Står Sverige på Frankrikes sida?

Under förspelet till Irakkriget slöt Anna Lindh helhjärtat upp bakom Frankrikes hårdnackade linje. Det blir nu allt tydligare att Frankrike vill skapa en världsordning där Europa blir rival till USA medan Storbritannien vill att Europa tillsammans med USA ska verka för frihet och demokrati i världen. Står Sverige fortfarande på Frankrikes sida?

Frankrike har på flera punkter agerat i strid, inte bara med amerikansk strategi, utan i minst lika hög grad med svenskt säkerhetspolitiskt tänkande. Ändå har svenska medier underlåtit att rapportera viktiga händelser i det internationella politiska spelet efter Irakkriget. Det är som om medierna vill skydda Anna Lindh och regeringen, som så starkt tog ställning för Frankrike och många gånger uttalade att Sverige stod på Frankrikes sida i turerna inför Irakkriget.

Frankrike var Saddams bäste vän?
Dokument som journalister kommit över i Bagdads plundrade utrikesdepartement är oerhört pinsamma för Frankrike. De visar att den franska regeringen haft ett nära samarbete med Saddams regim. Först kunde Sunday Times refererar till flera dokument man funnit i Bagdad som tyder på att Frankrike informerat Saddam Hussein om varje steg som den amerikanska administrationen tog i sina planer angående Irak. En rapport varnar för att planerna på anfall har börjat. En annan från Iraks utrikesminister Naji Sabri till Saddam, bygger på en redogörelse från den franske ambassadören i Bagdad om samtalen mellan presidenterna Chirac och Bush.

Man fann också detaljerade analyser av Amerikas attityd gentemot Irakregimen: ”Information från franska ambassaden i Washington tyder på att det inte finns någon avsikt från amerikansk sida att attackera Irak, men läget kan förändras snabbt”, heter det i en av Saddams interna promemorior, daterad två veckor efter 11 september 2001.

Därefter har Daily Telegraph publicerat andra dokument som visar att franska myndigheter hjälpt Saddams hantlangare i Paris att störa ett möte med exilirakier i april 2000. Av dokument framgår att Saddams säkerhetstjänst hos franska utrikesdepartementet begärt att de skulle avslå ansökningar om visa för deltagande i mötet. I andra dokument tackar Irak för all hjälp man fått av Frankrike.

Förra veckan kom ytterligare besvärande misstankar i dagen. Ledande kongressledamöter i Washington, som ordföranden i representanthusets juridiska utskott James Sensenbrenner, har uppmanat regeringen att undersöka uppgifter om att Frankrike lämnat ut franska pass till efterlysta irakiska regimföreträdare i Syrien. Saddams hantlangare kan, med fransk hjälp, ha fått fri lejd att fly till Europa.

I USA ökar misstänksamheten mot Frankrike. Bushadministrationen talar om att straffa Frankrike. Även säkerhetspolitiska ”duvor” som Lawrence Eagleburger, utrikesminister under Bush den äldre, menar att USA måste omvärdera Frankrike. Han vill inte kalla det att ”bestraffa” när han intervjuas i TV-kanalen Fox, utan att agera i enlighet med realiteterna. Om Frankrike inte längre är en nära allierad, bör deras representanter inte få ta del av information eller delta i möten avsedda för allierade, menade han.

Blair varnar för Chiracs världsordning
Storbritanniens premiärminister Tony Blair varnade för president Jacques Chiracs vision om Europa som en rival till USA, i en uppmärksammad intervju i Financial Times för nära tre veckor sedan (refererad överallt utom i svenska medier). Frankrikes hållning leder till en farlig destabilisering av världen.

Om Frankrikes önskan om en värld där makten balanseras mellan flera pooler säger Blair: ”Jag tror att de snabbt kommer att utvecklas till rivaliserande maktcentra ... Det skulle återskapa problem vi hade under det kalla kriget.”

Bara några dagar efter intervjun, 29 april, gick fyra EU-länder som motsatt sig Irakkriget (Frankrike, Tyskland, Belgien och Luxemburg) ut och proklamerade att man enats om att starta en ny militär struktur för Europa vid sidan om Nato. Sällan har ett initiativ så snabbt blivit en internationell pinsamhet. Både Chirac och Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder fick omedelbart slå till reträtt, eftersom världssamfundet undrade om detta var dödsstöten för Nato och en upptrappning av de transatlantiska motsättningarna.

Efter viss förvirring sade de båda tilltufsade regeringsföreträdarna att deras avsikt var ”att stärka Nato genom detta initiativ, inte förstöra alliansen”. Men irritationen från andra EU-länder har varit påtaglig. Efter utrikesministrarnas EU-möte i Grekland i början av maj höll alla tyst om var EU står i säkerhetspolitiken. Europa tycker för närvarande ingenting om FN:s roll, om Nato, om Iraks befrielse eller något annat av vikt.

EU är paralyserat av interna motsättningar. Svaghet och impotens demonstreras smärtsamt tydligt för omvärlden.

Tystnad inget alternativ
Men att hålla tyst om interna meningsmotsättningar är knappast ett alternativ i längden. Diskussionen om vilken världsordning som ska byggas efter det kalla kriget kan inte tystas ner.

Europa måste välja. Det handlar å ena sidan om samverkan med USA i en allians för demokrati och frihet i världen, å den andra om att hävda Europa i världssamfundet genom militär upprustning och konfrontation med USA. Ska Europa, under ledning av Frankrike, bli en rival till Amerika? Ska Europa stödja diktaturer som ligger i fejd med USA i syfte att undergräva USA:s maktposition?

Hittills har Sveriges regering backat upp Frankrike i deras motstånd mot den amerikanska befrielsen av Irak. Vad tycker regeringen i dag? Står Sverige fortfarande på Frankrikes sida? Vill Sverige numer, i strid med tidigare uppfattning, bygga en militärallians inom ramen för den Europeiska unionen i enlighet Frankrikes önskemål?

När ska Anna Lindh klargöra Sveriges hållning? Och när ska svenska nyhetsmedier börja granska regeringens svajiga hållning i utrikespolitiken.


DICK ERIXON