Valrörelsernas tio i topp

i Smedjan.com 2002-08-22:

Svensk samhällsdebatt är ofta lågmäld och pragmatisk – och därmed tråkig. Men det finns undantag. I några av gångna tiders valrörelser har viktiga principiella frågor ställts på sin spets och avgjorts i temperamentsfulla valdebatter. Inte sällan resulterar de i rekordartat valdeltagande. Smedjans redaktion har rankat de tio bästa valrörelserna i historien.

Rankinglistan bygger på en sammanvägning av tre kriterier: ideologisk och principiell tyngd i stridsfrågorna; intensiteten i diskussionen, såväl slagfärdigheten hos huvudaktörerna som bredden på det folkliga engagemanget; samt valets betydelse för landets följande utveckling.

1. Tullstriden 1887
”Jag frågar! När Tyskland och Frankrike [med flera] hafva skydd för lantmannaprodukter, är det då rätt, att detta lilla land skall ensamt sakna det?” utropade den östgötske greven och godsägaren Knut Strömfelt i riksdagen. Rösterna för tullar blev allt starkare i takt med att importen av billiga livsmedel från USA och Ryssland ökade.

Men statsminister Robert Themtander vägrade att gå protektionisterna till mötes. När riksdagen var på väg att bifalla en motion om spannmålstull, övertalade statsministern kung Oscar II att upplösa riksdagen och utlysa nyval.

Valdebatten blev het och principiell. Themptander anklagade de konservativa för att vara socialister: ”Protektionismen, mine herrar, är en sida av statssocialismen.” Frihandlarna, med göteborgaren S A Hedlund på Handelstidningen som framträdande debattör, pekade på att de öppna gränserna inneburit att de fattiga fått bättre villkor genom billigare mat och andra nödvändiga varor.

De konservativa menade att marknadsekonomi var ett barbariskt krig. ”Verklig” frihet var inte att få slippa statligt tvång utan att av staten skyddas från de utländska kapitalisternas hänsynslöshet. Lantmannapartiet, som dominerat riksdagen i decennier, sprack när Leksandsbonden Liss Olof Larsson ledde en stor grupp som bröt med hallandsbonden Carl Ifvarssons frihandelslinje.

Frihandlarna segrade klart i extravalet: 136 mandat mot 85 i andra kammaren. Vid höstens ordinarie val behöll man majoriteten – tills en vallista som givit 22 mandat till frihandlarna ogiltigförklarades i domstol. Mandaten och majoriteten tillföll protektionisterna. Frihandlarna hade vunnit valet, men förlorade striden.

De två riksdagsvalen 1887 höjde den politiska temperaturen i landet; det var den första valrörelsen med högt valdeltagande. Riksdagsuppdraget ändrades i grunden, från ett strikt personligt förtroende till ett uppdrag att verka för ett visst program. Gamla partier tynade bort och nya föddes. Hädanefter stod protektionisterna och nationalisterna till ”höger” mot frihandelsvännerna till ”vänster” – liberalerna, och socialdemokraterna som bildades 1889.

2. Pensionsstriden 1958
Fram till 1950-talets slut hade Sverige inte avvikit från övriga västvärlden i fråga om skatter och offentlig sektor. De borgerliga ansåg att staten nu hade vuxit färdigt. Skattetrycket hade slagit i taket med 30 procent av BNP. Grundtryggheten var garanterad, lika för alla, genom exempelvis barnbidrag och folkpension. Kommande tillväxt borde medborgarna själva bestämma över.

Men socialdemokraterna sökte i takt med det stigande välståndet nya uppgifter och nya väljargrupper. Den allt större medelklassen lockades med löften om att staten skulle garantera inkomsttryggheten. Allmän tjänstepension, ATP, innebar dessutom att medborgarna inte behövde spara till sin egen pension; den skulle bekostas av kommande generationer via skatt. Man tog inteckningar i framtida tillväxt.

Det blev en principiell diskussion om välfärdsstatens roll. Vem ska bestämma hur välståndet används – kollektivet eller individen? Pensionsstriden orsakade såväl folkomröstning 1957 som nyval 1958. Socialdemokratin och LO förespråkade linje 1, den obligatoriska tilläggspensionen. Centerpartiet drev den personliga frivilliglinjen, linje 2, medan högern och folkpartiet talade för kollektivavtalslinjen, linje 3.

