Söndag 2006-04-23 / 22.48länk IRAN TAR MAKT FRÅN AHMADINEJAD? Författaren och kolumnisten Cengis Candar, en av Turkiets mest kunniga Mellanösternkännare, har i Teheran intervjuat Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki och rapporterar i New Anatolian,
Impressions of optimism from Tehran.
Jag vill balansera mina varnande artiklar om Iran här i bloggen med en som är mer optimistisk. Candar pekar på att den skränande presidenten Ahmadinejad blivit överkörd i sitt motstånd mot samtal med USA om Irak av 'andlige ledaren' ayatollah Khamenei. När det gäller nukleära frågor är generalsekreteraren i Irans Högsta råd för nationell säkerhet, Ali Larijani, överordnad president Ahmadinejad i ”Irans unika och komplicerade maktstruktur”.
Men när Candar samtidigt uppmanar alla att respektera Irans nationella stolthet och värdiga folk (dignified people) undrar jag vilken sorts värdighet som ligger i att skicka ut tonåringar i tiotusentals för att röja minfält.
I mitt minne sitter de fasansfulla beskrivningarna djupt från artikeln Ahmadinejads demoner i New Republic om hur Irans kultur och religionsutövning tar sig uttryck. Candars mer optimistiska ton övertygar inte. Det halmstrå han drar efter för att finna sunt förnuft kan mycket väl vara ett diplomatiskt fikonlöv för dölja regimens verkliga avsikter.
Söndag 2006-04-23 / 21.48länk DEMOKRATI, FRIHET OCH RELATIVISM. I går inleddes Ekotsbloggkrönika med att citera denna blogg och sedan andra som diskuterar ämnet. Kul. Debatt behövs.
Försvarsminister Donald Rumsfeld har hårt kritiserats för uttalandet om 'nya' och 'gamla' Europa. Det har kallats svepande och oriktigt språkbruk, men han var inte svepande nog: i geopolitiska termer är hela Europa gammalt, världens största museum.
För att ta del av framtidens tyngdpunkt i amerikansk diplomati och maktpolitik behöver vi inte se längre än till kinesiske presidenten Hu Jintaos besök i USA. Det är Asien som borde inta den främsta rollen i vårt strategiska tänkande och det är Europa som borde vara bisak, inte tvärtom. Medierna och det utrikespolitiska etablissemanget har inte mentalt tagit in detta, vilket förklarar varför Bush-administrationen uppmärksammats mer för sin ansträngda relation med Dominic de Villepin än för dess smarta arbete med att utveckla vänskap i Asien.
Lowry menar att de jämna valresulteten i Tyskland och Italien, och de franska ungdomarnas protester för att behålla status quo visar att Europa inte vill och vågar ta sig an framtiden. Detta medan Asien präglas av motsatsen: en elektrisk och dynamisk utveckling. Genom att samtidigt söka goda relationer med Japan, Indien och Kina försöker Bush balansera olika makter istället för att ensidigt se en tävlan mellan USA och Kina. Allt detta är mycket viktigare än om Jacques Chirac råkar vara sur.
Ja, om vi i Europa vill vara något annat än ett museum kanske det är dags att släppa vår självcentrering och se vad som händer i världen. Och våga satsa på framtiden, snarare än på gårdagen.
Söndag 2006-04-23 / 20.28länk DAGENS FÄLLDIN-CITAT (14). Redan 1979 konstaterade Fälldin att Sveriges ekonomiska förutsättningar förändras i grunden - det som långt senare kommit att kallas globalisering. Det han då sa, har politiska vänstern fortfarande inte begripit:
Man kan diskutera om vi har ännu mer att ta igen när det gäller vårt kostnadsläge i förhållande till våra konkurrentländer. En sak är dock klar - svensk exportindustri blir allt mer pris- och kostnadskänslig. Svensk industri kan t ex inte sälja lika mycket på kvalitet som tidigare. Konkurrenterna har i stor utsträckning hunnit ifatt oss. Då blir priset istället avgörande.
(Rikstinget i Jönköping söndagen den
17 juni 1979)
Tänk om politiken så här 25 år senare kunde ta in den verklighetsbild Fälldin gav, då skulle debatten kunna handla om rätt saker.
Det betyder att vi fortsätter att ha feta pensioner utan att föda barn som kan betala för dem; satsar på fritid när några miljarder asiater satsar på arbete; slår vakt om en välfärdsstat som vant oss också vid dekadenta avarter; räknar med att någon annan - alltså USA, som vi annars använder som spottkopp - ska försvara oss ...
Snart måste detta sättas i fokus för politiken: Istället för socialdemokratiska valfläsk är Sverige behov av en riktig hälsokur, inte främst ekonomiskt utan moraliskt. Vi måste göra upp med vår lathet och bortskämdhet.
Lördag 2006-04-22 / 9.58länk JUSTITIEKANSLERNS SLARVIGA UTREDNING. JK får i SVD-Brännpunkt idag hård kritik för sitt beslut att fria Stockholms moské som avslöjats med att sälja kasettband med uppmaningar att döda judar,
Omstart, herr justitiekansler. Själv står jag upp för en långtgående yttrandefriheten och drar gränsen där hot och uppmaningar till brott börjar. Uppmaningar att döda är stämpling till mord. Därför är det beklämmande att läsa hur slarvig JK Göran Lambertz varit inför sitt beslut om kasettbanden:
Vägen mot beslutet är kantad av tveksamma inslag. Husrannsakan hos Stockholms moské genomförs tre dagar efter det första radioprogrammet. Ingen av poliserna har adekvata kunskaper i arabiska. Det beslagtagna materialet gås igenom av en tolk. Det framgår inte vilka kvalifikationer tolken har att för JK utpeka de inslag som förefaller misstänkta i ljus av de, enligt JK:s utsago, juridiskt hårfina gränsdragningarna mellan hets mot folkgrupp och grundlagsstadgad yttrandefrihet ... JK väljer att förlita sig på tolken ... och förtydligar detta i sitt beslut där han redovisar sina insikter om islamiska texter med hänvisning till "vad tolken har berättat".
Undersökningar om rapporterna som hävdat att amerikanska agenter transporterat fångar genom europeiska flygplatser till hemliga fängelser har inte funnit några bevis på illegal CIA-aktivitet, sa igår Europeiska unionens antiterrorsamordnare.
