Den nya modeflugan är att tala om regionalt samarbete, om att engagera Iran och Syrien i syfte att få dem att dämpa striderna i Irak. Denna idé bygger på förutsättningen att både Iran och Syrien har ett intresse av stabilitet i Irak ... Men att länka samman [intresse, stabilitet och involvering av regionala aktörer] och påstå att Iran och Syrien delar vårt intresse av stabilitet är ett fantasifoster.

Faktum är att Iran och Syrien har ett överordnat intresse av kaos i Irak - vilket är just varför de båda har underblåst motsättningarna. I en avlägsen framtid kanske de vill se Irak som en stabil och till den syrisk-iranska axeln underordnad klient. Men nu vill de se kaos. Vad i guds namn skulle en förhandling med dem ge?

Men vår policy för demokratisering av Irak, Afghanistan och Libanon har varit djupt rotad i de mest konkreta av amerikanska intressen. Om vi verkligen varit helt i händerna på 'idealistiskt' tänkande hade vi också varit engagerade i Tchad, Burma och Darfur. Det är vi inte. Vi försöker istället understödja en svag och bräcklig demokratisering i tre strategiskt viktiga länder - Afghanistan, Irak och Libanon - som utgör de geografiska klamrarna runt det grundläggande hotet mot västvärlden i regionen, den syrisk-iranska axeln.

Vi försöker skapa demokrati i Irak just därför att en pro-västlig regering med folklig legitimitet skulle ha varit det säkraste sättet att värna våra intressen i regionen. Avsättandet av Saddam & söner var centralt eftersom de utgjorde ett permanent strategiskt hot mot regionen och mot amerikanska intressen. Men deras efterträdare - den folkligt valda Maliki-regeringen - har misslyckats.

länk
FOLKPARTIET KAN FÄLLA ALLIANSENS ÅTERVAL 2010. Det är illavarslande att se hur folkpartiet är på väg tillbaka till sitt jobbiga halvsocialistiska flummande. Hallandsposten skriver i dagens ledare:

Under Lars Leijonborgs tid som partiledare har folkpartiet övergett sin traditionella socialliberala politik. Denna har ersatts av en så kallad kravställarpolitik, som onekligen nådde framgång i riksdagsvalet 2002 men som mer eller mindre havererade för ett par månader sedan. Ett parti som ställer krav måste ju självt kunna leva upp till kraven!

Analysgruppen föreslår att folkpartiet återgår till sina socialliberala värderingar och detta är i sanning ett välkommet förslag. Frågan är dock om Lars Leijonborg, som i så hög grad förknippas med kravställarpolitiken, är rätt person att leda partiet tillbaka till de gamla politiska idealen. Detsamma gäller den nuvarande vice ordföranden Jan Björklund.

Är det inte lite lustigt att ledaren menar att eftersom några enstaka folkpartister brutit mot lagen, måste partiet sluta kräva att folk ska leva efter lagen?

Det är så typiskt för halvsocialisterna i folkpartiet. Av någon outgrundlig anledning ser de dataintrånget som bevis på att den tydligare profilen inte fungerar. Varför? Dataintrånget hade ju inga som helst ideologiska förtecken. Det var en otrolig dumhet - och skyldiga ska av domstol dömas. I själva verket görs dataintrånget till den hävstång som ska föra ”socialliberalerna” tillbaka till makten i partiet.

Men om folkpartiet gör det den här ledarartikeln föreslår, kommer folkpartiet att åka ur riksdagen i nästa val. För mig är det obegripligt att det inte gått in i socialliberalernas hjärnor att flummprofilen leder till katastrofresultat. Med Ola Ullsten föll partiet till 5,9 procent 1982, efter Bengt Westerbergs skarpa vänstersväng minskade partiet till 4,7 procent 1998. Nästa gång folkpartiet blir vänstervridet pekar det mot 3,5 procent.

Varför tittar inte folkpartisterna på sina framgångsrika val? 1985 var man tydligt marknadsliberal och fick 14,2 procent. Under Leijonborg utvecklades en kravställande liberalism som gav 13,4 procent 2002. Vad är det för fel på dessa valresultat? Om folkpartisterna inte vill göra ett katastrofval 2010 - och sabotera hela alliansens möjligheter att vinna återval - måste man hålla fast vid den politik som Leijonborg och Björklund drivit med framgång.



Fredag 2006-12-01 / 9.55 länk
RYSSLAND VILL MANÖVRERA UT POLEN OCH ÖSTEUROPA I EU. Förre ryske diplomaten Igor Maksimychev, nu verksam vid Institute of Europe, Russian Academy of Sciences (IERAS) skriver i Russian News & Information Agency om Prospects of Greater Europe.

Där framgår tydligt hur irriterat Ryssland är över att Polen och andra EU-medlemsländer i det forna sovjetblocket sätter käppar i hjulet för ryska överenskommelser med deras pålitliga supporters i Tyskland och Frankrike. Maksimychev vill få dessa stormakter att manöverera så att gamla östländer inte kan lägga hinder i vägen.

”Det polska prejudikatet har öppnat Pandoras ask - det kommer alltid att finnas en eller två avvikande röster bland EU:s 25 medlemsländer (eller 27, som de blir i januari). Nu kan varje medlem, även den svagaste utan varje inflytande, använda den polska erfarenheten och hota att stoppa varje samarbete på världsarenan.”

Men om Ryssland lyckas splittra EU internt, vad är då unionen till för? Ska mindre länder bli av med sin rösträtt? Vad är då meningen med att vara med i unionen? Dessa påtryckningar utifrån, visar hur lite Europas länder har gemensamt. Det som sägs i högtidstalen har ingen bäring alls när det kommer till verkligheten.

I verkligheten använder de stora länderna EU när det passar, och struntar i EU när det passar. Mindre länder har enbart att förlora på detta agerande. De stora måste antingen underställa sig union i alla frågor, eller så har tiden kommit för att bryta upp från EU-projektet och återgå till Rom-fördragets ambition om en frihandelszon utan politisk överbyggnad.


Fredag 2006-12-01 / 9.25 länk
SOCIALDEMOKRATIN FÖREDRAR TALIBANER FÖRE AMERIKANER. Det är en försåtlig debattartikel Lena Hjelm-Wallén skriver i SVD-Brännpunkt. Lena Hjelm-Wallén är just nu den mäktigaste socialdemokraten i landet, i egenskap av valberedningens ordförande. Det är hon som ska föreslå ny partiledare efter Göran Persson, och hon är ju faktiskt fd utrikesminister.

