[Krisen i Mellanöstern] beror också på att Kina, Europa och Ryssland har blivit fripassagerare på USA:s makt. De skor sig enormt på den världsordning som USA skapade efter kalla kriget slut, men istället för att ta ansvar för denna ordning genom att bland annat hjälpa till att försvara den militärt, väljer de att ducka, mumla, prata stunt eller göra egna uppgörelser.

Detta bådar inte gott för den globala stabiliteten. En religiös milis som kallar sig 'guds parti' tar över en stat och drar ut i krig med högteknologiska robotar - mullor med missiler - och världen står paralyserad. De som inte tar tag i det här problemet kommer en dag att upptäcka att det kommit till deras kvarter ...

Jag satt på en finare takrestaurant [i Damaskus] häromkvällen med några yngre syrier och lyssnade på en diskussion mellan en ung kvinna klädd i trendiga kläder som talade om att hon föredrar att Israel försvinner, en ung författare som menade att [Hizbollahledaren] Nasrallah är en arabisk katastrof och en arabisk journalist som beskrev den 'stolthet' och den 'respekt' varje arab känner när man ser Hizbollah tvinga Israel till ett eldupphör.

När kommer araber och muslimer i världen att sluta försöka vinna 'stolthet' genom att bekämpa Israel och istället vinna den genom att skapa ett konstruktivt samhälle som andra ser upp till, en ekonomi som andra respekterar och innovationer och medicinska framsteg som man kan dela med sig av till övriga världen?

Det kommer inte att bli någon ny Mellanöstern - inte så länge som nytänkare som Rafik Hariri (libanesisk premiärminister) mördas; inte så länge bakåtsträvare som Nasrallah (Hizbollahledare) kan använda alla sina resurser till att starta nya arab-israeliska krig hellre än att bygga nya arabiska universitet; och inte så länge arabiska medier och intelletkutella vägrar att i klartext argumentera emot dem som uppmuntrar unga att via religionen söka martyrdöden hellre än att göra den arabiska kulturen modern. Så länge det inte sker slösar vi bara vår tid, och arabvärlden slösar bort sin framtid.

länk
HIZBOLLAH ANVÄNDE FN SOM SKÖLD. Nu är det bekräftat, det jag hela tiden misstänkt: skälet till att FN-postering i södra Libanon bombades av Israel var att Hizbollah använde FN på samma sätt som man använder muslimska barn och kvinnor: som sköldar i terrorkriget mot Israel. Det rapporterar den kanadensiska nyhetsbyrån CanWest News Service i Hezbollah was using UN post as 'shield':

Ett meddelande från en kanadensisk FN-observatör, bara några dagar före han dödades i Israels bombräd mot FN-posteringen i Libanon, är bevis på att Hizbollah använde posteringen som 'sköld' och avfyrade missiler därifrån in i Israel ... Dessa ord i ett mejl skrivet för bara nio dagar sedan ger en möjlig förklaring till varför posteringen - som enligt FN var tydligt utmarkerad och känd för israelerna - träffades av Israel i tisdags natt, säger pensionerade generalmajoren Lewis MacKenzie.

Ingen kan vara förvånad. Om man medvetet sätter barn i skottlinjen, så tvekar man naturligtvis inte att sätta FN i samma skottlinje.


Söndag 2006-07-30 / 21.20 länk
FNs KORRUPTIONSSKANDAL TIGS IHJÄL I SVERIGE. Trots att s-regeringen för många år sedan visste om att det förekom omfattande korruption i FN-programmet olja-mot-mat lät man bli att agera. Och nu tiger svenska medier om denna tysta medverkan till världshistoriens största muthärva. Anders Carlgren skriver bra i Aftonbladet Debatt: Skandalen tigs ihjäl.


Lördag 2006-07-29 / 12.55 länk
AMERIKANSKA VÄNSTERN NÄRMAR SIG INBÖRDESKRIG. Ett mycket viktigt val äger rum 8 augusti: då avgör partisympatisörerna inom demokratiska partiet i delstaten Connecticut vem som ska bli partiets kandidat till senaten i allmänna valet i november. Man förväntar sig att omkring 100.000 personer kommer att rösta. Och de kan avgöra det demokratiska partiets framtid. Och därmed om hela den amerikanska vänstern ska satsa på att bli mer extrem eller mer inriktad mot mitten.

8 augusti avgörs nämligen om partiet ska ställa sig bakom omval av senator Joe Lieberman - som var demokraternas kandidat till viceprecident år 2000 - eller som sin kandidat välja en ny och vänsterextrem kandidat, Ned Lamont.

Lieberman tillhör den politiska mitten i USA. Han är en av landets mer respekterade politiker. Exempelvis deltar Bill Clinton i hans kampanj.

Men det ser ut som att Lieberman kommer att förlora det partiinterna valet. Han får 47% medan utmanaren får 51% av demokratiska partiets sympatisörer i senaste opininsmätningen. Om Lieberman förlorar är det en tydlig signal om att det demokratiska partiets gräsrötter vill driva partiet lååångt åt vänster.

