Söndag 2006-11-12 / 21.11länk ISRAEL SER HOPP OM SÄKRAD GRÄNS I NORR. På förmiddagen lyssnade jag till föredrag av Israels ambassadör Eviatar Manor om ”Kriget i Libanon och dess efterbörd” under konferens med Svensk Israel-information. Han var mycket öppenhjärtig, gav sina personliga reflektioner och menade att det är för tidigt att dra några enkla slutsatser om vem som ”vann” och vem som förlorade på sommarens våldsamheter, som inleddes med att Hizbollah dödade åtta israeler och kidnappade två.
Militärt taktiskt lyckades alla operationer, medan den övergripande militära strategin visade sig sakna design vilket skapade viss förvirring om vilka operationer som skulle vidtas. Varje avfyringsramp som Hizbollah tog i bruk förstördes, men samtidigt visade sig Israel mer sårbart än väntat mot kortdistansraketer och antitankvapen (som också kan används för att skjuta sönder byggnader med folk i).
Även om Hizbollah haft framgångar i propaganda- och imagekriget, så har Israel - förhoppningsvis - fått en säkrare gräns mot Libanon i norr. Före sommarens krig fanns Hizbollah vid gränsen, nu finns 15.000 libanesiska och 8.000 internationella soldater vid gränsen. Det gör det svårare för Hizbollah att åter attackera Israel. Så länge denna buffert finns kvar har Israel uppnått större säkerhet för sina medborgare - det som är staten Israels huvudmål. Och bland libaneserna är det färre som talar om Hizbollah som ”Libanons beskyddare” och fler som kallar dem ”Libanons förgörare”.
Frågan om proportionalitet missuppfattas i Europa eftersom man där inte vill förstå allvaret i de hot som riktas mot Israel. Somliga kallar sommarens krig för ”det andra Libanonkriget”, andra talar om ”det första kriget mot Iran”. Mycket mer står på spel än vad som syns på ytan. Iran ligger bakom och vilket deras mål med attackerna mot Israel är borde ingen vara okunnig om - Israels utplånande. I detta perspektiv var Israels militära operationer proportioneliga. Bara om man blundar för dessa bakomliggande strategier för Mellanösterns olika aktörer var insatserna oproportioneliga.
På denna övergripande nivå menar ambassadör Manor att arabernas traditionella politiska maktcentrum försvagas, de nationella regeringarna och deras samarbete blir mindre betydeslefulla. Istället växer ett allt starkare och dynamiskt maktcentrum fram i Teheran. Och vid sidan om Iran är det ickestatliga organisationer, som Hizbollah, som får allt större inflytande. Det betyder att shiiterna nu har makten över stabiliteten i regionen, trots att de är i minoritet jämfört med sunnimuslimerna. Det gör att Manor ser mörkt på Libanons framtid, ett land som redan upplevt två grymma inbördes under efterkrigstiden.
Och från Israels sida kan man konstatera att det egna tillbakadragandet från södra Libanon år 2000 och från Gaza 2005 inte resulterat i ökad säkerhet. Därför är ytterligare tillbakadragenden politiskt omöjliga och lagts på is. Manor poängterar vilka chanser som här har försatts av Libanon och palestinierna. Istället för att ta tillvara möjligheten att odla grödor och bygga upp ekonomin har man satsat alla resurser på raketer och vapen som används i attacker mot Israel.
Detta tycker jag är den centrala frågan: varför sker inga konstruktiva initiativ från palestinier och andra grannar till Israel? Varför tar man inte chanserna? Även om mycket kan bli bättre, så har det funnits möjligheter för palestinierna att visa att man vill bli självständiga och klarar av att agera som en nation. Men varje gång har man struntat i det konstruktiva för att istället söka nya konfrontationer. Här ligger en grundorsak till varför det ser ut som det gör.
Söndag 2006-11-12 / 20.21länk VILKA GIGANTER I MEET THE PRESS. Världens älsta och viktigaste samhällsprogram,
Meet the Press handlade naturligtvis om det amerikanska valet i veckan. Av någon anledning vägrade de påstådda segrarna i valet, blivande talman Nancy Pelosi och senatens majoritetsledare Harry Reid att ställa upp. (Sanningen är att de inte vågade. Programledaren Tim Russert är känd för att ställa kniviga frågor). Men istället medverkade två politiska giganter: senatorerna John McCain (republikanerna) och Joe Lieberman (oberoende).
John McCain vill att republikanerna ska återgå till Reagans politik, och minska statsutgifterna. Han har inte bestämt om han ställer upp i presidentvalet, men genomför alla praktiska förberedelser som behöver göras i det fall han bestämmer sig för att göra det. Och McCain vill ha fler trupper till Irak, för att en gång för alla få slut på striderna.
Joe Lieberman blev utkastad som demokratiska partiets senatorskandidat av partiets vänsterflygel, men vann i tisdags över vänsterkandidaten i valet. Han motsätter sig inte fler trupper till Irak. Och hans valseger demonstrerar tydligt att det inte blåser några vänstevindar i USA. Lieberman sa:
- Jag vill fortsätta mitt arbete att återföra demokraterna till de traditionella uppfattningarna som byggde på tuff säkerhetspolitik och progressiv inrikespolitik i Harry Truman och John F Kennedys anda ...
- Demokraterna vann genom att i huvudsak välja moderata kandidater. Detta var ett val som kan betecknas som mittens återkomst i amerikansk politik.
Och därmed valförlust för Michael Moore-vänstern. Programledaren visade hur liten demokratiska partiets seger är genom att fråga om inte den nu oberoende Joe Lieberman ska ansluta sig till republikanerna, och därmed tippa majoriteten tillbaka till dem. Därmed görs en poäng som många medier missat: Egentligen har demokraterna bara 49 mandat i senaten, lika många som republikanerna. Sedan finns det två obereonde. Men hittills har de räknats till demokraterna, som därmed kommer upp i 51 mandat.
Om Lieberman ansluter sig till republikanerna blir det istället dom som får majoriteten, eftersom det då blir 50-50 i mandat och vicepresidenten får fälla utslagsröst.
Lieberman har ingen avsikt att byta, men det framgick tydligt av hans svar att om demokraterna inte ger honom inflytande är han öppen för att han byter sida.
Det är alltid spännande att se riktiga politiska proffs med stor integritet framträda. Både McCain och Lieberman har mycket stor respekt hos amerikanska folket, inte trots att de tar strid med sina partier, utan tack vare deras personliga ställningstaganden - som de inte är det minsta rädda för att diskutera med en av världens tuffaste utfrågare.
Att sjukskriva sig för att få mer i plånboken än vad a-kassan ger har blivit ett alternativ för många svenskar som inte kan få jobb. Andra sjukskriver sig för att slippa ta ett jobb eller för att smita undan ett jobb som man inte trivs med. Sjukskrivningarna har blivit en väg bort från arbetsmarknaden, en väg som leder till utanförskap och mänskliga tragedier. I stället måste svenskarna arbeta mer.
Låter det som en borgerlig skräckbild, uppmålad för att vinna valet?
Det är det inte.
Slutsatserna dras av s-politikern Anna Hedborg, kvinnan som kläckte idén om löntagarfonder ...
Ja, det är glädjande att allt fler inser bristerna i nuvarande system. Nu gäller det bara att regeringen tar itu med lösningen. Ingen enkel sak. Men det är helt centralt att människor får de rätta incitamenten för ta arbete. om regeringens mål om ökad sysselsättning ska lyckas.
Söndag 2006-11-12 / 8.55länk REPUBLIKANSK FÖRLUST, INTE KONSERVATIV. En vanlig kommentar i amerikanska eftervalsdebatten är: ”Det här var en republikansk förlust, ingen förlust för konservativa”. Med det menar man att partipolitikerna i kongressen förlorade, inte de konservativa värderingarna om en mindre stat. Partipolitikerna drog på sig skandaler, och den viktigaste av dem alla var att republikaner inte förmådde minska statsutgifterna.
En av dem som gör denna analys är Marc Rotterman vid John Locke Foundation, Republicans Forgot Reagan's Message. Han menar att statskramande pragmatiker och neokonservativa internationalister tagit över republikanska partiet och övergivit Reagans filosofi. Men han har ju fel om neokonservativas utrikespolitiska agenda. Deras idealism delades av Reagan.
Däremot är det en läxa också för den nya svenska regeringen, att man i fråga som statsbudget inte kan uppträda som vänsterpartier om man vill behålla majoriteten. Statsutgifterna måste pressas ner, vad är annars syftet med att välja en annan regering än en vänsteregering?
Söndag 2006-11-12 / 8.12länk UTRIKESPOLITIK INGEN SÖNDAGSSKOLA. Det är skrattretande att läsa FN:s förre biträdande rättschef Hans Corell på SVD:S debattsida: Vapen formar inte demokrati. Han går på vanligt vänstermanér till storm mot USA som ”vill kalla sig en demokrati”. Va? Hans Corell har invändningar mot nationen som är världens första demokrati, vars frigörelse byggde på en oavhängighetsförklaring från 1776 som för första gången i mänsklighetens historia slog fast att alla människor är lika värda. Och Hans Corell tycks glömma att vi i Europa samtidigt som denna förklaring skrevs helt behärskades av enväldiga kungar.
Och inte nog med det. Corell skriver också att USA ”rubbar trovärdigheten” i arbetet med demokrati och rättsstat.
