Söndag 2006-01-29 / 16.15länk HAMASSEGER GER HÖGERKRITIK MOT BUSH. Palestiniernas val av en Hamas-majoritet i parlamentet har fått 'gammelkonservativa' (i motsats till neokonservativa) att kritisera president Bush för allt hans tal om demokrati. I New York Daily News hävdar kolumnisten Michael Goodwin att
Democracy hits a wall: Palestinska valresultatet skapar ett ”tvivlets skugga över Amerikas idé om att demokrati är ett motmedel mot terrorism”.
En av den amerikanska högervågens förgrundsgestalter, som länge varit emot Irakkriget, William F. Buckley
skriver:
Vad som händer mellan gårdagen, då palestinierna röstade fram Hamas, och i morgon, när Hamas röstas bort, är frågan. Vi kommer, hoppas alla, ta oss igenom denna fas men det är värt att påminna om att det är demokrati som gett oss denna röra. Inte därför att demokrati ska avvisas som metod, utan därför att det helt enkelt inte går att lita på att demokrati alltid leder rätt, i Palestina, i Bolivia, i Venezuela, i tyska Weimarrepubliken eller i Irak.
Och vänsterextrema New York Timesrapporterar vad diktaturföreträdare i Mellanöstern anser:
Den helt dominerade uppfattningen bland politiker och intellektuella i Mellanöstern i veckan var att Amerikas lilla kemiska experiment har exploderat i deras ansikte. President Bush förespråkar demokrati och fria val som sin främsta lösning på regionens problem - och när Hamas vann i en jordskredsseger i det palestinska valet, fick presidenten valresultat som inte kunnat var mer fientligt mot USA:s och dess allierade, Israel.
Notera att denna vänsterjournalistik gladeligen hånar - hånar! - en demokratisk process och dömer ut demokrati som ett ”litet experiment”.
Jag anser att alla dessa har fel. Demokrati har den egenskapen att den inte alls behöver ge det resultat makthavare önskar. Det är dock inget skäl att ifrågasätta demokrati. Att involvera hela folket i en öppen process tar dock tid. Palestinierna, liksom irakierna, är inte vana vid att de får vara med och bestämma. I inledningen på processen är det möjligt att manipulera folk, och så mycket skit är i början kvar från den gamla ofria tiden - i Irak Saddams arv och i Palestina Arafats - att den demokratiska processen först måste absorbera ouppklarade laddningar från förr.
I Palestina betydde det att palestinierna först av allt ville göra sig av med korruptionen som var arvet efter Arafat och Fatah-eliten. Den elit som Europa bugat och bockat inför. Bara med egen demokrati för palestinska folket kunde dessa mutkolvar kastas ut!
Nästa steg blir för Hamas att känna av vad ansvar i regeringsställning betyder. Förut kunde de hålla till i källare och planera sina självmordsattacker. Nu måste de möta EU-företrädare med krav på fred och respekt för grannländer, för att Europas miljardrullning in i Palestina ska fortsätta. Nu måste Hamas möta Israels företrädare för att kunna hålla import- och exporthandeln öppen.
Det installationstal om demokrati som president Bush höll för ett år sedan gäller fortfarande i allra högsta grad. Demokrati är inget ”litet experiment”, men det är inte heller någon quick fix, en snabb lösning. Demokrati tar tid. Men där den drar fram försvinner krig och mördande, och så småningom, med marknadsekonomins hjälp också fattigdom.
Söndag 2006-01-29 / 11.35länk SSU OCH SVERIGES MAKTELIT. SSU-basen Anna Sjödin i fyllecell efter att ha hoppat på krogvakter och varit omöjlig att förhöra i polisbil. Sådan ser vår socialdemokratiska maktelit ut. Har inte svenska folket fått nog??? Se mer här.
Söndag 2006-01-29 / 10.51länk FÖRLUST FÖR ANTI-AMERIKANISMEN. I ledaren
A Defeat for Anti-Americanism
skriver Washington Post om det kanadensiska valet, där den antiamerikanska vänsterns premiärminister Paul Martin förlorade till konservative amerikavännen Stephen Harper:
Paul Martin blir den andre G8-ledaren på fyra månader som tvingas lämna sitt ämbete efter att ha upptäckt att antiamerikansk demagogi inte längre är tillräckligt för att vinna val. Gerhard Schröder, den tyske förbundskanslern, försökte också rädda sin politiska karriär i höstas genom att paradera sina motsättningar med George W Bush; resultatet blev en seger för Angela Merkel som snabbt reparerat relationerna med Washington.
Ja, efter Irakkriget har högprofilerade motståndare till Iraks befrielse avsatts av väljarna - Schröder, Martin och Chirac kommer inte att våga ställa upp för omval - medan förespråkare för Irakkriget omvalts - Australiens John Howard, Japans Junichiro Koizumi, Tony Blair och George W Bush.
De som agerade för Iraks befrielse 2003 hade folkligt stöd, medan motståndarena inte hade det. Så kommer historiska fakta att låta. I total motsats till den bild medievänstern försökt skapa.
Söndag 2006-01-29 / 10.18länk KRAUTHAMMER OM HANDIKAPP. Sedan bloggaren Andrew Sullivan nämnt att USA:s utan tvekan viktigaste kolumnist, Charles Krauthammer i Washigton Post, är förlamad sedan studenttiden efter en olycka, fick Sullivan många mejl med
frågor, eftersom få vetat om det. Själv har jag undrat, eftersom hans kroppshållning när han medverkat i Fox varit lite annorlunda. Krauthammer har aldrig gjort någon sak av det, tvärtom, gjort det till en principsak att inte lyfta fram svagheter i syfte att få sympatier. Det framgår av två äldre kolumner där Krauthammer nämner hur han genomförde läkarutbildning liggande i sträckning i sjukhussäng - men som en bisak i en hyllning i en dödsruna över den som gjorde hans utbildning möjlig (här) -
och att han är rullstolsbunden sedan vad som måste vara mer än 30 år (här).
Det här är exempel på den gamla moral då man inte sökte medömkan eller offerroll, utan kämpade mot hinder i syfte att hantera dem och känna stolthet över det man klarar av. Den moralen borde vi få åter. Människor kan bara prestera och göra samhället bättre om man tar sig an svårigheterna och ser sin belöning i att övervinna dem.
Söndag 2006-01-29 / 9.48länk VILSELEDANDE OM AMERIKANSK ABORTDEBATT. Återigen lyckas svenska medier totalt vilseleda om vad amerikansk abortdebatt handlar. Godmorgon kamrat! i radions P1 gör ett många minuter långt reportage om domare Samuel Alito och Högsta domstolens makt i abortfrågan, utan att säga hela sanningen. Man talade i reportaget om aborter i 12 veckan. Men det är inte om det striden handlar. Abort är tillåten i 40:e veckan. Och de delstater som i sin lagstiftning försökt begränsa dessa extremt sena aborter har fått bakläxa av Högsta domstolen. Om Sverige varit en delstat i USA, hade alltså svensk lagstiftning av HD avvisats som anti-abortlagstiftning. Sverige tillåter inte abort samma dag som barnet skulle kunnat födas på naturlig väg.
Det är om detta debatten handlar. Men svenska journalister lyckas alltid, av någon märklig anledning, glömma bort denna del av sanningen.
Lördag 2006-01-28 / 15.22länk SVENSKT DEBATTKLIMAT - Å SÅ TIMBRO. Jag älskar debatt i sak, om filosofi och om skeenden i vardagen. Att bryta olika perspektiv emot varandra. I veckan höll jag, vilket jag gjort nu i fem år, ett pass om 'högerns syn på välfärd' i en LO-facklig terminslång kurs i ABF-huset. Det leder alltid till intensiv diskussion. I grunden är ju de ideologiska motsättningarna desamma varje gång, men jag lär mig alltid något nytt, eftersom det är olika personer med olika bakgrund och erfarenheter jag möter och diskussionerna blir därför aldrig exakt desamma.
