Upprördheten över teckningarna som först publicerades i en dansk tidning har lyft fram en skiljelinje som löper genom Mellanöstern, mellan de som vill uppmuntra sina samhällen till direkt och reflekterande dialog och dem som fokuserar på utomstående fiender. Men den har också tydliggjort en politisk strid som involverar växande islamistiska rörelser, som Hamas i Gaza och det Muslimska brödraskapet i Egypten, och osäkra arabregimer som är osäkra på hur man ska hantera dem.

'Det har blivit ett spel mellan två sidor, extremisterna och regeringarna', säger Tawakkul Karman, ledare i Kvinnliga journalister utan gränser i Yemen ...

De heta känslorna, våldet i protesterna och arresteringar av redaktörer har sänt rysningar genom folk, främst författare som vill uttrycka idéer som strider mot rådande strömningar. Stämningarna har hotat dem som motsätter sig de islamistiska grupper som genom att manipulera allmänheten visar sin styrka och de regeringar som använder teckningarna för att förstärka sin religiösa image.

'Jag hör ideligen frågan, varför är liberaler så tysta?', säger Said al-Ashmawy, en egyptisk domare och författare till böcker om politisk islam. 'Vad kan jag skriva? Vem kommer att ge mig skydd? Vem kommer att överhuvudtaget publicera det jag skriver? Med islamiseringen av samhället ökar dagligen listan över tabun. Du får inte skriva om religion. Du för inte skriva om politik eller kvinnors rätt. Vad blir kvar?'

Några av världens mest erkända muslimska religiösa ledare och forskare utfärdade nyligen en deklaration som, även om man var skarpt kritiska till teckningarna, avsåg att begränsa våldet och uppmananade muslimer att inte bli 'internationell paria'. Genom deklarationen har de närmat sig åsikterna som de fängslade journalisterna framfört.

'Vi uppmanar alla muslimer att utöva självdisciplin i enlighet med islams lära', säger deklarationen. Den tillägger att 'våldsamma reaktioner' kan leda till 'vår isolering från den globala dialogen'.

länk
HITCHENS: STÅ UPP FÖR DANMARK. Författaren Christopher Hitchens river av en härlig salva i attack mot den skamliga eftergiftspolitik USA och övriga väst visat upp efter Muhammedteckningarna, Why are we not defending our ally?:

Och ingen i ansvarig ställning kan hittas som uttalat det uppenbara och nödvändiga - att vi står på danskarnas sida mot detta förtal och sabotage och denna utpressning. Istället visas all medkänsla och omsorg dem som underblåser denna känslostorm och som skriker och gapar medan ambassader sätts i brand i dessa misärens och förtryckets huvudstäder.

Om vi ska behöva acceptera detta sjuka babbel om 'respekt' måste vi åtminstone kräva att den ska vara helt och fullt ömsesidig.

Danmark är medlem av Nato och ett land som sänt soldater för att hjälpa till att försvara rekonstruktionen av Afghanistan och Irak. Och vad är Washingtons belöning? Inte ett ord av solidaritet, utan istället några sliskiga ord om ursäkt till dem som har attackerat Danmarks frihet, dess handel, invånare och ambassader. Det är skamligt.

Ja, här förtjänar Bush-administrationen kritik. Man har lika lite som Sveriges regering ställt upp för yttrandefriheten, och belönat våldsverkare.

Detta om ömsesidig respekt är ett mycket viktigt påpekande - och ett skäl till varför protesterna mot teckningarna väger så lätt: protesterna är värsta sortens hyckleri så länge inte Saudiarabien tillåter innehav av bibel och byggande av kyrkor, och så länge grov satir mot judar förekommer i arabvärlden.


Tisdag 2006-02-21 / 17.05 länk
SKOLAN EN BORGERLIG VALVINNARE. En av många områden där de borgerliga skulle kunna värva socialdemokratiska väljare är skolan. Alliansrapporten som presenterades igår ger en god grund.

