Söndag 2006-12-31 / 15.00länk FRAMÅTBLICK 2007: ÖKAD SVENSK MAKT I VÄRLDEN. Så dyster som min tillbackablick på 2006 är, behöver inte nästa år bli. Inte alls. Sverige kan spela en viktig roll genom att förändra västvärldens mentalitet.
”Neutraliteten” är det ord som präglar vår syn på oss själva i världen. Så länge internationell politik dominerades av några få militära stormakter var navigerandet mellan dem ofta försvarligt för ett litet land. Men i vår tid finns egentligen inga stormakter.
Små terrornätverk har visat sig kunna såra stormakter, om inte dödligt, så mer påtagligt än någon gång tidigare i historien. Och att en liten fattig nation kan vinna över inte bara en, utan flera, stormakter visar fallet med Nordkorea. Kim Jung-Il har inte bara lurat av Bill Clinton många sköna biståndsmiljarder, utan i år också sprängt atombomb i direkt trots mot två andra stormakter: Kina och Japan. Knockout på tre menlösa stormakter.
Och skälet till att USA-koalitionen inte lyckats få ordning på Irak beror på att man sände ut en liten, specialiserad invasionsstyrka som inte var förberedd på den civila/polisiära uppgiften i det befriade Irak. Och förklaringen till att USA inte hade en tung armé beror på att små, lätta militära styrkor är mer effektiva när nu avancerad kommunikationsteknologi finns tillgänglig. Även för konventionella militäroperationer gäller nu småskalighet.
Dessutom begränsas västvärldens militära agerande av den allmänna opinionens krav på sociala och humanitära hänsyn i krig. Det gör att man föredrar avgränsade och snabba operationer som skonar civila, framför Dresden-bombningar som lägger städer i aska.
Allt detta gör att stormakterna blivit impotenta på ett sätt de inte var under kalla kriget. Vilka slutsatser kan små nationer dra av denna nya situation?
Det betyder att exempelvis Sveriges agerande i världspolitiken spelar större roll år 2007 än vad det gjorde förr. Vår makt ökar!
Jag tycker att vi ska använda denna nya makt för att i handling visa vad Europa borde göra. På Palmes tid kunde vi bara pladdra. Nu kan vi agera och visa de stora vad de borde göra.
Militära insatser sker nu som en del av biståndspolitiken. Det framgår tydligt i Afghanistan: utan militärt bistånd skulle socialt bistånd till skolor, infrastruktur som vägar och annat inte kunna nå fram. Därför har MUF-ordföranden Niklas Wykman helt rätt när han i debattartikel kritiserar försvarsminister Mikael Odenberg och utrikesminister Carl Bildt och kräver, Regeringen måste bryta med företrädarnas undfallenhet:
Det största hindret för att få bukt med svält, ofrihet och humanitära katastrofer är inte bristen på västlig givmildhet. Det är bristen på västlig vilja och beslutsamhet att med våld och hot om våld hindra regeringar och rebeller från att mörda sin egen befolkning och sina grannar.
Folkmordet i Rwanda och det nu pågående folkmordet i Darfur, Sudan, kan stoppas av relativt små militära insatsstyrkor. Hittills har västvärlden låtit bli att rädda miljontals människors liv, av rädsla för att dras in i nya Vietnamkrig. Men i takt med att alla militära styrkor bygger på små, flexibla och koordinerade insatsstyrkor - kombinerade med ”mjuka maktmedel” för skapande av civila institutioner som rättsväsende - kan militären bli den nya, avgörande biståndsfaktorn.
I mer än 40 år har Sverige pumpat ut många hundra miljarder kronor i bistånd till olika delar av världen. Frågan är om inte dessa miljarder sammantaget varit till större skada än nytta. Jag skulle inte bli förvånad om skadan varit störst.
Istället för bistånd av denna typ borde Sverige ge bistånd i form av säkerhet. Sådana militära insatser ger oss samtidigt möjlighet att bygga upp erfarenhet och beredskap för att möta hot och osäkerhet också på hemmaplan.
Eftersom större delen av EU-länderna lider av ångest när det gäller att militärt försvara frihet och demokrati kan en svensk upprustning av försvarsmakten visa vägen för övriga Europa. Med en sådan politik talar vi om - inte bara i ord utan också i handling - att vi tänker försvara de västerländska värderingarna, såväl för oss själva som för mänskligheten i stort. Därmed skulle Sverige höja rösten internationellt och gå före i en tid då det råder brist på ledarskap i väst.
Förutsättningen för social utveckling är att säkerheten kan garanteras. Det gäller både hemma och ute i världen.
Söndag 2006-12-31 / 15.00länk TILLBAKABLICK 2006: DIKTATURER PÅ OFFENSIVEN. Det mest slående med 2006 är att diktaturerna första gången på 30 år är på offensiven medan demokratin möter motstånd och pressas tillbaka. Allt med kraftigt understöd av västvärldens opinionsbildande aktörer i medierna.
Vem hade före 11 september 2001 kunnat tro att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, SVT, SR, TV4 och alla de andra ledande medierna skulle komma att systematiskt agera på ett sådant sätt att de hårt och skoningslöst kritiserade demokratierna, medan ”hälsan tiger still” i svenska medier för sådana typer som Sudans president Omar al-Bashir. Han är totalt okänd för svensk allmänhet därför att svenska medier inte belastar honom för att omkring 300.000 afrikanska män, kvinnor och barn dödats av islamistmiliser och genom etnisk rensning. Nej, då är det mycket viktigare att smutskasta Bush och Blair (som typfall kan vi ta en ledarartikel i DN från juli i år som dissekerades här i bloggen).
