Sverige hade en nyckelroll i internationell storpolitik då Baltikum säkrade sin självständighet 1991-94
Här har bloggposter i temaserien ”Sverige i stormaktspolitiken” samlats. Därför blir ordningsföljden kronologisk, med den senast postade texten överst:
Så utvecklades och förändrades svensk säkerhetspolitik under Baltikums frigörelse
Svensk säkerhetspolitik har länge varit tabu att diskutera öppet. Men i samband med Sovjetunionens sammanbrott och de baltiska ländernas självständighet kom Sverige att spela en nyckelroll i internationell storpolitik. När frågan om de ryska truppernas tillbakadragande från Baltikum skulle lösas förmedlade Sverige de baltiska ståndpunkterna till Vita huset som i sin tur kunde påverka Ryslands ledning att inta en förhandlingsvilligare inställning till Estland, Lettland och Litauen.
Omständigheterna krävde att Sverige omprövade sin gamla säkerhetspolitiska doktrin om neutralitet. Resultatet blev den största säkerhetspolitiska framgången sedan andra världskriget då de sovjet/ryska trupperna drogs bort från Sveriges närområde. Hur det gick till speglas här.
1) socialdemokraterna har använt neutralitetspolitiken för att framställa Sverige som moraliskt överlägsen, som ett 'världssamvete', vilket gjorde det omöjligt att i den offentliga debatten försvara för landet viktiga säkerhetsgarantier från väst,
2) därför stärkte man det hemlighetsmakeri som omgav Sveriges helt legitima och med neutraliteten förenliga samarbete med Nato,
3) dessutom använda Olof Palme utrikespolitiken som ett
inrikespolitiskt slagträ mot de borgerliga. Viktigare än landets säkerhet var att socialdemokraterna vann makten.
Det var inget fel på neutralitetspolitiken, men eftersom den inte fick presenteras för vad den var, utan skulle anpassas till socialdemokratiskt moraliserande, har den alltmer framstått som hycklande. Men anklagelserna ska inte riktas mot försvaret, utan mot dem som hos allmänheten skapat en förljugen bild av säkerhetspolitiken: socialdemokraterna.
Ett statsbärande parti uppför sig inte så oansvarigt. Socialdemokraterna har, faktiskt, utgjort en säkerhetsrisk för Sverige, då man utåt haft en vänsterradikal linje men samtidigt, och alltmer vårdslöst, hanterat landets verkliga säkerhetspolitiska intresse. Dalsjö visar att landet avvecklade det mesta av de förberedelser på hjälp västerifrån som fanns, inte byggt på säkerhetspolitisk analys utan på den inrikespolitiska dogmatism som skapats om neutraliteten. Man lät ”nationens livlina ruttna bort”.
Socialdemokraterna har i årtionden svikit svenska folket och undergrävt deras säkerhet. Kan ett sådant parti få förnyat förtroende att leda landet?
Torsdag 2006-07-20 / 9.40länk (20) SVERIGE PÅVERKAR PRESIDENTENS VIKTIGASTE TAL. Jag har försökt visa att ett litet land som vårt kan påverka stormakterna, om man har mer kunskaper än de flesta i ett brännande ärende, om man har kompetenta företrädare och om man driver något som ligger i det egna landets intresse.
Ett av de bättre exemplen jag funnit på diplomatiskt agerande i enlighet med denna strategi visar Washingtonambassadören Henrik Liljegren (i boken Från Tallinn..., sid 229). Under hans många och ingående samtal med Vita huset-medarbetaren Nicholas Burns om Baltikumsituationen, hade han påpekat att Clinton uttalat sig på ett sätt som kunde tolkas som att USA liksom Ryssland ansåg sig ha särskilda rättigheter på den egna bakgården - i USA:s fall handlade det om Latinamerika och i Rysslands fall om Estland, Lettland och Litauen. Denna svenska invändning, som naturligtvis i högsta grad låg i Sveriges egenintresse, gav resultat. Liljegren skriver:
I Washington höll presidenten sitt årliga anförande, State of the Union [i januari 1994]. Burns bad mig lägga märke till de rader som avvisade tanken på intressesfärer.
- Det var du, sade Burns som fäste min uppmärksamhet på vad presidenten tidigare sagt om Grenada och Panama.
Sverige hade genom samtal fått USA att fundera över tidigare slarviga uttalanden om att stormakter kunde agera mer hänsynslöst i sitt närområde - det som kallades 'stormaktens egen bakgård'. Nu sade president Clinton istället ”... vi kommer att söka samverkan med Ryssland för att lösa regionala problem och insisterar på att, om ryska trupper opererar i grannstater, det endast sker när dessa stater önskar deras närvaro och i strikt överensstämmelse med internationella regler.”
Detta trots att Vita huset naturligtvis visste att ryssarna kunde använda formuleringarna mot USA när diskussioner om Grenada och Panama kunde komma upp.
Med egenintresset och kylig logik kan Sverige åstadkomma förändringar i stormakters utrikespolitiska perspektiv.
Måndag 2006-07-17 / 15.10länk (19) NATIONELLA EGENINTRESSET GER INFLYTANDE I OMVÄRLDEN.
Svensk utrikespolitisk debatt brukar bli mer engagerad ju längre bort målet för engagemanget ligger.
Man såg, och i vissa kretsar ser, Sverige som 'världssamvete'. Men hur trovärdigt är det att ett litet land i norr anser sig vara moraliskt överlägset och med rätt att läxa upp alla andra? Ger sådana brösttoner något inflytande, eller uppfattar omvärlden det mest som pinsamt? Gissa.
Tvärtom är det nog så att nationer skapar trovärdighet och möts med respekt när de förklarar sitt agerande med att det överensstämmer med landets egenintresse. Det hindrar inte att idealistiska ambitioner inryms i säkerhetspolitiken. De svenska militära insatserna i Afghanistan har som mål att bekämpa terrorism och skapa demokrati i denna avlägsna del av världen, vilket ökar säkerheten också hos oss.
Lars Fredén för fram (i boken Återkomster, s 409-10) ett intressant resonemang om varför Sverige fick en så betydelsefull roll i stormaktspolitiken när de ryska trupperna drogs tillbaka från Baltikum:
Ryssland syn på svensk Baltikumpolitik var positiv, trots återkommande meningsskiljaktigheter ... Visserligen var nog tålamodet ibland nära att brista. Men Ryssland gav oss ändå hela tiden en roll i sina förhandlingar ... Det berodde bland annat på att Moskva uppfattade Stockholms intresse för Baltikum som säkerhetspolitiskt och historiskt välgrundat och därmed legitimt. Baltikum var ur rysk synpunkt även Sveriges nära utland ...
Men det viktigaste motivet för Moskvas positiva hållning är att man där visste att estniska och lettiska ledare lyssnade på oss. Ryssland insåg förstås att våra säkerhetspolitiska intressen ofta låg närmare Estlands och Lettlands än de låg Rysslands, men ryssarna såg oss ändå - ja, just därför - som en viktig kanal till balterna.
När Sverige hävdade sitt egenintresse - ett från rysk trupp fritt Baltikum - emot de ryska intresset, ledde det inte till kris eller svårigheter med Moskva, det socialdemokrater alltid varit mycket rädda och oroliga för. Tvärtom:
Och goda relationer med Moskva var inget självändamål för regeringen Bildt. Paradoxalt nog - en Rysslandskännare skulle säga 'just därför' - blev förhållandet till Moskva bättre än på mycket länge under dessa år. (Fredén, s 115)
Sedan skadar det ju inte att man, när man som företrädare för Sverige uttalar sig i internationella sammanhang, är mycket väl insatt och behärskar hela de problemkomplex man yttrar sig över. En viktig förklaring till Sveriges roll bakom de ryska trupptillbakadragandet från Baltikum var de kunskaper som vi kunde bidra med. Washingtonambassadören Henrik Liljegren skriver (Från Tallinn..., s 329):
[Statsminister Bildts] diplomati var framgångsrik, därför att Sveriges insats uppfattades som
konstruktiv, kunnig och ärlig och för att vi underströk att de baltiska
staterna, med Bildts formulering, var 'vårt nära utland'.
Det här säger oss att man inte bygger förtroende och stärker sitt inflytande genom att - exempelvis via FN - kasta till intet förpliktande moralkakor mot allt och alla, utan att man påverkar världen genom att bestämt, logiskt och rationellt hävda Sveriges intressen. Det är så den svenska rösten kan få kraft och tyngd på den internationella arenan.
Söndag 2006-07-16 / 12.15länk (18) ÖSTEN UNDÉNS HEMLIGHETSMAKERI. En tredje orsak till varför svensk opinion så ofta missuppfattat neutralitetens innebörd, något som demonstrerades då Baltikum säkrade sin självständighet, beror på det hysch-hysch som länge omgivit säkerhetspolitiken. Diplomaten Lars Fredén berättar (i Återkomster, s 12):
När jag började på UD 1982 var säkerhetspolitikens kärna omgärdad av sekretess även internt. Det gällde i synnerhet frågorna om Sveriges hållning vid konflikter i vårt närområde, särskilt hur neutraliteten egentligen motiverades och hur den var tänkt att fungera i kris eller krig. Bara det att 'neutraliteten', detta mångbottnade och föränderliga begrepp, nästan alltid stod i bestämd form singularis ingav skepsis hos mig. Men Sveriges säkerhetspolitiska hållning var inte något man på den tiden öppet diskuterade, än mindre ifrågasatte. Viktigare ärenden var förbehållna en liten krets som sades ha särskilda kontakter till den politiska ledningen.