Och i söndagens partiledardebatt var de borgerliga tydliga om att det ska vara ordning och reda i klassrummet, medan Lars Ohly å vänsterblockets vägnar viftade bort detta som föråldrade värderingar. Här är jag övertygad om att långt mer än 50 procent av väljarna delar de borgerligas mening och med kraft tar avstånd från vänsterns flummskola. Ja, även socialdemokratiska opinionsbildare erkänner detta, som Widar Andersson i sin ledare i Folkbladet Utrymme för skolförnyelse:

Trots denna invändning tror jag det är viktigt att inse att alliansen adresserar ett växande behov av uppföljning och kontroll i skolvärlden ... Socialdemokraterna bär alltsedan 1970-talets popradikala era, på en ryggsäck av ideologiskt motstånd mot mätningar och kontroller ...

Partikongressen i höstas röstade t o m ned partistyrelsens förslag om nationella prov i årskurs tre. Mot detta kan man med fog invända att ingen elev - särskilt inte de som har svårt att hänga med - har något att vinna på att de egna problemen inte uppmärksammas i tid. Betyg och omdömen bör betraktas som hjälpmedel för den enskildes utveckling.

Med andra ord: de borgerliga bör köra hårt med utbildning och skola.


Tisdag 2006-02-21 / 14.25 länk
FRAMSTEG I IRAK. Till och med i New York Times kan man idag läsa om framsteg i Irak. Journalisten och författaren Robert Kaplan rapporterar efter resa till Irak, Send In the State Department:

Ett månadslångt besök i Irak demonstrarade för mig att framgångarna som den amerikanska militären har åstadkommit genom att reducera kaoset där riskeras på grund av frånvaron av offentliga projekt av den sort som anlitar unga manliga arbetslösa.

Unga officerare i armé och marin har blivit experter på småskaliga projekt: organisera sophantering, fixa generatorer osv, men dessa insatser förkortar inte den långa lista över behov i det växande irakiska städerna. Amerikanska bataljoner får höra mängder med klagomål om tillgången på el och avlopp och saknar ofta svar, och hänvisar till irakiska myndigheter som knappt är uppe och fungerande.

Här är uppenbarligen den strörsta bristen med Irakkriget: åtgärderna för att bygga fungerande samhällsservice efter tre årtionden av förfall har varit lågprioriterat. En förklaring är att USA är bäst på snabba militära ingripanden för att få bort kriminella våldsverkare, sedan har Europa ofta kunnat gå in med sin kompetens att bygga det civila samhället. I Irak har Europa vägrat att ställa upp, ens på att hjälpa irakiska folket efter kriget.

Jag tycker det är småaktigt av EU att låta irakierna lida bara för att prestigemässigt ge igen på USA. Det är en sak att driva det här spelet i mindre viktiga sammanhang. Men att av detta skäl lämna 25 miljoner människor i sticket, som just blivit av med en brutal diktator är vanvett. Europa tjänar lika mycket på en lugn utveckling i Irak som USA. Och Europa har lika mycket att förlora på kaos som USA, om inte mer. Det är dags att göra det som är moraliskt rätt och som också ligger i vårt egenintresse: gör allt för att skapa en framgångsrik demokrati i Irak.


Tisdag 2006-02-21 / 8.25 länk
FÖRINTELSEFÖRNEKARE DÖMD FÖR FEL ÅSIKT. Den brittiske historikern David Irving har skrivit böcker där han menar att koncentrationslägren under naziregimen är påhitt. I går dömdes han till tre års fängelse i Österrike för detta, rapporterar Independent i Irving gets three years' jail in Austria for Holocaust denial.

Jag skrev tidigare i år att det var fel att den ansedde Princetonprofessorn Bernhard Lewis fälldes i fransk domstol för att han ifrågasatt beskrivningen av folkmordet i Armenien 1915. Att utsätta en vetenskap som historia för politisk prövning i domstol är galet.

Därför är det också fel att fälla David Irving. Hans slutsatser är naturligtvis falska. Men det faller inte utanför yttrandefrihetens ram att ifrågasätta historiska fakta. Själva ifrågasättandet är ju kärnan i vetenskapen. Att Irving använder detta i skumma syften är inte skäl att döma honom till fängelse.

Det hävdas att Irving själv sökt att få en process mot honom i Österrike, för att få uppmärksamhet. Men väl på plats har han sedan hävdat att han ändrat sig och nu tror att miljoner judar dödades av nazisterna. Han har inte framställt sig som martyr i domstolen. Denna nya hållning ifrågasätts dock av David Irvings tvillingbror i Times: Sorry? I doubt that, says brother.

