Han menar att västvärldens värderingar utmanas av radikal islam, som kommer att vinna i Europa och att USA därför kommer att bli ensamma i världen om att stå för demokrati, frihet och respekt för individen. Jag tycker illa om domedagsprofetior, oavsett om de handlar om klimatet eller kulturen. Men Steyn lyfter problem som är intressanta att diskutera, även om man inte tror på en omedelbart sammanbrott.
I en amerikansk intervju får Mark Steyn följande intressanta fråga:
Européer har, vad jag sett, en mer dyster uppfattning om Mellanöstern än vad amerikaner har - som när de tror att det är meningslöst att försöka bygga demokrati i Irak. Ja, att demokrati helt enkelt inte fungerar i den muslimska världen ... Ändå tar de emot dessa otänkbara mängder med muslimer, och låter deras andel av befolkningen växa så att den kan komma att bli 20, 30, 40 procent, trots att man inte anser islam förenligt med demokrati. Är inte det bisarrt? Hur hänger det ihop?
- Ja, det finns en motsättning här. Om islam är oförenligt med demokrati, är det inte främst ett problem för Irak, det är ett problem för Belgien, eftersom Irak fram till för några månader sedan inte hade någon demokrati att förlora. Irak kan alltid anpassa sig till hur det alltid varit förut.
- I Belgien, Danmark [och övriga Europa] finns däremot fungerande demokratier som de förmodligen kommer att förlora, och det är om detta hela saken handlar. När dessa motsatser påpekas, vägrar européerna att erkänna dem. Och samtidigt kapitulerar de för de mest nakna formerna av politiska hot - som framförs när islam blivit en officiell minoritet på kanske 10 procent av befolkningen. I vissa städer är de redan fler än så. Vad händer när nivån är uppe i 30 procent?
- Jag menar att det är en fråga européerna aldrig ställer till sig själva, och du har rätt, de intar en vag och dunkel hållning här. Jag tror att det på vissa plan finns en annan förklaring: vi talar om Mellanöstern, demokratisering av Mellanöstern, men vi glömer att Spanien var en diktatur för 30 år sedan, Portugal för lite mer än 30 år sedan, och detsamma gäller för Grekland.
- När det gäller Italien, Tyskland och Frankrike får du gå tillbaka ett halvt århundrade, men innerst inne är idén om att leva under icke-demokratiska regimer inte alls främmande för folket. Och jag tror, när det gäller hur de ser på sig själva, sin identitet som européer, är den mindre bunden till idéer som frihet än vad som gäller för amerikaner.
Det här är verkligen något att fundera över. Och historien ger ju Steyn rätt: det är européer som fallit på knä för fascistiska, nazistiska och kommunistiska regimer, medan amerikaner omedelbart och reflexmässigt avvisat alla totalitära politiska idéer. Européer har - under 1900-talet - lika omedelbart omfamnat dem - och fått betala priset i form av miljontals döda i blodiga krig.
Mark Steyn ser dock vissa ljusglimtar. Den mest uppburne och politiskt korrekte kommentatorn i Europa, av Steyn kallad ”herr Respektabel”, Timothy Garton Ash vid Oxford, har i sina artiklar börjat ge vissa signaler om att han ser problem här.
Och när jag läser senaste recensionen som Timothy Garton Ash gjort i The New York Review of Books, på temat
Islam in Europe, så finns där en varning. Han hoppas på samexistens och att det ska bli så att man både kan vara en god muslim och en god europé. Men, som Steyn påpekar, har politiskt korrekte Ash också börjat se hot, särkskilt när det gäller yttrandefriheten. Ash skriver:
”
Å andra sidan är yttrandefriheten oumbärlig. Den hotas nu av folk som [Theo van Googs mördare] Mohammed Bouyeri, vars budskap till sådana som Ayaan Hirsi Ali är, 'om du säger din mening, är du död'. Faktum är att Bouyeri under rättegången sa att den heliga lagen [sharia] inte tillät honom 'att leva i ett land där yttrandefrihet var tillåten'. (Frågan är varför han då inte lämnade Holland för att återvända till Marocco?)
Men yttrandefrihet är under hot också från eftergivenhetens politik förd av rädda europeiska regeringar som försöker introducera censur i namn av samhällets harmoni och samförstånd. Ett oroande exempel är brittiska regeringens ursprungliga förslag om att förbjuda kritik mot religioner [se bloggens kommentar om lagförslaget:
rätten att förolämpa]. Detta är en version av multikulturalism som säger, 'om du respekterar mina tabu, så respekterar jag dina'. Men om man lägger samman alla dessa tabun i alla världens kulturer, blir det ingenting kvar som man kan tala fritt om.”
Exakt. Det är ett gott tecken att en så politisk korrekt person som Timothy Garton Ash förstår och argumenterar mot inskränkningar i grunderna för vår västländska civilisation.
Söndag 2006-11-19 / 10.47länk VAD A-KASSEBRÅKET EGENTLIGEN HANDLAR OM. I ledaren
Regeringen måste våga skriver Örnsköldsviks Allehanda om mer grundläggande värderingar som orsakar de hårda orden mot a-kasseförändringarna. Det handlar inte bara om att skatter sänks och avgifter höjs, utan om hur vi ser på individens roll och statens roll:
”I arbetsmarknadspolitiken är det en skillnad mellan den gamla regeringen – som ansåg att det var sin uppgift att 'skapa jobb' – och den nya som vill skapa förutsättningar för att jobb ska kunna växa fram.
Efter åratal av socialdemokratiskt styre har svenska folket lärt sig att det är staten som ska trygga försörjningen, inte de själva. Alltför många belånar sig hellre till bristningsgränsen i stället för att spara pengar så att det finns en liten buffert för oförutsedda händelser.
”
Ja, här har vi nog en viktig förklaring till vänsterns upprördhet. Regeringens politik betyder att medborgarna i högre utsträckning förväntas ta makten över sina egna liv. Det är naturligtvis helt riktigt. Och det är nu dags för den majoritet av svenska folket som inte vill leva i förmynderi att stå upp för och försvarar de förändringar som nu sker. Ska vi få mer frihet måste gamla system förändras och strider tas mot förmynderiet. Friheten kommer inte utan kamp.
Det är fyra år till nästa val, så mätningen har ingen betydelse för regeringsmakten. Men den har betydelse för socialdemokratin som ska välja ny partiledning och bestämma sig för om man ska köra på som tidigare eller om partiet behöver förnyas. Opinionsmätningar som visar att partiet klarar sig bra utan förnyelse, stärker motståndet mot förnyelse. Den här sifo-mätningen gör det alltså troligare att socialdemokratin inte förnyas. DET är ett gott besked för de borgerliga partierna.
Lördag 2006-11-18 / 10.27länk BORGERLIGA MER SOLIDARISKA ÄN VÄNSTERFOLK.
Professor Arthur Brooks vid Syracuse University visar i sin forskning att kristna och borgerliga donerar betydligt mer pengar till välgörande ändamål än sekulära och vänsterinriktade, oberoende av inkomst. Det rapporteras i
Philanthropy Expert: Conservatives Are More Generous. I sin nya bok Who Really Cares (Basic Books) som släpps i kommande vecka skriver Brooks:
”Alldeles för länge har vänstern hävdat att de utgör de mest solidariska medlemmarna i det amerikanska samhället. Trots att de ger mindre till välgörande ändamål drar de sig inte att anklaga borgerliga för inte bry sig när det kommer till sociala orättvisor.”
Jag skulle gärna se en liknade studie i Sverige. Tror nämligen att utfallet blir detsamma. Att uttrycka vänsterfloskler är ofta ett sätt att kompensera för bristande handling. Man säger en sak, gör en annan. Min erfarenhet är att de mest skenheliga och hycklande människorna också är de mest vänstervridna. Det är alltid någon annan som ska betala för den godhet man säger sig stå för.
Lördag 2006-11-18 / 10.20länk SKOLVERKET: ATT SKOLOR SKÄRPER SIG BRA, KONKURRENS DÅLIGT. I Svenska Dagbladet (ej online) intervjuas en utredare vid Skolverket som i samband med friskolorna säger:
”Skolan verkar på en marknad idag och det är olyckligt, men det är bra att man skärper sig i konkurrensen.”