Och det är vad vänsterextrema tidningen The Nation verkligen hoppas på, vilket framgår i nästa nummer, A Fight for the Party's Soul.

Men även om Lieberman ligger under bland sina egna partivänner, visar samma opinionsmätning att han lätt skulle vinna omval i allmänna valet, som oberoende kandidat. Medborgarna i delstaten gillar honom och hans mittenposition. Han skulle slå både demokraten Lamont och republikanernas senatorskandidat med hästlängder. Därför har också Lieberman sagt att han tänker ställa upp som oberoende, om demokratiska partiet avvisar honom som sin kandidat.

Skulle det hända är sprickan inom amerikansk vänster ett faktum. Demokratiska partiet delas i två. Extremvänstern - Michael Moore, MoveOn mfl - skulle ta över partiapparaten, medan de mer moderata ("gråsossar" kanske de kan kallas) skulle få ställa upp på egen hand, och därmed ha goda chanser att ändå väljas eftersom amerikanska väljare inte gärna röstar på kandidater långt till vänster.

Kan någon längre säga emot mig, när jag menar att amerikansk politik är mer spännande än svensk?


Lördag 2006-07-29 / 12.55 länk
WTO I ÖPPET BREV TILL VÄRLDENS HANDELSMINISTRAR. Efter samanbrottet i frihandelsförhandlingarna har WTO-chefen Pascal Lamy tagit till en ovanlig åtgärd: han skriver i International Herald Tribune ett öppet brev till världens handelsministrar, där han ber dem se till det större sammanhanget och inte bara till det egna landets intresse, What now, trade ministers?

Sammanbrottet för frihandelssamtalen må ännu inte märkas i New York, Paris eller Tokyo. Men bommulsodlare i västra Afrika, risbönderna i Thailand och biffproducenterna i Latinamerika känner redan av konsekvenserna.

Om sammanbrottet i söndags också blir ett misslyckande i att återuppta förhandlingarna, finns inga vinnare. Alla kommer att drabbas. Vi får betala genom förlorade möjligheter att expandera handel, öka den ekonomiska tillväxten och understödja utvecklingen i fattiga länder. Vi får också betala genom att det multilaterala handelssystemet som sådant försvagas.

Pascal Lamy menar att sammanbrottet inte betyder status quo, att nu gällande regler kommer att upprätthållas, utan att de frihandelsinstitutioner som skapats riskerar att rasa samman.

Han har naturligtvis rätt. Tänk om! Tänk vidare. Återuppta förhandlingarna. Skrota tullarna.


Fredag 2006-07-28 / 10.55 länk
NÅGRA ORD FRÅN JAY LENO i Tonight Show:

• John Kerry sa förra helgen att om han var president skulle den nu upptrappade konflikten i Mellanöstern inte skett eftersom han skulle varit mer involverad. Mer involverad? Bush har invaderat stället. Hur mycket mer involverad än så kan man bli?
• Har ni hört den här historien? President Bush har hörts använda ett fyra bokstäver långt ord under G8-mötet i Ryssland. Först trodde alla han feluttalade ordet "shiiter". Men så var det inte.
• För att ge er en uppfattning om hur varmt det är idag: när jag körde till jobbet såg jag Ken Lay.
• Så, Al Gore, om du tittar: vi ger upp! Du har rätt. Se nu till att få ett stopp på värmen. Få bort den.

Fredag 2006-07-28 / 10.55 länk
SATIR: BUSH SLÅR ETT SLAG FÖR FN. Dwane Powell tar upp den förestånde förlängningen av förordnandet för USA:s FN-ambassadör John Bolton.


Torsdag 2006-07-27 / 23.05 länk
OVÄNTADE SKÄL FÖR HOPP: ALLIANS MOT IRAN. Bäst av de artiklar jag läst ikväll (via ett inte alltför snabbt telefonmodem) är Hezbollah's gamble may hurt Iranian ambitions av utrikeskorrespondenten David Warren i Ottawa Citizen:

Trots vänstermediernas alla försök att sprida giftiga villfarelser, växer en ökad förståelse fram om vad som faktiskt händer i Mellanöstern. Bättre ändå, responsen i arabvärlden riktar sig i allt högre grad mot Hizbollah, Syrien och Iran; och även mot Irans andra klient, Hamas i Gaza. Detta är något helt nytt.

I ett osammanhängande, utsvävande och bortförklarande TV-tal häromdagen sa Irans president Ahmadinejad, 'Libanon är scenen för en historisk test, som kommer att avgöra mänsklighetens framtid.' Sedan fördömde han olika arabregimer, utan att nämna några namn, för deras ovillighet att sluta upp bakom Iran och Hizbollah …

Ayatollorna ligger troligen bakom också det ökande antalet terrordåd i Irak. Deras motiv är uppenbart: att byta fokus, från västvärldens och allt större del av arabvärldens oro över Irans försök att bli kärnvapenmakt …

Ahmadinejad har rätt: detta är ett 'historiskt test'. Men det betyder inte att det är han som vinner. Snarare framstår det som Iran, genom att trycka på för hårt och snabbt, har vidgat klyftan inom den muslimska världen mellan shia och sunni. Därmed har ayatollorna skapat en möjlighet för väst att forma en allians med sunnimuslimska stater mot Irans ambitioner om dominans i regionen, vilket Bush-administrationen gör rätt i att försöka utnyttja. Ahamadinejad har, kort och gott, givit oss en oväntad anledning till hopp - så som Hitler gjorde när han började skaffa sig alltför många fiender.