För mig saknar Irving all trovärdighet. Han verkar inte vara vid sinna sinnens fulla bruk. Men det är likväl fel att döma någon till fängelse därför att man gör kontroversiell analys av historien. Det strider mot upplysningen och yttrandefriheten.


Tisdag 2006-02-20 / 7.45 länk
CARL BILDT: DANIELSSON BORDE I FÄNGELSE. Förre statsministern Carl Bildt ha reagerat på alla turerna kring statsminister Göran Perssons närmaste man, statssekreterare Lars Danielsson. I Svenska Dagbladet skriver han, Hur kommer Lars Danielsson att straffas?

I statssekreterare Lars Danielssons fall ter det sig alldeles uppenbart att han blåljög för tsunamikommissionen ... Om vi i Sverige hade haft regler för offentliga förhör och undersökningar liknande dem i USA hade statsministerns statssekreterare i dag sannolikt varit på väg i fängelse. Och vistelsen där hade med all säkerhet blivit årslång.

Ja, Sverige är sedan kungamaktens tid otroligt flat mot makthavare som ljuger eller är fullständigt inkompetenta. Det är en del av den omfattande korruptionen i Sverige. När man nått en viss nivå kan man inte längre sparkas, annat än snett uppåt. Det här undergräver trovärdigheten. Är de borgerliga beredda att röja upp i den här kulturen?


Måndag 2006-02-20 / 23.40 länk
BUSH-ECONOMICS. Det pågår en irriterad debatt där kritisk riktas mot USA:s president George W Bush, inte minst därför att han slösar med skattemedel. Men att bedöma en politikers ekonomiska politik låter sig inte göras hur enkelt som helst. De åtgärder en regering vidtar, till exempel genom att sänka skatterna, kan resultera i omedelbara underskott i statsbudgeten, men de kan samtidigt visa sig vara helt centrala för att stimulera tillväxten på flera år, eller årtiondens sikt.

Grunden för den ekonomiska högkonjunktur som USA började uppleva under Bill Clinton på 1990-talet lades i själva verket av Ronald Reagan på 1980-talet. Kritik mot Bush för ökade statsutgifter är viktig, men kanske inte rätt. Den är viktig i meningen att det gör ökade utgifter kostsamma opinionsmässigt, men kan vara sakligt fel. John McIntyre, grundare av den inflytelserika websiten RealClearPolitics, skriver idag en intressant artikel som ställer alla påståenden om slöseri i nuvarande administration på huvudet, Reagan vs. Bush: Federal Spending and Budget Deficits. Där slår han fast:

Det var inte Bill Clinton eller den republikanska kongressen som balanserade budgeten i slutet av 1990-talet, det var tillväxten i USA:s ekonomi och den därmed automatiskt följande ökningen av skatteintäkterna. Konservativa må tjata på president Bush om att statsutgifterna ökat från 18,5 procent av BNP till 20 procent, men ökningen beror nästan uteslutande på ökade kostnader för försvar, inrikes säkerhet och kriget - alla konsekvenser av 11 september.

John McIntyre påpekar att statsutgifterna under Ronald Reagan låg på över 21 procent, och att budgetunderskottet på 3,1 procent när han slutade. Att jämföra med 2,5 procent under år 2005.

Jag tror man kan säga att Bush inte har berett marken för minskade statsutgifter under årtiondet efter hans avgång, vilket Reagan gjorde. Men Reagan avslutade ett kallt krig. Försvarsutgifterna kunde halveras från åtta till fyra procent av BNP. Bush har fått börja bygga upp försvaret i väst mot en ny totalitär kraft, som dessutom ordentligt skakat om ekonomin, marknaderna och tilltron till framtiden med terrorattacker.

Så ogrundat gnäll om Bush leder ingenstans. Vi svenskar har svårt att förstå vilken kraft det ligger i den amerikanska tillväxten. Den sker inte genom ökad produktivitet i några få storföretag (som inte anställer fler), utan på bredden i hela ekonomin. Då betyder ökade offentliga satsningar och skattesänkningar inte nödvändigtvis att staten (eller dess underskott) växer som andel av ekonomin.


Måndag 2006-02-20 / 15.04 länk
WOLFOWITZ RÖR OM PÅ VÄRLDSBANKEN. I Washington Post skriver Sebastian Mallaby, Wolfowitz's Corruption Agenda, att Världsbankens nye chef Paul Wolfowitz har upprört personalen genom ny inriktning.