Detta hemlighetsmakeri får en förklaring när man läser Sverker Åströms memoarbok (Ögonblick, s 253-54). Åström var på 1950-talet chef för politiska avdelningen inom utrikesdepartementet, då Östen Undén (s) var utrikesminister. Det var han som efter andra världskriget formulerade den neutralitetspolitik som dominerade svensk utrikespolitik fram till dess den ändrades under ledning av statsminister Carl Bildt 1992. Åström berättar om "en av de värsta utskällningar jag varit med om i mitt liv", då han yttrat något som Undén ogillade:
Målet för vår politik var naturligtvis att helt enkelt hålla oss utanför krig, fräste han, inte att vid utbrott av krig mellan andra stater sitta och välja den ena eller andra parten. Då skulle vi gå miste om den avgörande fördelen med den förda politiken, nämligen att skapa förtroende för vår vilja att bibehålla neutraliteten intill dess vi angrips … Jag försökte väl bjäbba emot en stund och hävdade att om nu krig bryter ut och Sverige angrips, vi då ändå trots alla neutralitetsförsäkringar i fredstid principiellt måste ha frihet att göra vad vi vill, alltså kämpa ensamma eller ansluta oss till annan makt, nämligen motståndaren till angriparen. Det kunde Undén inte förneka. Dödssynden för honom var att tala om sådant i förväg.
Juristprofessorn Östen Undén, utrikesminister 1924-26 och 1945-62, ville inte att det skulle diskuteras om vad Sverige skulle komma att göra i olika situationer. Det ansågs kunna skada neutralitetens trovärdighet. Därför största möjliga tystnad.
Men det är ju en extremt gammalmodig syn på politik, egentligen från tiden före demokratin, då kungen och hans statsråd bakom lyckta dörrar avgjorde landets affärer med utlandet.
En sådan hållning fungerar inte i ett öppet samhälle. Om de mest insatta i säkerhetspolitiken håller tyst, kommer mindre insatta, exempelvis massmedierna, att bilda sig sin egen uppfattning om vad neutralitet betyder. Vilket ju är exakt vad som skett, och som demonstrerades senast i veckans radionyheter där det gjordes stor sak av att man 'avslöjat' att svenska försvaret, närmare bestämt FRA, på 1980-talet köpte elektronisk utrustning från USA. Carl Bildt kommenterade 'avsöjandet' i sin blogg, Big Sensation in Small Country: ”Stor sensation. Stor skandal. Krav på nya utredningar. Men knappast varken nytt eller remarkabelt.”
Att neutraliteten faktiskt inte lade några som helst hinder i vägen för den här sortens materielinköp är en kunskap allmänheten i Sverige fortfarande saknar. Östen Undéns hemlighetsmakeri bär en viktig del av ansvaret.
Lördag 2006-07-15 / 9.30länk (17) NEUTRALITET OCH ANSPRÅK PÅ 'VÄRLDSSAMVETE'. Sverker Åström tar i sin bok (Ögonblick, s 13) också upp en annan förklaring till varför missförstånd om neutraliteten uppstått, och gjort att man i medierna talat om 'neutralitetens smutsiga byk' (DN) och 'rena apspelet' (SVD):
Tilläggas kan i vad gäller just syftet med vår politik att det fanns unga entusiaster både i och utanför UD som ville beskriva neutralitetspolitiken som moraliskt överlägsen. De påstod att den inte bara gav en möjlighet utan skapade en skyldighet för Sverige att läxa upp andra länder och att agera moralisk skiljedomare. Mot en sådan åsikt har jag alltid protesterat.
Ja, om man ger sken av att säkerhetspolitiken har andra syften än det som ligger i det egna landets intresse, då ligger anklagelser om dubbelmoral genast nära till. Men det har av någon anledning varit fult att tala om att Sveriges regering agerar för Sveriges bästa. Man har - och säkert inte bara 'unga entusiaster' - velat framställa landets utrikespolitik som något med högre moraliskt ändamål än egenintresset. Däri ligger fröet till anklagelserna om hyckleri i neutralitetspolitiken. En läxa att lära för framtiden.
Lördag 2006-07-15 / 9.30länk (16) PALME SKAPADE FÖRVIRRING OM NEUTRALITETEN. Vi har sett att socialdemokraterna kritiserade statsminister Bildt istället för att i nationell gemenskap glädjas åt de stora säkerhetspolitiska framgångar som åstadkommits när de sovjet/ryska trupperna drogs bort från Östersjökusten. Varför, kan man undra. Och jag hittar ett svar hos en högst oväntad källa: Palme-rådgivaren, ambassadören och kabinettsekreteraren Sverker Åström.
I sin memoarbok Ögonblick (Lind & Co, 2003) framgår att denne socialdemokratin synnerligen närstående diplomat protesterade mot hur Palmes agerade i vissa fall. Åström skriver (s 13):
Det skall tilläggas att socialdemokraterna, särskilt under Palme, utnyttjade neutralitetsfrågan inrikespolitiskt för att på ett föga sympatiskt sätt misstänkliggöra högerledarnas lojalitet med den mellan alla de politiska partierna överenskomna politiken. Han gick så långt som att kalla dem säkerhetsrisker.
Åström tar upp detta, just som en förklaring till den märkliga situation att så få i Sverige förstått vad svensk neutralitetspolitik handlat om. Palme använde utrikespolitikens hotfulla allvar för att tvåla till oppositionen. Det är denna partitaktik som vi sett socialdemokraterna i konstitutionsutskottet försökt använda mot Carl Bildt. Det visar att skuggan efter Olof Palme föll långt.
Socialdemokraterna är i sak eniga med de borgerliga om säkerhetspolitiken, men väljer att utåt låtsas att man anser de borgerliga agerar oansvarigt, oseriöst och riskfyllt. Underförstått: bara socialdemokratin kan regera landet.
Beteendet är ju allvarligt och skadligt för Sverige. Det kan knappast vara önskvärt att landets egen befolkning och massmedier inte begriper det egna landets utrikespolitik. Och att inte sluta upp bakom regeringen i så allvarliga frågor som de ryska truppernas tillbakadragande från vårt närområde stärker knappast Sveriges möjligheter att agera. Är det verkligen så här utrikesfrågorna ska skötas?
Fredag 2006-07-14 / 9.22länk (15) SÅ TONADES 'NEUTRALITETEN' UT UR SVENSK POLITIK. Hur gick det till när neutralitetspolitiken som dogm försvann? Varför missade så många att upptäcka denna ändå rätt dramatiska förändring?
Jag tror svaret - paradoxalt nog - är att förändringen skedde i största enighet.
Det är ju svårt att tro när man läser hur socialdemokratin attackerar statsminister Bildt i exempelvis konstitutionsutskottet. Men socialdemokraterna varken reserverade sig eller föreslog alternativ.
Eftersom ingen var emot, blev det heller ingen politisk debatt. Och avsaknaden av debatt skapade en tystnad, som innebar stor okunnighet om de förändringar som skedde i enighet. Debatt uppstod inte förrän statsministern i mer konkreta termer, med Baltikum som levande exempel, beskrev vad den nya formuleringen kunde betyda i praktiken.
Så här gick det till, steg för steg:
Sista gången den gamla linjen deklarerades officiellt var i samband med att den nytillträdde statsministern Carl Bildt avgav sin första regeringsförklaring 4 oktober 1991: ”... den svenska säkerhetspolitiska huvudlinjen, som sammanfattats i uttrycket 'alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig', bibehåller sin grundläggande betydelse”.
I riksdagens
interpellationsdebatt 15 januari 1992 (Anf. 18) pekar statsministern på de dramatiska händelserna under hösten 1991 då de baltiska staternas självständighet erkändes av Moskva, då vänskapspakten mellan Finland och Sovjetunionen ersattes med fördrag utan militära förpliktelser samt att Sovjetunionen upplöstes i december 1991.
Det blockuppdelade Europa fanns inte mer. Detta, tillsammans med Sveriges ansökan i juli 1991 om medlemskap i Europeiska unionen, får statsministern att säga:
”Det är mot denna bakgrund ... som beteckningen 'neutralitetspolitik' inte längre passar som samlad beteckning på vår utrikes- och säkerhetspolitik ... Den hårda kärnan i vår säkerhetspolitik är fortfarande den militära alliansfriheten med dess skyldighet att upprätthålla en betryggande självständig försvarsförmåga för att vi skall kunna vara neutrala i händelse av ett krig i vårt närområde.”
Till statsministerns svar i denna interpellationsdebatt anslöt sig riksdagens utrikesutskott i betänkande 28 april 1992, där Daniel Tarschys (fp) var ordförande och Pierre Schori (s) vice ordförande (och Tomas Bertelman höll i pennan som utskottets kanslichef). I största enighet ändrades nyckelformuleringen till: ”Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land
skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består.”
Lägg märke till att 'militära' lagts till framför alliansfrihet och att orden 'skall kunna vara' lagts till framför neutralt. Henrik Liljegren förklarar hur detta ska tolkas (i boken Från Tallinn..., s 192): ”Neutraliteten reducerades till en handlingsmöjlighet som man kunde välja eller avstå från, beroende på omständigheterna.”
Men det är först när statsminister Carl Bildt utvecklar innebörden i ett
tal inför Lettlands 75-årsdag 17 november 1993 hos Utrikespolitiska institutet, som medierna vaknar och börjar förstå att Sverige har en ny position. Det är särskilt denna passage som anses uppseendeväckande:
Men när jag har svårt att se neutraliteten som ett sannolikt
val för Sverige i de konfliktfall i vårt närområde som vi i dag
kan föreställa oss, så är det därför att den sätter mycket snäva
gränser för vad vi kan göra för att främst politiskt hjälpa
grannar som behöver vårt stöd.
Budskapet ryms inom den nya formuleringen av säkerhetspolitik, där neutraliteten är en valmöjlighet, men inte självklart inom den gamla.
Tio år senare, 11 februari 2002, formuleras
Sveriges säkerhetspolitiska linje om av socialdemokraterna, moderaterna, centerpartiet och kristdemokraterna: ”Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl
... Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder.” Den gäller alltjämt.
Här framgår att det varit stor och bred uppslutning i riksdagen om att förändra den säkerhetspolitiska linjen, ända från början - våren 1992. Därför var attackerna från socialdemokraterna mot statsminister Bildt, exempelvis i konstitutionsutskottet 1994, bara ett spel för gallerierna. Men sådant politiskt luftfäktande är ju djupt olyckligt eftersom resultatet blir att svenska folket inte vet vad som gäller. Och massmedierna feltolkar ständigt innebörden av den svenska hållningen. Om någon skapade osäkerhet om Sverige i utrikesfrågor var det den socialdemokratiska oppositionen.
