Partierna hotar demokratins vitalitet

av Dick Erixon, redaktionssekreterare i smedjan.com

Bildande av en skuggregering skulle signalera djupgående förändring och kunna bryta den trend av uppgivenhet och oförmåga som omger den svenska oppositionen. En dysterhet som står i skarp kontrast till det demokratiska partiets vitalitet och kämparglöd i oppositionsställning i USA.

Det finns skäl till att ifrågasätta om de borgerliga partierna i första hand vill vinna regeringsmakten. Det allt annat övergripande målet har sedan demokratins genombrott varit att rädda det egna lilla partiet – inte Sverige.

Därför har socialdemokratin regerat 63 av de senaste 72 åren. Är någon förändring inför valrörelsen 2006 att vänta?

Ett typiskt beteende från de borgerliga partiledarna stod Lars Leijonborg för när han framträdde på Handelshögskolan förra veckan. På frågan om man kommer att enas om en statsministerkandidat, svarade han skämtsamt att de andra partierna nog tyvärr inte skulle vilja enas om att utse honom till statsminister, för att mer allvarligt tillägga att de inte hade pratat om det. På följdfrågan om de borgerliga åtminstone kunde bestämma sig för att det borgerliga parti som fick flest röster skulle få utse statsministern, svarade Leijonborg att det partiet då skulle ha goda chanser att få utse statsministern, men att man inte kunde säga säkert. Det skulle man diskutera efter valet.

Efter valet. När det gäller den allra viktigaste komponenten i ett val – avgörandet om vem det är man ger förtroendet att regera – förväntas väljarna acceptera otydlighet. Det är en skymf mot demokratin och det representativa systemet. Och det är en avgörande faktor i förklaringen varför det blivit regel att svenska folket avvisar den borgerliga oppositionen. Man är helt enkelt inte regeringsduglig om man inte före ett val kan tala om vem det är som kommer att leda nationen och vilka som kommer att stödja denne ledare.

Fälldin offrade allt
Thorbjörn Fälldin är undantaget från regeln och den ende borgerlige politiker som förpassat socialdemokratin i opposition under två mandatperioder i sträck. Han är också den ende som satsat hela sin prestige och personliga kraft på att ena den borgerliga oppositionen så att man kunde ställa ett samlat borgerligt alternativ gentemot socialdemokraterna i valrörelse efter valrörelse. Priset för honom var högt – kritiken mot honom inom det egna partiet blev stark. Men han hade Sveriges bästa för ögonen, inte bara det egna partiets. Han var en nationell ledargestalt. Svenska folket fick genom honom ett tydligt alternativ till socialdemokratin.

Ingen annan partiledare har vågat göra det Fälldin gjorde – sätta landet framför partiet. Därför har de borgerliga varit en lätt match för varje socialdemokratisk partiledare som, i kontrast till de borgerliga sektledarna, med stor auktoritet och självklarhet, har kunnat framträda som statsman värdig folkets förtroende.

Men är inte Fälldin exempel på att priset blir för högt? Han tvingades avgå under förödmjukande former, och den socialdemokratiska smutskastningen mot honom fick så starkt fäste att den än i dag präglar bilden av honom, även inom borgerligheten. Den fick till och med starkt fäste i hans eget parti. Han offrade ju det egna partiets interna intressen för landets och var därför i många partigängares ögon en förrädare. Eftersom Fälldins egna partikamrater talade illa om sin ledare, svek naturligtvis också väljarna så småningom.

Jo, priset var högt. Men den som vill påverka landets utveckling, påverka livet för nio miljoner människor, kan inte räkna med att vara omtyckt och slippa ta obekväma risker. Margaret Thatcher sa att hon hellre var respekterad än populär. Så talar en ledare med karaktär. För den som har ambitionen att utveckla och förändra samhället är det en ouppnåelig lyx att vara omtyckt. Alla dem som gått till historien som stora statsmän har en sak gemensamt – de var alla djupt kontroversiella och kritiserade under sin aktiva tid. De som inte klarar av att kämpa i hård motvind, de som inte vet vad de vill och är beredda att betala priset – ja, de borde söka sig bort från politiken.

Vital amerikansk demokrati
Det är slående hur mycket mer vital den amerikanska demokratin är än den svenska. Där har partigängarna inte ens makt att bestämma vem som ska leda partiet i val. Det demokratiska primärval som nu pågår i små landsbygdsdelstater är helt främmande för Sverige. Tanken svindlar när man försöker göra en jämförelse.

Låt oss säga att Värmland är startpunkten för att utse partiledare och statsministerkandidater inför kommande val. (Notera att de som är sittande ledare - inklusive statsministern – inte alls har någon gratisbiljett, utan fritt kan utmanas av andra.) Värmlänningarna kan då rösta på den man vill ska vara ledare inför valet. Och vem får rösta? Alla. Inte bara några dussin ombud på en distriktsstämma, inte bara partimedlemmar, nej, alla medborgare! Det är väljarna som i USA nominerar ledare inför varje valrörelse.