Denna personalkritik döljer något intressant. Under de senaste månaderna har det signalerats fräscht nytänkande om korruption. Nu har bevisen nått en kritisk massa: förändringarna verkar genuina.

Mallaby förklarar att Wolfowitz är beredd att ta till hårdhanskarna på ett sätt företrädarna inte vågat (Och att Wolfowitz har hårda nypor är det nog ingen som betvivlar efter hans tid som bitr utrikesminister i USA). Han är exempelvis inte rädd för att agera mot korruption, även om det skulle få politiska konsekvenser. Och i lördags övertygade han cheferna för regionala utvecklingsbanker att delta i hans anti-korruptionsinsatser. Det kan bli underhållande, skriver Mallaby, att se hur denne neokonservativa icon ger Världsbanken den bredare roll som vänstern länge krävt.


Måndag 2006-02-20 / 14.40 länk
TALAR GIULIANI RELIGION TÄNKER HAN KANDIDERA. Det skriver Andrew Sullivan i London Times, If Rudy is talking Jesus, he’s going to run, efter det att New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani varit i Florida och talat inför en stor kristen organisation.

Giuliani är känd för två ting: han förvandlade ett kaosartat New York till ett borgerligt paradis och han visade ett ledarskap av stål i en existentiell kris 11 september 2001. Hans CV är så gott som gjort för [en presidentkandidat 2008]. Vad mera är, de republikanska kärnväljarna vet att den påstridiga religiösa framtoning som nuvarande president bär har skrämt bort halva landet. Inte alla av dem är religiösa galningar som kräver att deras tro ska styra politiken.

[Senator George] Allen, den ledande kandidaten inom den kristna högern, lider av att han liknar Bush i så mycket: en trevlig prick från amerikanska södern ... Så Giuliani behöver bara försäkra den kristna basen om att han inte är aktivt fientlig för att kunna skapa en öppning mot dem.

Och han fångar upp republikanska cirklar på ett sätt om ingen annan. Han är inkluderande men respektfull mot troende, en lysande ledare med handlingskraft, samtidigt en mäktig talare och, framför allt, en man som stod upp mot terrorismen på ett sätt som bränts fast i nationens - ja, det globala - medvetandet ...

Om jag fick ge råd skulle jag uppmana honom att välja en vicepresident som innehar betydande utrikespolitisk erfarenhet i syfte att balansera hans brister där. Varför inte Condoleezza Rice? Det är sådant som demokratiska mardrömmar görs av.

Jag gillar Giuliani skarp, men skulle helst vilja se Condoleezza Rice som president. Och jag tror senator John McCain är en troligare republikansk presidentkandidat. Men alla tre är helt suveräna namn! Det är personer man på var sitt sätt kan känna enorm respekt för. Därför blir det väl som i alla partier, risken är överhängande att man väljer en slätstruken ledare som inte sticker ut på något sätt för att inte skaffat sig fiender...


Måndag 2006-02-20 / 8.20 länk
FRANCIS FUKUYAMA: EFTER NEOKONSERVATISMEN. I New York Times skrev i helgen statsvetaren Francis Fukuyama, världsberömd för boken The End of History, en intressant analys av amerikansk säkerhetsdoktrin. Fukuyama har räknats till de neokonservativa eftersom han haft en av dess förgrundsgestalter som lärare, men han tog avstånd från Irakkriget och är i flera fall kritiska till Bush-doktrinen, vilket framgår i After Neoconservatism.

Och han förklarar i artikeln varför. Han skiljer sig från den neokonservativa strategin om regimskiften i korrupta och aggressiva diktaturstater, när det gäller tillvägagångssätt - inte mål. Han ägnar stor del av artikeln att förklara hur det kommer sig att Bush agerade som han agerade under sin första mandatperiod. Det är en intressant historieskrivning som startar med den neokonservativa strategins framgångar i att få kommunismen på fall i början av 1990-talet. Detta trots att det gamla 'realpolitiska' etablissemanget kallat strategin utopiskt och verklighetsfrånvänt. De tidigare framgångarna tillsammans med attacken mot USA 11 september skapade en stark optimism i förmågan till regimförändring.

