fiende.
Cohen kunde inte förmå sig att gå med i antikrigsdemonstrationerna mot Kuwaitkriget eftersom han kände araber som bar knappar med texten "Befria Kuwait". När de frågade Cohen varför vänstern ansåg det rätt av Saddam att ta kuwait-borna som gisslan, ansåg Cohen att de hade en poäng. När sedan Irakkriget 2003 kom noterade Cohen:
Alla jag respekterade i det offentliga debatten var vilda motståndare till kriget, och jag slogs av hur deras omtanke om Irak inte innebar vänligheten att tala med irakierna ... Jag antog att man, när kriget var över, skulle hjälpa irakierna att bygga upp demokrati, även om man fortsatte att kritisera Bush och Blair ... Jag väntade mig att vänstern skulle erbjuda kvalificerat stöd till det nya Irak, och jag väntade förgäves, för något stöd kom aldrig.
Trots att element i den gamla förtryckarapparaten i Baathpartiet fortsatte att, tillsammans med al-Qaida, bekämpa demokratisering och mänskliga rättigheter, kvinnornas rätt och homosexuella, gjorde vänstern ingenting. Cohen inser nu att det var en utopi att hoppas att vänstern skulle kunna kritisera Bush, men samtidigt stå upp för frihet för andra. Han frågar:
Varför är det vänstern som ursäktar militanta islamister som motarbetar allt det vänstern står för? ... Varför var det män och kvinnor i vänstern som, efter det amerikansk-brittiskt ledda kriget i Bosnien och Kosovo mot Slobodan Milosevics etniska rensning, förnekade existensen av serbiska koncentrationsläger? ... Varför är Palestina en stor sak för vänstern, men inte Kina, Sudan och Zimbabwe? Varför kan de som säger sig stödja Palestina inte tala om vilken sorts Palestina de vill se? ... Och varför var det, efter 7-juli-bombningarna i London, vänsterpressen snarare än konservativa tidningar som ursäktade självmordsbombarna som inspirerats av psykopatisk teologi?
Cohen ställer alla de rätta frågorna som dagens samhällsdebatt borde handla om. Men han har ju själv givit svaret: vänstern är förblindad av sitt Amerikahat och alla som är Amerikas fiender är vänsterns vänner, alltså står vänstern numera på fascismens sida.
Söndag 2007-01-21 / 17.10länk SVALA REAKTIONER PÅ HILLARYS I'M IN. Det råder extas i medierna över att Hillary Clinton tagit steget in i presidentkampanjen inför 2008. Intressant är dock att läsarna av Washington Post-bloggen inte alls är lika förtjusta. Flera ogillar att familjerna Clinton och Bush lägger beslag på presidentämbetet. En röst lyder:
Tänk bara på vad två mandatperioder med Hillary innebär: 7 efterföljande presidentperioder, eller 28 år, dominerade av två familjer i en nation med 300 miljoner invånare (och 9 mandatperioder eller 36 år om Bush den äldres tid som vicepresident räknas med). Detta är defacto aristokrati.
Och det finns inget fulare ord än aristokrati i amerikansk politik. USA skapades av dem som flydde Europas aristokratiska förtryck, och konstitutionen är skriven som en polemik mot ofriheten i Europa.
Söndag 2007-01-21 / 16.50länk BUSH GER HÖGSTA DOMSTOLEN NY INRIKTNING, CLINTON VAR UPPTAGEN AV ORALSEX. Karin Henriksson i Svenska Dagbladet är en parodi. Hon rapporterar som om hon är en 18-årig aktivist i demokratiska partiet. Idag försöker hon framställa president Bush som en ensam, övergiven ledare i Vita huset under sin andra mandatperiod.
När hennes hjälte, Bill Clinton var i samma läge, med två år kvar på sin presidenttid, gapflabbade hela världen åt ett Amerika som var upptagen av oralsex mellan presidenten och en ung praktikant i ovala rummet. Det talades om detaljerade beskrivningar om att presidenten använt en cigarr i vissa kroppsöppningar och sedan stoppat den i munnen. Bill Clinton ljög för alla: ”Jag har inte haft sex med den där kvinnan!” sa han med rött ansikte i alla TV-kameror.
Sedan hamnade en klänning med presidentens sperma i domstol. Presidenten ställdes inför riksrätt och friades med knapp marginal av republikanska senatorer.
För Karin Henriksson och Svenska Dagbladet är detta uppenbarligen höjden av ära och stort ledarskap.
Om man istället för att agera ivrig vänsteraktivist, ser till vad president Bush gjort under sin andra mandatperoid så pekar idag ABC News juridiske specialist Jan Crawford Greenburg i Washington Post på en historisk insats som president Bush lyckats med:
The Cause Bush Did Justice To.
Bush har utsett två starkt konservativa domare i Högsta domstolen. Där överträffar han såväl Ronald Reagan som Bush den äldre. Bush fick igenom sitt förslag till ny chefsdomare i Högsta Domstolen, John Roberts. Eftersom deras mandat är på livstid har USA bara haft 19 chefsdomare sedan 1700-talet. När Bush fick sin andra nominering till HD-domare avvisad, valde han en annan lika konservativ domare, Sam Alito (andra generationens invandrare) som han fick godkänd. När Reagan fått sina nominerade nedröstade, valde han mer vänsterinriktade kompromisser.
Artikelförfattaren, som alltså är journalist i mainstreammedia, konstaterar att Bush uppfyllt ett av sina första och viktigaste inrikespolitiska vallöften, att utse domare i linje med Scalia och Thomas - dvs de hittills mest konservativa HD-domarna. (Och konservativ i detta sammanhang betyder vägran att låta staten ta mer makt över individerna.)
Artikeln summerar: ”George W Bush och hans medarbetare kommer att forma inriktningen på amerikansk juridik och politik långt efter många av dem är döda.” Detta eftersom, både Roberts och Alito var drygt 50 år när de tillträdde och därför kan komma att tjänstgöra i 35-40 år framåt (äldst bland nuvarande nio domare är 86 år).
Jämför det med vad Bill Clinton blev känd för under sin andra mandatperiod, och varje tänkande människa inser att Karin Henrikssons artikel inte behandlar presidenterna med samma måttstock.
Hillary Clinton kommer att presenteras som Amerikas Margaret Thatcher när hon nu strävar efter att bli den första kvinnan att vinna Vita huset. När hon igår meddelade att hon ställer upp i presidentvalet 2008 sa en nära medarbetare att hennes kampanj kommer att handla om säkerhet, försvar och personlig styrka i likhet med järnladyn.
'Deras politik är helt olika men de båda uppfattas som mycket tuffa', sa Terry McAuliffe, Clintons kampanjordförande. 'Hon är stark i utrikespolitiken. Folk måste veta att hon tänker skydda dem och skapa trygghet.'
Det kommer att bli mycket intressant att följa hur hon ska vinna över extremvänstern inom demokratiska partiet, den Michael Moore-vänster som avskyr, ja, föraktar ett upplägg som detta. De kommer att göra allt för att fälla henne. På det sätt de lyckades fälla senatorn och förre vicepresidentkandidaten Joe Lieberman (som lämnade partiet och vann återval till senaten som obereoende kandidat).
Kommer hon att köra över vänstern? Eller kommer hon att anpassa sig till vänsterns krav under primärvalet? Ju mer hon måste ge vika för vänstern, desto svårare kommer hon att få det i den riktiga kampanjen då hon möter en republikansk presidentkandidat, kanske Rudy Giuliani.
Med risk för sina liv har filmteamet rört sig i den helt stängda nationen under diktatorn Robert Mugabes totalitära styre. Man visar hur befolkningen fångar råttor som man sedan steker. Man filmar de många åkrar som förut frodade i grönska och som gjorde att Zimbabwe var Afrikas kornbod. Landet exporterade livsmedel. Nu svälter folket.
Här åskådliggörs med all brutal tydlighet att svälten i Afrika beror på de lokala politikerna. Robert Mugabe hyllades av den svenska vänstern på 1970-talet. Han skulle "befria" sitt land från de vita jordbruksfarmarna. En befrielse som resulterat i att åkrarna nu liknar öknar. Ingen odlar längre marken. Det finns i kommunistlandet inga möjligheter att tjäna pengar. Den som odlar får sina grödor beslagtagna.
Det är vänstern som satt Afrika i svält. Robert Mugabe och hans likasinnade våldtar kontinenten. Med understöd av Europa via ett planekonomiskt bistånd. Man blir upprörd när man ser hur människorna i Zimbabwe lider under diktatur och svält. Och riktigt upprörd blir man när man tänker på att Sveriges vänsterkrafter bidragit till att försätta afrikanerna i denna kommunistiska misär. Vad Zimbabwe behöver är frihet och kapitalism.
Söndag 2007-01-21 / 10.08länk BARA VISSA OPINIONSMÄTNINGAR FÅR STORT GENOMSLAG. Nu pumpas Sifos senaste opinionsmätning om partisympatier ut i alla medier med stor kraft, eftersom den visar övertag för vänsterblocket. Förra söndagen publicerade Skop en mätning där de borgerliga hade en knapp majoritet. Den mätningen fick ingen uppmärksamhet alls. Gissa varför.
