Vid ett möte till stöd för Israel i New York frågade Hillary Clinton publiken: 'Tänk tanken att terrorister avfyrade robotar över gränsen från Mexiko eller Kanada. Skulle vi låta det ske eller skulle vi försvara oss mot extremisterna?' Bra fråga. Hennes position påminner mycket om vad konservative upprorsmakaren Newt Gingrich sa i Meet the Press ...
Hillary och Newt på samma sida om kriget i Mellanöstern och mot terrorismen? Förbaskat nära ... Hon intog en hökaktigt försvar av Israel, och sa:
”Amerika kommer att stödja Israel i hennes strävan att sända ett tydligt budskap till Hamas, Hizbollah, till Syrien och till Iran - till alla som söker död och dominans istället för liv och frihet - om att vi inte tänker tillåta att detta händer och vi kommer att ta varje steg som blir nödvändigt.”
En del ser hennes position som ett taktiskt drag för att kunna bli president. Men det är ju som Tom Bevan skriver, oavsett om hon gör det av politisk läglighet eller av övertygelse, så håller hon fast vid ståndpunkterna trots att hon utsätts för hård kritik från vänster.
Ja, om hon bara kan vinna över vänsteraktivisterna inom demokratiska partiet, stärker hon möjligheterna att bli president genom att visa att hon står upp när det blåser och inte är rädd för att ta konflikter med muslimska extremister - vilket inte minst står i skarp kontrast till alla eftergiftspolitiker i Europa som hellre ursäktar terror än fördömer den.
Söndag 2006-07-23 / 8.40länk SOCIALDEMOKRATERNA LEDANDE BAKOM SVENSK RASISM. Jan Myrdal försöker på
DN-debatt få rasismen i Sverige på 1920- och 30-talen till något som högern ansvarade för. Ingenting kan vara mer fel. Jan Myrdal behöver inte gå längre än till sina egna föräldrar, mamma Alva och pappa Gunnar Myrdal - båda socialdemokratiska ministrar. De förespråkade i sin bok Kris i befolkningsfrågan (1934), rasbiologiska åtgärder i syfte att förbättra "människomaterialet".
Man motiverade tvångssterilisering så här: "Sterilisering har i vissa avseenden en mycket stor samhällelig betydelse. Detta gäller särskilt ur arvshygienisk synpunkt, i synnerhet som sterilisering av sinnesslöa i tillräcklig omfattning kommer att medföra en minskning av sinnesslöhetens frekvens i befolkningen."
I samband med att barnbidraget skulle införas drev Alva Myrdal en kampanj för utökad sterilisering av kvinnor, bla i artiklar med rubriken ”Kontanta barnbidrag kräver skärpt steriliseringslag”.
Redan 13 januari 1920 lämnade socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting m fl in en riksdagsmotion som krävde upprättande av ett svenskt rasbiologiskt institut. I motionen skriver Branting:
"Vi måste erkänna, att vi ännu nätt och jämt börjat tillämpa biologins resultat, och att början sker med en tröghet som strängt taget utgör en förolämpning mot den mänskliga framsyntheten ...
Sanningen i dessa ord framstår klart, då man tar i betraktande de enormt stegrade och oavlåtligen stigande utgifterna för defekta, abnorma, brottsliga och asociala människor av olika slag inom alla kulturländer. Sett i denna belysning måste man betrakta upprättandet av rasbiologiskt institut som en absolut nödvändighet, ja rent av som ett nödvärn från staternas sida gentemot inre fiender."
Även om socialdemokraterna var pådrivande om rasbiologi och tvångssteriliseringar, som ett led i att skapa ett rent folk i sociala ingenjörskonstens namn, så var alla partier medlöpare.
Men någon måste väl ha gjort motstånd? Ja. Konservativa jurister! De som upprätthöll 1809 års grundlag med dess kungaförsäkran om medborgarnas rättigheter gentemot statsmakten. Det konstaterar författaren och journalisten Anders Isaksson som i biografin
Per Albin (del IV) skriver: ”Motståndet mot steriliseringarna kom därför mest från riktigt konservativa jurister.”
I sin avhandling Steriliseringar i folkhemmet (Ordfront, 1998) visar Maija Runcis att det första försöket att införa tvångssterilisering förhindrades av juristen och häradshövdingen Gustaf Lindstedt som blev ordförande i den första av en regering (den liberala under CG Ekman) tillsatt steriliseringsutredning. I april 1929 lade han sitt lagförslag som inte gick med på steriliseringar av sociala skäl. Kritiken mot honom blev stor.
Så fort Per Albin Hansson blev statsminister 1932 och som justitieminister valt den radikale Karl Schlyter, tillsattes en ny steriliseringsutredning. Detta med s-kvinnoförbundets ivriga uppbackning. Om sammansättningen i den nya utredningen skriver Maija Runcis: ”Detta innebar att de 'radikala' juristerna nu hade utredningen helt i sina händer och denna gång även fick stöd av radikala feminister.”
Resultatet blev världens mest långtgående lag för tvångssterilisering. Och den fortsatte att gälla till 1975. Då hade mer än 60.000 personer steriliseras av staten, mot sin vilja.
Runcis menar att utan kvinnoförbundets aktiva uppbackning hade också det andra försöket att införa tvångssterilisering misslyckats. Här har socialdemokraterna och landets alla feminister en historisk skam att hantera.
Lördag 2006-07-22 / 16.40länk BORGLIG ALLIANS UTAN SOSSEKOMPLEX. Visst är det härligt när man kan sätta sig under ett parasoll när solen och värmen drar på för fullt, och, om än något bakis, läsa kloka tankar medan man sippar på iskall juice. Tommy Svensson har i Aftonbladet, faktiskt, publicerat några intressanta ledarkrönikor som diskuterar de böcker som på senare tid kommit om moderaterna och Fredrik Reinfeldt.
I Extreme makeover á la Fredrik Reinfeldt menar Svensson att böckerna inte kommit Reinfeldt in på livet och inte på något trovärdigt sätt kunnat avslöja om Reinfeldts nya ton är en verklig politisk förändring, eller bara taktiskt spel av ”samma gamla höger”.
Nej, så klart. Med ett oppositionsparti kan man aldrig veta. Det är först när det når makten som handlingarna kommer att tala om vilken politiken blir. Men jag tycker motsättningen är konstlad. Reinfeldt har deklarerat att hans reformering av moderaterna egentligen kan sammanfattas i ett enda ord: ”valbarhet”. Detta som en lärdom efter katastrofvalet 2002, då sju procentenheter av väljarkåren under sista månaden flydde från moderaterna till socialdemokraterna (snittet hos samtliga 5 opinionsinstitut ca 30 dagar före valdagen var 22,2% för moderaterna, det blev 15,2%, allt medan socialdemokraterna sista veckan ökade med 3,3 procentenheter).
