Söndag 2006-12-17 / 20.20länk TOM FRIEDMAN: MELLANÖSTERN ÄR EN FREAKSHOW. I Meet the Press
(utskrift) medverkade också två av Amerikas mer kända kolumnister, David Brooks och Thomas Friedman. Jag fastnade särskilt för Friedmans färgstarka karaktäristik av dagens Mellanöstern:
Om du tar ett steg tillbaka och ser på vad som pågått där under det senaste åren: I Iran har man just haft en konferens om varför förintelsen inte ägt rum. I Irak strider man över vem som är de rättmätiga arvtagarna till profeten Mohammed. Och i Syrien, där dödar regeringen primiärministern i grannlandet och vill slippa undan med p-böter. Det här är en freakshow. Okej? Det finns ingen annan del av världen som uppför sig så här.
Det ligger mycket i den analysen. Och skälet till att de gör så här är att ingen sätter stopp för dom. Det är som om gangsterligor fick härja fritt i ett samhälle, utan att polis eller rättsstat grep in - annat än att stora mängder politiker vill att gangstrarna ska sätta sig ner och prata med offren, så att alla blir vänner.
Det Freidman glömmer är att tala om varför Mellanöstern ser ut så här: världssamfundet slår inte näven i bordet och sätter press på dessa våldsverkare. Istället belönar man dem - ju värre de agerar desto större handlingsutrymme får de. Iran får bygga kärnvapen, allt medan Hans Blix och andra försvarar dårskapen, förlåt, bevarar stabiliteten...
Från svenskt och europeiskt håll är kraven återkommande på att Israel ska förhandla med palestinierna. Hur ska det gå till? När palestinierna inte skjuter ihjäl varandra, är de ju fullt upptagna med att försöka döda israeler.
Kan inte Jan Guillou och andra palestinavänner träda fram och tala om hur det ska gå till? Av någon outgrundling anledning är det väldigt tyst från det hållet just nu...
Söndag 2006-12-17 / 19.12länk NEWT GINGRICH PRESIDENTAMBITIONER AVGÖRS I SEPTEMBER. Idag var den amerikanska kongressens förre talman Newt Gingrich åter gäst i Meet the Press. Hans budskap var att amerikanska folket är trötta på de hårda motsättningarna mellan partierna och att USA nu och framöver möter sin största utmaning som nation sedan inbördeskriget 1860. USA utmanas av fundamentalister som vill förgöra friheten samtidigt som USA inte varit så splittrat och hatfyllt amerikaner emellan på långt över 100 år.
Han kräver en ny strategi i Mellanöstern som går ut på att skapa jobb och bygga det civila samhället i Irak. Med 60 procents arbetslöshet går det inte att få stabilitet. Han gjorde också en intressant analys av varför det gick fel i Irak: när Paul Bremer i maj 2003 blev chef över den civila administrationen i Irak - istället för att makten överlämnades till en irakisk administration - förändrades Amerikas roll. Den minimala truppstyrka som USA hade i Irak var aldrig avsedd som ockupationsmakt, men blev det den dag Paul Bremer tog över, sa Gingrich. För att klara en ockupation skulle uppemot en miljon man ha behövts, istället för de cirka 150.000 som funnits i landet sedan invasionen.
Detta överensstämmer med det Iraks utrikesminister Hoshyar Zebari framfört (och rapporterats
här i bloggen).
Gingrich är en tänkbar republikansk presidentkandidat, men han tänker vänta till i september 2007 innan han bestämmer sig. Är inte det försent, undrar programledaren Tim Russert. Gingrich påminner om att John F Kennedy väntade till januari valåret innan han kandiderade och Ronald Reagan bestämde sig i november året före valet. Russert drar slutsatsen att Gingrich tänker hoppa in om det uppstår ett tomrum på republikanska sidan, vilket Gingrich inte säger emot.
Söndag 2006-12-17 / 19.12länk SVENSKT NÄRINGSLIV - FACKFÖRBUND FÖR DIREKTÖRER? Flera läsare försvarar Treschow och påpekar att direktörer ska stå för ledarskap, något som är viktigt för företagsamheten. Och ledarskap är en särskild kompetens som inte alla besitter och en kompetens som bör belönas.
Jo, visst. Men till gott ledarskap tillhör att skapa ett klimat som gör att man får tillstånd rimliga löneavtal. Att genomföra skyhöga höjningar av sina egna löner för att sedan hävda att övriga ska hålla tillbaka, är ett uruselt ledarskap. Ledare föregår med gott exempel! Ledare skapar förståelse för de villkor man har att hantera. Michael Treschow visar på dessa områden allt annat än kompetens. Han skapar ju problem istället för att lösa dem!
Det som gör mig irriterad är att Michael Treschow håller på att förvandla Svenskt Näringsliv (fd SAF) från en organisation som står upp för marknadsekonomins och kapitalismens principer och värderingar, till en fackförening för storbolagens stackars direktörer, som måste ha bättre betalt.
Vem förespråkar en fri ekonomi om Svenskt Näringsliv sällar sig till LO, TCO och Saco när det gäller att pressa fram högre löneförmåner för sina egna? Vem försvarar äganderätten? Vem står upp för avreglering?
Välbetalda företagsledare, både på börsen och inom private equity-industrin, kan fortsätta stoppa huvudet i sanden, eller så inser de att de fått pengarna som tjänstemän och bara är en del av ett samhällskontrakt där de påtagit sig rollen som ledare, den andra delen av ordet företag.
Ja, direktörerna ska inte glömma bort att de är tjänstemän - inte ägare, inte entreprenörer. De riskerar ingenting på sitt ledarskap. Om de misslyckas lyfter de nya fallskärmar i mångmiljonklass. Ibland får man intryck av att det är mest lönsamt att vara en dålig direktör...
En del läsare är förvånad över min kritik av Michael Treschow (i
fredags). En invändning lyder:
Du skulle kunna tredubbla alla VD-ars löner imorgon utan att det påverkade löneutrymmet på ett märkbart sätt. Det handar BARA om psykologi, och mer precis avundsjuka och missunsamhet. Till sist är det fel att man kan höja enskilda styrelsemedlemars löner. För låga löner och Brain Drain av det bästa svenska humankapitalet är ett *generell problem*.
Jag håller med i den meningen att problemet finns på det psykologiska planet. Men det är inte så "bara", det. Eftersom alla förhandlingar - också löneförhandlingar - till stor del handlar om psykologi, om förväntningar, om stämningar, är det allvarligt att vissa tjänstemän går ut och kräver så mycket mer än andra anställda. Det saboterar samspelet på löneområdet mellan företag och anställda.
Nyckeln för mig är att direktörerna, och tillika styrelseledamöterna, är enkla tjänstemän, anställda. Det är en viktig aspekt. Ägare och entreprenörer, som Ingvar Kamprad, kan ta ut hur mycket de vill ur företagen, eftersom ingen i företagen haft jobb utan deras risktagande, utan deras drivkraft, utan deras idéer.
Vi måste på borgerliga sidan göra skillnad på direktörer och entreprenörer. Det är de sistnämnda som är ekonomins drivkraft, som förnyar, som utvecklar, som skapar nya branscher, nya företag som växer och anställer. Direktörer på storbolag ägnar sig mest åt att skära ner kostnader och betyder ytterst sällan någon skillnad för företagens utveckling. De administrerar en redan etablerad god idé och produktion. Det gäller att hålla den i trim. En inte alltför svår uppgift. Därför ska direktörer och styrelseledamöter som bara förvaltar ett företag inte rusa iväg och förstöra arbetsmarknadens mekanismen genom att kräva så mycket mer än andra.
Däremot borde entreprenörerna - som ofta utvecklar sina idéer i stor ekonomisk knapphet - utgöra ett skattefrälse, som slipper pålagor och regelverk som försvårar deras utvecklingsarbete. Det är ingen slump att Sverige lever på gamla idéer i storbolag, medan nya framväxande företag lyser med din frånvaro. Satsa på entreprenörerna! Och håll direktörerna kort!
Söndag 2006-12-17 / 11.28länk ÄNNU EN PRESIDENTKANDIDAT: JOHN EDWARDS. Jo, det blir snart officiellt att förra presidentvalets demokratiske kandidat till vicepresident, John Edwards, tänker försöka bli partiet presidentkandidat: John Edwards Will Announce An '08 Run.