Medierna har ingen som helst ambition att ge en opartisk bild av nyhetsflödet. Man väljer ut de nyheter som unerstödjer vänstern. Det är återkommande och systematiskt.
Trots allt, om bloggar kan avslöja falska dokument som används mot Bush i valkampanjen och visa hur Reuters använder falska, photoshoppade bilder av ett brinande Beirut, vad behöver vi då professionella reportrar till? ...
En journalistexamen är långtifrån billig när en fri blogg framstår som det enda redskap man behöver för att förändra världen ...
[Bloggarna] är långt ifrån perfekta, men de av oss som arbetar med medier borde noga följa och finna våra egna vägar för att engagera vår tidigare publik, innan de bestämmer sig för att se oss som föredettingar.
En intressant tanke...
Lördag 2007-01-20 / 14.10länk ANDERS BORG - SUPERPRAGMATIKERN. Det fanns inte tillstymmelse till partiskiljande ideologi eller värderingar i finansministerns svar i ekots
lördagsintervju.
Det är fortfarande ovant att höra en ledande moderat politiker vara en sådan superpragmatiker. Den rollen har ju brukat vara reserverad för statsråd från andra partier. Han står "extremt i mitten" som Hasse å Tage en gång sa om centerpartister.
Inget fel i arbetslinjen. Det är vår tids viktigaste fråga. Men det är något extra över hur Anders Borg driver den. Det handlar om att ratta systemen så att utfallet blir effektivt. Så talar den utrerade pragmatikern.
Det underströks också när han svarade på frågan varför fastighetsskatten ska avskaffas: folk uppfattar den som orättvis och då måste vi göra något.
En del ifrågasätter om det är de "nya" moderaterna som gäller också efter valet. Jag tycker det är tvärtom. Det nya moderata partiet är ännu mer uttalat i regeringsställning. Delvis beror det på att man har fått de politik-övergripande posterna i finans-, utrikes-, försvars- och justitiedepartementen. Där finns mindre möjlighet för partiprofilering och ett egenvärde i stor uppslutning. Men också där man skulle kunna driva partipolitik, lägger man sig närmare socialdemokraterna än något annat borgerligt parti. Arbetsmarknadsministern är det viktigaste och tydligaste exemplet.
För att långsiktigt locka gråsossar är det nog bra, men de borgerliga värderingarna får inte urvattnas. Det hänger nu på de tre andra partierna att profilera det som är skillnaden mellan socialdemokrati och borgerlighet. Här gör folkpartisterna ett bra jobb i utbildningspolitiken med krav på ordning och reda. Centerpartiet måste driva småföretagandet hårdare och kristdemokraterna valfriheten och familjens bestämmanderätt i socialpolitiken. De tre mindre partierna måste ge regeringen spets och krydda.
Pragmatism hos makthavare är nödvändigt, men om den tar överhanden blir resultatet en totalt identitetslös politik. Så får det inte gå.
Lördag 2007-01-20 / 11.50länk GIULIANI OCH CLINTON LEDER PRESIDENTJAKTEN'08. Det är ett år kvar innan respektive parti börjar utse sin presidentkandidat i USA, men temperaturen är hög. Allt fler undersöker sina möjligheter att kandidera.
Valet avgörs i delstaterna och American Research Group har genomfört opinionsmätningar i 8 delstater, där demokratiska väljare svarat på frågan vem de vill se som partiets kandidat och republikanska väljare vem de vill se som sitt partis kandidat. Det är alltså fortfarande två tävlingar, en demokratisk och en republikansk. Och det är många deltävlingar - varje delstat har egna förutsättningar, vilket framgår av resultatet:
Rudy Giuliani leder i 7 av 8 delstater: Kalifornien med 33% (mot Gingrich 19, McCain 18), i Florida med 30% (mot Gingrich 16, McCain 15), i Pennsylvania med 35% (mot McCain 25, Gingrich 10), i Illinois med 33% (mot McCain 24, Romney 12), i Michigan med 34% (mot McCain 24, Romney 10), i North Carolina med 34% (mot McCain 26, Gingrich 11), i New Mexico med 38% (mot McCain 20, Gingrich 9).
John McCain leder i Missouri med 31% (mot Giuliani 18, Gingrich 14). Detta trots att McCain jobbat hårt med förberedelserna. Men Giulianis trassliga familjeliv kan ställa till problem när valet närmar sig. Bland övriga kandidater framgår att förre talmannen
Newt Gingrich ligger bättre till än guvernör
Matt Romney, trots att den senare också förberett sig i större utsträckning, medan Gingrich ännu inte bestämt sig för att kandidera.
En vanlig kritik mot dessa tidiga opinionsmätningar är att de mer visar hur kända kandidaterna är för allmänheten, än vad väljarna tycker om var och en. Folk har inte hört deras budskap än, och därför väljer man någon man känner igen.
På demokratiska sidan är inte
Hillary Clinton lika stark inom demokraterna som Giuliani inom republikanerna. Hon leder endast i 4 av 8 delstater: Kalifornien med 36& (mot Obama 33, Edwards 6), i Florida med 30% (mot Obama 15, Edwards 14), i Pennsylvania med 32% (mot Obama 13, Edwards 12), i Missouri med 30% (mot Obama 18, Edwards 17).
I Michigan får både Clinton och
Barack Obama 30% var (mot Edwards 17). I Illinois leder Obama med 36% (mot Clinton 30, Edwards 5). I North Carolina leder
John Edwards med 30% (mot Clinton 26, Obama 19).
I New Mexico leder
Bill Richardson med 28% (mot Clinton 22, Obama 17)
Om det är fyra ledande kandidater i republikanerna handlar det om tre just nu i demokraterna: Clinton, Obama och Edwards.
Men mycket kan hända under året fram till primärvalen.
Lördag 2007-01-20 / 10.05länk INTE BARA UTSLÄPPSRÄTTER, NU OCKSÅ INTAGSRÄTT FÖR FETT. Jag borde kanske inte skriva om det här, för någon klåfingrig riksdagsman kan läsa och lägga fram förslaget också i Sverige. Men det är ett bevis på det Sture Eskilsson sa häromdagen, att socialiseringshotet inte är över men tar sig nya former. Och det kan komma också från högerhåll:
Mat- och dryckesproducenter ska tilldelas strikta kvoter för fett och socker i tillverkning av mat och drycker. Detta övervägs av konservativa partiet som ett led i politiska insatser för att minska övervikt och alkoholkonsumtion ...
Tillverkare som vill producera med större kvantiteter än de blivit tilldelade ska tvingas att köpa rättigheter av företag som använder mindre. Regelsystemet ska ge finansiella incitament för tillverkare att göra produkter med mindre fett, socker, salt och alkohol.
Snacka om socialism: staten ska bestämma hur många kilo smör ett bageri använder för att baka bullar. Det är inte kunderna som ska avgör om bullarna är goda nog att köpa, utan högerledaren David Cameron som ska avgöra om de är tillräckligt nyttiga! Hur desperata är tory i England egentligen?
Lördag 2007-01-20 / 10.05länk SVT RÄKNAR INTE CONDOLEEZZA RICE SOM KVINNA - HON ÄR JU HÖGER. En läsare skriver om ett inslag i gårdagens Aktuellt som handlar om kvinnliga politiska ledare.
”När man kommer till USA nämns Nancy Pelosi (talman) och Hillary Clinton (presidentkandidat) och båda får varsitt litet porträtt inklipp över landets karta. Men varför nämns inte Condi Rice? Alls? Är det för att hon är republikan? Eller är det för att hon är svart?”
Man kan ju bara gissa. Att USA:s utrikesminister är en viktigare post än den Pelosi och Clinton är något man "glömt".
En ny studie visar att amerikaner är mer toleranta mot överviktiga personer. Naturligtvis... vi är ju alla överviktiga numera!
Connecticut-senatorn Christopher Dodd ställer upp i presidentvalet. Han säger att han har konverserat framför spegeln om han ska ställa upp. Den dåliga nyheten idag är att spegeln säger att den föredrar Barack Obama.
Senator Hillary Clinton är tillbaka från sin studieresa i Irak. Hon kortade av resan för att agera emot ett växande hot på hemmaplan... Barack Obama.
David Beckham kommer till USA. Folk säger att han kommer att ha stort inflytande över hur amerikaner ignorerar fotboll.
Fredag 2007-01-19 / 17.10länk SATIR: OLIKA MÅL FÖR BUSH OCH VÄNSTERN. Tecknaren
Chuck Asay har verkligen fångat skillnaderna mellan "neokonservativa" Bush och vänstern när det gäller mål för deras Irakpolitik. För Bush är målet seger för frihet och demokrati i Irak, för vänstern handlar det om seger för dem själva i nästa amerikanska presidentval.
Fredag 2007-01-19 / 16.10länk PLAN B FÖR BAGDAD. Washington Post-kolumnisten Charles Krauthammer skriver i dagens kolumn,
A Plausible Plan B, att han har stor tillit till nye amerikansek befälhavaren i Irak, general Petraeus, och hans nya strategi att möta våldet (från search-and-destroy till stay-and-protect). Men Krauthammer saknar tillit till den irakiska regeringen. Premiärminister Maliki har visat sig vara i händerna på shia-sekteristiska krafter som al-Sadr.