Rätt. Att enas i motstånd mot iranska regimen framstår som en riktig strategi. Tecken på att en sådan är möjligt bevisas av att det nu är sunniaraberna i Irak som tydligast uttrycker att de vill se amerikansk närvaro i Irak. Att fälla despoterna i Teheran borde vara nästa mål.


Torsdag 2006-07-27 / 23.05 länk
THOMAS FRIEDMAN: FÖRSÖK KÖPA ÖVER SYRIEN. Den välkände kolumnisten Thomas Friedman ser i sin senaste kolumn, Syria is the key in solving Middle East crisis, möjligheter att förhindra ett storkrig i Mellanöstern:

Kan vi få över Syrien på vår sida? Kan vi splittra Damaskus och Teheran? Mina konversationer här i Damaskus talar för att det skulle vara mycket svårt, men värt ett försök … Varför skulle Syrien göra det? Syrier hävdar att deras allians med Teheran är ett 'resonemangsäktenskap'. Syrien är ett i huvudsak sekulärt land, med en sunnimajoritet. Dess ledarskap är inte helt komfortabelt med sitt samarbete med de shiamuslimska ayatollorna i Iran. Iranierna vet det, vilket förklarar varför 'de fortsätter sända höga officiella representanter hit med några veckors mellanrum för att kolla om relationen fungerar', som en diplomat sa. Syriska sunnimuslimer är så obekväma med Iran-samarbetet att president Bashar Assad känt sig tvingad att ge större religionsfrihet åt sunniterna …

Friedman menar att man skulle kunna slå in en kil mellan Iran och Syrien, som i avsaknad av andra vänner tyr sig till det starka Iran. För mig framstår det som lika cyniskt att försöka köpa denna regim, som att låta sunniter och shiiter utkämpa ett storkrig i Mellanöstern (se förra kommentaren). Att köpa diktaturer slår alltid tillbaka, det visar erfarenheterna under kalla kriget, då såväl kommunistblocket som USA köpte olika korrumperade regimer. Att ge sig in i det igen vore att falla tillbaka i Kissinger-realismen.

Jag stöder Bush-doktrinen just därför att den är så långt man kan komma ifrån denna cyniska realpolitik a la Nixon-Kissinger. Och visst är det paradoxalt att vänsteraktivister och vänstermedier alltid landar i just Henry Kissingers världsbild...


Torsdag 2006-07-27 / 23.05 länk
STRIDERNA I IRAK 'AL-QAIDAs VIETNAM'. I Back to Bagdad skriver den konservative kolumnisten Ralph Peters att han efter tidigare besök i Irak tolkat konflikterna som politiska maktstrider, men efter sitt senaste besök menar han att motsättningarna nu, på grund av Iran, håller på att bli religiösa. Så länge strider är politiska finns alltid möjlighet till kompromisser, men när de blivit religiöst drivna finns inget annat slut än blodbad. Den brutala realiteten är, skriver han:

... att om Irak med ödesbestämdhet måste bli ytterligare ett monument över arabiskt misslyckande, kan det bli ett betydligt värre resultat än ett blodigt inbördeskrig - så länge amerikansk trupp finns kvar där. [USA-ledda koalitionen] borde förbereda sig på att dra tillbaka trupperna till de kurdiska provinserna i norr, och sedan låta Iraks sunniaraber och shiamuslimer göra upp (go at it). Ja, Iran och Syrien kommer att hoppa in, antingen via ombud eller direkt. Vilket inte nödvändigtvis är så illa, för att vara rak. Ett irakiskt inbördeskrig skulle föra dem på kollisionskurs med varandra. Dåligt för Hizbollah, men inte för oss …

Ett misslyckande [för koalitionen] i Irak skulle bli en seger för terrorismen. I det korta loppet. Men terroristerna skulle kunna hamna i en lång och utdragen kamp med varandra. Ett irakiskt inbördeskrig kan bli al-Qaidas Vietnam, inte vårt.

Denna analys är för cynisk för min smak. Men jag vill i denna första av tre bloggposter på temat "kampen sunni-shia", visa hur den underliggande motsättningen i Mellanöstern kan komma att utspela sig.


Torsdag 2006-07-27 / 9.20 länk
JOHN BOLTON ÄR FNs BÄSTA VÄN. Idag ska amerikanska senatens utrikesutskott diskutera om de ska föreslå förlängning av FN-ambassadören John Boltons förordnande som går ut i december. Från FN-håll gör man allt för att förhindra att dess störste finansiär ska behålla Bolton, som inte är så "smidig", dvs underdånig, som FN-byråkratin önskar. Det skriver Amity Shlaes för Bloomberg i John Bolton Is the Best Friend the UN Ever Had.