I artikeln uttrycks sympatier för talibanerna i Afgahnistan: "och samtidigt framstår talibanernas krav som rimliga för många afghaner". De vill ju bara att "mer islam ska införas i skola och samhälle och att regimförändringar görs." Däremot uttrycks oförsonliga angrepp på USA: "när samtidigt Nato inte tydligt visat att de utgör något mer än en förlängd arm i USA:s krigsmaskineri".

Som vanligt är det totalt oklart vad alternativet är till nuvarande insatser för att upprätthålla demokrati i Afghanistan. Varför drar inte Lena Hjelm-Wallén slutsatsen av sitt resonemang? Hon borde ju kräva att Afghanistan överlämnas till talibanerna. Hon borde kräva att flickorna förbjuds att gå i skolan. Hon borde kräva att all musik förbjuds. Hon borde kräva att alla män ska bära skägg.

Det är ju detta som blir resultatet om Sverige och Nato upphör med sina fredsbevarande insatser och låter talibanerna komma tillbaka. Vi vet ju exakt vad talibanerna är ute efter. Lena Hjelm-Wallén har uppenbarligen mindre emot talibanernas diktatur än demokratisering med amerikansk hjälp.


Torsdag 2006-11-30 / 22.25 länk
AXESS TV VISAR CASTRO-KRITISK DOKUMENTÄR. Medan SVT hyllar Castro med en helkväll på lördag (se nedan), visar Axess Television dokumentärfilmen Castro – skapandet av en diktator av den franske filmaren Daniel Leconte. Han försöker kartlägga vilka drivkrafterna varit på ett personligt plan snarare än politiskt, vilket jag tror är riktigt. Den som blir diktator använder vilken ideologi som helst, bara den ger legitimitet att mörda, härja och leva ut sina sjuka narcissistiska fantasier.


Torsdag 2006-11-30 / 22.25 länk
WINSTON CHURCHILL 132 ÅR IDAG. Idag är Winston Churchills födelsedag: 30 november 1874 föddes han. Europas störste statsman, alla kategorier. Här är hans första tal som premiärminister: Blood, Toil, Tears and Sweat.

Till helgen öppnar Nobelmuseet i Gamla stan, Stockholm, en ny utställning: Churchill – måleri och författarskap. Churchill fick ju inte fredspriset, men väl litteraturpriset för sin förmåga att använda engelska språket i tal och skrift.


Torsdag 2006-11-30 / 19.25 länk
NATO: INGEN SÄRLÖSNING FÖR SVERIGE & FINLAND. Har just varit på en pressträff med Kurt Volker, statssekreterare i amerikanska utrikesdepartementet och tidigare medarbetare hos Condoleezza Rice när hon var presidentens säkerhetsrådgivare. Volker kom till Stockholm direkt från Nato-toppmötet i Riga och har idag träffat riksdagsmän i utrikesutskottet, UD-tjänstemän och ätit lunch med Carl Bildt.

De svenska journalisterna försökte pressa Volker på vad Bildt sagt, men eftersom Volker inledde träffen med att vända sig till ambassadpersonalen och säga ”This is on the record, right?” så gav han inga hemligheter.

Däremot var det intressant att så här direkt få färsk information om vad Natotoppmötet beslutade. Frågan ställdes hur Nato-toppmötet behandlade det papper som Finland och Sverige lämnat med förslag om effektivare informationsgivning och deltagande på högre befälsnivå inom Nato. Det är ju sedan tidigare känt, via bitr utrikesministern Nicholas Burns, att USA gärna ser närmare samarbete med Sverige och Finland, samt med Australien, Japan och Sydkorea.

Men Volker, som läst det svensk-finska initiativet, meddelade att det i Riga restes invändningar mot att definiera nya strukturer. Sverige och Finland ses som en del av det globala partnerskapet och toppmötet beslutade att det ska vara flexibelt och utan särskild organisation. För USA är det viktiga att samarbetet får praktiska resultat och fungerar ute på fältet - i exempelvis Afghanistan.

Alltså: nej till särlösning för Finland och Sverige.

Kurt Volker tog upp ett märkligt resonemang som dykt upp i samband med de intensifierade striderna i Afghanistan. Fredsbevarande insatser anses goda, medan militära strider anses vara av ondo. Volker påpekade att fred bara kan bevaras om man besvarar eld och kämpar ner motståndarna till en fredlig utveckling i Afghanistan. Om man retirerar blir det ingen fred.

En självklar reflektion, men väl värd att minnas eftersom vi även i Sverige börjat höra tongångar från vissa håll om att Sverige inte ska delta om det övergår från fredsbevarande till regelrätta strider också i norra Afghanistan där de drygt 200 svenska soldaterna är stationerade.


Torsdag 2006-11-30 / 15.05 länk
PUBLIC SERVICE = CASTRO-KRAMANDE. Henrik Alexandersson skriver om tablån för SVT på lördag, då hela kvällen ägnas åt att hylla den store ledaren Fidel Castro som fyller 80 år:

20.00 - Tema: Fidel Castro
20.01 - Historien ska frikänna mig
21.00 - Aktuellt
21.15 - Historien ska frikänna mig (forts)
21.30 - Fidel Castro och Kuba
21.35 - Comandante
23.10-00.10 - Käre Fidel

Och det är detta vi tvingas betala TV-licens för! Någon kritik mot denne mördare och förtryckare får naturligtivs inte framföras i SVT:s temakväll, bara idel beundran.


Torsdag 2006-11-30 / 14.58 länk
RIKDAGSDEBATT OM NEDLÄGGNING AV MYNDIGHETER. I sin blogg berättar riksdagsman Fredrick Federley (c) om den debatt han idag deltagit i om regeringens förslag att lägga ner Arbetslivsinstitutet. Det verkar som om riksdagens kammare börjar vakna till liv...

Självklart är socialdemokrater och övrig vänster emot nedläggning av onödiga, politiserade och politiskt korrekta myndigehter som kostar oss skattebetalare enorma belopp. Därför är det ljuvligt att höra regeringspartierna stå på och rösta igenom de formella besluten om nedläggning av inte bara detta institut, utan också Djurskyddsmyndigheten, Integrationsverket och 21 Länsarbetsnämnder.


Torsdag 2006-11-30 / 9.58 länk
ÅH, VAD SYND DET ÄR OM LARS DANIELSSON. Borgerliga ministrar får löpa gatlopp och tvingas avgå för att inte ha betalt TV-licensen, medan socialdemokratiska pampar behandlas helt annorlunda. Tidningarna skriver tårdrypande om Göran Perssons närmaste man Lars Danielsson: ”Han sitter undangömd i ett litet, enkelt arbetsrum. Han saknar arbetsuppgifter och får ingen lön. I stället lyfter han avgångsvederlag...” Snyft, snyft.