Kommer svenska medier, som stort slagit upp konspirationsteorierna, att rapportera denna slutsats? Knappast. Idag har varken DN eller SVD ens en notis i ärendet.
Lördag 2006-04-22 / 9.24länk DAGENS FÄLLDIN-CITAT (13). Fälldin hade som statsminister en mycket ansträngd relation med massmedierna. Han deltog i färre mediala framträdanden och höll färre presskonferenser än Olof Palme. Fälldin var inte lagd för spontana kommentarer i det officiella. Han höll stor distans till medierna.
Särskilt en episod i boken En bonde blir statsminister visar vilket starkt krav på integritet han hade. I egenskap av nybliven statsmister kände han sig frustrerad inför att besöka Harpsund - statsministerns representationsbostad (ett svenskt Camp David) - eftersom det skulle leda till ett stort massmedialt uppbåd. Därför åkte han dit i hemlighet med Solveig, ett par ungdomsvänner och Solveigs syster, som bodde i Sörmland. När han 14 dagar senare åkte dit officiellt och med hela medieuppbådet i hälarna blev journalisterna sura när de förstod att detta inte var första gången Fälldin som statsminister var på Harpsund - den mest uttalade symbolen för statsministerämbetet, åtminstone på 1970-talet. Lagercrantz ber Fälldin förklara hur han tänkte:
Politik kan man påverka, men jag upplevde att här var jag en bricka i ett spel som regisserades av några andra. Jag kände olust … För min egen del var det strängt taget detsamma hur journalisterna reagerade på mitt sätt att vara [vid detta Harpsundsbesök], men jag visste att så tyckte inte partifolket i allmänhet. De ville att rapporteringen från Harpsund skulle vara positiv … Jag skulle få en rad frågor [om Harpsund] som jag visste att jag inte skulle kunna besvara. Då var det bättre att vara där på egen hand först och inte behöva få de första intrycken samtidigt med journalisterna.
PS. Jag kan inte låta bli att ur boken Maktskifte (Ekerlids, 2001) citera Per Ahlmark, folkpartiledaren och vice statsministern i Fälldins första regering (den Ahlmark som knappast är känd för att sprida beröm om andras politiska ställningstaganden):
När Thorbjörn Fälldin avgick som partiledare 1985 skrev jag att 'han är en av de mest intelligenta politiker jag någonsin träffat'. Det förvånade många; några trodde att jag skämtade. Reaktionen belyser en arrogans i västerländsk civilisation.
Vi tycks tro att begåvning i huvudsak är verbal smidighet. Den som talar snabbt och flytande - helst efter akademiska studier och gärna på främmande språk - tänker också sammanhängande. Politiker som formulerar sig väl och omedelbart, tycks man tro, har överblick och förmåga att uppfatta det viktiga i en text eller debatt, i det egna samhället eller inför en internationell konflikt.
Men så behöver det inte alls vara, och få har visat det tydligare än centerns partiledare på 1970-talet. Vid komplicerade föredragningar inför Fälldins första regering - ofta späckade med siffror och diagram - slog det mig hur snabbt statsministern såg igenom strömmen av fakta och förslag. Han brukade inleda frågestunden med experterna och hittade omedelbart en förbisedd svaghet eller ett samband som var viktigare än andra anade. Just den egenskapen är central i min föreställning om begreppet 'intelligens'.
Historien med de pensionerade generalerna som vill sparka försvarsminister Rumsfeld fortsätter. Som svar säger president Bush att han ger Rumsfeldt sitt fulla stöd. Ni vet vad det betyder. Låter som att någon ska ut på jakt med Dick Cheney.
Detta visar skillnaden mellan regeringarna - Bush kan inte kontrollera sina generaler, medan Clinton aldrig kunde kontrollera sina praktikanter.
Under en föredragning i Pentagon häromdagen sa försvarsminister Rumsfeld att man gör framsteg och är mycket nära att tillfångata några högt uppsatta officerare. Olyckligtvis råkade alla vara pensionerade amerikanska generaler.
Den frispråkige skådespelaren Alec Baldwin har till tidningen Elle sagt att han så desperat längtar efter en demokrat i Vita huset att han är beredd att avhålla sig från sex under en månad om det betydde att en demokrat vann nästa presidentval. Och idag kallade Bill Clinton honom en fanatiker, en galning, en del av den urflippade vänstern. Han måste stoppas!
Fredag 2006-04-21 / 13.03länk BAWER: EUROPAS MISSLYCKADE INTEGRATION. I det litterära och konstnärliga kvartalsmagasinet Hudson Review, utgiven i New York, publiceras en synnerligen läsvärd exposé över islamismens utbredning i Europa och debatten om den: Crisis in Europe, av det i Oslo verksamme författaren
Bruce Bawer. Han kom nyligen ut med boken
While Europe Slept (Medan Europa sov). Han berättar om sin egen erfarenhet som amerikan boende i Amsterdam, Holland:
Det var inte förrän 1999, när jag en kortare period bodde i en muslimskt dominerat stadsdel som jag tog in det faktum att staden var delad i två radikalt olika och nästan helt separerade samhällen. En av dem, sammansatt av mestadels etniska holländare, var sekulärt, liberalt och (pga mycket låga födelsetal) krympande. Det andra, samansatt av muslimska immigranter, levde i traditionsbundna, självvalt segregerade enklaver vars auktoritära ledare föraktade demokrati och vars befolkning (tack vara höga födelsetal och invandring) ökade snabbt. Denna uppdelning, insåg jag snart, förekommer överallt i Västeuropa. Svåra sociala motsättningar - och mer - är helt klart att vänta.
I artikeln tar han upp mängder med intressant litteratur och personer. Det blir en exposé över en allt viktigare fråga som ännu inte får diskuteras i Sverige. Här ska jag bara återge en av dessa personer, norska socialantroposofen Unni Wikan, som i statlig utredning föreslog åtgärder, som dock avvisades av de norska politikerna eftersom de var respektlösa mot islam.
Wikan menar att medan den amerikanska immigrationen i stora drag har fungerat, har den europeiska misslyckats. Varför? Skillnaden, skriver hon, kokar ner i amerikansk realism mot europeisk naivitet. Hellre än att lära av USA:s framgångar genom historien har Europas policymakare - som betraktar Amerika som en grym och materialistisk nation som låter immigranter skaka av sig sina gamla kulturella identiteter för att kämpa i ett på konkurrens byggt ekonomiskt system - genomfört en politik de ansett vara human och multikulturell. (Wikan kallar den 'orealistisk och utopisk'.)