Onsdag 2006-07-12 / 14.02länk (14) HÅRDA ORD I KU-FÖRHÖR OM NEUTRALITET. Försöken att utmåla statsminister Carl Bildt som oansvarig i hans insatser för att understödja de baltiska ländernas krav på ryskt trupptillbakadragande kulminerade i konstitutionsutskottets utfrågning av statsministern 6 april 1994. Utdraget ur förhöret är långt, men också historiskt intressant. Här har Sverige för första gången på många årtionden spelat en viktig och framgångsrik roll i internationell stormaktspolitik - och så här bemöts man då av riksdagens socialdemokratiska opposition.
Riksdagsman Kurt Ove Johansson (s): Grunden för den svenska
utrikespolitiken har lagts fast av riksdagen. Anser statsministern att han i sitt
tal på Utrikespolitiska institutet
inte på något sätt avvek från vad som har kommit till uttryck i
utrikesutskottets utlåtande 1991/92?
Statsminister Carl Bildt: Ja, det anser jag - självfallet. Däremot är det klart att ett sådant här anförande i olika hänseenden går längre. Jag tog upp ett antal saker som tidigare aldrig har tagits upp från officiellt svenskt håll. Jag tänker då framför allt på historien.
I samband med att vi på grund av den internationella utvecklingen fann anledning att driva en aktivare utrikespolitik, inte minst när det gäller stödet för de baltiska staternas självständighet, var det viktigt att också ta tag i den historia som Sverige har på detta område ---
Jag hade där ett och annat att säga som jag förstår att vissa personer kan uppleva som provokativt. Men jag tyckte att det var angeläget att ta tag i den nationella skuld som Sverige har för den nationella tystnad som alltför länge rådde vad gäller de baltiska staternas och de baltiska folkens situation. Vi skall inte glömma den långa period i svensk utrikespolitik då vi talade högt om sådant som låg väldigt långt bort men mycket tyst om det som låg nära.
Det fanns anledning att säga detta och även att inför de baltiska folken säga att det finns somt i vår egen
politik i det förgångna som vi ångrar och vi delvis kanske t.o.m. känner skam för. Jag tyckte att det var angeläget att det sades, att det sades av en svensk statsminister och att det sades inför republiken Lettlands 75-årsdag.
Kurt Ove Johansson: Det var alltså fullt medvetet som statsministern var provokativ i sitt tal?
Statsministern: Nej, jag vet inte om Kurt Ove Johansson uppfattar det som provokativt, eftersom jag inte vet vad han tidigare haft för inställning i denna fråga eller om han någonsin varit aktiv i diskussionen om de baltiska staternas situation. Men visst finns det personer som under lång tid ansåg att det var fel att över huvud taget tala om Estlands, Lettlands och Litauens rätt till självständighet och frihet.
En och annan av dessa personer kunde mycket väl ha blivit provocerade av de ord som jag fällde angående den nationella
skuld som vi har för den nationella tystnad som rådde under så många decennier av svensk politik. Jag var också kritisk mot ett antal uttalanden av Östen Undén ---
Kurt Ove Johansson: Men det är väl också väldigt viktigt för en statsminister att han lägger ner mycken möda för att i så
fall förankra det han säger?
Statsministern: Vi har en statsminister som lägger ner mycken möda på detta, och det är en styrka.
Kurt Ove Johansson: Jag har en annan uppfattning --- Insåg du inte när detta uttalande gjordes att du i själva verket i högre grad snävade in vår handlingsfrihet?
Statsministern: Nej. Det är dessutom så, att det inte på något sätt var någon ny ståndpunkt som jag redovisade i den här delen. Det som var nytt i anförandet den 17 november var mer det jag sade om det förgångna och den analys jag då gjorde. De resonemang som Kurt Ove Johansson nu vill ta upp till diskussion hade jag fört fram offentligt vid flera olika tillfällen. --- [Bland annat i en] ganska utförlig frågedebatt i kammaren --- och, vilket kan vara intressant att notera, i ett anförande den 6 februari 1993 i Moskva inför det ryska parlamentets utrikesutskott. --- Det som förvånade mig var att en del blev förvånade. ---
Kurt Ove Johansson: Om statsministern tre gånger har yttrat sig på ett sätt som inte överensstämmer med
riksdagspolitiken, så blir det ju ytterligare intressant för konstitutionsutskottet --- Man kan läsa sig till att statsministern sade att det finns en folklig vilja att avstå från neutralitet vid konflikter i Östersjöområdet.
Vad har statsministern för fakta bakom ett sådant resonemang?
Statsministern: --- Jag minns --- januari 1991. Då försökte de rödbruna krafterna att vrida klockan tillbaka. Vi minns massakern vid TV-tornet i Vilnius. Vi minns hur man sköt på gatorna i Riga. Vi vet att detta inte var några
tillfälligheter, utan det var fråga om välorganiserade krafter. Vi vet precis vad de syftade till att åstadkomma.
Jag stod tillsammans med den dåvarande utrikesministern Sten Andersson, Bengt Westerberg, Olof Johansson och Alf Svensson på ett lastbilsflak på Norrmalms torg. De ord som uttalades där var starka och engagerade, och de uttryckte vad jag är alldeles övertygad om att det svenska folket kände i just det läget. Man visste vad som hände i Vilnius, och man fruktade vad som kunde hända därefter. Den reaktion som vi fick dessa dagar säger åtskilligt om det engagemang som finns hos det svenska folket och tack och lov också i de svenska politiska partierna. ---
Kurt Ove Johansson: Min fråga gällde neutralitetspolitiken och
neutralitetsbegreppet. Var någonstans har statsministern funnit
stödet för det påstående som han gjorde i det där talet den 17
november?
Statsministern: Låt oss, Kurt Ove Johansson, tänka litet vidare! Om de - vi
vet vilka det var, och vi har sedermera sett dem i Moskva i oktober 1993; det var samma mörka herrar med samma metoder -
hade lyckats i Vilnius och Riga i januari 1991 och mörkret hade gått ner över Baltikum, då hade den dåvarande utrikesministern Sten Andersson, enligt min mening alldeles rätt, sagt att de förberedelser som redan då fanns för att etablera exilregeringar kunde fullföljas i Sverige. Säg att de då hade flytt med båtar över Östersjön och velat fortsätta kampen för sina länders frihet på Sveriges territorium! Jag vägrar att tro att Kurt Ove Johansson då hade bett invandrarmyndigheterna att förpassa dem till andra länder.
Kurt Ove Johansson: Jag kan ordagrant återge min fråga till statsministern. Jag frågade varifrån han har fått att det skulle finnas en folklig vilja att avstå från neutraliteten vid konflikter i Östersjöområdet. Jag frågade statsministern vad han hade för fakta bakom ett sådant resonemang. Statsministern svarade då egentligen på någonting helt annat. Jag har tittat på väljarundersökningar som visar att svenska folkets neutralitetsvilja är obruten sedan en lång tid tillbaka. Inför valet 1991 ansåg, för att ta ett exempel, hela 83 % av svenska folket att Sverige skulle bibehålla sin neutralitetspolitik. När statsministern höll sitt tal i november 1993, måste väl statsministern ha känt till detta förhållande?
Statsministern: Nu är jag inte någon våldsamt noggrann läsare av opinionsundersökningar. Jag läser riksdagstrycket mer noggrant än opinionsundersökningar, och det tror jag i och för sig är klokt. ---
En sak som jag grundade detta uttalande på var det som inträffade 1939-40 --- En annan sak var vad som skulle ha inträffat om situationen i januari 1991 hade utvecklats vidare. Den dåvarande regeringen hade redan under dessa dagar gått längre än vad som var förenligt med formell folkrättslig neutralitet, om situationen hade utvecklats vidare.
Säg att det hade inträffat att de rödbruna hade tagit över! Hade vi då gått med på att stänga Litauens och Lettlands
informationskontor i Sverige, överlämna dessa till de rödbruna och säga att vi nu accepterade dem som de nya makthavarna? Nej, det är det ingen som tror! Så hade det aldrig blivit.
Skapa aldrig intrycket i omvärlden att den typen av politik skulle vara möjlig att föra, förklara och försvara i Sverige! För så är det inte! ---
Kurt Ove Johansson: Det är bara det att jag ju ställer frågor, medan statsministern håller tal. Det är just det talet som har skapat osäkerhet. Det är det vi sitter här för att granska.
Jag konstaterar då att statsministerns svar på min fråga blir att det han den 17 november sade om folkviljan var ett antagande från hans sida. Jag kan då säga att de siffror som jag har använt mig av i min fråga bygger på de SOM-undersökningar (Samhälle, Opinion, Massmedia) som har gjorts. --- Statsministerns spekulerande om svenska insatser i Baltikum skapade osäkerhet hos många om vår utrikespolitik. ---
Samrådde verkligen inte statsministern med utrikesministern och UD vid utformningen av det här talet?
Statsministern: Självfallet har vi gjort det. --- Det är klart att den här typen av
frågeställningar har varit föremål för diskussion inom alla berörda delar av regeringskansliet.
Kurt Ove Johansson: Det här talet informerades alltså samtliga regeringspartier om?
Statsministern: Inte om själva talet, men om materian. ---
Kurt Ove Johansson: Men varför drog inte statsministern detta i Utrikesnämnden?
Statsministern: För det första har jag aldrig i Utrikesnämnden dragit några anföranden som jag skall hålla. För det andra var detta ingen ny ståndpunkt. Om jag hade kommit dragande med detta till Utrikesnämnden skulle detta ha kunnat uppfattas som om jag insinuerade att ledamöterna hade suttit och sovit när detta sagts vid upprepade tillfällen under ett och ett halvt års tid. Det var ju ingen ny ståndpunkt. Vi hade diskuterat den i riksdagen, och den hade redovisats i officiella publikationer. ---
Och så rullar förhöret på, varv efter varv. Socialdemokraterna vill inpränta ett intryck av att den borgerlige statsministern skapar osäkerhet om Sverige till nackdel för landets trygghet. Men hade man i sak en annan politik än Bildt-regeringen? Det tar vi upp i nästa inlägg.