Danielsson är mannen som ljugit inför hela svenska folket, inför Justitieombudsmannen, inför flodvågskommissionen och inför riksdagens konstitutionsutskott. Vi vet fortfarande inte vad han gjorde på annandagjul 2004, då över 500 svenskar dödades i tsunamin. Danielsson är mannen som givit ansikte åt den svenska statsmaktens arrogans. Hade han uppträtt så här i USA hade han förmodligen suttit i fängelse nu (att ljuga under kongressens förhör ger stränga straff).

Men som socialdemokrat blir han naturligtvis omhuldad, omkramad och stöttad av svenska medier.


Torsdag 2006-11-30 / 9.35 länk
SLUTA FJÄSKA FÖR EU. Det är tröttsamt att läsa Carl Bildt och Cecilia Malmström när de i DN-Debatt ondgör sig över att svenska debatten inte behandlar EU-frågor. Bortsett från unionens utvidgning, talar de båda ministrarna tyst om konkreta frågor. Varför? Hur kommer det sig att Cecilia Malmström inte längre driver stopp för flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg? Vad är meningen med att sitta vid bordet om svenskar alltid håller käften?

Bildt och Malmström skriver: ”I den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitik finns en kraft för fred, frihet och försoning, också bortom Europas omedelbara gränser som vi har all anledning att försöka förstärka.”

Ändå är det ju så att Frankrike tillåts springa sin egen väg, och Tyskland och Italien har inga probem att splittra EU i fråga om relationerna till Ryssland. EU är ju i totalt kaos på detta område. Varför intar inte ministrarna en kritisk hållning här? Varför kryper man hellre än tar sig ton?

Om den svenska regeringen satte fart på centrala sakfrågor, som är tabu i Bryssel, skulle intresset för vad som händer i unionen stiga dramatiskt. Kräv till exempel att Lissabonprocessen omedelbart ska omsättas i regler och lagar så att målen om ökad tillväxt nås! Då jävlar skulle EU bli intressant. Men så länge ministrarna fjäskar, bugar och ber om ursäkt för sin existens blir unionen en pinsam företeelse för svenska folket.


Torsdag 2006-11-30 / 8.55 länk
SAMARBETE ÖVER BLOCKGRÄNSEN? Som aktiv i centerpartiet under Olof Johanssons partiledartid är jag allergisk mot allt tal om samarbete över blockgränsen. Sådana propåer framförs nästan alltid som om det vore något religiöst, som om de vore önskvärda i sig själv, vad uppgörelsen än handlade om i sak. Så är det naturligtvis inte. Och socialdemokratin har sedan 80 år framgångsrikt använt blocköverskridanden för att försvåra skapandet av regeringsalternativ och därmed slå ut konkurrensen.

Så när jag läser ledaren Att våga räcka ut handen i Helsingborgs Dagblad gör jag det med stor skepsis. Där skrivs:

Kommer Fredrik Reinfeldt ha styrkan att räcka handen över blockgränsen? Kommer i så fall en ny socialdemokratisk ledare att vilja ta handen? Kan man tänka sig det motsatta, det vill säga att ett nytt socialdemokratiskt ledarskap också står för en ny politik och vill samtala? Ingen vet.

Att det vore önskvärt är självklart. Precis som när det gällde överenskommelsen om pensionerna på 90-talet har båda blocken, liksom väljarna, behov av stabila spelregler. Vem som än regerar är verkligheten i samhället densamma. Kan vissa frågor föras bort från den politiska striden finns mycket att vinna även för politiska motståndare ...

En lämplig fråga att känna sig för på är försvars- och säkerhetspolitiken. Miljöpartiet och vänsterpartiet brottade till sig initiativet från socialdemokraterna. Nu har alliansen en chans att ta upp nya samtal med socialdemokraterna. Och socialdemokraterna har en chans att i sin tur visa god vilja.

Här finns en stor skillnad med det vanliga dravlet om blocköverskridande samarbete, det talas om konkreta sakfrågor - försvars- och säkerhetspolitiken - och här motiveras varför blocköverskridande skulle föra frågan framåt - marginalisera v och mp. Det gör att jag inte känner samma aversion mot blocköverskridandet som annars. Och eftersom det är de borgerliga som förhandlar ur den starkare positionen, kan jag faktiskt hålla med.

Plötsligt är det socialdemokraterna som sitter i positionen som mittenpartierna förr satt: om s gör upp med alliansregeringen ökar man avståndet till sitt eget regeringsunderlag i mp och v. Det blir intressant att se om socialdemokraterna är lika angelägna att tala om blocköverskridande samarbete under kommande år som man varit förut...


Torsdag 2006-11-30 / 8.32 länk
NU BÖJAR VÄNSTERNS KAMPANJ MOT HILLARY CLINTON. I vänstermagasinet National Journal har man en artikel som kritiskt granskar senator Hillary Clinton, Hillary's Primary Problem:

För många av oss har givit Clinton segern 2008 alltför tidigt och alltför lätt. Förståsig-påarna har alltför lätt låtit sig imponeras av två saker om hennes kandidatur: pengar och hennes efternamn. Och det finns en smutsig liten hemlighet som de av oss som jobbar inom media inte gärna erkänner: hon är bra för upplagan.

Snacka om att vara nedlåtande mot den inom demokratiska partiet som leder klart i opinionsmätningarna. Det verkar som om samma krafter som kastade ut senator Joe Lieberman (för hans stöd för Irakkriget, han omvaldes av folket som oberoende senator) nu riktar in sig på Hillary Clinton.

Vänstern kan komma att sabotera valet av den första riktigt trovärdiga kvinnliga presidentkandidaten.


Onsdag 2006-11-29 / 22.52 länk
SÄLJ INTE UT MELLANÖSTERN TILL IRAN. Valstrategen Dick Morris är inte lika vördnadsfull inför förre utrikesministern James Baker och hans av många efterlängtade Irak-utredning. I New York Post skriver han, Baker's Sellout Plan:

Antag att vi ber Iran hjälpa till att stabilisera läget i Irak, få bukt med shiitiska milisen och uppmuntra Iraks regering att gå med på tillräckliga eftergifter gentemot sunniterna för att få slut på eller minska våldet. Skulle det fungera? Inte uteslutet. Iran har helt säkert beväpnat och uppviglat shiiterna i Irak.

Men skulle Iran spela Washingtons spel samtidigt som Bush öppet hotar med sanktioner och antyder militärt anfall om Iran fullföljer utvecklingen av kärnvapen? Inte en chans.

Så detta förslag innebär med största säkerhet övergivande av varje militär eller ekonomisk insats som kan hindra Iran från att skaffa kärnvapen. Kort och gott: vi kan bara få Irans hjälp i Irak om vi låter Teheran komma över atombomber.