Och så här agerar medier i hela Europa och i Nordamerika. En ständig flod av oförsonlig, gränslös kritik av demokratiska ledare - och tystnad om diktaturnas brott.
Mediernas agerande är så förutsägbart att terrorledare som Bin Ladin och Zarqawi tillsammans med skrupellösa auktoritära regimer som Ahmadinajads Iran kan använda dem i sin psykologiska krigföring. Ja, det är ett nytt fenomen att demokratiernas fiender så framgångsrikt kan använda demokratiernas medier för att stärka sin egen ställning globalt - och krossa demokratiernas egen självtillit.
När västvärldens tidningar slår upp en opinionsmätning som visar att många i väst anser att amerikanske presidenten är världens värsta skurk, då har diktaturerna nått en historisk seger. År 2006 kan vi konstatera: Demokratierna har förlorat det psykologiska kriget mot fundamentalisterna.
Denna utveckling undergräver demokratiernas möjlighet att försvara sina värderingar.
Första offret är det irakiska folket, som trots att man under 2005 riskerat livet för att rösta fram en konstitution och ett folkvalt parlament, nu under 2006 kan konstatera att man inte möter minsta solidaritet från demokratiska folk i väst. Europas folk lyfter inte ett finger för att stödja det irakiska folkets demokratisträvan. Tvärtom.
Det är som om européer och amerikanska vänstern inte vill att demokrati ska etableras utanför västvärlden. Som om alla människor inte behöver eller inte är värda frihet.
Därmed har mycket hänt sedan 1978 då utrikesminister Karin Söder i utrikesdeklarationen kunde konstatera att "det i dag för första gången i historien är fria val som bestämmer folkens framtid i samtliga Västeuropeiska länder". Varje år därefter har demokratin nått nya framgångar: i Sydamerika, i Asien och i östra Europa.
År 2006 har trenden vänt. Ryssland halkar allt längre ner i auktoritärt styre. Kina etablerar sig i Afrika - och inte för att införa sådant som frihet och mänskliga rättigheter. Iran tar den dominerande rollen i Mellanöstern när USA - på grund av opinionsstämningarna i väst - förlorar inflytande och ställning.
Om vänstermedierna tror att diktaturer kommer att låta sig nöjas med att pressa tillbaka USA, står man inför ett svårt uppvaknande. När det förhatliga USA blir isolationistiskt väntar inte bättre tider - då kommer diktaturerna att utmana demokratierna i Europa. Och när Iran har kärnvapen, medan Europa har avrustat, kommer vi bara ha en möjlighet: sträcka armarna i luften och ge upp.
Alltså: 2006 kommer att gå till historien som ett mörkt år för demokrati och mänskliga rättigheter. Det värsta av allt är att västvärlden själv utgör frihetens största förrädare. Europa - såväl medieaktörer som politiska ledare - kommer djupt att få ångra sin eftergiftspolitik, sin undfallenhet och sin lättja i samröret med fundamentalistiska krafter.
Söndag 2006-12-31 / 10.15länk ÅRETS ... Jag tycker den sortens listor är kul, men de tar så mycket tid att fundera fram dem. Därför lånar jag ur Skånska Dagbladetslista:
Årets mest överskattade: Margot Wallström (s), möjlig partiledare
Näringsminister Maud Olofsson får gärna ta ett extra glas skumpa i kväll och fira inte bara det nya året utan även att hon utsetts till Årets mappie (M magasin),
Årets kvinna (Expressen),
Sveriges mäktigaste kvinna (Aftonbladet) och årets femte mest beundrade kvinna (Icakuriren). Men hon får inte vila länge på lagrarna.
Maud Olofsson är värd denna uppmärksamhet för tuffa och raka besked i valrörelsen. Men nu är det som sagt dags att visa samma tuffhet i handling. Linder fortsätter:
På arbetsmarknaden råder ofta inte ens ensidigt löntagarperspektiv utan ensidigt fackföreningsperspektiv. Las ger rättigheter till facket snarare än individen. Och när nyårsklockorna ringer i Smålandsstenar påminner de ägare och anställda vid Ji-Ma Produkter och Skandro Trade om att det blir likadant 2007 som 2006. Skogs- och Träfacket och andra LO-förbund har satt bolagen i blockad för tvinga fram kollektivavtal, trots att varken arbetsgivare eller anställda vill ha dem, och det finns ingen lag om nya, rimliga konfliktregler i sikte. Hotell- och Restaurangfacket kommer att kunna fortsätta att topprida det lilla matstället Wild"n Fresh i Göteborg. Och Byggnads får svenska statens stöd i Vaxholmsmålet.
Här måste regeringen tänka om. Signalerna att näst intill inget ska hända med den
fackliga makten motverkar på ett mycket olyckligt sätt de andra, positiva besked som Alliansen har att komma med: allra helst när det är jobb, anställningar och sysselsättning som är de mest centrala frågorna. Vad tror ministrarna att rapporteringen om blockaden mot Wild"n Fresh betyder för människors lust att starta eget och anställa?
En fråga som tyvärr kan besvaras med: ”aldrig att jag startar företag i Sverige!”
