Vänsterns kulturkrig utmanar demokratin

Tammy Bruce
The Death of Right and Wrong,
Forum Prima, 2003

Tammy Bruce är inte nådig mot feminister, svarta medborgarrättsaktivister, gay-lobbyister med flera i sin nya bok, som nådde New York Times bestsellerlista under försommaren. Hon sopar golvet med hela den amerikanska vänstern. Det som gör henne intressant är att hon som lesbisk levt mitt i denna vänsteraktivism sedan tonåren och under 1990-talet var ledare i den tongivande kvinnorörelsen National Organization for Women, NOW, både som ordförande i Los Angeles och i styrelsen för hela USA.

Hon skriver att det är först nu, 40 år fyllda, som hon blivit vuxen och inser vad det är hon varit med om. Hennes mission är att avslöja den verkliga innebörden av vänsterns attacker på amerikansk kultur och värderingar. Men hennes analys är mer universell än så. Det är inte bara i USA som vänstern är ute efter att undergräva den västerländska etiken och humanismen, det vill säga vår känsla för vad som är rätt och fel.

Genom obehagliga händelser och reaktionerna som följt på dem, visar Bruce hur respekten för individen och människovärdet är på väg att brytas ner.

Dränka sina barn
När Andrea Yates för något år sedan dränkte sina fem barn medan maken var på jobbet, väckte det stor avsky. Under rättegången kom det fram att den älste sonen, 7 år, hade undrat om det var något fel på lillasyster när mamman hade ropat in honom till badrummet. När hon sagt åt honom att stiga ner i det vattenfyllda badkaret hade han sprungit därifrån, men mamman hade hunnit upp honom. När hon tryckte ner hans huvud mot vattenytan var det sista han frågat: ”Mamma, har jag gjort något dumt?”

De organiserade feministerna tog dock inte barnens, utan Andrea Yates parti. Man vände sig mot kritiken av mamman. I mediedebatten menade man att kvinnor som lider av depression inte kan göras ansvariga för sina handlingar. Män ska ställas till svars för våld mot kvinnor, medan kvinnor inte kan göras ansvariga för begångna brott – kvinnor är alltid offer.

När NOW startade 1966 antogs en programförklaring där målet var ”jämlikt partnerskap mellan könen”. I förslaget till nytt program heter det att man ska bekämpa manlig dominans så att män ”inte längre kan förtrycka oss eller vår jord”. Alla positiva referenser till män är borta. Programmet är öppet sexistiskt, konstaterar Bruce.

Med rätt att mörda
En liknande utveckling har skett inom den svarta medborgarrättsrörelsen. På Martin Luther Kings tid krävdes i fredliga demonstrationer lika villkor för svarta och vita. Inte så längre. Nu är vita ”anti-Christ” eller ”otrogna hundar”, alltså alltigenom onda. Därför behöver de vitas värderingar om rätt och fel inte heller respekteras. Redan 1967 yttrade H Rap Brown, ledare inom Svarta Pantrarna, de ökända orden: ”Jag anser att våld är nödvändigt. Det är lika amerikanskt som körsbärspaj.”

Under en fängelsevistelse för väpnat rån konverterade han till islam och tog namnet Jamil Abdullah Al-Amin. När han kom ut blev han muslimsk ledare och styrde snart över 36 moskéer. När två polismän i mars 2000 kom fram till hans bil för att hämta honom till förhör om hälerimisstankar sköt han dem på när håll. En dog.

Den svarta medborgarrättsrörelsen stod bakom Al-Amin under rättegången. Som karaktärsvittne framträdde förre FN-ambassadören och Atlanda-borgmästaren Andrew Young. Han vädjade till juryn att visa barmhärtighet eftersom Al-Amin hade ”hjälpt till att minska brottsligheten”. På webben deklarerade supportrar att ”fallet med medborgarrättsledaren Al-Amin har genererat en växande gräsrotsrörelse bland muslimer”.

Den vänster som visar sådan avsky för traditionellt kristna värderingar hänvisade nu till att Al-Amin var en religiös ledare och som sådan en positiv kraft i samhället. Han fick också lindrigare straff än brukligt för polismord.

Tilläggas kan att båda poliserna han sköt var svarta. Men Andrew Young brydde sig inte om polisernas anhöriga, utan stöttade helhjärtat mördaren. Svarta som upprätthåller samhällsmoralen och rättsstaten är på något sätt inte längre svarta. De har blivit ”korkade vita män”, som en framträdande representant för vänsterns elit, Michael Moore, kallar också kvinnor och svarta som inte intar vänsterns hållning.