Skulle Baker sluta ett sådant avtal? Utan att tveka. Han har aldrig varit en vän av Israel och han skulle inte rygga tilbaka över en realpolitisk lösning där Iran blir regionens stormakt. Men varför skulle Bush gå med på detta? Det skulle bli "peace in our time" - München 1938 - återigen.

Ja, det är kusligt hur lika dessa paralleller är. Hur den demokratiska världen i naivitet ser på medan totalitära fiender rustar upp samtidigt som de öppet talar om att utplåna andra länder från kartan.


Onsdag 2006-11-29 / 20.32 länk
VAD HÄNDER I RYSSLAND EFTER PUTIN? Ikväll hade Svenska Atlantkommittén pubkväll med Jan Leijonhielm, projektledare för Rysslandsstudier vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), på temat ”Därför bör vi oroa oss för Ryssland”.

Leijonhielm gav en uppdatering av utvecklingen i Ryssland under Putin. Det mesta har gått bakåt: pressfriheten är borta från etermedierna och de tidningar och tidskrifter som fortfarande är fria och kritiskt granskar regeringen har förmodligen fler läsare utanför Ryssland än i Ryssland. Statsledningen gör allt för att förhindra att någon politisk opposition ska kunna etablera sig inför kommande presidentval. De som träder fram blir föremål för så hård granskning att det blir omöjligt att organisera kampanjer. Ryssar är inte vana vid demokrati och många byter gärna ut demokrati mot stabilitet.

Även om tillväxten är hög beror den i huvudsak på råvaruexport, främst olja och gas, medan andra delar av ekonomin inte utvecklas särskilt gynnsamt. Ute på landsbygden lever många fortfarande under fattigdomsgränsen.

De goda energiinkomsterna har gjort att Ryssland blivit mer självsäkert och aggressivt. Man har framgångsrikt splittrat EU genom att göra upp med enskilda länder, som Tyskland och Italien. Man handlar gärna med Iran, också sådant som har med kärnvapenteknologi att göra. Ryssland ser med misstänksamhet både mot Kina och Nato.

Under frågestunden kom Putins framtid upp. Ryssland har ju i stort sett alltid haft en tsar, en envåldshärskare, ett tag genom kommunistpartiet. Och den nuvarande presidentens befogenheter är enorma. Men vad händer i samband med nästa presidentval 2008? Leijonhielm svarade att Putin flera gånger i medierna sagt att folket inte behöver vara oroligt, han kommer att finnas kvar och stödja den nye presidenten. Putin kan bli partiledare i Duman under en period och sedan komma tillbaka, medan en av hans skyddslingar tillfälligt blir president. De som nämns är försvarsministern eller chefen för presidentkansliet.

Kärnan i Rysslands politiska maktelit utgörs av militären och underrättelsetjänsterna. Det är här tsar Putin har sin bas. Så något "efter Putin" kanske det inte blir än på mycket länge.


Onsdag 2006-11-29 / 16.12 länk
ÅTERGÅNG TILL SNÄLLISM MISSTAG AV FP. Även om det inte sägs rakt ut, är de revanschistiska folkpartisterna på vänsterkanten ute efter att sopa bort "kravliberalismen" och återgå till snällismen. I rapporten från valanalysgruppen som presenterades igår jämför man enbart med valet 2002, då många m-väljare valde fp framför m. Då framstår tillbakagången från 13,4 procent till 7,5 procent som ”en stor besvikelse”.

Men det vore att göra om Bengt Westerbergs misstag. Han framstod som en tydlig marknadsliberal i valet 1985 och partiet gjorde en stor framgång, från 5,9 procent till 14,2 procent. Men när Westerberg senare blev socialminister intog han en allt mer vänsterorienterad inriktning och föll tillbaka till 7,2 procent i hans sista val som partiledare 1994.

Partiet borde i nu pågående eftervalsdiskussion inte jämföra med valet 2002, utan med valet 1998 då partiet fick 4,7 procent eftersom man fortsatt på Westerbergs vänsterinriktning. Det var efter det valet som folkpartiet började förändra sin profil, från allmänt mähä till ett kravställande budskap.

Om folkpartiet nu tänker göra samma resan som Bengt Westerberg från tydlig liberal till flummigt socialliberal väntar bara än sämre valresultat. Det vore paradoxalt om partiet använde skandalen kring dataintrång - som ju inte hade någon ideologisk innebörd - till att slänga ut den mest framgångsrika profilering partiet haft i två val, 1985 och 2002, för att inta en halvt socialistisk profil som givit katastrofresultat, 1982 och 1998.


Onsdag 2006-11-29 / 10.06 länk
SVERIGE FÖRESLÅR VIDGAT NATO-PARTNERSKAP. Svenska medier har inte fångat upp den viktigaste nyheten under det pågående Nato-toppmötet i Riga: Sverige och Finland föreslår Nato att reformera Partnerskap för Fred (PFF) för att göra samarbetet mer effektivt. Ett skriftligt dokument om detta delades ut vid förmöte med Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPC) förra veckan, rapporterar Helsingin Sanomat i Finland and Sweden make proposal to NATO on peace partnership.

Huvudmålet för Finland och Sverige är att få mer information vid tidigare skede i Natos planering av kritiska operationer, och att bli involverade i ett så tidigt skede som möjligt vid förberedelserna. De två länderna vill också ha tillgång till Natos hemliga underrättelseinformationer och ta del av Natos operativa planer på ett tidigare skede.

Finland och Sverige hävdar också att alla parter måste få mer tid än de nu har för att kommentera planerna ... Målet är att finska och svenska officerare ska ingå på alla Natos befälsnivåer.

Ja, för Sverige och Finland är det uppenbart av största vikt att vara med från första början i den process som leder fram till operationer i Afghanistan och andra fjärran länder. Det är viktigt för besluts- och planeringsprocessen på hemmaplan, som ju bland annat måste hantera frågor om våra soldaters utrustning och säkerhet.

Det blir intressant att följa hur detta utvecklas och hur det spelas upp i storpolitiken. USA vill ju involvera fler länder i Nato-samarbetet, länder som Japan, Australien och Sydkorea. Allt medan Frankrike stretar emot.


Onsdag 2006-11-29 / 9.06 länk
EN DN-REDAKTION MED MINDERVÄRDIGHETSKOMPLEX. Det är pinsamt att se hur ledarredaktionen för DN, som ju påstår sig vara liberal, faller för de mest enkelspåriga av vänsterintellektualismens komplex gentemot USA. I en kolumnt idag ger man sken av att redan nu kunna ge det historiska eftermälet för Bushs presidentskap: ”för all framtid kommer att definiera hans roll i historien” som ”ett gigantiskt misslyckande”. Som om Mats Wiklund är mannen att formulera Amerikas historia! Tarvligheterna framgår redan i rubriken, Pappas pojkar ändrar utrikespolitisk kurs.