Klimatet för småföretag är uruselt och fackföreningarna verkar använda småföretagen som slagpåse i striden för sin egen makt. Om regeringen inte ser till att förbjuda blockader och andra trakasserier kommer vi aldrig att få fler företagare. Alltså: om regeringen inte reformerar arbetsrätten kommer man att misslyckas med sitt främsta vallöfte, att det ska skapas fler jobb i Sverige.
Söndag 2006-12-31 / 9.25länk AMERIKANSKA VÄNSTERN SÖRJER SADDAM. Bloggen Gateway Pundit visar hur urflippad den amerikanska vänstern är i sina kommentarer om Saddam Hussein,
If Ever You Needed Proof of American Leftist Insanity- Look Now! Här, och i vänsterbloggen Daily Kos, framgår att amerikanska vänstern är mer upprörd över det man ser som USA:s krigsbrott - att låta irakisk domstol hänga Saddam - än över de brott som Saddam Hussein begått.
En mer inskränkt kolonialistisk mentalitet är svårt att tänka sig. Dessa vänsteraktivister tolkar allt utifrån sitt förvirrade hemmaperspektiv, inte ur irakiernas. Då blir det viktigare att rikta (inrikespolitisk) kritik mot Amerika och den amerikanske presidenten än att se till vilken helvetesregim Saddam Hussein stått för i 30 år i Irak där miljontals människor dött i krig med grannländer och i ständiga attacker och utrensningar mot det egna folket.
I syfte att kritisera republikaner på hemmaplan utropar man till och med: "They say the greats always go in threes. James Brown, Gerald Ford, and Saddam Hussein." Denna kommentar dryper av bitterhet, hat och oförsonlighet. Man använder en musikers död för att hylla Saddam.
Och denna amerikanska vänster är viktig aktör även för oss i Sverige - det är nämligen den som sätter agendan för svenska mediers utrikesrapportering. Mainstreammediers korrespondenter beundrar denna vänster. Och det är därför de påstår att de i sin rapportering är "balanserade" - man tar ju ett litet steg åt höger från denna avgrundsvänster.
Självklart kan man diskutera dödsstraffet ur moraliskt perspektiv. Och rent moraliskt anser jag att den person som i berått mod tagit en annan människas liv har förverkat sin egen rätt att leva. Dödsstraff för detta brott är moraliskt fullt legitimt. Men det finns en hake: risken att döma oskyldiga. Ett verkställt dödsstraff kan inte omprövas. Våldsnivån i Europa har - hittills - också varit på en lägre nivå än i andra delar av världen. Därför kan vi avstå dödsstraff.
En tredje reflektion på Saddam: också svenska kommentarer om hans avrättning präglas av kolonial mentalitet. I medierna diskuterar Saddam som om han vore en kriminell av europeiskt snitt. Jag tycker kommentarerna i flera fall devalverar människovärdet hos Saddams offer. Eftersom det inte råder någon tvekan om Saddams skuld, var dödsstraffet rätt och en upprättelse för dem han slaktat. (Och i Expressens webbfråga svarade hälften av läsarna att avrättningen var rätt. Som vanligt finns skillnad mellan vad medierna förmedlar och vad folket tycker.)
För att beskriva utvecklingen utan siffror: rapporten prognostiserar att en genomsnittlig medborgare i det vi har kallat tredje världen, kommer att leva ungefär på den standard som medborgare i Tjeckien och Slovakien idag är vana vid ...
I Kinas och Indiens efterföljd kommer utvecklingsländer att skapa betydligt högre tillväxt än Europa och Nordamerika. (Det händer redan: tillväxten i u-världen är i år omkring 7 procent, jämfört med 3,1 procent i USA, Europa och Japan.) Ett välståndsgap kommer fortfarande att finnas år 2030 men dynamiken i utvecklingsländerna har blivit en motor för global tillväxt, förutspår rapporten.
Världshandeln kommer att mer än tredubblas till år 2030. Och utmaningarna vi möter är hanterbara, om vi bara har viljan. Gott nytt år, hälsar Cassel.
Lördag 2006-12-30 / 11.10länk IRAK DEL I STÖRRE STRID. Amerikanske senatorn Joe Lieberman kastades ut ur demokratiska partiet för sitt stöd för Irakkriget. Men han vann, som partilös, valet i november över demokratiske antikrigskandidaten. Stort. Som återvald senator skriver han i Washington Post att Amerika bör sända fler soldater till Irak. (Eftersom så många fortfarande hävdar att kongressvalet i november handlade om Irakkriget, måste det betyda att kriget är populärt...)
Efter resan framstår en sak klarare än någonsin för mig: Medan vi av naturliga skäl är fokuserade på Irak, är Irak en del av ett större krig. På ena sidan står extremister och terrorister ledda och understödda av Iran, på den andra står moderata och demokratiska krafter understödda av USA. Irak är det mest dödliga slagfältet på vilket kampen mellan dessa båda sidor utkämpas. Hur denna strid slutar kommer att påverka inte bara regionen utan hela världens kamp mot den extremister som attackerade [västvärlden] 11 september 2001.
Jag delar denna analys. Frågan är när Europa ska inse vad som står på spel.