Det är inte lite magstarkt av en ambassadör att göra den typen av utfall. I synnerhet som han inte med ett ord kritiserar Ryssland, Kina eller något annat större land för att rubba arbetet med demokrati. Menar Hans Corell att han anser Ryssland och Kina är bättre förebilder? Vill han att Kina ska ta över USA:s ledarroll i världssamfundet?
Jag är så trött på alla dessa tomhylsor som inte klarar av att göra en enkel analys. Vapenmakt är ett viktigt verktyg för att sprida och upprätthålla demokrati. Se bara på Afghanistan. I samma tidning som Corell går till storms mot USA:s ”väpnade angrepp” berättas hur talibanerna går på offensiven i Afghanistan. Ska trupperna där ge upp och låta folket åter förtryckas av religiösa extremister? Ja, skulle Hans Corell svara - om man drar de logiska slutsatserna av hans resonemang.
Vad som händer när vapenmakt inte används i demokratins namn såg vi i Rwanda 1994 och ser vi idag i Darfur: folkmord! Hans Corells FN-pacifism kostar hundratusentals civila afrikaner livet. Men vad gör det? Så länge det inte sker några
”väpnade angrepp” från USA är allt som det ska vara. Döda på! Det är Hans Corells budskap till den arabiska milisen i Darfur. Vi kommer ingenting att göra, för vi avstår från väpnade angrepp.
Denne FN-byråkrat har helt missat en grundförutsättning för demokrati och rättsstat: utan våldsmonopol för ordningsmakten finns ingen rättsstat, då finns bara anarki.
Hans Corell ger cynismen och vår tids brutalitet ett ansikte. Han lyfter inte ett finger för att sätta stopp för vår tids våldsverkare. Han är som en polis som går och fikar istället för att ingripa i en dödsmisshandel. Och förklarar det med en axelryckning, ”vår nya policy är att inte använda våld...”
Lördag 2006-11-11 / 13.22länk BILDT: INGEN AMBASSADÖRSPOST TILL LARS DANIELSSON. I radions lördagsintervju säger utrikesminister Carl Bildt ovanligt tydligt att det inte kommer att bli någon ambassadörspost till Göran Perssons närmsta man Lars Danielsson: ”I dom kriterier som gäller för ambassadörer ingår inte att bli prickad av Justitieombudsmannen.”
Mycket bra! Den cirkus som statsrådsberedningen har utgjort och som flodvågskommissionens rapport så naket, skoningslöst (och osvenskt) avslöjat får konsekvenser. Inkompetent ledarskap ska inte löna sig.
Senator John McCain är en av USA:s mest kända och populära politiker (som exempelvis skriver
satiriska brev till kollegorna). Han vinner i alla opinionsmätningar över Hillary Clinton. Hans enda problem är att motståndarna mot honom finns i det egna partiet. McCain är ingen lojal partiföreträdare, utan har i senaten gjort upp med demokrater.
Och även om dessa kompromisser givit stora konservativa segrar i praktiken - som utnämningarna av två domare i Högsta domstolen (se här) - så litar inte gräsrötterna i republikanerna på honom. Det gäller nu för honom att under 2007 visa att hans enorma skicklighet i politiskt taktikspel inte betyder att han saknar värderingar.
John McCain skulle kunna vara den som fräschar upp Bush-doktrinen, men behåller dess kärna. För presidentvalet 2008 kommer med stor sannolikhet att handla om huruvida amerikanska folket i grunden delar Bushs filosofi för utrikespolitiken, även om misstag i genomförandet har begåtts, eller om man vill slå in på en isolationistisk och inåtvänd politik.
Det har antagits att han skulle vara av den gamla realpolitiska skolan och alltså motståndare till den neokonservativa idealistiska föresatsen om att sprida frihet och demokrati i världen. Men forskaren i internationell politik James Mann skriver om slutet av 1980-talet då Gates var bitr nationell säkerhetsrådgivare till Bush den äldre.
Administrationen var delad om hur man skulle behandla sovjetledaren Gorbatjov. Utrikesminister James Baker ville se om man inte kunde samarbeta med honom. De som ville köra hårt mot kommunisterna, ”hökar” kallade, leddes av Robert Gates från Vita huset och hans främste allierade i Pentagon var dåvarande försvarsminister Dick Cheney.
James Mann ifrågasätter därför de som ser utnämningen av Gates som en kursändring. Det är en allt för enkel analys. I början av Bush den äldres presidentperiod var Gates med och genomförde den största militära operationen sedan Vietnam: man invaderade Panama för att störta diktatorn Manuel Noriega. Den operationen lyckades. Artikeln lyder:
Så vad betyder egentligen nomineringen av Gates som Rumsfelds efterträdare? Panama-exemplet ger ett svar: Den operationen lyckades, till skillnad från Irak. Vilken underliggande filosofi amerikanska ledare än har, bedöms de framför allt för deras förmåga att veta vad som kommer att fungera och vad som inte gör det; för att inse om USA har kapacitet - militärt, politiskt, ekonomiskt, diplomatiskt - att uppnå någonting före man sätter igång, särskilt en operation kan kosta tusentals amerikaner livet.
Rumsfeld uppnådde inte målet och presidenten har nu erkänt det, menar Mann. Ja, Pentagon litade för mycket på den högteknologiska krigföringen med få trupper, när det i Irak visade sig att säkerheten på gatorna efter regimens fall krävde en stark och närvarande ordningsmakt. Det var ett taktiskt, strategiskt misstag. Men det betyder inte att målet och ambitionen med operationen var fel. Jag tror det är det president Bush säger med skiftet på försvarsministerposten.
Lördag 2006-11-11 / 11.58länk IRAN SER USA-VAL SOM SEGER. Vilken underbar känsla det måste vara för demokratiska partiet i USA att veta att de har starka supportrar i Irans prästvälde. Ayatollah Ali Khamenei sa i fredagsbönen att Bushs förlust i kongressvalet var en seger för Iran. Det rapporterar Reuters i
Khamenei calls elections a victory for Iran.
Ungefär lika kul som att vara uppbackad av Hitler på 1930-talet.
Vicepresidenten Dick Cheney var ute på jakt i veckan. Jag visste inte att jaktsäsongen på advokater redan hade börjat.
'Borat' är nummer ett på biotoppen. Det handlar om en lång, klumpig man som inte talar engelska. Han reser runt i landet och irriterar människor och är ofta förvirrad. Åh, vänta, det är ju John Kerry.
John Kerry höll sig borta från valrörelsens slutskede. Reportrar har ringt honom och de kommer bara till hans telefonsvarare. De vet att det är Kerrys telefonsvarare eftersom den saknar budskap.
Fredag 2006-11-10 / 13.55länk SNABBARE KLIMATFÖRÄNDRINGAR FÖRR. Ingen fråga har resulterat i så många mejl som blogginläggen om klimatförändringar. Jag tackar för alla dessa synpunkter, både instämmanden och kritiska. Jag vill än en gång påpeka att jag i första hand vänder mig mot den hysteri och panik som omger frågan. Det angreppssättet gör att jag automatiskt intar en mycket skeptisk hållning, hellre än att springa med i flocken. Masspsykoser är alltid skadliga.
Och den som inte vill vara tvärsäker kan hitta intressanta invändningar mot att jorden går under. Som i senaste numret av prestigemagasinet Nature, Antarctic ice-drilling reveals linked cycle of warming and cooling. I SVT:s propagandafilm Planeten hävdades att några få graders temperaturförändring innebär jordens undergång. Men forskning om klimatet för 150.000 år sedan visar: ”Klimatet har värmats upp med så mycket som 16°C på bara några få årtionden.”
Vid denna tid fanns inga bilar, industrier eller andra mänskliga utsläpp. Och vår civilisation utvecklades efter dessa dramatiska förändringar, så det finns hopp om livet även efter en temperaturförändring.
Det som miljövännerna paradoxalt nog inte inser är att naturen på denna planet alltid varit oerhört föränderlig. Det finns bara ett naturtillstånd: att naturen allt förändras. När miljöaktivister vill låsa tillståndet i världen vid 1900-talets början och ser de relationer, arter och förhållanden som då rådde i ekologin som ett eftersträvansvärt ideal, är det ett av människan konstgjort - onaturligt - tillstånd.
Självklart ska vi söka mer kunskap. Men det är ett fatalt misstag att rycka ut det lilla vi vet och göra det till en religion.
Fredag 2006-11-10 / 13.15länk HUR ÖVERBRYGGA SÄKERHETSPOLITISKA KLYFTAN EUROPA-USA? Nu på förmiddagen har jag lyssnat på två intressanta föredrag vid konferensen Homeland Security - A Concept for European and American Challenges arrangerat av Svenska Atlantkommittén och Militärhögskolan Karlberg. Det är också på Karlberg i Stockholm som konferensen hålls.
Professorn i management och försvarsplanering, John Clarke, gav kött på benen om varför vi i Europa ofta har andra utgångspunkter i säkerhetspolitik och terrorism än vad Amerika har. Det handlar om att vi inte har en gemensam hotbild. I USA utgår man från att en katastrofal terrorattack, med tio gånger större effekter än 11 september, kommer att ske inom tio år. Frågan är ”när” inte ”om”. De som arbetar med riskbedömning är förvånade över att det inte redan har skett ett attentat med en smutsig bomb, som gör ett viktigt ekonomiskt centrum som London city eller Wall Street i New York radioaktivt kontaminerat i årtionden, utöver att döda stora mängder människor.