Men Krauthammer menar att demokratiska partiets lösning, att hota med trupptillbakadragande, inte biter på Maliki av den enkla anledningen att Maliki tror det är ett tomt hot - president Bush har lovat att inte lämna förrän jobbet är gjort. Och nog är Bush mer trovärdig på sitt ord än amerikanska vänstern som snubblar fram från den ena till den andra positionen för att sedan ändra sig igen.
Krauthammer skissar en plan B, om de truppförstärkningar som
Petraeus vill ha och som Bush lovat inte visar sig räcka:
Vi måste utarbeta en omgrupperingsstrategi som vidmakthåller så mycket av amerikansk styrka som möjligt, men samtidigt utsätter trupperna för så liten riskexponering som möjligt. Vi borde meddela Maliki: 'Sviker du Petraeus avvecklar vi den gröna säkerhetszonen i Bagdad och låter din regering försvara sig bäst den kan; vi säkrar flygplatsen och några strategiska baser; vi omgrupperar i huvudsak till Kurdistan; vi behåller en påtaglig närvaro i Anbar-provinsen där vi har framgångar i vårt en-fronts-krig mot al-Qaida och Saddamlojalisterna. Sedan ser vi vad som händer. Du kan utkämpa ditt inbördeskrig i Bagdad utan oss. Vi finns i närheten för att plocka upp resterna.'
Detta är ingen bra lösning, men B-planer är aldrig det. Men den har fördelen av att vara bättre än alla andra lösningar som debatterats, om de nu aktuella truppförstärkningarna inte hjälper.
Det här är ett konkret alternativ. Krauthammer menar att om de amerikanska förlusterna är noll per dag, blir motståndet mot närvaron lika liten som motståndet är mot amerikansk närvaro är på Balkan. Man skulle också skydda de som inte deltar i strider, kurderna i norr.
Något Krauthammer inte tar upp, men som också skulle vara en fördel, är att det skulle stå klart - till och med för västmedierna - att det är muslimer som mördar muslimer. I svenska medier tolkas dödstalen i Irak som resultat av amerikansk närvaro. Det är snurrigt. Samtidigt som medierna numera anger att det är sekteristiskt våld utfört mot civila, framställs det ändå som att amerikanska trupper är ansvariga. Om de lämnar måste det bli uppenbart också för medierna att det är ett muslimskt inbördeskrig - där ena sidan understöds av Iran och den andra av Saudiarabien.
Fredag 2007-01-19 / 14.58länk RÄTTELSE OM BILDT I RIKSDAGENS TALARSTOL. I gårdagens riksdagsdebatt tolkade jag, i bloggkommentar, det som att utrikesministern gav Israel del i skulden till att terrororganisationen Hamas vann palestinska parlamentsvalet. Nu har jag läst riksdagsprotokollet, och så här sa utrikesminstern ordagrant:
Att bygga en stat under ockupation är knappast möjligt. Icke desto mindre finns det anledning att notera hur fria och demokratiska val till såväl presidentposten som den lagstiftande församlingen genomförts såväl på Västbanken som i Gaza under de senaste åren. Dessa val motsvarade högt ställda demokratiska krav och etablerade en bas för ett fortsatt palestinskt statsbyggande.
Utfallet av valet till den lagstiftande församlingen innebar en betydande framgång för Hamas. Att detta är en rörelse som också bär ansvar för terrorism och därför finns upptagen på EU:s terroristlista är väl bekant. Orsaken till dess framgång i valet torde dock knappast i första hand vara dess oförsonlighet mot staten Israel.
Jag övertolkade alltså. Bildt säger inte att Hamas i första hand vann på dess oförsonlighet mot Israel. Utrikesministern anger inte heller rakt ut Israels agerande som orsak. Men sammanhanget - och det sätt som palestinier i svensk debatt alltid görs till offer - är det inte svårt att tolka formuleringen som att Israel har viss skuld till valresultatet.
Fredag 2007-01-19 / 14.40länk MED VERKLIGHETEN SOM FIENDE. Så lyder den fyndiga titeln på en ny bok om Olof Palme som släpps på tisdag av Claes Arvidsson. Så som ledarskribent på Svenska Dagbladet har han tidigare
avslöjat lite om innehållet:
Under arbetet med min bok Olof Palme - Med verkligheten som fiende har jag bl a slagits av motsägelsefullheten i hans person och politiska liv. Jag tänker inte på överklassbakgrunden, utan på att han både var vänsterintellektuell och kommunistjägare. Eller på fredspolitiken och den hemliga alliansen med USA och Natoländer. Han var en exceptionell politiker i en exceptionell tid.
Utrikespolitiskt spelade Palme i ett fält mellan stormaktsblocken. Han agerade dörröppnare för Ho Chi Minh, Yassir Arafat, Fidel Castro och Daniel Ortega. Han gav också politiskt och materiellt stöd till avkolonialiseringen av Södra Afrika. Tyvärr rymdes inte krav på demokrati i Palmes neutralism. Resultatet blev därefter. Ett svek, tycker jag.
Detta är kärnan i den kritik man kan rikta mot svensk utrikespolitik överhuvudtaget. Senast i gårdagens riksdagsdebatt om Israel-Palestina-konflikten framgick att även utrikesminister Carl Bildt ställer upp på att ge mer bistånd till palestinierna, ju mer våld de använder. Det år, 2006, då terrororganisationen Hamas fick makten och oroligheterna ökade (både internt mellan palestinska fraktioner och mot Israel - trots att Israels ockupation av tätbefolkade Gaza upphört), utökade Sverige sitt bistånd. Sverige präglas fortfarande av någon sorts röd revolutionsromantik där Hamas, Pol Pot och Castro är hjältar även om de hämningslöst mördar och förtrycker.
Vi ser det ständigt i flertalet reportage och nyheter från omvärlden, där distinktionen mellan demokrati/frihet och diktatur/förtryck inte görs. Man hoppar över det som är den mest grundläggande förutsättningen för människors utveckling. Det är, kan man nog säga, ett arv efter Olof Palme.
Mellan 1950 och 1982 hade USA sju lågkonjunkturer, en vart 5 år. Storbritannien hade lika många. Mellan dessa lågkonjunkturer steg inflationen och nådde en högre topp för varje cykel.
Men något historiskt har hänt under det senaste 25 åren. Konjunkturcykeln har inte helt försvunnit, men i USA och Storbritannien har den sträckts ut osannolikt långt i tid. Samtidigt har de vilda fluktuationerna i sysselsättning, produktion, inflation och räntor blivit kraftigt reducerade ...
Ekonomer har skapat en term för denna remarkabla period av stabilitet. Med tanke på termerna Great Depression för depretionen på 1930-talet och Great Inflation för 1970- och 1980-talen, kallar de vår nuvarande era för the Great Moderation.
Ekonomerna debatterar entusiastiskt förklaringarna till rådande Great Moderation, och har för ovanlighetens skull enats. Bra politik har lönat sig: centralbanker har blivit mycket bättre på att tajma räntenivåerna för att jämna ut kurvorna för ekonomisk utveckling. Men den verkligt viktiga förklaringen säger oss mycket mer om det bästa sättet att hantera ekonomi.
Det är liberaliseringen av marknaderna och de friare valen som ligger till grund för transformeringen. Avregleringen av finansmarknaderna i den anglosaxiska världen på 1980-talet har dämpat effekterna av fluktuationerna i konjunkturcykeln. Dessa ändringar har givit konsumenterna en stor räcka finansiella instrument (kreditkort, bostadslån) som gör det möjligt för dem att matcha sin konsumtion med förändringar i deras inkomst över en längre period.
Ja, stabila förutsättningar i frihet ger en god utveckling. I National Review påpekas vilka formidabla framgångar president Bush haft när det gäller amerikansk ekonomi, Life Under the Bush Debacle:
1. Aktiemarknaden slår alla historiska rekord
2. Pensionssystemet återhämtar sig
3. Arbetslösheten har inte varit så låg på 25 år
4. Skatterna har inte varit så låga på 20 år
5. Federala skatteintäkterna är högst i historien
6. Federala underskottet har nästan halverats
7. Fastighetsvärdena har stigit
8. Inflationen har inte varit så låg på 20 år
Det är synd att denna ekonomiskt ljusa period inte kan kombineras med en lika ljus världspolitisk bild.
Fredag 2007-01-19 / 10.30länk FRIHETEN I VÄRLDEN STAGNERAR. Svenska Dagbladet tar i sin
huvudledare upp den nya årsrapporten om friheten i världen från den erkända tankesmedjan Freedom House:
Bakslag måste förstås inträffa då och då, men det verkligt oroande i Freedom in the world är att frihetens segertåg inte längre tycks röra sig framåt. Det finns en vikande trend
i 33 länder medan utvecklingen är positiv bara i 18 stater.