Valbarhet betyder att stärka förtroendet hos den svenska väljarkåren. Och eftersom den politiska underströmmen i Sverige är socialdemokratiskt center-vänster, på samma sätt som den är center-höger i USA, så måste den som vill vinna val ta hänsyn till denna realitet. Karl Rove påpekade detta samband efter senaste presidentvalet i USA (se
arkitekten), då ännu en vänsterkandidat förlorat där. Ska de borgerliga vinna måste man erbjuda ett alternativ som känns ”komfortabelt” för en väljarkår som drar åt center-vänster.
Det Reinfeldt gjort är att plocka bort det som kan skrämma väljarna. Och han har gjord det, inte genom att bli socialist, utan genom att pragmatiskt analysera vilka förändringar som är möjliga att genomföra under en enda mandatperiod. Därmed har han plockat bort ”visionerna” och tonat ner hastigheten i förändringarna. Men riktningen ligger ju kvar. Jag förstår inte att så många saknar förmåga att lägga in dimenssionen tid i politiken. Vad som kan uträttas på 4 år är något annat än vad som kan uträttas på 44 år i regeringsställning.
I en andra krönika Det nya arbetarpartiet är moderat nyspråk gör Tommy Svensson en riktig analys och pedagogisk förklaring: moderaterna vill vara arbetarparti, inte arbetareparti. ”Det lilla 'e:et' som skiljer orden åt är viktigt.” Det är alla människor som arbetar, oavsett klass, som ska få ut mer. Att Svensson ser detta som ojämlikt beror ju på att han är socialist - för dem ska den som jobbar mycket inte ha mer än den som latar sig. Borgerliga värderingar ger en annan syn, och poängen är att de flest svenskar, det är min övertygelse, i denna fråga delar den borgerliga synen, inte socialisternas.
Bäst är tredje artikeln, Moderatledaren har inga sossekomplex. Äldre generationers borgerliga politiker hade under 44 års oavbrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav att alltid relatera till socialdemokratin som om de själva var mindre värda. Vi som är födda på 1960-talet och senare har upplevt växling vid makten och känner inte samma mindervärdighetskomplex, en känsla som stöter bort väljare: vem vill rösta på någon som inte står på egna ben utan alltid ser sig själv i förhållande till motståndaren?
Svensson menar att centern och folkpartiet släppt den politiska ”mitten” till moderaterna. Men det är väl snarare så att när det största partiet flyttar sig - genom att ha tonat ner förändringstakten och därmed hamnat i ”mitten” - krävs det att de mindre partierna finner profilfrågor utanför den gråa mitten.
Och det är på något sätt logiskt att det största, statsministerbärande partiet också är mittenpartiet. Så var det på Thorbjörn Fälldins tid. Väljarna gick mellan c och s. Idag är huvudalternativen m och s. För att underlätta övergången måste moderaterna vara ”valbara”.
På samma sätt borde det vara logiskt att mindre partier inte försöker trängas i den utslätade mitten och därmed förlora sin profil. Mindre partier bör finna nischer som är viktig för tillräckligt många väljare för att göra partiet meningsfullt att rösta på. Det har ju varit centern och folkpartiets problem sedan 1980-talet: genom att finnas i mitten har de känts mer eller mindre överflödiga.
Med moderaterna i mitten kan de andra profilera sig. Ju fler väljare kristdemokraterna får, desto större tyngd får deras familjepolitik i en regering. Ju bättre folkpartiet går, desto större makt får de att forma skolpolitiken. De som röstar på centerpartiet markerar betydelsen av snabbare reformering av arbetsmarknaden, bla genom bättre villkor för småföretag.
För mig framstår detta som betydligt mer ”kundorienterat”: först väljer man vilken sorts regering man vill ha: röd eller blå. Väljer man blått kan man stödja det stabila statsministerpartiet, eller det smörgåsbord av profilfrågor övriga borgerliga partier erbjuder.
Och om de fyra partierna lever upp till analysen att de inte längre har sossekomplex, så kör de på med sina valrörelser utan att låta sig pressas på defensiven av socialdemokraternas tunga artilleri. De enda två gånger som de borgerliga vunnit riksdagsmajoriteten i modern tid, var under Fälldins tid. Och han vann därför att han aldrig vek ner sig, utan i sitt eget tempo malde ner socialdemokraterna. Dags att upprepa det nu!
Lördag 2006-07-22 / 13.30länk BLÅBÄRSPLOCKNING KRÄVER SKATTESMITNING. Sydsvenskan tar upp det senaste exemplet på hur svensk skattelagstifning är absurd: småföretag i Norrland som ägnar sig åt bärplockning får rådet från finansdepartementet att starta utländska bemanningsföretag för att kunna fortsätta hyra in bärplockare som inte drabbas av den nya lag som kräver arbetsgivaravgift på bärplockning. Det blir nästan komiskt när man hör vad ledaren kräver:
Det måste löna sig bättre att arbeta och det måste bli mer attraktivt att starta företag och att anställa. De höga arbetsgivaravgifterna är ett av problemen. Småföretag skall inte behöva starta bolag utomlands för att klara av finanserna.
Va! Plocka bär utan utländska bemanningsföretag! Det går inte för sig i Sverige. Här ska allt försvinna i skatt, utom när det handlar om storföretag som kan anställa en juriststab som ägnar sig åt skatteplanering. Småföretag som plockar bär! Sånt skräp kan vi inte ha i detta fiiina socialistiska land.
De konstaterar att statens ämbetsmän kraftigt ökat sitt deltagande i samhällsdebatten, ämbetsmän som ska sköta det jobb riksdag och regering givit dem. Inte leka politiker och opinionsbildare.
Särskilt stötande är det när dessa skattefinansierade direktörer under valår springer ut för att propagera för den socialdemokratiska regeringen. En ny borgerlig regering borde omedelbart avsätta dem som ägnat sig åt politik under tjänstetid. Det skulle ge en tydlig signal om att man antingen sköter sitt jobb eller avgår för att bilda opinion.
Sedan måste man nog gå längre än artikeln föreslår, annars kommer en nytillträdd socialdemokratisk regering med återställare. Det borde lagstiftas, helst i grundlagen, att statens tjänstemän inte får bedriva politik och opinionsbildning. Den uppgiften vilar på folkets valda ombud och på regeringen.
Lördag 2006-07-22 / 11.48länk SVD KALLAR LIBANON 'OCKUPERAT'. Svenska medier är inte bara partiska, deras rapportering är djupt inkompetent. Idag talas det i Svenska Dagbladet om ”motståndet mot ockupationen” när man talar om Libanon. Men varken Libanon - eller Gaza - var ockuperade när nu pågående strider startade genom attacker från dessa icke ockuperade områden in över internationellt erkända gränser till Israel.