Shlaes menar att argumenten mot Bolton är svaga. Även om Bolton är tuff och ingen traditionell diplomat, så når han resultat. Nyligen fick han med Ryssland och Kina på säkerhetsrådets resolution 1695 som fördömer Nordkoreas test av ballistiska missiler. På samma sätt har han fått FN att sätta ner foten i en resolution mot Irans anrikning av uran.

Faktum är att Bolton sedan tidigt 1990-tal har deltagit i arbete för att göra FN till en mer seriös organisation, som kan spela en aktiv roll i internationell politik, inte bara vara en plats för tomma diplomatiska gester. Artikelförfattaren skriver:

Men ett funktionellt FN måste vara en plats där diplomater säger vad de menar, oavsett hur otrevligt det än kan bli. Som Bolton skrev i mejl till mig igår: 'Jag undrar om någon som är populär med kraft kan nå framsteg för sina intressen. Vi kan inte alltid vara de mest populära, och det är inte vårt mål.'

Just så. Jag förundras alltid över hur många som är inriktade på att bli populära i första hand, och nå resultat i andra. Framgångsrik politik och diplomati har väl alltid handlat om personer som satt sakfrågorna i centrum och hanterat dem på ett sätt som inger respekt. Det betyder ofta att ta upp kontroversiella frågor och attackera dem 'head on'. Så kan man nå resultat. Och popularitet på prestation är ju något värt, medan popularitet på att inte reta någon saknar värde.


Onsdag 2006-07-26 / 22.25 länk
REGERINGSALTERNATIVENS UTRIKESPOLITIK. Trots en dag med bad i riktigt saltvatten från karja klippor i Göteborgs södra skärgård kan jag inte låta bli att lägga in en bloggpost efter att ha läst Aftonbladet och Mats Engströms kolumn, Svårt hitta trovärdighet i borgerlig utrikespolitik. Där frågas hur regeringsduglig en borgerlig regering skulle vara. Den utmaningen är för bra för att inte antas.

Mats Engström menar att de borgerliga drabbats av ”förvirring om Mellanöstern”. Skälet? Att stödet för Israels rätt att existera uttrycks olika starkt av olika röster. På vilket sätt det är ett problem framgår inte. De borgerliga är ju eniga i sak, vilket är betydligt mer än vad man kan säga om socialdemokraterna och deras regeringsunderlag. Miljöpartiets Per Gahrton talade inför och marscherade i en palestinademonstration i veckan där hakors användes, och där Israels existens inte alls var en självklar uppfattning. Ställer socialdemokraterna upp på den politik vars mål är en karta över "Palestina" där Israel är utplånat? Skulle inte tro det. Hur ska en ny vänsterregering där miljöpartiet kräver utrikesministerposten överbrygga denna fundamentala motsättning?

Engström medger att det finns en gemensam utrikespolitik för Allians för Sverige formulerad sedan länge, Sverige i världen (se bloggens recension). Finns ett liknande dokument för s, v och mp? Nej. Vi har inte ens sett ett försök att formulera ett sådant. Och Göran Persson använder ju utrikespolitiken som ett skäl till varför samarbetspartierna inte ska släppas in i regeringen. Göran Persson anser uppenbarligen inte att v och mp är rumsrena. Nog är det fler än mig som ser vilken skarp kontrast det finns här, mellan en enad borgerlighet mot ett vänsteralternativ där man tar avstånd från varandras positioner.

Vilket regeringsalternativ ökar Sveriges trovärdighet, anseende och därmed möjlighet till inflytande i världen mest?

Och även om vi enbart granskar socialdemokratin, så kan vi konstatera att de borgerliga har en sansad, balanserad och med övriga västvärlden samstämmig syn på världen. Socialdemokraterna har bjudit in terrororganisationen Hamas till Sverige - något alla andra EU-länder avvisar. Bloggen har denna vår kunnat konstatera att socialdemokratiska regeringen fjärmar sig från västvärlden och antar en alltmer positiv hållning till Orienten, även om där i huvudsak finns diktaturer. En hållning som kan kallas nyorientalism. Jag tror inte svenska folket ställer upp på denna extrema utrikespolitik. Här intar den borgerliga alliansen en mer stabil, traditionell hållning som är betydligt mer regeringsfäig än socialdemokraternas kursomläggning.

Ett annat viktigt tema förstärktes genom nya avslöjanden igår: socialdemokraterna har låtit korruption inom FN:s program olja-mot-mat få fortgå trots att man fått bevis. Regeringen blundade för korruption, skriver Dagens Industri på nyhetsplats. Och i ledaren "Svensk dubbelmoral i FN-härva" (ej online) heter det:

Hela historien är beklämmande. Svenskarna ser sig gärna som FN-vänner. Men samtidigt som svenska politiker har talat sig varma för FN:s roll i världen har alltså Sverige under flera år bidragit till korruptionen inom världsorganisationen.