Onsdag 2006-07-12 / 19.15länk (13) VARFÖR SÅ YRVAKET OM NEUTRALITETEN? Det är lite lustigt: samtidigt som jag sitter förbereder bloggtext om den förvirrade neutralitetsdebatten 1994, så blossar frågan upp igen i radion:
Reinfeldt kräver utredning om militärt samarbete. Det visar hur viktigt det är att få upp säkerhetspolitiken på dagordningen. Jag tycker dagens debatt inte lärt läxan på de 12 år som gått. Samma misstag görs om.
Då, 1994, gick den socialdemokratiska oppositionen till hårt angrepp på statsminister Carl Bildt för hans
tal hos Utrikespolitiska institutet 17 november 1993, dagen före Lettlands 75:e nationaldag och under rubriken "Sverige och de baltiska länderna".
Skälet till att man fokuserade på just detta tal var sakligt sett obegripligt. Statsministern hade flera gånger tidigare framfört den nya betoningen i svensk säkerhetspolitisk doktrin som formulerats i utrikesutskottet 1,5 år tidigare och som flera gånger diskuterats i riksdagen. En riksdag, som det visade sig, ingen lyssnat till - varken medier eller partiledare.
Hos Utrikespolitiska institutet blev det annorlunda. Denna gång insåg massmedierna plötsligt att något skett - neutralitetsdoktrinen lät inte längre som förr. Statsministern levererade inte de stela och rituella besvärjelserna, utan talade så att folk begrep!
Nu var det väl inte så att Carl Bildt avsåg att vara en folkbildare. Att hans tal med ny säkerhetspolitisk betoning gick rakt in i de svenska åhörarnas medvetande berodde förmodligen på att talet - paradoxalt nog - var en uppgörelse med historien. Sverige hade i försöken att mjuka upp Rysslands förhandlingsvilja med de baltiska länderna - och samtidigt få balterna att lita mer till det internationella samfundet - insett att historien utgjorde en avgörande psykologisk blockering (vilket framgår i Lars Fredéns Återkomster, kap XI). För att underlätta samtalen borde alla parter göra upp med sin historia. I detta tal gjorde statsministern upp med Sveriges historiska skuld, som överlämnandet av Estlands och Litauens guldreserver till Sovjetunionen 1940 och baltutlämningen 1946.
Men statsministern talade också om framtiden och satte, så att säga, 'kött på benen' i uttolkningen av den nya säkerhetspolitiska formuleringen. Då, för första gången, trillade polletten ner hos massmedierna: vi har en ny hållning till neutraliteten!
I medierna tolkades statsministerns formuleringar som uteslutande hans egna. Det framställdes som att Bildt hade, just där, just då, ändrat hela Sveriges nära 200-åriga tradition av neutralitet.
Saken blev inte bättre av att oppositionsledaren och förre statsministern Ingvar Carlsson (s) gav samma yrvakna intryck och kallade statsministerns tal för ett ”allvarligt övertramp”. Inte heller alla ledamöter i Bildts egen regering, som miljöminister Olof Johansson (c), var med på noterna och sa till pressen att han inte blivit konsulterad om statsministerns tal.
Den förvirring som uppstod utnyttjade socialdemokraterna valåret 1994 för att försöka sätta dit statsminister Bildt som ansvarslös och riskfylld för landet.
Onsdag 2006-07-12 / 10.09länk (12) STATSMINISTERN ANKLAGAS FÖR BROTT MOT NEUTRALITETEN.
Hur reagerade opinionen på hemmaplan när Sverige blev framträdande aktör i stormaktspolitiken? Slöt den socialdemokratiska oppositionen upp bakom Bildt-regeringens strävan efter att trygga demokratin på andra sidan Östersjön och stärka svenska säkerhetspolitiskt läge? Gav man statsministern sitt stöd?
Svaret är nej.
Det framgår tydligast i
konstitutionsutskottets förhör med statsministern 26 april 1994 och den efterföljande
dechargedebatten i riksdagen 25 maj samma år. Socialdemokraterna med Thage G Peterson i spetsen ville ”pricka” statsminister Carl Bildt och riktade i sin reservation 8 i konstitutionsutskottets protokoll stark kritik mot statsministern som skulle ha agerat oansvarigt och skadat landets säkerhetspolitik:
[S-oppositionen] anser att de formuleringar som statsministern använde ... skapat osäkerhet om innehållet i den svenska säkerhetspolitiken och onödigtvis begränsat Sveriges handlingsutrymme. Talet har samfällt, både hemma och utomlands, uppfattats som en positionsförskjutning ... I enlighet med det anförda anser [socialdemokraterna] att statsministern
inte kan undgå stark kritik.
Medan såväl Rysslands som Förenta staternas presidenter, liksom regeringarna i Baltikum, framförde tack till Sverige för landets insatser och konstruktiva roll för det lyckliga slutet på en känslig militär fråga, riktade alltså oppositionen i Sveriges riksdag stark kritik mot regeringen och statsministern.
Måndag 2006-07-10 / 16.44länk (11) MED LETTER I VITA HUSETS SITUATION ROOM. Vi har sett att framgångsrik diplomati inte betyder undfallenhet - inte heller mot USA. Ett exempel på resolut agerande från den svenska regerings sida är krisen om den ballistiska radaranläggningen Skrunda i Lettland, en anläggning som ryssarnas krävde att få behålla även efter övriga truppers tillbakadragande.
Medan förhandlingarna pågick visar sig resultatet i det ryska parlamentsvalet i december 1993 bli en chock. Ultranationalisten Zjirinovskij fick lika många mandat som Jeltsins reformvänliga och marknadsekonomiska parti. Tillsammans med kommunisterna och andra reformfientliga krafter hade Zjirinovskij majoritet i duman. Och segraren hade i valrörelsen klart uttryckt att Baltikum borde "återföras" till Ryssland.
Statsminister Bildt försöker få president Clinton att trycka på president Jeltsin om ett snabbt avtal - innan det kunde bli för sent. Trots påstötningar hände ingenting. Amerikanerna framförde istället önskemål om att Sverige borde göra mer för att mjuka upp Lettland, exempelvis genom att "göra en gest mot ryssarna". Diplomaten Lars Fredén, som var statsministerns sändebud i Baltikum, svarade på en sådan propå från Nicholas Burns i Vita huset: "vi var inte beredda att gå tillbaka till balterna och föreslå gester, om vi inte har grundad anledning att tro att ryssarna också skulle röra sig". (Vilket framgår i boken Återkomster, s 250.)
Men istället för medgörliga signaler från Ryssland kommer en idé från USA:s UD om att en gemensam kommission med Ryssland och de baltiska staterna borde skapas. Fredén skriver: "På svensk sida fann vi denna idé naiv och ett tecken på bristande kunskap" om situationen. En kommission skulle betyda att Ryssland får rätt att fortsätta styra och ställa över Baltikum. Statsministern var starkt kritisk: den amerikanska idén var "fel i varje del". Det måste, sa han, "ständigt hamras in i amerikanernas huvuden att det inte kan bli fråga om en förhandling om detta … Balterna har folkrätten på sin sida."
Samtidigt som Washingtonambassadören Henrik Liljegren fick instruktioner om att framföra kritiska svenska ståndpunkter till Vita huset, mötte statsministern en delegation av Lettlands främsta politiker i Stockholm och förklarade hur han såg på läget: Lettland borde ta chansen att göra upp med Ryssland på de villkor som nu avtecknade sig om ett antal års fördröjd utrymning av Skrunda, som egentligen bara var "en stor antenn", ingen militärbas.
Bland statsministerns medarbetare smög sig dock en olustig misstanke på: "hade amerikanerna bara utnyttjat oss för att få balterna att göra eftergifter?" Också statsministern börjar undra. I mejl skriver han: "Det är lite oroande att den gode Talbott [Clintons främste Rysslandsrådgivare] så till den milda grad verkar ta ryska hänsyn." (Fredén s 254-5)
Just då hände något. Den hårdföre borgmästaren i Riga hade tillsammans med lettiska hemvärnet tagit över en byggnad där ryska krigsmakten huserade. När två ryska generaler protesterade mot intrånget arresterades de av borgmästaren. President Ulmanis såg inom några timmar till att generalerna släpptes och bad Ryssland om ursäkt. Men innan generalerna hunnit friges förklarade Rysslands försvarsminister Pavel Gratjov offentligt att han höjt beredskapen vid Lettlands gräns. Fredén skriver:
I Stockholm visste vi inte vad vi skulle tro. Ordern om förhöjd beredskap hade utfärdats misstänkt fort, som om man i Moskva på förhand vetat vad som var på gång. Att incidenten ägde rum bara timmar innan den ryske förhandlingsledaren skulle anlända till Riga var också konstigt … Bildt ansåg efteråt att generalincidenten (tillsammans med Narvakrisen) varit det farligaste ögonblicket i Baltikumpolitiken.
Den här incidenten försämrade förhandlingsläget. Utrikesminister Kozyrev skärper tonen i Moskva: "Det är inte nödvändigt att lämna de regioner som i sekler varit samarbetssfärer, ryska inflytandesfärer. Man behöver inte rädas dessa ord."
I Vita huset har dock Nicholas Burns sett till att president Clinton kört över UD och kastat förslaget om kommission i papperskorgen. Och Lettlands ledande politiker fick en inbjudan att besöka Nationella säkerhetsrådet i Vita huset. Burns ville att Lars Fredén och Henrik Liljegren skulle vara med. Om svenska representanter medverkar vid ett så känsligt möte blir Sverige också ansvarigt för vad som händer. Därför framförde man krav för att delta: frågor om medborgarskap för ryskspråkiga får inte tas upp, eftersom det skulle stärka misstankarna om att USA gjort upp med Ryssland bakom ryggen på Lettland, samt att de svenska representanterna skulle kunna yttra sig under diskussionerna. Så blev det.