Det gör att USA arbetar med 1) förebyggande, 2) sårbarhetsminimering, 3) skadeverkningsreduktion, 4) återhämtning efter terrorattack. Clarke menar att återhämntning är en central uppgift eftersom viktiga samhällsfunktioner kan slås ut vid ett attentat som får mer vittgående konsekvenser än de som direkt dödas.
I Europa är grundsynen att hotet inte är större än att man har en strategi som är threat-based, man utgår från att man har god underrättelse och förbereder sig när ett konkret hot uppstår. Det är en defensiv strategi, medan USA:s är proaktiv.
Clarke menar att Europa bygger på erfarenhet med egna terrorgrupper, som IRA, Eta och Baader-Meinhof. Det är grupper som kunde kidnappa och döda en hög tjänsteman eller bomba en pub med begränsat antal dödsoffer. Med denna minnesbild av vad terrorism är, bortser Europa ifrån katastrofala terrorattacker med tiotusentals döda och där hela citykärnor slås ut.
Clarke ser detta som det största problemet i relationerna över Atlanten. Riskbedömningarna är så dramatiskt olika.
Efter honom följde amerikanske flygöversten Michael C Ryan som nu är militär samordnare vid Nato:s högkvarter i Bryssel och tidigare militärattaché i London. Han illustrerade med all önskvärd tydlighet hur illa samordningen mellan EU och Nato fungerar, och då inte mellan europeiska företrädare mot amerikanska, utan mellan exempelvis belgiska EU-tjänstemän och belgiska Nato-tjänstemän. När Nato gjort en hjälpinsats efter en jordbävning, på uppdrag av och finansierad av EU, skickade kommissionsordförande Barosso ett tack till Nato-chefen Jaap de Hoop Scheffer. Det gjorde dock EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solana vansinnig. Så tarvliga är revirstriderna inom EU-eliten.
Skälet till Solanas ilska berodde på, menade Ryan diplomatiskt, att Nato i jordbävningsinsatserna kunde agera i enlighet med EU:s första (social/miljöpolitik) och tredje pelare (lag och ordning), medan den andra pelaren (utrikes- och säkerhetspolitik) är blockerad eftersom den kontrolleras på nationell nivå.
Ryan tog upp paradoxala brister i ansvarsfördelning som byråkratin skapar. Nato:s uppgift är att försvara medlemmarnas territorium, medan det för EU är förbjudet att agera på medlemsländernas territorium. Den säkerhetsdoktrin man tagit fram i EU avser bara EU:s agerande utanför unionens territorium.
En förklaring till skillnaderna mellan USA och Europa menade Ryan var mentaliteten. I USA är man problemlösningsinriktad, och skapar de verktyg som behövs, medan många i Europa gärna bygger organisationer för att sedan fråga vad dessa ska göra. Ryan sa:
- Jag får ofta frågan: vad är Nato till för? Den är ointressant. De viktiga frågorna är: vilka är problemen? Vad kan Nato göra för att lösa dem?
Han berättade också vad en fransk diplomat hade frågat Nato-generalen Wesley Clark efter Dayton-avtalet om Balkan: ”Ja, det här fungerar nog i praktiken, men fungerar det i teorin?”
Den amerikanska aktionsinriktade kulturen möter euroeiska sammanträdeskulturen...
Men både Clarke och Ryan såg det som oerhört angeläget att USA och Europa fördjupar samarbetet och utvecklar förebyggande strukturer som kan hindra terrorattacker, och som också kan vara tillgängliga vid andra kriser, som olyckor och naturkatastrofer. Och det kan jag ju bara instämma i.
Och påfund som att det ska finnas en allmäneuropeisk norm för arbetstid visar tydligt EU-kraftens mörka sida. Vem kan tro att de tider som människor vill ha på Kreta är de samma som andra vill ha på Spetsbergen? Ska en läkare i Larnaka ha samma scheman som kollegan i Tipperary? Efter regler som är utformade centralt i Bryssel? Knappast ...
Varför har då EU:s politiker och tjänstemän glömt innebörden i det fina ord som vi alla lärde oss för några år sedan: subsidiaritet, att beslut skulle tas på lägsta möjliga nivå?
Svaret är till slut det att dagens EU har tappat orienteringen om vad det egentligen är till för.
Ja, så är det. Makthungern i Bryssel är stor och EU-entusiasterna klarar inte av att begränsa den, eftersom man inte riktigt försöker. Men det måste bli ett stopp för galenskaperna. Om unionen ska räddas måste entusiasterna inse hur sjukt unionsprojektet har blivit. Jag tror inte det kan räddas på annat sätt än att göra en omstart. Man borde gå tillbaka till kol- och stålunionens första traktat och fokusera på handel. Börja om från början och låt unionen endast ta upp sådant som öppnar gränser, inte sådans som "harmoniserar" - EU:s ord för likriktning och toppstyrning.
Fredag 2006-11-10 / 7.31länk SJUKFÖRSÄKRING MED RAKA RÖR. Sjukförsäkringskonstnaderna har skenat de senaste åren. Den har setts som en utväg när man inte trivs på jobbet, när arbetsplatsen vill bli av med en obekväm person och alla möjliga andra sammanhang som inte har med sjukdom att göra. Sjukförsäkringen har skapat den flexibilitet som arbetsrätten tagit bort från arbetsmarknaden, eftersom det är omöjligt att sparka folk som inte sköter sig och eftersom det är svårt att få ett nytt jobb när rörligheten på arbetsmarknaden är så låg. Att byta jobb innebär att man hamnar sist i LAS, och riskerar att åka först ut. Kompetens räknas inte på svensk arbetsmarknad, det är åren på samma arbetsplats.
Ett litet, litet steg mot en rimligare situation föreslår Anna Hedborg i sitt slutbetänkande om sjukförsäkringen. Frågan diskuteras alldeles för lite, men Vestmanlands Läns Tidning tar upp hennes förslag i ledaren
Försäkring med "raka rör":
I det slutbetänkande som Hedborg presenterade i går föreslås en mer försäkringslik socialförsäkring. Utgifterna skall täckas av arbetsgivaravgifter i stället för av skatter. Höga kostnader skall leda till högre avgifter. Och om kostnaderna kan hållas låga skall pengar kunna föras tillbaka till arbetsmarknaden och påverka löneutrymmet. Det skall alltså löna sig för löntagarna om belastningen på försäkringssystemet minskar.
”Utredningens stora värde är i belysningen av problemen, snarare än de föreslagna lösningarna. Nu är det viktigt att direktiven för den parlamentariska utredningen inte blir för snäva. Regeringen borde låta den nya utredningen utgå ifrån Hedborgs rapport, men låta dem tänka fritt över hur problemen kan lösas. Det finns andra idéer – medborgarkonton är bara ett exempel – som förtjänar en plats under luppen.”
Ett annat framtida system är en kombinerad sjukpennings- och vårdcheck där medborgaren ansluter sig till en vårdorganisation/försäkringsbolag som får ansvar för både vård och sjukersättning. Att kombinera dessa två delar ger ett mycket starkt incitament för att snabbt ge patienter vård så att de kommer tillbaka i arbete. Detta incitament saknas idag och är en avgörande förklaring till att konstnaderna skenar. Systemen borde konstrueras så att aktörer tjänar pengar ju friskare folk är, inte tvärtom.
Den är på 50.000 tecken, men så går han också på djupet i en analys av hur man ska tolka den framväxande självmordskulturen inom islam - och vad det skulle innebära om makthavare som står för denna kultur fick möjlighet att använda atomvapen i sin religiösa kamp mot de otrogna i väst. Är man beredd att använda kärnvapen även om man kan räkna med att den egna kulturen utplånas när väst svarar med samma medel?
Jag blir inte överraskad när han kommer fram till att Usama Bin Ladin och sunnimuslimer är mindre benägna att ta risken att själva utplånas, än vad shiamuslimer som Irans president Ahmadinejad är. Feldman skriver:
Även de mest radikala sunnitiska jihad-teoretikerna åkallar en passage i koranen i enlighet med vilken cililisationen själv - 'grödorna och boskapen' - inte ska och inte får totalt förgöras. Bin Ladin må framstå som en man som har få betänklighet mot att döda miljoner västerlänningar. Han skulle mycket väl kunna använda en atombomb om det inte fanns någon fiende till Amerika att bomba som vedergällning. Men inte ens han är förmodligen beredd att släppa loss ett globalt nukleärt eldhav på grundval av en förväntan om att ur detta skulle uppstå en bättre världsordning när väl många miljoner muslimer och otrogna dödats.
Det finns då större anledning för oro när det gäller shiitisk eskatologi [teologi, läran om de 'yttersta tingen', livets slut]. Irans shiitiska uttolkning bygger på den 12:e imamens återkomst ... Ayatollah Khomeini spelade på messianska övertoner under den iranska revolutionen ... På senare tid har Irans president Mahmoud Ahmadinejad bidragit till att på nytt fokusera på [denne imam] genom att offentligt proklamera att målet för den islamistiska revolutionen i Iran är att bana vägen för hans återkomst ... Enligt shiitisk tradition skall före imamens återkomst ett antal tecken visa sig, inklusive jordbävningar och blodsutgjutelse.
