Jasidan måste lära av läxan

av Dick Erixon, redaktionssekreterare i smedjan.com

Nejsegern visar ingenting annat än att etablissemanget saknar en framtidsberättelse som folket kan stödja. Det politiska ledarskapet, liksom massmedierna, är själva så systembevarande att de inte kan förklara framtiden. Det går inte längre att gömma sig bakom taktiken om att förändringar ”måste” ske på grund av EU.

Mauricio Rojas analys av tillståndet i landet efter folkomröstningen (se länk nedan) är på en gång sann och samtidigt ett bevis på varför jasidan inte fick folket med sig. När eurons företrädare i sin besvikelse skyller valresultatet på nationalism – eller som Rojas hellre gör, talar om nostalgi – är man farligt ute. Rojas skriver med anklagande ton att ”vi utdefinierar allt som inte passar vår nostalgiska idealbild av Sverige”.

Men vem är det som skapat denna idealbild?

Under årtionden har svenska folket givits löften om den perfekta välfärdsstaten där alla ska få precis allt som de önskar. Men detta idealsamhälle har inte infriats. I stället talas det om besparingar. Detta fundamentala svek mot löftet om ett svenskt paradis är Sveriges största hinder för att kunna gå vidare. Femtio år av löftesbrott är inte lätt att förlåta. Inte heller är det lätt att smälta att man så länge levt i en politisk lögn.

Rojas medger att även jasidan försökte mobilisera genom att slå an nostalgiska känslor; jasidan ”utlovade gemenskapens pånyttfödelse i större format, genom en Europeisk union som skulle ge oss allt det som nationen inte längre förmådde”. Och han har givetvis rätt när han konstaterar att i detta val blev segern ”förkrossande” för nejsidans original mot jasidans kopia.

Alltså: jasidan erbjöd ingenting annat än nejsidan. Inga utvägar ur den nostalgi som eliterna själva göder samhällsopinionen med. Det är därför inte lite magstarkt av dessa eliter att nu, när de förlorat, kasta anklagelser om inskränkt nationalism och nostalgi efter det folk som inte röstat som de skulle.

Ett förändringsvilligt folk
Sverige gick från ett fattigt bondeland till att bli ett av världens rikaste industriländer på mindre än ett århundrade. Svenska folket har visat att man ingalunda är rädda för stora förändringar. Varför inte nu också, i så fall? Om man studerar skillnaderna mellan svenskt 1930-tal och nutid, är en faktor särskilt iögonfallande – avsaknaden av ett moraliskt starkt ledarskap. Per Albin Hansson kunde genom berättelsen om folkhemmet skapa trygghet i den dramatiska övergången från jordbrukssamhälle till industrination, en förändring som nog var mer påtagligt handfast än vad dagens globalisering innebär.

Folk lät sig ryckas upp med rötterna och flyttas från invanda jordbruksmiljöer för att ta arbete vid industrier och kontor i städer. I flyttlasspolitikens anda blev norrlänningar och smålänningar stockholmare. Att åka tunnelbanan till jobbet 1963 var för många en revolutionerande förändring av vardagen. Man hade bytt en liten stuga på landsbygden mot en lägenhet på åttonde våningen i en anonym betongförort.

Ändå ställde medborgarna upp. Svenska folket är förmodligen mer förändringsbenäget än något annat folk, det amerikanska undantaget.

Men för att acceptera förändringar måste människor förstå logiken bakom förändringarna och varthän man är på väg. Varför sker allt detta? Och framför allt: Vilka är de positiva framtidsbilderna? Vad får vi ut av uppoffringarna? Vilka är drömmarna som på en gång är pirrande hoppingivande och realistiskt jordnära?

Svar på dessa frågor, för sin tid, gav Per Albin Hansson i folkhemstalet 1928. Inte ens det gamla samhällets företrädare, som bondeledaren Axel Pehrsson i Bramstorp, försökte stoppa utvecklingen. Man ville bara sänka förändringstempot och göra övergången från det gamla till det nya lite mjukare (en inte alltid felaktig idé med tanke på den segregation som de snabbt uppförda betongförorterna visat sig skapa).

Patriotism vägen till världen
I dag saknar Sverige ett politiskt ledarskap som kan göra förändringarna begripliga för människor. Som kan peka på hur tryggheten och referenspunkterna bör läsas av i nyordningarnas tidevarv. Som kan förena uppoffringarna med de där pirrande förhoppningarna.

När globaliseringens vindar drar fram, räcker det inte med att peka på möjliga ekonomiska fördelar på längre sikt. Tillväxt är centralt, men ekonomiska fördelar är för hårda och kalla för att skapa den emotionella dragningskraft som krävs för att få människor med på tåget. Särskilt i ett land som tar materiellt välstånd för givet. Globalisering och europasamarbete kan inte motiveras med giriga ekonomiska fördelar. De skapar inte den trygghetskänsla, den värme inombords, som människor vill känna för att vara redo att lämna det invanda och ta steg ut i det okända.