När den lettiska delegationen anländer till Vita huset, tas de emot av Nicholas Burns som säger att alla sammanträdesrum är bokade, så vi får ta Situation Room - det rum där presidenten leder de amerikanska militära insatserna i kris. I sin bok redogör Fredén för diskussionen där presidentens högsta säkerhetsrådgivare deltar. Amerikanerna lovar att föra bort Skrunda som mål vid ett kärnvapenanfall mot Ryssland, planer som letterna misstänker finns kvar sedan kalla kriget. Man försäkrade också att Lettland inte skulle betraktas som mindre självständigt därför att man lät Ryssland behålla denna radaranläggning under ett antal år. Under mötet förmedlas också en hälsning från president Clinton. "Ett så starkt stöd har USA aldrig tidigare uttalat för Lettland", summerar Fredén (s 275).
Efter att letterna fått träffa alla som räknas i Washington, gick de med på avtal där Ryssland hyr Skrunda under 4 år plus 18 månaders avveckling. Men precis när man gjort det, uttalade sig USA:s utrikesminister Warren Christopher oförsiktigt i ett senatsutskott och återgav den ryska synen, som sakligt sett var felaktig, om de ryskspråkigas situation. Ryssland skärpte genast tonen mot Lettland. Burns ringde upp Fredén och försäkrade sig om att Sverige förstod att detta var ett misstag och att USA stod fast vid det som sagts under Lettlandsdelegationens besök i Vita huset. Utrikesministern hade fått order om att "med emfas" framföra den ursprungliga ståndpunkten då denne inom kort träffade sin ryske kollega.
När avtalet om Skrunda blir offentligt i Lettland utsattes regeringen för en storm av kritik för eftergifter mot Ryssland. Lettlands förhandlingschef Martins Virsis ringer Fredén för att meddela att hans premiärminister Birkavs gärna såg att Bildt besökta Riga för att hjälpa till att argumentera för avtalet med Ryssland. Regeringen kunde annars falla.
Eftersom Bildt ville stärka sina kort inför den medborgarskapslagstiftning som Lettland hade att anta, ansågs ett statsministerbesök i Lettland motiverat. Det var ett djärvt och riskfullt beslut. Fredén skriver (s 296): "Om han inte lyckades påverka letterna skulle han tappa prestige … Om han å andra sidan lyckades, riskerade han kritik för otillbörlig inblandning i ett annat lands inre angelägenheter."
Morgontidningen Diena hade dagen för Bildts besök i Riga, 30 mars 1994, en artikel där man skrev att besöket skedde "för att påtvinga Lettland ännu en Molotov-Ribbentroppakt".
En bekymrad premiärminister Birkavs mötte Bildt på flygplatsen. Första mötet var med president Guntis Ulmanis som sa "Stämningarna här är mycket varierande. Jag skulle uppskatta om ni ville redogöra för argumenten för att skriva på de här avtalen." Bildts huvudargument var att frånvaron av ett avtal vore farligt och att förhandlingarna fört Lettland närmare väst. Ulmanis replikerade, "Väst måste förstå att Riga gått med på nästan allt som Moskva bett om. Men vad fick Riga i gengäld?" Ulmanis, själv deporterad till Sibirien som barn, ville ha en moraliskt erkännande av dessa historiska fakta. Bildt svarade att Sverige framfört detta till ryssarna.
Inför lettiska utrikesutskottet förde Bildt diskussionen vidare. Många menade att avtalet var förhastat. Men framförallt ville man ha garantier om omvärldens stöd ifall Ryssland inte följde avtalet. Bildt svarade att det inte finns garantier men att letterna under förhandlingsprocessen utvecklat moraliska band till väst, inte minst USA. Band som inte fanns tidigare.
Sedan medverkade Bildt i direktsänd TV-intervju där målet var att för den lettiska allmänheten beskriva situationen i ett större perspektiv. Fredén konstaterar att besöket "gått över förväntan". Statsministern hade i Riga mött en publik som - med undantag för regeringen - egentligen inte ville höra hans budskap. Att han lyckades berodde på att han utstrålade förvissningen om att allt skulle gå bra, att Lettland i praktiken redan var inne i den västliga värmen.
Efter ännu ett antal turer och kriser möts Lettlands och Rysslands president i Moskva 30 april 1994 för att underteckna avtal om trupputtåget från Lettland. I samband med detta gjorde Jeltsin den gest angående historien som den svenska sidan drivit på om. I sitt lunchtal sa Jeltsin att det lettiska folket lidit av totalitarismen och fördrivits med våld. Till Ulmanis sa han, "Jag vet att Ni, herr president, delade det lettiska folkets vanliga öde", och att vi måste lära oss visdom, inte hat, av tragedierna.
Detta exempel visar att aktiv diplomati i närområdet kan bidra till att förstärka Sveriges säkerhetspolitik. Jag blev, när jag läste Fredéns bok, själv förvånad över de risker som Carl Bildt faktiskt tog under denna period. Har upplevt Bildt som en försiktig general, högerledare till trots. Men här visade han ett statsmannaskap som går utöver vad de flesta statsministrar förmått göra för att förbättra Sveriges säkerhetspolitiska läge. En hållning som jag tycker fler bör få kännedom om - därav detta bloggtema. Denna sorts utrikespolitiska diskussion om vårt närområde bör vi se mer av.
Fredag 2006-07-07 / 12.36länk (10) DIPLOMATI BETYDER INTE UNDFALLENHET. Det som slår mig som avvikande i de svenska insatserna för att understödja Baltikums befrielse från sovjet/ryska trupper är med vilken kraft och energi som diplomatin verkställdes. Jag har haft intrycket att svensk diplomati är att undvika konflikt och att sopa motsättningar under mattan.
Men statsministerns sändebud i Baltikum, diplomaten Lars Fredén berättar i Återkomster om sina bataljer med ryska kollegor (s 113, 425):
Under årens lopp fick jag ofta gå i svaromål mot ryska utsagor om Estlands- och Lettlandsryssarna. Det blev ibland riktiga drabbningar. Men de var nödvändiga. Ryska diplomater respekterar inte bara klarspråk, de värdesätter det. Många av dem tyckte det var ett riktigt nöje att gräla om Baltikum, och de kom gärna tillbaka för ännu en omgång över en öl eller middag. Det hände också att de faktiskt tog intryck ...
Ryska politiker och diplomater framhöll gärna att de 'gav' Baltikum självständighet 1991 ... De påminde om baltiska och ryska demokraters nära samarbete under Sovjetunionens sista år ... De pekade på Jeltsins resa till Tallinn den 13 januari 1991, timmarna efter massakern vid TV-tornet i Vilnius, och framhöll hur viktigt den varit för balternas kamp mot Sovjetunionen ... Men fortsatte de, efter självständigheten hade balterna illa lönat Rysslands generositet ...
Sådana argument framfördes ofta från rysk sida under meningsbrytningarna mellan Sverige och Ryssland i trupptillbakadragandefrågan 1992-94 ... Balterna, och vi, borde inte klaga över att det gick långsamt, upprepade gånger stannade upp, villkorades och åtföljdes av hot.
Fredén skriver att deras synsätt på sätt och vis var begripligt, men sett från folkrättslig synpunkt var de ryska känslorna ovidkommande. Och sett ur balternas perspektiv var ryssarnas synsätt stötande - de var ju den tidigare ockupationsmaktens efterföljare. Man ska ”inte behöva tacka missdådaren för att han slutat” förtrycka.
Också Washingtonambassadören Henrik Liljegren berättar i sin bok Från Tallinn till Turkiet om kraven på tydlighet och effektivitet för att nå inflytande i den amerikanska huvudstaden (s 209-10):
Om man vill väcka amerikanska beslutsfattares intresse, bör man alltså ha ett konkret problem och ett förslag till lösning som involverar administrationen och ligger i dess intresse ... I Washington får man inte vara buskablyg. Ambassadörer som är aktiva och arbetar för att påverka opinionsbildningen i Washington respekteras. 'He is aggressive', är där ett hedersomdöme, medan det i svenska öron låter som om man talar om en påflugen person. 'Aggressive' skall nog i detta sammahang förstås som en beskrivning av en person som är energiskt målmedveten.
Det var därför Liljegrens ihärdiga försök att få utrikesdepartementet, nationella säkerhetsrådet och Vita huset att intressera sig för den svenska analysen om Baltikum inte betraktades som påflugna eller pinsamma, utan tvärtom ingav respekt och så småningom också resultat.
Torsdag 2006-07-06 / 12.15länk (9) SVERIGE LÖSER KRISEN I NARVA. Läsare i Danmark och Finland ifrågasätter denna temaserie när det gäller Sverige roll i egenskap av rådgivare åt de baltiska staterna i deras strävan att få de sovjet/ryska trupperna att lämna deras territorium. Var Sveriges roll verkligen så central?
Frågorna passar bra att ta upp idag, eftersom jag kommit till den punkt då det är dags att beskriva vad Sverige gjorde på plats. Låt mig därför kort återge det diplomaten Lars Fredén skildrar i boken Återkomster (s 151ff) om en av de allvarliga kriser som inträffade i de baltisk-ryska förbindelserna: Narva sommaren 1993.
Staden Narva, på gränsen till Ryssland, hade 80.000 invånare, varav bara 4 procent var ester, resten ryskspråkiga. I Estland fanns vid självständigheten totalt ungefär 500.000 personer utan medborgarskap, alltså en tredjedel av hela befolkningen. I Narva blev man upprörd när Estlands riksdag röstat igenom en utlänningslag som innebar att de flesta med sovjetiska inrikespass skulle tvingas ansöka om medborgarskap i Estland. (Ungefär 75.000 som var släkt med någon som var estnisk medborgare före andra världskriget fick automatiskt medborgarskap. De övriga hade kommit som en del av den sovjetiska ockupationen.)