Shiamuslimerna är splittrade i frågan om människor kan driva fram dessa tecken för att påskynda imamens återkomst (ayatollah Khomeini), exempelvis genom krig, eller om man inte kan det (ayatollah al-Sistani i Irak). Om människor vill driva fram jordbävning och blodutgjutelse finns ju inget bättre verktyg än en atombomb. Och i Iran tror man alltså att människan kan påskynda imamens återkomst.
Denna specifika messianska tro tillsammans med kärnvapen är en synnerligen explosiv kombination.
Eftersom innebörden i detta är stark, är det som om Noah Feldman ändå inte ställa upp på sin egen analys: ”Ahmadinejad förstår säkert konsekvnserna av att använda kärnvapen, och shiitisk islam, även i sin messianska inkarnation, avstår från att utsätta sig för ett nukleärt motanfall och utföra ett kollektivt självmord.”
Men det Feldman inte tar upp är Ahmadinejads syn på väst. Han avskyr västvärlden och anser den vara dekadent, feg och svag. Varför skulle han och det religiösa ledarskapet utgå ifrån att väst svarar med kärnvapen? De kan lika gärna kalkylera med att västvärlden istället kommer att be om nåd. Ja, varför skulle inte alla euorpéer efter en sådan styrkedemonstration falla på knä och be att få konvertera till islam?
Den som har läst det minsta om krig och ledarskap vet att några få individers kalkyler om reaktioner och motreaktioner ofta får enorma effekter för utgången av militära konflikter. Om vi ser på historiens despotiska makthavare, så inte kännetecknas de av återhållsamhet när de sitter med trumf på hand. Jag är övertygad om att Ahmadinejad kommer att spela ut kärnvapenkortet, så snart han kan intala sig själv att västledarna är för svaga för att våga svara.
(Feldman kartlägger också hur våldskulturen vuxit fram inom islam, mer om det i senare bloggpost)
Torsdag 2006-11-09 / 19.10länk SVT: JORDENS UNDERGÅNG ÄR NÄRA Vänstermedierna försöker driva fram miljöpanik. Gå till aftonbladet.se och kolla hur deras förstasida ser ut: ”TV-chocken i kväll. Det första programmet i SVT:s serie Planeten lämnar ingen oberörd. SVT: Det viktigaste vi visat.” Lite längre ner på sidan: ”Gör något nu! Aftonbladets upprop – hittills har över 258500 svenskar lovat att göra något för att stoppa klimatförändringarna.”
Men det finns hopp. I rutan där läsarna kan diskutera finns dessa korta men kärnfulla reaktioner:
FORUM. Oroar du dig för klimatförändringarna? Vad tycker du om ”Planeten”? Tyck till! sluta tjata!! av Aand3n (18:59) Vem bryr sig? av Belzebub (18:47) Miljöpopulism av who cares (18:46)
Läsarna är betydligt klokare än journalistkåren. Det är sjukt hysteriskt att försöka driva fram panik på det här sättet. Jag är helt övertygad om att miljöfrågan bara förlorar i trovärdighet. Folk kommer att skita ner - i ren protest. Är det något som miljöpolitiken behöver så är det sans och balans, öppna diskussioner och vetenskaplig hederlighet. Allt det saknas just nu.
Torsdag 2006-11-09 / 12.35länk VÄRLDEN BELÖNAR PALESTINSKT VÅLD. Så länge världen fördömer Israels försvar samtidigt som man blundar för palestinskt våld kommer det aldrig att bli fred i Mellanöstern. Jag tycker reaktionerna på de 19 som dog i Gaza i ett misslyckat israeliskt försök att slå ut en avfyrningsramp är överdrivna.
Varför reagerar inte världen lika starkt när 19 svarta sudaneser dödas i Darfur av muslimsk milis, vilket skett i stort sett varje dag i tre år (FN talar om 180.000 döda)? Är medvetet dödande som i Sudan, mindre allvarligt än när människor dödas av misstag, som i Gaza? Och varför negligerar man motiven för att Israel anser sig tvungna att försöka slå ut avfyrningsramper?
Låt oss ta DN som exempel (men alla mainstreammedier är lika vinklade och partiska): i artikeln
Hamas manar till hämnd efter israelisk attack heter det att ”vapenvilan med Israel nu är slut”. Vilken vapenvila? Palestinierna har ju hela tiden skjutit raketer in mot civila i Israel.
Jag förstår inte varför just Israel ska acceptera raketattacker mot sina städer i stort sett dagligen, medan andra länder inte behöver göra det.
Sanningen är att västopinionen underblåser och belönar palestinskt våld så länge man blundar för dessa övergrepp och istället riktar all sin aversion mot Israel för deras försvar av sin befolkning. Bara om palestinierna slutar med sina raketangrepp och självmordsbombningar blir det rimligt att ställa krav på Israel.
Torsdag 2006-11-09 / 12.05länk IRAK? JASSÅ. MEN LIEBERMAN, DÅ? Medievänstern i USA - och därför i Sverige - blåser upp motstånd mot Irakkriget som avgörande fråga i amerikanska valet. Det blir inte mer sant för att det ständigt upprepas. Till dem som hävdar det vill jag rikta en fråga: varför vann i så fall Irakkrigsförespråkaren Joe Lieberman så klart över antikrigskandidaten Ned Lamont i vänsterdelstaten Connecticut?
Om Irakmotståndet var så starkt borde naturligtvis väljarna här hålla på den demokratiska kandidaten Ned Lamont som kampanjade enbart på motstånd mot Irakkriget. Han fick mängder med kampanjbidrag från den energiska Michael-Moore-vänstern i hela USA. Och hans motståndare var Lieberman, en partilös kandidat efter att ha sparkats ut av demokratiska partiet, och som inte bara röstade för Irakkriget utan hela tiden, och fortfarande, försvarar det med samma envishet som Bush.
Jordskredsseger för Lamont? Nej. En betryggande seger för Joe Lieberman. Hur kan det komma sig, om Irak var DEN avgörande frågan...?
Torsdag 2006-11-09 / 8.20länk VART TOG DEN NYA UTNÄMNINGSPOLITIKEN VÄGEN? Regeringen har utsett ny landshövding för Stockholm i enlighet med Göran Perssons utnämningsrutiner, dvs en kompisutnämning utan beredning. Om detta diskuterar Västerbottens-Kuriren i ledaren, Ny utnämningspolitik? Man ifrågasätter kommunminister Mats Odells kommentar till utnämningen som lät som ett försvar för den gamla ordningen.
Det var ju precis denna tradition som allianspartierna gick till val på att avskaffa. Men i stället låter den nya regeringen denna politiska (o)vana styra sin första landshövdingsutnämning ...
Det är viktigt att göra klart för väljarna att regimskiftet innebär förändring - precis som utlovades i valrörelsen. Debatten om höjda avgifter till a-kassan och att göra denna försäkring mer försäkringsmässig handlar i hög grad om det.
Där står regeringen upp för den linje som presenterades för väljarna och det är i allt väsentligt bra.
På samma sätt gäller det att göra klart att den förlegade utnämningspolitiken kommer att förändras till det bättre. Det räcker inte med att utlova avläsbara bokslut i framtiden.
En anledning till att förnyelsen av utnämningspolitiken verkar gå i stå kan vara att man slagit in på fel spår. Fredrik Reinfeldt och andra har uttalat sig för ett öppet ansökningsförfarande, där alla namn som är tänkbara blir offentliga. Jag tror det är fel väg. Vem vill bli känd och i medierna omskriven för att vara intresserad av ett jobb man sedan inte får?
Jag tycker det är rimligare att regeringen på det sätt man önskar får plocka fram sin nominering till generaldirektör, ambassadör mm, men att ett riksdagsutskott sedan får makten att godkänna eller underkänna nomineringen. Då hamnar fokus på den av regeringen föreslagnes egna kvalifikationer, inte på vilka personer som sökt men blivit ratade. Eftersom vi har parlamentarism är det troligt att regeringen får stöd i riksdagsutskottet för sin nominering, men oppositionen får chansen att granska utnämningarna. Det är denna del i processen som bör vara öppen.
I så fall var Bill Clinton ”körd” och hade tappat all makt redan efter två år i Vita huset. 1994 förlorade han dubbelt så många kongressmandat och senatorer som Bush gjorde i tisdagens val.
I så fall hade Ronald Reagan aldrig någon makt, han var ”körd” från början, eftersom representanthuset hade demokratisk majoritet under hela hans åttaåriga presidentperiod.
Ett tips till Aftonbladet: USA tillämpar inte parlamentarism, utan Montesquieus maktdelningslära. Läs på!
Det finns emellertid en känslig aspekt av lönematchen som sällan diskuteras öppet och rakt. Jag tänker på det arbetsfält som kallas för den "privata tjänstesektorn". Det är till denna växande sektor som många människor riktar sina förhoppningar om kommande arbetstillfällen.
Det är knappast någon höglönemarknad vi talar om. Att t ex arbeta som biträde i en skoaffär, receptionist på gym, kafébiträde, kassaservice på stormarknaden, frukostvärd på ett hotell, ordningsvakt på tunnelbanan, hantlangare på byggen, utdelare av gratistidningar, tidningsbud, barnpassare, telefonförsäljare, hamburgerstekare, ... varubud eller konferensvärdinna kan vara hur kul och/eller nödvändigt som helst. Men man blir inte rik på det. Och, vilket är det politiskt känsliga med denna arbetsmarknadssektor, skulle löneläget vara högre så skulle tjänstesektorn inte finnas ute i den öppna och vita ekonomin ...