Lördag 2006-12-30 / 11.10länk VEM SÖRJER SADDAM? I morse hängdes Saddam Hussein efter att av en irakisk domstol tidigare i år dömts till döden. Därmed är ytterligare ett blodigt och grymt kapitel i mänsklighetens nutidshistoria avslutat. Diktatorn är död.
Saddam Husseins brott var oräkneliga, odiskutabla och bevisade bortom varje tvivel. Därför har jag inga invändningar mot detta dödsstraff. Fler diktatorer borde möta Saddams öde.
Fredag 2006-12-29 / 17.20länk SATIR: PRESIDENT FORD VID PORTEN TILL HIMLEN. Häromdagen dog Gerald Ford 93 år gammal. Han var USA:s president 1974-77 och blev känd för att snubbla och fumla, efter att nästan ha ramlat av flygplanstrappan vid ett statsbesök. Detta minns
Chip Bok i sin tolkning av Fords sista prov:
Fredag 2006-12-29 / 16.40länk REGERINGEN MÅSTE BRYTA MED FÖRETRÄDARNAS UNDFALLENHET. I ledarartikeln
Demokrati skapar fred kommenterar Kristianstadsbladet nye MUF-ordföranden Niklas Wykmans debattartikel i DN:
Däremot bör grundtanken i Wykmans säkerhetspolitiska resonemang – att outtröttligt kämpa för att världens diktaturer faller – genomsyra svensk utrikespolitik. Här har alliansregeringen en viktig uppgift att bryta med de socialdemokratiska regeringarnas undfallande och upprörande nog ofta mer eller mindre sympatiserande linje gentemot (vänster-)tyrannier.
När alla planetens nationer är demokratier, står vi nära den utopiska målsättningen om evig världsfred.
Exakt. Och Wykman gör helt rätt som kritiserar regeringen på denna punkt: Moderata ministrar stryker diktaturer medhårs. Vi behöver en fräsch diskussion om Sveriges roll i internationell politik. "Neutralitet" mellan stormakterna, det som dominerat svensk säkerhetspolitik i 200 år, ger ingen som helst vägledning idag. I vår tid har små aktörer och nätverk visat sig kunna såra stormakter, om inte dödligt, så mer påtagligt än någon gång tidigare i historien. Vilka slutsatser kan små nationer dra av denna nya situation? (Mer om det på söndag.)
Fredag 2006-12-29 / 16.10länk 2006 MÖRKT ÅR OCKSÅ FÖR DIKTATORER. En annan bra ledare står Östgöta Correspondenten för, när man konstaterar att flera av den demokratiska världens stora blev kraftlösa under året, Maktlösa makthavare präglade 2006. Men skriver sedan att en liten tröst i sammanhanget...
... är att världens diktatorer haft ett mörkt 2006. Saddam Hussein har dömts till döden, Slobodan Milosevic och Augusto Pinochet avled under året. Fidel Castro mår inget vidare.
Tyvärr gäller det inte alla tyranner. Ledarartikeln pekar på det som jag anser är årets viktigaste utrikespolitiska iakttagelse:
2006 har varit ett år när Irans internationella inflytande ökat enormt – på västvärldens bekostnad.
Så är det. Och huvudskälet till detta är att värstvärldens massmedier konstant utmålar sina egna demokratiskt valda regeringar som vedervärdiga skurkar, hellre än diktaturerna. Medierna undergräver systematiskt handlingskraften i det politiska ledarskapet i väst, vilket gör att diktaturerna kan träda fram som starka och potenta. (Mer om det i bloggens egen lilla årskrönika på söndag.)
Fredag 2006-12-29 / 16.10länk ÄNTLIGEN SJUKDOMSINSIKT! Dessa mellandagar finns flera bra ledarartiklar i svenska tidningar. Upsala Nya Tidning ser som en av 2006 års stora framgångar att det i svensk samhällsdebatt till slut infunnit sig insikt om att vårt lands största hämsko är en trög och ineffektiv arbetsmarknadspolitik:
Äntligen sjukdomsinsikt!
Bakom vanliga - och diffusa - sjukskrivningsorsaker som "ryggvärk" och "förstämningssyndrom" döljer sig en arbetsmarknad där människor låses fast vid arbetsuppgifter och arbetsförhållanden som inte passar dem. För att angripa det onda vid roten måste detta förstelnade arbetsmarknadssystem, som i verklig mening gör människor sjuka, förändras i grunden.
För tillfället är det mest glädjande kanske att fler verkar ha insett att verklig omsorg ligger i att ta tillvara människors resurser och att ställa krav. Tidigare avfärdades, inte minst i medier, allt tal om de sjukskrivnas eventuella arbetsförmåga som klappjakt på sjuka. Nu är tonen en annan. Insikten om det sjuka sjukskrivningssystemet verkar ha spridit sig.
Ja, det är en enorm förskjutning på kort tid. Den som för bara några år sedan sa att det fanns sjukskrivna som inte var sjuka, blev ordentligt uppläxad av både medier och politiker av alla slag för att vara "kränkande", "hänsynslös" och framför allt "lögnaktig". Det var som att svära i kyrkan. Att den skygglappen nu fallit av är bra. Men en skygglapp återstår: arbetsrätten som skapar alldeles för höga trösklar för den som ska träda in på arbetsmarknaden. Kanske 2007 kan bli ett uppvaknande på detta område?