Bruce Bawer summerar:
Inom ramarna för denna politik uppmuntras varken arbete eller integration (eller, för den delen, är särskilt välkommen). Immigranter behandlas generöst, med silkesvantar, och hålls på armslängds avstånd - och, var det tänkt - skulle svara med att visa tacksamhet.
Konsekvensen av denna politik är därför en generation unga europafödda muslimska kvinnor varav många är lika förtryckta som deras mormödrar var i Afrika eller Asien, och en generation unga europafödda muslimska män varav många är outbildade, okoncentrerade och besatta av förakt mot sina blåögda bidragsgivare, vilket gör dem lättmottagliga av radikala islamistiska läror och rekryterbara för terrorism.
Ja. Kombinationen europeisk naivitet och social ingenjörskonst, där samhällets eliter tror att man med bidrag kan blidka människor från helt andra kulturer, är explosiv. Problemet är att denna mentalitet sitter mycket, mycket djupt i alla politiska partier och i hela journalistkåren. Frågan är om denna explosiva och instabila blandning kan desarmeras i tid, eller om politiken får fortgå till dess den detonerar.
Fredag 2006-04-21 / 13.03länk SLUTA SLÅ PÅ DISKRIMINERINGSTRUMMAN. I en något spretig DN-kolumn (ej online) landar Ulrika By i en slutsats som inte brukar framföras i medierna:
En bekant i Rinkeby bara garvade och sa, nej vem bryr sig om vad en svensk säger? Ni är så mesiga och flata att ni nästan får skylla er själva. Det är inget nytt att den attityden finns, det är lika känt som att det finns inbyggd och dold diskriminering. Varför inte diskutera båda delarna offentligt?
Det är en problematik som är självklar ute i folkdjupet, det är i medieeliten och politikeretablissemanget som detta är en tabubelagd fråga. Integrationen fungerar inte, eftersom immigranter vägrar bli svenskar och svenskar vägrar att byta till immigranternas kultur. Den slappa integrationspolitiken leder till total segregation. Alternativet är assimilering.
Det svenska samhället måste, på alla plan, från statliga myndigheter och kommuner till föreningsliv och näringsliv, slå fast att i Sverige gäller svenska lagar, normer, språk och värderingar. Andra kulturer och språk är värdefulla, men de är inga alternativ till, och inte i svenskt samhällsliv likvärdiga med, den svenska. Detta är inte konstigare än att konstatera att svensk kultur inte är och aldrig kommer att bli likvärdig med arabisk i Saudiarabien.
Jag menar att oviljan att söka sig in i det svenska är en betydligt viktigare förklaring än diskriminering till skillnader mellan etniska svenskar och immigranter.
Att bjuda in Hamas till Malmö är smaklöst. Det är stötande inte minst med tanke på att Palestinska föreningen får bidrag från Malmö fritidsförvaltning på drygt 460 000 kronor. Skattekronor.
Men efter fiaskot från alla världens underrättelsetjänster, från såväl franska, ryska, israeliska, brittiska som amerikanska, om Iraks massförstörelsevapen - är det någon som tror att de vet bättre om vad som händer i Iran? Efter att ha överskattat Iraks aktuella förmåga, underskattar man nu Irans? Vilka källor har man? På vilket sätt arbetar man för at samla in information? Har man ändrat arbetsmetoder sedan Irak-debacklet?
Det är ett av skälen till att jag ser allvarligt på läget: trovärdigheten i underrättelsetjänsternas uppgifter är noll och inget värda. Men det är förmodligen ännu lättare att tro på falska nyheter som är goda, som i Iranska fallet, än när de falska nyheterna är dåliga, som i Irakfallet.
Fredag 2006-04-21 / 7.50länk DAGENS FÄLLDIN-CITAT (12). Läsare frågar i mejl vad Fälldin sa om skatterna. Eftersom regeringens problem var budgetunderskott och för stor upplåning gjorde han inte några löften om sänkt totalt skattetryck. Fokus låg på att sänka marginalskatterna, som blev följden av den "underbara natten" 1981, då också socialdemokraterna ställde upp på en sådan. Den skedde dock inte tillräckligt snabbt för moderaternas del, som hoppade av regeringen. Så här sa Fälldin i ärendet:
Skattereformen är ett viktigt inslag i arbetet för att återställa balansen i samhällsekonomin. Bristerna i skattesystemet är uppenbara. Höga marginalskatter driver på inflationen. Det är mer lockande för människor att spekulera i avdrag och stora kreditaffärer än att göra en extra arbetsinsats eller att satsa på ett eget företag.
(Ur rikstingstalet i Ronneby 14 juni 1981.)
Skattetrycket var 52,9 procent när Fälldin tillträdde och tog över socialdemokraternas statsbudget och de var 50,6 år 1982. En minskning med 2 procentenheter är inte mycket men det är åt rätt håll och det var under lågkonjunkturer.
Torsdag 2006-04-20 / 23.18länk NYGAMMAL MEDIEGRANSKARE. Näringslivets Medieinstitut har nystartat med bland annat hemsida och blogg. Intressant är exempelvis kommentaren
Påver sifferexercis bakom fattigdomslista om Dagens Nyheters famösa antiamerikanska artikelserie om fattiga i USA. Det är inte mycket DN-journalisten Georg Cederskog fått rätt - men han visste ju redan innan han skrev vad syftet var, så varför ta reda på några fakta?
På tal om medier: Det var kul att se Janne Josefssons nya egocentrerade programserie, som heter
Josefsson. Naturligtvis! När han intervjuar en långtradarchaffis som jobbat i USA, säger denne att han förmodligen kommer att åka tillbaka till USA. Där tjänar man dubbelt så mycket som i Sverige, när man betalt sjukförsäkringar mm. ”Så du menar att en jobbare har det bättre i USA?”, frågar Josefsson förvånat. ”Ja”, blir svaret. Heder åt Josefsson för att han inte klipper bort det. På andra redaktioner hade det genast censurerats.
Artikeln blir därefter - den avundsjuka och negativa undertonen går inte ta miste på. Men den innehåller också en del intressant information om denne programledare som blir allt tyngre. Kurtz konstaterar:
Brit Hume har kommit att dominera TV under sändningtiden för programmet 'Special Report', som har nära 1,2 miljoner tittare.