"Sverige" i detta sammanhang är utrikesdepartementet under ledning av en socialdemokratiska regeringen. Socialdemokraterna har talat tyst om världshistoriens största korruptionshärva. Nu vet vi varför. Man har givit sitt tysta godkännande. Är det svenskt att blunda för korruption? Skulle inte tro det. Vi tillhör världens minst korrumperade samhällen - något vi ska slå vakt om. Socialdemokaterna borde i valrörelsen få stå till svars för FN-korruptionen och tafattheten i att angripa den.

Den ökade kännedomen om Sveriges nära samarbete med Nato efter andra världskriget är också en fråga där socialdemokraterna har en byk att tvätta. Det hyckleri många ser i neutralitetspolitiken är i själva verket ett partipolitiskt hyckleri från socialdemokraternas sida. I takt med att Olof Palme började hylla kommunister, som Fidel Castro på Kuba, blev det pinsamt att samtidigt stå för nära materiellt och operativt samarbete med USA och Nato. Därför drev socialdemokratiska regeringar ett för landet skadligt hemlighetsmakeri kring säkerhetspolitiken. Det visar sig att de verkliga "säkerhetsriskerna" har varit s-regeringarna, inte de borgerliga som tvärtom intagit en mer hederlig hållning om neutraliteten.

Ja, en sak är klar. En valdebatt om utrikespolitiken skulle i varje fall inte skada de borgerliga...


Onsdag 2006-07-26 / 11.20 länk
SATIR: MELLANÖSTERN-DIPLOMATI. Dick Locher gör sin tolkning av krisen.


Onsdag 2006-07-26 / 11.20 länk
NATIONELL SAMLING BAKOM BUSH OCH NEOKONSERVATIVA. I Europa vill vissa få det till att den rundresa i Mellanöstern som utrikesminister Condoleezza Rice nu genomför är ett bevis på USA:s svaghet och ett bakslag för neokonservativa. Tvärtom. Daily Telegraph ger Alec Russell en intressant analys under rubriken Bush gives fresh hope to neo-cons:

Nu är president Bush 'on message' igen ... Han har enbart uttryckt vaga uppmaningar till Israelisk återhållsamhet ... Och denna gång är det inte enbart neokonservativa som backar upp presidenten. När Israel invaderade Libanon 1982 mötte president Reagan starkt inrikespolitiskt tryck att pressa Israel. Den här gången hörs knappt ett pip av protester. Bush har de senaste 13 dagarna mött mer stöd än han fått för i stort sett något annat utrikes- eller inrikespolitiskt initiativ sedan kriget i Afghanistan ... I denna fråga faller alla in i ledet.

Amerika sluter upp bakom Bush. Och även Alec Russell menar att den nuvarande konflikten kommer att sluta i en internationell styrka i södra Libanon:

Men den här gången blir det inte några blåa FN-hjälmar med oklar mission och som råkade i svårigheter under 1990-talet. Snarare måste ett 'robust' mandat skapas så att styrkan kan utöva auktoritet i södra Libanon och förhindra Hizbollahs missiler från att utgöra hot mot Israel. [Det är] i södra Libanon [Bush] kan få chansen att återupprätta sitt anseende och via ett besegrat Hizbollah, och - vem vet?`- ett Clinton- eller Carter-liknande grandiost toppmöte.

Onsdag 2006-07-26 / 9.40 länk
MONTERA NER EUs TULLAR ÄNDÅ. Ledaren i Svenska Dagbladet handlar om sammanbrottet för frihandelsförhandlingarna inom WTO och är riktigt bra, Montera ned tullarna ändå:

...som den franske ekonomen Frédéric Bastiat uttryckt saken, att andra har otillgängliga kuster är inget argument för att välta stenblock i våra hamnar ...

[G]enom EU-medlemskapet är vi [Sverige] bundna till en stor, komplicerad härva tullar och kvoter. Men EU skulle kunna – och borde – montera ned sina tullar och ensidigt släppa handeln fri, alldeles oavsett om USA har för avsikt att göra detsamma. Om USA envisas med sin protektionism skulle det rentav vara en gyllene möjlighet att få fart på Lissabonagendan, EU:s ambitiösa mål att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomi till 2015. Hittills går det ju inget vidare.

Ja, exakt så borde EU göra. Men det är ju som ledaren avslutas ”europeisk frihandel är naturligtvis en fåfäng dröm.” Intresset att reglera är skyhögt mycket större än att släppa ekonomin fri. Det är EUs fatala brist: unionen bildades för ökad handel över gränserna, men dagens EU-byråkrati gör allt för att hindra den.


Onsdag 2006-07-26 / 9.20 länk
EN VÄG FRAMÅT. I Washington Post vill kolumnisten David Ignatius se en förhandlingslösning på krisen i Mellanöstern, A Way Forward.

Den nya demokratin i Libanon riskerar att falla samman, därför kan Israel inte fortsätta mot sitt mål att slå ut Hizbollah. Priset blir för högt. Istället borde en förhandlingslösning träffas där det skapas en buffertzon i södra Libanon som hindrar Hizbollah från att anfalla Israel. Fångutväxling dessutom.

Men med tanke på hur fullständigt misslyckad den hittillsvarane FN-insatsen i södra Libanon varit under nästan 30 år(!), hur ska en ”internationell styrka” kunna upprätta förtroende hos någon part?