Men svenska medier är inte intresserade av fakt, bara av att utmåla Israel som djävulens ombud. Varför, kan man undra.
Libanon behöver mer än [evakuering av turister]. Landet behöver se ett stopp för striderna och att världssamfundet garanterar säkerheten för Israel och Libanon. Det som krävs är inte bara eldupphör och fredsbevarande styrkor, utan också garantier för att Hizbolla permanent tvingas upphöra med sina attacker mot Israel och upplöser sin milis.
Trojkan borde sluta företräda EU utåt. Beroende på ämne bör antingen [utrikespolitiske talesmannen] Solana eller [utrikeskommissionären] Ferrero-Waldner ... tala för EU. När de gör det ... borde de åtföljas av fler lägre tjänstemän från andra EU-institutioner och från ordförandeskapets stab.
Hallå! Läs gärna meningen en gång till. Den handlar om vilka hjälpredor olika EU-företrädare borde ha med sig.
Är det inte färgen på heltäckningsmattorna i Solanas tjänsterum som diskuteras, så är det vilka lägre tjänstemän som ska få åka med på utlandsresor. Vilket trams. Det visar att unionen är fullständigt oförmögen att lyfta sig över det interna revirpinkandet. Tänk tanken att en tankesmedja i USA skulle disktera vilka tjänstemän från vilka enheter, som borde följa utrikesminister Rice på hennes Mellanösternresa. Den som framförde sådana idéer skulle bli utskrattad - vilka meningslösa petitesser.
Skälet till att Europa saknar inflytande på världsscenen är att Storbritannien, Tyskland och Frankrike står mycket långt ifrån varandra. Det finns ingen gemensam syn på världen inom EU. Och de 25 medlemsnationerna vill vara fria att agera på egen hand.
Lösningen? Det är att sluta låtsas att man har en gemensam utrikespolitik. Lägg ner ambitionerna om en sådan. Försök inte hindra medlemsländerna att agera som suveräna stater, men när det uppstår en fråga där man mot all förmodan är enig, tillsätt tillfälligt kansli inom EU med mandat att lösa just den frågan. Allt annat får EU att framstå som pinsamt.
Lördag 2006-07-22 / 9.58länk USA VILL SE ARABISKT PARAPLY, INTE ELDUPPHÖR. Vita huset-reportern Mike Allen på Time skriver i sin blogg om vilket uppdrag utrikesminister Condoleezza Rice har på resan till Mellanöstern. Det är inte det FN och EU babblar om, eldupphör, av den enkla anledningen att ett kortsiktigt eldupphör inte löser några problem och kan förvärra dem på sikt. Rice ska, enligt reporterns uppgifter, bygga en allians med arabländerna mot Hizbollah: How Bush Plans to Build an Arab "Umbrella" Against Hizballah. Det är obekräftade uppgifter, men kanske är det en strategi som kan fungera i detta krisdrabbade område.
Ännu märkligare är McCarthys tes om Tintin som konstverk. Hellre än att se dem som charmiga, vackert utförda, humoristiska seriealbum om en grabb med stor lugg, en talande hund och en journalistisk karriär som inte innehåller mycket journalistik, vill han övertyga oss om att de innehåller nyckeln till litteraturens hemlighet.
Hergés verk, vill han få oss att tro, presenterar en mänsklig tableau värdig Balzac, innehållande situationer 'skapade med all den subtilitet som normalt tillskrivs Jane Austen eller Henry James; hans arbete är en plats för social komedi i Molière-stil som obesvärat landar i äventyr av Dumas-klass med Conrad-likt berättande ...'
Ändock, hur mycket man än vill säga emot McCarthy, hur mycket man än avfärdar hans kritiska referenser till Derrida, Barthes etc, hur långsökta hans vildaste flykter efter högtravande utsmycknad är, är hans hyllningar så kraftfullt självsäkra och så fulländat argumenterade att man som läsare kastar upp armarna i luften och kapitulerar ...
Boken riskerar att plocka bort nöjet av Tintins äventyr för alltid. Men ändå, jösses, så brilliant.
Fredag 2006-07-21 / 18.30länk INTERIÖR FRÅN NATIONERNAS FÖRBUND. I jakten på svensk neutralitetsdiskussion läste jag karriärdiplomaten Erik Bohemans memoarer På vakt (Norstedt 1963) som bland annat beskriver hans tid som UD:s sekreterare åt den svenska delegationen i Nationernas Förbund på 1920-talet, då han var i 25-årsåldern.
Sveriges främsta politiker på den tiden prioriterade utrikespolitiken på ett sätt dagens partiledare inte alls gör. I Genéve befann sig ofta de allra tyngsta, som: socialdemokratiske partiledaren, statsministern och utrikesministern Hjalmar Branting, förstakammarhögerns ledare, statsministern och utrikesministern Ernst Trygger, liberale partiledaren, justitieministern och utrikesministern Eliel Löfgren och juristprofessorn, ecklesiastikministern, justitieministern och utrikesministern KG Westman (bf).
Men trots detta skriver Boheman inte något om neutralitetens filosofi. Istället ger han många personporträtt och komiska interiörer. Intressant är att Branting och högerledaren Trygger på ett personligt plan trivdes tillsammans, men ett problem uppstod:
Som jag förut sagt, gick i allmänhet samarbetet mellan dem ganska smärtfritt. Förhållandet komplicerades emellertid en smula av fruarna Branting och Trygger. Båda hade stort inflytande på sina män, båda hade utpräglade divalater. René Branting lät mestadels både ljuv och mjukt kvinnlig, men hon kunde också vara skarp, och hon hade dessutom en ganska fatal benägenhet att indela mänskligheten i 'snälla' och 'stygga', utan att det var så värst lätt att förstå indelningsgrunden. Fru Trygger var skarp och en smula högfärdig och ganska nöjd både med sin ställning och sin förmögenhet, vilket hon inte stack under stol med. De båda höga damerna hade ibland en ganska otrevlig benägenhet att käbbla och ge varandra högst personliga stickord till sina mäns uppenbara ledsnad, och någon gång fick samvaron avbrytas under några dagar, tills nerverna lugnats.
En av många misslyckanden i vårt utbildningssystem är att det ut i världen sänder unga som inte kan skilja retorik från realiteter, utläsa deras implikationer och testa dess slutsatser mot hårda fakta.
'Freds'-rörelsen tillhör dem som utnyttjar denna utbredda oförmåga att se bortom retoriken till realiteterna. Få verkar ens intresserade av vilka erfarenheterna är av så kallade fredsrörelser - alltså: om sådana rörelser faktiskt skapat fred eller krig.
Ta Mellanöstern som exempel. Folk ropar efter eldupphör i fredens intresse. Men det har förekommit fler vapenvilor i Mellanöstern än någon annanstans. Om eldupphör verkligen bidrog till fred, då skulle Mellanöstern vara den mest fredliga regionen i världen istället för den mest våldsdrabbade.