Fredag 2006-12-29 / 10.55länk GARTON ASH: FÖR MYCKET REALPOLITIK SKADAR DEMOKRATIN. Oxfordprofessorn Timothy Garton Ash tillhör de européer som hårt har kritiserat president Bush för hans idealistiska utrikespolitik som syftar till att sprida demokrati till Mellanöstern. Nu är professorn orolig att kritiken mot Bush ska slå över i en inskränkt realpolitik där också USA gör som Europa: stödjer diktaturerna i världen för att uppnå ”stabilitet”.
Det är glädjande att Ash, som har etablissemangens öra, inser vad som kan hända om man överger Bush-doktrinen. Hans artikel kan ses som ett första tecken på att denna utskällda doktrin börjar slå rot. Det skulle inte förvåna mig om de som nu hatar Bush om tio år säger att de egentligen höll med honom hela tiden. (så var det med Harry Truman vars doktrin innebar kallt krig istället för hett. Truman lämnade Vita huset 1952 med lägre opinionssiffror än Bush. Idag räknas Truman som en av USA:s fem bästa presidenter. Att förnya världspolitiken är inget som ger popularitet i det korta loppet.)
Fredag 2006-12-29 / 10.55länk PRINS HARRY TILL IRAK. Brittiske prinsen har utbildat sig till officer och har krävt att få tjänstgöra i Irak, men har mött motstånd från många håll. Nu rapporterar Daily Telegraph,
Prince Harry off to Iraq, att han i maj kommer att bli stationerad i Basra i södra Irak. Som fänrik ska han patrullera gränsen till Iran och föra befäl över 11 man och fyra lätta pansarvagnar.
Intressant. Född med silversked i mun, men ändå villig att ge sig in i den mest riskfyllda av verkligheter. Sånt inger respekt.
Fredag 2006-12-29 / 10.55länk PALESTINIER SKJUTER MISSILER MOT ISRAEL TROTS VAPENVILA. Från svenska palestinavänner, som Janne Guillou, heter det alltid att Israel är den aggressive parten och att de stackars palestinierna alltid är offer. Den bilden är genomfalsk. Det är bara det att svenska medier systematiskt censurerar nyheter som inte stämmer med bilden. Varför rapporterar inte svenska medier att palestinier, understödda av Iran, avfyrat mer än 60 missiler in i Israel sedan vapenvilan 26 november?
Varför blundar palestinavännerna för denna aggression? Vilket annat land i världen skulle acceptera att missiler skjuts in över gränsen i avsikt att döda civila i städer och byar?
Han konstaterar att det är högsta mode att döma ut Irak och hävda att väst bär skulden för det extremistiska våldet i Mellanöstern. Englands ärkebiskop ägnade sitt jultal åt att skuldbelägga väst, vilket fick Godson att tänka på ett gammalt judiskt skämt från Ryssland under tsartiden: två judar har dömts till döden genom arkebusering. Den ene säger, "Låt oss försöka fly." Den andre svarar, "Shhh, ställ inte till med problem."
Dean Godsons skämt fångar exakt den mentalitet jag är så otroligt trött på!
Att vi i väst ger oss själva skulden för andras grymheter och besinningslösa våld - det är fel! Våldet beror på våldsverkarna, på dem vars mål är att döda urskiljningslöst och sprida skräck. Ingen annan ska känna skuld. Men vad betyder då västvärldens försök att skapa ordning? Om det inte förvärrar situationen - som alla våra mainstreammedier ständigt propagerar - vad betyder det då?
Artikeln ger svar genom att hänvisa till Foreign Affairs, där Singapores äldre statsman Lee Kuan Yew skapar fascinerande ljus över denna fråga genom att ta ett historiskt exempel:
Lee påminner om att han, inte långt efter det att Vietnamkriget slutat, drog slutsatsen att Amerika visserligen förlorat Indokina men att de 58.000 dödade amerikanska soldaterna inte offrades i onödan. De skapade tid för resten av bortre Asien att bygga ekonomisk tillväxt och stabilitet - allt medan kommunisterna förbrukade sina krafter på kriget. År 1975 såg det ut som om Amerika förlorat. Men på längre sikt, vann USA kriget åt regionen.
Kan Irak komma att betraktas på samma sätt om tiotals år?
Varför inte? Idag anses Irak vara fel krig, vid fel plats och vid fel tidpunkt. Men det var här terrorledaren al-Zarqawi dödades, han som för tillfället vunnit debatten i väst, skriver Godson. Om fundamentalisterna förbrukar sina krafter i Irak, kan de visa övriga regionen, ja, hela den muslimska världen hur man inte skapar framtid för sig och sina barn.
Så länge väst tar strid för frihet åt alla människor, så länge har vi ingenting alls att skämmas över eller att ta på oss skuld för. Tvärtom. Det är västvärldens värderingar som kommer att befria alla världens människor från politiskt och religiöst förtryck, för att istället ge dem en fri ekonomi som ger dem möjlighet att bygga en bättre framtid för sig och sina familjer. Vi i väst befriar världen. Glöm aldrig det!
Torsdag 2006-12-28 / 10.00länk CHURCHILL I 'POPULÄR HISTORIA'.
Tidskriften Populär Historia har kommit ut med 2007 års första nummer. Jag har inte följt den förut, men omslaget gjorde denna utgåva oemotståndlig.
