De borgerliga saknar patos

I möten med väljarna på gator och torg inför valet märktes en vrede över orättvisor och ojusta förhållanden. Men inte alls den sorts orättvisor om "ökade klyftor" som proffstyckare av alla slag så gärna varnar för, utan om det allt tydligare faktum att det inte längre tjänar något till att vara flitig, att arbeta och sträva framåt. "Den som är duktig får ingenting för det", sa en äldre kvinna till mig vid valstugan och syftade på sina vuxna barns stretande med att skapa en dräglig tillvaro för sina familjer. "Man är rätt korkad som ligger i", summerade en medelålders man uppgivet när vi diskuterade skillnaden på att leva på sin nettolön och att leva på bidrag.

Orättvisorna underblåser en folklig ilska som blir allt tydligare. De för svenska förhållanden heta känslorna mot fastighetsskatten, och den kränkning av äganderätten som skatten innebär, kunde inte ens socialdemokraterna stå emot i längden. Tobaksskatten har regeringen också tvingats sänka därför att medborgarna med stor handlingskraft sökt undkomma skatten. Riksrevisionsverkets uppskattningar pekar mot att svartjobbandet i landet medför skattebortfall i storleksordningen 20-40 miljarder kronor årligen. Svarta hushålls- och hantverkstjänster finns idag i överflöd. Sparpengar räddas undan kapitalskatt genom att slussas till utlandet där staten aldrig ser dem.

Ute bland folk finns med andra ord en god jordmån för borgerliga värderingar. För de värderingar som var allmänt erkända och respekterade fram till 1960-talet: svensk arbetsmoral och dess fokusering på flit och strävsamhet. Gamla hederliga talesätt som "att göra rätt för sig", "rätta mun efter matsäcken" och "inte ligga samhället till last" har fortfarande starkt gensvar hos folket.

Men på den politiska scenen betraktas de här värderingar som förlegade och ointressanta. Här tas den socialdemokratiska tolkningen av rättvisa för given. En rättvisa där alla ska ha samma lön; oavsett vad individen presterar; oberoende av vilka kunskaper och erfarenheten den enskilde tillför; utan hänsyn till om personen ifråga är flitig och engagerad eller slapp och likgiltig. Det utopiska målet är att individen skall befrias från konsekvensen av sina egna handlingar. Allt i livet kan mätas i rättigheter som staten ska tillgodose. Den som vill föra in skyldigheter och personligt ansvar stämplas omgående som hård och omänsklig. Rättvisa har blivit liktydigt med jämlikhet i utfallet.

Det märkliga är att borgerliga politiker inte ifrågasätter den här extrema form av jämlikhet, vars like idag bara finns i kommunistländer som Kuba. Istället försöker de borgerliga presentera sina förslag - "sänkt skatt för låginkomsttagare" - utan att ange på vilken moralisk grund förslagen är rimliga och rättfärdiga. Man argumenterar i en stel, materialistisk och från värderingar kliniskt ren prosa - man talar i kronor och procent.

De borgerliga partierna reducerar sig därmed till förvaltare av ett till stora delar socialistiskt systemtänkande. Man gör sig till kollektivismens hantlangare i stället för att utmana den i grunden.

Den ideologiska striden måste tas på det värderingsmässiga planet. Rättvisa är inte en fråga om att alla ska ha lika utfall och solidaritet är inte alls detsamma som att betala skatt - det är socialism. Rättvisa, i borgerlig och traditionell svensk mening, är istället att var och en får ta konsekvenserna av sitt handlande. Rättvisa är att respektera äganderätten - också till lönen för mödan av utfört arbete. På motsvarande sätt är solidaritet en fråga om personligt ansvar, ett ansvar för var och en att ställa upp för medmänniskorna i samhället. Det är summan av frivilligt medborgaransvar som avgör graden av civilisation och humanism i samhället.

I borgerlig mening är dagens Sverige ett djupt orättvist och osolidariskt samhälle. Rättvisan kränks på ett flagrant och systematiskt sätt när två tredjedelar av lönen försvinner till staten. Solidariteten människor emellan är utarmad - folkrörelserna som burit upp mycket av frivillig solidaritet har kvävts av statlig klåfingrighet.

Under de gångna fyra åren i opposition skulle de borgerliga kunnat lägga grunden för en offensiv valrörelse, där förnyelsen av Sverige presenteras i ett värderingsmässigt sammanhang som för folket förklarar och ger legitimitet åt politiska förändringar. Med en tydlig berättelse om vilket sorts samhälle det borgerliga regeringsalternativet strävar efter skulle inte bara förslagen framstå som självklart goda, de borgerliga skulle också mentalt förbereda svenska folket på de förändringar som det postindustriella samhället innebär. Istället för att möta förändringar med rädsla, oro och försök att spjärna emot skulle vi kunna skapa en nation som möter tidens krav på flexibilitet, mångfald och exempelvis ökad lönedifferentiering med förhoppningar om att nå något bättre.