Det är rätt fantastiskt att varken skolverkets representant eller tidningens journalist verkar förstå det grundläggande sambandet här. Antingen vill man att skolorna ska skärpa sig, och då krävs marknad och konkurrens, eller så vill man det inte, och då kan man vara utan marknad och konkurrens. Att säga att metoden inte är bra, men effekten, är ju inte lite korkat.
Tyskland vill åtala Donald Rumsfeld och andra politiker för brott mot mänskligheten. Tyskland! I ett liknande fall stämmer en narkotikakartell i Latinamerika USA för drogmissbruk.
Snart blir Nancy Pelosi landets mäktigaste kvinna. Om vi inte räknar Oprah.
Tre av fem amerikaner tror inte att demokratiska partiet har någon plan för Irak. Demokraterna var chockade när de fick höra detta. Två personer tror vi har en plan!
CIA säger nu att det var Borat som missledde dem om fakta som ledde till invasionen av Irak.
Fredag 2006-11-17 / 18.03länk SATIR TILL MILTON FRIEDMANS MINNE. Mike Shelton hedrar på ett helt underbart sätt Milton Friedman efter dennes bortgång igår, tillsammans med ett citat av honom.
Till alla som ännu inte begripit det, slår han fast vilka de två lättbegripliga syften som hela tiden funnits för Irak: ”avsätta Saddam och ersätta hans mördarregim med en suverän demokratisk regering”. Exakt. Svårare än så är det inte. Alla som har kritiska synpunkter på händelseutvecklingen bör först svara på frågan om de delar denna målsättning eller inte. Om de inte delar den, vad är då skillnaden mellan att Saddam mördar irakier eller att de dödas i sekteristiska strider? Den frågan borde Hans Blix och andra svara på.
I tidskriften
Neo nr 6 skriver tandläkaren och bloggaren Muhammed Fadil om livet i Bagdad före diktatorns fall:
”Jag förstår att
situationen kan ha verkat
lugn och stabil för en
västerländsk betraktare, men
det var inte så den framstod
från insidan av Saddams
fängelsestat.”
Denna verklighet förnekar Hans Blix och alla kritiker av Irakkriget. Man blundar - och därmed föraktar - massgravarna som utgör brutala monumenten över Saddams regim. Hans Blix och andra är därmed inte emot våld, bara det våld som ersatt det föregående. Intelligent hållning, eller hur?
Den som uttryckt villkoren i Irak på det mest avskalade sättet är Adam Brodsky i New York Post,
Iraq: A mess, but so what? Han konstaterar att de 3.000 amerikaner som dött i Iraq under 3,5 år är en tragedi, men ”så många amerikaner dör i alkoholrelaterade bilolyckor var 20:e dag”. Och Brodsky fortsätter:
”
Ja, kriget kostar tiotals, kanske hundratals miljarder dollar. Men Amerikas tillväxt ger 13.000 miljarder dollar om året.
Faktum är att alla seriösa insatser för att motverka terrorism kommer att vara dyra. Nu råkar det vara så att terroristerna finns i Mellanöstern, särskilt i Irak. Antingen tar vi striden mot dom där - i 50 år om så krävs - eller så gör vi det inte. Och då kan striden uppstå någon annanstans.
Men de irakiska dödstalen? Självklart är de också tragiska. Men om 'sekteristiskt våld' betyder att antiamerikanska shiiter dödar antiamerikanska sunniter, och vice versa, hur mycket sömn behöver amerikaner förlora över Bushs 'misslyckande'? Det må låta kallt, men mördarna är fria att sluta begå sina våldshandlingar när som helst.
Det enda Amerika borde oroa sig för beträffande Irak är att dra sig tillbaka för tidigt och därmed moraliskt förstärka terroristerna. Bortsett från det, påverkas vi betydligt mer av den ekonomiska utvecklingen och andra inrikesfrågor.”
Kyligt? Javisst. Men det ligger en hel del skarpsinnig sanning i denna analys av Brodsky. Ett skarpsinne som fattas även hos de bästa av vänstermediernas talesmän, som Fareed Zakaria i Newsweek. I nästa nummer skriver han,
The question of boots on the ground is critical to any progress:
”Denna frånvaro av en regional strategi har gjort Irak öppet för de mest oansvariga instinkter hos landets grannar. Iran och Syrien har hjälpt till att underblåsa våldet i Irak. Saudiarabiska grupper har finansierat sunnimiliser. Ingen av de omkringliggande nationerna skulle vinna på att Irak faktiskt kollapsade, vilket kan sprida oroligheterna, sätta fart på territoriella konflikter och flyktingströmmar till grannländerna. Baker-Hamilton-kommissionen kan förväntas rekommendera en större regional insats.”
Vänta lite! Varför skulle Iran mfl först destabilisera Irak om de inte sedan vill se landet kollapsa? Innehåller inte detta stycke en självmotsägelse? Begriper Iran mfl bara att de är kontraproduktiva om Amerika säger det till dom vid en förhandling? Skulle de inte begripa det på egen hand? Vi kan anse att Iran, Syrien och Saudiarabien handlar fel, men att de skulle vara idioter som måste få konsekvenserna av egna handlingar skrivna på näsan, tror jag definitivt inte på. (Låter lite kolonialt, eller hur? Araber skulle vara så dumma i huvudet att vi i väst måste tala om för dom att deras våld är skadligt.)
Redigare i tankarna är Krauthammer som slår fast att den demokratiskt valda regeringen i Irak har misslyckats. ”Men problemet här är Iraks speciella politiska kultur, våldtagen och ruinerad under 30 år av Saddams förtryck.” Exakt. Återigen är det ett faktum som antikrigsopinionen vägrar ta in. Krauthammer fortsätter:
”Det som fanns kvar [vid invasionen] var en social öken, där förtroenden och god vilja saknades och där det humankapital som krävs för en demokratisk regering fattades. Allt som fanns kvar för varje individuell irakier att stödja sig på var moskén, klanen och milisen. I detta tidiga skede av en demokratisk utveckling är Iraks nationella medvetande fortfarande för svagt och kulturen av kompromisser för outvecklat för att producera en effektiv regering som kan erhålla brett folkligt stöd.”
Krauthammer ser dock en ljusning i att också den shiitiska fronten håller på att falla samman. Det är denna samling under premiärministern al-Maliki som inte satt stopp för det sekteristiska våldet. Om Maliki faller kan ett nytt försök göras att skapa en koalition av sekulära shiiter, kurder och sunniter. Krauthammer menar att en stark irakisk regering är kravet för att nå målet om en demokratisk utveckling i Irak.
Ja, jag tror hoppet ligger i att inte ens shiiterna kan samsas - just av den brist på humankapital som är resultatet av 30 års brutalt förtryck. Det betyder att det inte kan bli något reguljärt inbördeskrig utefter två, tre huvudfronter. Det handlar definitionsmässigt om större gängstrider, som visserligen dödar många, men som inte leder någon vart alls. Till slut måste en tillräckligt stor majoritet i irakiska folket tröttna. Och se till att få stopp på våldet.
Dels är det fel i sak, Dick Cheney, Condoleezza Rice och flera andra som stött den nuvarande presidentens idealistiska, frihetliga och demokratiska strävan i världen, arbetade också för Bush den äldre. Och även den äldre kännetecknades av idealism när han fullföljde Ronald Reagans politik mot Sovjetunionen - att sträva efter kommunismens fall snarare än att samexistera med den.
Baker framför en förhoppning som jag helt delar: ”Idealism - ibland naiv men vanligtvis inspirerande - har alltid styrt amerikansk utrikespolitik. Vad sanningen än är bakom det lilla dramat som utspelas inom familjen Bush, vore det en fruktansvärd skam om idealismen överges.”
Fredag 2006-11-17 / 8.26länk SIDA UPPMANAR TILL SLÖJBÄRANDE. Inom
SIDA:s ungdomssatsning arrangeras idag en politiskt korrekt konferens i Stockholm under rubriken "Arabjävel" där man uppmanar folk att göra sina egna huvudbonader.
Allt för våra skattepengar. SIDA har på senare år översköljts med ny biståndsmiljarder. Och så här används de...