Paradoxalt nog kan patriotism, inte nationalism, ha en roll att spela för att kunna skapa denna eftersökta förändringsvillighet. Till skillnad från nationalism, som är exkluderande till sin natur, kan patriotism stå för ett positivt värnande om särdrag som skapar hemhörighetskänsla utan att utesluta någon.

Det betyder inte att alla måste delta, att alla ska tvingas dansa små grodorna runt midsommarstången, men att det officiella Sverige slutar skämmas över svenska traditioner. Folk måste kunna vara stolta över det vi åstadkommer, och när det inte längre kan gälla en förvuxen välfärdsstat måste andra bedrifter och fenomen kunna fylla behovet. Det handlar om att skapa en ”svenskhet” på ett existentiellt plan som ger självrespekt, sammanhang och samhörighet. Att värna om lokala och unikt särdrag i den lilla världen kan vara vägen när globaliseringen slår igenom i den stora.

Jasidan har bortsett från en avgörande faktor: Den som är osäker och rädd för framtiden har betydligt svårare att vara öppen och välkomnande, än den som känner sig trygg och förankrad i tid och rum. Om det blir tillåtet att värna vårt språk, våra seder och vår kultur så att de alstrar trygghet i vardagen, kan den tillförlitlighet uppnås som gör att folk kan öppna upp för systemförändringar i ekonomiska, juridiska och politiska frågor.

Att folkpartiet i 2002 års val fick sådan framgång med kravet på kunskaper i svenska språket för att bli medborgare är ett tydligt tecken i tiden. Snarare än rasism handlar det om att vi vill att de som bor i Sverige talar svenska. Men denna önskan utmålas i medierna som suspekt och smutsig. Därmed nedvärderas det svenska, det invanda i vardagen, vilket sprider olust och otrygghet.

Sverige utan ledarskap
Själv är jag övertygad om att Sverige välkomnar människor oberoende av bakgrund och hudfärg. Det man däremot inte accepterar är att allt fler människor avviker från det ansvar man har som medborgare i detta land. Mauricio Rojas använder rubriken ”farväl till gemenskapen”. Jag tror att Sverige öppnar sig mot Europa först när det står klart hur vi till omvärlden vågar säga ”välkommen till gemenskapen”.

Det handlar då om en i grunden omdefinierad gemenskap, helt enligt den utveckling Rojas beskriver. Mindre av statlig omfördelning. Var och en har att bidra till gemenskapen genom egen försörjning. Snålskjutsen ska skrotas. Den folkliga ilska som etablissemangen stämplar som främlingsfientlighet är utslag av moralisk indignation mot dem som inte arbetar och positivt bidrar till gemenskapen. Hudfärg och hårfärg är irrelevant. Viljan och strävan efter att dra sitt strå till den svenska myrstacken är högst relevant. Allt fler retar upp sig på fusk med sjukpenning, a-kassa och socialbidrag.

Regeringsföreträdare har nu, äntligen, börjat tala om att stävja fusket. Men deras senfärdighet och oförmåga att känna av den här folkliga irritationen över fusket har skapat grogrund för dem som vill exploatera fördomar. Riksdagspartierna och massmedierna har genom sin förfelade ”snällism” gentemot snyltarna varit nynazisternas bästa vänner.

Den svenska solidariteten är inte, och har aldrig varit, kravlös. Här har eliterna i årtionden varit i otakt med folket, som ställer upp i gemenskapens namn, men bara så länge alla omfattas av den moraliska skyldigheten att konstruktivt bidra till den.

Den utveckling mot ”gemenskap light” som Rojas beskriver ligger helt i linje med vad en bred opinion i landet önskar sig. De ihärdigaste försvararna av den gamla gemenskapen är – talande nog – de politiska etablissemangen. Politikerna vill ha den mer omfattande gemenskapen eftersom den genererar makt till dem själva. Makthungern gör politikerna blinda för de opinioner för förändring som finns i Sverige i dag. Eliterna – och till dem hör den extremt systembevarande och ideologiskt trångsynta journalistkåren – är så verklighetsfrånvända att de inte ser hur de ska ta vara på de insikter som finns ute i folkdjupet.

Kort sagt – det är inte fel på svenska folket, men man har valt politiker som är odugliga att leda det, och man sitter med medier som är oförmögna att skildra det.

Om ett nytt politiskt ledarskap växer fram, som försvarar det som utan tvivel kan fortsätta att vara ”svenskt” i en global värld, kan det med stort förtroende sammanjämka Sveriges ekonomiska institutioner med såväl europeiska som globala. Det handlar om att slå vakt om de positiva särdrag som vi vill kalla svenska, i stället för att peka ut alla trygghetsskapande faktorer som nostalgiskt och nationalistiskt bråte. Det finns ingen motsättning i att värna oförargliga svenska traditioner och samtidigt arbeta på ett multinationellt företag eller att handla i Konsum med euro.

Länk:
Mauricio Rojas: Farväl till gemenskapen – Nejlandets anatomi (Smedjan, 18/9)