Men här har de borgerliga partierna svikit Sverige. Partierna har presterat förvånansvärt lite, om någonting alls, av politiskt och ideologiskt nytänkande sedan 1994. Centerpartiet har i sitt ideologiska vakuum ändå medverkat till att sänka räntan och eliminera budgetunderskottet. Men sammantaget är det fyra förlorade år de borgerliga har bakom sig.

Någon rannsakan om vad som gick snett när man förlorade regeringsmakten senast har inte förekommit. Inte heller har det på allvar diskuterats hur regeringsmakten ska kunna återerövras - och viktigast, till vad man vill använda regeringsmakten. De borgerliga stod därför, mitt i valrörelsen, handfallna, passiva och ständigt på defensiven på det värderingsmässiga och ideologiska planet.

Hur skall man annars förklara att kristdemokrater och frisinnade i folkpartiet tycks skämmas över sin kristna tro? Det individuellt formade kristna budskap som kännetecknar protestantismen sitter djupt i den svenska folksjälen, men istället för att hitta hem söker många medborgare sig till diverse flummiga kvasireligiösa påhitt. Den västerländska humanismen, som bärs upp av de kristna värderingarna, har i århundraden varit vägvisaren som, tillsammans med den vetenskapliga utvecklingen, lyft mänskligheten från barbari till medmänsklighet. Ändå tycks få idag våga stå upp för dessa civilisationens rötter. Kristdemokraternas krav på en moralkommission, därtill statligt tillsatt, är i sammanhanget rena trivialiseringen av de kristna värderingarna.

Den borgerliga passiviteten speglas också i hur centerpartiet missköter ett av sina starkaste ideologiska kort: småföretagen. Under industrialismens zenit - då storskalighetens löpande band var framtiden - såg såväl marxister som liberaler på småföretagaren som ett snart överspelat fenomen i historien. I denna tid var centern den enda politiska kraften som förstod och försvarade småföretagens roll i samhället. Idag har partiets insatser samma slagordsmässiga karaktär som alla andra, inklusive tidigare kommunistiska vänsterpartiet. På samma sätt har centerpartiet slätat ut sin starka profil i pensionsfrågan, där man på 50-talet ensamt stod för den personliga frivilliglinjen medan både höger och vänster förespråkade olika kollektiva lösningar.

Det ledande borgerliga partiet är också det som är mest utpräglat materialistiskt, kallt och hårt. Hos moderaterna finns alla nationalekonomiskt rationella argument för sänkta skatter. Ändå begränsar sig de konkreta förslagen på skattesänkningar till att återställa 1990 års socialdemokratiska skattereform. Blygsamheten till trots hamnar moderaterna på defensiven när de i debatten beskylls för att torgföra "extrema" skattesänkarförslag.

Mot den här bakgrunden var det inte förvånande att Sverige, som New York Times skrev, närmade sig valet och framtiden med en känsla av osäkerhet, förlust och en ovan förvirring över vad man ska göra åt det. Nostalgi och längtan tillbaka till för evigt svunna tider dominerar.

Att få ett folkligt mandat till förändring är inte enkelt. Men lärdomar om just detta finns att dra av socialdemokratins framgångsrika kamp för att erövra regeringsmakten i 1920- och 30-talens borgerliga stat. Olle Sahlström beskriver i "Den röde patriarken" socialdemokratins problem med sin identitet och självbild i övergången från makterövringens tid till maktutövningens. Den förra kräver laddade budskap på rättfärdighetens grund för att mobilisera anhängarna. Den senare handlar om förvaltning och kräver mer av rationalitet och kylighet.

De borgerliga har det motsatta problemet: de uppträder som om de befinner sig i maktutövningens tid trots att de i årtionden är på kontinuerlig reträtt i striden om vilka värderingar samhället ska vila på och har även i regeringsställning i hög grad styrts av socialdemokratiska värderingar.

Det är tid för de som kallar sig icke-socialistiska att vakna.

Det finns ingen framtid i att huka sig under vänstervärderingarna och bara söka makt för att förvalta någon annans system. Det handlar om att lägga maktutövningens kylighet åt sidan och acceptera att man befinner sig i ett skede där makterövringens logik måste gälla.

Det är rättfärdighetskraven, de anspråk som väcker känslor, som måste ställas i främsta rummet. Bara så kan den mobilisering och kraft byggas upp som krävs för att erövra regeringsmakten och ersätta socialismens jämlikhet med den form av rättvisa och solidaritet som är förankrad i svenska historiska rötter.

Så länge de borgerliga partierna lämnar walkover i den ideologiska striden, så länge man inte förmår visa patos och engagemang i kampen för rättvisa, kommer de inte att vinna Rosenbad.

Dick Erixon