Elake Erlander

Av Dick Erixon, företagare och skribent

Kan dagboksanteckningar som uppenbart fungerat som en ventil, ett sätt att avreagera sig på, verkligen innehålla något av läsvärde 50 år efteråt? Ja, om pennan legat i Tage Erlanders hand. Även om nivån ibland inte är mycket högre än löpsedlar för Damernas Värld, är det ändå skvaller och omdömen som rört sig i huvudet på landets statsminister. Men värdet i de nu utgivna Dagböcker 1945-49 samt 1950-51 (Gidlunds, 2001) ligger inte alls bara i möjligheten att komma under skinnet på människan Erlander, hans humör och de riktigt underhållande sågningarna av i stort sett alla som kommer i statsministerns väg. Eftersom det handlar om ögonblicksbilder som inte lagts till rätta med tanke på framtida publicering, får läsaren en ovanligt levande och ibland skrämmande inblick i dåtidens samhällsperspektiv och stämningar.

Eller vad sägs om att Sveriges överbefälhavare Helge Jung till statsministern kan rapportera att han av Sovjetunionens minister i Stockholm utsatts för något som liknade ett polisförhör. Rakt ut hade han blivit tillfrågad "vilken politisk uppfattning har generalen?" och "varför hatar officerarna Ryssland?". Erlanders kommentar blir "fantastiskt, men i grunden rätt likt Tchernychev".

En annan slående otidsenlighet är hur hårt en del fortfarande höll i och värnade personella resurser. "Gamle Edström i ASEA [vd 1903-33, ordf 34-49] varnade mej för att sätta igång elektriska industriutredningen. Bara den utredningen skulle väsentligt minska ASEA:s produktion, då tjänstemän av hög kapacitet skulle bli tvungna att syssla med improduktivt utredningsarbete." Utredningen tillsattes kort tid därefter.

Vissa ting tycks dock oförändrade över tid. "Anton Sjö berättade i går att gruppen var i uppror för att jag ville skicka hem riksdagen. 'Många av oss håller på att svälta ihjäl'. Visst är arvodena för små, men man botar ju inte det med att hålla riksdagen samlad." Där får Erlander fel. Riksmötena har bara blivit längre med tiden.

Planhushållningsmotståndet

Under sina första år som statsminister präglades det politiska livet av en skarp debatt om det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet som strävade efter planmässig ekonomisk politik och ökat statligt inflytande över näringslivet. Industrin verkade för en snar avveckling av krigsårens regleringar och deras kampanj kom av Per Albin Hansson att kallas planhushållningsmotståndet, PHM. Men av detta märks förvånansvärt lite i dagböckerna.

Visserligen skriver Erlander att handelsminister Gunnar Myrdal, som leder det ideologiska arbetet, vill lämna regeringen på grund av "de allt för infama pressangreppen". Men det är som om statsministern inte tar kritiken på allvar, eller att den inte når fram till honom. "I tisdags åtta dar spelade Gustaf Söderlund [fd ordf SAF, vd SEB] upp alla vanstyresmelodiens stämmor … Men i dag då vi lägger rundabordskonferensens program så att det skall bli tillfälle till en allmän generalutskällning händer ingenting."

Erlander resonerar inte i idémässiga termer utan i maktpolitiska. "Så här tror jag att det ser ut: Söderlund vill driva bort oss. Han har emellertid inte ännu fått alla de sina, kankse inte ens majoriteten av de sina med på en systematisk kampanj … Han söker nu framställa sej och Wigforss som ense om vad som borde göras … men Wigforss är tyvärr förhindrad att följa den väg som hans förnuft anvisar honom. Han är bunden av sina politiska hämningar … Därför måste regeringen bort för att icke landet skall gå under, icke på grund av vår oskicklighet och dumhet utan på grund av våra politiska bindningar [till socialismen]. I detta läge kan vi bevara vår rörelsefrihet om vi spränger den borgerliga fronten. Bönderna är villiga. Wigforss har haft ingående samtal med Bramstorp idag. En uppgörelse börjar ta form, som gör klart för Söderlund att maktbalansen icke kommer att rubbas under de närmaste tio åren."

Erlander blev skadeglad när kronprins Gustaf Adolf rådde honom att äta middag med Bramstorp och försöka göra upp. "Rätt lustigt att kronprinsen alltså vill ha en uppgörelse mellan bönderna och oss, som måste betyda att storfinansen definitivt förlorar spelet." Och så blev det, även om en regeringskoalition med bondeförbundet dröjer några år på grund av att Bramstorp drabbades av stroke.

Hårdare fram i samhällsnyttans namn

Planhushållningsmotståndet rann ut i sanden, utmanövrerat via maktspel snarare än ideologisk strid. Att PHM trots allt byggde på befogad oro för socialiseringar framgår av en annan notering. I samband med att norske finansministern Eric Brofoss inför svenska regeringen redovisar sin nationalbudget skriver Erlander i dagboken att norrmännens "hårdhet och fasthet i greppet kontrasterar högst väsentligt mot vår släpphänthet och eftergiftspolitik gentemot industrin". Erlander förklarar skillnaden med att "ett land som nyss varit i krig kan gå hårdare fram i samhällsnyttans namn än vi".