Den här formen av idébrytningar är alltmer sällsynt i Sverige. Och jag tycker det är trist. När Olof Johansson drev centerpartiet vänsterut i början på 1990-talet och striderna enbart kom att handla om att ställa upp på partiledningen eller hålla käften, gav SAF:s initiativ "generationerna" mig de stunder där man fritt kunde utbyta åsikter mellan yngre politiskt engagerade i de borgerliga partierna.
Det slutade med att jag anställdes i Timbro 1995. Idag är det svårt att förstå hur kontroversiellt det var då. En LO-redaktör kunde publicera en stor artikel på DN-Debatt om hur jag som centerpartist i Timbro utgjorde en SAF-infiltration för att stoppa Olof Johanssons samarbete med Göran Perssons regering.
Även om jag var en främmade fågel med min bakgrund som arbetargrabb och centerpartist, fanns i Timbro då en nyfikenhet på idéer som fick brytas mot varandra. Jag kunde publicera skrifter som
Svaghetens moral och göra föreläsningsturné om den i landet. (I jubileumsskriften
T25 finns en tio-i-topplista över Timbros bestsellers 1999-2003 där Svaghetens moral låg på sjunde plats.)
Reaktionerna på min känsla, som jag i veckan tog upp i bloggen, av att Timbro blivit mainstream, i den meningen att man vill tillhöra den tjattrande klassen och vänder sig till just mainstreamskribenter som i oändlighet upprepar ofarliga plattityder snarare än till personer som tänker nytt och djärvt i vår tid, har varit nedslående. Jag tänker inte nämna några namn, jag förstår att frågan redan är så känslig att det bara skulle föra samtalet än längre bort från det som var mitt syfte: hur flyttas frihetens idéer framåt i en tid då ekonomiska argument är otidsenliga medan moraliska står i centrum?
Timbroreaktionen är typiskt mainstream: man går i försvarsposition och hävdar att jag minsann inte vet hur deras strategier ser ut och att eftersom jag inte läst deras interna dokument borde jag hålla tyst, för jag vet ju ingenting.
Mitt svar är att de borde ju ta min känsla, som representant för en politiskt intresserad vän, på allvar. Det är ju ändå idéproduktion det handlar om och om inte en intresserad person som jag kan förstå vad man sysslar med, kanske flera känner likadant. Faktum är att jag, innan jag skrev i bloggen, fått flera sådana signaler från andra som också funnits i "Timbro-kretsen".
Ett annat mejl från Timbro struntar helt i min poäng och attackerar mig för att jag inte i sak hållit med i kritiken mot de konservativa tankar som Roland Poirier Martinsson framfört. Och att det "borde vara under min värdighet" att sitta "på läktaren", "kom in i matchen". Formuleringarna är ju avsedda som förolämpningar mot mig. Timbro-företrädare anser att jag inte deltar i samhällsdebatten! Och skälet? Jag håller inte med Timbro-anställda i varje formulering. Detta mejl avslutas med en vanlig vänsterförolämpning: "Men den som inte tar ställning gör sig irrelevant i debatten, därför bryr jag mig inte särskilt mycket".
Dess reaktioner skulle aldrig framförts av de som var verksamma i Timbro förut. Då var man intresserad av åsiktsutbyte, nyfiken på nya perspektiv och hur de kunde kopplas till grunduppdraget - mer frihet och mindre stat. Även om man, som jag, drog in moraliska perspektiv. Nu låter Timbro, i alla fall i de mejl jag fått, som vänstern: man ska antingen hålla med dem - eller dra åt helvete. Något sakligt utbyte är inte intressant.
Det här har ingenting med idédebatt att göra. Det är bara positionering och maktbegär. Precis det som förekommer överallt annars i OrganisationsSverige.
Ett svarsmejl avslutade jag så här: "I ett sådant klimat tänks ingenting nytt. Den tid då man kunde respektera och diskutera varandras åsikter verkar totalt över inom Timbro. Ingen tycker det är mer synd än jag."
Lördag 2006-01-28 / 11.05länk PÅ TAL OM OPINIONSMÄTNINGAR, så har tabellen
kampen mellan blocken uppdaterats med senaste Temo-mätningen. Den borgerliga alliansen leder. Om man summerar de fyra mätningar som i sin helhet utförts i januari är övertaget 2,6 procent över regeringsunderlaget.
Lördag 2006-01-28 / 11.05länk FINLAND: MYCKET JÄMT MELLAN PRESIDENTKANDIDATERNA. Hufvudstadsbladetrapporterar att svenska röster kan avgöra vem som blir president, så jämt är det enligt en Gallup-mätning: president Tarja Halonen får 51 procent och utmanaren Sauli Niinistö 49 procent. Det är jämnare än i tidigare opinionsmätningar.
Lördag 2006-01-28 / 11.05länk STÄLL HAMAS INFÖR ULTIMATUM. EU har hamnat i en prekär situation. EU är huvudfinansiär av den palestinska myndigheten med 500 miljoner euro om året (4,5 miljarder svenska kronor). Nu leds den myndigheten av ett parti som vill utplåna ett annat land. Deutsche Welle fångar stämningarna i EU,
Hamas Win Casts Doubt on EU's Role As Financial Backer:
En EU-diplomat säger till Deutsche Welle att Bryssel för närvarande räknar med att använda sin finansiella ställning för att få Hamas att ta sitt förnuft tillfånga, eftersom även Hamasledarna vet att de utan EU-bidragen i praktiken inte kan uppnå någonting.
Ja, det är verkligen dags för EU att sätta hårt mot hårt. Hamas måste offentligt och på arabiska språk göra fullständigt klart att de från och med nu står för en tvåstatslösning och att målet är att leva i fred, sida vid sida. Deras handlingar måste också ligga i linje med detta. Innan tydliga tecken på det kan iakttas kan EU inte skicka några bidrag alls till palestinska myndigheten.
Lördag 2006-01-28 / 10.35länk DAVOS: STARKT FRAMTRÄDANDE AV MERKEL. Jay Nordlinger är en svårflirtad
rapportör från Davos i National Review. Därför är det intressant att han blev imponerad av Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, när hon höll tal på öppningsdagen:
Temat för Merkels tal var huvudsakligen frihet .... Genom talet lyfte hon fram behovet av reformer och av flexibilitet och mer öppna sinnen. Tyskland har varit 'paralyserat', sa hon [och] efterlyste 'mer rörelsefrihet, mindre styrning, mer frihet för action'. Hon sa att 'vi måste avlägsna hinder, öppna fönstren och ta djupa andetag av frisk luft'. Tyskar och européer måste 'se risker som möjligheter snarare än hot'.
Hon är dock ingen vild libertarian: 'Vi är inte utan ansvar' och staten har en stark roll att spela. Men individerna - de kreativa individerna - 'måste vara fria att kunna agera'.
Mot slutet av talet tog hon upp James Watt, uppfinnaren av ångmaskinen. 'För tvåhundra år sedan sa han att den viktigaste sak i livet är att uppfinna. Var finns den viljan idag?' Merkel sa att 'vi tyskar' byggde den första datorn som startade informationssamhället. Men 'när jag ser på Microsoft, när jag ser på Google, ser jag att vi inte deltagit i den pågående revolutionen. Det är en smärtsam insikt.'
Till sin förvåning iakttar Nordlinger att publiken faktiskt applåderar detta revolutionerande budskap. Inte kraftigt, men uthålligt. ”Hundratals personer vill helt enkelt inte sluta applådera”. Arrangören får be Merkel ställa sig upp igen och ta emot applåderna, ungefär som en dirigent lyfter fram en solist.
Tänk om Tyskland och Europa också kunde ta till sig innebörden, den djupa mentala förändring som Merkel efterlyser. Då skulle vi snart vara på fötter igen.
Stödet för militär aktion mot Iran har ökat under det senaste året. Stödet är störst bland republikanska väljare, men hela 49 procent bland demokratiska väljare, som är starkt emot Irakinvasionen, ger sitt stöd för militära åtgärder som förhindrar att regimen i Iran får kärnvapen. Kanske var det därför Hillary Clinton förra veckan gick så hårt åt Bush-administrationen för att inte ta i med hårdhandskarna mot Iran, utan överlåtit åt européer att sköta en så viktig fråga.