Industrin har rationaliserat bort stora mängder av sina medarbetare under de senaste decennierna ... Tjänstesektorn är personalintensiv. Sektorn erbjuder också en mängd arbeten utan stora erfarenhets- och utbildningströsklar.
Vill vi ha en stor, privat och i huvudsak vit tjänstesektor som ger många människor arbete så säger vi sålunda samtidigt ja till tämligen låga löner för ibland slitiga och obekväma jobb. Å andra sidan, säger vi nej till en tjänstesektor av detta slag, vad säger vi då ja till?
Widar Andersson sätter här fingret på socialdemokratins viktigaste fråga i dess eftervalsanalys. Jag kan förtydliga den än mer: ska socialdemokratin förespråka att människor jobbar i privat tjästesektor eller föredrar partiet att människor istället går på bidrag?
Det är valet socialdemokratin har att göra. Det borde inte vara svårt.
Onsdag 2006-11-08 / 19.12länk FÖRRE CIA-CHEFEN ROBERT GATES EFTERTRÄDER RUMSFELD. President Bush har beviljat avskedsansökan från försvarsminister Donald Rumsfeld och under presskonferensen just nu meddelar han att han nominerar universitetsrektorn och förre CIA-chefen
Robert Gates till ny försvarsminister. Gates var chef 1991-93. Han är den ende som gått hela vägen från lägsta till högsta nivån inom CIA, som han jobbade för i 26 år.
Onsdag 2006-11-08 / 17.34länk DN: MCCAIN UTMANAR GEORGE W BUSH I NÄSTA PRESIDENTVAL. Det är inte bara Sören Holmberg som visar sina begränsade kunskaper om amerikansk politik, Dagens Nyheter kommer med en världsnyhet i
Här är vinnarna - och förlorarna, där man om John McCain skriver:
Kandiderade inte, men ökade i popularitet bland de egna efter flera omtyckta tal och kan komma att utmana George W Bush som republikanernas presidentkandidat.
Någon kanske ska upplysa DN om att amerikanska presidenter inte får sitta mer än två mandatperioder. Är det något som är säkert så är det att George W Bush inte kommer att ställa upp i nästa presidentval.
Onsdag 2006-11-08 / 14.40länk VINNARNA: JOHN MCCAIN OCH HILLARY CLINTON. Hillary Clinton vann en betryggande seger i omvalet som New Yorks senator, hon fick
67 procent av väljarnas röster mot 31 procent för utmanaren.
Men lika viktigt för Clinton var att den av demokratiska partiet avvisade moderate senatorn
Joe Lieberman vann klart över partiets vänsterkandidat Ned Lamont. Segern för Lieberman - och för flera andra moderata demokratiska senatorer - ger ett tydligt besked till vänsterkrafterna: om ni inte nominerar en moderat kandidat i presidentvalet 2008 kommer partiet att förlora - igen.
Segern för högerfalangen inom demokraterna stärker Hillary Clinton möjligheter att klara ett primärval där partiet helst väljer vänsterprofiler som John Kerry, Al Gore, Michael Dukakis, Walter Mondale och George McGovern som alla har det gemensamt att de förlorar presidentval.
På samma sätt har den konservativa högern i republikanerna åkt på stryk. Framstående stjärnskott som Rick Santorum
och (troligen) George Allen förlorade nu sina återval. Det gör att partiet blir mottagligt för mer mittenorienterade kandidater som John McCain och Rudy Giuliani. Washington Times skriver i
McCain gains political capital in elections:
McCain framstår efter gårdagens val som en av få republikanska vinnare ... Hans mandat var inte uppe för omval, men han kampanjade för republikanska kandidater i 131 framträdanden - en stark insats som avslöjar hans stigande popularitet.
Många gräsrotsaktivister inom partiet är misstänksamma mot McCain eftersom han ofta har gått sin egen väg, och samarbetat med demokrater. Men hans insatser i detta val har visat att han tillhör det republikanska lägret.
Att demokraterna nu måste ta ansvar för den majoritet man har fått, innebär att de inte kan fortsätta att skylla allt på republikanerna. De kommer att bära ansvar för landets politiska utveckling inför presidentvalet 2008, vilket bara kan gynna en fräsch republikansk presidentkandidat.
Onsdag 2006-11-08 / 11.05länk BUSH-MISSTAGEN. Varför har president Bush och republikanerna tappat stöd i opinionen? En faktor är att han inte, så som exempelvis Ronald Reagan, har kunnat förklara sin djärva politik. Om man i grunden lägger om kursen, som Bush gjorde i utrikespolitiken, måste man i en demokrati till folket kunna förmedla känslan som ligger under de sakliga argumenten. Man måste kunna diskutera och vrida och vända på värderingar, på argument för och emot, kunna medge vissa svagheter men motivera varför fördelarna är större.
Bush har varit djärv, men inte velat diskutera premisserna för sin politik. Han har nöjt sig med att i tal lägga fram argumenten. Och det räcker inte.
Bush har också varit dålig på att medge bakslag. Den som driver fram en djärv kursändring som visar sig möta motstånd, måste för det första erkänna att man stött på problem - annars tappar man i trovärdighet - och för det andra kunna motivera varför detta bakslag ändå är värd sitt pris - helt enkelt skapa entusiasm för det större målet. Bush har inte kunnat göra detta eftersom han inte velat vrida och vända på argumenten och diskutera för- och nackdelar. Därför har hans tal blivit mantran där samma argument upprepas oavsett vad som händer. Och även om dessa argument är starka i sak, ger talen inte de svar en orolig opinion söker.
Det är ju här Winston Churchill var en så stor mästare. Han utsattes också för stark kritik och krav om misstroendevotum restes i parlamentet 1942 (något man glömt bort efter kriget). Men han fortsatte vara den moraliske ledaren, trots alla militära bakslag de första åren av kriget. Varför? Jo, just därför att han erkände bakslagen. Och att han djupt plågades av dem framgick av journalfilmerna och i radiotalen. Churchill visade att han förstod hur smärtsamma befolkningens uppoffringar var. Samtidigt utvecklade han hela tiden motiven för att inte ge upp, vikten av att fortsätta kampen och betydelsen av att hålla ut till sista blodsdroppen.
Bush har inte förmått ge sin djärva och idealistiska nya utrikespolitik om en friare och mer demokratisk värld denna moraliska underbyggnad. Därför har tvivlarna och belackarna fått sätta bilden av vad Bush-doktrinen handlar om och vilka skäl Bush ”egentligen” har. Det lyckades aldrig Churchills ännu fler fiender att göra om hans syften.
På ett sätt liknar presidentens dilemma de som moderatledaren Bo Lundgren hade: att företräda en djärvare politik än han förmådde förmedla fördelarna med.
Bush har heller inte varit lika politiskt taktiskt slug som exempelvis Margaret Thatcher. Hon stod också för en djärv och revolutionerande politik, som mötte starkt motstånd. Men när hon låg risigt till, hittade hon alltid en lämplig symbolfråga (där hon hade opinionen med sig) som hon fick att hamna i centrum för politiken. När exempelvis den radikale gruvarbetarbasen Arthur Scargill gick för långt i sina krav, såg Thatcher till att exponera det maximalt för att pressa vänstern på defensiven. George W Bush är ingen taktiker av det slaget. Han vill genomföra sin agenda. Punkt slut. Han har ingenting till övers för spelet. På ett sätt är det hedervärt, men det försvagar honom i den hårda bransch som politik är.
Kort och gott: George W Bush är mer VD än politiker. Och det räcker om man inte utmanar opinionen, om man inte avser att förändra. Men Bush har föreslagit radikala och kontroversiella förändringar. Sådant skapar enorm motvilja, inte minst inom etablissemangen. Och dessa etablissemang gör allt för att sabotera politiken. Detta mentala motstånd mot förändring har Bush inte tagit sig an. Och därmed har motståndare på alla plan fått fritt spelrum att undergräva Bush-doktrinen.
Denna bild av att vara distanserad spred sig till inrikespolitiken och förstärktes efter orkanen Katrina förra året. Jag minns särskilt bilden när presidenten flyger Air Force One över New Orleans och tittar ner genom det lilla flygplansfönstret. Den bilden säger mycket om hur Bush upplevs som president - på avstånd.
En president kan inte beordra fram skolbussar för att evakuera en stads invåndare, ansvaret ligger helt på lokala politiker. Men presidenten hade kunnat vara ”inkopplad”, upplevts som närvarande. Det hade Ronald Reagan gjort genom sin personlighet och det hade Margaret Thatcher gjort genom detaljerade, arga och mycket bestämda order. Men Bush lät dem som hade ansvaret ta ansvaret. Så går det till i det normala arbetslivet. Men inte i politiken.
Jag tror filosofin i Bush-doktrinen kommer att vinna med tiden. Men tankarna måste förmedlas och förankras av någon annan.