Det är inte bara motsättningarna som är hårda i Mellanöstern. Det internationella samfundet har alltid uppträtt extremt inkompetent och förrädiskt. FN-styrkan var exempevis inblandad i kidnappning av israeliska soldater under 1990-talet. Hizbollah körde fram till gränsen i en FN-bil och överrumplade israelska soldater. Allt filmades av FN, som varken infomerade eller överlämnade filmen till israelerna.

Men Ignatius har en poäng som får mig att hålla med: ”Utmaningen i Libanon är identisk med den i Irak: hur hjälpa en arabisk demokrati att kontrollera sekteristisk milis och bygga suveränitet och säkerhet?” Av detta skäl bör en internationell styrka ta över i södra Libanon, med mycket tydligt mandat att stoppa varje försök till raketanfall mot Israel.


Onsdag 2006-07-26 / 9.10 länk
OCH VAD HAR FN GJORT FÖR ATT STOPPA MISSILANFALL? FN-styrka har funnits i södra Libanon sedan... 1978. Men man har inte lyft ett finger för att implementera säkerhetsrådets resolution 1559 som krävde att Hizbollah skulle avväpnas. FN har heller inte lyft ett finger för att stoppa Hizbollah från att avfyra tusentals missiler från södra Libanon in i Israel.

Man kan fråga sig vad FN överhuvudtaget hade att göra i krigszonen om man inte var där för att hindra krig.

Naturligtvis är det beklagligt att FN-soldater dödats i flyganfall i södra Libanon. Men frågan återstår: vad gjorde de där?


Tisdag 2006-07-25 / 11.20 länk
SATIR: CIVILA VIKTIGA FÖR HIZBOLLAH. Jack Higgins tolkar striderna i Libanon. ”I Libanon måste vi tänka på kvinnor och barn, av säkerhetsskäl. De utgör utmärkta sköldar.”


Tisdag 2006-07-25 / 11.20 länk
RECENSION AV AL GOREs 'DOKUMENTÄR'. Bloggaren Andrew Sullivan har sett Al Gores katastroffilm om miljön, An Inconvenient Truth. Han frågar varför Gore inte nämner att han själv var mäktig vicepresident under åtta kritiska år och fortsätter:

... det är slående att Gore kunde använt filmen för att argumentera för kraftig höjning av bensinskatten - utan att göra det. Filmens rekommendationer - återvinning! skriv till din riksdagsman! cykla! sänk termostaten! - var synnerligen tama efter alla de alarm som präglade resten av filmen.

Tisdag 2006-07-25 / 9.05 länk
MODERATA MUSLIMER BÖRJAR TA SIG TON. För lite stuns och hjärngymnastik får vi gå till medier utomlands, som till kanadensiska Irshad Manji. I Los Angeles Times pekar hon på optimistiska tecken, Moderate Islam on the March: ”Mitt i alla fientligheter, börjar dock något att hända. Reformvänliga muslimer gör framsteg i att återkräva makten över sin framtid, både i den muslimska världen och i väst.”. Hon ger två exempel.

I Pakistan har det mäktiga Rådet för islamistisk ideologi rekommenderat ändring i 'hudood lagen', en shariainspirerad lag som bland annat innebär att när en gift kvinna våldtagits, ska hon stenas för otrohet medan mannen går fri. President Pervez Musharraf har börjat släppa 1.300 kvinnor som sitter fängslade i väntan på rättegång enligt denna lag. ”Till och med muslimska religiösa ledare i Pakistan antyder nu att hudood inte är en religiös skapelse.”

Detta kan tyckas som en liten framgång, men med tanke på att de flesta extrema religiösa skolorna faktiskt funnits och finns i Pakistan, inte i Afghanistan, är det ett viktigt tecken på att extremisterna börjar tappa greppet om det enda muslimska land som har kärnvapen.

Det andra exemplet som Irshad Manji tar upp är från en konferens i Köpenhamn. Där möttes för några veckor sedan ett hundratal av 'morgondagens muslimska ledare' för att diskutera islam i väst. En av föredragshållarna var ingen mindre än Flemming Rose, kulturredaktören på Jyllands-Posten som publicerade de 12 satirteckningarna av profeten. ”När han talat till oss och svarat på våra utmaningar, medgav Rose att det mottagande han fått här var mer civiliserat än hos någon annan.” Manji drar slutsatsen:

Varje liberal reformering av islam kräver minst två karakteristiskt drag: självständighet och egenmakt för kvinnorna i den islamistiska världen och villigheten hos muslimer i väst att utöva vår yttrandefrihet. Under den senaste månaden har båda fått sig en knuff framåt. Vi behöver komma ihåg det, medan bomber fångar allt medieljus.

Se mer om Irshad Manji i bloggen: Varför tolerera hatet?, Religionens skuld till terrorn, Att utmana islam är riskfyllt, Muslimer lever i förnekelse, En fräsch ny röst.