Man kan känna sorg över människors ofrihet, men det finns också skäl till annan oro. Demokratier går inte i krig med varandra, men ofriheten härskar i stater som spelar en nyckelroll regionalt och i världspolitiken. Jätten Kina har öppnat sin ekonomi, men kommunistpartiet för en bitvis aggressiv politik mot sina grannar. Man vill ha makt. Ryssland, Venezuela och Iran har utvecklats till auktoritära regimer, som inte bara slår ned på demokratin utan också för en utrikespolitik som skrämmer.
Vi ser hur Irans president Ahmadinejad åker till Venezuelas Hugo Chaves för att bygga antifrihetliga allianser mellan Latinamerika och Mellanöstern. Vi ser hur totalitära Kina "utvecklar" sina kontakter med Afrika, och då är inte syftet att etablera demokrati och frihet utan utvinna naturresurser.
Och i västvärlden har vi massmedier som inte gör annat än att gå till stenhårda attacker på sina egna demokratiskt valda regeringar - medan man urskuldar diktaturers tyranni i världen.
Om den här utvecklingen fortsätter kommer friheten att krympa - och försvinna. Är det så vi vill ha det? Om inte: sluta attackera USA och rikta de kritiska ögonen mot den del av världen där ofriheten är smärtsamt stor. Befria de ofria!
Fredag 2007-01-19 / 9.50länk VALFÖRLUST GJORDE ATT SAHLIN GICK MED I FACKET. Nu säger Mona Sahlin att det var valförlusten i riksdagsvalet som fick henne att vilja gå med i Handels, enligt SVT. Krystat? Om! Men medierna gör allt för att underlätta för hennes bortförklaringar och agerar därmed på ett helt annat sätt än mot Stegö och Borelius.
Fredag 2007-01-19 / 9.36länk CHOCKRASET FÖR SSU. Vi har nog alla läst notisen om det socialdemokratiska ungdomsförbundets medlemsras, från nära 30.000 till 4.000 medlemmar på två år. Nu finns scoop-artikeln på nätet. Det var Fokus som stod för avslöjadet:
Chockras för SSU.
SSU är ett skandalomsusat ungdomsförbund. Anna Sjödin är inte första ordföranden som avgått i förtid. Också företrädaren Ardalan Shekarabi tvingas bort från sin post pga de omfattande bidragsfusket. Det är när fusket rensats ut som medlemstalen rasat. Fokus skriver:
Krisen är långt ifrån över bara för att Anna Sjödin har avgått. SSU är både det socialdemokratiska partiets och LO:s ungdomsförbund. Men flera av de stora fackförbunden är nu tveksamma till att ens rekommendera sina medlemmar att gå med i SSU, uppger källor för Fokus.
Dessutom har falangstriderna, tvärtemot förhoppningarna, intensifierats den senaste månaden ... SSU firar 90 år i år. Men usla medlemssiffror och interna bråk lär prägla festkongressen i augusti.
Ja, en organisation tål inte hur mycket oegentligheter som helst. När allt annat än politik upptar dagordningen upphör ju meningen med att vara med.
- Jag är upprörd, säger Annette Carnhede på statstjänstemannaförbundet.
Att inte betalt fackavgift, för att veckor före man nomineras till partiledare försöka gå med igen, liknar i sitt handlingsmönster väldigt mycket hur ministrarna Stegö och Borelius agerade i fråga om obetalda TV-avgifter...
Hur ska Mona Sahlin kunna etablera något förtroende när hon agerar på detta vis?! Det är fruktansvärt! Hon har förbrukat all trovärdighet. Hur ska hon kunna prata med fackföreningarna efter det här? Hon kan inte fortsätta.
Så lät det i medierna om Stegö och Borelius. Nu måste de rycka ut igen. Drevet. Om de inte gör det visar medierna att de har partibeteckning.
Torsdag 2007-01-18 / 19.00länk FRANKRIKE: SARKOZY LEDER ÖVER ROYAL. Center-högerkandidaten Nicolas Sarkozy drog i förra helgen igång sin valkampanj med dunder och brak och nu kommer opinionsmätningar som visar att han leder över socialistpartiets kandidat Ségolène Royal, med 52 procent mot 48.
Nyhetsbyrån AFP rapporterar också att
Royal stänger av kampanjtalesman. I ett underhållningsprogram i TV fick talesmannen frågan vilken Royals största svaghet var, och svarade ”hennes partner”. Humoristiskt, men det tyckte inte Royal som stängt av honom i en månad...
Jag citerade flitit ur den tidigare utgåvan i sommarens bloggserie: Så utvecklades och förändrades svensk säkerhetspolitik under Baltikums frigörelse. I boken kunde han som tidigare svensk ambassadör i bl a Washington avslöja hur spelet bakom kulisserna går till i praktiken när ett litet land försöker få supermakten att ändra sin utrikespolitik. I början av 1990-talet var alla i USA inställda på att bygga gott samarbete med Rysslands president Boris Jeltsin, medan Sverige ville få USA att ge stöd för de baltiska staternas krav på snabbt tillbakadragande av de ryska/sovjetiska trupperna.
Och recensionerna av den engelskspråkiga upplagan uppskattar Liljegren för beskrivningarna av det diplomatiska hantverket. Förlagschefen vid Brookings Institution, Robert Faherty, skriver ”A great insight of a diplomatic practitioner” och Charles Kupchan vid Georgetown University menar att boken ”skickligt kombinerar en diplomats memoarer med skarp politisk analys”.
Catherine Collins, tidigare korrespondent i Turkiet för Chicago Tribune, menar att boken har ett lättsamt och tilltalande språk trots de allvarliga frågor som avhandlas. Det är sant. Och i den uppdaterade utgåvan finns mer analys av det senaste skeendet i världspolitiken. Som denna passus:
Som Churchill en gång sa, 'Amerikanerna gör alltid det rätta - när de har uttömt alla andra alternativ'. Clinton-administrationen lärde sig på Balkan läxan att vara beredda att backa upp diplomati med militär handling. Bush-administrationen har i Irak lärt sig läxan att militär handling måste backas upp av diplomati.
Kort, koncist och tänkvärt.
Torsdag 2007-01-18 / 16.25länk NU KAN SKATTERNA STIGA I USA. Kolumnisten Jim Pinkerton skriver i Newsday om att det federala skattetrycket i USA legat stabilt runt 20 procent under krig och fred, men att det nu kan komma att öka dramatiskt främst pga de allt fler pensionärerna och vänsterns vilja att bygga ut staten, Big government could fatten up more:
För två år sedan föreslog George W Bush 'personliga pensionskonton' - en delvis privatisering av systemet - som en väg att reducera statens framtida finansiella börda, och som en väg att låta yngre löntagare delta på aktiemarknaden. [Tanken är att om varje medborgare pensionssparar till sin egen pension i värdepapper, står kapitaltillväxten för en stor del av finansieringen, istället för att staten i cash ska betala ut pensioner som bidrag under pensionsåldern.]
Bush hade en poäng. Ända sedan Thomas Jeffersson uttryckte idealet om 'bred förmögenhetsbildning' ... har amerikaner gillat idéen att själva kontrollera sina öden genom att ha kontroll över sina egna tillgångar ...
Men när Bush lade fram sitt förslag 2005 sköt demokratiska partiet det snabbt i sank. Antiskatteaktivisten Grover Norquist anser att han vet varför: 'Demokrater vill att folk blir beroende av staten', sa han på en konferens i Washington i tisdags ... Alltså, demokraterna vill att Uncle Sam ska växa och ta in stora summor i skatter för att sedan kunna dela ut dem som bidrag - och på det sättet låta politiker köpa röster ...
Okej, vad händer nu? Finansminister Henry Paulson har försiktigt inlett försök att få fram förslag som höjer skatterna som en uppgörelse för att säkra pensionssystemet.
Ja, och med demokratiska partiets kontroll över kongressen så har ju benägenheten att höja skatter kraftigt ökat. Det kan helt stoppa USA som motorn i världsekonomin.
Torsdag 2007-01-18 / 13.15länk 'VISSA SPÄNNINGAR' SA BILDT. Utrikesminister Carl Bildt deltar just nu i en interpellationsdebatt i riksdagen där palestinafrågan diskuteras. Bildt riktar hårda krav på Israel, men fjäskar för palestinierna. Det inbördeskrig där Hamas och Fatah dödar varandra kallar Bildt "vissa spänningar". Närmast i en bisats önskar han att palestinierna slutar med terrorism. Bildt beskyllde också Israel för Hamas-segern i det palestinska valet. Alltså: mördare och extremister urskuldas, medan de medvetet dödade civila offren bär skulden.
Bildt står också bakom det utökade bistånd som Sverige under förra året bidrog med till palestinska området, trots att Hamas är en terroristorganisation som enligt EU ska bojkottas.
Skälet till det eviga våldet i området är att västvärlden på detta sätt belönar våld. Ska man få slut på våldet måste man göra tvärtom - ställa krav och dra in allt bistånd till dess palestinierna lever upp till ingångna avtal, erkänner Israels rätt att existera och slutar med våldshandlingarna. Så enkelt är det. Sluta finansiera terrorismen, Bildt!