Avslutades andra världskriget med eldupphör eller av tillintetgörande av Tyskland och Japan? Låt det inte råda någon som helst tvekan, oskyldiga civila dog i processen. Och ja, amerikanska krigsfångar dog när vi [västmakterna] bombade Tyskland.
Det finns skäl till varför general Sherman [under amerikanska inbördeskriget 1861-65] sa 'krig är helvete'. Men han bidrog till att avsluta inbördeskriget med sin förödande marsch genom Georgia - inte genom eldupphör eller hänsynstagande till någon 'världsopinion' ...
Det fanns en tid då det sågs som rena självmordet att hota och attackera en annan nation med starkare militärmakt eftersom man riskerade att bli tillintetgjord. 'Världsopinionen', FN och 'fredsrörelser' har avskaffat denna avskräckande verkan. En aggressiv part vet att om ett anfall [som Hizbollahs in i Israel] misslyckas, kan han räkna med att bli skyddad från en motattack eftersom det finns nervösa aktörer som kräver eldupphör, förhandlingar och eftergifter.
Thomas Sowell frågar varför Argentina anföll Falklandsöarna på 1980-talet, efter att ha gjort anspråk på dem i över 100 år och Storbritannien aldrig haft tillräckligt med soldater där för att stå emot en invasion. Svaret är att diktaturer under senare årtionden kunnat räkna med att 'fredsrörelser' genast skulle fördöma Storbritannien om man svarade, medan man tidigare i historien med automatik kunde räkna med motanfall. Mycket riktigt fördömdes Storbritanniens motattack - tom av USA - men eftersom premiärministern hette Margaret Thatcher gemfördes operationen. Sowell fortsätter:
Fredsrörelsens mest katastorfala resultat är andra världskriget. Medan Hitler rustade upp Tyskland argumenterade fredsrörelsen i Storbritannien och annorstädes för nedrustning 'som förebild för andra'.
Sowells artikel påminner mig om ett
citat av George Orwell, som 1945 sa att pacifister ”i hemlighet bär på en beundran för rå styrka och framgångsrik brutalitet”. Pacifisterna kröp för diktaturerna på 1940-talet och de kryper idag för fundamentalister och islamfascister.
Fredag 2006-07-21 / 16.20länk SPANIENS PREMIÄRMINISTER I PALESTINASJAL. Iklädd palestinasjal gick socialistiske premiärministern Jose Luis Rodriguez Zapatero till våldsamt angrepp på Israel vid en festival för internationella ungsocialister i Alicante: Spanish PM in scarf scandal.
Gustavo de Aristegui, talesman för ungdomsförbundet i borgerliga Partido Popular anklagar socialistpartiet för antisemitism och dubbelmoral i Mellanösternpolitiken.
FN:s säkerhetsråd skulle denna vecka diskutera hur man ska straffa Iran för vägran att stoppa sitt program för urananrikning. Istället försöker världens ledare att få ett slut på det eskalerande våldet i Israel och Libanon, och Irans nukleära program har fallit bort från den internationella agendan.
Vilket också är det exakta syftet med Hizbollahs handlande. Hur lättlurad får västvärlden bli?
Fredag 2006-07-21 / 10.22länk HIZBOLLAH ANFÖLL MED 40 ROBOTAR I NATT. Attackerna mot Israel fortsätter. I natt har 40 robotar avfyrats från Libanon in i israeliska städer och byar,
rapporterar Bloomberg. Hizbollahledaren Hassan Nasrallah vägrar fortfarande att släppa de två soldater man kidnappade när man 12 juli gick över gränsen in i Israel och överrumplade en pluton, dödade åtta och tillfångatog två. Det är denna, enligt internationell lag, otvetydiga krigshandling som startade kriget i Libanon.
Det var något som FN:s generalsekreterare i sin rapport till säkerhetsrådet i går bekräftade, då han också tydligt slog fast: Hizbollah håller Libanon som gisslan. Men ingenting av detta rapporteras i svenska medier.
Fredag 2006-07-21 / 10.02länk TOTTENHAMS AYATOLLAH BER ATT FÅ KOMMA TILLBAKA. Syriern Omar Bakri spred hat i Storbritannien mot västerlänningar och kom att kallas 'Tottenhams Ayatollah'. Han sa ”Vi gör inte skillnad mellan civila och icke-civila, oskyldiga och skyldiga. Bara mellan muslimer och otrogna. Och livet för otrogna har inget värde.”
Han önskade att terrorattacker liknande 11 sepbember 2001 skulle ske i London. En ”mycket välorganiserad” grupp kallad al-Qaida Europa ”har stor dragningskraft på unga muslimer”,
sa han 2004. ”Jag vet att de är redo att utföra en stor operation”.
Efter Londonbomberna i juli förra året lämnade han landet, eftersom han enligt de nya terrorlagarna kunde dömas för uppvigling till terrorism. Han stack till Libanon.
Men nu ber han tårögt om att få komma tillbaka till England. The Sun rapporterar i
Exiled Bakri in SOS plea att Omar Bakri försökt ta sig ombord på en brittisk båt bland kvinnor och barn. En vakt hann stoppa honom.
Han har skrivit till brittiska ambassaden och bett om att få återvända på - lyssna noga!! - ”humanitära grunder”.
Här har vi en man som spyr ut sitt hat mot västerlänningar, men så fort hans egen komfort naggas i kanten, då vill han genast lämna Mellanöstern för det lugna, trygga, fredliga, välståndsbringande västerlandet.
Här är mannen som skryter med att han föraktar varje icke-muslim och gärna ser dem dödade och lämlästade i terrordåd. Men när han själv hamnar i minsta knipa hänvisar han till den humanitära godhet han själv aldrig någonsin skulle visa.
Varför återvänder han inte till sitt hemland, Syrien? Gissa. Där är han redan dömd till 20 års fängelse. Men är det inte just där han hör hemma, i en arabisk fängelsehåla ute i öknen...
Torsdag 2006-07-20 / 17.40länk KOFI ANNAN FÖRDÖMER HIZBOLLAH: HÅLLER LIBANON GISSLAN. Just nu uttalar sig FN:s generalsekreterare Kofi Annan i säkerhetsrådet, där han konstaterar att konflikten startade 12 juli genom Hizbollahs brott mot internationell lag. Han sa också att Hizbollah håller Libanons folk som gisslan.
Tänk, det här är nog något som undgått de flesta av massmediernas konsumenter.
Torsdag 2006-07-20 / 16.24länk ARABVÄRLDEN FÖRDÖMER INTE ISRAEL. I Wall Street Journal redovisar Michael Rubin intressanta analyser och röster i Mellanöstern om varför de arabländer som alltid brukar fördöma Israel inte har gjort det i nu pågående strider norr och söder om gränsen Libanon/Israel,
Iran against the Arabs.