Om man letar i DN:s arkiv kommer man förmodligen att hitta samma idiotiska omdöme om Winston Churchill från 1930-talet. Dagens Nyheter var mest undfallande inför nazistregimen i svensk press fram till 1942. Och Churchill var inte populär i Sverige, inte ens under sin aktiva politiska tid efter andra kriget. Tage Erlander skrev i sin dagbok, efter det att Churchill vunnit parlamentsvalet 1951: "Engelska valet gick åt helvete … vad Churchill tänker om vår politik har han ju aldrig dolt." Erlander ser honom som en krigshetsare, inte som mannen som försvarade demokratin och friheten i västra Europa. Det är först efter sin död som Churchill erkänns som mannen som räddade Europa från såväl nazism, fascism som kommunism.

Och det är ingen ovanlig resa för stora statsmän. Samma sak gäller Harry Truman. Han hade ännu lägre stöd i opinionen än vad George W Bush har, och det sades när Truman lämnade Vita huset 1952 att ingen saknade honom. Men genom årtiondena har han omvärderats och anses nu tillhöra amerikas bästa presidenter. Få i hans samtid förstod nämligen innebärden av Truman-doktrinen, det som kom att heta kalla kriget, eller Marshallhjälpen där USA pumpade in många miljarder i den sönderslagna europeiska ekonomin efter andra världskriget.

Jag tror vi kommer att se samma utveckling för Bush-doktrinen. Få förstår den idag. Särskilt Europa sitter kvar i gammalt tänkande och inser inte vilka framtidens hot är. Men med tiden kommer det att klarna. Och då kommer DN att ha glömt dagens kolumn, på samma sätt som man glömt sitt devota smörande för Nazityskland (utmärkt beskrivet av Staffan Thorsell i Mein lieber Reichskanzler!).


Onsdag 2006-11-29 / 8.30 länk
PÅVEN FALLER INTE FÖR RELATIVISMEN. I Washington Times skriver Tony Blankley, Pope Benedict in the lion's den:

Sorgligt nog är tiden förbi (om den någonsin existerat) då enbart välvilliga uttryck av ömsesidig tolerans kunde ha någon långvarig, gynsam effekt på relationerna mellan kulturer och religioner. Påven Benediktus är väl medveten om nuvarande ineffektivitet i sådana uttalanden om tolerans utan konkreta exempel, vad han än säger eller inte säger under resten av denna farliga resa (ursprungligen avsedd att för att sträcka ut en hand till den kristet ortodoxa patriarken i Konstantinopel, innan resan förvandlades till en symbolhandling i den muslimsk-kristna relationen).

Påven tror på behovet av djup, ärlig dialog, byggd på ömsesidig respekt mellan kristna och muslimer. Men som en man av religion och filosofi vägrar han att gå utanför vad lärorna om hans tro dikterar.

Tänk om vår egen samhällsdebatt kunde sätta motsvarande gränser för vart våra ställningstaganden för oss. Det är ju just västervärldens oförmåga att hålla fast vid principerna för våra värderingar och oviljan att sätta gränser som gör oss så sårbara i mötet med religioner med andra utgångspunkter. Det är därför vi har börjat tolerera intoleransen och låter, utan att protestera, friheten bli en väg till förtrycket.


Onsdag 2006-11-29 / 8.30 länk
TYPISK TURKISK KONFRONTATION. I Newsweek rapporteras om den speciella symbolik som finns i protesterna mot påvens besök i Istanbul utanför museumet Haghia Sophia (ursprungligen förmedeltida kristen kyrka), och hur den sekulära staten svarar, Pope's Turkey Visit Raises Tensions

Det var en mycket turkisk konfrontation ... Två grupper antagonistiska grupper av unga kvinnor som reflekterar två mycket olika sociala värderingar. Å ena sidan 150 medelklasskvinnor, alla i färgstarka muslimska slöjor och långa dräkter, med plakat som protesterade mot påvens besök. Å den andra sidan rader med stadens kvinnliga poliser i mörkblå piketuniformer, med batonger. Budskapet från myndigheterna till demonstranterna var enkelt: sänder ni aktivister i form av islamistiska kvinnor för att demonstrera, har vi sekulära kvinnor i ordningsmakten som behåller ordningen.

Här framgår tydligt vilken symbolik som ligger i slöjan: den står för allt annat än multikulti, tolerans och frihet.


Tisdag 2006-11-28 / 15.26 länk
NATO FÅR ÅTER CENTRAL ROLL I VÄRLDEN. Idag har toppmötet med Natos 26 medlemsländer startat i Riga. Och med den ökande osäkerheten i världen blir det allt klarare att Nato har en roll att spela. Jag har själv varit ytterst tveksam, eftersom Nato inte kunnat beskriva sin roll efter kalla krigets slut. Men händesleutvecklingen denna höst, med Rysslands återfall i KGB-mönstret, Kinas uppenbart växande ambitioner i exempelvis Afrika och Mellanösterns fortsatta kaos, behöver västvärlden stärka sitt samarbete. Och då kan Nato erbjuda en spelplan.

The Economist har en utmärkt genomgång av förutsättningarna i NATO's future - Predictions of its death were premature (för tillfället fritt tillgänglig online)

För många Nato-länder är striderna i Afghanistan de hårdaste man varit inbegripna i sedan Koreakriget på 1950-talet. Alla är överens - från hökarna i USA till duvorna i Europa - om att en återkomst för talibanerna i Afghanistan vore en farlig utveckling för hela världen. Trots det finns bland ledarna som möts i Riga ingen känsla av hur allvarligt läget är, menar tidningen. När befälhavarna i södra Afghanistan begärt truppförstärkning på 2.200 man har besked om sådan förstärkning dragit ut på tiden. När Nato begärde att Frankrike skulle sända sin "strategiska reservbataljon" svarade Paris nej.

USA är, tillsammans med Turkiet och Grekland, de enda medlemsländerna inom Nato som når upp till åttagandet om att satsa tre procent av BNP på försvaret (USA låg under kalla kriget på 6 procent). Övriga europeiska medlemmar satsar bara 1,9 procent i snitt (I Sverige ligger försvarsutgifterna på ca 1,5 procent, en halvering sedan 1980). Dessutom satsar Europa sina försvarsutgifter mer utifrån inrikespolitiska hänsyn (regionalpolitik) än utifrån de krav som säkerhetsläget ger.