Torsdag 2007-01-18 / 10.45länk VAD KAN MAN SÄGA OM MONA SAHLIN? Först: att hon gjort betydligt mer omoraliska saker än att inte betala TV-licensen. Med medieras egen måttstock på duglighet borde hon därför vara uträknad. Men hon är ju socialdemokrat.
Sedan: själv bryr jag mig inte om huruvida politiker är slarviga privat, men Sahlin har visat sig vara slarvig, för att inte säga nonchalant i politiken. Hon gjorde exempelvis de efterlevande till Estonias offer vansinnigt uppretade och hon slirar ständigt på sina löften och uttalanden. Allt hon säger måste man ta med en nypa salt. Sådant inger inte förtroende. Det visar Aftonbladets webbfråga:
Kommer Mona Sahlin föra socialdemokraterna till seger i nästa val?Nej, svarar 72 procent av 57.212 personer under det senaste dygnet.
Men: hon har visat sig vara en otrolig överlevare. Vem som helst hade efter de motgångar hon råkat ut för givit upp. Men Mona Sahlin har hängt kvar. Antingen tyder det på stor uthållighet (vilket är en styrka) eller på förnekelse och oförmåga att ta in verkligheten som den är (vilket i så fall kan leda till stora problem framöver).
Förra gången Sahlin fick en ny chans - 1998, då Göran Persson tog in henne i regeringen efter nära tre år ute i kylan - möttes hon först med stor värme av väljarna. I
folkets betyg på regeringen hamnade hon i topp med 3,3 på en 5-gradig skala. Men när allmänheten började känna igen den gamla Mona, rasade hon på fyra år ner till 2,5 och stannade där i bottenskiktet.
Om revanschen i partiledarskapet slutar på samma sätt som revanschen i regeringskretsen, kommer det att gå illa. Jag har inte sett något som antyder att Mona Sahlin ändrat sig från 1998. Hon har utstrålning och inger ett första positivt intryck, men ju mer man hör av henne, desto snabbare flagnar det första intrycket och misstänksamhet infinner sig.
Torsdag 2007-01-18 / 10.14länk FRANKRIKE: MASSIV INTERN KRITIK MOT SOCIALISTKANDIDATEN. Le Monde avslöjade igår att man genom mobiltelefon kunnat avlyssna möte med socialistpartiets ledning, där massiv kritik riktades mot Ségolène Royal för att vara passiv medan center-högerkandidaten Nicolas Sarkozy lanserat sin kampanj med stor framgång under förra helgen, rapporterar Independent i
Royal bid for presidency failing, say party critics.
Förklaringen till socialisternas oro är att de misstänker att deras kandidat kan halka ner i kommande opinionsmätningar.
Att partiledningen hamnar i panik innan dessa opinionsmätningar faktiskt visar att deras kandidat tappat stöd, tyder på mycket stor nervositet. Kanske är man inte så förberedd på att ta över efter Chirac som man velat göra gällande. Eller är man rädd för Sarkozys engergi och utstrålning?
Torsdag 2007-01-18 / 9.56länk SVERIGE FINNS INTE I EU:s MAKTSPEL. Det är symptomatiskt att när något är på gång i EU, nämns aldrig någonsin Sverige. För alla vet att Sverige hänger på som en viljelös tönt på allt vad de högröstade hittar på. Nu senast gäller det hur unionen med sin nye ordförande i Tysklands förbundskansler Angela Merkel ska få fart på, eller definitivt döda, den nya konstitutionen. Guardian skriver
Merkel to push for constitution in bid to save Europe's soul:
'Vi måste ge Europa en själ. Vi måste finna Europas själ', sa hon. Redan nästa vecka ska högre tyska tjänstemän lyssna in EU-staternas synpunkter om att väcka och ompacketera förslaget till konstitution som mötte svåra motgångar 2005 då väljarna i Frankrike och Holland avvisade den ...
Tyskland är det mäktigaste EU-landet som stödjer fördraget. Men Angela Merkel kommer att möta formidabelt motstånd i Storbritannien, Frankrike, Polen, Danmark och Holland. Hon siktar på att nå konsensus om de bitar som kan räddas ur fördraget som avvisats, och bibehålla så mycket som möjligt av originalet.
Sverige nämns aldrig som spelare, som maktfaktor i EU. Här är ännu ett totalt fiasko för Göran Persson som statsminister i tio år. Han har gjort Sverige obetydlig i Europasammanhang. Det är en förklaring till den svenska opinionens svala inställning till unionen. Vi vill se kaxiga svenska politiker som vid bordet framför svenska ståndpunkter och står upp för dem, på samma sätt som exempelvis Danmark gör det. För vad är meningen att "satta med vid bordet där besluten fattas" om man inte säger ett pip?
Onsdag 2007-01-17 / 22.50länk MUSLIMSK FASCISM AVSLÖJAD I CHANNEL 4.
TV-programmet Dispatches i brittiska Channel 4 har wallraffat i en av landets största moskéer och "centrum för religiös samverkan" som säger sig vara moderat. Man ingår i nätverk som lovordats av Tony Blair. Under fyra månader har en reporter filmat med dold kamera vad som sägs och propageras innanför dessa väggar när man inte tror att någon utomstående lyssnar. Vad man finner är skrämmande.
Alla icke-muslimer döms ut som lögnare som man aldrig ska tro på. Alla västerlänningar är fiender. Kvinnor som inte bär slöja ska bli slagna. Giftemål och samlag med 9-åriga flickor är tillåtet, eftersom profeten gjorde det. Och målet är att dominera, starta jihad, heligt krig, mot det brittiska samhället. Britterna ska hjärntvättas. Unga muslimer ska utbildas till soldater beredda att dö i allahs namn. Multikultur ska bara bejakas till dess man blir starka nog att ta över. Och då ska demokrati avskaffas och strikta sharialagar införas. Klicka på bilden för att se första delen. Övriga delar finns
här. Se mer hos
Channel 4.
Onsdag 2007-01-17 / 18.55länk DET ONÖDIGA HAR BLIVIT DET OLAGLIGA. I det som tyvärr blir sista numret av tidskriften Rådslag skriver redaktören Ilan Sadé ännu en vass ledare, denna gång om yttrandefrihet. Under rubriken Det var väl onödigt? skriver han:
"Det var väl onödigt?!" Ungefär så kan man sammanfatta de offentliga reaktionerna i Sverige på Benedictus XVI:s anförande i tyska Regensburg den 12 september ... Det bisarra [är] att det inte [var] exakt vad Bendictus sade som var avgörande, utan bara det faktum att påven yttrade kritik räcker för att låta vreden löpa amok ... Om Benedictus nu träffade helt rätt med anmärkningarna om islam, blir den svenska 'det var väl onödigt'-inställningen högst problematisk.
För att kunna förändra ideologiska och religiösa föreställningar måste man till att börja med kunna tala om dem, även om det blir ett ramaskri. Inom kristendomen var förloppet allt annat än smärtfritt. Under renässansen och upplysningen var det många frispråkiga tänkare som fick sota för att de retade upp prästerskap, kungahus och allmänhet. Var deras yttranden och gärningar 'onödiga'? ...
Onödigt var ordet. Sveriges justitiekansler Göran Lambertz, som bla tjänstgör som åklagare i tryckfrihetsmål och sålunda handhar frågor rörande tryck- och yttrandefrihetens gränser, skrev så här i Upsala Nya Tidning (3/10 2006): '... Med detta i åtanke skall staterna, inom ramen för sina lagar, verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner och deras företrädare.' ...
Ser ingen att det svart på vitt står att yttrandefriheten skall underkasta sig religionen, genom det förrädiska begreppet 'kränka'? Att diskussionen åtminstone till hälften skall ge vika för ursinnet? Att förnuftet halvvägs skall gå oförnuftet till mötes? Att tala om ömsesidig förståelse är tal som saknar mening, eftersom det förutsätter att parterna försöker tänka rationellt i förhållande till samma premisser ...
Det onödiga har blivit det olagliga.
Ja, om JK får råda kommer alla ståndpunkter som någon ogillar att kunna polisanmälas. Resultatet blir att ingenting får sägas. Och var hade mänskligheten varit om sådana förutsättningar gällt genom de senaste århundradena? Då hade medeltiden fortfarande varit nära. Att medie- och kulturetablissemangen inte begriper det är sorgligt.
(Ilan Sadé kan även fortsättningsvis läsas i bloggen
federalisten).
Onsdag 2007-01-17 / 18.20länk VÄNSTERTANKESMEDJA TALAR INTE OM DEMOKRATI. Den internationella tankesmedja som radions ekoredaktion kallar ”mycket ansedd” leds av förre sosseministern Gareth Evans. Denna tankesmedja vill reformera FN och låta fler och folkrikare länder få större makt, meddelar ekot i Rapport pekar ut hot mot mänskligheten.
Men ingenstans ställs krav på demokrati. Förslaget byter en sak: mer makt till värdlens diktaturer.