Fredag 2006-11-17 / 8.26länk STOR PRESTIGEFÖRLUST FÖR NANCY PELOSI. Till allmän förvåning och ilska ställde sig blivande talmannen i representanthuset Nancy Pelosi bakom antikrigsaktivisten och mutmisstänkte John Murtha som gruppledare i det demokratiska partiet, och tog därmed avstånd från sin tidigare vice gruppledare Steny Hoyer. Men i natt höll partigruppen omröstning och valde Hoyer med 149 röster mot 86, rapporterar UPI i
Democrats pick Hoyer over Murtha. Nancy Pelosi hann inte ens tillträda innan hennes egen partigrupp röstade emot henne.
Förutom sin outröttliga forskning var Friedman också en god pedagog. Som här i en dokumentär från 1990, där han på 2 minuter förklarar marknadsekonomins mekanismer med hjälp av en blyertspenna:
Fredag 2006-11-17 / 00.02länk RYSKA LEDNINGEN: TYSKAR ANSER SVERIGE JAGAR SPÖKEN. I en rätt ralierande artikel i Der Spiegel redogörs för de invändningar som framförs i svensk debatt mot den ryska gasledningen genom Östersjön:
Sweden Afraid of Russian Spooks.
Företaget Nord Stream har givit varje tänkbar försäkran om att den planerade gasledningen i Östersjön kommer att respektera inte bara miljökrav, utan också ta socio-ekonomiska och militära hänsyn till varje land på sträckan mellan Ryssland och Tyskland.
Snyggt försök.
Sverige, till exempel, är inte övertygad och fruktar att ledningen kan fungera som en Trojansk häst för ryskt spioneri som utgår ett allvarligt hot mot Sveriges nationella säkerhet. Såväl landets försvarsminister Mikael Odenberg som den ledande oppositionspolitikern Ulrica Messing har nyligen uttryckt försvars- och säkerhetspolitiska invändningar.
Ja, en sak är säker, ledningen är inget spöke. Så tyskarna får nog stå ut med att vi ifrågasätter projektet.
Torsdag 2006-11-16 / 19.12länk NATIONALEKONOMERNA I SVENSK SAMHÄLLSDEBATT. Näringslivets forskningsinstitut Ratio höll i eftermiddag ett intressant seminarium, den årliga
Dahménföreläsning, som denna gång tog upp nationalekonomernas roll i politiska debatten. Docenten i ekonomisk historia Benny Carlson tog sin utgångspunkt hos fem svenska nationalekonomer som också tillhörde de främsta i världen (se nedan).
Carlson menar att orsaken till att Sverige bidragit med så många framstående nationalekonomer kan vara att vårt land inte varit i krig, inte haft att göra med etniska eller andra djupa inre motsättningar eller drabbats av naturkatastrofer. Därför har samhällsutvecklingen blivit fokuserad på ekonomiska aspekter.
Från Knut Wicksell på 1880-talet och fram till Assar Lindbeck i 1990-talets början hade nationalekonomer en mycket stark ställning i svensk samhällsdebatt. Det kan ha bidragit till att debatten varit mer rationell i Sverige än på andra håll, menade Carlson. (Ja, och varför siffror så länge haft ett så starkt grepp om våra politiker. Det har ju både goda och mindre goda sidor, enligt min mening.)
Men på 1990-talet försvann nationalekonomerna ur debatten. Det diskuterades på seminariet om varför. Internationaliseringen är en förklaring, specialiseringen en annan. Nationalekonomer sysslar inte längre med de speciella villkor som gäller i Sverige. Matematikens ökade inslag är en annan förklaring - det har för icke-experter blivit omöjligt att ta till sig forskningen. Risken är stor att nationalekonomin isoleras helt från verkligheten. Och det är naturligtvis ingen önskvärd utveckling.
En förklaring till detta ensidiga utveckling är att det bara är staten som ger anslag och kravet för att få statliga forskningsanslag har blivit internationella meriter. Staten har på universiteten också sett till att professurerna är specialiserade och därmed inte kan göra anspråk på samhällsövergripande nivå - och därmed konkurrera med politikerna. Vi saknar pluralism i finansieringen, vilket ju kan sägas bero på skattetrycket. Det finns få rika personer som vill avsätta rejäla fonder för forskning ur andra perspektiv än statens, så som forskare i tidigare skeden och i andra delar av världen finansierats.
Carlson nämnde att de ekonomiska kriserna vi hade på 1990-talet visade att nationalekonomin inte alltid kunde förutse utvecklingen och att den därför tappade i trovärdighet. Själv ser jag också det förakt som exempelvis Jan Guillou gav uttryck åt med begreppet ”räknenissar”, som en förklaring.
Men den fråga jag funderar på när jag lämnat seminariet är om inte nationalekonomerna är på väg tillbaka till politiken - under finansminister Anders Borgs fana. I ekot gjordes ett intressant reportage häromdagen om att finansdepartementet nu - på politisk nivå - befolkas av ekonomer med tunga akademiska meriter, Borg laddar med ekonomisk teori.
Jag vill här bidra till lite folkbildning genom att presentera de fem världsberömda ekonomer som Benny Carlson byggde sin föreläsning på (se Benny Carlson och Lars Jonung i Econ Journal Watchhär). Det är, faktiskt, spännande personer vi borde lära mer av...
Knut Wicksell (1851-1926) betraktas som Sveriges främste ekonom någonsin. Trots att han var en ypperlig teoretiker var han samtidigt en mycket aktiv och känd samhällsdebattör. Han var radikal liberal. Till skillnad från marxismen såg han kapitalism och marknadsekonomi som vägen till högre välstånd för de många människorna. Wicksell skrev en gång “min viktigaste uppgift är att utbilda det svenska folket”.
Gustav Cassel (1866-1945) presenterades för amerikanska representanthuset på 1920-talet som världens mest kända ekonom, möjligen i konkurrens med John Maynard Keynes. Cassel var en teoretisk nytänkare och ledande expert i monetära problem. Efter första världskrigets slut var han en stark högerliberal röst mot socialism, planekonomi, statligt företagande och regleringar. Han såg sig verka i förnuftets tjänst och blev tung samhällsdebattör därför att han var en mycket god pedagog.
Eli Heckscher (1879-1952) kan sägas vara fadern till diciplinen ekonomisk historia i Sverige och han var en stark anhängare av klassisk liberalism (nyliberalism), även om han var noga med att skilja vetenskap och ideologi. Han kritiserade Keynesianism för att anpassa ekonomisk teori så att den skulle uppfylla politiska syften. Föredömet var tiden för industralismens framväxt under 1800-talet efter merkantilismens avveckling och innan socialismens idéer åter ställde krav på statlig reglering av ekonomin.
Bertil Ohlin (1899-1979) tillhörde en annan generation än de tre ovan nämnda och valde en annan väg. Den äldre generationens ekonomer påverkade som partipolitiskt oberoende opinionsbildare, medan Ohlin ville påverka politiken inifrån. Som socialliberal blev folkpartiets partiledare.
Gunnar Myrdal (1898-1987) valde samma väg som Ohlin och blev partipolitiker, efter andra världskriget handelsminister i socialdemokratiska regeringen.
Carlson var inne på att de ekonomer som valt att stå utanför partipolitiken hade störst påverkan på den allmänna opinionen och samhällsklimatet, medan de två sistnämnda påverkade politiken mer direkt, men också kanske mer begränsat.
Torsdag 2006-11-16 / 14.09länk PERSSON MOT REINFELDT I STATSMINISTERNS FRÅGESTUND. Oppositionsledaren Göran Persson frågar statsministern i riksdagens frågestund som just startat: ”Varför kommer jobben nu?” Och Fredrik Reinfeldt svarar att det sker på grund av en god konjunktur.
Jag tror att sysselsättningsökningen också beror på regeringsskiftet. Med den arbetsrätt vi har i Sverige måste företagen i det längsta vänta med att anställa ny personal. Det är en otrolig risk att ta in anställda. Men i takt med att regeringsskifte blev möjligt, troligt och sedan ett faktum kunde företagen komma till skott med en del av de anställningar man behöver men inte vågat genomföra. Det är ingen slump att antalet nyanställda i Sverige slår historiska rekord just i samband med regeringsskifte, från en företagsfientlig regering till en tillväxtregering.
”Vill du ha makt Mona, så tror jag att vi är ganska många som gärna ser att du får chansen att ta den.”
Det har varit rätt tyst i partiledarfrågan, och det lilla som sagts har handlat om kön och plattform. Ingenting har sagts om vilken politisk linje socialdemokratin ska välja.
