I Chamberlains fotspår

av Dick Erixon, medarbetare i smedjan.com

Förra gången demokratier ansåg att krig måste undvikas tills ”alla fredliga alternativ är uttömda”, föll Europa i händerna på blodiga diktaturer.

I veckan lät Jimmy Carter som ett eko av Neville Chamberlain – han som utropade ”peace in our time” men i själva verket gav fritt spelrum åt mänsklighetens vidrigaste regimer.

Sorgligt nog ser historien från europeiskt 1930-tal ut att upprepa sig. Nationernas Förbund utfärdade resolutioner mot Italiens diktator Benito Mussolini och hans agerande mot Abessinien (Etiopien) 1935 på samma sätt som Förenta Nationerna nu utfärdat 17 resolutioner mot Iraks diktator Saddam Hussein. Då, som nu, var världsopinionen inte beredd att sätta kraft bakom orden.

Fredsdemonstranterna såg på den tiden till att de demokratiska staterna framstod som harmlösa och impotenta. Resultatet? Året därpå, 1936, marscherade Tysklands diktator Adolf Hitler in i Rhenlandet och fascistledaren Francisco Franco startade inbördeskrig i Spanien. Också dessa våldshandlingar fick fortgå utan motåtgärder från demokratierna, som var fullt upptagna med att proklamera ”aldrig mera krig”.

Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain följde, som god opportunistisk politiker, fredsopinionens krav. Han flög till München 1938 och förrådde den stabila demokratin Tjeckoslovakien, som överlämnades i den tyske diktatorns händer, bara för att kunna åka hem och vifta med ett papper och utlova ”Peace in our time!” Fredsopinionen jublade.

Reta inte diktatorer och våldsverkare
En av mycket få röster, som varnade för att denna flathet mot diktatorer skulle komma att leda till ett värre krig än mänskligheten skådat, var Winston Churchill. Han utmålades – naturligtvis – av fredsälskarna som en blodsbesudlad krigshetsare som ville döda kvinnor och barn för skojs skull.

Ett ledande argument i samhällsdebatten, då som nu, var att man inte skulle reta upp diktatorerna. Låt Mussolini hållas i Abessinien, så är han glad och nöjd och riktar inte sin aggression mot oss. Låt Hitler slakta demokratin i Tjeckoslovakien, så han lämnar oss i fred. I dag säger svenska folket enligt en färsk opinionsundersökning att ett krig mot diktatorn Saddam Hussein kommer att innebära nya terroraktioner här hemma hos oss i västvärlden. Bättre då att Saddam får fortsätta att mörda sin egen befolkning. Vi slipper i alla fall undan.

Vilken cynism! Vilken naivitet! Ja, det är än värre i dag än det var då, eftersom vi nu har historiska bevis på vad som händer om demokratier i sin pacifism låter diktatorer och internationella våldsverkare hållas. De växer sig starkare och starkare. Tills de har förmåga att attackera och goda odds att lyckas med sitt mål – att utplåna friheten och det demokratiska samhällslivet.

Europa har tur
Europa hade tur för 60 år sedan. Den av fredsopinionen hånade Winston Churchill kom till makten och räddade inte bara friheten i Storbritannien utan i hela Västeuropa. Churchill fick också den amerikanske isolationisten Franklin D Roosevelt att förstå att kriget i Europa inte var ett regionalt krig som USA kunde stå utanför. Den mycket starka fredsopinionen i USA ville inte offra sina söners liv för Europas frihet. Fredsälskarna tyckte, då som nu, att en diktator i ett annat land kan få hållas – han dödar ju inte vår befolkning, bara andras.

Europa och den fria världen ser ut att ha tur nu också. Den brittiske premiärministern Tony Blair räddar Europas heder, när han sätter hela sin politiska framtid på spel för att undvika en upprepning av 1930-talets katastrof. På samma sätt ser den amerikanske presidenten George W Bush de stora historiska dimensionerna. Hans huvudtema har varit att ”det är större risk att låta bli att handla, än att göra det”.

Då som nu spelade Frankrike rollen som diktatorernas bästa vän och det land som såg till att Nationernas Förbund blev irrelevant. När Italien bröt mot resolutionerna ville Storbritannien i oktober 1935 sätta in sin flotta för att stoppa Mussolinis framfart, men den franske utrikesministern Pierre Laval förhindrade britterna att få Nationernas Förbunds godkännande att agera i förbundets namn. Den gången backade Storbritannien.

”I det ögonblicket blev utvecklingen mot andra världskriget ostoppbar”, skriver den ansedde journalisten och författaren Bill Deedes i Daily Telegraph (21/2).

Frankrike går diktatorers ärenden
Trots dessa uppenbara paralleller går Frankrikes president Jacques Chirac i sina skamlösa företrädares fotspår, ivrigt uppbackad av Anna Lindh och den svenska regeringen. Nu har också fredsälskaren Jimmy Carter anslutit sig till dem som går i Neville Chamberlains fotspår och inget hellre vill än utropa ”Peace in our time!”

Carter skriver i New York Times (9/3) att ”kriget kan genomföras endast som en sista utväg, när alla fredliga alternativ är uttömda”. Det var precis den strategin Chamberlain följde. Han och övriga demokratiska ledare backade när diktaturerna överträdde internationella resolutioner. Hur många resolutioner får de strunta i innan alternativen anses ”uttömda”? Saddam Hussein har sedan 1991 brutit mot 17 FN-resolutioner. Ska han få bryta mot 20? 50? 100?

För Chamberlain var fredsalternativen inte uttömda förrän demokratierna var på randen till att utplånas. Hans fredsiver kostade miljontals människors liv i onödan. (Han dog 9 november 1940, när det för alla stod klart vilken katastrof hans fredspolitik bäddat för.)

Frihet kräver uppoffring
Carter, Chirac & Co tycks inte bekymra sig för att en naiv fredspolitik innebär att diktatorer och våldsverkare får bida sin tid. Är det något historien visar så är det att frihet och demokrati måste försvaras. Utan vilja och beredskap att stå upp för dessa värderingar, också med våld, kommer de inte att existera i längden.

Frågan är om demokratierna ska ta i tu med frihetens fiender innan de blivit starka, eller om man, till priset av avsevärt fler döda, är beredd att vänta till sista stund.