Kabelkanaler som Fox och CNN kan inte ses av lika många som de 'tre stora', ABC, CBS, NBC, men Hume har fått en stor publik därför att han leder sitt nyhets- och samhällsprogram så skickligt. Han är en av mina
favoriter.
CNN-skribenten påstår från rubriken och framåt att Fox är högervinklat. Det är fel. Däremot är det rätt att Fox skiljer sig från de andra kanalerna - genom att inte vara lika vänstervinklat som dem. Se exempelvis
CMPA: medierna vänstervridna, där det framgår att vanliga medier kraftigt tippar över åt vänster. Exempelvis fick John Kerry 58 procent positiv nyhetsbevakning i förra presidentvalet, medan Bush bara fick 36 procent positiva. Fox avvek: Bush fick 30 procent positiva mot Kerrys 28 procent. Alltså +22 vänster i mainstreammedier, +2 höger i Fox.
En annan studie, UCLA-studie: Fox minst obalanserad, visar samma sak: i index tippar Fox åt höger 10,3 poäng och därmed tillhör man de minst vinklade. 18 av 20 granskade medier tippar vänster. Och 14 av dem mer åt vänster än vad Fox slår åt höger.
Det som upprör journalistkåren är att Fox News överhuvudtaget inte följer strömmen. Det är deras avvikelse från de andra medierna som uppmärksammas. Vänster är normen. Därför gör Fox en synnerligen viktig insats för yttrandefriheten genom att objektivt vara bland de minst obalanserade. Det understryks också av att i alla paneldiskussioner finns både höger och vänster representerad. Det ser man sällan i mainstreammedier, där istället vänsteranalyser framställs som objektiva.
Tröttsamma diplomatiska försök att hindra Iran från att anrika uran med minimala och verkningslösa FN-sanktioner och reseförbud för regimens företrädare har bara resulterat i att regimen ännu hårdare kunnat exploatera en nationell känsla av att Iran är offer för orättvisor.
Hillary Clinton väljs till amerikansk president i november 2008 och på våren 2009 får hon alarmerande uppgifter om att Iran är mycket nära att färdigställa kärnvapen.
Clinton beordrar i mars 2009 bombning med konventionella vapen av 37 anläggningar i Iran, en aktion som uppfyller målet att nollställa Irans nukleära ambitioner. Antalet civila dödsoffer räknas i hundratal.
Clinton anser sig ha legal grund att slå ut anläggningarna med hänvisning till FN-resolutioner, men Ryssland och Kina hävdar motsatsen. Europa ställer inte heller upp, utom symbolisk uppbackning av brittiska regeringen trots kraftig vänsterkritik.
7 maj 2009 svarar Iran genom att orkestrera en våg av självmordsbombningar i London, New York, Tel Aviv och andra städer med hittills aldrig skådad sprängkraft som dödar 10.000 människor.
Som framgår av rubriken fokuserar detta upplägg på Irans hämnd, snarare än på vad Iran skulle göra om man istället för självmordsbombare hade fullskaliga atombomber att anfalla med - tack vara västerländsk passivitet.
Det här är Chamberlain-taktik. Han var mycket orolig över konsekvenserna för den brittiska ekonomin, för exporten till Tyskland, om man tydligt demonstrerade att man inte accepterade den tyska upprustningen genom åtgärder, som exempelvis tillbakatagande av den demilitariserade zonen i Rhenlandet som en liten tysk trupp marscherade in i 1936. För att undvika otrevligheter - tragedi, med Ash:s ord - valde man att blunda. Istället för några hundra döda fick vi andra världskriget med 50 miljoner döda.
Iran/Mellanöstern-konflikten kan på motsvarande sätt utvecklas från Ash-scenariot med 10.000 döda som hämnd mot att väst stoppat Irans kärnvapenprogram, till en Iran/muslimsk expansion där Europa har att välja mellan att lyda Teheran eller bombas med kärnvapen. Säg att Europa till slut vägrar gå denna expansion tillmötes. Ett kärnvapenkrig kan sluta, istället för 10.000 döda, med hundratals miljoner döda.
Att låta Iran skaffa kärnvapen kommer att vara värre än en tragedi. Det kan bli vägen till den mänskliga civilisationens undergång.
Torsdag 2006-04-20 / 9.04länk ANDREAS 'BAGDAD BOB' CARLGREN. Peter Wolodarski har en laddad kolumn i DN idag:
Positivt tänkande ger inte integration. Han jämför integrationsverkets chef Andreas Carlgren med Bagdad Bob - Iraks informationsminister som med kraft hävdade att alla amerikanska soldater dödats och inte alls var i Bagdad 2003. En figur helt i stil med Monty Python.
Carlgrens skönmålningar om integrationen är i samma klass, menar Wolodarski. Och det är inte svårt att hålla med. Wolodarski jämför med Carlgrens tidigare uttalanden som inte alls är lika positiva. Vad har ändrat sig, annat än att det är valår?
Jag jobbade med Andreas Carlgren i mitten på 1980-talet då han var en framgångsrik ordförande för Centerns ungdomsförbund. Han är i grunden en optimistisk person. Men i socialdemokratisk tjänst slår den optimismen totalt fel. Istället för att med positiv ansats vilja bryta upp den stela arbetsrätt som skapar skyhöga trösklar in på arbetsmarknaden och visa möjligheterna i förändring, tvingas han försöka i positiv anda förvränga statlig statistik.
Det är så socialismen använder människor.
Torsdag 2006-04-20 / 0.04länk DAGENS FÄLLDIN-CITAT (11). Fälldins intresse för utrikes- och säkerhetspolitik begränsade sig till att värna ett starkt svenskt totalförsvar (genom bla JAS-projektet) och ett stort intresse för den nordiska gemenskapen. Som statsminister bar hans första utlandsresa till Finland, därefter följde Norge, Danmark, Island och Polen. När han träffade världsledare - som Ronald Reagan, Indira Gandhi, kung Fahd, Margaret Thatcher och François Mitterrand - var det artighetsvisiter.
Men omvärlden visade sig vara nyfikenhet på Fälldin. Här berättar han (för Arvid Lagercrantz i En bonde blir statsminister) om mötet med Deng Xiaoping i Peking 1981 - och lägg märke till kontrasten mellan Fälldins omdöme om Kina och den förtjusta beundran som Göran Persson visade vid sitt besök 15 år senare:
Kan du på något sätt återge vad du och Deng Xiaoping pratade om?