Torsdag 2006-11-16 / 11.04länk USA:s NYA TALMAN NANCY PELOSI REDAN I KNIPA. Det blev ingen flygande start för demokratiska partiet som vann förra veckans kongressval i USA. Partiet dök rakt in i en hård intern strid om vem som ska bli gruppledare i representanthuset. Och Nancy Pelosi som blir mäktig talman har gjort bort sig genom att offentligt stödja utmanaren John Murta, framför den kongressman som låg närmast till att utses till gruppledare efter henne.
Torsdag 2006-11-16 / 9.58länk REKLAM: ANSÖK TILL STUREAKADEMIN. Timbro har ett avancerat utbildningsprogram som kallas Stureakademin som ”vänder sig till unga, lovande liberaler av alla slag där det gemensamma intresset är ett friare Sverige”. Ansökningstiden för nästa års program går ut 1 december.
Jag gör gärna reklam för denna verksamhet eftersom den fullföljer den ambition av ekumeniskt samarbete mellan de fyra borgerliga partierna som Timbro var med om att skapa förutsättningar för på 1990-talet. Och genom att samla unga från både allianspartierna och sfärer utanför partipolitiken, kan man bidra till att svensk politik kommer bort från sekteristiskt taktiserande och i stället arbeta utifrån gemensamma värderingar. Projektledare för 2007 blir
Håkan Jacobson.
Torsdag 2006-11-16 / 9.43länk UNIONENS TJÄNSTEDIREKTIVET ETT FIASKO. Förvånansvärd tysthet råder i storstadstidningarna kring att EU nu till slut tagit en ytterst urvattnad form av tjänstedirektivet, vars ursprungstanke var att underlätta handel över gränserna inom unionen. Borås Tidning tar upp frågan och skriver i ledaren
Halvdan kompromiss:
Tyvärr får kompromisserna de storslagna visionerna om ökad konkurrenskraft och välfärd i den sorgligt glömda Lissabonöverenskommelsen från år 2000 att te sig än mer avlägsna. Om EU verkligen ska kunna bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi inom fyra år (!) måste rörligheten av varor, tjänster, kapital och personer i släppas fri, också i verkligheten.
Tjänster står för 70 procent av EU:s ekonomi. Att tjänstesektorn ges de bästa förutsättningarna för att utvecklas är inte bara avgörande för jobben och tillväxten, utan också för förutsättningarna att värna den europeiska välfärdsmodellen i framtiden.
Undantagen i tjänstedirektiven är helt enkelt för många för att man som EU-medborgare ska dela glädjen över de asiatiska tigrarnas framgångar i världsekonomin.
Ledaren avslutar med en typisk svensk slutsats: ”Resultatet kunde ha blivit bättre, men också sämre.” Men frågan är vad som kan bli sämre. Det var ju för att underlätta rörelser över gränserna som vi gick med i EU, inte för att unionen skulle lägga sig i inrikespolitiken. Nu får vi nästan ingen förenkling av handeln, men mängder med pekpinnar. EU går i fel riktning.
Detta kommer bara att höja stridslusten i s-märkta fackföreningar. De kommer nu att ta strid om varje ändring och räknar med att regeringen lydigt kommer att backa tillbaka. Och om man inte gör det, blir det ännu hårdare strider.
Att backa är psykologiskt sett att ge upp. Man låter motståndarna segra. Att bryta en sådan trend är mycket svårt. Det kommer att göra framtida strider avsevärt tuffare. Kompromisser framdrivna i offentlighetens ljus efter regeringen presenterat sina avsikter, är ingen väg för den regering som verkligen vill förändra. Det visar all historisk erfarenhet. De som kompromissar löper mycket stor risk att malas sönder. Redan gör Sture Nordh i TCO anspråk på att ha besegrat regeringen, han har ”fått rätt”. Och de tar nu nya tag för att krossa resten av regeringens politik.
Hanteringen av den propsition som regeringen idag överlämnar till riksdagen, ”En arbetslöshetsförsäkring för arbete”, är en PR-mässig katastrof. I flera veckor har höjd a-kasseavgift dominerat nyhetssändningarna, där fackföreningar haft monopol på att framföra sitt mantra om hur djävlig den borgerliga regeringen är. Om de ännu större skattesänkningarna hörs ingenting. Folk vet inte att de kommer att få sänkt skatt med januarilönen. Och de kommer inte tacka regeringen för den heller, eftersom de inte haft chans att förstå sambandet.
Och ändå är det regeringen som haft initiativ i båda frågorna. Varför har man inte sett till att skattesänkningarna fått överskugga a-kasseändringarna? Regeringen kommer att få det mycket tufft om man inte förmår skapa intresse kring sina stora goda nyheter, men ser till att skapa enorm uppmärksamhet till de mindre goda nyheterna.
Torsdag 2006-11-16 / 8.20länk FRIHANDELN FÖRLORARE I USA. Nu börjar det märkas att demokraterna vann kongressvalet förra veckan. De fientliga stämningarna mot frihandel har förstärkts. Froma Harrop i Rhode Island-tidningen Providence Journal (artikeln finns
här)
skriver:
Planer för att låta frihandeln växa dyker upp, men den amerikanska passionen för dem har svalnat med ungefär 20 grader sedan demokraterna vann valet 7 november. Många av den dagens segrare har lovat att stampa på bromsen för vad de anser som allt för generösa handelsavtal, och andra som inte lovade har tagit till sig budskapet. Representanthuset förnekade omedelbart president Bush den majoritet som krävs för att godkänna hans avtal som ger normala handelsförbindelser med Vietnam och det efter nästan ingen debatt.
Och de som ”tagit till sig budskapet” är tidigare frihandelsvänner som nu också börjat tala om att man inte bara ska ha frihandel, utan kräva något tillbaka.
Att gynna världshandeln är generellt en god sak, men frihandel borde ge USA mer. Sådana kompromisser har i stort sett saknats i de senaste förhandlingarna. Socialpolitik som hjälper amerikaner som förlorar på globaliseringen kan vara viktigare än handelsavtalen. Fram till nu har globaliseringen används som en ursäkt för sämre löne- och anställningsförmåner - snarare än en drivande kraft för staten att lätta på svårigheterna de skapar.
När Froma Harrop, som är en respekterad vänsterdebattör, så tydligt talar emot frihandel och för regleringar som skyddar det egna landets arbetsplatser mot utländsk konkurrens är det ett tydligt tecken på att USA i snabb takt går mot isolationism och protektionism. President Bush har inte varit 100-procentig i frihandelsfrågor, men han har trots inrikespolitiskt motstånd drivit frihandeln framåt. Nu blir det förmodligen tvärstopp.
Enligt ValU gick centerpartiet starkt framåt bland kvinnor och personer hemmahörande i Saco och TCO. Likaså fick partiet fler röster än tidigare av höginkomsttagare och i städerna ...
I det perspektivet kan utfallet i regeringsförhandlingarna ses som något av en besvikelse. Trots sin storlek som näst största regeringsparti, tillföll statsrådsposterna enbart politikområden som sedan länge intimt förknippas med centerpartiet [jordbruk, miljö, företagande, infrastruktur] ... Mycket litet tyder på att de storstadsväljare som nu börjat återvända blir kvar om uthålligt jordbruk och regelförenkling blir de enda huvudnumren de kommande åren.
Vi ser att det finns ett behov att utveckla partiets politik när det gäller förnyelsen av välfärden. Centerpartiet skall fortsätta visa prov på mod och nytänkande som i fallet med förslaget om ungdomsavtal på arbetsmarknaden.
Jag håller ju med om grundbudskapet, att förnyelseprocessen inte får stanna av, men förstår inte riktigt kritiken. Vilken ministerpost är mer väsentlig för centerpartiet än posten som näringsminister? Och varför skulle regelförenklingar inte tillhöra det som är partiets framgångsrika profil? Ungdomsavtalen var ju den överlägset viktigaste profilfrågan, som skapade trovärdighet för centerpartiet som ett jobb- och företagarvänligt parti. Och ungdomsavtalen är ju en regelförenklingsfråga - och dessutom ideologiskt sprängstoff.