Jag har hittills inte listat honom bland de
14 tänkbara presidentkandidaterna eftersom jag inte trott att denne förlorare skulle dyka upp igen. Han var som vice åt John Kerry 2004 oerhört slätstrukten och intetsägande. Det bevisades också av att George W Bush vann i John Edwards egen hemstat North Carolina (56,0-43,5%). En vicepresidentkandidat som inte ens har stöd i sin egen hemstat är knappast en stark kandidat.
I juli 2004 skrevs här i bloggen om nyheten att John Edwards av John Kerry utsetts till hans vice:
Fel kandidat utsedd.
John Edwards är skadeståndsadvokat och har tjänat mångmiljonbelopp på det raseri av stämningar som förekommer i USA om allt från hål i gatan till läkares medicinska behandling. Detta är ett av USA:s största problem inrikes. Stämningarna gör att företagare inte vågar satsa nytt och läkare vågar inte vårda. Alla skräms till passivitet av rädsla att bli stämnda av advokater som John Edwards.
Om demokraterna utser honom, kommer republikanerna att få en lätt match. Jag upplever Edwards som ytlig, svag och utan djupare värderingar.
Söndag 2006-12-17 / 11.12länk VARFÖR MUSLIMER FÖRNEKAR FÖRINTELSEN. I Los Angeles Times skriver Ayaan Hirsi Ali om Irans konferens som ifrågasätter koncentrationslägren och det systematiska försöket att utrota judarna under andra världskriget, Why they deny the Holocaust.
Hon berättar att hon första gången hörde om förintelsen när hon som flykting gick en förberedande kurs för att kunna läsa på universitet i Holland. Under sin uppväxt i Kenya och Saudiarabien hade hon inte hört något om denna historiska händelse - bara om hur ondskefulla judar är. Hon skriver:
Vad som är slående med [iranske presidenten] Ahamadinejads konferens är det (tysta) medgivandet från moderata muslimer. Jag kan inte annat än undra: varför hålls ingen motkonferens i Riyadh, Kairo, Lahore, Khartoum eller Jakarta som fördömer Ahmadinejad? Varför håller den 57 medlemsländer starka Islamska konferensen tyst?
Kan svaret vara lika enkelt som skrämmande: i generationer har ledare för dessa så kallade muslimska länder matat sina befolkningar med konstant propaganda liknande den som tyskar (och andra européer) matades med - om att judar var ohyra och skulle behandlas som sådana? I Europa blev den logiska konsekvensen förintelsens gaskamrar ... Världen behöver informeras om förintelsen - inte bara för de drabbade judarnas och deras efterkommandes intresse, utan i hela mänsklighetens intresse.
Ja, mycket av den retorik som Ahmadinejad använder - som företrädare för den muslimska världen, inklusive de tysta så kallade moderata muslimerna - är påfallande lika Tysklands under 1930-talet. En del menar att Ahmadinejad ordnat den här förintelseförnekande konferensen för att få Europa att inskränka yttrandefriheten på hemmaplan och därmed visa hur hycklande Europa är: man inskränker yttrandefriheten för att skydda judar, men inte för att skydda muslimer från danska satirteckningar.
Jag menar att Ahamadinejad har mycket större planer än så. Han menar vad han säger. Han tänker fullfölja Hitlers åtagande. Israel ska utplånas från kartan och judarna ska förintas.
Men kärnvapen har han goda möjligheter att genomföra exakt det han säger att han ska genomföra. Efter andra världskriget hette det att man inte kunde föreställa sig att Adolf Hitler skulle göra det han sagt. Men det var exakt vad han gjorde. Ahamadinejad är ute efter att göra samma sak: exakt det han säger.
Frågan är varför väst inte tror på hans ord, varför vi låtsas som han inte säger det han säger och inte menar det han menar. Varför? Och varför låta det ske en gång till? För det är exakt vad som kommer att hända OM världen låter honom skaffa sig kärnvapen.
Lördag 2006-12-16 / 12.27länk OKÄND SVENSK GUANTANAMOFÅNGE Bloggen Gudmundson har fortsatt att gräva om svenska kopplingar till terroristnätverk, efter det att en svenskmarockan (eller som läsare påpekat, borde det kanske heta marockansvensk) förts upp på FN:s sanktionslista för terroristaktivitet.
I samband med att president Bush formulerade en ny policy för hur fångarna skulle behandlas, publicerade amerikanska myndigheter biografier över fångarna. Svenska medier gav stort utrymme åt förslagen (och jag debatterade dem i SVT24 med Amnestys generalsekreterare, se
utskrift).
Men inga svenska medier tog sig tid att gå igenom biografierna. Det har Gudmundson nu gjort. En av fångarna har haft asyl och varit bosatt i Sverige: Gouled Hassan Dourad. Av biografin framgår att Sverige spelat stor roll i denne Gitmo-fånges mordiska utveckling.
Gudmundson summerar:
Terrorstämplingen av [marockansvenske] Mohamed Moummou sprider nytt ljus över Sveriges roll i den internationella jihad-rörelsen. Uppgifter som tidigare inte förekommit i svensk press understryker att Sverige fungerat som en frihamn för terrorister. Träningslägret i Afghanistan som Moummou sägs ha genomgått utbildade också sveriges hittills okände fånge på Guantanamo.
Varför är det så tyst i den allmänna opinionen om Sveriges roll som terroristernas frihamn? Är det därför att Sverige stöder deras verksamhet? Om inte, varför gör vi ingenting åt det? Varför går opinionsbildare reflexmässigt i terrormisstänktas försvar?
Jag tycker vi i Sverige har anledning att ifrågasätta det stöd som vi faktiskt ger åt internationell terrorism. Vi har ingen anledning att skydda dessa eller erbjuda någon sorts fristad åt dem som planerar att mörda tusentals civila.
Det vi ser är en upprepning av andra världskrigets eftergivenhet och underkastelse inför totalitära krafter - så länge de inte dödar oss, blundar vi inför deras mördande av andra. Hela attityden är vidrig.
Lördag 2006-12-16 / 11.30länk STATLIGA BOLAG UNDER KLUBBAN. Med anledning av att näringsminister Maud Olofsson häromdagen meddelade att sex statliga bolag kommer att säljas: Telia Sonera, Nordea, OMX, SBAB, Vin & Sprit och Vasakronan, skriver Sundsvalls Tidning i ledarartikel,
Statliga bolag under klubban:
En intressant tanke som bland annat förts fram av PJ Anders Linder, politisk redaktör på Svenska Dagbladet (m), är att staten i stället för att sälja alla bolag borde dela ut dem till medborgarna. Det skulle vara ett välkommet kapitaltillskott för alla svenska medborgare. Många saknar i dag ett sparkapital och lever ur hand i mun och får svårt att klara oförutsedda utgifter som plötsligt dyker upp. Om regeringen skulle välja denna väg med åtminstone något av de statliga bolagen skulle de med de minsta rörelsemarginalerna faktiskt kunna få en liten trygghet i form av ett eget aktiekapital som kan säljas av vid behov.
Håller med. Har tidigare, i Finanstidningen, skrivit om
Folklig kapitalism. Bästa sättet att få fler i befolkningen att värna äganderätten är att många fler äger själva - sin bostad, sitt sparkapital, sitt företag.
Socialisterna vet att om de ska lyckas med socialism måste de först göra folket fattigt på personligen tillgångar. Ur hand i mun. Då har folk inga egna egendomar att förlora på kollektivisering, förstatligande och planekonomi. Motsatsen gäller för borgerliga värderingar - ju fler som äger desto större opinion till äganderättens försvar.
Lördag 2006-12-16 / 11.04länk EU: UTVIDGNINGSSNACKET DÖLJER DE VIKTIGA FÅGORNA. Jag har funderat på varför utvidgning av Europeiska unionen - som kommer att ske om 15-20 år - får en sådan enorm uppmärksamhet i nyhetsrapporteringen, exempelvis från det nyss avslutade EU-toppmötet i Bryssel. Det finns ju mycket större, viktigare, svårare och akutare problem för EU-länderna att ta itu med: varför ligger Lissabonagendan i ruiner? Varför talar Europa inte längre om att bli en tillväxtmotor i världen?