Det är ett gott besked att amerikanska opinionen inte är nedslagna av svårigheterna i Irak. Möjligheten att bomba iranska anläggningar måste finnas på bordet, annars tar Iran inga samtal om andra lösningar på allvar. Jag hoppas självfallet att annan effektiv lösning går att finna, men mentalt måste vi bereda oss på att bombningar krävs för att inte sätta kärnvapen i händerna på en av världens värsta regimer som öppet agiterar för att utrota andra länder från kartan.
Senator Ted Kennedy har sagt att han ska lämna Owl club, en herrklubb som förbjuder kvinnor. I dag frågade Hillary Clinton om Ted visste någon annan klubb som utestängar kvinnor och som hennes man skulle kunna gå med i.
Skandalblaskan National Inquirer hävdar att Ted Kennedy har ett hemligt 21-årigt kärleksbarn. Senatorn var inte tillgänglig för en kommentar om sitt barn utanför äktenskapet - han var upptagen i seminarium om etik.
Hillary Clinton sa i ett tal att Bush:s Vita hus är ett av de värsta i Amerikas historia. President Bush blev irriterad. Han sa: 'Jag var inte sämst i historia, jag var sämst i matte och fysik'.
Tråkiga nyheter: NBC har beslutat lägga ner TV-serien 'Vita huset' (West Wing). Så vet man när utvecklingen går dåligt - när inte ens påhittade demokratiska presidenter fungerar längre.
Fredag 2006-01-27 / 16.05länk BEETHOVEN BÄTTRE ÄN MOZART. Även om man med all rätt firar 250-årsminnet av Wolfgang Amadeus Mozarts födelse 1756, kan jag inte låta bli att sticka in kommentaren att jag tycker bättre om Ludwig van Beethoven (född 14 år senare, se mer
här).
Beethoven höll sig inte till det rätta och korrekta, utan bröt mot alla regler om hur musik skulle komponeras. Hans symfonier är temperamentsfulla, passionerade, yviga, djupa och personliga. Och han blev något av upplysningenstidens kompositör i Voltaires och Schillers anda. När Napoleon svek sina ideal och utropade sig till kejsare strök Beethoven texten där han tillägnat tredje symfonin till honom.
Beethovens musik uttrycker stark tilltro till mänskligheten, den är upplyftande, optimistisk och energisk. Detta trots att han misshandlades som barn av en alkoholiserade far, hade ständig olycka i kärlek, blev döv och var så excentrisk och lynnig att han levde sina äldre dar i självvald isolering. Men han gav aldrig upp och ur i hans hjärta slutade aldrig musiken att flöda.
Fredag 2006-01-27 / 12.05länk DEN ATTACKEN PÅ BOMBHÖGERN BOMMADE. I tidskriften Nyliberalen, som ges ut av
Frihetsfronten, finns i senaste numret en ledare som attackerar bombhögern. Till skillnad från vänstern hycklar man inte i Frihetsfronten, det är argumenten som står i centrum. Låt oss därför testa de nyliberala argumenten emot Irakkriget.
Kristian Tiger inleder ledaren med att förklara att han som nyliberal motsätter sig statligt bistånd till fattiga länder. Insatser för svältande människor bör givetvis ske, men på frivillig bas, inte med skatter. Den ståndpunkten framförde jag för nära tio år sedan i
En väg ut (Timbro, 1997), så oss emellan är det ingen chockerande hållning. Men sedan gör Kristian Tiger befrielsen av Afghanistan och Irak till en biståndsinsats. Han kallar det ”militärt bistånd”. Som om det vore jämförbart med traditionella biståndsinsatser. Snyggt försök. Men det håller inte.
Som liberal är det A och O att i välfärdsdiskussionen hålla isär negativa rättigheter, rätten att inte utsättas för våld och kränkningar, och positiva rättigheter, det vänstern driver, med rätten till alla möjliga förmåner betalda av någon annan. Tiger struntar i denna helt väsentliga distinktion när han jämför sociala biståndsinsatser med militär befrielse från tyranni. Socialt bistånd går under positiva rättigheter, militära insatser under försvar av negativa rättigheter. Genom att avsätta talibanerna i Afghanistan och Saddam Hussein i Irak försvaras människors rätt att inte utsättas för våld och kränkningar av staten.
Man kan naturligtvis ifrågasätta om afghaner och irakier har samma rätt till negativa rättigheter som oss västerlänningar. Och det gör Tiger:
Jag har dock svårt att se logiken bakom att ett lands nattväktarstat bland sina åtaganden har ansvaret för att försvara sådana som inte tillhör den.
Det här luktar illa. Är inte frihetens principer universella?! Finns det människor som inte är värda frihet? Jag kan absolut inte gå med på det. ALLA, också afghaner och irakier, omfattas av frihetens universella principer. Och då gäller det för oss att, efter vår förmåga, försvara dessa negativa rättigheter varhelst de förtrycks.
Det förvånar mig att en nyliberal helt plötsligt lägger stor vikt vid staters och nationers gränser. Upphör frihetens principer vid gränsen? Varför då? Jag kan absolut inte se varför frihetens livsbejakande kraft slutar vid fiktiva och statligt beslutade gränser.
Kristian Tiger irriterar sig över att de som försvarar Iraks befrielse jämför antalet döda under och efter kriget med dem som dog före kriget. Han beskyller oss som försvar kriget för att ägna oss åt ”nyttokalkyler”. Så är det ju inte. Skälet till att exempelvis jag här i bloggen tagit upp siffror på hur många som torterades, våldtogs, sprängdes ihjäl eller på andra sätt dödades av Saddam Husseins regim är att klargöra sammanhangen inför och efter kriget. Varför klagar antikrigsrörelsen på varje dödad irakier nu, men struntade i att betydligt fler dog före kriget? Jag anser att de som dog före kriget har samma människovärde som de som tragiskt dödas nu. Det är ingen nyttokalkyl, det är att respektera människors värde. Ledaren fortsätter:
Demokratiska brohuvuden i den muslimska värden är verkligen önskvärda. Likväl ingår detta inte i nattväktarstatens uppgifter.
Återigen utgår Tiger från att frihet inte är ett universellt värde. Han jämför spridandet av frihet med välfärdsstaternas utjämningspolitik av inkomster. Jag har aldrig, och kommer aldrig, att likställa frihet med pengar.
Mot slutet av ledaren skriver Tiger:
Personligen tycker jag att hotet som islamisterna utgör i ett större perspektiv känns tämligen fjuttigt.
Så har man sagt i Europa förr om framväxande totalitära krafter. Inför och efter Lenins statskupp i Ryssland 1917 (ett undantag var Winston Churchill som utan regeringens stöd försökte avsätta Lenin). Likaså om Tyskland under 1930-talet (ett undantag var Winston Churchill, som sa 'De söker fred och ära, de kommer att få krig och vanära').
Jag tycker vi ska lära av historien, det är därför jag inte känner mig bekväm med etiketten nyliberal. Frihetens principer är universella. Alla andra slutsatser har som konsekvens att vi inte utgår från att alla människor har samma värde. Jag menar att globaliseringen för första gången i mänsklighetens historia ger oss chansen att utrota tyranniet och skapa frihet på jorden. Om det kräver bomber, så må man bomba. (Mer finns
här.)
Fredag 2006-01-27 / 9.35länk DAVOS: 'KAN EN ATOMBOMB EXPLODERA I DIN STAD?'. Jay Nordlinger
rapporterar från Davos och går igenom seminarieprogrammet för dagen i World Economic Forum (den personliga stilen och humorn gör det omöjligt att översätta):
There are hundreds of panel sessions, and other sessions, and I’ll give you a little taste of them. A quirky one is on “video gaming” — does it “drive social evolution”? Hmm. And then there’s “Can Aging Economies Grow?” Hmm again. We have “Quelling Nationalistic Flames” (good luck), and “Towards a Nanny State” (boo, hiss). “Does an Economy Need Morals?” That’s a question another panel asks.
And “Should We Despair of Disparities?” I believe this panel’ll answer yes. Barney Frank [demokratisk kongressman på vänsterkanten] is on it, incidentally. For all I know, he’ll be the most conservative person in the room. It’s happened before.
