Blair och det ytliga ledarskapet

av Dick Erixon, företagare och fri debattör.

John Rentoul
Tony Blair - Prime Minister (640 s)
London: Little, Brown & Co, 2001

Tony Blair är - egentligen - en osannolik labourledare. Att han 1994 ändå valdes med bred marginal har en enkel förklaring: partiets medlemmar och parlamentsledamöter ville vinna regeringsmakten efter 18 långa år i opposition. Man var beredd att slakta så gott som alla heliga kor för att nå Downing Street. Tony Blair var den i partiledningen som i rätt ögonblick hade mod nog att ta strid med partiets traditionalister i syfte att förnya partiet och göra det regeringsdugligt. Blairs företrädare John Smith varnade honom. Om han tog strid för att avskaffa, inte bara reformera, fackföreningarnas avgörande inflytande i partiet via kollektiv röstning (block vote), skulle han förlora möjligheten att en dag bli partiledare.

Blair tog risken. Och blev känd som partiets främste förnyare, en position han nådde i precis rätt ögonblick. När John Smith plötsligt dog i hjärtinfarkt i maj 1994 hade Tony Blair ett för många förvånande försprång före såväl den tidigare mest prominente förnyaren Gordon Brown (nu finansminister) som traditionalisternas främste kandidat John Prescott (nu vice premiärminister). Bara något år tidigare hade John Smith tvekat om Blair höll måttet: "han är obeslutsam och tar för mycket råd från andra".

Dessa dubbla intryck, de snabbt skiftande omdömena om Blair som person är något som alltid följt honom. Det framgår av John Rentoul:s uppdaterade biografi över premiärministern som den 7 juni med all sannolikhet vinner sitt andra parlamentsval. I den flod av biografier som kom om Blair efter hans snabba marsch till partiledarskapet 1994 bedömdes allmänt att Rentoul, som är reporter på The Independent, skrivit den bästa. Även om hans beundran för studieobjektet lyste igenom. I den nya versionen har åren som premiärminister lagts till. Författaren är inte längre lika entusiastisk. Den mer reserverade tonen gör Rentoul mer trovärdig och biografin tyngre.

FRAMGÅNG PÅ DET HAN INTE GJORT

I den målas bilden upp av en ovanlig personlig karaktär som kombinerar starkt självförtroende med stor försiktighet. Blair har en tendens att sätta fingret i vädret och noga överväga oddsen, för att välja alternativet som möter minst motstånd. Samtidigt finns hos honom en vilja att följa övertygelsen och tala om ödesbestämda och djupare värden. Motsättningen blir dock inte dramatisk eftersom Blairs instinkt mer är relaterad till vad som fungerar i relation till väljarna än vad han känner är rätt i sak, summerar Rentoul syrligt.

Ett återkommande tema är premiärministerns besatthet av att framstå som tuff och handlingskraftig. Man får intrycket att Blair jämför sig med Margaret Thatcher i en utsträckning som gränsar till komplex. Behovet att framstå som stark skapar problem eftersom han inte har en lika stabil och orubblig värdekompass som hon. För att kompensera bristen på storslagen politisk agenda satsar han på att framställa regeringens beslut med överentusiastiskt ordsvall och ibland hårresande överdrifter. Även reformer som på goda grunder skulle kunna stärka hans ställning, som skatterabatt för låginkomsttagarfamiljer, har mottagits med axelryckningar eftersom han sålt in förändringarna med så starka överord att folk förväntat sig mer än de borde.

Den otröttliga jakten efter en ny värdegrundad profil för New Labour, under rubriken "tredje vägen", möter också alltmer skepsis. Det har visat sig svårt att förena högerpolitik i praktiken, en nödvändighet för att vinna val, med retorik för vänsterväljare. Förre vice partiledaren Roy Hattersley, tidigare en mentor för Blair, har efter ett seminarium i ämnet fällt den sarkastiska kommentaren: "eftersom premiärministern tror på den tredje vägen är det viktigt för honom att finna ut vad den betyder".