Det är ju detta som är målet och syftet med medlemskap i unionen. Eller har Sverige gått med i unionen för att tala för andra länders önskan att vara med i unionen? Knappast. Hela unionens poäng är att skapa bättre villkor för handel och ekonomi. Men om detta tals det inte längre. Bara om utvidgning, utvidgning, utvidgning.
Jag ser i det här ett medvetet försök att styra intresset bort från EU:s verkliga uppgift, en uppgift man kapitalt misslyckas med. Istället för att skapa bättre villkor, försämrar man Europas konkurrenskraft. Istället för rörlighet och konkurrens, skapar man likriktning och fler regleringar.
Vi kan inte ha ett politiskt ledarskikt som smiter från de svåra frågorna. EU borde ägna all kraft åt Lissabonstrategin som handlar om att skapa det friare ekonomiska klimat som är hela unionens syfte. Det är därför trist att konstatera att den nya regeringens ministrar, både utrikesminister Carl Bildt och europaminister Cecilia Malmström i sin första större artikel (se bloggen här) som enda konkreta fråga tar upp... utvidgningen.
Om vi menar allvar med EU-medlemskapet - om det är något mer än ett tillfälle för politiska eliten att röra sig i fina miljöer och tjäna stora pengar - måste Sverige driva Lissabonprocessen med djärvhet och envishet och utan att låta sig skrämmas till tystnad av Frankrike eller andra. Om Bildt och Malmström visade att man satte sig upp mot de stora, skulle EU-medlemskapet komma i ett något annat ljus.
Lördag 2006-12-16 / 10.32länk LO-CHEFEN HOTAR OCH LÅTER SOM EN MAFFIALEDARE. Vi skriver år 2006 och LO framför hot i svensk politisk debatt. Om man inte får som man vill, ska man se till att skapa helvete på företagen.
För mig låter budskapet från Wanja Lundby-Wedin som hämtat från 1920-talets Chicago.
I DN-intervju idag,
Inga fler avsteg från turordningsreglerna, säger hon att facket ska ”bli mindre villigt till förändringar och att hålla hårdare på las-reglerna”. Och lagstiftningen ger facket rätt att obstruera och sabotera. Arbetsrättslagstiftningen har satt balansen på arbetsmarknaden ur spel. Det är en oerhört stark makt som LO nu tänker använda politiskt.
Det visar ännu en gång att arbetsrätten är förlegad. Den används i partipolitiska syften. Den måste avregleras.
När president Bush fick sitt exemplar av den 96-sidiga Irakrapporten sa han, 'Säg inte hur den slutar'. Och fick svaret, 'Det gör den inte'.
En ny FN-rapport visar att metangas från kor ger ett större bidrag till den globala uppvärmningen än utsläpp från bilar. Det förklarar varför Al Gore lagt ut. På egen hand har han tagit hand om problemet - en hamburgare i taget.
En kvinna har stämt Taco Bells 'drive through'-restaurant sedan hon blev beskjuten där. Hon menar att Taco Bell borde gjort mer för att skydda henne från våld. Hey! Taco Bell kan inte ens skydda henne från maten. Kulor är det minsta problemet du har hos Taco Bell. Efter e.Coli-smittan måste Taco Bell göra grundliga förändringar i sina sanitära procedurer... Eller kanske bara sänka priset.
Idioten till president i Iran har arrangerat en konferens om huruvida förintelsen ägt rum eller inte. Den goda nyheten är att konferensen serverades av Taco Bell.
Dimman i Irans huvudstad Teheran är tjock. Det leder tydligen till svåra problem. Det är så illa att forskarna inte ens kan se den nukleära bomb de hävdar att de inte arbetar med.
Fredag 2006-12-15 / 17.25länk SATIR: APROPÅ RYMDEN. Dwane Powell har fångats av alla nyheter från rymden. Inte bara Christer Fuglesang, utan nya tecken från Mars i frågan om vatten på planeten.
NASA: - Vi analyserar fortfarande, men det lutar åt att vi drar slutsatsen att det finns vatten på Mars.
Fredag 2006-12-15 / 10.15länk KDU NITAR ÄNNU EN SPIK I TV-LICENSENS KISTA. Efter det att centerpartiet tidigare i veckan sällat sig till moderaterna och folkpartiet när det gäller att avskaffa TV-licensen, förhoppningsvis när nuvarande sändningsavtal går ut 2009, trycker det egna ungdomsförbundet på för att kristdemokraterna nu också ska inse det vansinniga i denna ordning, Kristdemokraterna måste slopa kravet på TV-licens:
- TV-licensen är ett föråldrat system som det är dags att skrota. Ett annat system kan få både större förankring hos det svenska folket men samtidigt även säkra finansieringen av Public Service. Att både datorer och mobiler kan visa alla sändningar gör situationen ännu mer ohållbar, säger andre vice ordförande i KDU, Martin Källstrand.
Bra. Hela denna byråkrati måste väck.
Fredag 2006-12-15 / 9.40länk NICOLIN-MEDARBETARE: TRESCHOW FEL UTE. En av näringslivets främsta företrädare från SAF:s gyllene epok på 1970- och 80-talen då man vände vänstervågen till en frihetlig våg, kritiserar nu Michael Treschows utspel om att direktörerna behöver högre löner. Olof Ljunggren var vd i SAF 1978-1989, under Curt Nicolins tid. Då förmådde näringslivet att stå upp för marknadsekonomins och konkurrensens principer. Idag verkar Svenskt Näringsliv mest vara intresserade av direktörernas egna löner. I Svenska Dagbladet skriver Olof Ljunggren,
Treschow missar flera poänger:
”Låter man styrelsearvodena höjas orimligt påverkar detta inte bara psykologiskt utan också faktiskt hur man bedömer vilket löneutrymme som finns i den kommande avtalsrörelsen.”
Ljunggren vänder sig också mot att alla näringslivets ersättningar måste höjas för att kunna rekrytera internationella toppkrafter till styrelsearbetet:
”Det är säkert riktigt. Men därför behöver inte alla styrelsearvoden höjas.”
Exakt. Om man vill ha individuella löner bland anställda, kan man naturligtvis ha individuella arvoden i styrelserna. Ljunggren konstaterar att Treschows sätt att resonera...
”...är en minst sagt trist parallell till fackens återkommande krav på följsamhetsklausuler i kollektivavtalen”.
Direktörer som använder fackets argument för att höja sina egna löner! Det är verkligen något sjukt över dagens direktörer. Det är inget fel att vilja ha högre lön, vem vill inte det?, men att använda sin opinionsbildande kraft för att höja de egna lönerna istället för att göra sitt jobb - opinionsbilda för ett friare och bättre företagsklimat - är höjden av girighet.
Hade Treschow följt i Curt Nicolins och Olof Ljunggrens tradition hade han använt sina krafter för att driva på den borgerliga regeringen för fler och viktiga avregleringar. Istället tjatar han om att han vill ha mer i lön. Det är faktiskt pinsamt.
Fredag 2006-12-15 / 0.58länk FRANKRIKE TÄNKER OM I UTRIKESPOLITIKEN?The Economist har en intressant artikel om Frankrike, som faktiskt kan vara på väg att tänka om i sin inskränkta utrikespolitik,
The glory days are passing:
Men Frankrikes militära engagemang är fortfarande inriktad mot sönderslitna delar av Afrika. Är detta verkligen en effektiv väg på 2000-talet att fördela franska militära styrkor och skapa sig en röst och försvara sina intressen? ...
Redaktören för franska Foreign Policy, François Roche, menar att Frankrike varit så upptaget med att söka en glorifierad roll att man har misslyckats notera det stora gapet mellan regioner där landets framtida intressen avgörs och de där landets diplomatiska och militära insatser är koncentrerade.
Kan detta betyda att en förändrad utrikespolitik är att vänta med en ny president? Vem som än väljs behöver Frankrike grundligt se över sin policy i Afrika. [Trolige presidentkandidaten] Sarkozy ... deklarerade i ett tal tidigare i år att det är tid att sluta se på utlandsstyrkorna i Afrika som ett spel om inflytande ...
När det gäller Mellanöstern vill både Sarkozy och [socialistkandidaten] Royal förbättra relationerna till Israel, vilket antyder att man är på väg att förändra sin arabiska instinkt ... Royal har hållit fast vid sitt oortodoxa uttalande om att Iran borde stoppas från att anrika uran, även för civilt bruk. Frankrike brukar hävda att landets inflytande i regionen är avhängigt av trovärdighet hos arabiska vänner. Näste president kan komma att ifrågasätta den doktrinen.