One panel is provocatively titled “Could a Nuclear Bomb Go Off in Your City?” On it sit both Mohamed ElBaradei and Peter Sellars (opera director). That should be a different sort of discussion.
A panel titled “Islam’s Challenge to Eradicate Extremism” includes H.R.H. Prince Turki al-Faisal of Saudi Arabia. Well, I guess someone has to stick up for non-eradication. (I may be misjudging the prince . . . but I doubt it.)
Fredag 2006-01-27 / 8.53länk ALDRIG FEL MED DEMOKRATISKT STYRELSESKICK. Som vanligt är många kommentarer pessimistiska och ödesmättade efter det att Hamas vann klar majoritet i Palestinska myndigheten. Men att Fatah röstades bort var en välgärning. Jag tycker Anton La Guardia i Daily Telegraph fångat läget i
Victory leaves Hamas with a dilemma:
Arabledare - och inte så få europeiska - muttrar till amerikanerna: 'Vad var det vi sa. Att tillåta vanliga muslimer att rösta fritt är en dålig idé'. Men det är fel lärdom att dra. Populariteten i islam reflekterar hur bankrupt den hittillsvarande politiska ordningen är. När stater misslyckas, som de har gjort över hela Mellanöstern sedan slutet för den koloniala epoken, har muslimer instinktivt vänt sig till moskéerna ...
Utmaningen är inte att utrota politisk islam utan att moderera den. Om islamister tar del i det demokratiska livet måste de lära sig att leva efter dess regler. Frågan är inte om muslimska radikaler ska kunna väljas till makten, utan vad de gör när de väl når makten och om de kan röstas bort i nya val.
Och just detta visste Hamas. De ville inte ha egen majoritet i Palestina, för det ställer dessa frågor på sin spets. Nu kan de inte gömma sig bakom Fatah och fortsätta underblåsa terrorismens brutalitet. Nu måste Hamas ta ansvar och palestinierna och hela världen kommer att döma dem om de inte visar sig vuxna nog att företräda palestinierna på ett värdigt sätt. Vilket betyder slut på allt våld, alla terrordåd, allt hat och slut för kravet att utrota Israel.
Majoriteten i valet ställer Hamas mot väggen på ett sätt ingen annan kunnat göra. Nu är tid att visa om man bara är ligister och seriemördare, eller om man bryr sig om sitt folk och vill dem det bästa. Nu är tid för Hamas att plocka av sig sina fega svarta huvor och stå för sina åsikter som vuxna män. Klarar de av det? Jag tvivlar. Men hoppas att det även i denna rörelse finns riktiga ledare.
Fredag 2006-01-27 / 8.53länk POLEN - EN NY EUROPEISK STORMAKT. Sebastian Weil refererar i sin blogg en artikel om Polens försvarspolitik - byggd på landets historiska erfarenhet av att ständigt bli bokstavligen överkörda - i International Herald Tribune:
Polen - en ny militärmakt i Europa?
Torsdag 2006-01-26 / 20.56länk SÅGNING AV OHLSSON OCH HAMILTON. Riksdagsledamöterna Birgitta Ohlsson och Carl B Hamilton (fp) skrev en märklig debattartikel om barnomsorgen i
DN tidigare i månaden. Idag blir de riktigt ordentligt sågade i den kristna tidningen Världen idag,
Familjeupproret växer.
Särskilt Ohlsson och Hamiltons påståendet att ”frihetsfundamentet är att skapa en yrkesidentitet” är värd kritik. Jag undrar om de inser vilken människosyn det speglar. Är vi människor bara vårt yrke? Är det verkligen där vi skapar vår identitet? För mig låter detta som industrisamhällesnostalgi a la Göran Greider. Men tillbaka till industrisamhället ska vi väl ändå inte, va?
Torsdag 2006-01-26 / 16.19länk MASSMEDIERNAS TOTALA BRIST PÅ KONTAKT MED LÄSARNA. Ett exempel på hur fullständigt off vänstermedierna är från den allmänna opinionen demonstreras idag på förstasidan i aftonbladet.se. Under den stora svarta rubriken Ett idiotiskt förslag låter man organisationsföreträdare såga folkpartiets förslag om ordningsbetyg i skolan. Men i den enkät där vi läsare kan svar på frågan Ska skolelever ha betyg i uppförande?, framgår just nu, då nära 58.000 personer deltagit, att 86,1 procent svarat: ja!
När ska vi i Sverige få medier vars redaktioner inte automatiskt och alltid är urflippat vänsterreaktionärt dogmatiska?
Torsdag 2006-01-26 / 12.30länk LITEN DEBATTSEGER FÖR NIINISTÖ. Det var intressant att i SVT24 se debatten mellan presidentkandidaterna i Finland, president Tarja Halonen (s) och utmanaren Sauli Niinistö (m). Även om Niinistö hade svårare för svenska språket än Halonen, var han mer distinkt och tydlig, särskilt i utrikespolitiken.
När de fick provocerande frågor om Ryssland och Tjetjenien var han mer presidentlik och sa att det finns två perspektiv, dels har Ryssland rätt att skydda sig mot terrordåd som de i Moskva och Beslan, dels har Ryssland skyldighet att leva upp till utfästelserna om mänskliga rättigheter, också i Tjetjenien. På frågan om Finland borde ta emot fler flyktingar från Tjetjenien blev Halonen långrandig och svävande, medan Niinistö svarade att det är flyktingskäl i de enskilda fallen som ska avgöra, inte varifrån man kommer.
(Men största ögonbrynshöjaren var debattledarna. Taffliga, kantiga och oförskämda. De demonstrerade nog den största skillnaden till Sverige, så dåliga programledare kan jag inte minnas i svenska samhällsprogram.)
Torsdag 2006-01-26 / 12.14länk PALESTINA FÖRETRÄDS AV TERRORORGANISATION. Islamistiska terrororganisationen Hamas vann de palestinska valen klart och får egen majoritet i parlamentet med 70 av de 132 mandaten,
rapporterar AP. En framträdande företrädare för Hamas, Mushir al-Masri, säger till nyhetsbyrån på morgonen att ”ett erkännande av Israel eller förhandlingar med den judiska staten inte står på vår agenda”.
Den moderata och självständiga palestinska politikern Hanan Ashrawi säger till Fox att ”det här betyder en total förändring av det palestinska samhället och av palestinsk politik, med implikationer för hela regionen.”
Själv är jag inte förvånad. Europa och FN har pumpat in stora summor i den palestinska myndigheten, men blundat för att Arafats Fatah-parti förskingrat det mesta och låtit Palestina förfalla. Ett förfall man beskyllt Israel för. Det är denna korrupta och cyniska Fatah-politik som palestinierna röstat bort - med all rätt. Men istället har man satt terrorister och mördare i sitt parlament. Knappast ett klokt drag.
Omvärlden bör akta sig noga för att understödja en Hamas-regering, även om den är demokratiskt vald. Demokrati handlar inte bara om en valprocess, det är en mentalitet som innefattar rättstat och respekt för människors liv. Att stödja Hamas nu är att stödja terrorism. Om EU och FN ingår samarbeta med Hamas, som man själva medgivit är terrorister, har västvärlden förlorat all trovärdighet. Al-Qaida och alla andra som ägnar sig åt självmordsbomber och attacker på civila blir legitimerade.
Efter att ha hävdat att Bush-administrationen inte har någon rätt att efterfråga information från sina databaser i regeringens ambition att övervaka online pornografi, säger företrädare för den populära sökmotorn Google att man kommer att samarbeta med kommunistregimen i Peking om att censurera sina tjänster för kineser som använder sökmotorn, vilket bland annat omfattar sökningar på ord som 'demokrati' och 'mänskliga rättigheter'.
Den som exempelvis söker på den i Kina förbjunda religiösa gruppen Falun Gong, som ger mer än 3,5 miljoner träffar i USA, får i Kina bara 537 träffar - de flesta statliga hemsidor som fördömer rörelsen. Google kallar sitt beslut ett nödvändigt utbyte för att ge kinesiska användare större tillgång till annan information.
Detta hyckleri och kryperi för diktaturer är vedervärdig.