Som namnet på tidskriften antyder ger den lättsamma historieskildringar, något som inte sitter fel så här i storhelgstider. Och jag blir glatt överraskad över att vänsterhistorikern Alf W Johansson i sitt porträtt av Winston Churchill avstår från politiskt korrekta gliringar mot denne konservative statsman, utan ger en matnyttig exposé över hans liv. Det hade varit en sensation om artikel innehållit något nytt - få människor är så omskrivna som Churhill. Och han är nog den statsman som skrivit mest själv. Men ett så händelserikt liv ger stoff till god underhållning.
Lite nytt får jag mig till livs av författaren Erik Jansons reportaget från "kråkslottet" Chartwell, som var familjen Churchills hem från 1922. Numera museum. Det var här Winston målade sig igenom tiden i onåd, då alla trodde han var slut. Det var också här han tog emot viktiga personer under premiärministertiden. Janson nämner det inte, men åtminstone en svensk var på besök här under andra världskriget, kabinettsekreteraren Eric Boheman (som i sina memoarer skryter över att Churchill bjöd in honom, trots att det i London var känt att bjudningar till Chartwell var få förunnat).
Onsdag 2006-12-27 / 16.45länk STADSMILJÖN I HAGA, GÖTEBORG. Det väcker barndomsminnen att gå genom gamla arbetarstadsdelen Haga i Göteborg. Inte bara därför att TV-serien Albert och Herbert utspelade sig här, utan därför att jag växte upp i grannstadsdelen Annedal vars stadsbild var exakt densamma: täta gator med landshövdingehus.
Skillnaden mellan då och nu är dock stor. Då, 1960-talets andra hälft, var
landshövdingehusen fallfärdiga, vi hade bara kallvatten i kökskranen, hade gas som betalades med poletter och använde utedass på gården. Hela Annedal revs och gav plats för moderna bostadshus.
Haga blev kvar som byggnadsminne. Riksantikvarieämbetet lade in stora delar av sina anslag under flera år för att rädda det som gick att rädda av Haga. Och det är för väl. Kulturmiljön i de här kvarteren är unik.
Landshövdingenhusen var, om jag minns rätt, resultat av ett beslut av Göteborgs landshövding i tidigt 1900-tal. För att minska brandfaran efter det att många träkåkar brunnit, krävdes att första våningsplanet skulle byggas i sten, medan de två våningarna däröver fick byggas i trä.
Den snickarglädje som märks här ger en hemtrevlig småstadsmiljö mitt i storstan. Kullerstenarna med de för Göteborg så karaktäristiska inläggen av större, avlånga stenplattor bidrar till den ombonade intrycket.
Jag begriper inte varför modern arkitektur alltid misslyckas med att skapa rum i stadsbyggandet som utgår från människans perspektiv. Det behöver inte alls vara pitoreskt, det handlar om proportionerna, om närhet och upplevelse av intimitet i miljön.
De två översta bilderna är från Mellangatan. Tredje bilden är från Sprängkullsgatan (inte långt från Journalisthögskolan). Fjärde bilden är från Haga Nygata. Och sista bilden är från Skanstorget, där Haga tar slut åt söder mot Skansen Kronan.
Onsdag 2006-12-27 / 15.30länk BESÖK HOS SALLADSBAREN I GÖTEBORG. Under promenad i centrala Göteborg idag tänkte vi ta en fika i den av facket terroriserade salladsbaren Wild´n Fresh nära Järntorget. Den hade dock helgstängt. Utanför salladsbaren hänger en skylt som tackar för allt stöd. Och det var ju därför vi gått dit - för att visa vår solidaritet med en småföretagare som inget annat vill än servera sina kunder, men istället utsätts för trakasserier av värsta sort. (Andra matställen där i saluhallen har dock öppet, och de har sympatiserat med sin konkurrent, inte med facket, så de är också värda att besöka).
Jag hoppas verkligen att salladsbaren öppnar efter storhelgerna. Vi kan inte acceptera ett klimat där företagare skräms bort från att driva företag i det här landet.
Onsdag 2006-12-27 / 15.30länk REINFELDT GÅR LO:s ÄRENDEN. Idag ger Dagens Nyheter i huvudledaren välförtjänt kritik mot den borgerliga regeringen för dess erbarmliga hållning i Vaxholmsfallet - då när Byggnadsarbetarförbundets mobbare skrek "Go Home!" till lettiska arbetare som utförde sitt arbete i ett företag som följde lettiska kollketivavtal,
Alliansen försvarar Vaxholms fästning
I helgen gästade statsministern Ekots lördagsintervju och använde då ett nytt språk för att beskriva striden i Vaxholm. Enligt Reinfeldt handlar det nu om att värna den svenska modellen med kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder. När EG-domstolen håller förhanlingar den 9 januari kommer den borgerliga regeringen, precis som socialdemokraterna, att stödja Byggnads.
Men fallet handlar, som tidningen skriver, inte om någon svensk modell utan om vår lagstiftning är förenlig med EU:s grundprinciper om fri rörlighet och icke-diskriminering: ”ska facket kunna kräva att detta utländska bolag betalar genomsnittslöner i branschen, trots att den vida överstiger kollektivavtalets miniminivå?”
Jag är inte lika optimistisk som DN:s ledarredaktion, som tror att facket förlorar. EU:s politiska ledning har slagit in på en protektionistisk linje och struntar i alla fina ambitioner om fri rörlighet. Och när också Sveriges nya regering står på fackets sida, kommer EG-domstolen att strunta i traktaten och böja sig för den politiska makten och den protektionistiska vågen.