- Det var väl inga sensationella saker. Han redovisade Kinas inställning på olika områden och den var känd tidigare. Jag redovisade den svenska inställningen, men också hur värdefullt vi ansåg det vara om vi kunde vidareutveckla samarbetet på industrins område … Det blev ett samtal som varade i omkring fyrtio minuter … De som visste vilka vanor han hade menade att han hade gjort sig mycket god tid.
- Sedan blev jag uppmärksammad på ett ovanligt sätt, påstods de som kunde Kina. Kineserna hade gjort ett TV-program om mig personligen, om bonden som hade blivit premiärminister i detta högt utvecklade industriland …
- Jag kommer också ihåg att ambassaden ordnade med en svarsmiddag. Det påstods vara första gången som det hade hänt i Peking att den kinesiske premiärministern, Zhao Ziyang, gick till en ambassad för att delta i svarsmiddag.
När du som centerpartist besökte detta stora bondeland, kände du någon särskild förtjusning för Kina?
- Nej, det var så långt ifrån det samhälle som vi ville skapa som man över huvud kunde komma. Detta centralstyrda samhälle, där mänskliga fri- och rättigheter är ytterligt begränsade, där allting är kollektivt ägt och där det inte finns något privat ägande.
- Under måltiden ville Ziyang veta hur stor genomsnittsinkomsten var för en svensk jordbrukare. Då fick jag beskriva skillnaden i att vara lantbrukare i Tornedalen eller nere på Skåneslätten. Jordbruken såg annorlunda ut ... Han undrade då vilken typ av lantbruk som klarade sig bäst.
- Det gick ju inte att svara entydigt på den frågan heller, men all erfarenhet visade, sa jag, att den bästa lönsamheten - alldeles oavsett produktionsinriktning - hade det rena familjejordbruket där familjens egen arbetskraft klarade jobbet. Det tände han på, för också i Kina hade det visat sig att när man släppte till några kvadratmeter i folkkommunerna, som familjerna fick driva jordbruk och trädgårdsverksamhet på, blev skördarna mycket större än på den kollektivt ägda marken.
Måhända bidrog Fälldin något till den policy om två-system-ett-land som Deng Xiaoping senare genomförde…
Onsdag 2006-04-19 / 20.04länk UTLANDSKORRAR OM SVENSKT FÖRETAGSKLIMAT. Handelskammartidningen (nr 2,
pdf) har frågat några utlandskorrespondenter om deras intryck av svenskt företagsklimat. Deras svar är intressanta:
- Ni [svenskar] underskattar de små och medelstora företagen. Det är de som anställer personal, inte de stora. Politikerna går de stora företagen till mötes i första hand. Helmut Steuer för tyska Handelsblatt
- I England stöttar man de som vill starta företag, så upplever jag inte alls att det är här. Tvärtom, verkar det vara mycket krångel. Ivar Simonsen för brittiska Financial Times
- Sverige är mentalt en enpartistat och socialdemokraterna har byggt byråkratin och skapat de höga skatterna. Detta känns som ett hinder för den som vill starta företag i Stockholm. Kalle Koponen för finska Helsingin Sanomat
- Jag upplevar att det är mycket lättare att starta företag här, i alla fall enskild firma och framför allt för unga personer. Det är verkligen ovanligt i Frankrike att unga personer startar egna företag. Marie-Laure le Foulon för franska Le Figaro
- Det är mycket svårare att starta företag i Polen ... Men när man väl startat sitt företag finns i princip inga som helst byråkratiska hinder och inga kontroller. Här är det tvärtom, det är lätt att starta företag men de svenska företagen har alldeles för många regler och hinder att passera när de väl är igång. Thomasz Walat för polska Polityka
Ja, det är rätt att det är lätt att registrera ett nytt bolag i Sverige. Men den som anställer en enda person drabbas av tonvis med regleringar. Analysen om att svenska politiker fortfarande är enkelspårigt inriktade på storföretagen tror jag är sann.
Onsdag 2006-04-19 / 16.04länk EU-FÖRSLAG OM REGLERAD INTERNET KAN STOPPA BLOGGAR. I Guardian riktar Broadband Stakeholder Group (BSG) hård kritik mot EU för deras nya förslag på mer regleringar av internet.
- Som utkastet ser ut kommer detta direktiv att förvirra och översvämma marknaden med regleringar vilket ger försämrad service för användarna, säger BSG-chefen Antony Walker.
För inte så länge sedan sades att demokrati skulle svepa fram över jorden. En ny era av värdiga statsskick skulle gry för hundratals miljoner människor. Fred, konstruktiv handel och utbyte skulle följa.
Nu när antalet reella och nominella demokratier växer ser vi högst begränsade förbättringar i mänskliga villkor, ingen minskning av korruption eller medborgerligt missnöje - och ökade oroligheter där vi avsåg att skapa fred.
Även i väst, där demokrati är djupt rotad, ser vi kriser i svag vilja och ledning. Annorstädes har demokrati tagits som intäkt för plundring, demagogi eller som en chans att hämnas gamla synder.
Har vi haft fel? Är demokrati en kostym som bara passar de mest utvecklade? Är den kulturellt beroende, trots allt? Misslyckas den att skapa frihet och välfärd? Har vi överskattat nyttan med demokratin?
Ralph Peters kommer fram till att demokrati inte är överspelad, men att demokrati är svårt. Och jag håller med honom när det gäller Irak, Mellanöstern, Asien, Sydamerika och Afrika. Men jag är faktiskt mer pessimistisk när det gäller västvärlden, demokratins ursprung.
Relativismen urholkar grunden för demokrati och marknadsekonomi (vilket naturligtvis också är syftet) genom att utmåla dem som tar ansvar som bovar och gör hjältar av oansvariga och våldsverkare. I både stort och smått. I förra kommentaren ser vi hur SVT utmålar demokratin USA som den aggressive boven, och Iran som hjälten som står upp mot denne bov. Här kan islamfascisterna få rätt: väst kommer inte att stå upp för friheten så som man gjorde under andra världskriget. Genom relativismen har medborgarna i väst kommit att förakta eller t o m hata sitt eget samhällssystem. Vi kommer inte att försvara oss när friheten och demokratin utmanas av totalitära rörelser. Vi kan komma att låta oss förslavas.