Exempelvis försvarar redaktören för Kuwaits Arab Times Israels agerande och fördömer både Hizbollah och Hamas i en ledare: ”Olyckligtvis måste vi medge att i ett sådant krig är det enda alternativet att bli av med 'dessa irregulära fenomen', vilket är vad Israel gör. Israels operationer i Gaza och Libanon sker i de arabiska folkens och världssamfundets intresse.”
Det handlar om invecklade motsättningar, varav en är att shiamuslimerna i Iran är på offensiven genom att i Irak mörda sunniter och genom Hizbollah attackera Israel. Men denna uppdelning håller inte hela vägen: Hamas består (i huvudsak) av palestinska sunniter, men de får mest stöd från shiiterna i Iran. Det beror på att det största sunnitiska arablandet, Egypten, har slutit fred med Israel, en fred som hållit i 25 år nu.
Kort sagt: det råder, som alltid, anarki i arabvärlden, en värld där det är mycket svårt att säga vem som är vän och fiende.
Torsdag 2006-07-20 / 15.40länk MEDIERNA PROPAGANDAVERKTYG FÖR HIZBOLLAH. Det är otroligt att följa västmedierna dessa dagar. Man vinklar nyhetsrapporteringen som aldrig förr - och alltid till den Iranstyrda terrororganisationen Hizbollahs fördel.
Det var denna organisation som gick över den erkända gränsen mellan Libanon och Israel, vilket startade det krig som nu pågår. Hizbollah skjuter allt kraftfullare robotar allt längre in i Israel. I hundratal varje dag. Men i rapporteringen framställs det ändå som att Israel är den attackerande parten, medan man på den libanesiska sidan är försvarslösa offer.
Se bara på detta uppslag ur Aftonbladet idag: tidningen visar bara explosioner i Libanon, medan det ser ut att vara frid och fröjd i Israel.
Det är en förljugen bild. Den har ingenting med journalistik att göra, och allt med propaganda.
I det här CNN-inslaget,
video: CNN guidas av Hizbollah, framgår tydligt hur terrororganisationen registrerar vad TV-kanalen ska filma och CNN vidarebefordrar exakt det budskap Hizbollah vill ha framfört, ett budskap reportern instämmer i hellre än att ställa kritiska frågor.
Jag förstår inte varför medierna ställer sig på antidemokratiska, frihetsfientliga krafters sida. Man har länge gjort det i Irak (även om man inte längre ser varje terrorattack som en seger för 'motståndet') och man gör det nu i Libanon. Det kommer att bli mainstremmediernas undergång. De urholkar all trovärdighet och de kommer att få betala för sitt stöd till frihetens fiender.
Torsdag 2006-07-20 / 9.14länk BUSH STOPPAR INTE STAMCELLSFORSKNING. Flera medier påstår att amerikanske presidenten ”stoppar” eller ”förbjuder” stamcellsforskning. Det är fel. Det Bush lägger in sitt veto emot är att ytterligare skattepengar används för forskning på stamceller från foster. Statliga medel utgör en mindre del av de resurser som används för medicinsk forskning. Dessutom finns andra stamceller att använda än från foster.
Men jag tycker ändå Bush har fel. De flesta stamceller från foster som används i forskningen hade inte blivit till mänskligt liv om forskningen inte utförts. Och vinsterna med forskningen är enorma, om de löser mysterier om hur svåra sjukdomar kan botas eller förhindras.
Torsdag 2006-07-20 / 8.44länk HUGO CHAVEZ STRYPER PRESSFRIHETEN. Vänsterns älskling, Venezuelas president Hugo Chavez, är en stor Bush-kritiker. Men någon kritik mot sig själv tål han inte. Likt så många andra vänsterregimer i historien griper han nu in och stryper pressfriheten. Det rapporterar nyhetsbyrån AP i
Media Group Says Chavez Silencing Critics.
President Bush försvarar frihet och demokrati. Hugo Chaves krossar dem. Och vem är det medierna i Sverige ser som hjälte...?
Onsdag 2006-07-19 / 22.44länk GIULIANI DRAR IFRÅN MCCAIN, RICE KLÄTTRAR. Amerikas överlägset mest populära politiker är båda republikaner och möjliga presidentkandidater. De har legat hack i häl på varandra i mer än ett år i opinionsmätningarna. Trea har oftast Hillary Clinton kommit.
Men nu släpper Gallup en
ny mätning bland republikanska väljare som visar att förre borgmästaren Rudy Giuliani dragit ifrån senator John McCain. Men samtidigt knappar utrikesminister Condoleezza Rice in, trots att hon inte på något sätt agerar för att stärka sina kort, utan tvärtom ihärdigt förnekar att hon ska ställa upp.
Procent av tillfrågade som anser att personen är acceptabel som presidentkandidat för republikanska partiet:
Mike Huckabee, guvernör Arkansas ................ 17
Sam Brownback, senator ............................. 14
Nu säger dessa mätningar inte särskilt mycket mer än vilka politiker som är mest kända i hela landet. Men det är intressant att republikanska väljare lyfter fram Giuliani och Rice som knappast stämmer med fördomen om hur republikaner är...
Ett antal tunga demokrater, bland dem Hillary Clinton, förre utrikesministern Madeleine Albright och förre redaktören för New Republic Peter Beinart, har försökt skapa en tuff och rakare utrikespolitisk hållning för sitt parti, som annars domineras av en antikrigsopinion som också blivit alltmer isolationistisk.
Redaktör Beinart har i artiklar och i en ny bok utvecklat denna mer 'hökaktiga' vänsterstrategi, som han jämför med Harry Trumans kalla krigsstrategi mot sovjetkommunismen. Truman bröt med de demokrater som talade väl om kommunismen efter andra världskriget. Beinart vill göra samma brytning med de demokrater som i dag ursäktar våld i islams namn. I New Yorker håller Packer inte med:
Det verkliga misslyckandet för det demokratiska partiet efter 11 september är inte eftergiftspolitiken eller mjukheten ... utan den intellektuella undanflykten, den kroniska viljan att byta ämne från de otrevliga realiteterna i en tid av jihad ... John Kerry och andra demokrater har avfärdat möjligheten till demokratisering av Mellanöstern och därmed låtit som realpolitiker av Kissingers skola.
Även om partiets utrikespolitiska elit, som övervintrat de senaste åren hos tankesmedjor och universitet, nästan uteslutande är internationalister, har partiets gräsrötter och aktivister numera mycket lite sympati för dem. Majoriteten vid demokratiska konventet 2004 ansåg att andra länders politiska system inte var något vi hade med att göra.