Förnyelse handlar ju inte om att springa efter det som för tillfället råkar vara på modet i opinionen, utan om hur ett parti ska omsätta sina grundvärderingar inför nya tiders villkor. Det är då man kan skapa en stabil profil som ger förtroende och gör partiet mer attraktivt än andra partier som säger nästan samma sak. Jag tror till exempel att centerpartiets trovärdighet som företagarparti år 2006 bottnar i rötterna som bondeförbund.
Jag tycker c-skribenterna egentligen inte står upp för värderingarna, utan ger intryck av att vara övertaktiska. Det är ett minst lika allvarligt misstag som att bli alltför pragmatiska i regeringsställning!
Om centerpartiets utmaning är att fortsätta den ideologiska profilering man startat, är moderaternas situation annorlunda. Där har partiet vunnit genom att tona ner idéprofilen. Till skillnad från de åtta centerpartisterna skriver den föreslagne förbundsordföranden för Moderata ungdomsförbundet, Mattias Thorsson, verkligen om idéer när han kritiserar sitt parti i Priset för en borgerlig valseger verka vara fullständig utslätning:
Fokus har flyttats från systemskifte till maktskifte ... Moderata ungdomsförbundet kan aldrig slå sig till ro med att bli maktens ungdomsförbund ...
Jag vill att vi ska vara den starkaste kraften för att vinna människor för en ny idé. Den nya idén att våga tro mer på sig själv än på staten ... Alltför länge har socialdemokratins förlängda armar i de sociala systemen fått verka utan att ifrågasättas. Resultatet är en generation där tilltron till politiker är högre än tilltron till den egna förmågan.
... vi ser en generation där tron på den egna kraften sjunkit. Jag skulle lite skämtsamt vilja kalla det en impotent generation; unga människor som på fullt allvar tror att några procentenheters sänkt a-kassa innebär ett hot mot deras framtid. Alldeles oavsett vad man må tycka om
a-kassan är det skrämmande defensivt från människor i en ålder där ideal, framtidsdrömmar och möjligheter borde vara i centrum.
Så ska det låta i en ideologiskt profilerad artikel. Dilemmat är bara att moderaterna vunnit sin historiska seger just genom att inte betona dessa idéer. Som det statsministerparti man nu är, är man dömd till att föra mainstreampolitik.
Dessa båda artiklar signalerar något allvarligt: de aktiva i de borgerliga partierna ser fortfarande inte vad det är svenska folket röstade fram till valseger - en Allians för Sverige, inte fyra sekteristiska partier. I den idédebatt som naturligtvis ska föras, måste idédebattörerna i partierna ta in det nya politiska landskapet i Sverige: det egna partiet är inte en isolerad sekt, utan en komponent i ett regeringsalternativ.
Det ansvar unga, idédebattörerna och andra kreativa måste ta på sig är att förändra samhällsopinionen så att mainstream flyttas i frihetlig riktning. Det gör man inte genom att försöka få folk att bli ”lojala” mot ett av de fyra regeringspartierna, utan genom att tala om idéer och värderingar som ger underlag för förskjutningar av allmänhetens hållning. Axla det ansvar svenska folket givit er! Tala för en nyskapande borgerlig politik i kontrast till vänsterns förmynderi! Splittra inte Allians för Sverige - utan förse svenska folket med idéer och analyser och perspektiv som rör hela opinonen åt höger.
Onsdag 2006-11-15 / 13.18länk FREDSBEVARANDE TRUPP: SKARPT LÄGE. I tidskriften
Axess skriver Gunilla Kinn om opinionen i Kanada, där motstånd växer mot landets fredsbevarande militära insats i Afghanistan (artikeln ej online).
Många artiklar i Axess är djupare och bredare än i andra medier, men den här utgör ett exempel på den politiskt korrekta attityd som råder i Sverige. Här skildras hur Kanadas insats ”drabbats av de amerikanska kollegernas oförmåga att hantera jakten på talibaner”. Allt, precis allt, måste skildras genom ett stenhårt antiamerikanskt perspektiv. Allt är Amerikas fel!
Den som är förblindad av amerikahat förmår naturligtvis inte göra en kylig analys av händelsutvecklingen. Inte med ett ord nämner Gunilla Kinn vilka värderingar som motiverar Kanadas närvaro i Afghanistan. Precis som i mötet med Sveriges FN-ambassadör (se bloggen igår) tar vänsteraktivisterna i FN och i medierna överhuvudtaget inte upp värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter. Man är enbart ute efter att skälla på USA. Som om terrorism, talibaner, Ahmadinejad och all annan ondska försvann bara USA drog sig tillbaka. Som om det inte fanns några fiender till demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Som om de inte vill krossa dessa värderingar.
FN-vänner och skribenter som Gunilla Kinn förmår inte ta in att de antidemokratiska krafterna är på stark offensiv i världen. Den fråga vi har att ställa oss är: vill vi föra kampen för demokrati och frihet i Afghanistan och Irak, eller vill vi vänta till dessa strider utkämpas på Europas och Nordamerikas gator?
Varje reträtt som väst vidtar, innebär att de totalitära krafterna flyttar fram sina positioner. Att kanadensiska och svenska soldater dör i Afghanistan är naturligtvis tragiskt, men dödstalen (40 för Kanada och 2 för Sverige) är ingenting mot det som väntar om striderna flyttas från Afghanistan och Irak till Europa och Nordamerika.
Onsdag 2006-11-15 / 13.18länk NANCY PELOSI HAR LÄGRE FÖRTROENDE ÄN DICK CHENEY. Svenska medier målar upp den blivande talmannen, demokraten Nancy Pelosi i ljusa färger. Men hon är faktiskt mindre populär än vicepresidenten Dick Cheney. Det
visar Rassmussen, det opinionsinstitut som träffade mest rätt inför förra veckans kongressval.
24 procent av amerikanerna har en fördelaktig uppfattning om Nancy Pelosi, medan nästan dubbelt så många, 41 procent, har det för Dick Cheney.
Onsdag 2006-11-15 / 9.34länk FRANKRIKES HILLARY CLINTON KANSKE FALLER IMORGON. I morgon röstar det franska socialistpartiets 218.000 medlemmar om vem de ska välja som sin kandidat i presidentvalet i maj. Hittills har förre utbildningsministern Ségolène Royal haft en mycket stor ledning över förre premiärministern Laurent Fabius och förre finansministern Dominique Strauss-Kahn. Men hennes opinionssiffror har börjat dala mot slutet, rapporterar Independent i Left-wing backlash casts shadow of doubt over Ségolène Royal's 'secular miracle'.
Hon leder fortfarande klart i mätningarna, men de är osäkra eftersom man inte vet vilka medlemmar som kommer att gå och rösta. Och faller hon under 50 procent av rösterna blir det en andra valomgång nästa vecka. Eftersom förväntningarna varit så stora på henne kan det ses som en förlust och hon kan tappa sitt favoritskap.
Så bra, tänkte jag. Börjar forskare nu försvara den Popperska kunskapssynen mot all vidskepelse? Men nej. Docenten tar avstånd från övertonerna i medierna, de skadar trovärdigheten. Men något tvivel om sin religiösa övertygelse har han inte. Alla som har invändningar mot klimatkatastrofen är nämligen ”köpta”. Så här låter det:
Klimatfrågan har redan drabbats av misstro. Den miljöskeptiska lobbyn utnyttjade skickligt forskare, som dansken Björn Lomborg, för att misskreditera inte bara miljörörelsen, utan stora delar av den internationella miljöforskningen.
Alla som inte instämmer i det politiskt korrekta tillhör ”den miljöskeptiska lobbyn”. Det är ett vanligt debattknep i miljödebatten för att angripa dem som inte vill ta till de allra mest dramatiska åtgärder som miljöaktivister förespråkat i olika tider. Och att betrakta kritisk granskning av forskningsresultat som varande försök att ”misskreditera” är allt annat än en vetenskaplig syn. Seriös forskning bygger på förmågan att förhålla sig kritisk, för att kunna finna svar. Men klimatforskningen är inte längre vetenskaplig, den är religiös.
Om det är så att klimatdebatten ska handla om att misskreditera, så kastar man nog sten i glashus. För hur är det med docenten i fråga? Är det inte så att han försörjer sig på klimatfrågan? Jo. Det finns en hel industri av folk som försörjer sig på miljöperspektivet och ju mer intresse man skapar i samhället desto fler tjänster och mer pengar blir det för dom.