Demokratins överlevnad har inte med hur det går i Irak eller Iran att göra, den avgörs av oss svenskar, européer och västerlänningar och om vi är beredda att försvara den individuella friheten, äganderätten och frihandeln mot en ny totalitär våg. Och jag har börjat tvivla.
Onsdag 2006-04-19 / 7.24länk INTE IRAN, UTAN USA FRAMSTÄLLS SOM AGGRESSIVA. Svenska medier har i stort sett censurerat det hot som Irans anrikning av uran utgör. Det är stor skillnad på hur internationella medier hanterat frågan jämfört med svenska. Och nu toppar SVT morgonnyheterna med att
Bush utesluter inte kärnvapen i Iran.
Det är en märklig nyhetsvärdering. Istället för att sätta den aggressiva parten Iran, som aktivt och i strid med världssamfundet avser att skaffa sig kärnvapen och samtidigt lovat att utplåna andra länder, utmålar man USA, som vill förhindra upptrappning som skurken. Också SVT faller för vänsterns relativism.
Dessutom är uttalandet ingen som helst nyhet. USA:s president utesluter aldrig möjligheten att använda den vapenarsenal man har till förfogande. Det skedde inte mot Sovjet och det sker inte nu. Att göra detta till en nyhet har bara ett syfte: framställa USA som onda och Iran som goda.
Onsdag 2006-04-19 / 7.24länk DAGENS FÄLLDIN-CITAT (10). Den största ideologiska frågan inom ekonomin under Fälldins tid var LO:s löntagarfonder, föreslagna 1976 och presenterade i LO-tidningen som "Med fonderna tar vi över". Om dem sa Fälldin:
Socialdemokraterna håller fast vid de grundläggande tankarna beträffande löntagarfonder. Även den nya varianten som presenterats i dagarna innebär en successiv urholkning av den enskilda äganderätten i företagen … Centern kan aldrig acceptera ett system med löntagarfonder, som innebär att grundvalen för marknadsekonomin rycks undan. Det vore ett förödande slag mot företagaranda och investeringsvilja.
Ur rikstingstalet i Ronneby 14 juni 1981.
Tisdag 2006-04-18 / 21.20länk FORTSATT ARBETSLÖSHET, MEN NUDER JUBLAR. Den socialdemokratiska regeringen lade idag fram statsbudgeten för nästa år. I morgondagens ledare raljerar Göteborgs-Posten träffsäkert i
I den bästa av världar?
Arbetslösheten sjunker med 0,2 procentenheter på toppen av en lysande högkonjunktur och finansminister Pär Nuder jublar ...
Hur ser då verkligheten ut - den verklighet som beskrivs i Ams statistik över arbetsmarknadsläget i mars månad?
Sammanlagt är åtta procent av arbetskraften öppet arbetslös eller i åtgärder. Det motsvarar 360 000 personer och är 2 000 färre än för ett år sedan ...
TCO:s ordförande Sture Nordh, tidigare socialdemokratisk statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet, konstaterade nyligen att vi behöver skapa 30 000 nya jobb netto varje år i tio år, under högkonjunktur som lågkonjunktur, för att regeringen skall nå sitt sysselsättningsmål. Pär Nuder står på toppen av en högkonjunktur och jublar över 2 000 färre arbetslösa!
Det här är Sveriges avgörande problem: medan de gamla storföretagen tuffar på och ger god tillväxt utan att behöva nyanställa, startar inte de nya företag som kan växa och anställa. De gamla storföretagen, många startade för 100 år sedan, kan inte bära ekonomin hur länge som helst. Vi måste ha nya företag! Men de kommer inte, så länge arbetsmarknaden är sönderreglerad. Här har socialdemokratin inget att erbjuda.
Tisdag 2006-04-18 / 16.14länk NY VICE ORDF I FNs NEDRUSTNINGSKOMMISSION: IRAN! Förenta Nationernas
generalförsamling, under ledning av Jan Eliasson, har röstat fram Iran, inte bara som ledamot i, utan också som vice ordförande för FN:s nedrustningskommissionen (United Nations Commission on Disarmament). Det har Irans statliga nyhetsbyrå stolt
rapporterat.
Alltså: medan Iran står under hot om sanktioner från FN:s säkerhetsråd pga sitt nukleära program, väljer generalförsamlingen just Iran till vice ordförande i den kommission som arbetar med nedrustning och som ska förhindra spridande av kärnvapen.
FN upphöjde Iran till ledande nation i nedrustning måndagen den 10 april. Irans president tillkännagav tisdagen den 11 april att man framgångsrikt har anrikat uran, en avgörande process för att bygga kärnvapen.
Mellanöstern genomgår nu det mest avgörande skeendet i sin historia sedan det Ottomanska rikets fall 1918. Alternativen är klara. En väg är att låta den Khomeiniska regimen dominera regionen och använda sin nukleära styrka för att bli en islamistisk supermakt som strävar efter global dominans. En annan väg är att eftersträva regimförändring i Teheran som ett strategiskt mål. (En tredje väg - skapa en Iransk-Amerikansk samverkan i regionen - är förmodligen inte acceptabel för arabstaterna och Turkiet, och än mindre Israel.)
Alla tre vägvalen är svåra att smälta, särskilt för USA och dess europeiska allierade - aktörer som önskar att sätta den globala agendan men som inte är beredda att strida för den. Problemet med att inte stå upp mot den Khomeiniska regimen nu, är att amerikaner och européer (och deras allierade i arabvärlden) senare kan tvingas ta en ännu värre strid och ett ännu kostsammare krig mot en kärnvapenbestyckad fiende.
Tyvärr tror jag att 1930-talet kan komma att upprepas. Europa kommer att motsätta sig allvarliga konfrontationer nu, i hopp om att blidka Iran. Priset kommer att bli ett sjuhelvetes mycket värre krig inom tio år. Som Churchill sa när ingen lyssnade på hans varningar: 'de söker fred och ära, de kommer att få krig och vanära'.
Det är val i september och moderaterna har varit utan makt under längre tid än brittiska konservativa, man hade regeringsmakten senast 1994. Men, vid 40, har den svenske oppositionsledaren goda möjligheter att ersätta socialdemokraten Göran Persson, som varit premiärminister under längre tid än till och med Tony Blair.
Reinfeldts personliga popularitet är högre än för Persson, vars dominens över svensk politik har varit så total att hans smeknamn är 'han som bestämmer'.
I övrigt handlar artikeln om moderaternas förändring, ett välkänt tema.
