Artikel i www.smedjan.com 9 nov 2000:

Sverige går mot konstitutionell kris

av Dick Erixon

De många avhoppen från kommunala förtroendeuppdrag borde inte förvåna någon. Varför ska man ta ansvar utan makt? Det kommunala självstyret är under upplösning i Sverige. Regeringen Persson lägger sig allt mer i vilken politik som ska bedrivas på lokal nivå. När regeringen förlorar makt till EU, och inte har några visioner på EU-nivå, kompenserar den det genom att ta makten över kommunpolitikerna.

Regeringen är i full färd med att avskaffa den maktdelning som vi i Sverige trots allt kan sägas ha mellan statsmakten och kommunernas grundlagsskyddade självstyre. Den lokala beskattningsrätt som kommunerna har i vårt land är i ett internationellt perspektiv unik. I regeringsformens portalparagraf stadgas att folkstyrelsen "förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse".

På senare tid har statsmakten allt tydligare utmanat detta lokala självstyre. Kommunerna skall förhindras att sälja hyreshus till hyresgäster som vill bilda bostadsrättsförening. Landsting skall förbjudas att överlämna drift av akutsjukhus till någon som "driver verksamhet med syfte att skapa vinst åt ägare", som det heter i lagförslaget. Kommuner skall tvingas inrätta bostadsförmedlingar, oavsett om man lokalt anser att det behövs eller inte.

I rapporten Kommunernas ekonomiska läge -- oktober 2000 kallar kommunförbundet regeringens allt fler utspel om statsbidrag till olika ändamål för "pressmeddelandepengar". Höstens utspel om öronmärkta extra anslag till skolan är det senaste exemplet på hur regeringen allt hårdare går in för att detaljstyra från Stockholm snarare än att låta kommunerna avgöra vilka behov som är mest angelägna.

Statsbidragsreglerna för maxtaxa i barnomsorgen gör det omöjligt för kommuner att utforma sin välfärdsservice efter lokala förutsättningar. Regeringen diskuterar också maxtaxa i äldreomsorgen, vilket skulle beskära kommunernas möjlighet till eget beslutsfattande än mer. Skola, barn- och äldreomsorg tillhör kommunernas största kostnadsposter och är verksamheter som blivit allt svårare att styra genom regeringens återkommande ingripanden.

Kommuner är också förbjudna att spara på social service för att uppnå budgetbalans. Regeringsrätten har slagit fast att kommuner inte får ompröva rätt till städhjälp, hundpassning och annat bistånd enligt socialtjänstlagen, med motiveringen att kommunens ekonomi kommer på obestånd. Kostnadskontrollen i kommunerna är på väg att upphöra.

Incitament försvinner

Skatteutjämningen beslagtar i flera fall betydande delar av den skatt som medborgarna betalt till sin kommun. Andra kommuner erhåller dessa skattemedel från andra kommuners invånare, men i ett system som gör det olönsamt för kommunen att välkomna nya, yrkesverksamma invånare, eftersom de då kan förlora mer i utjämningsbidrag än vad de nya invånarna betalar i skatt. Incitamenten att bygga bostäder och skapa goda villkor i kommunen försvinner. Kommunerna får inte heller del av bolagsskatten (inkomstskatt för juridiska personer) som företag i kommunen betalar, vilket också det minskar incitamenten för offensiv lokal utveckling.

Kommunerna blir med andra ord allt hårdare bakbundna av regeringen. Självstyret attackeras på två fronter. När regering och riksdag stiftar allt fler detaljerade lagar, som kommunerna bara har att verkställa utan att tänka, blir den lokala demokratin meningslös. Kommunerna mister möjligheten att utforma välfärden efter lokala förutsättningar och egna demokratiskt förankrade prioriteringar.

På en andra front har kommunerna i praktiken förlorat möjligheten att påverka sina egna inkomster -- det som ytterst definierar självständighet. Skatteintäkterna från de egna invånarna utgör en allt mindre andel av kommunernas ekonomi. Förra året utgjorde de 63 procent av kommunernas inkomster. I denna summa döljs en inte obetydlig andel medel som tvingas gå omvägen genom skatteutjämningssystemet, och därmed är andelen skatt som går direkt från invånare till kommun ännu lägre.

Tappat makt till Europa

Genom Sveriges medlemskap i Europeiska unionen har frågor som förut avgjorts på nationell nivå flyttats upp till europanivå. I linje med argumentet att medlemskap i EU ger större inflytande var det nog många som trodde att regeringen skulle engagera sig i unionens beslutsprocesser för att påverka hela Europa och inte bara Sverige. Men den socialdemokratiska regeringen verkar sakna förmåga och kompetens nog att skaffa sig inflytande i maktspelet i Bryssel. I stället har regeringen vänt sig inåt och nedåt. Regeringens allt mer aggressiva klåfingrighet gentemot kommunerna är ett sätt att kompensera maktförlusterna. Göran Persson fyller tomrummet på den nationella arenan med kommunala frågor. Regeringen träder i de 289 kommunfullmäktiges ställe. Till skillnad från den internationella storpolitiken tycks det vara ett område som Göran Persson behärskar.

Att det rör sig om en konstitutionell nyordning framgår av statsministerns svar på kritiken mot utvecklingen. "Vi kan inte se på Sverige som en federation av 289 kommuner … Tillät vi kommunerna att löpa alldeles fritt helt utan statliga ingrepp skulle vi snart få se våldsamma skillnader mellan olika delar av landet." (DN 28/10) Det är ett uttalande som inte respekterar grundlagen. Och det stämmer illa med tidsandan. Nationalstaten är på väg att spela ut sin roll som politiskt maktcentrum. Gränserna är öppna. Ekonomin är global. Politiskt samarbete utvecklas i Europa. Och borde få blomma på lokalplanet, nära medborgarna. Det är här en levande demokratisk dialog kan skapas om människors näraliggande behov av välfärd och service. Det är i den lilla skalan, på en lokal nivå, som trenden mot ökad misstro mot politik kan vändas. Men det kräver att lokala förtroendemän och -kvinnor är autonoma och har makt över kommunens intäkter och kostnader.

Om nationalstatens företrädare, i stället för att hävda Sveriges röst i Europa, anser att de lokala förtroendevalda är odugliga och medborgarna har ett så dåligt omdöme att de väljer odugliga lokala politiker, finns bara en naturlig lösning: avskaffa kommunfullmäktige och lägg kommunerna som enheter under länsstyrelsens tjänstemannastyre. Då får regering och riksdag ta fullt ansvar för sitt eget maktbegär.

I ljuset av regeringens syn på kommunerna framstår de allt fler avhoppen från kommunala förtroendeuppdrag som en naturlig utveckling. Varför sitta med ansvaret om man inte har makten?

Att regeringens centralistiska agerande, exempelvis om bostadsrätter och privatsjukhus, ivrigt backas upp av miljöpartiet, som säger sig vara starka förespråkare för lokal demokrati, visar vilket hyckleri som omger dessa centrala demokratiska och konstitutionella frågor. Tiden är inne att avslöja de makthungriga tendenserna i syfte att få fart på en konstitutionell debatt som blir allt mer angelägen.