Artikel i nättidskriften smedjan.com 18 april 2002

Politiskt korrekta fördomar

av Dick Erixon, medarbetare i smedjan.com

De som hårdast säger sig motarbeta fördomar bär ofta själva på grovt förutfattade meningar. I strävan att framstå som goda riddare utmålas invandrare, homosexuella och andra grupper som svaga. Individer som inte rättar in sig i mallen för ”sin” minoritet är det fritt fram att kränka.

I en tid då inga stora ideologiska strider står på dagordningen och alla trängs i den politiska mitten söker politiker och opinionsbildare frenetiskt efter frågor att profilera sig på. Bäst är teman som på en gång knyter an till djupare värderingar och därmed kan skapa engagemang, men som samtidigt är så ofarliga att de inte rubbar cirklarna i politiken. Tyvärr har det visat sig att minoriteter uppfyller dessa kriterier. Man talar varmt om invandrare och fördömer rasism. Man talar för homosexuellas rättigheter och fördömer diskriminering.

Minoriteterna ger en möjlighet att profilera sig som det godas apostlar. Det är förklaringen till att så stor uppmärksamhet i samhällsdebatten ägnas åt homoadoptioner, en fråga som kanske berör något hundratal personer per år. Det är betydligt mindre farligt än att tala om varför sjukförsäkringens kostnader löper amok och hotar att urholka välfärdsstaten. Skärpta regler i sjukförsäkringen skulle beröra miljontals medborgare. Därför – låt oss tala vackert om minoriteterna i stället.

Nytt rekord i hämningslöst smörande om och inför minoriteter slogs förra månaden i kulturhuset i Stockholm. RFSL och RFSU arrangerade en HBTH-konferens (Homo-Bi-Trans-Hetero), och i en av panelerna framträdde politiker. Bland dem fanns statsrådet Mona Sahlin och folkpartiungdomarnas Birgitta Ohlsson. De överträffade varandra i politiskt korrekta klyschor om hur duktiga de är på att driva homofrågor, om hur empatiska och inkännande de är och om hur mycket de tycker om homokulturen. Samtidigt påstod de båda att de själva minsann inte får några gratispoäng eller beröm för att driva de just nu så heta homofrågorna i sina respektive partier. Oh nej, det finns stort motstånd och mycket av fördomar att bekämpa i socialdemokratin och folkpartiet.

I egenskap av att ha varit en av de första öppet homosexuella kandidaterna, i valet 1991, satt jag i panelen och kunde bara skaka på huvudet. Med 20 års erfarenhet av partiarbete på alla nivåer inom centerpartiet, som väl knappast brukar betraktas som det mest homovänliga, vet jag att några sådana uttalade fördomar inte förekommer. Svenskar kan visa mindre trevliga känslor och kasta ur sig förolämpningar på fyllan, visst, men aldrig någonsin i sammanträdesrum eller på kongresser. Aldrig. I takt med att homosexuella under 1990-talet blev synliga har frågan om homosexualitet avdramatiserats i partierna som alla har uppträtt förträffligt.

Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson var, med andra ord, så desperata att framstå som hjältar att de inte tvekade att på en och samma gång både överdriva problemet med fördomar och samtidigt smutskasta sina egna partikamrater genom att framställa dem som homofober. Ett i högsta grad oansvarigt och ohederligt uppträdande.

Onkel Tom
Men det gör väl ingen skada att minoriteter blir livligt uppvaktade? Jo, fokuseringen i samhällsdebatten har skapat en synnerligen ensidig bild av hur personer som ”tillhör” minoriteter är och skall vara. Människors personligheter stympas eftersom det alltid förutsätts att individen ställer minoritetens kollektiva intressen före sina personliga preferenser. Man reduceras från individ till gruppmedlem i alla de avseenden som sitter djupast i den personliga karaktären – intressen, uppträdande och åsikter.

Den som avviker från den kollektiva schablonbilden blir ett hot mot de etablissemang som vill utnyttja minoriteterna för att framstå som goda. När en invandrare uttrycker högerståndpunkter och menar att också invandrade personer kan ta ansvar för sina egna liv utan bidrag, sprider sig snabbt nervositeten. Likaså när en homosexuell person uttrycker konservativa värderingar. Dessa individer stämmer inte in i mönstret som opinionsbildare i politik och medier skapar av minoriteter som ”svaga grupper”, sådana man ska tycka synd om.

Genom att utmåla minoriteter som offer legitimeras allehanda statlig aktivism som ska understryka bilden av politiker som goda riddare, räddarna i nöden. Om någon bland offren inte bara kräver att bli behandlad som en jämlike utan uppträder som en jämlike, då känner man sin ställning hotad.

Reaktionen blir att i hånfulla ordalag avfärda avvikarna inom minoriteterna som löjliga Onkel Tom-figurer. Alltså sådana som inte vet sitt eget bästa, utan i stället går slavdrivarnas, de ondas, ärenden. Därmed blir det fritt fram att häckla folk ur minoriteterna som inte lever upp till de förutfattade meningarna om hur de ska vara. De som hårdast säger sig motarbeta fördomar bär alltså själva på verkligt grova fördomar.

Fullvärdiga individer
När exempelvis DN-medarbetaren Isobel Hadley-Kamptz i förra veckans Smedjan tycker att det är en gåta, hur en homosexuell man kunde arbeta för konservativa republikaner, glömmer hon bort att en homosexuell person, lika lite som någon annan, behöver hålla med ett parti eller politisk rörelse i alla frågor. Det gäller att väga samman för- och nackdelar. Och då kan det faktiskt vara så att den som råkar vara gay inte behöver tycka att sängkammarfrågor är viktigast, lika lite som en invandrare måste tycka invandrarfrågor är överordnat allt annat här i livet. Vi människor är komplexa personligheter med flera bottnar än ytliga slagord. Också de som råkar ingå i en minoritet är fullvärdiga individer, inte skyltdockor för dem som vill plocka billiga politiska poänger.

En ursäktande omständighet är att den organisation som agerar som den dominerande rösten för homosexuella i Sverige, RFSL, effektivt spelar på den sympati som offerrollen ger för att uppnå sina politiska syften. Det är en tragikomisk paradox att det riksförbund som predikar tolerans och öppenhet är en organisation som själv är ytterst intolerant mot dem som inte följer de politiskt korrekta spelreglerna.

Själv blev jag utbuad på konferensen och några skrek ”stäng av mikrofonen” när jag hävdade att heteronormen är en självklar utgångspunkt. Det går inte driva en linje som menar att homosexuella är offer för en heterosexuell struktur som ska brytas ned. Majoriteten i befolkningen måste ha sin rätt att leva som den vill, bara minoriteter också har samma frihet. Men framför allt gäller att varje individ måste kunna få forma sitt liv, även om man skulle vara så udda att man på en gång kan räknas till en minoritet men samtidigt avviker från majoriteten inom minoriteten på vissa punkter.

Att det ska vara så svårt att respektera individen...!