Det vore en fördel för hela västvärlden, såväl Europa som Amerika, om Frankrike slutade leka stormakt och istället för att spela mot, spelade med övriga västländer i Mellanöstern. Det skulle stärka västvärldens ställning globalt i en tid då väst är under allt större press från världens auktoritära regimer, inte minst i Mellanöstern.
Torsdag 2006-12-14 / 23.58länk FACKETS OMDÖMESLÖSHET. Skånska Dagbladets ledareredaktion har talat klartext om fackets missbruk i fallet med Sofias salladsbar i Göteborg. Här redaktionens replik på den kritik tidningen fått från fackligt håll, Facklig frihet under ansvar:
När ett fackförbunds agerande ifrågasätts i något enskilt fall blir lätt reaktionen från vänsterhåll överdriven. Socialdemokraten Håkan Hermanssons kolumn ... kritiserar Skånskans ledarartikel från i söndags om fackligt rättighetsmissbruk, utgör inget undantag.
Det är bara att upprepa andemeningen i söndagens ledarartikel: bara för att någonting inte är förbjudet eller skadeståndsgrundande innebär det inte per definition att det är bra. Fackets rätt att vidta stridsåtgärder ifrågasätts inte i ledarartikeln. Vad som ifrågasätts är vissa fackförbunds omdöme i bruket av sina lagfästa rättigheter.
Beträffande den omskrivna konflikten i Göteborg har restaurangägaren hävdat att hennes personal inte är intresserad av HRF:s kollektivavtal. Då kan man inte automatiskt utgå från att personalen är skrämd till tystnad. Ingenting som tyder på det har framkommit. Lönerna ligger, enligt uppgift, en bit över kollektivavtalets miniminivå.
Denna typ av utmaning mot kollektivavtalens starka ställning på arbetsmarknaden borde hanteras på ett annat sätt än genom tvångsmedel. Hur kan det komma sig att facket inte har personalen på sin sida?
Ja, facket undergräver sin trovärdighet å det grövsta med den övermakt man demonstrerar i fall som dessa. Och om det är så här fackföreningar ska uppträda, är de reliker från 1900-talet som saknar existensberättigande i vår tid.
Torsdag 2006-12-14 / 19.36länk NYA UPPGIFTER VISAR: SVENSK-MAROCKANEN HAR TERRORKOPPLINGAR. Den svenske medborgaren Mohamed Moummou fördes förra veckan upp på FN:s terrorlista. Mot detta protesterade en rad politiker och journalister, utan att ha tagit del av någon bevisning överhuvudtaget.
Nu har bloggaren Gudmunson gjort vad våra kvällstidningar undlåtit att göra - grävt fram hur misstankarna ser ut som fått FN att terrorstämpla svensk-marockanen: Terrorismkännare pekar ut svenskmarockanen.
Han har spridit en arabiskspråkig manual för tillverkning av kemiska stridmedel. Han kan kopplas till moskén i Brandbergen som har fungerat som propagandacentral för den hårdföra terroristgruppen GIA (Groupe Islamique Armé). Moskéns postbox var kontaktadress för GIAs nyhetsbrev Al Ansar, där kända terroristledare som Abu Musaab al Suri, som nu tros vara i amerikanskt förvar, och Abu Qatada, nu i brittiskt fängelse, regelbundet publicerade sig.
Ökände imamen i moskén i Finsbury Park i London, Abu Hamza al Masri, som nu avtjänar ett sjuårigt fängelsestraff för uppvigling, har i intervju förklarat varför nyhetsbrevet började ges ut i Sverige: ”Eftersom många anhängare i Europa tog över moral- och mediearbetet kunde de ge världen nyheter om Jihad och dess syfte. Men direkt slog franska myndigheter till kraftfullt för att förhindra nyheterna från att höras. De tvingades då flytta till andra länder, där det fanns mer yttrandefrihet, som England, Sverige och andra. Det var då Al Ansar började ges ut på veckobasis, mest för att ge stöd åt GIA.”
De som tycker att kemiska stridsmedel i händerna på denna sorts aktivister inte är något problem, kan ju fortsätta gorma, men själv tycker jag det är utmärkt om man med ekonomiska medel - som FN:s sanktionslista - kan försvåra terroristernas uppvigling till nya blodbad. Vi kan inte bara vänta till efter det att brotten har begåtts. FN:s sanktionslista må vara trubbig, men varför står motståndarna mot den så tomhänta? Är de beredda att stillasittande låta tusentals pendeltågsresenärer i någon eruopeisk stad - kanske Stockholm eller Malmö - sprängas i bitar?
Kalla krigets slut minskade, inte ökade, Amerikas makt. Utan hotet från Sovjetunionen känner sig Europa och Japan mindre bundna att följa USAs ledarskap. Kina entré på världsscenen har förändrat maktbalansen. I själ och hjärta är kinesernas ekonomiska politik merkantilistiska ... Kinas policy ser till Kina, inte till en stabil världsmarknad.
Amerika kommer inte att dra sig tillbaka, men hur aktivt man kommer att vara är oklart. Irak har sänkt självförtroendet och trovärdigheten. Välfärdsreformerna på hemmaplan kostar redan dubbelt så mycket som försvarsutgifterna. Attityderna hos nya generationer förändras. Enligt en opinionsmätning bland 18-24 åringar anser 72 procent att USA inte ska ta ansvar för att lösa globala kriser ...
Samuelson är därmed inne på det denna blogg flera gånger tagit upp som en varning: vill vi se Kina som den främste aktören på världsscenen? Vill vi att USA blir isolationistiskt? Det är nämligen följden av nuvarande politik från oss européers sida. Vi skäller och gormar på USA när de gör något, som i Afghanistan och Irak, och vi skäller på dom när de inte gör något, som i Darfur. Allt är USAs fel! Allt! Det är självklart att amerikaner reagerar så som dessa 18-24 åringar.
Frågan är vad européer, och ens socialister, har att tjäna på det. Om Kina tar över som huvudaktör i Afrika, är det då någon som på fullt allvar tror att Kina kommer att förespråka demokrati och mänskliga rättigheter? Vilket skämt!
Europa måste förändra sin attityd mot USA. Annars kommer världen att bli en mycket mörkare plats.
Jo, det var hon som polisanmälde Cecilia Stegö och Maria Borelius för att inte ha betalt TV-licensen. Varför Jutterström ska få ett statligt smörjobb kan bara ha en förklaring: i denna elit skrubbar man varandras ryggar - så att man själv garanterar sig en plats vid köttgrytorna även om man förlorar valet. Genom att ge socialdemokratiska utnämnda nya jobb kan de borgerliga räkna med ett och annat framöver.
Det är en vidrig korruption som finns kvar sedan kungamakten. Att Lena Adelsohn Liljeroth är föredragande minister gör ju inte saken mindre pikant...
Torsdag 2006-12-14 / 9.20länk SLOPAD TV-LICENS? JA, TACK! Det är utmärkt att centerpartiet nu sällar sig till moderaterna och folkpartiet när det gäller synen på TV-licens. Till Svenska Dagbladet säger riksdagsman Anders Åkesson (c)
- Folks beredvillighet att betala licensen kan också minskas i ett förändrat medielandskap där snart varenda mobiltelefon har möjlighet att ta emot en tv-sändning.
Däremot är kristdemokraterna totalt fel ute när de inte bara vill behålla licensen utan ta ut TV-licens också för mobiltelefoner, något riksdagsman Dan Kihlström (kd) öppnar för. Se mer i Slopad tv-licens rycker närmare.
Kristdemokraterna måste tänka om. Deras idé är vansinnig. När nuvarande sändningsavtal går ut 2009 måste licensen försvinna för gott. Ingen kommer att sörja den.
Om han pga sjukdom avgår, utser guvernören i South Dakota hans ersättare till nästa val. Och guvernören i delstaten är republikan och kan utse partikamrat. Då blir det 50-50 i senaten. Det ger vicepresident Dick Cheney utslagsröst som senatens ordförande.