HIV ger dig identitet
Gay-rörelsen har slutat agitera för mer pengar till forskning om hiv och aids, skriver Bruce. I stället är rösterna starkast från ”barbacka”-aktivisterna, det vill säga förespråkare för sex utan kondom. Budskapet är att oskyddad sex är hipp. Om att ha oskyddad sex med en hiv-positiv sa en aktivist till Newsweek: ”Det är heroiskt, som att delta i kampen”. Tidningen drar slutsatsen att ”risker har blivit erotiska, även risken att smittas av en dödlig sjukdom”.

Tammy Bruce är inte nådig mot denna ansvarslöshet: ”När de ledande gay-aktivisterna säger sig vilja konfrontera homofobiker, behöver de bara titta i spegeln.”

En förklaring till trenden är, skriver Bruce, att hiv-infektionen ger den smittade en identitet. Som hiv-positiv. Själv var jag för tio år sedan med och diskuterade en svårbegriplig erfarenhet som aidsstiftelsen Noaks Ark iakttagit: en del som fick besked om hiv-infektion blommade ut och fick ny energi. Det var svårt att smälta att det kunde förhålla sig så, men förklaringsmönstret vi diskuterade liknar det som Bruce beskriver: Genom att bli ett offer, i detta fall för en dödlig sjukdom, blev man Någon. Man blev uppmärksammad. Andra visade sympati på ett sätt man kanske aldrig tidigare upplevt. Och man fick en meningsfull livsuppgift – att utifrån sin situation som offer rikta indignerade krav på politiker och samhälle.

Narcissistisk hedonism
Tammy Bruce flätar ihop alla dessa, minst sagt, tillspetsade fall till en sammanhängande analys: vänsterns ambition är att genom moralupplösning och narcissistisk hedonism, göra så många som möjligt till offer. Offer som slipper ta individuellt ansvar för sina handlingar. Man blir immun mot tillrättavisningar. Ingen har rätt att döma någon annan. Inget beteende får fördömas eftersom ingenting längre är rätt eller fel.

Bakom all retorik om att det är vänstern som försvarar svaga människors fri- och rättigheter, är det i stället vänstern som bär skulden för att dessa människor aldrig får chansen att ta sig ur sin misär, menar Bruce. Den multikulturellt ghettoiserade vänstern vägrar inse värdet av individuellt strävande och hårt arbete, för att i stället vilja leva i en självförhärligande värld som kräver ett slut på personligt ansvarstagande. Resultatet blir moralisk relativism som tar död på värden om rätt och fel.

Att se sig som offer ger makt
Tammy Bruce hade själv en besvärlig uppväxt och menar att många inom feminist- och gay-rörelserna har det gemensamt. Men hon vänder sig starkt emot att man nu projicerar sina egna trauman på hela samhället genom att göra alla andra ansvariga för den egna situationen.

Det riktigt allvarliga – och här är Bruce lysande – är att aktivisterna i dessa vänsterrörelser inte vill ta itu med sina personliga problem för att kunna återgå till ett fullvärdigt liv i samhällsgemenskapen. Man vill inte gå från att vara offer till att bli överlevare som reder sig själv. Man vill inte repa sig! ”När din position som offer är vägen till makt och inflytande blir återupprättelse din fiende, och arbete med personlig rehabilitering blir kontraproduktivt, till och med farligt för din identitet.” (When your victimhood is your empowerment, recovery is the enemy, and working on ‘individual change’ becomes counterproductive, even dangerous to your identity.)

Detta är, skriver Bruce, det monster som jagar vänstereliternas själ och hotar hela vårt samhälles framtid. Dessa vänsteraktörer (feminist-, gay- och medborgarrättsrörelserna) är dömda av sin egen policy till att för alltid vara offer. Den destruktivitet man sprider drabbar inte bara dem själva, utan också alla andra i samhället.

Kulturkrig mot demokrati
I Sverige tolkas ofta det som kallas kulturkrig i USA som en strid om abort, gay-rättigheter och religion. Då är det lätt att ta parti för vänstern och mot den religiösa högern. Men Tammy Bruce (som själv varken är mot aborträtt eller religiös) visar att kulturkampen är något betydligt djupare och mer vittomspännande än dessa enskilda frågor. Kulturkriget handlar om USA – och västvärlden – ska överge upplysningen, rättsstaten och människan som en ansvarsfull medborgare.

Till skillnad från diktaturer kan det demokratiska styrelseskicket bara fungera om samhället består av ansvarskännande medborgare. Om allt färre tar ansvar nås till slut en gräns: när det inte längre finns en bred majoritet av ansvarsfulla medborgare bryts det västerländska samhällets grundvalar samman. Vad händer om vänstern lyckas? Om människor inte längre uppfattar det som meningsfullt att ta ansvar, varken för sig själva eller samhället?

Tammy Bruce väcker frågor som i allra högsta grad bör ställas också här hemma. Vad är liberalt? Och när används förment liberal retorik om frihet som täckmantel för att undergräva demokratins fundament?

Länk:
Tammy Bruce hemsida


DICK ERIXON