Torsdag 2006-01-26 / 9.20länk IMPERIET SLÅR TILLBAKA I kommande nummer av Newsweek analyseras utvecklingen i Ryssland,
The Empire Strikes Back. Stigande inkomster från olja och gas har stärkt den ryska ledningens självförtroende. Man har visat att man är beredd att använder varje form av inflytande för att stärka sin makt över regionen, nu senast när man stängde av gasleveranserna.
Rysslands nyfunna självsäkerhet är påtagligt i Ukraina där Kreml försöker underminera den 'Oranga revolutionen' som avsatte en Moskvavänlig regim och valde en västvänlig ekonomisk och politisk inriktning ...
Under den senaste gaskonflikten visade Bryssel att man är maktlös och inte beredd att hjälpa Kiev. 'Ukraina hoppades att Europa skulle hota Ryssland med sanktioner', säger [ryske politiske konsulten] Sergei Markov. 'Det hände inte.' Medan Europa omfamnade den första vågen av Östeuropeiska länder som frigjorde sig från Sovjetsfären, tänker man inte göra det igen.
På 1990-talet var Ryssland svagt och Europa starkt, även om läget nu inte riktigt är det omvända så är det väldigt annorlunda, avslutar Newsweek
Torsdag 2006-01-26 / 8.50länk SÅ KAN STATEN HALVERAS - NÄR FÅR VI SE EN SÅDAN BOK? Tankesmedjan Cato publicerar en ny bok som konkret visar hur den federala staten kan krympas rejält:
Downsizing the Federal Government. Författaren Chris Edwards identifierar mer än 100 offentliga program som skulle kunna läggas ned, överföras till delstaterna eller privatiseras. Boken får beröm av Nobelpristagaren James Buchanan och Reagans budgetchef James Miller. (Tipstack
Captus)
Varför låter ingen tankesmedja i Sverige ge ut en motsvarande bok? Varför inte hjälpa de politiker som i en framtid skulle vilja ha förslag på hur man kan minska staten konkret? En sådan bok skulle säkert leda till mycken diskussion och om rätt saker - begränsa staten istället för fortsatt expansion.
Onsdag 2006-01-25 / 23.18länk DAVOS - VILKA ÄR DÄR? I sin rafflande stil ger Jay Nordlinger sin första
rapport inför starten idag av World Economic Forum i National Review. Och svarar på frågan: vilka är här, egentligen?
Onsdag 2006-01-25 / 22.43länk FINLAND: HALONEN LEDER FORTFARANDE. Inför andra omgången av Finlands presidentval på söndag leder fortfarande sittande presidenten Tarja Halonen (s), med 55 procent, över utmanaren Sauli Niinistö (m), med 45 procent,
rapporterar ikväll MTV3.
I morgon kl 11-12 sänder
SVT24 den debatt de två presidentkandidaterna höll på svenska språket i finsk TV i går.
Onsdag 2006-01-25 / 17.14länk KARL ROVE KLÄR AV AMERIKANSKA VÄNSTERN. Många har kommenterat det tal som valstrategen och presidentrådgivaren Karl Rove höll -
The GOP Remains the Party of Ideas - när republikanska partiet firade att det var 25 år sedan Ronald Reagan svor presidenteden. Gemensamt för såväl demokratiska partiets vänner som motståndare är att de inte ser hur demokraterna kan vinna mot den överlägsna strategi som begåvningen Rove lägger ut.
CBS-producenten Dick Meyer skriver i
Dems In '06 Need To Face The Facts att Rove:s valplattform är så rak och enkel att den till och med kan skrivas ner på en Post-It-lapp:
Den låter ungefär så här: vi är i krig mot utländska terrorister som vill döda dig och ditt samhälle och vi gör allt vad vi kan för att stoppa dom, demokraterna gör det inte; vi vill sänka dina skatter, demokraterna gör det inte. Varje republikansk kandidat i landet kan spotta ut det budskapet ...
Rove sa: 'President Bush anser att om al-Qaida ringer upp någon i USA ligger det i vår nations säkerhetsintresse att veta vem de ringer och varför. Vissa betydelsefulla demokrater håller definitivt inte med'.
Snälla, formulera två meningar som svar på det där som fungerar i en reklamfilm; min gissning är att det kommer att låta lika motbjudande som när John Kerry förklarade hur hans röst för krig var en röst emot krig.
Och detta sagt av en mainstreamjournalist i CBS. En annan som vill ge demokratiska partiet råd är kolumnisten E J Dionne i Washington Post,
Rove's Early Warning, som konstaterar att demokraterna förlorat debatten om nationell säkerhet eftersom man inte tagit den, utan försökt byta samtalsämne. Det har gjort att Bush har fått definiera problemformuleringarna. Demokraterna måste stå upp menar Dionne och frågar retoriskt ”Måste en världsbild post-11 september betyda att president Bush tillåts att göra abolut vad han vill, när han vill, utan att gå till domstolar, till kongressen eller folket?”
Men problemet med Dionnes motargument är att de bara kritiserar Bush, de erbjuder ingen alternativ strategi för demokraterna. Och politiker som bara är emot regeringen vinner inga val, något som de borgerliga partierna i Sverige numera är införstådda med.
Det är ju som Karl Rove redan säger i rubriken på sitt anförande: det är idéerna som räknas. Den som vill vinna val måste nå ut till folket med en enkel, tydlig och sund agenda om vad man själv vill. Se där, ännu ett oavsiktligt råd till den borgerliga oppositionen i Sverige.
Onsdag 2006-01-25 / 16.06länk STATEN HYLLAR LIBERAL EKONOM. Ekonomen Israel M Kirzner får pris av statliga NUTEK och
Forum för småföretagarforskning, kan bloggen
Ninja economist berätta. Kirzner tillhör den österrikiska skolan och är alltså starkt kritisk mot all statlig inblandning i ekonomin. Han menar att staten genom inblandning dödar entreprenörskapet och företagsamheten. Bloggen frågar om prisutdelaren, näringsminister Thomas Östros, förstått vem han gav priset...
När liberaler blir feminister slutar de att vara liberaler ... De erkänner inte att det finns
familjer. Alla är individer. Det finns ingeting mellan staten och individen.
Det är nyliberalismens blinda fläck. Hur kan näringslivet stödja sånt?
Familjeföretag är ju våra mest framgångsrika företag.
Ja, en av Alexis de Tocquevilles främsta analyser (han gjorde många) är ju just att poängtera att ett liberalt samhälle förutsätter att det finns ett starkt civilt samhälle mellan individ och stat. Det gäller att organisera och vidmakthålla, skrev han, ”fria sammanslutningar som är i stånd att kämpa mot tyranniet utan att förinta ordningen”. Med 'tyranniet' avser han här den demokratiska staten, vars allsmäktighet växer om inte civilsamhället sätter stopp. En av mina favoritformuleringar hos Tocqueville lyder: ”Ty ingenting är mer vanligt än att människor tillerkänner en högre vishet åt den som förtrycker dem.” Den Tocqueville-översättning jag här citerar ur gavs ut av Timbro 1986 och det var jakten på den som första gången gjorde att jag kom i kontakt med Timbro. Frågan är om Toqueville skulle översatts av Timbro idag (om det inte redan var gjort). Ett annat mejl:
Varför [undvika motsättningar i debatt]? Jo, helt enkelt för att medierna de senaste 35 åren präglats av ett - enda - tyckande. Den som händelsevis skulle ha motsatt åsikt, lär knappast få sista ordet och krossas obönhörligen av den samlade vänstereliten. Vem vågar risken att utsätta sig för det?
Jo, beskrivningen är rätt, men Timbro stod under sina första 25 år i ständig motvind och klarade inte bara av det, utan lyckades också påverka den breda opinionen. Om man nu smiter in i lä för att slippa snålblåsten, vad blir syftet med idéarbete om alla från början bestämt att man måste låta likadant (=mainstream)?
Onsdag 2006-01-25 / 10.22länk NYLIBERALER NUMERA SALONGSSOCIALISTER? (II) Tack för de mejl jag redan fått om förra inlägget i bloggen. Jag tar gärna emot fler, både kritiska och instämmande! Här utdrag ur två snabba mejl. Först det som inte håller med mig:
Men jag tror Sofia & Co på Neo kan ha funnit ett smart och obemärkt sätt att träda in i mainstreamdebatten i Sverige ... Är det inte en bra sak att de frågor som Neo tar upp faktiskt diskuteras i publika forum istället för att vara marginaliserade eller förlöjligade?