Onsdag 2006-12-13 / 22.26länk SKA VÄST GE UPP IRAK? Om jag får fortsätta resonemanget från förra kommentaren, är jag förvånad över att vänstern inte rakt ut säger vad deras alternativ är. Vilket målet är för president Bush vet alla, men vad demokraterna vill vet ingen. Det är därför de har ännu lägre trovärdighet än Bush.
Inte heller vänstern i Europa eller Sverige har sagt vad de vill med Irak. Ska demokratiprocessen avbrytas i Irak? Ska Saddam Hussein återinsättas? Eller ska landet överlämnas till Iran?
Till sist finns det väl i grunden inga andra val än att antingen fortsätta försöka skapa ordning i Irak, eller att ge upp. De flesta opinionsbildare inom medierna vill ge upp, även om man inte säger det rakt ut.
Men den fråga jag ställer mig till dem som vill ge upp, och som kräver att de amerikanska trupperna lämnar Irak, är om de tar på sig ansvaret om det resulterar i ett än värre blodbad när USA-koalitionen lämnar landet? Gör man det? Nej. Det är rätt märkligt, och höjden av ansvarslöshet, att höra med vilken lätthet journalister och andra kommentatorer kastar ur sig krav och förslag som kan få de hittillsvarande våldet att framstå som lindrigt.
Det positiva med Baker-rapporten var att fler tvingades fokusera framåt, vad man ska göra, snarare än att gnabbas om det som varit. Men några lösningar kom inte rapporten med.
Jag tror att inget mindre än västvärldens självbild står på spel. Vill vi att den våg av demokrati ska fortsätta, som svept fram över världen i tre årtionden (först i Västeuropa med diktaturernas fall i Grekland, Portugal och Spanien, sedan i Sydamerika och Östeuropa och delar av Asien, som Sydkorea och Filippinerna)? Eller tänker vi ge upp? Ska diktaturstaterna ta initiativet? Ska Iran, Kina och Ryssland ta över? Ska demokratins framgångar rullas tillbaka?
Irak kan bli början på en totalitär våg över världen. Det som vänstern inte begripit är att Irak ingalunda är Vietnam. Vietnamkriget handlade om självstyre för vietnameserna, medan Irakkriget handlar om vilka värderingar som ska få momentum i vår tid, då politikens arena blivit global på riktigt. Frihet och demokrati står mot diktatur och förtryck.
Är det verkligen rätt att svika de 12-16 miljoner irakier som under dödshot gick och röstade för en konstitution i oktober 2005 och två månader senare röstade fram ett demokratiskt parlament? Om denna demokrati tillåts rasa samman innan den ens hunnit etablera sig, vad säger det om västvärldens vilja att värna sina värderingar? Jag är inte beredd att ge upp mitt stöd till dessa miljoner som hoppas på ett liv i frihet.
Onsdag 2006-12-13 / 21.56länk FÄRRE TROR PÅ DEMOKRATERNA ÄN PÅ BUSH. Svårigheterna att få Irak på fötter och oförmågan att bryta milisernas våld mot civila gör naturligtvis att amerikanska folket ser dystert på utvecklingen där. I en ny opinionsmätning i USA Today säger 62 procent att demokratiprocessen i Irak inte är värt priset. Den största nyheten är dock en annan och framgår i rubriken: 1 in 5 say Bush will take right course; fewer think Dems will.
Även om endast 20 procent av amerikanerna anser att president Bush kommer att lösa Iraksituationen, tror ännu färre att demokratiska partiet har rätt förslag när det gäller Irak.
Vem är på väg att vinna i Irak? 64 procent i USA anser att ingen sida vinner.
Och det är väl det svar också jag skulle givit. USA-koalitionen och Iraks demokratiskt valda regering har inte lyckats få kontroll över säkerheten i landet. Olika milisgrupper understöds utifrån - shiiter av Iran och sunniter av Saudiarabien - och Irak är skådeplatsen för krig mellan dessa muslimska religiösa inriktningar via ombud. På sätt och vis är det en fortsättning på 1980-talets krig mellan Saddams sunnitiskt ledda Irak och shiitiska Iran. Fast nu inom Iraks gränser.
Krig via ombud är ju också vad som skedde mellan Libanon och Israel i somras. Hizbollah var rustad med vapen från Iran på samma sätt som shiamilisernas dödspatruller är i Irak. Iran förde krig mot Israel via order till Hizbollah. På samma sätt för Iran krig mot sunniaraber i Irak.
Iran är kärnan till oroligheterna i dagens Mellanöstern. Frågan är hur länge de ska få hållas och trappa upp oroligheterna i världen.
Onsdag 2006-12-13 / 16.47länk BARACK OBAMAs STJÄRNSTATUS VÄXER. Många i USA menar det blivit en otrolig och orealistisk hysteri kring demokratiske senatorn
Barack Obama från Chicago. Han är bara 45 år, färsk i senaten och utan tyngre politisk erfarenhet. Ändå vill allt fler se honom som presidentkandidat.
Trots fler kritiska röster säljer hans senaste bok som smör, hela 401.841 ex på drygt en månad (enligt uppgifter till Drudge Report). Och medierna fortsätter att rikta strålkastarna mot honom. Som i Men's Vogue där Slate-redaktören Jacob Weisberg gör ett långt porträtt,
The path to power. Det är framför allt Obama som person som attraherar amerikanerna. Weisberg skriver:
Som talare söker Obama inte att uppnå soul-effekten som präglar många afrikan-amerikanska pastorer. Inte heller försöker han frambesvärja omedelbar empati hos sin publik, så som exempelvis Bill Clinton gör. Obama levererar sitt budskap med en nedtonad karisma likt ett nyhetsankare från mellanvästern. Men när han skriver och talar, gör han något ingen annan politiker klarar av: han berör naket sina egna känslor om tvivel och osäkerhet och han binder samman sin egen livshistoria med politiska problem som få folkvalda vågar diskutera så personligt, inklusive frågor om ras och klass, drogmissbruk, fattigdom och, självklart, sin tro.
Det kan vara så att Barack Obama tillhör en ny sorts politiker, präglade av senare generationers mindre reserverade hållning och mindre hierarkiska syn på politiker som överordnade väljarna. Det kan vara en ny sorts ledarskap som Obama står för. Vi får se. Han har som sagt inte mött några hårda prov på högsta politiska nivå i Amerika, men nog kan han komma att ge Hillary Clinton en match.
Det är dags att visa facket att de inte kan använda maffiametoder.
Onsdag 2006-12-13 / 9.42länk LO & S GER ALLIANSEN RÄTT OM ARBETSLÖSHET. Nu börjar insikterna bottna på vänstersidan. LO, som i besvikelse över valresultatet, gick till stormande angrepp mot den borgerliga regeringens förslag om a-kassa, erkänner nu:
LO ger regeringen rätt om a-kassan. ”LO-medlemmar som har jobb kommer inte att märka av att avgiften på a-kassan höjs från årsskiftet. Det säger Ingemar Göransson, LO:s utredare, och ger oväntat regeringen rätt i frågan som väckt protester, uppger SVT:s Rapport.”
Borgerligheten däremot såg systemfelen och övertygade väljarna om att det behövs stora förändringar om alla som kan och vill arbeta skall kunna få ett arbete. Uppenbarligen övertygade alliansen även förre socialdemokratiske partisekreteraren Lars Stjernkvist. Så här skrev han i en kolumn i Skånska Dagbladet häromdagen:
"Arbetslösheten är inte bara ett konjunkturproblem. En allmän uppgång raderar inte ut arbetslösheten. Och många av de arbetslösa har små möjligheter att få det jobb som skapas."
Annars skulle Stjernkvist ha kunnat jubla över de senaste AMS-siffrorna och kaxigt förklarat: Vad var det vi sa? För jobben kommer ... Och AMS spår fortsatt goda tider, om än något dämpade nästa år.
Var alltså Perssons misstag bara en felräkning på några månader? Nej, svarar Lars Stjernkvist och ansluter sig till skaran av före detta socialdemokratiska politiker som höll god min som aktiva, men därefter skådar ljuset. Mest känd torde förre finansministern Kjell-Olof Feldt vara.
Ja, detta fenomen att höga socialdemokrater först efter sin partiaktiva tid erkänner att verkligheten är en annan än den de beskrev som aktiva s-politiker är intressant. Förklaringen är givitvis at socialismen utgår från utopin, inte från verkligheten. Därför skapar sig socialister en parallell verklighet - för att argumentationen ska hålla.