Onsdag 2006-11-15 / 8.47länk BBC AVSLÖJAR HUR FUNDAMENTALISTER ORGANISERAR. Brittisk polis bedömer att det finns 1600 muslimska extremister i landet som är beredda att utföra självmordsattentat. Hur har de kunnat bli så många? I BBC-programmet
Newnight avslöjas hur fundamentalisterna är organiserade och hur de arbetar. Det visar sig att de finns överallt, på universiteten, i bostadsområden och i moskéerna. De rekryterar unga muslimska män, både välbeställda studerande och kriminella, som hjärntvättas i hat och fientlighet. Muslimska värderingar anses överlägsna västvärldens om frihet och individualism.
De organiseras i celler och de som försöker hoppa av utsätts för dödshot. Ändå är brittiska myndigheter passiva och inte gjort något för att ingripa. I reportaget framgår hur Newsnighet-reportern attackeras på öppen gata när han vill intervjua folk engagerade i en radikal grupp.
Tisdag 2006-11-14 / 23.47länk MILDARE STRAFF FÖR ARBETSLÖSA UPPRÖR. Smålandsposten har den bästa vinklingen på upprördheten över ”dagsboten” som finansminister Anders Borg tänker införa för arbetslösa som inte söker arbete:
Sällan har ett förslag om att ersätta en kännbar bestraffning med en mildare väckt en så upprörd debatt.
Så är det. Förut innebar passivitet 25 eller 50 procents nedsättning av a-kassan i upp till 45 dagar, eller avstängning. Betydligt hårdare straff än att få en dags avdrag.
Tisdag 2006-11-14 / 23.32länk BRITTERNA STOPPAR EU-CENSUR AV YOUTUBE. Ett vansinnigt förslag mindre i EU: försöken att i lagstiftning likställa webbsiter med videofilmer, som YouTube, med TV-bolag och på det sättet granska dem avseende anständighet och smak, stoppas av brittiska regeringen, rapporterar Guardian i
Britain kills EU attempt to regulate net video clips.
Kulturministern säger att EU-planen är ogenomförbar och skulle förhindra kreativitet och investeringar i nya medier över hela Europa. Så sant. Varför håller unionen på med sån här skit?
(Se mer: EU vill stoppa YouTube)
Demokraterna blockerade häromåret presidentens nominering av FN-ambassadör genom filibuster. Bush använde då ett kryphål i konstitutionen och utsåg John Bolton som tillfällig ambassadör. Men tiden för en sådan utnämning går ut vid påföljande val. Därför har många ansett det självklart att John Bolton efter förra veckans kongressval inte kommer att få förlängt förordnande, nu när demokraterna har majoriteten.
Men det skulle, menar tidningen, vara en tydlig signal från demokraterna på att de inte tänker fördjupa det partipolitiska käbblet i huvudstaden, om de godkänner Boltons nominering. ”Bolton är, faktiskt, en kompetent diplomat.”
På mötet med svenske FN-ambassadören (se förra kommentaren) förmedlade Lidén spekulationer i FN-skrapan om att president Bush kan utse John Bolton som biträdande chef för USA:s FN-delegation, och lämna chefsstolen tom. Biträdande chef behöver inte godkännas av senaten. Och då skulle Bolton i praktiken fortsätta sitt arbete som nu.
(Mer om Bolton i bloggen:
Bolton & Burke, frihet & makt,
Tuffe Bolton till FN och
Bolton FN:s bästa vän.)
Tisdag 2006-11-14 / 16.00länk PÅ MÖTE MED SVENSKE FN-AMBASSADÖREN. Under ett seminarium hos
Svenska FN-förbundet nu på eftermiddagen medverkade Sveriges FN-ambassadör Anders Lidén. Han redogjorde för hur det går för de reformer som trots allt genomfördes under Jan Eliassons ordförandeskap i FN:s generalförsamling:
Fredsbyggande kommissionen har börjat sitt arbete med att hjälpa länder som befinner sig i ett känsligt läge efter en konflikt. Det är ”för tidigt att bedöma deras arbete”, sa Lidén.
FN:s nya katastroffond (Central Emergency Revolving Fund) har nu börjat få resurser för snabba utryckningar.
Rådet för mänskliga rättigheter är ”en stor besvikelse”. Man har ännu inte sagt ett ord om Darfur. Risken är stor att man förlorar trovärdigheten, menar Lidén. (Min anm: ja, däremot har rådet på varje möte fördömt Israel.)
Terrorstrategi finns nu, men FN har ännu inte lyckats enas om en definition av vad terrorism är.
Sekretariatsreformer har bara nått ”begränsade framgångar”. Ett etikkontor mot korruption och mutor har inrättats. Ambitionerna att strama upp och effektivisera FN har gått i stå - som vanligt.
Det som slog mig under frågestunden, då många FN-vänner tog till orda, var hur tydligt den gamla nord-syd-dimensionen mellan i-länder och u-länder fortfarande dominerar i dessa kretsar. Det handlar om vad västvärlden kan göra för att hjälpa utvecklingsländer. Men är det verkligen här den viktiga skiljelinjen går i världen av idag?
Orden demokrati och mänskliga rättigheter dök inte upp förrän jag tog upp dem. Jag frågade Lidén om inte Kina är på väg att ta över taktpinnen i FN genom exempelvis det
toppmöte som nyligen hölls med 48 av Afrikas regeringschefer. Frågan är befogad med tanke på att alla utgår ifrån att det är västvärldens värderingar som är norm i FN när det gäller initiativ till förbud mot minor och annat. Men Lidén ansåg det ”inte troligt” med hänvisning till att generalförsamlingen har så begränsad makt. Och trenden har varit att allt fler länder blir demokratier. ”Hittills”, flikade jag in.
Som jag ser det har den våg av fler demokratier som blivit till sedan 1970-talet brutits. De antidemokratiska krafterna har flyttat fram sina positioner, inte minst genom terrorismen. Den har givit nytt hopp till totalitära krafter i världen, även bland dem som inte är knutna till islamistisk fundamentalism. Samtidigt har terrorismen splittrat västvärlden. I Sverige och Europa ser många USA som ett större hot mot världsfreden än Iran, Syrien, Kina och andra totalitära regimer. Denna västvärldens splittring betyder att våra värderingar tappar mark på det globala planet och att de antidemokratiska krafterna stärks.
Att Lidén och de diplomatiska kretsarna inte ser denna utveckling är oroande. Om Kina bildar allians med Ryssland och understöder de regimer som är på krigsstigen mot västvärlden har man bildat en mycket mäktig krets som kan flytta fram sina positioner medan Europa och Amerika sliter håret av varandra. Om inte väst står upp för demokrati och mänskliga rättigheter, vem ska då göra det?
Tisdag 2006-11-14 / 10.19länk REGERINGEN FÅR KRITIK FÖR ATT DEN REGERAR. Jag börjar bli lite trött på alla som gnäller om att den nya regeringen går för fort fram. Nu senaste är det borgerliga Östgötacorren som i ledare klagar på att utbildningsminister Lars Leijonborg förändrar högskolestyrelserna för fort:
Gör om – gör rätt, Leijonborg: ”Och fort ska det gå. Endast två veckor får universiteten på sig att ta ställning till det nya lagförslag, som nu är ute på blixtremiss. Det är inte tillräckligt.”
Jo, det är alldeles tillräckligt. Svenska folket har valt en ny regering och då ska det märkas. Motståndet mot förändring måste brytas. Ingen har väl så naket klätt av byråkratins inneboende motstånd och taktik som TV-satiren Yes, minister från 1980-talet. Första linjen i byråkratins försvar mot varje förändring är att det går för fort. Förändringsförslagen måste utredas, helst i åratal. Då kanske förslagen kommer att glömas bort - eller att det kommit en ny minister.
Talet om att det går för fort är för det första respektlöst mot valutslaget, för det andra ett hån mot demokratin och för det tredje ett uselt argument. Motståndarna till förändring bör tala om vad felet är i sak, istället för att försöka vinna billiga procedurfrågor.
Tisdag 2006-11-14 / 9.55länk TONY BLAIRS TAL MISSUPPFATTAS. Det är uppenbarligen inte lätt att tolka rörelserna på den internationella scenen, särskilt när det är en ny form av motsättning som hela tiden förändras. Men när såväl vänstermedierna som högerbloggar tolkar Tony Blairs tal igår kväll som eftergiftspolitik är man fel ute.
