Reaktionära biskopar hot mot världens fattiga

Svenska kyrkan har genom historien varit en ledande bärare av konservatism, hierarki och auktoritet. På DN-debatt (13/6) fullföljer fem biskopar, med KG Hammar i spetsen, traditionen genom att förneka globaliseringens framsteg i kampen mot fattigdomen i världen.

Biskoparna sällar sig till de mörkerkrafter som vill skrämma människor för framtiden och de förändringar den medför. Man talar om "dem som inte behövs", som om människor skulle bli värdelösa i den nya ekonomin. Man vänder sig också mot att människor ses som individer med egna livsmål och stämplar politik för ökat personligt ansvar och privatisering som farlig individualism som "inbjuder till habegär". Istället är det genom "gemensamt ansvarstagande" som biskoparna finner de "politiska svar som behövs".

Gud nämns en gång i artikeln, medan hänvisning till "politik" återkommer sju gånger. Biskoparna verkar tro mer på politik än på Gud. De agerar mer som politiker än som förkunnare av evangeliet.

Likt politiker slänger de sig också vårdslöst med fakta. De hävdar att fattigdomen ökar som en följd av globalisering och marknadsekonomi. Det är en myt. Antalet fattiga personer i världen är oförändrat under 1990-talet på grund av befolkningstillväxten, men andelen fattiga av jordens befolkning har minskat. Aldrig har mänsklighetens kreativa krafter varit så stora som idag. Aldrig har det skapats så mycket jobb som under det senaste kvartsseklet. Aldrig har så många människor förbättrat sin levnadsstandard så radikalt som under de senaste decennierna.

Världens industriella arbetskraft har ökat från 390 till 540 miljoner människor på mindre än 20 år, främst utanför i-länderna. Barnadödligheten har halverats sedan 1970, med störst minskning i fattiga länder. För domedagsprofeter är detta inga glädjande siffror. Tydligen inte heller för svenska kyrkans biskopar.

Ändå är världen full med elände. Vi ser det varje dag i medierna. Och detta elände har vi all anledning att försöka motverka. Men det verkliga eländet är inte globalisering och marknadsekonomi, utan krig, massaker, korruption och politisk terror. I Sierra Leone har tusentals människor stympats till händer och fötter det senaste året. Bara för att ta ett exempel.

Om Svenska kyrkan brydde sig om de fattiga människorna skulle den engagera sig i deras lidande i vardagen. Då handlar det inte om att framstå som goda i Dagens Nyheter genom att reprisera fördomar och myter, utan om högst handfasta insatser för att hjälpa dessa människor till frihet från politiskt förtryck i sina hemländer.

Biskoparna kräver mer bistånd och skuldavskrivning. Sådant kan tyckas som goda insatser, men utöver mat för dagen (alltså katastrofhjälp) är ingenting viktigare för människor än att det finns lagar och rättsskipning som fungerar och skyddar individerna från godtycke. Detta är en absolut förutsättning för en fungerande marknadsekonomi. Och därmed för utveckling och välstånd.

Istället för frihet från förtryck talar biskoparna om ökad FN-byråkrati och begränsningar av internationell börs- och valutahandel.

Vems ärende är det biskoparna går, egentligen?

DE