Onsdag 2006-11-08 / 10.10länk SÖREN HOLMBERG HAR HELT FEL. I SVT
sa statsvetaren Sören Holmberg nu på morgonen om demokraternas framgång i representanthuset:
”Och även i antal mandat ... tyder alla siffror på cirka 30 mandat och det är den största seger dom någonsin har gjort i ett mellanårsval sedan efterkrigstiden.”
Totalt fel. 1974 vann demokraterna 48 mandat, liksom 1958. Och 1994, under Clintons tid, förlorade man 54 mandat i representanthuset och 9 senatorer. Så detta val utgjorde ingen märkvärdig förändring (se tabell). Holmberg sa också:
”Det har varit ett starkt antikrigsval som det här har avgjorts av.”
Totalt fel. Enligt AP:s vallokalundersökning (se här) i natt angav 80 procent av väljarna att ekonomin var en viktig fråga. Nästan lika många angav skandalerna. Bara 60 procent angav Irakkriget och lika många terrorismen. Så kriget kom på delad tredjeplats.
Med så många faktafel som Sören Holmberg vräker ur sig om amerikansk politik, kanske han ska hålla sig till svenska val...
Onsdag 2006-11-08 / 8.52länk NY TON FRÅN DEMOKRATISKA SEGRARE. Just nu intervjuas i CNN Claire McCaskill, demokraten och åklagaren som segrade över sittande republikansk senator i Missouri. Hennes budskap är att man måste erkänna att Amerika är splittrat och att ansvarsfulla politiker måste söka samarbete över partigränserna.
Det är ju så långt ifrån de stridslystna vänsterkrafterna man kan komma.
Onsdag 2006-11-08 / 8.25länk HÖGERVRIDNING AV AMERIKANSK POLITIK. Valet kan - paradoxalt nog - innebära en seger för de ekonomiskt konservativa, de som varit hårda kritiker mot republikanskt slöseri i representanthuset. Flera av de demokrater som vunnit är fiskalt konservativa och vill nå budgetbalans. Det finns två sätt att uppnå det: att höja skatterna eller att skära ner utgifterna.
Förmodligen kommer det att bli svårare att riva upp de skattesänkningar som president Bush drivit igenom - presidenten kommer givetvis att lägga in veto mot sådana förslag - än att sänka utgifterna. Demokraternas seger kan alltså betyda större försiktighet med statliga utgifter.
När det gäller utrikespolitiken innebär demokraternas seger däremot ingenting. Makten över utrikespolitiken ligger enligt konstitutionen i presidentens händer. George W Bush har alltså inte förlorat inflytande i den del som är internationellt intressant. Visserligen kan demokraterna försöka skära i försvarsutgifterna, men eftersom det inte är populärt hos väljarna, och de nya demokratiska kandidater som igår valts ställer förmodligen inte upp på sådan vänsterpolitik, är det inte ett troligt scenario.
Presidentpartiets förluster i mellanårsval sedan andra världskriget
President i Vita huset
Kongress-män (435 st)
Senatorer (100 st)
1946: Truman (D)
-55
-12
1950: Truman (D)
-29
-6
1954: Eisenhower (R)
-18
-1
1958: Eisenhower (R)
-48
-13
1962: Kennedy (D)
-4
+3
1966: Johnson (D)
-47
-2
1970: Nixon (R)
-12
+2
1974: Ford (R)
-48
-5
1978: Carter (D)
-15
-3
1982: Reagan (R)
-12
+1
1986: Reagan (R)
-5
-8
1990: Bush d ä (R)
-9
-1
1994: Clinton (D)
-54
-9
1998: Clinton (D)
+5
0
2002: Bush (R)
+6
+2
2006: Bush (R)
-28
-6
Onsdag 2006-11-08 / 8.00länk HÖGER-DEMOKRATER VANN KNAPP SEGER. Demokraterna har gjort en ovanligt liten framgång i detta mellanårsval. Prognosen framgår i tabellen inom parentes. [uppdat 9/11: slutresultat framgår i tabellen] Tre val till senaten är fortfarande
mycket jämna i röstsammanräkningen, men demokraterna leder i dem - i Virginia med 3.000 röster, i Montana 10.000, i Missouri 19.000. Demokraterna måste ta alla för att vinna de 6 mandat som krävs för majoritet i senaten med 51 mandat mot 49.
I representanthuset har demokraterna återtagit majoriteten genom att vinna över
28 mandat från republikanerna.
Lägg till det att flera av de kandidater som vunnit genom att ställa upp som nya demokratiska kandidater är betydligt mer högerinriktade än de gamla demokraterna. Jim Webb (d) i Virginia var marinminister under Ronald Reagan.
Robert Casey (d) i Pennsylvania är socialkonservativ abortmotståndare.
Och symbol för detta val kommer senator
Joe Lieberman i Connecticut att bli. Han sparkades som demokratiska partiets kandidat eftersom han är för Irakkriget, till förmån för en tydlig vänsterinriktad politiker, Ned Lamont. Då ställde Lieberman upp som oberoende kandidat. Och han har vunnit stort över vänsterkandidaten, med 50 procent mot 39.
Vänstern i USA har alltså förlorat. Och demokratiska partiet vunnit en historiskt liten seger över partiet som sitter i Vita huset. Inte alls den enorma mandatvinst som oppositionspartiet i mellanårsval ofta vinner.
Republikanen Dick Lugar valdes till senator 1976 och har omvalts för en ny 6-årig mandatperiod av väljarna i Indiana. Hans popularitet i delstaten är så stor i mätningarna (72 procent) att demokraterna inte ens brytt sig om att nominera motkandidat (det gjorde däremot libertarianska partiet). Här har vi en förklaring till att valdeltagandet totalt sett blir lägre i USA...
Demokraten Robert Byrd, född 1917, har omvalts av väljarna i gruvdelstaten West Virginia. Han har varit senator sedan 1958 och kommer att vara 94 år gammal när hans nya 6-åriga mandatperiod går ut (men han slår inget rekord, Strom Thurmond avgick från senaten vid nyss fyllda 100 år 2003). Inför valdagen hade Byrd en klar ledning i opinionsmätningarna, 63-30 procent, så valutslaget kommer inte som någon överraskning.
På valkvällen 2004 trodde man att det rekordhöga valdeltagandet i presidentvalet skulle gynna demokraterna. Men tack vare en smart planläggning av kampanjmakaren Karl Rove i Vita huset förmådde republikanerna att få sina sympatisörer att gå och rösta i högre grad än tidigare.
Har republikanerna upprepat sin succé i år? Eller är det något annat som får fler att rösta? Om man får tro AP:s vallokalundersökning skulle det vara ekonomin eller skandalerna - inte Irakkriget. Är det ekonomin som lockar folk borde det gynna republikanerna, är det skandalerna är det förmodligen demokraterna som gynnas.
Onsdag 2006-11-08 / 01.11länk VALLOKALUNDERSÖKNING: EKONOMIN VIKTIGAST. Vallokalerna i USA har stängt på östkusten. Ännu finns inga valresultat. Men en intressant uppgift kommer från AP:s vallokalundersökning (exit poll). I medierna tjatas det om hur viktigt Irakkriget är för väljarna, men AP ger en annan bild - om man väljer att se till siffrorna. Så här svarar amerikanska väljare om vad som avgjort vem man röstat på:
Åtta av 10 säger att ekonomin är mycket viktig; nästan lika många säger att korruption och skandaler varit mycket viktiga. Terrorism rankades som nästan lika viktigt som Irak ... nästan sex av 10 väljare ogillar kriget i Irak.
Alltså: 80% ser ekonomin som mycket viktig, 60% är missnöjda med Irakkriget. Och då ska man komma ihåg att vänsterväljare är mer benägna att svara på frågor vid vallokalundersökningar och därför ger vänsteråsikter större tyngd. Något att tänka på när man tar del av mediernas rapportering (källa:
AP).
Tisdag 2006-11-07 / 20.58länk HUGO CHAVEZ FÖRLORADE PRESTIGESTRID I FN. Venezuela ville bli inröstad i säkerhetsrådet, men sedan landets vänsterpresident Hugo Chavez talade skit om USA inför FN:s generalförsamling tidigare i höst har allt fler backat upp Guatemala istället. Efter 47 omröstningar i generalförsamlingen hade ingen av dem nått den nödvändiga 2/3-majoriteten.
Idag hölls den 48:e omröstningen och då fick Panama 164 röster och tog den lediga Sydamerikanska platsen i säkerhetsrådet, rapporterar AP i
Panama wins U.N. Security Council seat. Chavez arrogans straffade sig. Se där, ett vettigt FN beslut.
Men det han gör på EU:s finansministermöte i Bryssel är att agera för att minimiskatterna på alkohol ska höjas med inflationen. Sverige ligger långt över miniminivåerna i spritskatter så någon höjning innebär inte ett sådant beslut hos oss.
Jag är ändå förvånad. Av två skäl. Höjda minimiskatter utgjorde knappast skälet till att vi svenskar röstade ja till att bli medlemmar i EU 1994 (snarare tvärtom: sänkt spritskatt var ett framträdande argumenten för ja till medlemskap). Och principbeslut om minimiskatter i EU kan ju används på andra områden än alkohol - och naturligtvis alltid för att höja skatter, aldrig för att sänka dem. Är det likriktning, och denna form av likriktning, som är EU:s syfte numera?