Frågan är också hur mycket de satsningar som nu görs inom ramen för EU är ett dubbelarbete vid sidan av Nato. The Economist nämner de 13 mindre och flexibla formationer på 1.500 man som är under uppbyggnad. En av dem är ju Nordic Battlegroup under svensk ledning (se också här). ”Förespråkare för denna policy menar att Europa behöver sina egna styrkor för att skapa opinionsmässigt och politiskt stöd för försvarsinvesteringar på hemmaplan och för att kunne utföra uppdrag där USA inte vill bli engagerade, som fredsbevarande insatser i Afrika.”

Men trots att det gnisslar betänkligt inom Nato, så blåser den ökande osäkerheten i världen åter liv i organisationen. Ingen kan ju säga emot Lettlands president, som nu står värd för Natotoppmötet, när hon ger sin syn på Nato:

Efter Sovjetunionens sammanbrott har Natoalliansens existensberättigande ifrågasatts många gånger. Terrorism och spridningen av massförstörelsevapen pekas nu ut som de huvudsakliga hoten för Nato. Men den ömsesidiga försvarsgarantin är fortfarande en viktig del av Natosamarbetet, understryker Lettlands president Vaira Vike-Freiberga inför Natotoppmötet i Riga, det första i ett land som tidigare var en del av Sovjetunionen. I en intervju för Financial Times påminner hon om att Lettlands försök att vara neutralt mellan de båda världskrigen ledde till att landet förlorade sin självständighet.

- Om vi skulle invaderas ... från Mars, säger president Vike-Freiberga, skulle jag förvänta mig att Nato alliansen reagerar omedelbart och vidtar alla åtgärder för att försvara oss.
- Detta är absolut en fundamental princip för alliansen.

Tisdag 2006-11-28 / 15.26 länk
KVINNOR PRATAR 3 GÅNGER SÅ MYCKET SOM MÄN. Den feministiske psykiatrikern Luan Brizendine publicerar en bok, The Female Mind, med en studie som visar att kvinnor pratar tre gånger så mycket som män, och att de får en kick av att höra sin egen röst. Det rapporterar Daily Mail i Women talk three times as much as men:

Det är något som halva befolkningen länge har misstänkt - och som den andra halvan alltid häftigt förnekat. Kvinnor pratar mer än män. Kvinnor talar också snabbare, använder mer hjärnkapacitet för tjattrande - och får faktiskt en kick av att höra sin egen röst. Det hävdas i en ny bok.

Män använder hjärnan till att tänka - på sex. Och utvecklar en förmåga att slå dövörat till när deras fruar och flickvänner framför de mest förutsägbara argumenten.

Studien är inte okontroversiell. Andra forskare menar att skillnaderna i manlig och kvinnlig personlighet kan förklaras av de olika sociala villkoren under deras uppväxt.


Tisdag 2006-11-28 / 10.46 länk
HEMLIGHETEN BAKOM INGVAR KAMPRAD OCH IKEA. Det är ju otroligt. Men när statsvetaren Sören Holmberg i veckan presenterade årets upplaga av den så kallade förtroendebarometern konstaterade han att Ikea och Kamprad är ett fenomen. Ikea toppar svenskarnas förtroendelista. Långt före Svenska Kyrkan och socialdemokraterna och moderaterna.

Ledarredaktören i Helsingborgs Dagblad Sven-Åke Olofsson berättar om ett möte med Ingvar Kamprad i Ett koncept som inte kan kopieras:

Vi befann oss på två olika konferenser på samma anläggning. Vid den gemensamma kaffepausen dök Kamprad upp med snusdosan och inledde ett samtal, inom Ikea-familjen som han trodde. Att han talade med journalister visste han inte och fick inte veta. Men agerandet var anpassat till chansen att under några minuter skapa samhörighet, lyssna och ge intryck. Den som talar med Ikea-anställda finner snabbt att de flesta har sina personliga minnen av möten med Kamprad, gärna på temat sparsamhet. Att legenden även lever i nästa led, kundens, är uppenbart.

En samarbetspartner till mig har en ännu bättre story. Han skulle träffa Ingvar Kamprad i Älmhult för att diskutera en ny affärsidé, det var på 1980-talet då de borgerliga i Stockholmslandstinget började öppna upp för privata vårdcentraler.

Sjukvårdsentreprenören begav sig till kontoret i Älmhult där det blev stor uppståndelse när de fick höra att Kamprad bestämt möte där. Varuhuschefen visste inte att Kamprad skulle komma denna dag. Plötsligt ringer det på interntelefonen och varuhuschefen tar med sig entreprenören ner i butiken. Där står Ingvar Kamprad vid disken för reklamationer. När de hälsar på varandra säger Kamprad: ”Det är här man får reda på vad kunderna tycker”.

Visst är Kamprad en legend. Sveriges största entreprenör i modern tid. Men att hans koncept skulle vara omöjligt att kopiera är fel. Kamprads genialitet ligger i enkelheten - att han alltid tänker utifrån kundens perspektiv. Det kan ske inom alla företag, alla branscher, alla organisationer. Det är bara det att få har samma brinnande övertygelse som Kamprad. Här har alla mycket att lära.


Tisdag 2006-11-28 / 10.18 länk
SVERIGE MÅSTE TA SIG TON MOT RYSSLAND. Är det något ryssarna förstår så är det klarspråk. Diplomaten Lars Fréden hade en nyckelposition när förhandlingar fördes om de sovjet-ryska truppernas tillbakadragande från Baltikum 1991-94 och hade som svenska regeringens representant många och långa samtal med ryska företrädare. Han berättar i sin bok Återkomster att Ryska diplomater respekterar inte bara klarspråk, de värdesätter det.

Den undfallenhet som Göran Perssons regering visat i fallet med planerna på en rysk gasledning på svenskt vatten måste bytas ut mot fasthet. I DN publicerar tre säkerhetspolitiska experter en artikel med goda förslag:

Även om det finns starka säkerhetspolitiska skäl som talar för att projektet borde avbrytas, så ger FN:s havsrättskonvention inte möjlighet att stoppa gasledningen som sådan. Det planerade kompressortornet nordöst om Gotland kan däremot bara komma till stånd med svenskt samtycke. Här måste regeringen säga nej. Dessutom bör regeringen invända att det rysk-tyska projektet i sin nuvarande form strider mot FN-stadgans samarbetsplikt ("duty to cooperate"), en plikt som gäller i frågor som har en säkerhetsdimension. Projektet utesluter alltför många stater i Östersjö-rummet som känner sig säkerhetspolitiskt berörda och oroade - förutom Sverige, de baltiska staterna och Polen. Projektet bör därför multilateraliseras.