Jo, som jag skrev är det egentligen för tidigt att utvärdera, men den känsla jag får är att mainstream är huvudsaken, och då kan man aldrig påverka debatten eftersom målet att hålla sig väl med etablissemanget då blir viktigare än att ta upp brännande och känsliga samhällsfrågor. Ett annat mejl lyder:
Bra på bloggen i dag. Just här tror jag Timbros och andras stora problem
ligger. De är splittrade i det som är den stora, intressanta konfliktytan
efter det att marknadsekonomin segrat. Och istället för att konstatera detta
och använda de skilda uppfattningarna till att vara ett forum för tuff och
intressant debatt i värdefrågor är deras instinkt att fly undan konflikten.
Här måste mer debatt föras! Vad står liberalism för i Sverige om marknadsekonomin inte längre är huvudstriden eller det paradigm som debatten förs i? Är klassiska liberaler mer socialister än konservativa när det kommer till frågor som handlar om kollektivt ansvar, som exempelvis barnuppfostran? Anser liberaler att staten ska sköta barnen? Eller är det familjens ansvar? Här har liberaler att välja mellan ett kollektiv, staten, eller ett annat, familjen. Väljer nyliberaler staten i likhet med socialister? Varför i så fall?
Onsdag 2006-01-25 / 8.14länk NYLIBERALER NUMERA SALONGSSOCIALISTER? När jag gick till Timbros seminarium om
Irak häromdagen hoppades jag att den känsla som smygit sig på mig under en längre tid skulle motbevisas. Men inte. Timbro har blivit mainstream. Ingenting av det som sades skulle s-regeringen protesterat emot. Att samarrangera seminarium med USA:s ambassad hade naturligtvis inte vänsterpartiet gjort. Men i övrigt skulle man inte kunnat gissa vem arrangören var.
Förr var inte Timbro en del av etablissemanget, och strävade inte efter att bli det heller. Då tog man tvärtom strid med etablissemangen och deras maktbegär att styra och ställa över medborgarna. Timbros uppdrag var att om frihet tänka nytt, tänka djärvt och att ta hem stora tankar om frihet från omvärlden och presentera dem på svenska. Nu verkar uppdraget vara att hålla sig väl med alla, le och inte sticka ut - ungefär det alla andra i OrganisationsSverige.
Jag vill inte dissa Neo eftersom de bara hunnit komma upp ur startblocken, men vad skiljer tidskriften Neo från vilka mainstremartiklar som helst? Timbro är en av finansiärerna av Neo, som publicerar Expressens PM Nilsson och Per Svensson. Vad är vitsen med det? Inte är de några djärva och nytänkande liberaler direkt. Och brist på spaltutrymme har de knappast. Enda skälet att ta med dessa mainstremjournalister är, som jag kan se, att Neo längtar in i de fina salongerna. Problemet är att man måste vara socialist, eller som det heter, socialliberal, för att komma in. Men vad är vitsen med att glida runt i de där salongerna? En sak är ju klar, mer frihet i Sverige leder det knappast till.
Det som irriterar mig är att flera av dem som kritiserat moderaterna för att gå mot mitten, själva gör det i ännu större utsträckning. Man utmanar inte etablissemangen längre, man vill tillhöra dem. Och detta i en tid då det är viktigare än någonsin att det finns fria opinionsbildare som håller frihetsflanken i samhällsdebatten - högerflanken kallad i folkligt tal. De borgerliga partierna gör vad som är rationellt för att kunna vinna val. Det är de fria opinionsbildarnas uppgift att driva på debatten så att den allmänna opinionen och därmed de borgerliga partierna kan flytta sig i frihetlig riktning. Om Svenskt Näringsliv, Företagarna m fl och nu också Timbro kapitulerar för salongssocialismen, vem ska då stå för värderingarna?
Man kan undra varför detta händer nu. Ett skäl, tror jag, kan vara att den ekonomiska liberalismen varit grunden för Timbro och näringslivet och i takt med att debatten förs i nya sammanhang och med andra perspektiv, har den ekonomiska systemdebatten somnat in. Istället har vi fått en debatt om andra värderingar, en debatt där moraliska aspekter ingår, och där känner sig ekonomiska liberaler inte alls hemma. Man är lika vilsen som den nihilistiska, socialdemokratiska eliten och gör dem sällskap.
Hur ska man annars förklara att centerpartiets lilla högskoleförbund ger ut en ny tidskrift som känns ärligare, mer vaken och i tiden än Neo? (Och jag talar om sakdebatt, inte layout.) Ta bara ledaren i senaste Rådslag,
Dogville, av Ilan Sadé:
Bush uppfattas som självrättfärdig. Han använder tungt laddade ord i sina tal och framträdanden: ”ondska”; ”godhet”; ”frihet”. Dessutom gör han anspråk på att stå för någonting gott ...
Detta betraktas i dagens Europa som ett utslag av självrättfärdighet, storhetsvansinne och primitivitet. Den europeiska synen på den amerikanske presidentens uttalanden säger dock väldigt mycket mer om Europa än om Bush.
Vi bor idag på en självcentrerad kontinent som, liksom under kolonialtiden, inte betraktar sina medmänniskor från främmande kulturer som jämlikar. Ett Europa i moralisk kollaps ... Här tror man inte längre att ondskan kan blossa upp utan ett redigt marxistiskt orsakssamband. Terrorister, tyranner och kriminella våldsverkare måste givetvis ha stöpts av ekonomiska och sociala omständigheter, över vilka vi – i betydelsens Väst – råder över och därmed ansvarar för. Islamistisk terror blir ”överbyggnaden” till en världsordning som presidenten i Washington skulle vara ytterst ansvarig för. Europas upplysta intellektuella älskar att vältra sig i dessa påstådda samband. När Bush plötsligt framträder i TV och säger att ”we’re gonna smoke’em out and hunt’em down” blir kulturkrocken total. Va? Jänkarna har valt en skjutglad cowboy som läser bibeln hellre än Chomsky – och som dessutom tror på gott och ont! Så simpelt!
Kruxet är att det är Europa som har blandat ihop det himmelska med det jordiska, inte Bush. För det första går den europeiska antiamerikanismen ut på att USA likt en gudom styr hela världen från ovala rummet. Så är inte fallet. För det andra beter sig européerna som självspäkande munkar varje gång en konflikt blossar upp: mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa. Allt som händer kan skrivas på Västvärldens skuldkonto!
Den ideologiska striden i vår tid står inte om ekonomiskt system, utan om moraliska värderingar. Det verkar ha gjort vissa ekonomiska liberaler vilsna. Jag hoppas att de snart kan träda ur denna förvirring - på rätt sida.
Tisdag 2006-01-24 / 17.53länk 'CIA-PLAN' PÅ UPPDRAG AV EUROPA. Nu kommer mer 'nyheter' om 'hemliga CIA-plan'. Det som bloggen kunde rapportera för mer än en månad sedan (se
här),
sägs nu av Europarådets schweiziske utredare Dick Marty: CIA har inte gjort någonting i Europa utan att ha uppdrag från respektive lands regering. Och det är en skam att Europas regeringar inte vågar stå upp för sin egen politik, utan försöker skylla på USA och CIA.
Tisdag 2006-01-24 / 17.53länk NYA MUTSKANDALER I FN AVSLÖJADE. FNs biträdande generalsekreterare Christopher Burnham säger att misstänkarna om korruption bland FN:s fredsberavande insatser har vuxit, rapporterar AP i
U.N. Probe Into Internal Fraud Expands. Förra veckan tvingade FN åtta chefstjänstemän, bland dem en bitr generalsekreterare, att ta tjänstledigt med lön medan misstankarna om mutor utreds.
- Potentiellt kan missbruket handla om tiotals miljoner dollar, sa Burnham.