Mer energi lägger Erlander på Nordens säkerhetspolitik i en orolig efterkrigstid då Sovjets expansionsambitioner gör sig påmind. Erlander diskuterade Finlands framtid med rysslandskännaren och förre pressombudsmannen Nils Lindh. "Han vidhöll bestämt sin mening att vi borde säja ut, vad vi ju alla vet, att finnarnas positioner endast formellt skiljer sej från tjeckernas vad det rör Ryssland." En polsk delegations förhoppning noteras: "Med kommunisterna hade de polska socialdemokraterna ett fritt och öppet samarbete. 'Arbetarna kommer aldrig att släppa makten ifrån sej'."

Trots världsläget tvingas Danmarks statsminister Hans Hedtoft (s) inför Erlander beklaga "Wigforss' yttrande om att 'risken för angrepp var större från västmakterna än från östmakterna'." Erlander noterar också att ÖB "tog upp frågan om skiljaktigheterna i uttryckssätt mellan Undén-Wigforss-Sköld å ena sidan och mej å andra. Jag avvisade självfallet varje antydan om delade meningar." Därtill försöker Erlander förgäves få Norge att avstå från medlemskap i Atlantpakten.

Skarpast intryck ger ändå alla de svidande och färgstarkt kritiska omdömen som Tage Erlander fäller i dagböckerna om människorna han möter. Listan nedan är bara ett litet urval. Det är omdömena som gör böckerna levande, eftersom de annars tyngs av en stor mängd helt ointressanta detaljer. Det ska i rättvisans namn tilläggas att han också uppskattar några få personer. Jordbruksministern Per Edvin Sköld och handelsministern Axel Gjöres tycks ha varit ovärderliga under Erlanders första år. En politisk motståndare han hyser stor respekt för är oväntat Erik Boheman, kabinettsekreterare under andra världskriget, sedan ambassadör i London och Washington. Erlander tror han manövrerar för att bli utrikesminister i en eventuell borgerlig regering efter valet 1948.

Av näringslivets toppar umgås han med Axel Ax:son Johnson. Erlander berättar om en "underbar resa" med Johnsons nya båt Golden Lake från Malmö till Stockholm inte långt före valet 1948. Johnson talade ivrigt mot arvskatten. "Jag lovade honom att icke medverka till en lösning, som omöjliggjorde koncernens fortbestånd."

Några djupare värderingar tycks knappast styra varken höger eller vänster i Tage Erlanders egen inre värld.

Bertil Ohlin:
(1) "Jag vågar väl inte hoppas, att han skall försvinna ur svensk politik, men nog skulle det vara en vinning för landet och för folkpartiet"
(2) "… hans självgodhet, hans överlägsenhet och hans inbilskhet behöver ju inte betyda att det var klokt att slå [tillbaka] så hårt"
(3) "Vad Ohlin ville lär väl bli omöjligt att bilda sej en uppfattning om."

Gunnar Sundblad (vd Iggesund, styrelseproffs):
"Kan det vara möjligt att något så virrigt och hit och ditigt som Sundblad kan sköta sitt företag ens något så när tillfredsställande?"

Helge Ericson (gd Televerket, vd LM Ericson):
"Han har inte blivit mycket klyftigare sedan jag tyckte han var vår dummaste generaldirektör."

Herbert Tingsten:
Hans diskussion under presskonferens "var så dubbelsidigt fjantigt att jag tillät mej gäspa relativt demonstrativt".

Winston Churchill:
"Engelska valet gick åt helvete … vad Churchill tänker om vår politik har han ju aldrig dolt … Man har svårt att frigöra sej från bilden av krigets Churchill. Två gånger i regeringen. Under de båda världskrigen. Blir det nu tredje gången?" (26/10 1951, under Koreakriget)

Vilhelm Moberg:
"Denne medelmåtta skriver precis det som de halvbegåvade, okunniga och slentriantänkande vill att det skall skrivas. Han är därför ett uttryck för tankelivet hos ett okunnigt folk."

Gunnar Sträng:
(1) "Är onekligen något av ett problembarn … Genom sina uttalanden har han fått bönderna så där allmänt förbannade att de nu inte längre deltar i rundabordskonferenserna."
(2) "Blivit ännu mer inbunden och problematisk än förut … En inre osäkerhet som han söker maskera genom tvärsäkerhet utåt utgör hans signatur."

Gunnar Myrdal:
"Myrdals politiska resonemang i går var mer än lovligt verklighetsfrämmande."

Rudolf Meidner:
"Är säkert en ganska riskabel figur … Synd att inte LO har kunnat få folk av verklig kvalitet."

Gustav Möller:
"Var mer realistisk än jag hade vågat hoppas."

Else Kleen (Möllers fru):
"Hennes fåfänga är sårad och då sviker henne alla hennes goda egenskaper."

Rikard Sandler (landshövding, fd statsminister):
"Det fordras mer personligt mod än Sandler har för att ta position mot sina tjänstemän."

Torsten Nothin (fd justitieminister):
"Hur Nothin kan vara så trohjärtat naiv är verkligen förbluffande, men däråt är ju ingenting att göra."

Karin Kock (första kvinnliga ministern):
"Tillhör ju inte de stora andarna, men behöver en konsult göra det?"

Ernst Wigforss:
"Arg kanske inte är rätta ordet när det gäller Wigforss, men nog märker man att även hans affekter lätt kommer i rörelse, när han tror att något av hans verk är hotat. Han är på den punkten som alla vi andra. Och det är onekligen på något sätt skönt."

Per Edvin Sköld:
"Han bär sej verkligen så illa åt att man blir alldeles matt. Men man vet ju att gäller det, kan man lita på Sköld."