Tisdag 2006-07-25 / 9.05 länk
ROSENBERG & ÅSARD PÅ LJUGARBÄNKEN. Man kan bara hånskratta åt mediernas förutsägbara val av artikleförfattare. Eller vad sägs om surgubben Erik Åsard (pdf) som får sig en helsida i Svenska Dagbladet att tjata om, ja, vad annat än USA. Ingenting är bra. Allt är elände. Och inte ett enda förslag har han om vad som borde ske istället. Det är som om brödsmulorna att mata duvorna där på ljugarbänken har tagit slut för Erik Åsard.

Och den andra stockholmska morgontidningen kan ju inte vara sämre. Där får surgubben Göran Rosenberg en helsida i Dagens Nyheter för att - ja, vad annars - tjata om hur otillräckligt USA är. Ingenting är bra. Allt är elände. Och inte ett enda förslag har han om vad som borde ske istället. Det är som om brödsmulorna att mata duvorna där på ljugarbänken har tagit slut för Göran Rosenberg.

Visst visar redaktionerna sin offensiva attityd, sitt nytänk, sin tro på framtiden...


Måndag 2006-07-24 / 9.52 länk
SÅ KAN STORKRIG I MELLANÖSTERN STOPPAS. En av de bättre analyser av det som hittills hänt i de alltid svårtolkade händelseförloppen i Mellanöstern tycker jag ambassadör Dennis Ross (president Clintons sändebud i Mellanöstern) gjort i center-vänstermagasinet The New Republic: In Crisis Comes Opportunity. Och som rubriken antyder, finns hopp. Låt mig lista artikelns poänger:

• Nuvarande kris har uppstått därför att Hizbollah har ändrat taktik. Fram till för två veckor sedan avfyrade man inte missiler över Israels erkända gränser och inte mot stora städer som Haifa. Hizbollah har sett sig som Libanons beskyddare. Men det man nu gör innebär enorm skada för Libanon.
• Just därför anser många arabiska bedömare att Irans hand styr Hizbollah. Iran erkänner inga av Israels gränser. Israel ska ju utplånas från kartan.
• Israels ensidiga tillbakadragande från ockuperat område i Libanon år 2000 och från Gaza år 2005 sågs av extremister som tecken på israelisk svaghet, och den nya regeringen agerar nu för att visa att den som attackerar Israel får betala ett ohyggligt pris.
• Normalt heter det att USA betalar ett pris i form av fientlighet i världen, därför att man skyddar Israel. Men här kan det ironiskt nog vara så att Israel får betala priset för de amerikansk-ledda försöken att pressa Iran att stoppa sitt nukleära program.
• Vissa anser att Israels aktioner mot Libanon förhindrar USA:s utrikespolitiska mål om att sprida demokrati i Mellanöstern. Dessa bedömare missar en allt tydligare realitet: Iran strävar efter dominans i regionen, vilket inte bara hotar Israel och USA utan många andra i Mellanöstern. Den goda nyheten är att Hizbollah har avslöjat Irans intentioner, vilket alltfler arabiska ledare nu medger. ”Med rätt steg kan USA vända den nuvarande krisen till en möjlighet.”
• Hizbollah har genom att attackera Israel från icke-ockuperat territorium kraftigt försämrat den muslimska världens moraliska kritik mot Israel. Det nu pågående kriget handlar inte om ockupation, utan om Israels existens.
• Också Hamas har urholkat sina motiv genom att attackera Israel från Gaza, ett område som Israel förra året lämnade och inte längre ockuperar. Hamas visar världen att det inte är ockupation som orsakar våld. Våldet trappas ju upp när ockupationen upphört.
• Iran har tagit över Saddam Husseins roll. På samma sätt som Saddam ägnar sig Iran, genom att leverera mer än tiotusen missiler till Hizbollah, åt att provocera fram en konflikt med Israel. ”På samma sätt som Saddam före dem, tror iranierna att de kan mobilisera arabvärlden mot USA genom att spela på klagomål som är så djupt rotade hos många mot Israel.” Iran vill underblåsa denna konflikt, och sist av allt skapa fred.
• När Egyptens president Hosni Mubarak var nära en förhandlingslösning förra veckan om att israelen Gilad Shalit skulle släppas från sina kidnappare på Gaza, såg andra aktörer till att uppgörelsen bröts. ”Shalits frigivning skulle hjälpt till att avsluta operationerna i Gaza - och mycket av palestiniernas lidanden - men det skulle inte tjäna Irans intressen.”
• Syrien har länge förnekat att de hyser Hamas-ledningen. Men förra veckan klev Hamas verklige ledare Khaled Meshal fram och höll presskonferens på hotell i Damaskus. Syrien anser uppenbarligen inte längre det finns några risker med att öppet demonstrera sitt samarbete med Hamas. Syrien tror med andra ord att Iran kommer att vinna.
• Denna utveckling är inte bara hot mot Israel och USA, utan mot alla icke-islamistiska regimer i regionen.
• Men denna gång kan Iran ha räknat fel. Shiamuslimska Hizbollah har inte automatiskt någon sympati att räkna med, för sin kamp mot Israel, från en arabvärld som i huvudsak är sunnimuslimsk.
• Tvärtom kritiserar flera arabländer - som Saudiarabien, Egypten, Jordanien, Irak och palestinske presidenten Abbas - Hizbollahs agerande som ansvarslöst.
• Kritik mot Hizbollah framförs också i Libanon. Drusledaren Walid Jumblatt frågar vem som givit Hizbollah rätten att föra landet i krig.
• Detta gör att Israel - för första gången - kan ha tysta partners i arabvärlden som vill se att andra än Hizbollah har militär kontroll över södra Libanon.
• Istället för ensidiga och villkorslösa tillbakadraganden från ockuperade områden måste Israel ställa krav för att dra sig tillbaka: krav på säkerhetsåtgärder i de områden man lämnar.