Efter folkomröstningen såg sig alla som vinnare: linje 1 fick flest röster, 45 procent, medan frivilliglinjerna fick majoritet. Inrikesminister Gunnar Hedlund (c) vägrade vika sig och den röd-gröna regeringen sprack. Tage Erlander utlyste nyval. Det blev dött lopp i andra kammaren: 115–115. Uppbackad av Dagens Nyheter och Expressen svek riksdagsmannen Ture Königson (fp) det borgerliga lägret och ATP antogs. Det blev första steget i en expansionsvåg av offentliga transfereringar som överträffar allt som gjorts i andra demokratier i världen.

Ännu en gång hade de liberala principerna vunnit folkflertalets stöd – men ändå förlorat striden.

3. Planhushållningsmotståndet 1948
Efter andra världskriget förespråkade socialdemokraterna förstatligande av allt från försäkringsbolag till bensinstationer. Socialiseringen var inget självändamål, utan en nödvändighet om man ville utnyttja nationens produktionsresurser på ett rationellt och planmässigt sätt, sa regeringen. Generalerna hade på slagfälten visat vilken kraft det låg i detaljerad planering. Politiker ville nå lika handfasta resultat i sitt civila samhällsbyggande. Socialdemokraterna stod nu inför ”skördetiden”, som Gunnar Myrdal uttryckte det. Regeringen införde 1947 omfattande importregleringar, investeringskontrollen skärptes, liksom bygglagarna. Ransonering av kaffe återinfördes.

Eftersom också borgerliga politiker inledningsvis lockades av att träda i generalernas ställe och peka med hela handen, var det näringslivet som aktivt började agera emot krigsregleringarna så snart kriget var slut. Per Albin Hansson blev överraskad av det hårda tonläget och döpte oppositionen från näringslivet till PHM, ”planhushållningsmotståndet”. Han försökte rädda samförståndet, men hans parti var otåligt och 1946 dog han plötsligt.

Striden kulminerar i valet 1948. De borgerliga gick till frontalangrepp med Bertil Ohlin som ledande kraft. Trots segervittring och kraftig framgång för folkpartiet kunde socialdemokraterna regera vidare. Men Tage Erlander tog intryck av kritiken. Motvilligt togs samförståndspolitiken till heders igen. Regeringen avvecklade regleringarna. I sin dagbok var Erlander ändå avundsjuk på norrmännen: Deras ”hårdhet och fasthet i greppet kontrasterar högst väsentligt mot vår släpphänthet och eftergiftspolitik gentemot industrin”.

I valet 1948 vinner inte liberalismen folkets stöd, men däremot striden. Planhushållningstankarna göms undan.

4. Kosackvalet 1928
Efter den allmänna rösträttens genomförande förväntade sig socialdemokratin att de snabbt skulle nå egen majoritet i riksdagen. Under 1920-talet radikaliserades partiprogrammet. 1928 gick man till val på teoretisk socialism. Det var Per Albin Hanssons första valrörelse som partiledare. Det kom att kallas ”kosackvalet” eftersom de borgerliga partierna varnade för att det skulle gå i Sverige som i Ryssland efter revolutionen 1917. Trots att valdeltagandet var det högsta dittills förlorade socialdemokraterna över fyra procentenheter, lika mycket som högern och bondeförbundet gick fram.

Det var en av de få valrörelser där de borgerliga gått på offensiven och tagit strid om principer och värderingar i stället för att gräva ner sig i detaljer.

5. ”Statskuppen” 1976
Ett och samma parti hade suttit vid makten oavbrutet i över 40 år. Bara diktaturer kunde mäta sig med det resultatet. Valet kom att handla om att demokrati förutsätter maktskifte – hade socialdemokraterna suttit länge nog? För ovanlighetens skull stod två självklara statsministerkandidater mot varandra: Olof Palme och Thorbjörn Fälldin.

Sakfrågorna kom att spela en underordnad roll. Trots att centerpartiet introducerade kärnkraftsmotståndet, backade partiet i valet. Frågan splittrade dock socialdemokraterna och förstörde deras kampanjplanering. Detsamma gjorde ett antal ”affärer”, som när Astrid Lindgren skrev om hur Pomperipossa fick betala 102 procent i skatt.