Tisdag 2006-04-18 / 8.08länk DAGENS FÄLLDIN-CITAT (9). Hur motiverade Fälldin den historiska kursändringen, från en stat som under i stort sett hela 1900-talet hade expanderat till en stat som skulle spara och begränas? Så här:
Vi beviljade oss under 70-talet stora förskott, vi levde över våra tillgångar. De måste nu betalas. Vi måste rätta mun efter matsäcken. Privat och offentlig konsumtion måste begränsas. Annars klarar vi inte investeringarna i näringslivet. Och utan dem undergräver vi både sysselsättning och välfärd. Det är då reallönerna verkligen kommer i fara. Det är då pensionerna hotas. Det är då vårt välfärdsstystem kommer att knaka i fogarna.
Ur rikstingstalet i Sollefteå 15 juni 1980.
Detta moraliskt underbyggda budskap var ju helt rätt, men det togs inte emot väl av svenska folket. Man var van vid ständigt nya bidrag och förmåner och när statsministern talade om att rätta mun efter matsäcken sjönk opinionssiffrorna.
Måndag 2006-04-17 / 19.38länk GENERALER STYR INTE AMERIKANSK POLITIK. Vänstern är sanslös i sin relativism. Efter Watergate på 1970-talet ville man skydda alla som läckte information från staten. Läckor till pressen var väsentliga för pressfriheten och demokratin. Men plötsligt, när man bestämde sig för att försöka komma åt Bush-medarbetaren Karl Rove genom att anklaga honom för att ha läckt statlig information (om Valerie Plame), då vänder man totalt och går till generalangrepp mot alla läckor och applåderade när journalister häktades för att de inte avslöja sina uppgiftslämnare. Vänstern förklarar nu att läckor är så allvarliga att man måste jaga fram dem och avskeda dem omedelbart - helt i Nixons anda.
Förut ansåg vänstern att militära befälhavare aldrig någonsin fick blanda sig i och styra politikernas beslut. Det vore att göra USA till en militärdiktatur. Tills nu. När 6 - av 8.000 - pensionerade generaler kritiserar försvarsminister Donald Rumsfeld och kräver att han avgår, då plötsligt blir vänstern helt för att generaler ska ha makt över politikerna. Då anser vänstern att några icke-valda militärer borde ha högre auktoritet än presidenten, vald av 57 miljoner väljare.
Vänstern i USA är rubbad. Korkad. Men hos svenska medier är de idoler vars synpunkter man till hemmapubliken okritiskt rapporterar som balanserade bedömningar.
Kolumnisten Thomas Lipscomb i Chicago Sun-Times framför intressanta synpunkter idag,
If Rumsfeld's so bad, why didn't generals resign? Han var på en tillställning med generaler under president Clintons tid, där flera generaler uttryckte ogillande mot presidenten. Thomas Lipscomb frågade generalerna vid sitt bord:
Om ni i så många betydande frågor är oenig med den nationella försvarspolicyn, vad har ni gjort åt det? ... 'Vad förväntar du dig att vi ska göra?', svarade en maringeneral. 'Avgå', sa jag. 'Cyrus Vance gjorde det och han var president Carters utrikesminister.' Generalen svarade irriterat 'Du ifrågasätter mitt mod!' Han hade rätt. Det gjorde jag. Och gör fortfarande ...
Om de pensionerade generalerna Newbold, Batiste, Zinni och andra har ansett att Rumsfelds policy har varit så förfärlig att de kräver hans avgång, hade deras åsikter haft mycket större tyngd om de uttryckt dem medan de ännu var i aktiv tjänst och tagit de personliga konsekvenserna och avgått i protest. En sådan handling hade också givit bevis på det mod som amerikaner förväntar sig av höga officerare.
Exakt. Det är fega och om sina karriärer rädda män som nu springer vänsterns ärenden, kanske i hopp om att bli belönade med uppdrag.
Måndag 2006-04-17 / 18.23länk GLÖM INTE SADDAMS SKRÄCKVÄLDE. När jag mött svenska journalister och påpekat det helvete som rådde i Irak före Irakkriget har de viftat bort det, för man menar att det var ett mer förutsägbart förtryck än dagens våld i Irak som slår blint. Jag tycker för det första att det är märkligt att samma journalister inte använder det synsättet mot palestinierna och Hamas, som just använder den senare sortens terror. För det andra har de fel. Saddam Husseins helvete är inget man kan vifta bort. Idag skriver Robert Kaplan i Los Angeles Times, Haunted by Hussein, humbled by events:
Jag var en tidig supporter av invasionen som störtandet Saddam Hussein. Sedan 2003 har mina egna erfarenheter i Irak skakat om min tilltro till storskaliga demonstrationer av militärmakt på land, men jag kan inte ta avstånd från mitt tidigare stöd eftersom det också var baserat på egna erfarenheter i Irak.
Att abstrakt och teoretiskt känna till en totalitär regim är annorlunda än att uppleva den runt omkring sig. Irak var under 1980-talet så skrämmande att en resa från Bagdad till Damascus var som att komma upp till ytan och få andas liberal, humanistisk luft. Folk talade i hemlighet i Syrien; i Irak vågade ingen andas minsta opposition. Hela landet var som en upplyst fängelse. Jag blev känslomässigt påverkad. De senaste händelserna gör det lätt att glömma just hur fruktansvärt Irak var förut.
Så säger en utrikesreporter med stor erfarenhet av Irak. Och hans perspektiv stämmer ju med irakiernas. De anser i mätning efter mätning att de har det bättre nu, trots våldet, än under Saddam.
Måndag 2006-04-17 / 18.01länk HAMAS ÅTERUPPTAR TERRORISM OCH DÖDANDE. I dag sprängde sig en självmordsbombare i en snabbmatsrestaurang i Tel Aviv, Istrael. AP
rapporterar:
Palestiniernas nya Hamasledda regering kallar attacken ett legitimt svar på Israels 'aggression'.
Tänker Carin Jämtin fortsätta betala ut svenska skattepengar till en regim som försvarar att man slumpmässiga dödar vilka restauranggäster som helst? Inte en krona bör gå till denna mördarregim.
Måndag 2006-04-17 / 17.16länk SANNINGEN OM VARFÖR IRAN VILL HA ATOMBOMBER. I Sunday Telegraph skrev igår Amir Taheri, tidigare chefredaktör för Irans största dagstidning Kayhan, en synnerligen läsvärd artikel som förklarar mer om logiken och målen för prästerskapet och president Ahmadinejad, The frightening truth of why Iran wants a bomb.