Det paradoxala med Blairs valframgångar är att de kan förklaras med det han inte gjort. Han har inte fört en traditionell socialdemokratisk expansionspolitik. Han har inte höjt inkomstskatten - och lovar att inte göra det efter en ny valseger. Före Thacher låg statsutgifterna på 45 procent av bruttonationalinkomsten i Storbritannien, när Blair tog över 1997 låg de på 40, vilket Rentoul jämför med Sveriges 71 procent 1993. Trots den för Europa mycket låga nivån, sänkte Blair under sina två första år statsutgifternas andel med ytterligare en procentenhet. Blair ändrade inte budgetramarna som den konservativa regeringen lagt fast före valet. Allt för att skaka av Labours dåliga rykte som oansvarigt och slösaktigt. De två senaste åren har Labour börjat spendera mer på utbildning och sjukvård, men det förändrar inte helhetsintrycket.

MORDET PÅ JAMES

Det riktas ibland kritik mot Thatcher för att hon utnyttjade Falklandskriget i partipolitiska syften. Tony Blair slog igenom för en bredare publik våren 1993 genom att utnyttja mordet på tvåårige James Bulger, utfört av två tioåringar. Skickligt slog han mynt av den chock som gick genom Storbritannien. Han krävde hårdare tag mot brottsligheten, förbannade moralupplösningen och värnade familjen som en central institution i samhället. Det var inte bara ett taktiskt skickligt drag, sådana går inte hem om de inte bottnar i en skarp analys och djupare värderingar. Och Blairs bakgrund gav honom förutsättningarna att lyckas. Fadern kom från fattiga villkor i fosterfamilj, men hade slitit hårt och blivit hyfsat välbärgad: kontorsbiträde och soldat under andra världskriget, officer och framgångsrik jurist efter examen via kvällskurser. Likt andra som slagit sig fram från ingenting blev han högerman med stark moralisk övertygelse om att den som kämpar når framgång.

Hans andre son Anthony, född i Edinburgh 1953, fick gå i privatskolor. Men "Tony" provocerade auktoriteter så intensivt att han höll på att bli utkastad. Hans charm räddade honom då, som så många gånger senare. Antipatin mot auktoriteter i det konservativa klassamhälle som Storbritannien ännu är, gjorde honom intresserad av Labour. Han blev dock medlem först 1975, under universitetsstudierna till jurist. Åren efter examen företrädde han fackföreningar i arbetsrättsliga tvister innan han 1983 blev parlamentsledamot.

SOCIAL MORALIST

En auktoritet han aldrig drev med var - kyrkan. Blairs kristna tro är djupare och ett viktigare karaktärsdrag än vad man tidigare trott, menar Rentoul. Redan i unga år var den viktig för honom, men det var något han inte talade om. Innan universitetsstudierna var han under hippieerans höjdpunkt manager för ett poppband i London. När han efter en spelning råkat köra in i en Jaguar tyckte bandet att de skulle köra vidare, för "den djäveln har råd att betala". Men Tony stannade och fäste en lapp med namn och telefonnummer på bilen. Blair har känsla för vad som är rätt och fel.

När tvååringe James slogs ihjäl var Blair skugginrikesminister och hade börjat formulera om Labours hållning om lag och rätt. Brott kan inte bara skyllas på brister under uppväxten. I enlighet med den mittenposition han kom att kalla tredje vägen, myntade han en fras som i ett slag gjorde att Labour tog tillbaka initiativet i socialpolitiken och kom i takt med folkopinionen: "What we need is a proper national strategy for crime that's both tough on crime and tough on the causes of crime."

Mest spännande i biografin är just försöken att komma till klarhet med vilka Blairs värderingar är och vilka impulser som påverkat honom. Han tänker i filosofiska och moraliska banor, men låter imagefrågorna dominera vardagspolitiken. Spin-fokuseringen gör att Blair blir mer lättviktig än han behövde vara. Men han har ett ovanligt tungt politiskt ok att hantera. Att både vara nytänkare och socialist klarar inte ens Tony Blair.

.