Fram till 1960-talet fungerade nomineringarna i USA ungefär som de fortfarande gör i svenska partier. Men kritiken mot korridormyglet och de slutna, rökfyllda rummen blev så stark att de öppna primärvalen blev en nödvändighet för att väljarna skulle acceptera de presidentkandidater som demokrater och republikaner ställde upp.

Sverige har ännu inte genomgått den demokratiseringsprocess som de amerikanska partierna tvingades till för 40 år sedan. Sverige är i demokratiska procedurfrågor på 1950-talsnivå. Inte undra på att partierna har svårt att engagera och värva medlemmar!

Utan skuggregering ingen seger
Det är för mycket begärt att de borgerliga ska revolutionera demokratin på detta sätt inför valet 2006. Däremot kan ett självklart krav ställas på att de visar att de vill vinna regeringsmakten, inte bara rädda sitt eget partis mandat. Att de är beredda att ta risker, inte bara sitta still och hämta hem mångmiljonbelopp i partistöd och hyfsade riksdagsarvoden för att inte göra någonting som har något som helst intresse för vanliga människor.

Politik är inte bara att ha en uppsättning förslag i sak, det är inte heller enbart en fråga om värderingar och färdriktning för samhället. Politik är också ledarskap och psykologi. Visst kan krav på statsministerkandidat och skuggregering ses som mediala jippon. Och ser partierna själva det enbart som jippon är det naturligtvis meningslöst. Men ledarskap är en central fråga för att nå förtroende. Och förtroendefullt ledarskap kan bara byggas genom att man i handling visar vad man går för. Och om de borgerliga tar folkets krav på allvar och genom en skuggregering visar att man är så samkörda att man med lätthet kan ta över rodret, ja då har valbarheten ökat i högre utsträckning än vad någon enskild sakfråga kan åstadkomma.

Visst finns traditionellt sett en stor mängd svårigheter med en sådan lösning, som exempelvis Johannes Åman radat upp i Dagens Nyheter (22/1). Han menar att det snarare än sammanhållning skulle bidra till split att utse en skuggregering där fyra partier ingår. Javisst, om den gamla mentaliteten om att det egna partiets väl är viktigare än landets, så fungerar det naturligtvis inte. En skuggregering skulle ju vara själva beviset på att den borgerliga oppositionen har mognat, lämnat sekterismen bakom sig och nu är beredd att axla regeringsmakten. Det skulle i högre grad än någon enskild politisk fråga stärka de borgerligas förtroende som regeringsdugliga.

Visst kan det vara svårt för Leijonborg och kanske i ännu högre grad för andra partiaktivister, att avsäga sig anspråken på statsministerposten. Men för landets och förnyelsens skull bör han, och de övriga partiledarna som inte leder det största partiet, göra det. Ett sätt att lindra smärtan hos dem som får göra avkall på statsministerambitionerna är att på några centrala ämnesområden utse skuggministrar efter brittiskt mönster.

Ultimatum för halvsocialisterna
En ytterligare effekt av att före valrörelsen utse en skuggregering är att alla de partiaktivister, ända upp i partiledningarna, som hellre gör upp med socialdemokraterna än med andra borgerliga partier, ställs inför ett ultimatum: var lojal mot vårt regeringsalternativ eller gå över till Göran Persson. Med två tydliga regeringsalternativ försvinner spelutrymmet för dem som ständigt undergrävt borgerligt samarbete. Det dubbelspel som framför allt en hel del folkpartister och centerpartister fört har allvarligare än vad som framgått i diskussioner och analyser, undergrävt det borgerliga regeringsalternativets trovärdighet.

Dessa regleringsivrare, vare sig det handlar om pappamånad i föräldraförsäkringen eller om alkoholpolitik eller karensdagar i sjukförsäkringen, måste sättas på plats. En gång för alla. Men naturligtvis inte genom att inskränka yttrandefriheten. Men om en skuggregering kommer till stånd blir den politiska dynamiken en annan än när fyra partier svävar fritt i den politiska rymden. Det som i dag ger mediekåta personer anledning att agera enligt den renläriga partidoktrinen och framställa sig som hjältar inom det egna partiet, blir med en skuggregering avslöjat för vad det är – ett sabotage mot möjligheterna att påverka samhällsutvecklingen och ett stöd för fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Med en skuggregering blir det uppenbart att dessa halvsocialister inte hör hemma i detta regeringsalternativ, utan bör söka sig över till den andra sidan.

De borgerliga har inte varit regeringsdugliga på länge. Viktigare än något enskilt politiskt ställningstagande är om de kommer att vara det 2006 och hur de i så fall tänker, inte bara manifestera, utan också bevisa det.