Valdeltagandet blev 91,8 procent – historiens högsta. Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. Marita Ulvskog har beskrivit hur man såg på maktförlusten: ”Det kändes som en statskupp.”

6. Parlamentarismens seger 1917
Grosshandlaren Carl Swartz, som var statsminister, gjorde upp med Hjalmar Branting om att tona ned motsättningarna, eftersom oron var stor för att den ryska revolutionen skulle sprida sig. Swartz förbjöd borgargarden, som var på väg att bildas som en reaktion på rädslan för kravaller under första maj. Branting manade till lugn. Trots det blev valrörelsen historisk. Högermannen Carl Swartz hade deklarerat att valresultatet skulle avgöra rösträttsfrågans utgång och erkände därmed parlamentarismen. Genom vänsterseger kunde liberaler och socialdemokrater bilda regering. Parlamentarismen fick sitt genombrott redan 1905, men hade därefter tvingats på reträtt. 1917 segrade den definitivt.

7. Försvarsstriden 1914
Trots oroliga tider ute i Europa avsåg den liberale statsministern Karl Staaff att fortsätta nedrustningspolitiken. Han ville stoppa nya pansarbåtar, F-båten. Det gav försvarsvännerna anledning att starta en insamling till båtbygget. Den blev en stor framgång. Tiotusentals bönder tågade till slottet för att demonstrera sin upprustningsvilja och för att stödja kungen. Gustav V höll borggårdstalet, där han i ett brott mot parlamentarismen riktade hård kritik mot sin egen regering. Karl Staaff avgick och nyval utlystes under våren. Liberalerna tappade starkt. Sedan föll skotten i Sarajevo. Första världskriget var ett faktum. I höstens ordinarie val tappade liberalerna stort igen. Från att ha varit riksdagens största parti med 102 mandat, var man efter de två valen riksdagens minsta med 57 mandat.

8. Folkhemsvalet 1932
Efter det svidande nederlag 1928 hade Per Albin Hansson omformulerat sitt socialdemokratiska budskap. Internationalismen och klasskampen byttes ut mot nationell gemenskap – allt under den gamla konservativa beteckningen ”folkhemmet”. Valet blev en stor framgång, inte minst mot bakgrund av börskris och Krügerkrasch. Få personer har satt sin prägel på politiken så länge som Hansson. Valet blev inledningen till socialdemokratins dominans i svensk politik under resten av 1900-talet.

9. Ny-start-valet 1991
Murens fall och kommunismens bankrutt i Östeuropa öppnade nya framtidsscenarier. Valrörelsen präglades av optimism och vilja till förändring. De borgerliga hade modet att stå för en stark reformlinje, vilket skapade en frejdig ideologisk debatt mellan liberal förnyelse och förstelnat folkhem. Valet resulterade i en mycket reformintensiv epok i svensk politik. Skolpengen, vårdnadsbidraget, riksbankens oberoende, privatiseringen av statliga företag och skattesänkningar blev följden av en valrörelse som dominerades av Carl Bildts och Bengt Westerbergs manifest Ny start för Sverige.

10. Valsystemsvalet 1905
Statsminister Gustaf Boström hade lagt förslag som utvidgade rösträtten, men liberalerna röstade ned det, eftersom det innebar övergång från majoritetsval till proportionella val. Liberalerna ville bevara den lokala förankring som majoritetsval innebar. Dessutom hade de blivit riksdagens största parti eftersom många bönder hade anslutit sig i takt med att de protektionistiska godsägarna kommit att dominera lantmannapartiet. På landsbygden var valkretsarna betydligt mindre och därmed överrepresenterade i riksdagen.

Valet 1905 innebar inget genombrott för allmän rösträtt, men stärkte dem som hårdast drev på för radikala reformer – liberalerna. Även om Karl Staaff blev statsminister efter valet, föll hans förslag. Trycket var dock så starkt att den konservative statsministern Arvid Lindman införde allmän rösträtt för män. Dock i proportionella val, det valsystem som gäller än i dag.

Redaktionen, inkl Dick Erixon