Under de närmsta åren kommer vi att få höra mycket om behovet av att fokusera på inrikespolitiska problem, om Amerikas begränsade internationella möjligheter, om de förödmjukelser muslimer utsatts för av västvärlden och om arrogansen i att tro att vi kan exportera vårt system [demokrati och frihet] runt jorden.
George Packer ifrågasätter om det, fem år in i det Pentagon kallar 'det långa kriget', finns några lärdomar att hämta för vänstern i jämförelsen med kalla kriget. ”Michael Moore och hans entusiaster är inte några salafiter [muslimska extremister], även om många inom vänster är mer skyldiga till att underskatta eller blunda för hotet från fundamentalismen än överdriva det.”
Själv tror jag George Packer har mer rätt i analysen om amerikanska vänstern än Peter Beinart. Det finns inte tillstymmelse till vilja att bekämpa fundamentalismen inom vänstern, snarare tvärtom: man ser en lockelse i orientalismens svart-vita avsky för kapitalism och individuella friheter. Och eftersom Bush-doktrinen har täckt in kampen för demokrati, blir det för Michael Moore-relativister självklart att vara emot demokratisering.
Men när det kommer till vad George Packer själv föreslår visar det sig att också han enbart har kritik att framföra mot president Bush, men inga handfasta förslag, alternativ eller strategier. Bara lite råd om metodik: håll inte triumfatoriska tal, utan sök stöd för modesta reformer.
Vi ser här ännu en intellektuell som framför kritik, men inga svar har på frågan 'Vad göra istället?'.
Onsdag 2006-07-19 / 10.42länk IMPOTENTA MULTINATIONELLA ORGANISATIONER.
När det bränner till visar det sig hur svaga samarbetsorganisationer är. Precis som Nationernas Förbund rasade samman 1935, när uppladdningen till andra världskriget startade, visar sig nu alla multinationella organisationer vara impotenta.
Kommer Mellanösternkrisen att till slut få Arabförbundet att göra något sammanhängande och nyttigt? Säkert inte; det är svårt att tänka sig att den dagen någonsin kommer. Tvärtom, Hizbollahs attacker mot Israel har blottat djupa motsättningar i den arabiska världen som paralyserat förbundet med 22 medlemmar som oftast bara annonserar hur lite gemensamt regionen har.
Ledare i vänstertidningen Guardian belyser förlamningen i Europeiska unionen,
Europe's muted voice:
Europas hållning - där Storbritannien och Tyskland står mot Frankrike och flera mindre länder -
betyder något, eftersom EU aspirerar på att spela en roll på världsscenen, eftersom Mellanöstern är dess bakgård och eftersom motsättningar i regionen kan explodera på våra egna gator och tåg ... Om en multinationell säkerhetsstyrka nu ska sändas till södra Libanon, kommer européer helt säkert att förvänta sig att deras regeringar spelar en betydande roll på världsscenen. De vill veta att EU inte bara hjälplöst ser på och låter USA diktera besluten medan ödesmättade, blodiga och epokgörande händelser utspelar sig.
Visst. Jag skulle vilja se den EU-röst som tog sig ton när blodet flyter. EU har en ryggradsreaktion när det hettar till: att fly! Och överlämna åt Amerika att rädda sitationen.
Säkerhetsrådet har tagit upp Libanonkrisen tre gånger sedan i fredags, men har misslyckats att agera på Beiruts begäran om eldupphör ... Man väntar på att FN:s medlarteam ska återkomma innan man gör något ... [Generalsekreteraren Kofi] Annan sa att han hoppas säkerhetsrådet ger en ny fredsstyrka mandat 'att hjälpa till att stabilisera situationen medan regeringen i Libanon försöker organisera sig själv och förbereder sin armé att utöva sin auktoritet' i södra delarna av landet.
Visst. Libanon skulle enligt säkerhetsrådets resolution
1559 - från 2004 - avväpna Hizbollah. Men har alltså inte gjort det. Och FN har inte hjälpt till att göra det.
Om vi använder vänsterns logik i deras kritik av USA, borde man nu faktiskt lägga skulden för den nuvarande krisen på FN. Eftersom FN fullständigt struntat i att Libanon varit oförmögen att avväpna Hizbollah, är det FN:s fel att Hizbollah dödar, kidnappar och anfaller Israel med robotar och missiler. Kriget är FN:s fel!
Onsdag 2006-07-19 / 8.42länk MAN BÖRJAR TALA OM TREDJE VÄRLDSKRIG. Ska Mellanöstern bli den plats som utlöser ett tredje världskrig, som Balkan utlöste det första? Diskussionen är igång. Så här avslutar idag David Ignatius sin kolumn i Washington Post,
End the Slow-Motion Diplomacy:
När internationella kriser uppstår hänvisar analytiker ofta till den tragiska händelseutvecklingen som ledde fram till andra världskriget - Neville Chamberlains eftergiftspolitik som gav nazisterna ökad styrka och ledde till slakt av tiotals miljoner människor. Att motstånd är nödvändigt är den odiskutabla läxan från München 1938. Men det är också värt att diskutera läxan från augusti 1914, då världen gled in i ett sanslöst krig som kunde ha undvikits om statsmän bröt sig ur kedjan av reaktioner och motreaktioner.
Ser vi en upprepning av Sarajevo, då en kedja av händelser ledde Europa mot första världskriget? Omöjligt att veta. Men med tanke på riskerna för USA och dess allierade borde detta bli en vecka då amerikaner aggressivt bedriver aktiv diplomati hellre än att vara åskådare. Om Amerika avser att leda världen kan man inte framstå som en händelsernas fånge.
Det finns en tydlig oro i denna kolumn av en ansedd kolumnist i en av de främsta tidningarna i USA. Och i söndags sa förre talmannen Newt Gingrich i Meet the Press: ”Jag menar att vi är i ett tidigt skede av vad jag vill beskriva som tredje världskriget”.
Själv tror jag inte vi är där. Inte så länge presidenten i Vita huset heter George W Bush (eftersom tyrannerna vet att han kommer att svara med all kraft). Men när han avgått i januari 2009 är risken överhängande att Iran så småningom offentliggör att man har atombomber och blir extremt aggressivt mot omvärlden.
Onsdag 2006-07-19 / 8.00länk IRANSKA MISSILER ÖVERRASKAR ISRAEL. Till och med New York Times har idag en stor nyhet om Iran: Det kom som en stor överraskning för Israel att Hizbollah har så många kraftiga och avancerade robotar och missiler - från Iran, Arming of Hezbollah Reveals U.S. and Israeli Blind Spots:
”Till i fredags visste inte västerländska underrättelseorganisationer att Iran hade lyckats skeppa C-802 missiler till Hizbollah.” Då träffade en sådan kryssningsmissil ett israeliskt militärfartyg och dödat fyra i besättningen.
