Eftervalsdebatt i tidskriften Smedjan.com 10 oktober 2002

Sverige, ännu ett brukssamhälle

av Dick Erixon, medarbetare i smedjan.com

Ingen vågar utmana folkhemmet. Varken de så kallade revolutionärerna i vänstern, de så kallade radikalerna i miljöpartiet eller de så kallade liberalerna i borgerliga partier. Etiketterna är bara tomma gester. De är alla folkhemmets försvarare. De är alla konservativa.

Folkhemstanken sitter djupt i den svenska folksjälen. Trygghet, sammanhållning och så få förändringar som möjligt går före dynamik, nya utmaningar och förnyelse. Folkhemmet är ursprungligen ett konservativt begrepp och står i dag för en starkt konserverande samhällssyn.

Per Albin Hansson lånade ordet 1928 för att avdramatisera socialdemokratisk politik. För honom var det ett retoriskt språkbruk bakom vilket han kunde genomföra betydande samhällsförändringar. Folkhemmet kom att förknippas med både trygghet och föränderlighet. Men i dag har begreppet återtagit sin gamla betydelse – en idé, eller snarare mentalitet, som motsätter sig varje form av förändring. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Folkhemmet präglas av stark nostalgi och tillbakablickande.

Sett i detta perspektiv har Sverige ingen riktig opposition. De flesta partier slår vakt om folkhemmet som det står. Bara marginella förändringar finns på programmet – och då för att kunna bevara det gamla, inte för att skapa något nytt. Det parti som tydligast opponerar mot denna konservativa världsbild är paradoxalt nog det gamla konservativa partiet. Det är en förklaring till varför man inte förmår utmana den rådande ordningen på allvar.

Skattesänkningar framstår enbart som destruktiva – man vill rycka undan mattan under folkhemmet men erbjuder inget positivt alternativ! Varför i all sin dar vill man undergräva folkhemmet? Vad ska komma i dess ställe?

Om det har svenska folket inte fått några besked. Därför tar man lätt till sig den skrämselpropaganda som sprids av folkhemmets många förespråkare. Allt ifrån Riksskatteverkets horribla bioreklam för höjda skatter och det gamla kommunistpartiets idyllisering av den tid som flytt, till borgerliga partiers reflexmässiga försäkringar om att varje avsteg från folkhemmet är oacceptabelt.

Var finns idéerna om det nya?
Så länge folkhemmet inte ifrågasätts kommer det rådande konservativa klimatet att dominera svensk politik. Den som är emot förmynderi, byråkrati, skattetryck och ofrihet måste våga utmana folkhemmet. Det klarar inget av dagens riksdagspartier av. Varken de så kallade revolutionärerna i vänstern, de så kallade radikalerna i miljöpartiet eller de så kallade liberalerna i borgerliga partier. För egentligen är de ingenting av detta. Etiketterna är bara tomma gester. De är alla folkhemmets försvarare. De slår alla vakt om nuvarande maktstruktur. De är alla konservativa.

Den som vill opponera måste presentera bilden av ett nytt, fräscht och trovärdigt samhällsbygge. Strålkastarljuset måste riktas på förnyelsens förtjänster, så att medborgarna kan väga folkhemmets löfte om oföränderlig trygghet mot det nya samhällets löfte om frihet och utveckling.

Nuvarande statliga system måste framstå som förmynderi snarare än trygghet. Som hinder för framsteg snarare än frihet. Fördelarna med egen makt över vardagen och hushållsekonomin måste bli så konkret att den kan ställas mot inkomstskyddet i statens socialförsäkringar. Utmaningen ska handla om värderingar, om att människor, inte myndigheter, är kapabla att ta kommandot över sina egna liv och därmed över samhällsutvecklingen. Och att det då blir bättre än nu!

Först när sådana värderingar och världsbilder blir en del av den politiska medvetenheten och opinionsbildningen blir skatter en fråga – men då bara som ett medel, inte ett mål i sig. Det handlar om att skapa opinion för värderingar som gör att skattesänkningar inte längre ses som något kontroversiellt och som ett hot mot det gamla, trygga samhället – utan som ett medel för att bygga en ny och bättre framtid.

Sverige är djupt konservativt
Det är dags att inse att Sverige är ett djupt konservativt land, förmodligen ett av de mer bakåtsträvande i Europa. När visioner diskuteras är det vanligare att idealen söks i det förgångna än i en vilja att skapa något nytt. Vi står med ryggen mot framtiden. Är det inte så att Sverige som nation numer fungerar som en gammal bruksort där patron, Göran Persson, tar hand om sina undersåtar? Vi står hellre med mössan i hand och ber om nådegåvor än spottar i nävarna och ger oss f-n på att nå självständighet och oberoende av övermakten genom egna initiativ.

För att utmana denna statiska mentalitet i politiken duger inte de borgerliga partierna. De utgör helt enkelt ingen opposition mot det konservativa folkhemmet, utan är en del av det. En riktig opposition måste ifrågasätta den välfärdsstat som intimt hör samman med det storskaliga och centralstyrda industrisamhälle som vi är på väg att lämna bakom oss.

En riktig opposition måste våga utmana förmynderiet – inte skatterna!

Tillbaka

.