Moskva gick till kraftfullt angrepp på Estland. Ryska utrikesdepartementet varnade för att utlänningslagen gjorde "hotet om en inre konflikt till en realitet", talade om en "farlig opposition mot Ryssland" som kan leda till "en etnisk explosion i landet". Situationens allvar underströks av indikationer på trupprörelser på den ryska sidan av Narvafloden. I Stockholm hölls krismöte i statsministerns tjänsterum, någon dag före midsommar 1993:
Vi kom ganska snabbt till slutsatsen att utlänningslagen var så illa skriven att den inte skulle hålla inför kritik från väst och från Moskva. Den borde ändras. Att få parlamentet i ett grannland att riva upp ett redan antaget beslut hade varit svårt under alla förhållanden. Det blev inte lättare av att det ryska propagandamaskineriet mullrade på. Om esterna ändrade sig skulle det se ut som om de kapitulerade för Ryssland. Och om vi tryckte på dem för att göra det riskerade det att se ut som om vi tog Rysslands parti.
Fredén, som var statsministerns sändebud i Baltikum, fick i uppdrag att under morgondagen flyga till Estlands huvudstad Tallinn och tala med premiärminister Mart Laar. Fredén framförde tanken att låta Europarådets experter göra ett utlåtande innan presidenten skulle godkänna riksdagens beslut om utlänningslag. Ett utlåtande skulle kunna ge skäl för presidenten att återremittera lagen till riksdagen. "Laar tänkte en stund och sade sedan att det kanske vore en möjlighet."
I Stockholm nästa förmiddag höll statsministern nytt möte och Bildt funderade på att ringa presidenten Lennart Meri, men det var ju med premiärminister Laar man haft diskussionen. Att ringa premiärministern var heller inte okomplicerat, som Bildt själv anmärkte: "En statsminister i ett land ringer till kollega i ett annat och föreslår att han skall stoppa lagstiftning i det landet. En statsrättslig innovation." Bildt ringer dock Laar, som nu sa att han inte trodde att president Meri vågar vägra godkänna lagen. Kritiken i Estland skulle bli mycket stark. Bildt ber Laar förmå Meri att utnyttja sin maximala tidsfrist innan han måste godkänna eller underkänna lagen - två veckor. Det skulle ge Europarådet tid att avge utlåtande.
Ryssland fortsätter mullra. President Jeltsin är mer hotfull än någon gång sedan han tillträtt: "Ryssland skulle inte kunna förbli passiv åskådare om Estlandsryssarna uttrycker en naturlig önskan att försvara sig mot den grova diskrimineringen."
Statsministern såg sig tvingad att reagera offentligt. Uttalandet löd: "Det uttalande president Jeltsin gjorde … reser frågor kring Rysslands beredskap att acceptera förutsättningarna för ett europeiskt samarbete baserat på ESK:s och Europarådets principer. Det gäller bl a hänvisningen till geopolitiska och demografiska realiteter med förtäckt hot om ryskt ingripande för att tillvarata nationella intressen."
Detta var ovanligt hårt språkbruk från Sverige mot Ryssland. Samtidigt beklagade statsministern i uttalandet Estlands förhastade utlänningslag.
Samma kväll ringde president Meri upp den svenske statsministern. Han sa att han var beredd att dröja med att skriva under utlänningslagen i avvaktan på det internationella utlåtandet. Bildt välkomnade det beskedet men framförde samtidigt kritik mot lagens brister. Det gjorde det svårt för Sverige att tillbakavisa de grova ryska anklagelserna.
Statsministern kallade upp den ryske ambassadören och framförde Sveriges synpunkter: "Ryssland borde sitta still i båten och inte ytterligare förvärra situationen".
ESK:s minoritetskommissarie van der Stoel besökte Moskva, Tallinn och Narva (där hans bil hejdades av tusentals upprörda narvabor).
Den 3 juli 1993 reste statsminister Bildt till Tallinn för att 1) träffa president Meri och få honom att återremittera lagen, 2) träffa regeringen och få den att utarbeta en förbättrad lag, 3) möta de mest högljudda i Estlands riksdag, där en majoritet på 90 procent antagit den utlänningslag Bildt ville få omprövad, och 4) träffa Narvaryssarnas representanter.
Innan resan kallades den ryske ambassadören upp till UD och fick information om Bildts avsikter tillsammans med budskapet att statsministern inte borde komma till Estland tomhänt. Statsministern borde ha fått en klar signal från Moskva om att de är beredda att samarbeta.
Inte förrän Bildt är framme i Tallinn ringer ryske ambassadören, ett samtal som svenske departementsrådet Bertelman tar emot på estniske premiärministern Mart Laars tjänsterum. Beskedet från Moskva är vagt, men det visar att den ryska utrikesledningen förstod och uppskattade vad Sverige försökte åstadkomma.
Det svenska budskapet till esterna var att en förändrad utlänningslag inte skulle innebära en kapitulation för Ryssland utan en anslutning till europeiska normer. Till Narvaryssarna var budskapet att deras folkomröstning om autonomi från Estland skapade osäkerhet som kan leda till att utländska investerares intresse för Narva försvinner. Och eftersom ryska ekonomin inte är att lita på kan det försätta Narva i en svår situation. Det argumentet verkade bita. Deras oro gällde ekonomin, inte politiska frågor.
När statsministerns delegation kommit hem till Stockholm efter Tallinn-resan tog Fredén och Bertelman taxi direkt från flygplatsen till ryske ambassadörens bostad för att informera honom. Statsministerns sändebud framförde förhoppningar om att Moskva skulle använda sitt inflytande i Narva så att folkomröstningen avblåstes. Ambassadören tackade för informationen och berättade att ett flera timmar långt möte ägt rum i Moskva uteslutande om Estland där Jeltsin och utrikesminister Kozyrev deltagit. Dagen efter sa utrikesministern i rysk TV att Ryssland inte sökte konfrontation med Estland.
Meri förklarade 6 juli i TV-tal att han återremitterar lagen. Dagen därpå ringer han Bildt och berättar att opinionen i Estland anklagar honom för att vika ner sig mot Ryssland, på samma sätt som ledande politiker gjorde 1939-40. Men Meri verkar ha fått Estlands riksdag med sig. Den kallas till extrasession och antar en ny lag i denna mycket kontroversiella fråga.
Narvaryssarna är inte nöjda och genomför sin folkomröstning. Men den får ett oväntat lågt valdeltagande och när Estlands regering förklarar den olaglig, gör Narva avkall på att trappa upp konflikten. Man kan också misstänka att Moskva signalerat till dem att göra just så.
Fredén summerar (s 175): "Rent principiellt kunde vi [Sverige] ju inte bedriva utrikespolitik åt ett annat land. Ansvaret var alltid helt och hållet Estlands, Lettlands och Litauens. I Narvakrisen följde vi inte den grundsatsen." När han tittar tillbaka i sina anteckningar ser han hur pessimistiska många var, inklusive Carl Bildt. Man trodde sig inte kunna förbättra relationerna mellan Estland och Ryssland, eller dämpa Narvakrisen. Men eftersom man såg "krisen som ett hot mot stabiliteten inte bara i Estland utan i förlängningen i hela Östersjöområdet", agerade statsministern på ett exceptionellt aktivt vis.
Och även om detta var högst kontroversiellt med tanke på hur neutralitetspolitiken uppfattades i Sverige, visade omvärlden uppskattning av de svenska insatserna. När Rysslands utrikesminister Kozyrev några veckor senare besökte statsministerns residens i Harpsund överlämnade han ett tackbrev från president Jeltsin till Bildt: "Jag vill betona Er personliga insats i regleringen av den expolsionsartade situationen, som uppstått i Estland."
Måndag 2006-07-03 / 10.44länk (8) SVERIGE ÄNDRAR USAs RYSSLANDSPOLITIK. Som vi sett var ryssarna buffliga och nyckfulla i sin relation med de självständiga baltiska staterna. Sverige var för litet för att påverka Ryssland på egen hand. För att nå en lycklig lösning på de sovjet/ryska truppernas tillbakadragande måste USA - på allra högsta nivån - komma in i bilden.
Det är ingen lätt uppgift för ett litet land som då varken tillhörde EG eller Nato, eller var en regional stormakt, att nå makthavarna i Washington. Henrik Liljegren var nytillträdd ambassadör i Washington när Bill Clinton tillträdde i januari 1993, och i sin bok Från Tallinn... (s 212-226), berättar han om hur han, likt en grävande journalist, får tag på hemligt telefonnummer till den nye presidentens säkerhetsrådgivare, Tony Lake. Som förste ambassadör att nå honom, framförde Liljegren den svenska regeringens önskan om nära kontakt i fråga om Baltikum.
Liljegren upptäcker snart att han arbetar i motvind. "Man antydde att de baltiska staterna inom State [UD] betraktades som besvärliga klienter, som störde Förenta Staternas försök att få till stånd ett gott förhållande till Ryssland ... Departementet dominerades vid denna tidpunkt av tjänstemän som förespråkade en doktrin som kom att benämnas 'Russia first'." Också de nya baltiska ambassadörerna var frustrerade att ingen verkade vara intresserad i Washington.
Men Liljegren fortsatte envetet sina försök att nå någon i maktens korridorer som var intresserad. Och han fann Nick Burnes, 38-åring i staben hos presidentens säkerhetsrådgivare. Burns var assistent i Vita huset för frågor som rörde Ryssland. Normalt träffar en utländsk ambassadör, mån om sin status, bara de högsta cheferna inom en administration. Men Liljegren hade uttömt alla andra ingångar och tog chansen. Det visade sig bli en lyckoträff. Nick Burns förstod den svenska analysen och gillade förslagen till hur situationen skulle hanteras - och Burns visade sig, trots avsaknad av finare titel, ha president Clintons öra.
"Våra samtal blev början till en intensiv men indirekt dialog mellan våra högsta chefer Bildt och Clinton", skriver Liljegren. När Carl Bildt sedan besökt Vita huset, var fler än Burns i presidentens säkerhetsrådgivarstab entusiastiska över att ha etablerat kontakt med en regeringschef som var kunnigare än dem själva om detta utrikespolitiska område. "Sverige hade nu avancerat till en tätplacering bland jämförbara länder i Washington".