Onsdag 2006-07-19 / 8.00länk MEDIERNA OCH IRAN. En läsare skriver, med anledning av att jag påpekat att svenska medier tiger om Irans roll i Mellanösternkrisen:
Du glömmer bort
Ulf Nilson... troligtvis den enda svenska journalisten som inte röstar på gundrun eller lars ohly....
Ja, han var nog först i mainstremmedierna att nämna Iran. Det skedde sex dagar efter det att Hizbollah (13/7) gått över gränsen från Libanon in i Israel och dödat åtta soldater och kidnappat två - det som utlöste den nu pågående krisen. I dag nämndes också Iran i SVT:s morgonsoffa av militärstrategen Stefan Ring.
Tisdag 2006-07-18 / 22.05länk KYLIG FÖRSTÅELSE KRÄVS OM MELLANÖSTERN. Det har nu gått en vecka sedan Hizbollah startade det senaste kriget, men svenska medier är fortfarande i total avsaknad av analys. Så är det inte på andra håll i världen. Här fyra exempel på god analys.
Målet för Iran är inte annorlunda än andra imperialistiska länder i världen. Vi måste inse detta faktum.
[Iran] lägger press på alla despotiska regimer i Mellanöstern genom finansiering och genom att utnyttja grupper som Hizbollah, Hamas och Muslimska brödraskapet ... De bäst organiserade [terror]grupperna i Irak är också länkade till Iran ... Iran är medvetet om det faktum att landets imperialistiska strategi i regionen gör det till en naturlig allierad till Ryssland och Kina.
Iran har bevisat att man har förmåga att dra in regionen i kaos genom manövrer via sina hantlangare i Syrien, Hizbollah, Hamas och miliser i Irak. Iran vet att en konflikt utförd av miliser som gömmer sig bland civila kommer att leda till långvarigt kaos och resulterar i ett tillstånd mellan krig och fred som dränerar andra makters inflytande och samtidigt inte är särskilt kostsamt för Iran.
Nyckeln i denna strategi är att bibehålla det oklara, osäkra tillståndet. Metoden har visat sig framgångsrik för despotiska regimer som på så sätt kunnat klamra sig fast vid makten i årtionden, och den strategin fungerar fortfarande. Skälet att de tänker i dessa banor är att de vet vilka internationella krav som alltid kommer: uppmaningar till återhållsamhet och eld-upphör, vilket de (Iran med allierade) vet så småningom betyder ett återvändande till förhandlingsbordet vilket i sin tur betyder att allt fortsätter i nya meningslösa cirklar.
Hizbollah har inte bara sänt raketer djupare in i Israel än tidigare. Militären fruktar också att Hizbollah har iranska Zelzal-missiler, som har en räckvidd på 20 mil och därmed kan nå Israels största stad Tel Aviv ... Mycket hänger nu på om Iran, som Israel fruktar, godkänner att Hizbollah avfyrar dessa långdistansmissiler med större sprängkraft. Gör Iran det, kan det locka Syrien att gå in i kriget och därmed eskalera konflikten ytterligare. Tills vidare har dock Syrien inte varit angelägen om att delta direkt.
Syrien och Iran är bara glada över att ha kunnat starta konflikten, stött Hizbollah, för att kunna bekämpa Israel till den sista libanesen. Libanon brinner, medan stilleståndslinjen med Syrien på Golanhöjden är Israels lugnaste gräns ... För ögonblicket önskar ingen av aktörerna att striderna ska sprida sig utanför Libanon.
Det råder, som sagt, stor internationell samstämmighet i bedömningarna av hur den senaste veckans strider ska tolkas. Det är Iran som är huvudrollsinnehavaren, den aggressiva parten. Så länge FN och politiskt ansvariga inte riktar sig mot Iran åstadkommer man ingenting.
Tisdag 2006-07-18 / 9.32länk FULL FART MED FRANSKE PRESIDENTKANDIDATEN SARKOZY. Frankrikes inrikesminister
Nicolas Sarkozy är också partiledare i det borgerliga partiet UMP. Ändå är han på kant med president Chirac och känd för att göra kontroversiella uttalanden. Men han har överlevt, behållit sin folkliga popularitet och siktar nu in sig på att vinna vårens presidentval. Ett steg i kampanjen togs igår, då han gav ut en ny bok, rapporterar Independent i
Sarkozy book rejects Chirac 'appeasement'
Där fortsätter han, sin vana trogen, att göra många kontroversiella utspel. Han vill ge franska republikens president en mer jordnära roll (och bryta med den majestätiska image som Charles de Gaulle och Francois Mitterrand skapade). Han skriver öppet om sina äktenskapsproblem. Och tuffast av allt, han utmanar den heliga franska 'sociala modellen':
Sanningen om våra [välfärds- och sysselsättningssystem] är att de skyddar dem som redan har något och är mycket hårda mot dem som inget har.
Säga vad man vill, men nog skulle Frankrike bli något nytt och helt annorlunda om Chirac i vår efterträddes av en president Sarkozy...
Tisdag 2006-07-18 / 8.52länk HILLARY CLINTON LIKNAS VID RONALD REAGAN. Politiske konsulten Frank Luntz, som varit rådgivare åt bland annat Rudy Giuliani, tror i New York Post att Hillary Clinton kan vinna presidentvalet, Hil's keys to the Oval Office.
De kritiska ord som riktas mot henna, riktades också mot Ronald Reagan när han ställde upp. ”Hon är för polariserande. Hon är för kalkylerande. Hon är alltför mycket förknippad med Bill Clintons presidenttid [Reagan med Nixon]. Och - hon är kvinna [Reagan ansågs för gammal].” Men Luntz menar att hon också, likt Reagan, har genuina stjärn-kvaliteter (has genuine star power), är intelligent, självsäker, personlig och välkänd.
Men så kommer det: hon måste ge upp sitt försvar av Irakkriget och sluta låta som hon är troende. ”Om demokrater verkligen skulle bry sig om religion, skulle de vara republikaner.” Hon måste vinna primärvalet inom demokratiska partiet för att kunna bli presidentkandidat. Det är ju sant. Men att
Hillary Clinton skulle göra dessa politiska lappkast är nog mindre troligt.
Luntz har också skrivit boken med den insiktfulla titeln: Words that Work: It's Not What You Say, It's What People Hear...
Tisdag 2006-07-18 / 8.00länk NEWSWEEK: HANDEN SOM STYR KONFLIKTEN. I nästa nummer av veckomagasinet Newsweek finns en informativ kartläggning av parterna i den nu pågående konflikten i Mellanöstern,
The Hand That Feeds the Fire.