De borgerliga vann valet på den enkla och geniala strategin att hålla sig till verkligheten. För när den verkliga verkligheten ställdes mot den socialdemokratiskt uppdiktade, vem kunde bättre än väljarna se i vilken de levde? Och vem vill ha politiker som lever i en hallucinatorisk verklighet, likt en drogpåverkad? Därför valde svenska folket det nyktra alternativet.
Det gäller att också i kommande val att de borgerliga stannar på jorden. Det kommer att bli mycket svårare 2010, får då är man själv mer ansvarig för den verklighet som råder. Det gäller att inte börja hallucinera och utmåla verkligheten i ljusare färger än den har.
Onsdag 2006-12-13 / 9.20länk TYSKLAND: IRAN FÅR INTE KOMMA ÖVER ATOMBOMBER. I Iran hålls nu en konferens med president Ahmadinejad där syftet är att förneka förintelsen under andra världskriget. Judar är inte människor, det är Irans budskap när man skrupellöst spelar på den antisemitism som finns i världen, inte minst i vänsterkretsar i Europa. Vi såg det senast i SVT igårdagens Uppdrag granskning. Ahamadinejad hade applåderat SVT. Allt är judarnas fel. Hamas är guds bästa barn. Dessa mördare hyllas i SVT.
Om Irans tilltag rapporterar få mainstreammedier. Att vilja utrota judar är ingen intressant nyhet? En som reagerar är Storbritanniens premiärminister Tony Blair, rapporterar AFP i
Iran defiant as anger mounts over Holocaust forum:
- Jag anser det är en symbol på hatfullhet mot andra människor och religioner. Det är helt sansöst. Att de på denna konferens ifrågasätter förintelsen är chockerande, säger Blair.
I Tyskland är antisemitism fortfarande känsligt. Och förbundskansler Angela Merkel tog igår på en presskonferens avstånd från Iran och dess strävan efter att skaffa sig kärnvapen, rapporterar Reuters i Germany's Merkel says Iran must never get atom bomb:
- Det får inte råda något missförstånd och det måste stå klart för Iran att det inte är acceptabelt, sa Merkel.
Om Iran får hållas kommer vi så smånginom att få betala dyrt för vår inaktivitet. Kom ihåg det.
Tisdag 2006-12-12 / 22.52länk CENTERPARTIET LIBERAL VAKTHUND. I nya numret av Svensk Linje skriver också riksdagens yngsta ledamot, född 1983, Annie Johansson (c), juridikstuderande i Lund och uppväxt i en by strax utanför Värnamo, under rubriken Centern är liberal igen (ej online). Jag fastnar för den sammanfattning hon gör av valrörelsen, och som är mitt i prick:
Den borgerliga alliansen vann för att man förde en politik som överensstämde med verkligheten. Vi körde en rak och ärlig politik utan vare sig öronproppar eller skygglappar. Vi såg problemen och lyckades skapa en politik för att lösa dem. Nyckeln blev en satsning på att få fart på Sverige genom fler företag och därmed fler arbetstillfällen. Att återupprätta arbetslinjen för att människor ska kunna få möjlighet att känna stoltheten i att vara självförsörjande. Vi lyckades sätta agendan och vänsterkartellen fick kommentera. Det blev socialismens fall i Sverige.
Det här är en valanalys som innehåller de viktigaste beståndsdelarna och som förklarar valresultatet. Men Annie Johansson är inte nöjd. Hon lovar att vara en liberal vakthund och att centerpartiet ska vara garanten för att alliansen vågar förnya. Hon citerar Maud Olofsson, ”Låt oss komma bort från perspektivet att vara matade fågelungar.” och tillägger, ”Den nya regeringen måste förändra, förnya och reformera.”
Med de nya centerföreträdarna på riksplanet är chanserna bättre än på länge.
Tisdag 2006-12-12 / 18.46länk 'NEOKONSERVATISM ÄR VÄNSTER'. I nya numret av Svensk Linje levererar Jonas Pettersson, statsvetare och verksam i Captus, den traditionella konservativa kritiken mot Irakkriget och det neokonservativa perspektivet (ej online). Jag har ju tidigare bemött nyliberal kritik av Irakkriget och neokonservatismen,
Den attacken på bombhögern bommade, så varför inte ta sig an den traditionellt konservativa synen...
Jonas Pettersson börjar själv med lite trist vänsterretorik - att försöka utmåla åsiktsmotståndare som få och obetydliga, kastar etiketter efter dem och försöker med guilt by association, snarare än att bemöta substansen i filosofin eller leverera sakargument. Redan det signalerar att Pettersson knappast har särskilt mycket att komma med. När vänsterfolk börjar på det sättet, slutar jag läsa. Sådant är per definition skräp. Men nu har ju Pettersson i ingressen sagt att han så småningom ska framföra konservativ kritik, så jag läser vidare.
Pettersson medger att neokonservativa spelade en roll i Reagans strategi mot Sovjetunionen, men: ”Medan traditionalisterna ville skydda USA och Västeuropa mot kommunistisk aggression var de neokonservativa dessutom intresserade av att sprida amerikanska värderingar och den amerikanska livsstilen. De tyckte att alla människor på jorden borde få möjlighet att leva som amerikaner och att USA därför borde sprida demokrati och marknadsekonomi till jordens alla hörn.”
Detta är alltså anklagelsen! Neokonservativa är så fräcka att de vill sprida demokrati och frihet. Jag erkänner mig själv skyldig. Och de neokonservativa som artikeln nämner har nog heller inget emot att beskyllas för detta.
Men sedan är det som om Pettersson tappar bort denna anklagelse. För efter varningar om radikal upplysningsfilosofi undrar han: ”På sätt och vis är det oförståeligt att så många högerintellektuella på båda sidor av Atlanten har låtit sig gripas av revolutionsromantik.” Men svaret är ju, som Pettersson själv sagt, att man vill sprida frihet och demokrati till så många människor på denna jord som möjligt.
Därefter växlar Pettersson spår. Han menar att den förbittring som USA:s utrikespolitiken skapat i själva verket ”gör det svårare att lyfta fram den ekonomiska friheten” mm.
Vänta lite här nu. Först menar Pettersson att det är fel att genom Irakkriget sprida demokrati och frihet. Sedan säger han att Irakkriget är ett hinder för att sprida demokrati och frihet. Ett något schitzofrent angrepp på neokonservativa.
Pettersson menar att USA bara kan vinna över terrorn - här frågar jag mig varför bara USA borde ha intresse av att vinna över terrorn, varför inte Sverige och Europa (Gillar vi den?) - genom att ”saluföra idéerna som det egna landet bygger på” genom marknadsföring och som inspiration. Alltså: Make love, not war! Men DET trodde jag var en vänsterklyscha?!
Pettersson är inte emot att USA försvarar sig, men menar att man inte borde ”riskera att förarga muslimer”.
Medan nyliberala motargument mot Irakkriget, enligt mig, stupar på att man inte är beredd att försvara andra människors fri- och rättigheter - man skyddar bara sina egna negativa rättigheter, men inte irakiernas, även om man påstår att dessa rättigheter är universella - så stupar traditionellt konservativa motargument mot terrorkriget på att man inte tar in att vår kultur och våra traditioner är under attack. Krafter i Mellanöstern vill inte bara se människor på hemmaplan i förtryck och underkastelse, man vill att västvärlden ska avskaffa sin dekadenta frihet, pluralism och sitt löjliga snack om människors lika värde.
Om detta säger Pettersson ingenting. Han vill att högern i både Sverige och USA ska lära sig läxan av Irakkriget och inta en ”realistisk människosyn och en sund insikt om politikens begränsningar”.
Det är lite komiskt för mig att se hur nyliberaler och konservativa landar i samma slutsats. Vi i Sverige ska blunda för de övergrepp som sker i Irak. Vi ska leva i samma okunnighet som under 1800-talet om alla de brott mot individens rätt som begås i omvärlden.
Men det är ju här globaliseringen gjort det omöjligt för oss att dra skarpa gränser mellan våra västerländska rättigheter och rätten för människor annorstädes att erhålla samma frihet!