Varför agerar Fredrik Reinfeldt så här? Jag tror att nya moderaterna försöker behålla strategin att flirta med LO, och räknar, likt DN, med att EG-domstolen ska rätta till eländet. Men om EG-domstolen inte gör det, då kommer regeringen att stå med skägget i brevlådan. Regeringen riskerar då att tappa allt förtroende bland luttrade småföretagare. Det kan ta knäcken på regeringens ambition att skapa fler jobb.
Det är kanske dags för Maud Olofsson att agera. Regeringen får passa sig, annars kan man skapa sig en företagarfientlig profil. Och vad blir Maud Olofsson då, om inte en ny Mona Sahlin - lovar runt och håller tunt.
Annandagen 2006-12-26 / 13.20länk BUSHs DEMOKRATISTRÄVAN VINNER I LÅNGA LOPPET. Från ett oväntat håll får Bush-administrationens utrikespolitiska idealism stöd i julhelgen: libertarianska (nyliberala) magasinet Reason har ofta givit uttryck för motstånd mot Bush:s strävan att demokratisera Mellanöstern. Dels därför att det kostar stora resurser i förlorade liv och skattemedel, dels därför att insatsen i Irak påminner om nationsbyggande, alltså samhällen byggda genom politik snarare än fri ekonomi.
Men Michael Young har en lång artikel i Reason,
The Iraq Malaise, där han analyserar de traditionella realpolitiska bedömarnas hårda och skoningslösa invändningar mot Bush-administrationen (som Richard Haass i Foreign Affairs och Robert Samuelson i Washington Post). Hans bedömning blir denna:
Medan Haass och Samuelson täcker sig själva och oss andra i aska, förmår de inte se att Bush-administrationen, trots alla brister, fundamentalt har ändrat logiken i internationella relationer efter 11 september till Amerikas fördel och på ett sätt som överträffar en strikt materiell bedömning av dess inflytande.
Young menar att demokratisträvan skapat en ny dynamik i världen, även om det på kort sikt kan bli så att fundamentalister tillfälligt kan vinna på det, som Hamas i Palestina, och även om demokrati på kortare sikt är på defensiven, ”från Beirut till Bagdad och Kabul”. Och trots att USA får ta mycket skit. Young förklarar:
Tusen demokratiska blommor är inte på väg att blomma, men idealet om demokrati som en mäktig klubba mot despotiska regimer är nu vida känt i dessa länder, och denna idé har nått sin vida berömmelse därför att George W Bush spridit budskapet.
Det är omöjligt att underskatta vilken betydelse det har för förtryckta människor att få ta del av en idé om hur man kan förändra sin situation, sitt land. En idé som visar vägen till frihet och individuell respekt.
Mot denna mäktiga mission tycker jag realpolitiska analytiker som Haass framstår som trista och fantasilösa töntar, när de i sina artiklar i prestigefyllda tidskrifter som Foreign Affairs skriver att demokrati ”inte borde vara en amerikansk prioritering”.
Annandagen 2006-12-26 / 13.20länk VÄST FÖRLORAR I FN. Washington Post har en utmärkt ledarartikel som visar att FN är i händerna på auktoritära regimer, och att FN i sig urgröper demokratiernas anseende och ställning i världen. I ledaren
'Nyet' on Iran slår tidningen fast att Ryssland har förvandlat FN:s sanktioner mot Iran för dess nukleära ambitioner till "en demonstration av västvärldens svaghet". Man skriver:
Efter att ha givit med sig på nästan varje punkt annonserade de europeiska ambassadörerna att FN:s säkerhetsråd skulle rösta om sanktioner [i fredags]. Men Rysslands FN-ambassadör Vitaly Churkin sa då att han inte var redo att gå till beslut. Enligt vissa rapporter var han ute efter att ytterligare vattna ur förslaget om frysning av utländska tillgångar i företag som är direkt länkade till det nukleära programmet. Eller demonstrerade han bara - än en gång - att Ryssland kan och vill hålla säkerhetsrådet som gisslan.
Resultatet av denna cyniska politik är att varje FN-resolution mot Iran kommer att vara en pyrrusseger för väst. Beskedet till Teheran är inte att man riskerar isolering och ekonomisk skada om man inte respekterar säkerhetsrådets beslut; det är att man inte behöver vara rädd för sanktioner. Fundamentalisterna i Teheran som sagt detta hela tiden, som presidenten Ahmadinejad, har fått rätt.
Ryssland, Iran och andra auktoritära regimer framstår som starka och framgångsrika, medan FN får demokratierna i väst att framstå som svaga och defensiva. DET är vad FN betyder i världspolitiken idag. Är det så vi vill ha det?!
Nej. Turerna kring Iran visar att icke-demokratier måste ut ur världssamfundet, åtminstone om vi vill ha ett världssamfund som dikterar vad som är internationell rätt. Allt annat undergräver en demokratisk utveckling i världen. Det vore som att domarna i domstolarna till hälften utsågs av kriminella ligor. Det skapar ingen rättssäkerhet. Tvärtom.
Och just det är förklaringen till att han borde utses till årets man. Han har drabbats av flera skandaler och utsatts för flera avsättningsförsök under 2006. Var och en av dem hade ensamt kunnat få vilken annan premiärminister som helst på fall, konstaterar Rawnsley.
