Förvalsdebatt i nättidskriften smedjan.com 7 februari 2002

Sluta riskminimera – ta chansen!

av Dick Erixon, medarbetare i smedjan.com

Allt nytt, allt spännande, ja, allt oförutsägbart, betyder risker och undviks av de borgerliga. Problemet är bara att riskminimering aldrig skapar vinnare.

Möjligheterna till regimskifte i höstens svenska val är goda. Men det kräver att de fyra borgerliga partierna bestämmer sig för att de vill vinna regeringsmakten. Är inte det självklart? Nej. Bara 1976 och 1991 har de borgerliga haft viljan och varit inställda på att vinna. Så kom också segern. I andra val har de nöjt sig med strategin om att minimera förlusterna.

Det sägs aldrig rakt ut. Men den defensiva strategin finns i det undermedvetna, i resonemangen från partiledarna och hela vägen ut till valarbetarna. Inför ett val går det ut på att slå vakt om de mandat man har i kommun, landsting och riksdag. Dessa tillgångar ska inte riskeras i onödan.

Visst vill man ha fler mandat. Att säga något annat vore inte särskilt smart. Men det är tyvärr bara en tom gest. Den valstrategi man följer är en annan. Målet som står över allt annat är att inte förlora det man redan har. Det är en attityd som sitter djupt och som dominerar tänkandet just därför att den aldrig diskuteras och aldrig skrivs ned på papper. Det är en hållning, en kultur, en mentalitet.

Att minimera förluster tillhör det svenska kynnet; ”man vet vad man har men inte vad man får.” Konkret handlar det om nomineringar som sker kollektivt i form av listor med namn i turordning. Den som nått ”valbar” plats gör klokt i att sitta still i båten. Inte stöta sig med någon. Om allt går enligt partiets – kollektivets – plan blir man vald. Kandidater i Sverige har, till skillnad från i alla andra demokratier, mest att tjäna på att låta bli att profilera sig. Personvalet öppnar för trendbrott, under förutsättningen att kandidater längre ner på listorna tar det på allvar.

Strategi för förlorare
Riskminimeringen är mer påtaglig på den borgerliga sidan. Även om moderaterna inte har nått regeringsmakten på länge, har partiet kunna befästa sin ställning som dominerande parti. Med det är man nöjd. För folkpartiet och centerpartiet är fyraprocentsspärren ett hot som gör att man ogärna tar risker. Man är mer än nöjd med att få vara kvar i riksdagen. Konsekvensen av riskminimeringen är att partier inte vågar göra något som sticker ut eller utmanar. De blir trista förvaltare av uttjatade förslag. Partierna rör sig bara i kända vatten. Allt nytt, allt spännande, ja, allt oförutsägbart, betyder risker och undviks. Problemet är bara att riskminimering aldrig skapar vinnare.

Tyvärr verkar de fyra partiledarna fortsätta att riskminimera. Bo Lundgren hade ingenting nytt att komma med i den direktsända lördagsintervjun i TV4 häromsistens. De fyra partiledarna hade inget minnesvärt att säga i gemensamt framträdande i SvT nyligen. Varför gå till medierna, om man ingenting har att säga? Av deras mentalitet att döma, är valet redan förlorat. De vågar inte gå utanför det förutsägbara.

Men om de kastade skyddsnäten överbord? Då är chansen att vinna god. Än finns det tid. Om de fyra målmedvetet utmanar socialdemokratin på värderingarnas plan, finns det många slagfält att segra på. Välfärdsstaten misslyckas på område efter område. De borgerliga kan, genom att se staten som ett hinder – inte som en lösning – i politiken, inge hopp om ett förnyat folkhem med höga ambitioner.

Man behöver göra klart att överhetens syn på medborgarna som hjälplösa offer måste brytas. Företagsamma människor ska hyllas som hjältar för sitt slit. På moralisk grund kan välfärdspolitiken attackeras för att den trycker ned och passiviserar människor i stället för att befria dem. Människor mår inte bra av att bli behandlade som odugliga nollor. Det är dags att avslöja välfärdsstatens förakt för människor, inte minst för dem som fått en mindre lyckosam start i livet, när den tar ifrån dem allt eget ansvar och därmed deras värdighet.

De borgerliga borde sluta tala skattesänkningar och reformlöften. Folk tar inte sådant på allvar. Tala i stället om vad som kan göra landet framgångsrikt igen. Tala om värderingar och dygder. Kräv av folket medborgarskapets ansvar och plikter. Med en ny ton, nya angreppssätt och djupare värdeperspektiv kan livskraften i det borgerliga alternativet återskapas. Men det kräver mod. Frågan är om det finns.