Och denna kontakt kom snabbt att visa sig behövas. Efter de inledande signalerna från Ryssland om att trupperna i Baltikum skulle dras tillbaka, ändrade man sig. En ny kris seglade upp. Liljegren skriver:
Clinton tog upp den baltiska problematiken och det ryska truppåtertåget med Jeltsin, och Bildt diskuterade förutsättningarna för en förhandlingslösning med de baltiska regeringarna ... Rollfördelningen kan i vårt perspektiv enklast sammanfattas enligt formeln: 'om ni levererar ryssarna skall vi göra vårt bästa för att leverera balterna'. Inom ramen för denna rollfördelning skrev Bildt till Clinton den 13/12 1993, efter den oroväckande utgången av det ryska valet ... att det var absolut nödvändigt att övertyga Jeltsin om att ingå avtal ... om truppbortdragande redan före det planerade toppmötet mellan Clinton och Jeltsin i Moskva ... Clinton svarade att han hade tagit upp frågan om trupptillbakadragande med Jeltsin per telefon den 22/12. Jeltsin hade dock undvikit att svara direkt.
Jämför denna aktiva, personliga diplomati från den amerikanske presidentens sida i slutet av 1993 med de kallsinniga svar som Sverige mötts med i början av samma år, och det står klart att Sverige påverkat den amerikanska politiken i vårt närområde - till vår och balternas fördel.
Lördag 2006-07-01 / 9.08länk (7) SÅ NYCKFULLA OCH OBERÄKNELIGA VAR RYSSARNA. Sverige backades upp internationellt för att ta ledningen som rådgivare i de allt mer känsliga förhandlingsläget mellan de nyss självständiga baltiska staterna och Ryssland, som fortfarande hade stora mängder militära styrkor stationerade i dessa länder.
Balterna hade svårt att nå kontakt med ryssarna på hög politisk nivå. Förhandlingarna kom ingen vart. Det spekulerades i att Moskva avsåg att fördröja det militära uttåget så länge som möjligt i avvaktan på att Ryssland skulle bli starkt nog att återta Baltikum.
Riktigt hur nyckfulla ryssarna var framgår av boken Återkomster, där diplomaten Lars Fredén skriver (s 71, 111-113) om ett utrikesministermöte i Stockholm 1992 inom Europeiska säkerhetskonferensen, ESK:
[Den ryske utrikesministern Andrej Kozyrev] gjorde först ett kort inlägg där han slog fast att den förra Sovjetunionens område inte kunde ses som en zon där ESK:s normer gällde:
”Det är i själva verket ett postimperiskt område, där Ryssland kommer att skydda sina intressen med utnyttjande av alla tillgängliga medel, inklusive militära och ekonomiska.” ...
Det blev alldeles knäpptyst i salen. Sedan begärde Estlands utrikesminister Trivimi Velliste ordet. Han lutade sin spensliga men intensiva gestalt framåt i bänken, och sade med viss högtidlighet att Estland skulle försvara sin återupprättade självständighet till varje pris ... Svenske utrikesministern Margareta af Ugglas, som var ordörande, hämtade sig från chocken och gjorde ett allmänt lugnande inlägg.
Kozyrev begärde nu ordet igen och sade med sin släpiga och hesa stämma: ”Jag vill försäkra Er, fru ordförande, och alla andra närvarande att varken president Jeltsin, som förblir ledaren och garanten för Rysslands inrikes- och utrikespolitik, eller jag, som minister för utrikes ärenden, någonsin kommer att gå med på det som jag läste upp i mitt föregående inlägg. Jag vill tacka Er och alla närvarande för möjligheten att använda ett sådant retoriskt grepp, men jag gjorde det på grund av de allvarligaste överväganden, för att ni alla skulle bli varse de verkliga hoten på vår väg mot det post-kommunistiska Europa. Den text jag läste upp är en ganska exakt sammanfattning av de krav som oppositionen i Ryssland, och alls ej den mest extrema, ställer.” ...
Kozyrevs [famösa 'dubbeltal'] efterlämnade en besk smak hos de närvarande, inte minst hos balterna.
Snacka om nyckfullt uppträdande i internationella sammanhang, där ord annars vägs på guldvåg och oftast är mycket noga övervägda och förberedda för att skapa förtroendefulla relationer. Ryssland använde ofta hemmaopinionen som skäl till varför man inte ville gå med på villkoren som de baltiska regeringarna framförde och som hade stöd i folkrätten.
Torsdag 2006-06-29 / 12.41länk (6) BRITTERNA STÄRKER SVERIGES ROLL INTERNATIONELLT. Vi har kunnat konstatera hur Sverige inför och under ESK-toppmötet 1992 spelar en central roll i att ge råd till de nyss självständiga baltiska länderna och samtidigt bilda opinion i väst och hos Rysslands ledning för balternas krav på ett folkrättsligt tillbakadragande av de ryska trupperna från Baltikum.
Även om få på hög internationell nivå ville ta tag i frågorna, fanns en oro över att förhandlingarna kunde spåra ur eftersom ryssarna var buffliga och balterna envisa. Och utan internationellt stöd skulle balterna kunna tvingas ge efter alldeles för mycket, med långsiktigt negativa effekter för säkerhetsläget runt Östersjön som följd. Plötsligt fick Sverige uppbackning från oväntat håll. Diplomaten Lars Fredén berättar (s 61-63):
UD blev kontaktat av Storbritanniens utrikesdepartement, som föreslog att representanter för några lämpliga länder borde samlas i Stockholm för att diskutera om omvärlden kunde och i så fall borde ingripa på något sätt i de förestående förhandlingarna. UD höll genast med. Så föddes en av Baltikumpolitikens mest slitstarka institutioner ...
Jag har inget säkert svar på frågan vad som drev [britterna] att ta initiativet till gruppen och att be just oss att anta värdskapet. Britterna hade annars inte gjort sig kända för att vara särskilt förstående för de baltiska ländernas säkerhetsbehov. Men Storbritannien har alltid haft skickliga diplomater, och den sannolikaste förklaringen är att [brittiska UD] i relationen Baltikum-Ryssland såg ett problem som i värsta fall kunde äventyra stabiliteten i hela Nordeuropa. Som före detta stormakt önskade man bidra till att desarmera det. Men som före detta stormakt prioriterade London samtidigt Rysslandsrelationen och ville inte skylta med sin egen medverkan. Lösningen blev att agera bakom scenen och låta någon annan ta ledningen utåt.
Den här internationella diplomatgruppen höll sina möten i Stocholm och departementsrådet Tomas Bertelman var alltid ordförande. Det innebar att Sverige styrde diskussionerna och uppbackad av denna grupp - med representanter för Finland, Norge, Danmark, USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Kanada och EG-kommissionen - ökade Sveriges möjligheter att påverka ryssar och balter.
Även om jag har följt politiken på nära håll under många år, är den här analysen av Fredén om Storbritanniens motiv något nytt. En förklaring är att svensk utrikesdebatt mycket sällan handlar om realiteterna i världen, utan syftar till att stärka vår egen bild av oss själva som världens samvete. Det vore en välgärning om Fredéns ingående beskrivning av svenskt inflytande i en central säkerhetspolitisk fråga, kunde få den politiska sfären att börja ta utrikes- och säkerhetspolitik på allvar.
Onsdag 2006-06-28 / 8.20länk (5) MISSTRO NORDEN, BALTIKUM, STORMAKTERNA.
Det är dags att visa hur osäkert och oklart läget också var i omvärlden när de baltiska länderna blev självständiga 1991. Skulle Sverige alls engagera sig? Det var förenat med stora risker: tänk om man trampar snett, då kan man få en internationell kris på halsen. Är det inte bättre att vara passiva, förlåt, neutrala - särskilt som inga andra stater verkar vara beredda att stödja de nya nationerna i deras kontakter med den förra ockupationsmakten Ryssland?
Brist på pessimistiska röster fanns inte. Sveriges utrikesminister Sten Andersson (s) hade i Estland bara något år tidigare (i november 1989) sagt att landet
inte var ockuperat av Sovjetunionen. Finland hade när Sovjetunionen föll samman hamnat i ekonomisk kris, vilket gjorde att republikens president Mauno Koivisto (s) förklarade att Finland inte kommer att ge Baltikum något stöd. Han skickade också varningsord till esterna att dämpa sin självständighetsiver under 1991.
Till de tveksamma hörde också Tyskland. Man var historiskt belastade och hade dessutom själv att hantera stora mängder rysk trupp i Östtyskland.
Över hela linjen hade västvärlden vid denna tidpunkt en starkt prorysk attityd sedan kommunismen fallit och ett demokratiskt Ryssland verkade växa fram. Inte minst i USA rådde en stämning av ”Russia first”.
Det gjorde naturligtvis att balterna i ännu högre grad kände misstro mot omvärlden - om deras misstro kunde bli större med tanke på hur lättvinligt världssamfundet lät Estland, Lettland och Litauen bli föremål för stormakternas köpslagan i Molotov-Ribbentrop-pakten. Vem brydde sig om deras frihetslängtan? Skulle de på nytt bli svikna i storpolitiken?
Därför är det intressant att läsa (Fredén s 53-63) om hur den nytillträdde statsministern Carl Bildt började bilda opinion på internationell nivå genom att ta kontaker med sina kollegor, exempelvis förbundskansler Helmut Kohl i Tyskland, och skriva artiklar i ansedda medier om hur angeläget det var att de ryska trupperna drogs tillbaka från Baltikum.
Rysslands reaktion lät inte vänta på sig. Diplomaten Lars Fredén, som blev statsministerns sändebud i Baltikum, skriver:
I ett tal inför militärledningen den 10 juni 1992 betonade president Jeltsin att bortdragningen inte fick bli förhastad. Han uttryckte irritation över de utländska påtryckningarna mot Ryssland, lustigt nog genom att kritisera inte de internationella aktörer som gjorde uttalandena utan balterna som vänt sig till dem.