Ett rakt nej från Sverige till detta kompressorstornet är ett tufft budskap som strider mot svenska utrikesdepartementets kultur av undfallenhet. Men det är ett agerande Ryssland kommer att förstå och respektera. Utifrån vårt nej kan vi sedan ställa krav så att Ryssland och Tyskland uppfyller svenska säkerhetspolitiska och andra intressen. Nu är inte tid att jamsa. Nu är tid att sätta ner fötterna och för alliansregeringen att visa vad den går för i internationella sammanhang.


Tisdag 2006-11-28 / 9.48 länk
RYSSLAND UTGÖR ALLT SNABBARE ETT HOT MOT OSS. Utvecklingen går nu snabbt i Ryssland, som med hjälp av den goda ekonomin blir allt mer självsäkert, självsvåldigt och aggressivt mot grannstaterna. Man kommer att göra allt för att förhindra att Georgien och Ukraina blir Nato-medlemmar.

Russian News Agency, RIA, konstaterar i Russia-NATO - marriage of convenience, att kort efter mötet som nyligen hölls mellan president Putin och Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer ”deklarerade Bryssel att antagandet av nya medlemsländer inte är prioriterat inom Nato och att frågan läggs på is till 2008. Det betyder att Nato lyssnar på vissa synpunkter från Moskva.”

Samtidigt ökas trycket mot våra grannländer Estland, Lettland och Litauen. Nato-konferensen som idag startar i Riga och Bushs pågående rundresa till Lettland, Estland och Georgien irriterar omåttligt. RIA rapporterar också, i Russian intelligence justifies Soviet annexation of Baltic states, att säkerhetstjänsten uppfattar den sovjetiska anekteringen av de baltiska staterna under andra världskriget som rättfärdig.

- Antalet agenter i säkerhetstjänsten har ökat kraftigt i Ryssland med hjälp av energiinkomsterna. Studier visar att cirka 25 procent av den ryska statsledningen tillhör den här kretsen. Och ju närmare presidenten man kommer desto fler blir de, säger Jan Leijonhielm vid FOI i SVT:s Godmorgon Sverige nu på morgonen.

I Sverige har vi nog inte fattat hur snabbt läget försämrats i vår egen region. Ryssarna ägnar sig åt effektiv propaganda mot Nato och subversiv verksamhet mot sitt närområde.

Vi behöver en ärlig debatt i Sverige och Finland om vår säkerhetspolitiska situation. Vi måste öppna ögonen och se att omvärlden blir allt mer aggressiv. Tyvärr brukar vi agera tvärtom - vi svenskar sluter oss internt när faror hotar. Men vi kan inte på egen hand klara den sorts nyckfulla och oberäkneliga hotbild som nu tonar upp sig. Vi behöver planera och förbereda vårt försvar tillsammans med våra grannländer.


Måndag 2006-11-27 / 17.20 länk
NY S-LEDARE: ETT NEJ FÖR MYCKET. Det är pinsamt att se hur alla tänkbara partiledarkandidater inom socialdemokratin tävlar om vem som kan säga nej flest gånger. I SVT:s Agenda igår uttryckte partimedlemmar som skulle diskutera vem de vill se som sin nya partiledare, den sunda reaktionen: "det vore en fördel att veta vilka som ställer upp". Ändå är det ingen som säger att man vill bli partiledare. Sydöstran skriver på ledarplats, Ett nej för mycket:

Sveriges största parti söker en ny ordförande. Hon eller han ska leda oppositionen mot den borgerliga alliansregeringen och har goda förutsättningar att bli statsminister efter nästa val. Bland partiets ledande företrädare vimlar det av tidigare statsråd, kommunalråd och internationellt kända politiker. Ändå står alla och tittar ner i marken. Ingen träder fram.

Den som till slut tar på sig uppdraget måste tydligen trugas och övertalas - som Göran Persson för tio år sedan. Är det verkligen så jobbigt att vara socialdemokratisk partiledare? Det börjar bli för många nej.

Men jantelagen sitter djupt. Den som ens andas att man vill visa ledarskap riskerar att omedelbart mötas med fraser som "vem tror du att du är?!" eller "skulle du vara bättre än någon annan?"

Mitt intryck av de sex kvinnor som väl kan komma ifråga är blandade.

Förre biståndsministern och nya borgarrådet i Stockholm, Carin Jämtin, var en av få i Göran Perssons regering som visade att hon tänkte själv. Det tyder på kurage och engagemang. Jag håller ju inte alls med i hennes vurmande för palestinska extremister, men annars har hon uttryckt en del intressant nytänkande, som att s borde satsa mer på demokrati i sin internationella politik (se mer). I helgens radiointervju flyttade hon sig också mot mitten när det gäller privata alternativ.

EU-kommissionären Margot Wallström har fått samma glorifierande skimmer omkring sig som Carl Bildt fick medan han var utomlands efter statsministertiden. Men förmodligen skulle hon möta samma hårda verklighet som Bildt mötte när han kom hem och förlorade valet 1998. Risken är stor att förväntningarna på Wallström är så hårt uppskruvade att hon skulle misslyckas vad hon än tog sig till som partiledare. Mitt minne av hennes insats som socialminister är blankt, förutom att hon flyttade halva socialdepartementet till sin hemstad Karlstad. Men att hon tog sig ton mot Göran Persson tyder ju på civilkurage.

Fd samhällsbyggnads-, arbetsmarknads-, närings-, integrations- och demokratiministern samt vice statsministern Mona Sahlin har jag, vilket inte kan överraska trogna läsare av denna blogg, inte mycket till övers för. En pratkvarn av guds nåde, men hon får ingenting gjort. Hon sköter politiken minst lika slarvigt som sin privatekonomi. Hon är urtypen för moderna politiker som aldrig tar ansvar för någonting.

LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin har ju också talets gåva. Hon är kanske den mest utpräglade traditionalisten av kandidaterna och sitter fast i 1900-talets industrisamhälle med storföretag och stora fabriksarbetarkollektiv. Men ändå har jag intryck av att hon har starkare förankring i rörelsen än de andra.

Riksdagsledamot Nalin Pekgul är stridbar ordförande för s-kvinnorna. Eftersom socialdemokratin talar så mycket om invandrarrepresentation borde man kanske sopa rent framför egen dörr och välja en framstående person med utländsk bakgrund.

Förre infrastrukturminister Ulrica Messing har lyfts fram av Göran Persson under många år. För mig ger hon intryck av att behöva ha färdigskrivna manus så fort hon öppnar munnen. Det låter som om allt hon säger är inövat i förväg. En partiledare utan spontanitet och någorlunda klart intellekt blir nog svårt i längden.