För vänstern verkar detta inte utgöra något bekymmer. Men för mig framstår det som ett fruktansvärt bakåtsträvande, där auktoritära regimer får mer makt. Förmodligen är det eftersträvansvärt, eftersom det skulle ge den för vänstern så förhatliga demokratin USA mindre makt. I realiteten skulle Evans förslag dramatiskt öka antalet krig och motsättningar. Nej, av erfarenhet vet vi att bara fler demokratier kan minskar risken för krig. Ingen demokrati har gått i krig med en annan demokrati. Därför borde FN ersättas med
Demokratiernas Förbund.
Onsdag 2007-01-17 / 13.40länk JUSTITIEKANSLERNS FÖRRÄDERI MOT YTTRANDEFRIHETEN. Riksdag & Departement har ju funnit det famösa brevet från svenska regeringen till Jemen i fråga om Muhammedteckningarna. En läsare skriver:
Vår gamle vän JK, som raskt avfärdade att SÄPO skulle ha begått grundlagsbrott när han i efterhand prövade tillslaget mot SD:s tidning, är genom brevet bevisligen insyltad i affären. Han visste redan på förhand att tidningen skulle släckas ner, och som brevet konstaterar sker detta i brott mot yttrandefriheten (i sig en illustration av att man aldrig får göra principer till något skilt från vardagens praktiska tillämpning).
Notera också den rent ut sagt rövslickande tonen i inledningsbrevet från Åke Karlsson, som berömmer denna diktatur (där journalister fängslades för att ha publicerat de danska karikatyrerna) för dess vackra vyer och trevliga diskussionklimat.
I en rättsstat borde de ställas inför något liknande krigsrätt för sitt högförräderi mot yttrandefriheten.
Laila Freivalds fick avgå på grund av sitt agerande i detta fall. JK Göran Lambertz måste göra detsamma. Han har ingen som helst respekt för yttrandefrihetsgrundlagen. Men däremot stor respekt för diktaturer i Mellanöstern. Ingen svensk regering som värnar yttrandefriheten kan behålla förtroendet för en justitiekansler som agerar som Lambertz. (se mer i bloggen: Lambertz måste avgå)
Onsdag 2007-01-17 / 13.40länk FN:s CHEF FÖR OLJA-MOT-MAT-PROGRAMMET ÅTALAD. En av förre generalsekreteraren Kofi Annans närmast förtrogna, cyprioten Benon Sevan, åtalades igår i New York för bedrägeri och mutbrott. Om han fälls kan han få upp till 50 års fängelse.
Världshistoriens största muthärva, den där FN- och regeringstjänstemän i alla delar av världen skummat av oljeaffärer i maskopi med Saddam Hussein mellan 1996 och 2003 (härvan fick ett abrupt slut i och med Irakkriget), tar nu steget över från FN-rapporter till domstolarna. Benon Sevan står åtalad för att ha tagit emot över en miljon kronor i mutor av Saddam Husseins regim i samband med oljeförsäljning genom FN-programmet, rapporterar Fox News i
Former U.N. Oil-for-Food Chief Benon Sevan Indicted Over Bribes From Saddam's Regime.
FN har under Kofi Annan varit en global mutcentral. Det finns mycket att rensa ut för nytillträdde generalsekreteraren Ban Ki-Moon.
För 20 år sedan var u-hjälpen ännu synonym med stöd till sådant som industrialisering, skola, sjukvård och administration. Att komplettera detta med hårda polisiära och militära insatser kändes främmande för många ...
Att dra gränsen mellan en renodlad militär operation och bistånd för nationsbyggande låter sig knappast göras. I själva verket hänger de två verksamheterna tätt samman. För att kunna garantera demokratins mjuka värden krävs ofta hård hjälp utifrån, annars riskerar statsbygget att falla samman och ge fritt spelrum åt brottslingar och terrorister ...
I en tid då svenska soldater alltmer används för att stödja demokrati, marknadsekonomi och social utveckling i andra länder, är det inte mer än rimligt att försvaret får tillgång till biståndsmedel ... Sverige skulle röra sig bort från det vaga enprocentsmålet mot en utvecklingspolitik som förenar militär och civil hjälp till verkligt nationsbyggande i fattiga och krisdrabbade länder. På köpet skulle Sida kunna få ett nytt namn: Swedish International Defense Agency.
Detta är exakt den utveckling vi behöver se för att de svenska insatserna ska göra störst nytta, och samtigit skapas den erfarenhet och rutin i svenskt försvar som gör nytta på hemmaplan i försvar av landet.
Onsdag 2007-01-17 / 9.52länk GÖRAN PERSSON TALADE OM OLOF JOHANSSON. Gud va skönt att detta är Göran Perssons
sista partiledardebatt i riksdagen. Han hann inte börja sitt anförande nu på morgonen innan han längtade efter centerpartiets förre ledare Olof Johansson. Den Johansson som lät centerpartiet bli en socialdemokratisk knähund (som jag tillsammans med ungdoms- och högskoleförbundets ledningar
skrev på DN-Debatt 1995, då samarbetet mellan c och s inleddes med uppgörelse om statsbudgeten).
Statsminister Fredrik Reinfeldts svar på Perssons anförande var det bästa han givit:
Det där var ett tal av Göran Persson som vi känner igen – kraftfullt, svavelosande och i allt väsentligt helt felaktigt. Mannen som sänkte a-kassan. Mannen som införde den automatiska överföringen till sjuk- och aktivitetsersättning efter långvarig sjukfrånvaro. Mannen som anställde de första kontrollanterna på Försäkringskassan för att jaga människor, som han själv ofta väljer att uttrycka det. Mannen som hittade på särlösningen att miljardärer slipper förmögenhetsskatten. Mannen som sänkte skatten för sig själv mer än för låginkomsttagarna. Vilket svavelosande svammel!
Det var på tiden att Reinfeldt tryckte dit den pompöse och dryge Persson.
En rättvis avslutning för Persson och hans tio år i partiledardebatter.
Tisdag 2007-01-16 / 23.20länk STURE ESKILSSON OM OPINIONEN FÖRR OCH NU. Vid ett privat arrangemang ikväll berättade den legendariske politiske strategen och informationsdirektören på SAF, Sture Eskilsson, om "opinionsbildning förr och nu". På samma lågmälda sätt som i sina
memoarer förmedlade han sina utgångspunkter. Om dagens situation tycker han inte. Medierna är fortfarande vänster och "motsvarigheten till dåtidens SAF finns inte". Eskilsson ser dock en ljuspunkt i internet och bloggarna. Mediernas monopol är brutet.
Eskilsson frågade om det finns något behov av frihetlig opinionsbildning idag, och svarade: "Kampen mot socialisering måste fortsätta. Det handlar inte längre om socialisering av företag, utan av människor."
Och här ser Eskilsson en förklaring till att SAF var mer profilerat än efterföljaren Svenskt Näringsliv. Hoten mot ägandet var uttalat på 1970-talet. Kapitalismen skulle krossas och löntagarfonderna blev den väckarklocka som fick även de mest pragmatiska och samförståndsinriktade företagare att vakna. Någon sådant uppenbart hot om socialisering finns inte idag.
Men Eskilsson menar ändå att SAF:s insatser inte lyckades. "De vanliga Svensson-familjerna har inte blivit rikare. Vi har ett konsumtionssamhälle, ja, men människor har inte makt över sina liv." En större andel av ekonomin går via stat och offentlig sektor idag än på tidigt 1970-tal. "Jag saknar en vision hos regeringspartierna. Varför inte säga att en vanlig familj ska kunna skapa sig en egen buffert, en förmögenhet?"
Få har påverkat svensk samhällsdebatt som Sture Eskilsson - på drygt tio år såg han till att vända de starka 68-vindarna till en nylibral våg på 1980-talet - men ändå är han inte nöjd. Den reaktionen är ett bevis på vilken krigare Eskilsson är, trots sin lågmälda framtoning, och vilken järnvilja som krävs för att påverka samhällsutvecklingen.
Det föll på skolentreprenören och pr-företagaren Peje Emilsson, som jobbade för Eskilsson på 1970-talet, att påtala vilken enorm förändring SAF åstadkom under den här perioden. Motståndet mot att bryta samförståndet var monumentalt, inte minst inom SAF. Att vika sig för s och LO var en självklar mentalitet. De flesta var i början beredda att acceptera också löntagarfonder, bara de blev något urvattnade. I början var det bara Eskilsson som stod emot, och han startade Timbro eftersom det var fullt möjligt att SAF också skulle falla och underkasta sig LO. Men så blev Curt Nicolin ordförande i SAF och gav grönt ljus för Eskilssons strategi för långsiktig konfrontation om värderingarna, det som vände opinionen.
Vanliga familjers brist på ekonomisk buffert, den frihetsfråga som Eskilsson tog upp, blev något av kvällens tema och Timbro-chefen Maria Rankka påpekade att förmögenhetsbilden hos svenskarna är sådan att många har problem att ta en oförutsedd kostnad på 15.000 kr. Det är en bild på svensk ofrihet. På svensk otrygghet.