Inför Europeiska säkerhetskonferensens toppmöte i Helsingfors i juli 1992 gav sig Sverige aktivt in i storpolitiken. Litauens president Landsbergis gjorde syrliga uttalanden om utkastet till toppmötets slutdeklaration. Vilka kunde nu dessa ”främmande trupper” vara som dokumentet talade om, frågade han ironiskt från talarstolen.
Detta trots att Sverige dagarna innan haft intensiva överläggningar med balterna, som i slutdokumenten vill peka ut de ryska trupperna som ett ”hot mot internationell och regional stabilitet”. De ville också att de skulle stå under internationell övervakning till dess de drogs tillbaka. Ryssland vägrade gå med på sådana skrivningar. Fredén skriver att Bildt ansåg att Litauen och Lettland skulle göra ett misstag om de inte accepterade den framförhandlade kompromiss som Sverige spelat en viktig roll i att uppnå. Om man inte antog de av Landsbergis kritiserade skrivningen skulle resultatet bli att ESK inte uttalade någonting alls om läget i Baltikum - något som skulle gynna Ryssland.
Statsministern hade i realiteten arbetat hårt för att mjuka upp båda sidor. Han hade tagit initiativ till ett förmöte i Riga där alla tre baltiska presidenter deltog. Nyckeln till framgång var att övertyga den envise och ståndaktige Landsbergis.
Under ESK fick statsministern också personlig kontakt med president Jeltsin, helt enkelt genom att ta sig förbi livvakterna och tala med honom där han satt i konferenshallen.
Det gav resultat. Även om president Jeltsin gick upp i talarstolen efter Landsbergis och framförde nya krav på Baltikum, så godkändes slutdokumentet ”trots dessa florettstick”, skriver Fredén.
Genom det sätt på vilket svenske statsministern visade engagemang för de baltiska ländernas situation, växte ett förtroende för Sverige fram. Man började lyssna på råd från Sverige och undvek därmed att bli så envisa och bångstyriga att omvärlden slutade lyssna på balternas folkrättsliga krav.
Tisdag 2006-06-27 / 9.02länk (4) MASSIV RYSK MILITÄR NÄRVARO I VÅRT NÄROMRÅDE. I dag tar vi de fria baltiska ländernas medlemskap i EU och Nato som självklart. Likaså att ryssarna fått retirera 30 mil bort från Östersjökusten och därmed mer än dubbelt så långt bort från svensk mark. Men någon grund att tro på en så ljus utveckling fanns inte direkt efter Sovjetunionens sammanbrott. Diplomaten Lars Fredén beskriver stämningsläget i svenska statsledningen (s 44-45):
Bedömningarna i Sverige om de baltiska ländernas framtid var våren 1992 pessimistiska. Det fanns skäl för det ... Inflationen pendlade mellan 300 och 400 procent i varje baltiskt land under 1991 och klättrade till 1000 procent år 1992, innan den under 1993 började sjunka ... Det rådde sedelbrist och löner kunde inte betalas ut. Det fanns otillräckligt med uppvärmningsolja och drivmedel sedan importen från Ryssland strypts (därför att de gamla avräkningssystemen mellan de olika delarna i f d Sovjetunionen hade slutat fungera). Folk frös. Sverige gav akut bistånd ...
Sist men inte minst fanns omfattande ryska militära styrkor kvar i Estland, Lettland och Litauen när dessa länder blev självständiga hösten 1991: sex markdivisioner, ett femtontal flygbaser, sex örlogshamnar, mycket omfattande luftförsvarsinstallationer, en strategisk förvarningsstation mot interkontinentala missiler ... samt specialförband av olika slag ... I mycket grova drag fanns det hösten 1991 i de baltiska länderna 125.000 man rysk militär ... På våren 1992 visste ingen om de skulle dras tillbaka till Ryssland, än mindre när eller hur.
Det var ingen liten uppgift att stödja Baltikums krav på ryskt trupptillbakadragande. Och Sverige hade en säkerhetspolitisk doktrin som föreskrev att vi skulle vara strikt neutrala i alla lägen. Hur skulle regeringen agera? Se till svenska intressen och understödja balterna, eller stå neutral och inte göra någonting för att få bort de ryska trupperna?
Måndag 2006-06-26 / 16.14länk (3) SVERIGE I STORPOLITIKEN: BEVISEN. För att så här i inledningen av bloggserien visa att Sverige verkligen hade en roll - för det är faktiskt svårt att ta in - vill jag börja med att återge vad Rysslands president Boris Jeltsin och USA:s president Bill Clinton framförde efter det att en av de svåra förhandlingarna om ryskt trupptillbakadragande från Baltikum var klara våren 1994.
När Sveriges statsminister Carl Bildt kallade upp den ryske ambassadören Grinjevskij för att informera om sitt Estlandsbesök på fd Röda arméns örlogsbas Paldiski där en ubåtskolan fanns för kärnvapenbestyckade ubåtar och där uppåt tiotusen ryssar var stationerade, läste ambassadören upp ett brev från Jeltsin som handlade om det avtal som då just ingåtts med Lettland om radaranläggningen i Skrunda som spanade efter inkommande kärnvapenmissiler och därför utgjort ett strategiskt inslag i Sovjetunionens totalförsvar. Jeltsin skrev 10 juni 1994 till Bildt:
Liksom Ni anser vi att överenskommelsen mellan Ryssland och Lettland var viktig för stabiliteten i Europa. Vi är tacksamma för er medverkan för att uppnå detta avtal och för de vänskapliga råd som ni gav, och vilka vi, som ni sett, drog nytta av och använde.
Någon vecka tidigare, 30 april, hade amerikanske presidenten Bill Clinton gjort ett offentligt uttalande där han sa:
Förenta staterna har spelat en aktiv roll i förhållande till båda parter under de lettisk-ryska förhandlingarnas förlopp. Jag anser att vårt engagemang för båda sidor, tillsammans med det stöd som gavs från andra länder, särskilt Sverige, har spelat en konstruktiv roll när det gällt att föra detta avtal till ett framgångsrikt slut.
Trots att Sverige under denna period (1991-94) övergav den absoluta neutraliteten - vi agerade för att ge Baltikum bästa möjliga avtal, vilket också låg i svenskt egenintresse (alltså att de ryska trupperna drogs tillbaka för alltid från Baltikum och därmed vårt närområde) - visar både Jeltsin och Clinton uppskattning för agerandet.
I kommande blogginlägg ska jag visa hur det gick till. (Källa till citaten ovan:
Återkomster, sid 318 o 370)
Måndag 2006-06-26 / 14.04länk (2) SVERIGES STÖRSTA SÄKERHETSPOLITISKA SEGER PÅ 60 ÅR. Det var Henrik Liljegren som i sin bok uppmärksammade mig på den betydande roll som Sverige hade i internationell storpolitik under början av 1990-talet. Han skriver (s 231) så här:
För svensk del kan noteras att det ryska trupptillbakadragandet från vårt närområde kanske innebar den största förbättringen av svensk säkerhet sedan andra världskrigets slut. Tidigare hade Baltikum framstått som en Moskvas framskjutna militärbas i vår omedelbara närhet ... Hade de ryska trupperna inte dragits tillbaka i augusti 1994, kan det inte uteslutas att de hade blivit kvar ... [Bara] ett halvår efter truppåtertåget blev stämningen i Moskva både mer antibaltisk och mer nationalistisk.
Och bakom kulisserna i beslutsprocessen fram till trupptillbakadragandet, som blev av trots många försök att fördröja och förhala det, hade Sverige en avgörande roll. En roll som närmast tystats ner, istället för att lyftas fram som den historiska säkerhetspolitiska seger det är.
Måndag 2006-06-26 / 14.04länk (1) NY SERIE: SVERIGE I STORPOLITIKEN. Vi har i Sverige, så länge jag kan minnas, inte tillåtit oss att vara stolta över landet och dess betydelse i vårt närområde. Istället har vi försökt vara 'världssamvete' och talat mer engagerat ju längre bort problemen funnits. Detta vackra, men tomma och till intet förpliktigande prat är varken klädsamt eller sunt. Tvärtom, det är skadligt och undergräver vår beredskap att ta oss an de utmaningar som framtiden ställer oss inför.
För mig har det denna vår varit uppbyggande att läsa om vilken stor betydelse Sverige hade i den internationella storpolitiken då de sovjetiska trupperna drogs tillbaka från Baltikum i början på 1990-talet.
Det heter ofta att kalla kriget slutade 1989, då Berlinmuren föll. Men det är inte sant. Sovjetmentaliteten fanns kvar i Ryssland och när deras trupper drogs tillbaka från Östtyskland, Polen och övriga nationer i Europa, fanns krafter som ville sätta stopp för tillbakadragandet när man kom till det gamla Sovjetunionens gränser. Varför skulle Estland, Lettland och Litauen - som alla var republiker i Sovjetunionen - få bryta sig ur och lämna den sovjetiska intressesfären? Inte minst militärt hade Estland och Lettland stor strategisk betydelse för Moskva.
Upplevelsen har gjort så starkt intryck på mig att jag i sommar tänkt dela med mig av den. I bloggposter tänker jag lyfta fram de angelägna, ofta spännande och, tyvärr, väldigt sällan diskuterade frågorna om svensk säkerhetspolitik och svensk diplomati på allra högsta internationella nivån.
Underlag är böcker som förmedlar inträngande fakta om vekligheten (även om det ibland blir lika medryckande som i en deckare) i sammanhang som normalt är hemliga och oåtkomliga för utomstående.
Lennart Meri utrikesminister 1990-92 president 1992-2001.
Som diplomatson gick han i skola i Paris och Berlin. Familjen deporterades till Sibirien 1941-46. Historiker, författare och dokumentärfilmare. Tillhörde folkfrontens ledning före självständigheten.
(1929-2006)
Mart Laar premiärminister 1992-94 och 1999-2002 (konservativ) Historiker. Den siste att åtalas för antisovjetisk verksamhet.
(f 1960)
Jüri Luik chefsförhandlare och statsråd 1992-94, utrikesminister 1994-95, försvarsminister, NATO-ambassadör, Washington-ambassadör.
Journalistexamen från Tartu.
(f 1966)