Det andra skälet till min förvåning är att Anders Borg samtidigt ger beskedet att det för svensk del inte kommer att bli sänkt alkoholskatt. Här sällar han sig till förmyndarmaffian inom politiken som vill kontrollera och styra medborgarnas liv i sociala ingenjörskonstens namn. Den naturliga frågan blir ju, om man är förmyndande i denna fråga, varför inte i alla andra?
Tisdag 2006-11-07 / 14.54länk HILLARY CLINTON HAR STÖRST VALBUDGET I USA. Senator Hillary Clinton är den som har lagt ut mest pengar på sin återvalskampanj av alla kandidater i dagens val: 29,5 miljoner dollar (ca 215 miljoner kr - mer än alla svenska partiers valbudgetar tillsammans). Det framgår av den officiella redovisning kandidaterna måste avge och rapporteras i New York Times, Clinton Is Midterm Campaign’s Biggest Spender.
Lite förvånande med tanke på att hon inte mött någon stark motståndare, republikanen John Spencer, och leder så klart att opinionsmätningarna är få. Men i oktober var Clintons försprång
65-30 procent.
UPPDATERING kl 15.32: En läsare, och
bloggare, påpekar: ”Skälet till att hon samlar så mycket är
att de federala vallagarna tillåter en kandidat att spara pengar som blivit
över till valfri annan politisk kampanj. Hillary har fundraisat i 180 i flera
år, och det beror på att hon vill skaffa sig ett övertag i primärvalsrundorna. Därmed har hon även haft möjlighet att spendera mycket. Hon har även ett intresse av att ha en stor kampanj eftersom det redan nu handlar om att spänna
musklerna mot partikamraterna.”
Tänkte inte på det. Men så är det naturligtvis - hon vill visa partivännerna att hon kommer att kunna driva en stark presidentvalrörelse...
Stockholms landstingsråd 2006-2010
Finanslandstingsråd Chris Heister (m) ordf i landstingsstyrelsen
Bitr finanslandstingsråd Stig Nyman (kd) ansvarar för forskning
Bitr finanslandstingsråd Maria Wallhager (fp) ansvarar för ägarfrågor
Sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt (m) ordf i hälso- och sjukvårdsnämnden
Bitr sjukvårdslandstingsråd Birgitta Rydberg (fp) ansvarar för psykiatri- och missbruksfrågor, folkhälsa, jämställdhet, kultur
Bitr sjukvårdslandstingsråd Gustav Andersson (c)
ansvarar för tandvård, skärgårds- och miljöfrågor.
Bitr sjukvårdslandstingsråd Lars Joakim Lundquist (m) ansvarar för kroniskt sjuka och de stora folksjukdomarna
Tisdag 2006-11-07 / 13.34länk LANDSTINGSSTYRET I STOCKHOLM UTSETT. Idag håller Stockholms läns landsting sitt första möte med den sammansättning som folket valde i september. De borgerliga har 58 procent av mandaten och har nu utsett
stockholmslandstingets ”regering” (se mer
här).
Flera har mycket lång erfarenhet. När jag jobbade i landstinget på 1980-talet var nye trafiklandstingsrådet Christer Wennerholm (m) en kollega som landstingsrådssekreterare. Birgitta Rydberg tillhörde redan då folkpartiets ledning.
Snart därefter, när kristdemokraterna kom in i landstinget 1991, blev Stig Nyman partiets första landstingsråd, med ansvar för omsorgsfrågorna. Lars Joakim Lundquist (m) var på 1990-talet en tongivande ledamot i Centrala Stockholms sjukvårdsstyrelse när jag satt där för centern.
Nyast är Gustav Andersson, 33, som leder centerpartiets återkomst i Stockholmslandstinget. Han har varit en av dem som arbetat i Maud Olofssons närhet på riksplanet och där varit med att utforma centerpartiets liberala förnyelse.
Det finns stora förväntningar på den nya landstingsledningen. Vi stockholmare vill se stora förändringar av sjukvården, så att den blir kundindriktad, ja, att hela sjukvårdssektorn blir en del av den moderna tjänstesektorn. Vi medborgare betalar och har rätt att kräva högsta kvalitet och bli tagna på allvar i vården, inte möta sura byråkrater som stryper tillgängligheten och behandlar patienter som om de vore lägre stående.
Klarar man det kanske stockholmarna kan omvälja sittande majoritet 2010. Det har inte hänt sedan Knut Nilsson (c) var finanslandstingsråd på 1973-79...
Alliansen har inte haft sex dagar på sig. Man har (i senaste omgången)
haft tolv år i opposition på sig att förbereda ett alternativ till
socialdemokratin. Däri ingår arbetet med att förbereda en budget. Göra
hemläxan.
Detta visar en skrämmande okunnighet om hur svensk förvaltning fungerar. Anders Borg hade kunnat skicka sitt budgetförslag till remissinstanserna för ”beredning” hur många gånger som helst under de senaste 12 åren - ingen myndighet hade ändå brytt sig om att bereda det. Anders Borg var nämligen inte finansminister då.
Det juristerna i lagrådet kritiserar är att myndigheter inte haft sedvanlig tid att bereda förslag från sittande finansminister och regering. Och det var alltså Anders Borg i sex dagar innan han skulle lämna ifrån sig budgetförslag till riksdagen.
Tisdag 2006-11-07 / 9.24länk FLYTTA RIKSDAGSVALET TILL VÅREN. Sverige har en ordning som utgår från att sittande regering aldrig avgår - gissa varför? Den ordningen betyder att nytillträdda Reinfeldt-regeringen bara haft sex (6) dagar på sig att förbereda statsbudgeten för nästa år. Det är naturligtvis orimligt. Och ännu mer orimligt blir det när regeringen får kritik - ja, kritik - för att man under dessa sex dagar lägger in de förändringar man gått till val på och vunnit väljarnas stöd för.
Lagrådet påpekar att den sedvanliga beredningen inte kunnat ske på så kort tid.
Men svenska folkets beslut i riksdagsval måste komma före procedurfrågor. Alternativet är att den borgerliga regeringen, pga regelverken, inte tillåter att driva annat än den socialdemokratiska politiken.
En sådan syn kan inte kallas demokratisk.
Ledaren i Göteborgs-Posten idag har en lösning: Flytta valet till våren! Då får den nytillträdda regeringen sommaren och början av hösten på sig att förebereda statsbudgeten som träder ikraft 1 januari året därpå. Alternativet är att gå tillbaka till brutna räkenskapsår för staten, så att budgetperioden börjar 1 juli.
Någon av dessa åtgärder måste vidtas så att de som vinner folkets förtroende i val får tid att förbereda sin första budget.
Tisdag 2006-11-07 / 8.51länk KONGRESSVALET INGEN FOLKOMRÖSTNING OM BUSH. Nu låter alla svenska medier som papegojor: dagens amerikanska val är en folkomröstning. Vilket trams. Uttrycket kommer från demokratiska partiet, som inget hellre önskar än att det vore så. Att man sa exakt samma sak om presidentvalet 2004 borde ju givit kunniga journalister en tankeställare. Men inte. Svenska journalister sväljer demokratiska partiets klyschor utan att tänka.
Presidentvalet 2004 var ett val mellan två alternativ, inte en omröstning där man sa nej till den ene utan att ens fundera på om den andre var duglig. Amerikanska folket kom fram till att John Kerry skulle vara oduglig som president och omvalde därför Bush.
Naturligtvis är det än mer fel att hävda att kongressval, där två lokala kandidater står mot varandra i hundratals mindre valkretsar, är en folkomröstning om presidenten. Det finns mängder av sakfrågor, personfrågor - och skandaler - som påverkar hur väljarna röstar.
Skälet till att demokraterna för fram detta mantra nu är ju att amerikanska folket så gott som alltid i mellanårsval röstar emot partiet som sitter i Vita huset. Amerikaner gillar inte maktkoncentration och ger därför oppositionen en extra skjuts - och det hade man gjort vem presidenten än varit.
Tisdag 2006-11-07 / 8.51länk PING-PONG DIPLOMATI. I Washington-Post skriver kolumnisten Jim Hoagland om den nya attityd i diplomatin som Bush-administrationen intagit till diktaturerna,
Ping-Pong Diplomacy For Iran. Man är beredd att tala med regimerna i exempelvis Nordkorea och Iran. Och även om förhandlingarna om Irans nukleära program har brutit samman beviljar USA visum till iranier som inte har med regimen att göra, som exempelvis ett lag brottare som ska delta i en tävling. Hoagland skriver:
Likheterna med Nixon-administrationens ping-pong diplomati med Kina är nog inte en slump. Men undergräver inte kraven på sanktioner mot Iran för dess nukleära ambitioner ambitionerna att mjuka upp de 27 år gamla barriärerna, sedan ambassadockupationen 1979 [i Teheran]? Jag ställde frågan till Nicholas Burns, biträdande utrikesminister.
'Sanktioner mot Irans nukleära program är absolut nödvändiga', säger Burns. 'Och att uppmuntra utbyte med iranska folket är helt förenligt med sanktioner. Utbytet ger oss en bättre förståelse för det iranska samhället och uppmuntrar den sorts utveckling som kan göra Iran till en mer ansvarstagande nation.'