Kent Brorsson från Svenskt Näringsliv underströk att näringslivet vill ha kollektivavtal enligt svenska modellen, men att fackförbundens agerande på senare tid saknar all proportionalitet, exempelvis i deras blockader mot salladsbaren i Göteborg och mot andra småföretag. Han förklarade också den nya verklighet som gäller i vår globaliserade tid. Hotet om konflikt gör att företagen befinner sig i tvångssituation som förskjutit balansen bort från det som var tänkt inom den traditionella svenska modellen.
Per Bard från LO vägrade inse att någonting hänt i världen sedan 1930-talet. Allt är som förr.
Av diskussionen tycker jag mig se att det är småföretagen som hamnar i kläm. De stora kan hantera fackföreningarna, och de kan väga fackets hot med hot om utflyttning från Sverige. De har ju också hundratals anställningar som facket inte vill förlora, medan småföretagen ännu inte skapat så många jobb och upplevs som lovliga byten av facket.
Därför kan balansen återskapas genom att mindre ändringar av den svenska modellen "i kanterna".
Centerpartiets förslag om att unga under 26 år ska undantas från Las, är en sådan lösning som skapar den flexibilitet som arbetsmarknaden behöver, utan att undergräva svenska modellens fundament. På samma sätt måste småföretag undantas från fackets övermakt. Jag vet inte var gränsen ska sättas, men kanske vid 100 anställda.
Utan att tygla fackets övervåld kommer ingen i Sverige att uppfatta att det råder något företagsvänligt klimat. Sven Otto Littorin och regeringen måste visa att man förstår företagarnas tuffa situation. Småföretagare ska inte tvingas till avtal med fackföreningar mot sin vilja. De ska tvärtom skyddas från sådant tvång.
I väntan på att nya moderaterna ska inse behovet av dessa lindringar i kanterna, kan Maud Olofsson och centerpartiet fundera på hur de här lösnignarna ska se ut, så kan man plocka fram dem när det för hela regeringen står klart att detta är nödvändigt för att uppnå vallöftet om fler jobb, också när konjunkturen avmattats.
Tisdag 2007-01-16 / 16.35länk RÄDDA SOMALIA FRÅN IRAK-TERRORISM. Etiopiska armén har ju kört iväg de islamistiska fundamentalisterna från makten i Somalia. På samma sätt som i Irak och Afghanistan, löstes de upp sig själva genom att man kastade av sig uniformer och kännetecken för att istället smälta in i civilbefolkningen. Frågan är nu om samma sorts terrorkrig ska starta i Somalia som pågår i Irak och Afghanistan där islamisterna i hämningslös feghet dödar oskyddade civila i bilbomber och attacker. En ledare i Los Angeles Times tar upp diskussionen och skriver i Somalia's window of opportunity:
Om somalierna vill bli av med de etiopiska trupperna - och de vill de - måste de få hjälp att hamra ut en politisk uppgörelse. Etioierna kan engagera sina allierade - den lagliga somaliska interimsregeringen - till förhandlingsbordet. Arabförbundet kan engagera moderata klanledare som understödde islamisterna, och utan vilka ingen fred kan upprätthållas i Mogadishu. Afrikanska unionen kan hjälpa till genom att engagera andra fraktioner i regionen. FN och säkerhetsrådet måste använda sina diplomatiska muskler för att länka samman rekonstruktion och avståndstagande från våld. Afrikanska unionens trupper, med eller utan blå hjälmar, borde sedan följa. Somalierna har upplevt tillräckligt med strider för en generation.
Ja, här har alla antiamerikanska krafter en möjlighet att bevisa att "mjuk makt" kan strypa islamistisk fundamentalism. Sätt fart!
Tisdag 2007-01-16 / 13.25länk GOLDEN GLOBE TILL 'HOUSE'. I nattens övning inför Oscar, Golden Globe, delas också priser till TV-serier ut,
Glitzy Globes Ceremony. Och till bästa manliga skådespelare i TV-drama utsågs Hugh Laurie för den obeskrivliga karaktären doktor House i serien
House som går i TV4. Bland de nominerade fanns bland annat Kiefer Sutherland.
Och i tacktalet sa Hugh Laurie: ”I must thank Robert Sean Leonard. I don't know why, but he told me to. I am paraphrasing, of course.”
Helt i stil med karaktären House. (Se mer i bloggen
Bäst på TV)
Tisdag 2007-01-16 / 12.30länk ÅRETS FOLKBILDARE INTE LYCKAD. Via bloggen Westerstrand ser jag att Föreningen Vetenskap och Folkbildning utsett årets folkbildare. Och jag håller med om att grafiken hos
stiftelsen Gapminder om fattigdom och hälsa i världen är pedagogisk, men initiativtagaren, folkhälsoprofessorn Hans Rosing som valts till "årets folkbildare", är inte ett självklart val. Han
försvarade i P1:s vetenskapsradio i höstas den iranska regimen och dess "revolution".
Ska en god folkbildare försvara fascism, även om den råkar vara shiamuslimsk?
Tisdag 2007-01-16 / 11.20länk SVERIGE - LANDET UTAN NATIONELL KRISBEREDSKAP. När Folk & Försvars konferens i Sälen diskuterade hur Sverige ska få en nationell krisberedskap var paneldeltagarna överens om att den italienska modellen - den enda som visade handlingskraft efter tsunamin - inte är något för Sverige. Man vill att de myndigheter som är ansvariga till vardags också ska vara det i kris - så långt möjligt. En "super-kriscentral" skulle pinka på för många av de andras revir.
Där är paradoxalt nog Göran Persson (före tsunamin) och Fredrik Reinfeldt (nu) överens, vilket Vestmanlands Läns Tidning tar upp i ledaren Höjd beredskap dröjer. Därför lägger regeringen ner Anders Svärds krisberedskapsutredning, som tillsattes efter tsunamin. En ny utredning har tillsatts som ska lägga förslag om en krisfunktion i statsministerns statsrådsberedning. VLT är tveksam till denna lösning och skriver:
Men det finns starka skäl att skapa ett samordningsorgan som har överblicken och kunskaperna som behövs för att se vad som kan göras när det oförutsedda inträffar. Och som sitter så nära regeringsmakten att det ger garantier för att något verkligen händer när det finns behov av resolut handling. Det räcker inte med en jourhavande telefonsvarare.
Ja, men varför starta en ny myndighet? Vi har redan en som sedan landet blev till har haft att hantera kriser: Försvarsmakten. Jag begriper inte varför man inte lägger krisberedskapen här.
Under Folk & Försvars diskussion framgick av representant från SOS Alarm att krisberedskapen lokalt och regionalt i Sverige fungerar utmärkt och att man där är samkörd. Det är när en kris kommer upp på nationell nivå som allt brakar samman i kaos.
Där är revirstriderna mellan generaldirektörerna stenhård. Nåde den som trampar över. Och statsrådsberedningen vill alltid bestämma allt - även om man där bara jobbar kontorstid och tar långledigt över jul. Varför försvarsmakten har så låg status i dessa diskussioner vet jag inte. Kan bero på att den en gång var statsmaktens främsta och största myndighet (i början av 1900-talet stod försvaret för större delen av statsbudgeten), men konkurrerats ut av socialstyrelsen mfl. Socialsverige vill på något sätt behålla makten, även när det inte handlar om att dela ut bidrag utan ge akut hjälp till människor i nöd. Men brandmyndighet på riksplanet är ju försvaret. Låt de då vara det.
Han framför kritik mot president Bush, men skriver: ”Om något är värre än Bushs självbedrägeri, så är det cynismen hos hans politiska motståndare ... Trots sina brister har Bush rätt om en sak: 'Att dra tillbaka nu skulle tvinga fram en kollaps av den irakiska regeringen och slita landet i stycken'.”.
Feguson menar att det finns brister i Bush-planen, men de är inte de som demokratiska partiet vill tala om. Den mest uppenbara, och som framförs av republikanske senatorn John McCain, är att 21.500 extra soldater inte är tillräckligt.
Därför ser Feguson bara ett alternativ till presidentens strategi: USA borde inte överlämna ansvaret för Iraks säkerhet till de irakiska trupperna utan till en ny militär styrka ditsänd av Förenta Nationerna.
”Utmaningen skulle bli enorm för FN:s nye generalsekreterare Ban Ki-Moon. Med omkring 74.000 fredsbevarande trupper redan engagerade i 18 olika operationer runt om i världen, är FN långt ifrån redo att ta hand om världens främsta oroshärd. Men vad är alternativet?”
Feguson menar att en FN-insats skulle förändra bilden i Irak och USA inte längre framstå som ockupationsmakt. Han menar att det vore lika svårt för president Bush att överlämna ansvaret, som det vore för länderna i säkerhetsrådet att ta på sig ansvar för det USA startat. Men det handlar inte om prestige, utan om det irakiska folkets framtid.
Ja, jag har hela tiden frågat varför Europa och FN inte är i Irak och hjälper till med återuppbyggandet efter 30 års tyranni. Svenska och europeiska politiker skryter gärna om deras "mjuka makt" - Carl Bildt gjorde det i sitt första större
tal som utrikesminister - men de ställer den inte till förfogande för irakierna. Varför straffa irakierna för att försöka komma åt Bush? Det är, som Feguson skriver, höjden av cynism.