Independent skriver i dag i Our new friends in the Middle East: ”USA:s nya försvarsminister Robert Gates förespråkar dialog med Teheran för att Iran ska dra tillbaka utländska styrkor från Irak. Tony Blair, som vill att Iran ska sätta stopp för attacker över gränserna mot brittiska trupper, backar upp detta ... Men Iran ... är trotsigt ... och vill få Bush och Blair att svettas innan man är beredd att hjälpa till.”
Vilket nonsens. Det framgår tydligt i Blairs tal att Iran först måste upphöra med sina brott mot världssamfundets krav, innan dialog är möjlig.
London Times skriver idag i Iran and Syria can be Blair's 'partners for peace': ”Första sprickan i den enade fronten om Irak mellan Tony Blair och president Bush visade sig igår kväll när premiärministern erbjöd Iran och Syrien möjligheten till dialog över Iraks och Mellanösterns framtid ... Erbjudandet om dialog framstod som otänkbar för bara några månader sedan, men kan ses som ett försök att utnyttja den större beredskapen i Washington att tala med Iraks grannar - de som en gång kallades 'ondskans axelmakter' av president Bush.”
Också nonsens. Bush har givit klartecken för att söka olika vägar framåt, vilket ju Independent uppfattat rätt ovan. Blair är på samma våglängd.
Högerbloggen Little Green Footballs skriver i
Blair calls för 'partnership' with Iran: ”En tsunami av chic eftergiftspolitik sveper fram över världens ledare denna vecka. Se videon. Varje person som studerat historien kan tala om att denna väg bara kan leda till katastrof. Det ser ut som om vi tvingas lära läxan igen.”
Sakta i backarna! Vi är inte alls där än. Blair är tydlig på att Iran först måste uppfylla de krav som ställs på landet. Det är en utveckling av det budskap som USA:s utrikesminister Condoleezza Rice uttryckte i somras, och som Blair hänvisade till.
Det vi ser är försök att finna nya vägar framåt - utan att ge upp de grundläggande målen om demokrati i Irak. Jag tycker det är helt korrekt av Blair att göra det. Så länge det inte, vilket det alltså inte handlar om nu, betyder att ge upp de egna målen. Samtal och dialog kan man föra med vem som helst, så länge man inte är beredd att ge upp sina egna värderingar. Och är det något man inte kan beskylla Bush och Blair för, så är det väl att de skulle vika från sin övertygelse. Jag hade haft en helt annan bedömning om det varit Chirac eller Schröder som tog initiativ till samtal...
Måndag 2006-11-13 / 23.58länk TONY BLAIR TALAR KLARTEXT TILL IRAN. Storbritanniens premiärminister Tony Blair backar inte! Och alla förväntningar som surrar i luften om att president Bush skulle börja fjäska för Iran är falska. Det är min slutsats efter
kvällens linjetal där Blair i London framförde kristallklart och kyligt budskap med adress Iran. Det hade han inte gjort om Bush förberedde kapitulation inför de fega politiskt korrekta etablissemangens önskan om att gå Iran till mötes.
”I Irak har trycket från sådan terrorism förändrat striderna. Deras syfte står nu klart: att provocera fram ett inbördeskrig. Våldet är därför ingen olyckshändelse eller orsakad av felaktig planering. Det är en medveten strategi. Det är ett direkt resultat av utrikes extremister som förenas med inrikes extremister - al-Qaida med sunnimilis, iranier som backar upp shiamilis - i syfte att underblåsa hat och därigenom krossa födelsen av en icke-sekteristisk demokrati. Dessa yttre krafter är, naturligtvis, samma element som driver extremism jorden runt.
Detta är viktigt för vår förståelse av stridens natur och för att vi ska kunne tillämpa rätt strategi för att bekämpa den. Majoriteten av irakierna vill inte ha denna extremism - de visade man när man röstade för en icke-sekteristisk regering. Men terroristerna driver landet mot sekteristiskt våld ...
Det allra viktigaste är dock detta: på samma sätt som krafter utanför Irak försöker trappa upp våldet i Irak, måste vi ha en strategi som rullar tillbaka dem, inte bara i Irak utan överallt.
Med andra ord, en stor del av svaret för Irak ligger inte i Irak utan utanför landet, i hela regionen där samma krafter arbetar, där rötterna till globala terrorismen finns, där extremismen florerar, med en propaganda som måhända kan vara, ja, faktiskt är, totalt falsk; men ändå attraktiv på de arabiska gatorna.
Det handlar om vad jag vill kalla en strategi för hela Mellanöstern. Det är ett fundamentalt missförstånd att detta handlar om en förändrad attityd mot Syrien och Iran ... Tvärtom bör vi starta med Israel/Palestina. Det är nyckeln. Vi bör sedan nå utveckling i Libanon. Vi bör förena alla moderata arabiska och muslimska röster bakom en fredsansträngning i dessa länder, liksom i Irak...
Det som händer i Mellanöstern är inte komplext. Det är enkelt. Iran konfronteras för deras kärnvapenambitioner. Landets aktiemarknad har fallit med en tredjedel under året och utländska lån blir allt svårare att säkra. Uttalandena av landets president - exempelvis om att utplåna Israel från kartan - skapar oro, också i Iran ... vi vill alla att Iran slutar sin anrikningsprocess som om den fortsätter ger dem kärnvapen. I enlighet med de regler vi kom överens om i juni har USA sagt att de kommer att tala direkt med Iran för första gången på 30 år, om de följer FN:s krav på att stoppa anrikningen. Men Iran har vägrat göra det.
Istället har de använt motsättningarna i regionen mot oss. De har givit understöd till de mest extrema elementen i Hamas i Palestina; Hizbollah i Libanon; shiamilis i Irak. På det sättet har de lagt hinder i vägen mot fred ...
Det är helt klar deras strategi. Den kan bara besegras med en lika klart alternativ: att övervinna dessa hinder ett efter ett och sedan, från en styrkeposition tala klartext på det sätt jag beskrev i Los Angeles i juli: erbjuda Iran ett tydligt val: antingen understöder man Mellanösternplanen för fred istället för att hindra den; man slutar stödja terrorism i Libanon och Irak; och man följer sina internationella skyldigheter. I så fall är ett nytt partnerskap möjligt. Alternativet är att de får ta konsekvenserna: isolering.”
Det står nu klart att Iran är kärnan till oroligheterna i Mellanöstern. De kan inte bli tal om att ge efter för dem. Man kan inte samtala med dem innan de uppfyllt krav som Blair här ställer. Allt annat är ett nytt München 1938.
Måndag 2006-11-13 / 18.52länk RÄTT MED KRAV PÅ ARBETSLÖSA. Det är nog den mest värdeladdade nyheten från den borgerliga regeringen hittills: Passiv arbetslös kan få dagsbot. Ett sådant förslag hade aldrig någonsin lagts fram av socialdemokraterna. Deras politik gick ut på att belöna passivitet och bestraffa aktivitet.
Därför är det roligt att se vilket stöd detta ideologiskt kontroversiella förslag har i opinionen. Flera tidningars hemsidor har webbfråga där läsarna kan svara:
Svenska Dagbladet: 'Bör arbetslösa som inte söker jobb straffas med en dagsbot?' Ja svarar 74% (7073 röster) och Nej 26% (2521 röster)
Aftonbladet: 'Ska arbetslösa få böta om de inte söker jobb?' Ja svarar 51.2 % och 48.8 % nej (totalt 80.338 röster).
Expressen: 'Vad tycker du om förslaget?' Bra svarar 43%, Värt att prova 15% och 42% uselt (totalt 31.642 röster).
Det här är ju inget statistiskt korrekt underlag, särskilt äldre som inte har dator finns ju inte med. Men det här visar att det finns ett starkt stöd för tuffa reformer inom arbetsmarknadspolitiken. Jag tycker finansminister Anders Borg ska ta det som intäkt för att regeringen kan gå vidare på en offensiv politik för tillväxt. Och dra slutsatsen att de högljudda protesterna saknar folklig förankring.