Man ska naturligtvis spela på alla tangenterna i det internationella spelet för att hitta öppningar och driva utvecklingen åt rätt håll. Men att jämföra Iran med Kina leder fullkomligt fel. Kina är en diktatur, men de är inga självmordsgalningar. Regimens hejdukar vill leva det goda livet, precis som kommunisterna i Kreml gjorde. Iran styrs av en helt annan sorts människor och med en väsensskild logik. Den religiösa fanatismen hos Ahmadinejad och andra gör att de vill driva fram en global apokalyps - för då ska den 12:e imamen stiga ner och ordna det muslimska paradiset på jorden. Ska man söka en motsvarighet är det Hitlertyskland som också drevs av revolutionär utopism och totalt dödsförakt.
Måndag 2006-11-06 / 19.26länk PEKGUL PLADDRAR. Jag brukar tycka att s-kvinnornas Nalin Pekgul är en av få intressanta socialdemokrater. Men samtidigt kan jag inte låta bli att hålla med en annan färgstark sosse, Widar Andersson i Folkbladet, Pekgul bluddrar. Andersson analyserar radions lördagsintervju med Pekgul:
Nalin Pekgul inledde också med en utläggning om hur viktigt det nu var med en öppen och fri diskussion om socialdemokratins framtid. Men några särskilt vettiga bidrag till denna öppna framtidsdebatt bjöd hon tyvärr inte på.
Pekgul [ansåg] att 'integrationspolitiken borde förändras'. Hur och i vilken riktning framgick dock inte. I rättvisans namn bör man notera att Nalin Pekgul är långtifrån ensam om att slänga ur sig fraser [som denna] utan att specificera vad för slags förändringar man tänker sig. Utan sådana viljeinriktningar blir debatten helt ointressant.
Och det var precis vad utfrågningen av Nalin Pekgul var. Ointressant.
Ja, och just nu gäller väl det hela partiet. Vad vill man? Vart går man? Ingen som vet.
Måndag 2006-11-06 / 18.46länk VINNER VÄNSTERN VALET I USA? KNAPPAST. Roland Poirier Martinsson har en initierad debattartikel i Expressen idag:
Bush och vänstern förlorar. Flera teman har tagits upp här i bloggen, men han sammanfattar effektivt valet i fem punkter:
Republikaner som är hårt ansatta är moderata politiker som möter högerdemokrater. Progressiva demokrater är chanslösa [som Ned Lemont i Connecticut].
Republikanerna förlorar på Irak och det är ingen höger-vänsterfråga. Historiskt har dock demokraterna stått för intervention och republikanerna för isolationism.
Den hårdaste ekonomiska kritiken mot republikanerna kommer från höger och handlar om de federala utgifternas växande andel av BNP.
Återvalda presidenter får nästan alltid se sitt parti lida i det andra mellanperiodsvalet. Maktens arrogans och folkets motvilja till maktkoncentration är orsakerna. Om vänstern eller högern styr kvittar.
Republikanerna har drabbats av en handfull skandaler i viktiga återvalsstater/områden. De handlar om personer och kan inte härledas till partiernas ideologier.
Ja, även om kandidater som ställt upp för demokratiska partiet vinner majoritet blir det ingen förflyttning åt vänster eftersom de nyvalda demokraterna är mer högerprofilerade än de gamla demokraterna. Ta demokraten James Webb i Virginia som kan slå ut republikanske tungviktaren George Allen. Han var marinminister i Ronald Reagans regering! Jag har tidigare nämnt demokraten Harold Ford i Tennessee, som vill begränsa aborter och försvarar rätten att bära vapen.
Roland Poirier Martinsson tar upp Irak på ett intressant sätt. Det är allt för få - såväl i Amerika som i Europa - som förstått att utrikespolitiken som George W Bush har fört inte alls är traditionell högerpolitik, utan är starkt idealistisk. Det har hela tiden funnits lika hårt motstånd mot den från höger som från vänster.
I den meningen håller jag inte med Martinsson om att Bush förlorar valet. Dels vet vi inte vilket valutslaget blir - opinionsmätningar har haft fel förr. Dessutom har inte idealismen i Bush-doktrinen förlorat i val, men blivit undergrävd av de starka institutioner som alltid bromsar förändringar - och det har skett effektivt eftersom vänster och höger här har funnit varandra. (Mer om det i eftervalsanalys på onsdag!)
Måndag 2006-11-06 / 18.20länk BLIR VITA HUSET HANDLINGSFÖRLAMAT? INTE ALLS. Jag hör att P1 påannonserar att deras morgonprogram i radio ska handla om kongressvalet i USA och ”om president Bush nu blir handlingsförlamad”. Åter skiner partiskheten igenom och journalisterna talar om sina dagdrömmar.
Det är mer regel än undantag att en amerikansk president har majoriteten i kongressen emot sig. Ta demokraten Bill Clinton som blev president 1992: redan efter två år fick han en tydlig majoritet på 52 procent emot sig i båda kamrarna, en republikansk majoritet som förstärktes 1996 och vidmakthölls 1998. Då talade knappast Sveriges Radio om att presidenten var handlingsförlamad...
På samma sätt hade republikanske presidenten Ronald Reagan under sina åtta år en demokratisk majoritet att tampas med. Redan från start var 56 procent av representanthuset emot honom. Till en början kunde Reagan lita på en republikansk majoritet i senaten, men den förlorade han efter sex år, då demokraterna också där fick en majoritet på 55 mandat mot 45. Det hindrade inte Ronald Reagan från att vinna mot Sovjetunionen i den globala ideologiska kampen mellan frihet och kommunism.
För många svenskar, inklusive journalister, är det svårt att ta till sig det faktum att den amerikanska konstitutionen bygger på maktdelning. Där eftersträvar man motsatsen till parlamentarism, man vill inte samla för mycket makt på få händer i politiken, så som den svenska grundlagen bjuder.
Måndag 2006-11-06 / 8.38länk SKILLNAD MELLAN ATT MÄTA OCH SÄTT MÅL. I en märklig nyhetsartikel i Svenska Dagbladet under rubriken Littorin vägrar mäta jobben (ej online) utmålar tidningen en motsättning mellan att statistiskt mäta hur många som är arbetslösa och arbetsmarknadsminister Littorins ovilja att sätta upp ett mål för hur mycket arbetslösheten ska minska inom de närmsta målen. Någon sådan motsättning finns ju inte.
Jag är benägen att hålla med Littorin: att likt Göran Persson sätta upp ett siffermål skapar bara en medielogik som inte går att vinna. Fokus hamnar också på fel sak: man diskuterar en siffra (som regeringen uppnår och då blir det jubel även om många fortfarande står utanför, eller så misslyckas man till utsatt datum uppnå målet och då fokuseras på det även om utvecklingen går åt rätt håll och kanske får fart efter det utsatta datumet). Bättre är ju att tydliggöra utvecklingen och kunna konstatera om den går åt rätt håll - att allt färre lever i utanförskap.
Samtidigt är det viktigt att ta fram nya statistiska mått. Göran Perssons mått var avsedda för att kunna manipuleras och dölja arbetslöshet. Nu måste mått fram som visar på hela utanförskapet. Vi bör ha en rad olika statistiska mått för att kunna se om utvecklingen rör sig från passivitet till aktivitet, från aktivitet till jobb.
Alltså: mer mätbar statistik, men färre politiska siffermål.
Måndag 2006-11-06 / 8.02länk NEW YORK TIMES PROBLEM FORTSÄTTER. I New York Press analyseras krisen i det förfallna slagskeppet på pressmarknaden, New York Times. Man tappar förtroende, man förlorar läsare, ekonomin är i botten, man måste sparka personal. Vänstertidningen har denna höst glömt sina problem för att istället glädjas åt demokraternas möjligheter att vinna kongressvalet i morgon, skriver Russ Smith, men efter valet kommer baksmällan,
Upcoming Times Hangover:
Vad Times borde reflektera över, men uppenbarligen inte gör, är vad kombinationen av redaktionsskandaler och desperat politisk vänstersväng betyder i form av att alienera en stor del av tidningens förut lojala läsare. Jag talar inte om de största lojalisterna, som dock inte lever för evigt, och som ser Sunday Times som en större kulturhändelse, eller debattörerna i extrema vänsterpublikationer som The Nation, American Prospect, Salon och delar av New Republic och Slate som fortsatt betraktar Times redaktionella utfall som gospel.
Ja, det är otroligt hur lågt denna förut så välrenommerade tidning förfallit. Men det har varit Rupert Murdochs lycka. Hans mer balanserade New York Post är den enda storstadstidning som växer och nu är femte störst i USA, med 704.011 prenumeranter, medan New York Times sjunkit ihop till tredje största tidning med 1.086.798 prenumeranter.
(Se mer här)
Lördag 2006-11-11 / 12.28
Det har antagits att han skulle vara av den gamla realpolitiska skolan och alltså motståndare till den neokonservativa idealistiska föresatsen om att sprida frihet och demokrati i världen. Men forskaren i internationell politik James Mann skriver om slutet av 1980-talet då Gates var bitr nationell säkerhetsrådgivare till Bush den äldre.
Lördag 2006-11-11 / 11.58
Professorn i management och försvarsplanering, 
Denna bild av att vara distanserad spred sig till inrikespolitiken och förstärktes efter orkanen Katrina förra året. Jag minns särskilt bilden när presidenten flyger Air Force One över New Orleans och tittar ner genom det lilla flygplansfönstret. Den bilden säger mycket om hur Bush upplevs som president - på avstånd.