I den framkommer att det för det första finns många olika skäl till en ofördelaktig syn på USA. I liberala länder som Storbritannien och Frankrike finns liberal kritik: att USA inte lever upp till sin liberala politik, alltså att landet hycklar. Här är kritiken av samma slag som man riktar mot sina egna regeringar. Få länder når upp till sina mål. Och eftersom USA står så starkt ekonomiskt och kulturellt har fler än de egna landets invånare synpunkter på landets politik, på samma sätt som mot sin egen regering.
En andra form av anti-amerikanism är vänsterkritiken. USA är kapitalismens främsta land och de som har invändningar mot detta samhällssystem ser USA som första och största exempel.
En tredje variant är de som anser att globalt amerikanskt inflytande genom handel, teknik och underhållning (i musik, spel och filmer) som hot mot den egna nationalismen. Här börjar man ta till handlingar för att motverka det som är ameikanskt. En fjärde variant är radikal anti-amerikanism, den som islamisterna omfattar, och som syftar till att krossa Amerika och dess värderingar.
I boken menar dock statsvetarna Giacomo Chiozza att det är färre som avskyr Amerika än man kan tro genom medierna. Han har genomfört studier i ämnet i 44 länder och även där man kan förvänta sig hård kritik mot USA finns en stor andel i befolkningen som ser fördelaktigt på landet. I Mellanöstern svarar 70 procent att de ogillar USA:s krig mot terrorismen, men bara en tredjedel säger att de inte beundrar de framsteg USA gjort i vetenskap och teknologi.
Två andra forskare delar upp anti-amerikanismen i två olika grader: misstänksamhet och fientlighet. Det första betyder att man har en skeptisk utgångspunkt, men villig att lyssnar till fakta. Fientlighet betyder att man slutat lyssna och utan reflektion intar en anti-position. I Kina tillexempel är man misstänksam mot USA, men inte fientlig så som man är mot den andra regionala stormakten Japan.
Ja, det är alltid intressant att försöka bryta ner och studera ett fenomen i dess beståndsdelar. Sverige är nog ett extremfall: på ytan finns en mycket utbredd kritik mot USA, i medier framförs kritik med automatik. Men samtidigt är Sverige en storkonsument av allt det som görs i Amerika: musiken, spelen, filmerna och vi tar till oss tekniken och allt det nya som upptäcks och skapas där borta. Den som i Sverige är fiende till USA och därför inte vill ta i amerikanskanknytna varor eller fenomen får det mycket svårt att leva. Kritiken är mer en form av jargong för vänstern, än en djupare övertygelse.
Fram till 2001 registrerades noll (0) fall av apatiska barn. Sedan startade en epidemi i Sverige med hundratals fall under 2002 till 2005. En statlig utredare fick följande svar om antalet flyktingbarn med uppgivenhetssyndrom i andra länder: Danmark 0, England 0, Nederländerna 0, Tyskland 0.
Flytten från hemlandet och en oviss väntan medan byråkratins kvarnar mal är förvisso pressande, men det förklarar inte varför "epidemin" endast funnits i Sverige. Apatin är spelad, det är den enda förklaring som håller i sinnevärlden.
Ändå verkar den statliga utredningen bara bli en hyllvärmare. Ingen politiker vill ta i frågan. Den är för kontroversiell och känslig ...
Men medierna, de som vanligen har en kritiskt granskande uppgift? Hur kan de så okritiskt acceptera mytbildningen kring de apatiska flyktingbarnen. Förklaringen ligger i dagens medielogik. Journalistik kring alla som kallar sig flyktingar vill bara berätta den goda historien, den som består av förföljda människor med fasansfulla upplevelser, långsamt malande byråkratikvarnar, hårdhjärtade migrationshandläggare och kallhamrade politiker. Allt som stör den bilden väljer man att bortse från även när de som kallar sig flyktingar inte passar in i berättelsen.
Ett aktuellt fall på detta beteende är familjen i jordkällaren i Gävle. ”Hjärtknipande men grundfalsk” enligt Skånska Dagbladet. Det hela var ett arrangemang av en familj från Malmö, och den förbipasserande som slog larm lär vara en nära släkting. Syftet ska ha varit att skapa uppståndelse i medierna, vilket man sanneligen lyckades med. Och då för den okritiska rapporteringen, inte för den mindre vackra sanningen. (Se mer i Gefle Dagblad,
Mystiska omständigheter och
Källaren - familjens sätt att pressa soc?)
Måndag 2007-01-15 / 19.00länk MARTIN LUTHER KING-DAGEN. Idag är det helgdag i USA. Man hedrar medborgarrättsrörelsens ledare, pastor Martin Luther King. Det gör man med all rätt. Han var inte för kvotering eller andra idag politiskt korrekta förslag. Nej. Tvärtom handlade hela hans gärning om att alla människor ska bedömas utefter samma kriterier. Det framgick inte minst av hans mest kända tal I have a dream! (Klicka på bilden och ta del av det drygt 10 minuter långa talet, hållet 28/8 1963). Där säger han:
Jag har en dröm om att mina fyra små barn en dag ska leva och verka i en nation där de inte bedöms efter deras hudfärg utan efter styrkan i deras karaktär. Jag har en dröm!
Och karaktär innebär motsatsen till att göra sig till offer och kräva särlösningar. Karaktär betyder självständighet, egenmakt och strävan efter framgång på egna ben.
Måndag 2007-01-15 / 11.04länk FÖRSVARSMINISTERN UNDERSTRYKER RISKERNA FÖR SOLDATERNA. Nye försvarsministern Mikael Odenbergs tal vid Folk och Försvars konferens i Sälen sändes just i SVT, och jag blev överraskad över den intensitet han visade. Jag har mött Odenberg, bla i debatter, när han var landstingspolitiker i Stockholm, och då gjorde han ett avmätt intryck. Nu har han uppenbarligen fått ta hand om frågor han är starkt intresserade i.
Det är alltid mer givande att höra någon som är engagerad i det han/hon talar om. Och det blir ju ännu bättre när man håller med. Odenberg betonade att "formerna är underordnade effekten" och att hans mål är att "förbättra försvarets operativa effekt". Han tog i
sitt anförade upp flera känsliga frågor, som verkligen måste diskuteras.
Han var här tydligare än manus anger, och talade klarspråk: svenska soldater kan dö under militära internationella insatser, det måste de unga män och kvinnor som engageras vara medvetna om, sa han.
Och hela svenska folket måste vara medvetet om detta. Det betyder inte alls att insatserna ska ifrågasättas, men svenska folket måste vara informerat om vad som händer och ha en beredskap för att våra soldater kan hamna i strider med förluster.
Den här passusen är också viktig, där Odenberg sa:
[Vi] kommer att utveckla vårt partnerskap med Nato ... Nato har genomgått en stor och omfattande transformation sedan det kalla krigets slut. Från att ha varit en defensiv försvarsallians har Nato utvecklats till att även vara en effektiv krishanterare med global räckvidd. Detta har nästan omärkt gått förbi i den svenska debatten. Få företeelser är så kopplade till förutfattade meningar och okunskap som Nato.
Efter anförandet sa försvarsutskottets nya ordförande Ulrica Messing (s) att hon kunde hålla med om det mesta, men skulle om hon hållit talet varit mer återhållsam om Nato. I frågestunden hade Odenberg en tredje poäng jag vill ta upp:
"Gränsen mellan civilt bistånd och militära insatser är flytande." Också här gjorde Messing en annan betoning: "Jag blundar inte för att man ska hålla ihop bistånd och militära insatser, men man måste hålla isär finansieringen."
Här har ju Odenberg rätt. För att bistånd överhuvudtaget ska nå fram måste först säkerhet skapas, som i Afghanistan. Den militära insatsen är en del, kanske den största delen, av biståndet till utsatta folk som terroriseras av fundamentalister och miliser.
Det har i första hand varit tidningar, tv-stationer och fackliga organisationer som pressat regeringen, inte socialdemokratiska riksdagsledamöter
Det stämmer. Och det har ju gjort pressen hårdare mot regeringen, eftersom medierna inte bara agerar opposition utan också avgör vad som förmedlas till allmänheten. Man kan bre på med kritik och strypa regeringens försvar som man vill. Dessutom fastnar medierna hellre i privata göromål än i sakpolitiska.
Därför är det nog så att även regeringen längtar efter en socialdemokratisk ordförande som vill tala politik.
Men även om man håller sig till SVT:s kriterier står regeringen starkare än vad man kan få intryck av ... Regeringen får överlag bra betyg. I Aftonbladet redovisades förra veckan en Sifoundersökning av statsrådens popularitet. Genomsnittsbetyget är 2,93. Det är bättre än Perssons s-regering – ja, bättre än alla Perssons s-regeringar, enligt en sammanställning som bloggaren Dick Erixon har gjort.
De första hundra dagarna markerar slutet på början, och det är en lämplig tid att stanna upp och blicka tillbaka. Men det viktiga är inte att regeringens reformer hunnit bli populära – det är ännu långt till valet – utan att de har sjösatts och hinner få effekt innan september 2010.
En viktig poäng som av någon anledning gärna glöms bort...
Torsdag 2007-01-18 / 18.50