Dennis Ross menar att allt detta gör det möjligt att uppnå framgång eftersom ”mycket av arabvärlden nu står på rätt sida” - mot Hizbollah, Hamas, Syrien och Iran.

Johan Eriksson gör läsvärda analyser i samma riktning i sin blogg, Lebanon, Israel and the Hezbollah: ”I det långa loppet är det Iran som är problemet, och det blir ingen enkel uppgift. I grunden måste det bli en strid om ideologi. Väst måste ta striden med islamism som idé och inte bara med dess inkarnationer.”

Även senaste ledaren i Newsweek sätter Iran i centrum för konflikten, The Iranian connection. De skriver att bara om motsättningarna mellan väst, Ryssland och Kina överbryggs ”kan en enad front till slut tvinga Iran att backa, inte bara från sina nukleära planer utan också från dess stöd till Hizbollah och andra terrorgrupper.”

Även om jag inte tror Ryssland och Kina är intresserade, är problemfokuset det rätta: de nu uppblossade striderna visar att det är Iran som är vår tids främsta problem och största hot mot världsfreden. Och kan stora delar av arabvärlden stå på västs sida, kan ändå något gott uppnås.


Måndag 2006-07-24 / 8.51 länk
KERRY: 'OM JAG VAR PRESIDENT SKULLE DETTA INTE HÄNDA'. Snacka om storhetsvansinne. Den amerikanske senatorn John Kerry, som med dunder och brak förlorade förra presidentvalet eftersom han bytte åsikt oftare än han bytte skjorta. Denne veligpetter säger nu om Mellanösternkriget: ”Om jag vore president skulle detta inte hända” (If I was president, this wouldn't have happened). Det rapporterar Detroit News i Kerry knocks Bush on handling of Mideast conflict.

Det säger den John Kerry som inte ens lyckades hålla fred inom sin egen kampanjstab under presidentvalet. Detta storhetsvansinne får mig att tänka på ett läsarbrev som bloggaren Andrew Sullivan publicerar och som läxar upp honom och hans kritik av Irakkriget, War and Naivete:

Läsaren citerar först ett inlägg i bloggen: ”Efter mer än tre år har vi [USA] fullständigt misslyckats att förvandla Irak till något som ens liknar stabilitet, välstånd och fri demokrati. Jag hade aldrig förväntat mig att Irak skulle bli som Nya Zeeland, men hoppades åtminstone på något som liknar Marocko ... [Amerikas] närvaro i Irak förmår helt enkelt inte förändra dynamiken i regionen. Vi är nu bara en aktör bland allt fler ondskefulla fraktioner.”

Sedan skriver läsaren: ”Den naivitet som här demonstreras är helt enkelt enastående. Läsarens uppfattning om vilka ambitioner och förmågor som Förenta Staterna besitter liknar ingenting mindre än Messias ... allt uttryckt i en ton av sårad förvåning ... Säkert kunde saker och ting utförts annorlunda, de kunde gjorts bättre, och kanske skulle beslutet att gå in i Irak inte ha fattats. Men när man förväntar sig att en brutal diktatur, vars överlevnad bygger på exploatering av stamkultur och religiösa motsättningar, ska förvandlas till ett Marocko på tre år, är besvikelse oundvikligt ... Jag är rädd alldeles för många av dina läsare har bytt hybris i illusionerna om att vi amerikaner kan 'fixa' Mellanöstern på några få månader mot en lika farlig pessimism om att ens långsam, klumpig utveckling är omöjlig.”

En utmärkt analys. Om jag måste ange något negativt om den amerikanska attityden så är det: lättsintheten. Jag gillar de höga amerikanska ambitionerna byggda på en grundläggande framtidsoptimism (vi skulle behöva den i Europa), men man behöver inte underskatta problemen för det.

Även om man har gigantiskt storartade och extremt välformulerade mål, som exempelvis president Bush uttryckte i sitt andra installationstal, behöver det inte betyda att målen är lätta att nå. Snarare tvärtom. Ju högre mål man har, desto tuffare och mer krävande är det att uppnå dem. Och därmed kan det knappast vara överraskande att de också tar tid att uppnå. Jag begriper inte varför så många är villiga att ge upp de stora målen, bara därför att det tar emot litegrand och tar mer tid än man önskar. Borde inte logiken vara: ju större målet är, desto mer måste vi beredda att uppoffra?


Förra veckans blogg