USA:s FN-ambassadör John Bolton sa i en kommentar att dramatiska förändringar krävs: "Det är en mycket allvarlig rapport och kräver en mycket noggrann utredning. Och det understryker vår syn om att verksamheter som auktoriserats av säkerhetsrådet och generalförsamlingen måste stå under noggrann ledning och kontroll ... Det handlar inte bara om enskilda incidenter av missmanagement, det är ett kulturellt problem vi har här."
Tisdag 2006-01-24 / 14.46länk BORGERLIGA ALLIANSENS UTRIKESANALYS. Förra veckan presenterade utrikespolitiska arbetsgruppen inom Allians för Sverige sin
slutrapport. Och jag blev positivt överraskad. Slutrapporten håller en avsevärt högre kvalitet än den Europarapport gruppen publicerade i höstas.
Man måste, när det gäller ett dokument från politiska partier, ha i minnet följande läsanvisning: partier har till uppgift att vinna allmänna val och samla majoritet för att kunna bilda regering. Därför kan partier inte vara opinionsbildande spjutspetsar som går före den allmänna opinionen och intar positioner och levererar argument som är så nya och banbrytande att medborgarna inte känner igen sig och blir osäkra. Den uppgiften i opinionsbildningen är ett ansvar för andra aktörer i samhällsdebatten. Partier ska lägga ut en allmän inriktning, men inte gå längre än att man kan övertyga en majoritet av folket om att detta är rätt väg.
Så betraktad har arbetsgruppen infriat de förväntningar man kan ställa. Här finns tydliga värdeladdade formuleringar, exempelvis om frihandel:
En öppen handelspolitik för tillväxt ger fler svenska företag bättre möjligheter på världsmarknaden. Sverige ska föra en internationell politik för öppna gränser, för ett Europa öppet mot sin omvärld ... Sverige har samtidigt ett ansvar att aktivt verka för att de positiva effekter som globaliseringen för med sig verkligen kommer de fattigaste länderna till del. Fattigdom, förtryck och brist på egendom gör att många människor inte fullt ut kan leva ett värdigt liv.
Särskilt sista meningen är central. Ojämlikheten i världen i dag beror inte på att väst har roffat åt sig, utan på att människor lever under politiskt förtryck. Fattigdom har framför allt en inhemsk politisk förklaring. Och hur mycket bistånd väst än sänder, spelar det ingen roll eftersom fattigdomen kommer att finnas kvar så länge diktaturer får härja fritt i sina länder. Biståndet har ofta motsatt effekt än den avsedda: genom bistånd som förskingras i korruption hjälper Sverige till att hålla diktaturerna under armarna. Ett omtänkande är på gång, men socialister har i ryggmärgen inpräntat en mentalitet som gör att man inte vill släppa ovanifrånperspektivet - statskontrollen - och därför har mer gemensamt med regimerna än med de människor som vill starta företag ute i vardagen.
Om de borgerliga vidareutvecklar citerad formulering ovan kan de skillnader i biståndspolitik som finns mellan särskilt m och fp överbryggas (och som vänsterkartellen kommer att göra allt för att exploatera). Bistånd är i grunden något annat än socialhjälp. Det är ett område där borgerliga alliansen kan gå på offensiven, istället för att (som hittills) hamna på defensiven. Och det finns fler områden där slutrapporten ger grund för borgerlig offensiv:
På Balkan lärde vi i Sverige oss att om diplomati ska kunna fungera effektivt så måste den ibland backas upp med hot om våld. Alla kunde se priset av att inte reagera direkt när brott mot mänskligheten pågick.
Detta är ett mycket viktigt ställningstagande tio år efter massakern i Srebrenica då 8000 muslimska män och pojkar dödades, medan holländsk FN-trupp tittade bort och därmed gjorde sig medskyldiga till massmord. Det finns onda krafter i världen. Mot dem finns bara en kraft: vapenmakt. Det var därför det krävdes amerikansk trupp för att få slut på den fruktansvärda etniska rensningen som pågick. EU visade sin totala inkompetens på Balkan. Slutrapportens formulering kan tolkas som att den borgerliga alliansen är redo att lära av den läxan, vilket tyder på övertygelse i värderingar som stärker alliansen i valrörelsen. Också vissa formuleringar om FN är glädjande:
Det behövs också mer effektiva instrument för att ingripa mot förtryckarregimer på olika håll i världen. Det räcker inte att i uttalanden fördöma regimerna i Zimbabwe, Burma, Kuba och i Sudan. Det krävs en mer handfast strategi, där spridandet av demokrati och rättsstat är målsättningen.
Här kan borgarna till och med driva socialdemokratin på defensiven i utrikespolitiken genom att stå upp för gamla svenska värderingar. Kort sagt: slutrapporten är en byggsten som kan föra alliansen till seger i höst.
Jag hade nog en bild av att detta möte handlade om ekonomi ur ett marknadsliberalt perspektiv. Men inget kan vara mer fel. Den som fick upp ögonen på mig var Jay Nordlinger i National Review vars skarpa dagliga rapporter från seminarierna tidigare år avslöjat Davos som en plats där den vanliga politiska korrektheten regerar. Jay Nordlingers artiklar har refererats här i bloggen, och är fortfarande både underhållande och informativa:
Tisdag 2006-01-24 / 10.40länk SUNNITER I IRAK ANGRIPER AL-QAIDA. De irakiska 'rebeller' som vänstermedierna älskar (eftersom de stört återuppbyggnaden av Irak och därför är ett problem för Bush - och vad är viktigare i världen än att få håna Bush?), har nu vänt sig mot sin tidigare allierade, de utländska krigarna i al-Qaida. Reuters rapporterar i Iraqi rebels in western city turn against Qaeda att de irakiska sunniter som gjort uppror mot demokratiseringen, fått nog av al-Qaida efter bombdåd i Ramadi som dödat många sunnitiska irakier.
Sedan amerikanska trupper störtade Saddam Husseins sunnidominerade regering 2003 har irakiska grupper gjort gemensam sak med utländska islamister som al-Qaidaledaren Zarqawi för att försöka tvinga USA ut ur Irak och störta Iraks regering, bestående av shiamuslimer och kurder.
Men det finns tecken som tyder på att deras mål nu går isär, då nationalister ser politiska förhandlingar i Bagdad som en väg att nå sina mål.
Ja, det har länge pågått en utveckling där en utländsk kraft, USA:s koalition, störtat diktaturen och stödjer demokratisering i Irak, medan en annan utländsk kraft, al-Qaida, vill störta demokratin och ge Irak ett nytt talibanstyre. Vilken utländsk kraft borde Europa vara emot - den som står för tyranni eller den som står för demokrati? Svaret är tyvärr: Europa stödjer tyranniet.
Tisdag 2006-01-24 / 9.58länk MANDELSON FÖRSVARAR EU OM TULLAR. I ett skarpt tal i Berlin igår försvarade EUs handelskommissionären Peter Mandelson EU i WTO-förhandlingarna om mer frihandel, den så kallade Doha-rundan. Det rapporterar London Times i
Mandelson in push to revive Doha.
Mandelson kritiserar mäktiga utvecklingsländer, som Brasilien och Indien, för att riskera sammanbrott för samtalen om världshandel genom att låta bli att sänka sina tullar för Europeisk import ... Han anklagade också NGO:s för att argumentera att protektionism är bra för utveckling: 'Jag vill göra detta klart, varje utvecklingsland som tror att det kan komma till förhandlingsbordet tomhänt kommer att, är jag rädd, återvända hem på samma sätt'.
I ett försök att återuppväcka Doha-rundan, som led svåra bakslag i den misslyckade ministerkonferensen i Hongkong i december, förnyade kommissionären löftena om att Europa kan erbjuda mer tillgång till sina jordbruksmarknader, men varnade för att en uppgörelse måste ske på basen av motprestationer (quid pro quo).
Varför inte ensidigt öppna för frihandel för u-länderna? Svaret är förmodligen att protektionismen i stora delar av världen skulle bestå och underlättas. Samtidigt är det så att många inte ser frihandel som en del i utvecklingsarbetet, så kraven på biståndsmål i statsbudgetarna skulle politiskt inte gå att sänka i utbyte mot frihandel. Men jag tror ju att slopade tullar till Europa, tillsammans med slopade jordbruksstöd och biståndsbudgetar (utom katastrofhjälp) i Europa skulle vara till större nytta för u-världen än motsatsen.
