Dackeuppror centerns sista chans

av Dick Erixon, företagare och centermedlem 1979-1999

Om centern gjorde allvar av den bondeindividualistiska revolten mot storskalighet och byråkrati skulle partiet kunna bli en radikal och spännande kraft. Annars åker man ur riksdagen år 2002. Nu är det allra sista chansen.

Centerpartiet åker förmodligen ut ur riksdagen nästa år. Alla signaler som sänds ut efter Lennart Daléus avgång tyder på att partiet fortfarande inte förstår att man är i kris. Till en häpen publik säger ledamöter i partistyrelse och riksdag att "vi är på rätt väg". Och hänvisar till ett nytt partiprogram. Verklighetsflykten är total. Sjukdomsinsikten noll.

Men om partiet i ett ovanligt ögonblick av klarsyn vaknade upp och såg verkligheten som den är, skulle partiet då kunna komma igen?

Ja, en chans har öppnat sig. Vi har lämnat industrisamhället, där den centrala konflikten stod mellan arbete och kapital. Den nya tiden har drag som påminner om det gamla bondesamhället, där bönderna både ägde sin gård och utförde arbetet. Här gällde det att ta vara på sin egen förmåga, vara entreprenör. I dag är det inte jord och skog vi arbetar med utan information i digitala miljöer. Men likheter finns; det är individerna som allt mer styr och leder sitt eget arbete. Individer är inte längre utbytbara kuggar i storskalighetens löpande band. Höger-vänsterskalan är passé i perspektivet arbete mot kapital. De flesta partier har svårt att acceptera det. Centerpartiets identitet har aldrig varit förknippad med den striden. Däri ligger möjligheten.

Utvecklingens allt tydligare utgångspunkt i individuell förmåga och kreativitet kolliderar med statens auktoritära metoder. Vi tolererar inte längre att bli behandlade som undersåtar. Vi tar oss ton. En ny politisk konfliktlinje tar över, den mellan individens underifrånperspektiv och statens ovanifrånperspektiv. Och därmed växer grogrunden för ett nytt småfolkligt Dackeuppror. Smålänningen Nils Dacke ledde 1542 tusentals bönder i revolt mot Gustav Vasas förtryck, skatter och förbud mot handel med Danmark. Vilhelm Moberg inspirerades av Dacke och hämtade kraft ur den fria svenska bondeklass som tog strid mot statens fogdar och aldrig underkastade sig feodalism. Det skulle ett nytt centerparti också kunna göra.

Systemskifte för småföretag

Ett parti som ställer sig i spetsen för småfolkets strävan efter frihet och avvisar statliga ingrepp. Ett parti som, i stället för att bli en del av etablissemanget, tar strid med den nya politiska överklass som gifter sig med varandra och ger varandra förläningar i form av generaldirektörs- och ambassadörsposter. Och förtrycker folket genom ständigt nya skatter, regler och förordningar. För ett sådant parti vore det logiskt att göra småföretagandet till sin främsta fråga, där man inte kräver marginella lättnader utan ett systemskifte, där småföretagen befrias från statens klåfingriga byråkrati. På samma sätt skulle partiet kunna värna demokratin genom att stå för lokalt självstyre - hela vägen. Målet bör vara att marginalisera staten på samma sätt som monarkin. Demokrati hör hemma hos folket. Ute i bygderna, på landsorten och i städerna. Inte i Rosenbad.

Centerpartiet har med sina traditioner och sin förankring i landsbygden ett slumrande förtroendekapital. Problemet är att man låtit detta arv ligga för fäfot för att i stället se människor som offer i behov av bidrag och statligt stöd. Man har accepterat centralism och statsingripanden som politiska medel. Man har också anlagt ett kulturradikalt perspektiv som föraktar partiets ursprung. Partiet har skämts över sin historia och bakgrund. Man har börjat låta som den vänster som dominerat opinionsbildningen sedan 1968. I processen har man sålt ut sitt underifrånperspektiv, förankrat hos hårt arbetande medborgare, för att dela vänsterns övertro på att samhället kan planeras vid skrivbord. En befängd tanke. Ett levande samhälle är summan av fria människor och deras företagsamhet. Statsmaktens förmynderi är dess fiende, inte vän.

De galna korna

Om centerpartiet skall kunna bygga upp ny trovärdighet, gäller det att kasta ut den sörja av spretiga och direkt motstridiga åsikter man torgfört sedan 1970-talets mitt. Det handlar om att slakta en lång rad heliga kor:

CENTERFEMINISMEN är en av flera pinsamheter som måste rensas ut. Partiet har haft en förkärlek för egna påhittade begrepp vars betydelse man aldrig har lyckats förklara. Det bidrar till otydligheten och drar ett löjets skimmer över partiet.

DEN KOMMUNALA SKATTEUTJÄMNINGEN måste slopas; den fungerar som statsmaktens alibi för att lägga sig i och styra på närdemokratins bekostnad. Om statsbidrag behövs under en övergångsperiod får de gå via statsbudgeten, inte genom stöld från andra kommuner och deras invånare.

STATLIGT FÖRMYNDERI i alla former skall attackeras och motarbetas. Närdemokratin i kommunerna kan införa de regler som man lokalt vill ha, och som har andra syften än att skydda de negativa rättigheterna. Rättsstaten är statens viktigaste uppgift, även framöver.

VÄRDENIHILISMEN, som tagit ett allt starkare grepp om partiet, måste bort. I stället för att se människor som offer, oförmögna att ta ansvar, skall medborgarna ses som moraliska varelser med fullt ansvar för sina handlingar. Svensk arbetsmoral skall tas till heder igen, liksom gamla svenska talesätt som "att inte ligga samhället till last". Slit och initiativkraft skall löna sig. Inte lättja. Alltså motsatsen till det som gäller i dag.

MITTEN måste slopas som begrepp; det är liktydigt med mitt-i-mellan-vad-som-helst. Ett parti skall ta ställning till frågor i sak, inte snegla på vad andra partier gör och sedan lägga sig däremellan.

KÄRNKRAFTEN måste accepteras så som den står och går i nuläget. Man kan vara tveksam till nya aggregat, men att genom politiska beslut skrota verk som är säkra och fungerar är lika meningslöst som att hävda att man skall riva förorter som Angered och Rinkeby därför att partiet var emot att dessa byggdes. Kärnkraften är en viktig orsak till centerpartiets fall, inte det framgångskoncept som den interna mytologin hävdar. Kärnkraften blev en fråga först en bit in på 1970-talet, då partiets opinionsmässiga stöd redan låg på nivån 25-30 procent. Ganska snart visade sig frågan vara en gökunge som trängde ut alla andra idétraditioner ur partiet.

En av Tony Blairs främsta rådgivare, Antony Giddens, hävdar att ett parti har inte förnyats förrän man säger att man har förnyats. Partier har nämligen mycket svårt att överge gamla frågor som de aktiva känner igen sig i och som de lätt kan hantera i debatter. Partiaktiva blir otrygga om partiet byter kurs och gamla argument inte längre gäller. Men om centerpartister alls skall ha något parti att argumentera för, krävs det ett dramatiskt kursbyte. Om centerpartiet vill, kan det muta in en ny nisch i svensk politik som bara kommer att bli viktigare. Men vågar man? Jag tvivlar.

.