Det är Iran som skapat och underblåser den. Det är därför flera arabländer inte försvarar Hizbollah. De vet att konflikten inte primärt handlar om Israel och palestinier, utan om att Iran är ute efter mer makt. Om Irans agerande skriver man:
När Teherans chefsförhandlare om neukleära programmet, Ali Larijani, förra veckan kom till möte med EU:s Javier Solana och delegater från Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Ryssland, väntade man sig att han skulle göra vissa eftergifter som svar på deras paketförslag med incitament för Iran att stoppa anrikningen av uran. Men nej. 'Om han kommit med ett motförslag hade vi kunnat fortsätta', säger en av européerna i rummet, som inte vill bli identifierad eftersom förhandlingarna inte är offentliga. 'Men han kom utan svar. Istället sa han gång på gång att allt detta bara handlade om att avsätta regimen i Iran, så varför fortsätta samtala?'
Europas och Amerikas förhandlare förvånades över envisheten, men blev också förbryllade. Larijani anlände till Bryssel med vad som beskrivs som en enormt stor delegation, vilket förmodades bero på att medlemmarna höll ett öga på varandra. 'Det kan vara så att de inte bestämt sig', sa förhandlaren.
Kanske. Iranska bloggare och andra kommentatorer antar att regimen är djupt oenig över Ahmadinejads radikala retorik, och riskerna han tar i konfrontationen om kärnvapen. Hursomhelst, så snart de fruktlösa samtalen i Bryssel avslutades, reste delegationen direkt till Damaskus. Och nästa dag startade [Hizbollahledaren] Nasrallah sitt krig.
Tisdag 2006-07-18 / 0.40länk ARABLÄNDER FÖRDÖMER HIZBOLLAH, EUROPA FÖRDÖMER ISRAEL.
Medan svenska och europeiska medier och politiker gör allt för att ge Israel skulden för våldsamheterna i Mellanöstern, fördöms Hizbollah av flera regeringar i arabvälden. New York Times rapporterar i
Militia Rebuked by Some Arab Countries:
Saudiarabien tillsammans med Jordanien, Egypten och flera andra länder vid Persiska viken, fördömde Hizbollah för deras 'oväntade, olämpliga och oansvariga agerande' vid ett krismöte med Arabförbundet i Kairo. Saudiarabiens utrikesminister prins Saud al-Faisal sa om Hizbollahs attacker mot Israel: 'Dessa handlingar för hela regionen flera år tillbaka och vi kan helt enkelt inte acceptera det'.
Är svenska medier numera mer antisemitiska än arabvärlden? Frågan är i högsta grad befogad efter de senaste dagarnas totalt obalanserade rapportering helt till Hizbollahs fördel. Svenska mediekonsumenter (som inte följt internationell nyhetsrapportering) kan inte fått någon annan bild än att det är Israel som går till attack, medan Hizbollah gör allt vad man kan för att försvara civila. En fullständigt förljugen bild.
Måndag 2006-07-17 / 16.55länk BUSH ANVÄNDER FÄRGSTARKT SPRÅK OM MELLANÖSTERN. Under dagens lunch med G8-ledarna står en mikrofon på, utan att president Bush och premiärminister Blair är medvetna om det. I detta privata samtal är Bush rak på sak, rapporterar Reuters i
Mideast crisis drives Bush to colorful language. Bush säger bland annat:
Vad de måste göra är att få Syrien att sätta stopp för Hizbollah och den här skiten (What they need to do is to get Syria to get Hezbollah to stop doing this shit).
Helt rätt. Utskrift av hela det privata lunchsamtalet finns
här.
Vi kommer inte att vinna det här kriget, argumneterar Ledeen och andra, förrän Irans teokratiska styre faller. Det behöver inte ske med militära medel. Vår ambition bör istället vara att underblåsa det iranska folkets motstånd, ett folk som till stora delar är pro-väst och moderat. Ge dem så stort stöd som möjligt, ungefär som Reagan gav stöd till Lech Walesa och Solidaritet i Polen - och låt dem finna metoder att kräva sin regeringsmakt tillbaka.
Det börjar bli allt mer klart att Teheran är kärnan till nästan all oro i Mellanöstern, från Irak till Libanon. Ahmadinejad använder samma strategi som Hitler: utan skrupler gå på offensiven och agera så aggressivt att andra passiviseras. Hitler lyckades i Rhenlandet, i Österrike, i Tjeckoslovakien. Först med Polen började västvärlden göra motstånd, om än svagt. Sedan hann Danmark, Norge, Holland, Belgien och Frankrike falla, innan väst förstod att man faktiskt var i krig mot värsta sortens totalitära styre. Glöm inte att andra världskriget kallades ”låtsaskriget” i medierna 1939/40. I stort sett bara Winston Churchill tog det på allvar.
Frågan är hur många länder Iran ska få störta i fördäret innan väst förstår vad som händer.
Måndag 2006-07-17 / 9.40länk THOMAS FRIEDMAN: KAMP MELLAN ISLAMISM OCH DEMOKRATI. Fortfarande har jag inte sett någon större svensk medieorganisation ens försöka förklara det större perspektiv bakom det upptrappade våld vi sett i Mellanöstern den senaste veckan. Hur många har berör Irans och Syriens inblanding? Och vem har tar upp vad målet med striderna är? Kan svenskt medieetablissemang bli sämre?
Det vi ser hända i Irak, de palestinska områdena och i Libanon är försök av islamistiska partier att utnyttja allmänna val för att främja sitt långsiktiga mål av islamisering av den arab-muslimskavärlden. Det är inte en konflikt om palestinska eller libanesiska fångar i Israel. Detta är en maktkamp inom Libanon, Palestina och Irak över vem som bestämmer i deras nya demokratiska regering och om de ska bli riktiga demokratier.
Världen måste förstå vad som händer här. Den små demokratiska blommor som planterats i Libanon, Irak och Palestina krossas nu under stövlarna av syrien-stödda islamistiska miliser som desperat försöker förhindra att demokrati slår rot i regionen och iran-stödda islamistiska milier som desperat försöker förhindra att modernisering slår rot.
Exakt. Striderna vi ser handlar egentligen inte om Israel i detta läge. Det handlar om att ta makten över de egna och förhindra demokrati. Man provocerar fram strider för att radikalisera stämningarna och underminera den demokratiska utvecklingen i dessa länder. Hizbollah och Hamas vill till inget pris ha demokrati. De vill ha diktatur. Där de bestämmer. Frågan är om väst ska stödja demokrati eller låta de totalitära krafterna segra.
Måndag 2006-07-17 / 8.05länk BORGERLIG LEDNING I SKOP. I de tre senaste opinionsmätningarna - från Temo, Demoskop och nu Skop - har den borgerliga alliansen ett litet övertag över vänsterblocket. Se mer i Kampen mellan blocken.
Söndag 2006-07-23 / 11.30
Fredag 2006-07-21 / 19.14
Fredag 2006-07-21 / 18.30
Tisdag 2006-07-18 / 9.32