Men Irak och Afghanistan visar att det inte är så enkelt, menar Fukuyama som alltså vill dra lärdom av erfarenheterna för att finns nya vägar att nå målet. Fukuyama har inte övergivit målet om att ersätta tyrannier med demokratier. Han skriver att nytänkande behövs:

Den värsta slutsats som kan komma från Irakkriget vore en anti-neokonservativ backlash som innebär en skarp sväng mot isolering och en cynisk realpolitisk policy där USA allierar sig med vänligt sinnade auktoritära regimer. Gott statsskick, vilket inkluderar inte bara demokrati utan också rättsstat och ekonomisk frihet, är kritiskt för att åstadkomma den utgång vi önskar, från att minska fattigdomen till att kontrollera våldsamma konflikter. En Wilsonsk policy som uppmärksammar hur statsledningar behandlar sin befolkning är därför rätt, men den bör innefatta ett visst mått av realism som fattades i tänkandet inom Bush-administrationen under hans första mandatperiod och bland hans neokonservativa vänner.

Fukuyama påpekar att radikal islamism är en biprodukt av moderniseringen själv, närd av förlorad identitet som blir en konsekvens i förvandlingen till ett modernt, pluralistiskt samhälle. Det är ingen tillfällighet att de mest extrema muslimerna - de som genomförde 11 september-attacken, mördade regissören Theo van Gogh och genomförde London-attacken - radikaliserades i Europa.

Han menar att striden mot radikal islam kommer att utkämpas i Europa.

Viktigast tycker jag hans slutsats är att extrema islamistiska grupper kommer att uppträda vad vi än gör. ”Mer demokratisering kommer att betyda mer alienation, radikalisering och - ja, tyvärr - terrorism”. Eftersom de uppstår som en reaktion på att moderniseringen genom globaliseringen också når och påverkar muslimska kulturen, är det en fas som måste genomlevas. Det är en del av processen. Motreaktionen måste verka ut. Fukuyama tar alltså avstånd från vänstermentaliteten att ge västvärlden skulden, att terrorismen skulle bero på vad vi gör.

En annan viktig slutsats från Fukuyama är att det inte finns någon väg tillbaka, där väst understöder totalitära muslimska regimer. Han skriver att om vi menar allvar med demokratiseringsagendan behöver fokus inriktas på ”reformer, omorganisation och finansiering” av insatser som stödjer demokrati, utveckling och rättsstat runt om i världen. USA har bidragit till demokratisk utveckling i Filipinerna 1986, i Sydkorea 1987, i Taiwan 1987, i Chile 1988, i Polen och Ungern 1989, i Serbien 2000, i Georgien 2003 och i Ukraina 2005. ”Men den viktigaste lärdomen av dessa fall är att USA inte kan avgöra när och var demokrati får en chans.”

Fukuyama menar att Condoleezza Rice har slagit in på denna väg (transformational diplomacy) och börjat omorganisera den icke-militära sidan av det utrikespolitiska etablissemanget.

Jag tycker Fukuyama gör en onödigt skarp kontrast mellan Bush-administrationens första och andra mandatperiod. Ingripandet i Irak var ingen slump. USA låg i krig med Irak när Bush tillträdde, då Saddam Husseins luftvärn sköt mot de amerikanska plan som uppehöll FN:s flygförbudszoner. Kuwaitkriget 1991 var helt enkelt inte avslutat. Att gå in och slå ut en av de mest blodtörstiga regimerna, som i sin skräckregim dödade fler i systematisk tortyr per dag än vad som nu dör i terrorattacker i landet, var helt rätt.

Fukuyama talar inte heller om var gränsen går mellan att understödja utveckling mot demokrati, och att hindra grova övergrepp. Ska vi stå vid gränsen och se på när människor slaktas? Jag tycker det ligger något djupt inhumant i det perspektivet. Om möjligheten öppnar sig, ser jag inte varför man ska avstå från att med våld avsätta diktaturer.


Måndag 2006-02-20 / 8.06 länk
VÄNSTERNS MANSGRIS NR 1: HUGO CHAVEZ. I sitt regelbundna TV-framträdande i Venezuela kallade vänsterpresidenten utrikesminister Condoleezza Rice för ”flicka”, rapporterar AFP i Hugo Chavez to Condi Rice: 'Don't mess with me, girl'. Tänk om en manlig makthavare i Sverige kallat någon av de svenska ministrarna för flickstumpan...