Vi kan inte längre göra nationsgränser till filosofiska gränser och hävda att mänskliga rättigheter gäller på vår sida om gränsen, men inte på den andra. Genom globaliseringen har världen kommit oss så mycket närmare. Och det är ju därför fundamentalister attackerar väst - människor i Mellanöstern börjar göra anspråk på frihet, något fundamentalisterna inte kan tolerera. Och de ser hur utvecklingen - via snabbare och billigare kommunikationer, internet, resor, musik, tänkande, livsstilar - som ett angrepp på österlandets gamla auktoritära kultur. De vill försvara den genom att krossa oss.
Fråga ett är om vi tänker försvara vår kultur och tradition. För mig gäller ett tveklöst ja. Fråga två blir om vi ska försvara människors frihet i kulturer där frihet är något nytt. För mig blir det ett lika klart ja. Men för både nyliberaler och konservativa, vars tankar jag tagit del av, blir svaret nej.
Jag tror att såväl mina nyliberala som konservativa vänner inte reflekterat över globaliseringens betydelse kombinerat med människovärdets universalitet. Förut kunde vi inte värna dessa värden. Avstånden var för stora och den västerländska friheten var okänd. Nu gör allt fler runt om i världen anspråk på denna frihet. Frågan är då om vi har ett ansvar att hjälpa till, eller om vi nöjsamt ska låta tyranner kväva det frihetens hopp som tänts hos så många i Mellanöstern och annorstädes. Jag anser inte att mina värderingar - individens negativa rättigheter - upphör vid en artificiell gräns på kartan.
Man går som katten kring en het gröt. Man talar om att ”driva opinion” hellre än att ”lyssna på opinionen”. Man ondgör sig över att taffliga valparoller påhittade av medlemmar ersatts med ”professionella budskap”. Man menar att ett liberalt parti inte borde ”locka väljare”, utan att ”säga obehagliga sanningar, att avslöja människors fördomar”.
Men när det gäller att konkretisera detta, tjatar man om dataintrånget och ”stämningsläge i partiledningen”.
Varför säger man inte som det är? De så kallade ”socialliberalerna” vill driva socialistisk politik, man vill kvotera mer, man vill bestämma mer över hur föräldrar tar hand om sina barn, man vill styra och ställa. Man anser att politiker vet mycket bättre än folket hur de ska leva.
Jag tycker det är en otrevlig attityd när ledarartikeln, mellan raderna, utmålar svenska folket som idioter som ska läxas upp av folkpartiet.
Det är detta stämningsläge i vissa kretsar inom folkpartiet som utgör ett hot mot partiets existens. Varje gång folkpartiet fallit ner i denna förmyndarattityd har partiet gjort katastrofval. 1982 blev det 5,9%. 1998 blev det 4,7%. Om folkpartiet lyssnar på Nerikes Allehanda kommer det att bli 3,5% i valet 2010.
Folkpartiet borde en gång för alla göra upp med socialisterna inom partiet. Man borde göra klart att liberalism är oförenligt med förmynderi och översitteri. Då har folkpartiet alla chanser att utgöra en vital kraft i svensk politik.
Tisdag 2006-12-12 / 9.26länk SVERIGE-FINLAND VANN ÖVER FRANKRIKE I NATO. Jag har tidigare rapporterat att det svensk-finska papper som föreslår effektivare samarbete inom Nato med partnerskapsländer med militär trupp under Nato-flagg. Detta utvidgade samarbete som USA gärna ser, stoppades av Frankrike - men bara i de strikt formella sammanhangen. Någon särskild struktur byggs inte för utökat samarbete.
Men från möte i Aten med Atlantic Treaty Association, ATA, kan Henrik Liljegren, ordförande i Svenska Atlantkommittén, rapportera att Nato i praktiken ansluter sig till de finsk-svenska tankarna,
Rapport från ATA:s femtioandra generalförsamling:
I Riga hade [USA] velat sjösätta ett bredare initiativ för att inkorporera länder som Australien och Japan, men förslaget om ett Global Partnership hade dött sotdöden under kommittéarbetet. (Frankrike har sedan länge motsatt sig ett globalt Nato.) I stället hade skickliga personer som utformade Riga-kommunikén räddat och till och med förstärkt substansen i förslaget genom att hänvisa till samarbetsmöjligheter på inte mindre än nitton ställen i
kommunikén.
Man hade använt sig av vedertaget språkbruk och vedertagna strukturer. I stället för Global Partners talades om det redan tidigare existerande begreppet 'Contact Countries'. Dessa 'hooks' eller hänvisningar kunde användas av de Contact Countries som ville förstärka samarbetet med Nato för att till och med få till stånd samarbetsformer som i vissa fall tidigare hade förbehållits allierade /.../
Principen var att varje land självt skulle klargöra vilket slags partnerskap det önskade i en dialog med Nato. Partnerskapet skulle definieras av hur nära vederbörande land själv önskar samarbeta med Nato och hur Nato ser på landet i fråga.
Av detta kan slutsatsen dras att Sverige och Finland som viktiga truppbidragarnationer har goda utsikter att få gehör för sina önskemål om större insyn i och inflytande över de operationer där man deltar med trupp.
Inom EU har väl Sverige aldrig någonsin tagit ton mot Frankrike. I EU är vi pudlar som lyder minsta vink från Frankrike och EU-etablissamanget. Men i Nato är Sverige en respekterad partner som agerar med tyngd, och inte tvekar att driva offensiva tankar i strid mot franska intressen. Och vinner!!!
I Nato betyder den svenska rösten något. Vi kan köra över Frankrike. När får vi se ett lika kompetent agerande i EU?
Talet hölls i Harry Trumans presidentbibliotek i Independence, Missouri. Att en sådan vindflöjel som Annan talar på en plats förknippad med den president som formade efterkrigspolitikens kalla krig, känns märkligt. Truman tvekade inte om att använda atombomben. Truman vägrade släppa Europa till kommunisterna och pumpade in miljarder av dollar i Europa genom Marshallhjälpen för att rädda demokratin.
Om något, var han tuffare än George W Bush i att sprida demokrati. När Sovjettrupperna 1948-49 försökte strypa Västberlin startade Truman luftbron för att sända in förnödenheter. Sovjetunionen vågade inte ockupera västzonen i Berlin, för de visste att Truman inte skulle tveka en sekund om att gå till motanfall. Det skulle innebära världskrig.
Visst byggde Truman allianser - med de få demokratier som då fanns i världen. George W Bush har haft stöd av betydligt fler demokratiska stater i sin Irakkoalition, men några av Europas större länder, främst Frankrike, har inte varit med. Att påstå att Truman i högre grad lyssnade på andra länder, tror jag saknar täckning.
Kofi Annan lider av samma fnoskiga synsätt som EU - det viktiga är inte vad man sätter upp för mål, utan att man är "eniga". Annan beklagar att USA varit distanserat (aloof) och att världssamfundet skulle kunna göra mycket mer om USA var ombord. Ja, men vad är det man skulle göra? Inte gå in och rädda liv i Darfur, inte alls. Inte att sprida demokrati till Mellanöstern, kommer inte på fråga. Nej, det Annan vill att USA ska vara med på är att i nya Rådet för mänskliga rättigheter fördöma Israel. Annan vill att USA ska sluta kräva stopp för korruption. USA ska inte bråka om att FN saknar definition på terrorism, och därför i realiteten inte tar avstånd från terrorhandlingar. USA ska låta diktaturer som Kina och Iran bestämma mer över världens öde - även om priset är mindre frihet (varför alls bry sig om frihet för människor utanför väst?).
Varför är det så omöjligt att i internationella organ som FN och EU diskutera värderingar i raka och konkreta diskussioner? Varför låter man diplomatiskt snömos dölja en fruktansvärd relativsm och krassa egenintressen?
Jag gillar USA bland annat därför att man talar mer klarspråk än något annat land. Debatten är mer öppen än någon annanstans på jorden. Det var sant på 1700-talet, då inga andra demokratier än USA fanns. Och det är fortfarande sant.
Måndag 2006-12-11 / 22.45länk PRESIDENTVALRÖRELSEN HAR BÖRJAT. Det är nästan två år till valdagen då ny amerikansk president ska väljas. Men redan nu hettar det till rejält. Den stigande stjärnan i demokratiska partiet
Barack Obama kom igår till delstaten New Hampshire som om ett år håller det första traditionella primärvalet och vid många tillfällen inom partierna avgjort vem som ses som vinnare och förlorare.