Och här säger jag att han haft ett briljant år. Jag säger det av en enda enkel och ofrånkomlig anledning. Han är fortfarande där. Han regerar fortfarande på Downing Street ... Han utmanövrerar dem alla. Gång på gång smiter politikens Houdini ur sina låsta, fastbundna situationer för att regera ännu en dag.
Och i maj 2007 har Tony Blair suttit tio år vid makten. Det har bara sju premiärministrar före honom gjort under tre århundraden. Och under avsättningsförsöken under 2006 har Blair stärkt sin ställning så att han varken kommer att kastas ut av sina egna eller avsättas av oppositionen. Han kommer att kunna ta farväl från politiken på i stort sätt sina egna villkor. Få politiker förmår det.
Juldagen 2006-12-25 / 12.00länk AMERIKA SPLITTRAT SOM ALDRIG FÖRR. En annan artikel jag kan rekommendera som reflekterande helgläsning är
The Peace Party vs. the Power Party av Matthew Continetti i Weekly Standard.
Han visar att amerikanska folket idag är mer splittrat om utrikespolitiken än någonsin tidigare.
Ännu mer slående är den polarisering som råder när det gäller att stödja demokratiutveckling i världen. Transatlantic Trends survey ställde frågan om EU och USA ska hjälpa till att etablera demokratier i andra länder. 64 procent av republikanska väljare instämde; bara 35 procent av demokrater gjorde detsamma ... På frågan om man gav sitt stöd till att USA och EU sände militära styrkor för att avlägsna en auktoritär regim [som tillämpar politiskt och religiöst förtryck] svarar 65 procent av demokraterna att de inte ger sitt stöd till en sådan policy; 37 procent av republikanska väljare svarade likadant.
Man kan faktiskt börja tala om att olika grupperingar i USA "ser olika verkligheter". Mest tydligt är det i det aktuella fallet med Iran.
Artikelförfattaren frågar vad som händer om "fredspartiet" vinner makten och möter en värld där illiberala krafter är på marsch.
Det är en fråga som inte bara amerikaner har att fundera på. För oss i Europa är detta än mer oroväckande. USA:s attityd kan med denna inre splittring, skifta snabbt i sitt beteende efter varje val. Det skulle skapa en mycket osäker värld.
Alltså: de som i Europa talar om stabilitet och därför ständigt gör utfall mot USA, är paradoxalt nog de som driver fram en allt mindre stabil värld. Istället för att försvaga den atlantiska länken behöver den stärkas. Genom ett starkt partnerskap.
Juldagen 2006-12-25 / 12.00länk PORTRÄTT AV EN BÅNGSTYRIG PRESIDENTKANDIDAT. Även om vänstermagasinet Salon avser att ge en ofördelaktig bild av den förre mäktige talmannen Newt Gingrich, lyckas man inte helt. Alex Koppelman ger
i
Newt Gingrich's 'outsider' act en inträngande bild av hur Washingtons maktspel går till när han visar att Bush-administrationen hade Gingrich öra inför Irakkriget.
Koppelman gör detta för att visa att
Newt Gingrich inte alls är den outsidern inom republikanska partiet som han ger sken av att vara.
Men att Gingrich agerade för en liten, lätt och snabbrörlig militär styrka - i konflikt med gammal militärdoktrin - när USA-koalitionen invaderade Irak, är välkänt. Koppelman vill få det att framstå som att Gingrich är lika medansvarig till att Irak inte blev en omedelbar framgång som förre försvarsminister Rumsfeld. Och därmed skulle Gingrich inte framstå som en lika attraktiv presidentkandidat.
Men Koppelman missar (omedvetet?) att Gingrich efter Saddam-regimens fall i april snabbt kom på kollisionskurs med hur USA skulle agera fortsättningsvis. Gingrich menade att en så liten truppstyrka inte kunde utgöra en ockupationsmakt och att landet därför måste överlämnas i irakiska händer.
Istället för att misskreditera Gingrich tycker jag Koppelmans artikel befäster en bild som visar att Gingrich var en av få som förstod vad den nya militära strategin med lätta, högteknologiska och snabbrörliga förband betyder, vilka styrkor och svagheter denna strategi har.
Det händer inte så sällan när en stor organisation ändrar strategi, att tänkandet inte hänger med på alla områden. Paul Bremers amerikanska ockupationsförvaltning framstår som det stora misstaget idag, eftersom en sådan förvaltning kräver stor mängd trupp. Något som man inte hade tillgång till. Jag tror Irakinvasionen och dess efterföljd kan bli en lika intressant statsvetenskaplig studie som Kubakrisen 1963 har blivit om stormakters irrationella rationalitet.
Torsdag 2006-12-28 / 10.00
Onsdag 2006-12-27 / 16.45
landshövdingehusen fallfärdiga, vi hade bara kallvatten i kökskranen, hade gas som betalades med poletter och använde utedass på gården. Hela Annedal revs och gav plats för moderna bostadshus.
Landshövdingenhusen var, om jag minns rätt, resultat av ett beslut av Göteborgs landshövding i tidigt 1900-tal. För att minska brandfaran efter det att många träkåkar brunnit, krävdes att första våningsplanet skulle byggas i sten, medan de två våningarna däröver fick byggas i trä.
Onsdag 2006-12-27 / 15.30
Juldagen 2006-12-25 / 15.05