Måndag 2006-11-13 / 18.20länk DUMPAR DEMOKRATERNA SIN POPULISTISKA PROTEKTIONISM? I Washington Post hoppas Sebastian Mallaby att demokraterna med sin nyvunna majoritet i kongressens båda kamrar, vilket framför allt ger dem makt över statsbudgeten och lagstiftningen, kommer att dumpa sin populistiska vänsterretorik om att skydda amerikanska jobb från utländsk konkurrens, Return to Rubinomics?
Han förordar att demokraterna återgår till den ekonomiska politik som Bill Clintons finansminister Robert Rubin framgångsrikt bedrev under 1990-talet, då han förvaltade arvet efter Ronald Reagan. Mallaby skriver:
”Under sina många år av ökenvandring har demokraterna gjort utfall mot frihandel och globalisering ... Nu när de vunnit majoriteten i kongressen måste partiet bevisa att man är mer än opportunister. Det betyder att återgå till Clinton-erans marknadsekonomiska mittenpolitik ... Demokratiska kandidater har i huvudsak ställt den rätta diagnosen men givit fel recept.”
Mallaby pekar på tankesmedjan Hamilton project som vidareutvecklat Rubins politik, och exempelvis föreslår stimulanser för sparande åt låg- och mellaninkomsttagare. Idag får rika skatteavdrag om de sparar, medan personer med lägre lön inte erhåller någon skatterabatt, vilket beror på att federala skatten bara drabbar rika. Där borde avdragssystemet ändras så att alla får lika stor rabatt på sparande.
Om demokraterna visar pragmatism i den ekonomiska politiken kan de belönas i nästa val, tror Mallaby. Återstår att se om de många nya moderata kongressmännen kan tygla veteranerna som är mer vänster och som kommer att bli utskottsordföranden. Hittills har ju demokraterna struntat i allt Bill Clinton gjorde, trots att han var den mest framgångsrika demokratiska presidenten på årtionden.
Måndag 2006-11-13 / 17.52länk EN MER KONSERVATIV KONGRESS. En annan framträdande amerikansk kolumnist, Geoge Will, skriver i nästa nummer av Newsweek att den kongress som nu valts är mer konservativ än den föregående, eftersom demokraterna ställde upp med många moderata kandidater som tagit udden av den gapiga antikrigsvänstern.
Detta kan föra de två partierna närmare varandra, och det kan en annan fråga också. Will menar i
Retreat From Exuberance, att varken republikaner eller demokrater vill att Irak ska vara en valfråga i nästa presidentval. Republikanerna av kända skäl, och demokraterna därför att de i ett presidentval, till skillnad från i det nyss hållna kongressvalet, måste tala om vilken demokraternas plan för Irak är.
Alla inrikespolitiska intressen drar åt ett återtåg från Irak, menar Will som länge varit motståndare mot kriget. Jag är inte lika säker. En mer konservativ, det vill säga en mer ansvarsfull kongress, kommer inte att huvudstupa springa ifrån det ansvar som USA har för Mellanösterns framtid. Det kommer ju sittande president att vara en garant för. Ingen kan köra över presidenten i utrikespolitiken. Däremot finns ju en deadline - 20 januari 2009, då Bush lämnar över Vita huset till näste president.
Måndag 2006-11-13 / 17.20länk NYA POLITISKA SPELPLANEN I DC. En av de ledande politiska kommentatorerna, Michael Barone i US News & World Report skriver om den spelplan som nu gäller i USA:s huvudstad fram till presidentvalet om två år, Post-Thumpin' Politics.
Han menar att två spår kommer att löpa parallellt och aldrig mötas i amerikansk politik: 1) den dagliga regeringsmakten där president Bush fortsatt har initiativet, dels därför att han leder den exekutiva makten, dels därför att han inte behöver snegla på nästa val, vilket demokraterna i kongressen måste göra, och 2) presidentvalkampanjen där de ledande kandidaterna i båda partierna kommer att diskutera amerikansk politik efter Bush.
Michael Barone menar att nästa presidentval kommer att utgöra ett kraftigt brott mot de senaste två presidenterna, Bill Clinton och George W Bush som båda har varit ytterst polariserande åt var sitt håll i amerikansk politik. Inför 2008 är det så gott som bara mittenkandidater som nämns.
Bäst till bland tänkbara presidenter ligger
John McCain som i Rasmussen (opinionsexperten som träffade mest rätt i senaste valet) får 48 procent mot 43 procent för
Hillary Clinton. Om Hillary Clinton istället ställs mot
Rudy Giuliani så blir det jämt: 46-46 procent dem emellan. Andra omtalade politiker i mitten är
Mitt Romney och
Barack Obama.
Inte ens den borgerliga alliansen vill riktigt erkänna sig som borgare. Finansministern har socialdemokratiska värderingar. Men något har hänt. Det bondesmåborgerliga livet har blivit trend ... Kändismammorna i Enskede talar lyriskt om den lilla världens familjeliv i huset med egen täppa, där de odlar grönsaker. De är vår
tids bondmoror, småborgerlighetens drottningar. I bondesamhället hade nämligen fruarna makten.
"I byarna var det kvinnorna som bestämde allt", skriver författaren P O Enquist i Musikanternas uttåg (Norstedts 1978), en av våra finaste berättelser om den svenska småbondekulturens inre liv. Allt utspelar sig i norra Västerbotten för 100 år sedan, men vi bonnungar som växte upp där på 1960-talet känner igen motståndet mot socialismen, de kristna värderingarna och kvinnans starka ställning.
Jag tillbringade min barndoms somrar i Norrbotten, hos släkten på mammas sida. Och jag känner mycket väl igen den här beskrivningen. Det var mormor, hennes och morfars systrar som bestämde över det sociala livet. Gubbarna hade bara att följa med, ungefär som vi barn. Men problemet är att denna dimension aldrig kartlagts, för den tillhör det privata, det civila samhället och finns därför inte i någon statistik hos SCB. Det är därför feministerna kan hävda att kvinnorna har varit någon sorts förtryckta slavar. Själv tycker jag det är föraktfullt mot de kvinnor som genom tiderna haft makten och tagit ansvaret för att se till att svenska folket uthärdat genom århundraden.
Irans president Mahmoud Ahmadinejad förmedlade ett hotfullt budskap i sina verbala utfall mot Israel igår då han varnade Europas regeringar och krävde att de drar tillbaka sitt stöd, annars kommer man att 'skadas' i en storm av hämndaktioner.
Den nye svenske ärkebiskopen Anders Wejryd gör allt han kan för att lyda Ahmadinejad: Wejryd går till storms mot Israel i ett brev, som kräver "stopp för undfallenheten mot Israel". Wejryd är förmodligen inte nöjd förrän Israel är utplånat från kartan.
Vad är det för nötter svenska kyrkan utser till biskopar? Jag gick ur under förre ärkebiskopens härjningar. Nu har K G Hammar bytts ut mot en minst lika oseriös och politiskt korrekt hejduk till dunkla vänsterkrafter.
Söndag 2006-11-19 / 15.16
Och när jag läser senaste recensionen som Timothy Garton Ash gjort i The New York Review of Books, på temat
Knut Wicksell (1851-1926) betraktas som Sveriges främste ekonom någonsin. Trots att han var en ypperlig teoretiker var han samtidigt en mycket aktiv och känd samhällsdebattör. Han var radikal liberal. Till skillnad från marxismen såg han kapitalism och marknadsekonomi som vägen till högre välstånd för de många människorna. Wicksell skrev en gång “min viktigaste uppgift är att utbilda det svenska folket”.
Gustav Cassel (1866-1945) presenterades för amerikanska representanthuset på 1920-talet som världens mest kända ekonom, möjligen i konkurrens med John Maynard Keynes. Cassel var en teoretisk nytänkare och ledande expert i monetära problem. Efter första världskrigets slut var han en stark högerliberal röst mot socialism, planekonomi, statligt företagande och regleringar. Han såg sig verka i förnuftets tjänst och blev tung samhällsdebattör därför att han var en mycket god pedagog.
Eli Heckscher (1879-1952) kan sägas vara fadern till diciplinen ekonomisk historia i Sverige och han var en stark anhängare av klassisk liberalism (nyliberalism), även om han var noga med att skilja vetenskap och ideologi. Han kritiserade Keynesianism för att anpassa ekonomisk teori så att den skulle uppfylla politiska syften. Föredömet var tiden för industralismens framväxt under 1800-talet efter merkantilismens avveckling och innan socialismens idéer åter ställde krav på statlig reglering av ekonomin.