Tisdag 2006-01-24 / 9.09länk SPRICKOR MELLAN MERKEL OCH CHIRAC. Efter de två ledarna möttes i Versailles igår ville de ge sken av att de tillsammans fortfarande är motorn i EU och att de har en plan att få fart på EU igen. Men de lyckades inte, skriver Independent i
Merkel and Chirac fail to hide the tension.
Angela Merkel vägrade att göra eftergift till Frankrikes krav på ett undantag från EU-reglerna om en reducerad moms på restaurangbesök mm i Frankrike. Det fanns heller inge tecken på att man verkligen har idéer om hur EU ska möta framtiden efter avvisandet av förslaget till konstitution i folkomröstningarna i Frankrike och Holland ...
De båda ledarna lovade att arbeta nära tillsammans om hur EU ska återhämta sig. Men de tog inte upp de fundamentala skillnaderna mellan deras länder. Frankrike vill plocka ut delar av konstitutionens förslag, exempelvis de som skulle underlätta beslutsfattandet, men spola resten. Merkel säger att Tyskland bara kan acceptera att behandla fördraget i dess helhet.
I Elysée palatset finns mörka misstankar om att Merkel inte ser någon mening med att utveckla ett nära samarbete med Chirac som knappast är president efter nästa vår.
Hur ska Europa hantera den avvisade konstitutionen? Man ska göra det demokratin kräver: inse att den är död. Stendöd. Och starta arbetet med två nya: en strikt begränsad federalistisk konstitution i Montesquieus anda och en fullt ut socialistisk som ger all makt till Bryssel. Dessa båda konstitutioner borde sedan ställas mot varandra i folkomröstningar i alla 25 medlemsländer samtidigt. Den konstitution som får flest röster i hela Europa är sedan antagen som unionens konstitution.
Demokrati är att ge medborgarna två politiska alternativ att välja mellan. Inte att kräva att folken ska rösta ja till det enda förslag eliterna lägger fram. Den metoden används mest av diktaturer som vill ge sken av folkligt stöd. Till den kategorin bör inte EU höra.
Måndag 2006-01-23 / 19.12länk CONDI'S REVOLUTION. Förra veckan höll utrikesminister Condoleezza Rice ett viktigt tal inför Georgetown University's Shool of Foreign Service, skolan för blivande amerikanska diplomater. Ralph Peters menar i New York Post,
Condi's revolution, att hon förklarade krig mot State Department. Läs artikeln, Peters har många snitsiga formuleringar. Enligt honom har Rice fått nog av lata diplomater som mer agerar européer än amerikaner. Hon vill flytta befattningar från Europas huvudstäder till länder som betyder något i framtiden. Idag finns lika många tjänster på amerikanska ambassaden i Tyskland, med 82 miljoner invånare, som i Indien med över en miljard invånare. Hon vill också skicka ut diplomater i verkligheten, dvs till andra städer än huvudstäderna där ambassaden ligger, så att de lär känna de länder där de verkar.
I sitt banbrytande tal bankade Condi skiten ur utrikesförvaltningen medan hon presenterade det smärtsamma budskapet som en kärlekssång. Men ingen kan ha missat budskapet om att hon insett bristerna, att hennes erfarenhet av arbete i regeringen övertygat henne om att utrikesdepartementets blinda andäktighet inför europeisk diplomatisk norm har varit ytterst ineffektivt när det gäller att handskas med såväl framväxande kriser som globala möjligheter.
Ja, här kanske en förklaring ligger i de brister USA:s utrikespolitik har. Man är effektiv så länge det handlar om militära operationer under försvarsdepartementet, men när det gäller att etablera demokrati och stärka civila samhällen är USA inkompetent. Det blir intressant att se om Rice kan göra något åt den här jättebyråkratin.
Han nämner hennes hökaktiga tal om Iran (se bloggen
här) och hennes vänsterradikala utspel som utmålar republikaner som plantageägare och rasister (se förra kommentaren).
Kampanja till vänster om president George W Bush och till höger om honom likaså är en bedrift de flesta politiker inte förmår att klara av. Men Clinton har inget val. Och däri ligger hennes dilemma. Hennes förflutna (och rykte) är för vänsterinriktat för att hon ska bli favorit i demokratiska partiets högerflygel; och hon har blivit för konservativ i senaten för att vinna demokratiska partiets vänsterflygel.
När Clinton grenslar två politiska identiteter, är det naturligtvis smart, på kort sikt... Hon följer i makens fotspår och triangulerar. Men Bill gjorde det när han väl blivit president. Hillary triangulerar medan hon försöker vinna både partiets vänster och mer moderata väljare. Det har visat sig vara svårt.
Sullivan ser ett annat skäl till varför demokratiska partiet ändå kan komma att ute henne som sin presidentkandidat: hon samlar in kampanjmedel som ingen annan. Genom att hjälpa andra demokrater i deras kampanjer skapar hon sig tacksamhetsskulder som hon kan casha in i primärvalet. En kandidat med stor kampanjkista imponerar på partiarbetare. Det ger demokratiska partiet bättre ekonomiska villkor.
Sullivan själv hoppas dock att hon inte ställer upp, men anger främst karaktärsbrister. Hennes oförmåga att naturligt skapa kontakt med människor är för stor för att hon ska kunna vara en effektiv nationell politiker: hon är för kall, för kalkylerande och för distanserad.
Måndag 2006-01-23 / 9.10länk HILLARY CLINTON RÄDD FÖR CONDI RICE. På ett möte med svarta ledare i veckan sa Hillary Clinton att kongressen styrs som ett 'plantage', alltså den sorts jordbruk som hade slavar. Det har skapat debatt i USA. Shelby Steele menar i dag i Wall Street Journal,
Hillary Clinton reveals her fear of Condi Rice,
att Clinton sa så därför att hon är rädd för utrikesminister Condoleezza Rice ska få svarta väljare att byta till republikanska partiet.
Ingen personifierar de republikanska fördelarna på den nuvarande politiska scenen bättre än utrikesminister Condoleezza Rice. Hon är en symbol för hur man når framgång snarare än ser sig som offer. Trots en uppväxt i segregerade södern som skulle kunnat ge henne en identitet som offer har hon helt klart valt det äldre svarta Amerikas tradition i vilken svarta inte förnekade orättvisor men aldrig lät sig själva fångas och definieras av dem. Denna tradition, som Ralph Ellison en gång skrev, 'kommer inte ur viljan att förneka svårigheterna i livet utan från viljan att göra upp med dem så som starka människor alltid gjort'.
Och eftersom Rice är förankrad i denna tradition är hon av inget värde för den moderna vänstern eller för demokratiska partiet trots hennes kapacitet och erfarenhet. Tvärtom, hon är deras värsta mardröm. Om svarta följde hennes exempel och kämpade för framgång hellre än att se sig som offer, skulle det dödligt såra vänstern. Det skulle vara omöjligt att se Hillary Clintons 'plantage'-snack i ett rum fyllt med Condi Rice-karaktärer.
Exakt. Vänstern vill se människor som svaga, som offer, som slavar. Det ger dem alibi för att genom staten ta makten från medborgarna och ta den själva. Vänstern skulle tappa all legitimitet om de inte kunde få stora grupper av människor att se sig som svaga offer.
Måndag 2006-01-23 / 8.41länk NBC LÄGGER NER 'VITA HUSET'. TV-serien 'Vita huset' (West Wing) kommer att läggas ner när 7:e säsongen avslutas i vår. Det meddelade NBC:s nöjeschef Kevin Reilly igår,
rapporerar AP. Trots att säsong 6, som nu sänds i SVT, och 7 fått bra kritik har tittarsiffrorna dalat. Reilly säger att beslutet fattades innan John Spencer, som spelade Leo McGarry, dog i december.
'Vita huset' vann en mängd priser, bland annat 4 Emmy Award i rad för bästa TV-drama. Nyheten om nedläggningen är sorglig tycker jag, men inte oväntad.
Fredag 2006-01-27 / 16.05
Torsdag 2006-01-26 / 12.30