Nyhetsbyrån AP rapporterar att Obama tas emot som en presidentkandidat, även om han ännu inte tillkännagivit om han ställer upp, Sen. Obama Encouraged to Seek Presidency
Samtidigt rapporterar Washington Post att en stigande stjärna inom republikanerna, guvernör
Matt Romney till Boston bjudit in uppemot 200 framstående kampanjaktivister och fundraisers som utgjorde stommen i de framgångsrika kampanjerna för George W Bush, Candidates Woo Bush Donors for 'Invisible Primary'.
Och magasinet Nation Journal har temanummer om kommande presidentval, där man presenterar en rad stämningsbilder från de båda partierna, Insiders Poll 2008. Magasinet inleder temat:
När den unge fransmannen Alexis de Tocqueville reste runt i USA i det tidiga 1800-talet gjorde han en observation om presidentvalet som fortfarande känns sann: 'Under en lång tid före den utsatta tiden blir valet viktigt och, så att säga, ett ämne för diskussion i alla sammanhang och bland alla grupper.'
Även om många aktiva i demokraterna inte gillar
Hillary Clinton tror två av tre att hon kommer att bli nominerad som partiets kandidat. Av aktivisterna röstar bara 25 procent på henne. Få tror att hennes kön kommer att vara en nackdel, bland både demokratiska och republikanska aktivister. Lite fler tror att ras kan vara en nackdel för Barack Obama. Och betydligt fler tror att religion kan vara nackdel för republikanen Mitt Romney (han är mormon).
I artikeln finner man Tio i topp för respektive parti, enligt partiernas egna aktivister.
John McCain håller ledningen i republikanerna före Mitt Romney och
Rudy Giuliani. Förre talmannen
Newt Gingrich från Georgia klättrar upp på en fjärde plats.
Det är långt kvar. Allt kan hända. Men jag tycker den här urvalsprocessen är en sinnebild för hur demokrati bör fungera. Personer som vill få folkets förtroende måste förtjäna det, man måste visa järnvilja, uthållighet och framför allt, positionera sig och överleva det schackspel som primärvalen inom respektive partier är. Även om det ytterst är en person man väljer, så är valet av person också en mycket tydlig indikation på vilken inriktning man vill att det egna partiet ska ha under de kommande 4 åren.
Om republikanerna väljer McCain eller Giuliani är det en signal på att USA ska fortsätta strävan mot demokrati i världen och bekämpa terrorismen. Väljer man Romney är det mer en signal på att inrikesfrågorna tar över och mindre energi läggs på att värna demokrati i fjärran länder. Samma sak inom demokraterna: väljer man Hillary Clinton får man en presidentkandidat som tar upp kampen med republikanerna om den internationella politiken. Väljer man däremot Al Gore vill man vrida partiet åt vänster.
Personerna representerar en hållning, en attityd. Det kan personer göra betydligt bättre än ett parti, som ju per definition är ett kollektiv där olika falanger kan tycka olika. Därför bör väljarna rösta på person.
Jämför bara med hur otydligt socialdemokraternas kommande val av partiledare är. Där sägs alla kandidater stå för samma politik. Men vilken den är? Ingen som vet.
Inför Rudy Giulianis beslut att ta första steget mot att annonsera sin avsikt att kandidera i presidentvalet, samtidigt som nya filmen "Bobby" kommit, ser Bartle Bull flera likheter mellan de båda.
Båda betraktar politik som katolska intellektuella, inriktade på att se problem med öppenhet och skärpa, sedan, när man fattat sitt beslut, attackera problemet med moralisk hetta och utan hänsyn till andras uppfattning.
Båda gjorde karriär som jurister och åklagare, Kennedy som justitieminister, Giuliani som chefsåklagare för New York. Båda bekämpade organiserad brottslighet och angrep den med oförlåtlig ihärdighet ... Fysiskt framträdande är viktigt, och de båda delar samma sorts korthuggna, strama hållning i kropp och ansikte.
Båda var praktiskt inriktad i sina ställningstaganden, inte doktrinära, och blev kritiserade från både vänster och höger. Idag är RFK en vänsterns älskling. 1968 var han en djävul för dem. Den ungda antikrigsvänstern tog avstånd från Bobby som de ansåg vara hänsynslös och opportunistisk, inte minst för hans senfärdiga motstånd mot Vietnamkriget.
Ingen av dem var till salu. Varken för politiska grupperingar, för opinionsmätningar eller för pressen ...
De två delade kvaliteter som gjorde dem svåra att arbete för: intensiteten, otåligheten och en krävande attityd som inte godkände några ursäkter.
Är det inte just dessa kvaliteter som krävs för att uträtta historia på världens viktigaste maktpositioner, så säg?
Se mer om förre borgmästaren Giuliani
här.
Måndag 2006-12-11 / 8.52länk IRAKREGERINGEN ANVÄNDER INTE OLJEINKOMSTER. Den demokratiskt valda regeringen i Irak får in enorma inkomster från oljeförsäljningen. Men departementen i regeringen har bara använt 15 procent av den investeringsbudget de tilldelats för 2006, rapporterar New York Times i
Iraq Is Failing to Spend Billions in Oil Revenues.
Detta drabbar naturligtvis irakierna som får långsammare förbättringar av vägar, vatten och elförsörjning än vad de kunde fått.
Denna inkompetens, tillsammans med oförmågan att stoppa det sekteristiska våldet, gör att det nu pågår diskussioner i Irak om att en annan partikonstellation ur det irakiska parlamentet än den som nu ingår i regeringen ska bilda regering. Premiärminister Nouri al-Maliki och hans parti har alltför nära band med en av de värsta shiitiska våldsverkarna, Muqtada al-Sadr.
Nyhetsbyrån AP rapporterar, i Talks under way to replace Iraq PM, att samtal pågår om en mer moderat regering med stöd av en annan av de främsta shiitiska ledarna, Abdul-Aziz al-Hakim. Han förespråkar vicepresident Adil Abdul-Mahdi som premiärminister.
I västmedierna missar man att Irak saknar demokratiska traditioner. Och det tar tid att ur diktaturens kaos skapa en regering med både brett stöd och kompetenta ledare som kan lösa de stora uppgifter som ligger på en ny demokratisk regering. För Sverige tog det ett halvt sekel att etablera demokrati. Irak startade för tre år sedan.
Måndag 2006-12-11 / 8.25länk FREDSPRISTAGAREN: BARA KAPITALISM KAN RÄDDA FATTIGA. Det var en ovanlig Nobelföreläsning som årets fredspristagare Muhammed Yunus höll igår i Oslo rådhus. Han startade
Grameen Bank som ger mikrolån till fattiga 1974 och verksamheten har vuxit och omfattar nu också bland annat Bangladesh' största telefonbolag. Sedan 1995 tar man inte emot donationer. Allt drivs på företagsekonomiska och kommersiella villkor. Det är viktigt för kundernas stolthet. De är inga socialfall - de är hårt arbetande människor som försörjer sig själva.
I sin föreläsning poängterade Yanus att kapitalismen är räddningen för de fattiga. Däremot vänder han sig emot den endimensionnella syn vi har på entreprenörer. De vill göra vinst. Men de är också människor, med känslor och ambitioner.
- Människorna är fantastiska skapelser som i sig har gränslösa kvaliteter och förmågor. Våra teoretiska konstruktioner bör ge plats för att dessa kvaliteter ska kunna blomma, inte förutsätta att de inte finns.
- När de fattigas energi och kreativitet väl släpps fri, kommer fattigdomen att försvinna snabbt.
När förre statsministern Kåre Willock, den främste av borgerliga statsministrar i Norge, fick frågan av SVT:s utsände vad han tyckte om Yanus tal sa han ”Magnefikt. Han talade ju för kapitalimen!” Det är inte varje dag man hör en apell för frihet och kapitalism i dessa sammanhang.
Söndag 2006-12-17 / 11.28
Onsdag 2006-12-13 / 22.26
Onsdag 2006-12-13 / 16.47
Tisdag 2006-12-12 / 22.52
Och magasinet Nation Journal har temanummer om kommande presidentval, där man presenterar en rad stämningsbilder från de båda partierna, 