För mig framstår fortfarande Wanja Lundby-Wedin som det säkraste valet för socialdemokratin. Jag stärktes i den uppfattningen av SVT:s Agenda, där arbetarekommunernas ordförande ansåg "förankring" var den klart viktigaste egenskapen hos en ny partiledare, medan bara 3 procent ansåg att riksdagsplats var nödvändig (vilket WLW inte har).


Måndag 2006-11-27 / 15.48 länk
PARTIEGOISM I REGERINGSKRETSEN. DN:s inrikespolitiske kommentator Henrik Brors gör sig idag till tolks (ej online) för de tre mindre partierna i den borgerliga regeringen och hävdar att de riskerar att förlora på att vara hänvisade till sina profilfrågor, skola för fp, socialpolitik för kd och miljö/småföretagande för c. Det gör att de inte har potential att bli större. Om regeringens mål om fler jobb infrias inför valet 2010 kommer moderaterna att belönas, och infrias det inte kommer alla fyra partierna att straffas, är Henrik Brors tolkning av den kristallkula han har på sitt tjänsterum i DN-huset.

Själv tycker jag den analysen är banal.

För det första: de fyra partierna har för mindre än två månader sedan vunnit svenska folkets förtroende och bildat den första majoritetsregeringen i Sverige sedan 1979. Det har man gjort därför att man agerat som en allians, och inte som egoistiska, röstmaximerande sekter. Fyra partier i allians blir mer än fyra partier som attackerar varandra.

För det andra: varför skulle inte de profilfrågor som givit de tre mindre partierna ett hyggligt utfall i valet 2006 kunna ge god avkastning 2010 när partierna själva fått ansvara för regeringens politik på dessa områden? Om folkpartiet ser till att fler elever går ur skolan med godkända betyg och hela utbildningssektorn får högre status, kan det göra att fler blir intresserade av att rösta på partiet. Samma sak med centerns och kristdemokraternas fögderi. Nu har de makt att visa vad de vill och hur deras hjärtefrågor kan förverkligas. Visst kan det ge röster - varför skulle partierna annars valt de profilfrågor man haft i många årtionden?

Självklart är en lyckad jobbpolitik förutsättningen för att alliansen ska få nytt förtroende 2010. Men Henrik Brors begår, för det tredje, samma grova misstag som Göran Persson: han tror att en lyckad politik räcker för valseger. Den höga tillväxten under 2006 trodde Persson och Nuder skulle räcka för förnyat s-förtroende. Men så enkelt är det inte. Att kunna visa upp framgångar man gjort gör återval möjligt, men man måste också tala om vad man vill göra framåt. Alltså: om alliansen år 2010 kan visa att färre är i utanförskap, kan svenska folket tänka sig att återvälja dem, men de måste ändå tala om vad de vill göra efter en ny valseger. Och här har ju alla fyra partierna, oberoende av storlek, samma chans att utveckla sin politiska profil.

Faktum är, för det fjärde: ju bättre den borgerliga alliansen lyckats med jobbpolitiken desto mindre i centrum kommer denna politik att stå. Är sysselsättningen hög, kommer svenska folket att vara intresserat av andra frågor. Alltså kan moderaterna komma i skuggan. Om exempelvis liberala opinionsbildare utanför partipolitiken varit framgångsrika kan ju rent av statens storlek, oförmåga och de höga skatterna bli en valfråga 2010. Och då kan det parti som tagit över moderaternas roll som kritiker av den stora staten belönas. Så nyckfull - och så spännande - är ju politiken.


Måndag 2006-11-27 / 9.18 länk
ELIE WIESEL: UTESLUT IRAN UR FN. En som förstår allvaret i händelseförloppet i Mellanöstern är Nobels fredspristagare Elie Wiesel. I New York Daily News skriver han: Kick him out

De av oss som trodde att segern för de allierade demokratierna 1945 skulle markera slutet för hat och statsunderstödd rasism var naiva. Vad som återstår i vårt kollektiva minne av de mest grymma konflikter förändrar varken människans natur eller folk ... Vår värld är fortfarande utsatt för mer än ett hot ... Men även när det gäller ondska finns gradskillnader. Vissa diktaturer är värre än andra, och deras hatfyllda handlingar åstadkommer olika stor skada ...

Mer än så många andra som missbrukar sin maktposition, representerar Irans president Mahmoud Ahmadinejad världens mörkaste krafter ...

Det är därför jag hävdar att en sådan figur inte har en plats inom kretsen av internationella ledare. Persona non grata, en oönskad person, är vad han borde bli, med tanke på vad han gjort mot sitt land, mot sitt folk och mot hela mänskligheten. Han förtjänar att bli avvisad överallt. Och jag vill gå längre: landet han leder borde uteslutas från Förenta Nationerna så länge som han är dess ledare och symbol. På vilken grund? En medlemsstat i FN som hotar att förgöra en annan medlemstat kränker FN:s grundläggande stadgar och konventioner.

Wiesel skriver att han är inte naiv och ser svårigheterna med att nå en sådan lösning. Inte minst saknas delegater som skulle rösta för en sådan resolution. Men ett sådant förslag skulle göra det mindre konfortabelt för Iran i FN.

Jag håller med. Iran borde uteslutas ur FN. De som bryter mot respekten för andra länder, vilket Iran gjort på det mest flagranta sättet, borde inte släppas in i världssamfundets finrum. Och jag tycker särskilt de länder som inte vill se krig borde ställa upp på en sådan handling. Att markera tydligt på en organisatorisk nivå är ju en betydligt mildare reaktion än att bomba. Men tyvärr är det ju så att de som talar emot vapenmakt också är de som talar emot alla former av bestraffningar av diktaturer.


Måndag 2006-11-27 / 8.52 länk
IRAN OCH SYRIEN KRIGISKA. KOMMER VÄST ATT SVARA? I ledaren Needed: A Big Stick i Washington Post kritiseras västvärlden för att agera svagt och passivt mot Iran och Syrien som underblåser våldsamheter i Mellanöstern. Man skriver:

Ett sätt att förstå den försämrade situationen i Mellanöstern är att jämföra förra veckans mord på libanesiske industriministern, den kristne ledaren Pierre Gemayel, med reaktionerna på mordet. Mordet var en chockerande fräck attack på Libanons demokratiska krafter och deras europeiska och amerikanska allierade. Men västvärldens regeringar förblev i ett totalt förvirrat tillstånd om hur man ska förhålla sig till Iran och Syrien som länge agerat för att destabilisera Libanon, Irak och palestinska områden.

Ja, det är pinsamt att se hur undfallande västvärlden är mot dessa regimer. De misstag och den feghet som nu demonstreras kommer att stå oss dyrt. Mycket dyrt.


Förra veckans blogg