[Iranska regimen] ser president Bush som en avvikelse, ett undantag från regeln om att alla amerikanska presidenter sedan Truman har flytt fältet när de mött svåra bakslag. Irans strategi är därför att vänta ut Bush. Och det överensstämmer, som av ett 'gudomligt sammanträffande', med den tid Iran behöver för att i hemlighet utveckla sin kärnvapenarsenal.
George W Bush är nämligen det enda hindret på vägen att underkuva västvärlden:
Irans plan är enkel: spela det diplomatiska spelet ytterligare två år till dess Bush är borta från makten och förlorar möjligheten att starta militärt anfall mot mullorna, medan man fortsätter utveckla kärnvapen. Därför borde ingen bli förvånad om Iran tillkännager att man 'tillfälligt' avbryter anrikningen av uran. Och bli heller inte förvånad om Ahmadinejad uttalar sig för att Iran undertecknar IAEAs icke-spridningsavtal.
Amir Taheri menar att en sådan manöver skulle få FN, IAEA och europeiska politiker att med lättnad berömma Iran för sina 'positiva gester' och därför ta avstånd från sanktioner och i ännu högre grad militära aktioner.
Ahmadinejad ser som sin enda uppgift som Irans president att provocera fram en konfrontation mellan civilisationerna i vilken den muslimska världen, ledd av Iran, ska besegra de otrogna i väst, ledda av USA, i en lång men ihållande kamp som, i militäriska termer, låter som ett lågintensivt och asymmetriskt krig.
Detta är möjligt eftersom muslimska värden har fyra gånger så många unga män i stridbar ålder som väst. Dessa är dessutom villiga att dö martyrdöden, medan otrogna unga i väst älskar sina liv, hatar att strida och är rädda för att dö. Viktigast av allt: USA, som är den enda otrogna makten som kan strida, hatas av de flesta andra länder.
Om väst förlorar sitt kärnvapenövertag kan de nötas ner i ett långt lågintensivt krig som till slut leder till att väst inser att en kapitulation för islam framstår som det minst dåliga alternativet. Och när det sker kan den 12:e imamen återuppstå [och skapa ett muslimskt paradis på jorden].
Som Irans prästerskap ser det, finns det bara en kraft mellan nu och ett av muslimer i framtiden förslavat Europa - och det är stridsviljan hos president George W Bush. Borde det säga oss något...?
Måndag 2006-04-17 / 16.33länk PRODI-SEGER FÖR ITALIEN UT UR EUROZONEN? Politik är många gånger paradoxal. Många EU-vänner hoppades intensivt att bråkmakaren Silvio Berlusconi skulle förlora. Men EUs bästa vän, förre kommissionsordförande Romano Prodi, kan häpnadsväckande nog bli den som genom sin valseger i Italien tvingar landet ut ur eurozonen. Det menar i Financial Times Wolfgang Munchau,
Prodi's lamentable poll is bad news for the euro.
Förklaringen är att vänsterregeringen under ”Prodi står för fel sorts program. Det innehåller samma sorts utbudsreformer som har misslyckats i andra europeiska länder. Och med sin brokiga koalition, kanske han inte ens har förmåga att leverera de egna otillräckliga reformerna.”
Och Italien var redan från början mindre anpassad att ingå i euroland än Frankrike och Tyskland. ”Ekonomiska omständigheter kan tvinga en regering att ta beslut som är otänkbara fram till det ögonblick då de blir oundvikliga.” Italien skulle ha allt att tjäna på att omvandla sina euro-dominerade skuldpapper till lira - med en ofördelaktig kurs för långivarna eller genom att tvinga Europeiska centralbanken att betala. Munchau menar att marknaden glömmer att drastiska åtgärder, även sådana som bryter mot överenskomna regler, inte är ett rationellt val utan sker i panik.
Europavännerna kan ha hejat fram den vänsterregering som raserar Italiens ekonomi på ett sådant sätt att EU:s viktigaste prestigeprojekt - det enda som haft framgång det senaste årtiondet, vid sidan om utvidgningen - börjar spricka. Berlusconi kan framstå som en önskedröm om bara några år.
Måndag 2006-04-17 / 10.38länk ÖPPET BREV TILL GOOGLE OM KINA. Pulitzer-vinnande kolumnisten Clarence Page skriver ett öppet brev till grabbarna som startade och äger Google.
Olyckligtvis är den kinesiska versionen av Google betydligt långsammare därför att man uppfyller de kinesiska kraven på att blockera sökord som 'Tibet', 'Falun gong' och även 'demokrati'. Kinas regering har förvandlat er uppfinning som en gång var världens främsta utbildningsverktyg till ett propagandavapen ...
Google har, iallafall hittills, stått emot att låta Kina tränga djupt in i företagets datorer för att komma åt bloggar och e-post. Ni har fortfarande makten i ert varumärke och i teknologisk överlägsenhet för att stå emot censurkrav från kinesiska staten. Jag väntar fortfarande på att få se er visa mod - eller om ni behöver hjälp från kongressen.
Även om Google inte varit lika tillmötesgående mot Kina som sina konkurrenter finns anledning att pressa dem så som Clarence Page här gör.
Måndag 2006-04-17 / 9.18länk DAGENS FÄLLDIN-CITAT (8). Dagens citat är till sina ord inte särskilt märkvärdiga idag, men de är historiska eftersom det var första gången under efterkrigstiden som en statsminister deklarerade att de statliga utgifterna skulle minska. Svenska Dagbladets förre chefredaktör Mats Svegfors har sagt att det verkliga regeringsskiftet inte inträffade 1976, eftersom den första borgerliga regeringen på över 40 år strävade efter att fullfölja socialdemokratins statliga expansion, utan 1980 då en svensk regeringen för första gången började spara i offentliga utgifter. Därmed räddades medborgarnas privata konsumtion från att minska ännu mer. I sin regeringsdeklaration i riksdagen
7 oktober 1980 sa statsminister Fälldin:
Statsbudgeten för innevarande budgetår präglas av stor återhållsamhet med nya utgifter. Som tidigare aviserats föreläggs riksdagen inom kort ett omfattande åtgärdsprogram, inriktat bl a på att åstadkomma besparingar i den statliga verksamheten.
