Två ledarstilar står mot varandra
Groteska mängder ballonger och konfetti har
fallit. Partikonventen är över. Nu drar presidentkandidaterna
ut på turné. Det är lätt att få intrycket
att amerikanska valrörelser är ytliga. Men den som fastnar
med blicken vid bländverken missar de underliggande budskapen.
Även om konventen formellt sett är meningslösa,
alla beslut är redan tagna, så har de stor betydelse
eftersom de ger kandidaterna chansen att visa vad de går
för. Är de skickliga nog att samla alla bångstyriga
partiaktivister bakom sig? Förmår de i sina nomineringstal,
som kablas ut i alla stora rikstäckande TV-kanaler på
bästa sändningstid, väcka engagemang och ge sina
kampanjer ett nobelt syfte? Den som inte lyckas nå enig
uppslutning i sitt eget parti, kan förmodligen inte heller
som president samla nationen i viktiga ögonblick. Den som
inte tänder hopp om en bättre framtid slutar väljarna
att lyssna på.
Texasguvenören George W Bush fick på republikanernas
konvent tyst på Clintonhatarna och kunde fullfölja
sin strategi som går ut på att ställa sig över
partikäbblet och sakfrågorna. Avsikten är att
framstå som samlande kraft, som kandidaten med karaktär
och ledaregenskaper nog att förena nationen. Därför
talade han om värderingar snarare än politiska detaljfrågor.
Om hur viktigt det är att alla får möjlighet att
efter egna ambitioner och mål sträva framåt för
att uppfylla den amerikanska drömmen. Skickligt sammanlänkar
han amerikanska värderingar om stor frihet och liten stat
med drömmarna om rikedom hos de många nya, fattiga
emigranterna från bland annat latinamerika. Till värderingarna
kopplar han väl utvalda symbolfrågor som ska visa att
han menar allvar. God utbildning är en sådan symbol.
Bättre skolor är en förutsättning för
att också mindre lyckligt lottade barn ska kunna nå
framgång i livet.
o
Till skillnad från svenska politiker förstår
demokraternas presidentkandidat, vicepresidenten Al Gore, att
väljarna inte röstar på det som varit, utan på
vad som erbjuds för framtiden. Hans tal på konventet
innehöll mycket lite av självberöm över den
långvariga högkonjunktur USA befinner sig i. Istället
vill han blicka framåt. Och satsar på en överraskande
lång lista med kostsamma politiska löften. Med traditionell
populism hoppas han skapa optimism hos de fackliga kärntrupperna
och samtidigt locka osäkra väljare. Han kör över
mittenfalangen New Democrats och bryter med den tredje väg
som varit Tony Blairs och Bill Clintons. Al Gore säger nej
till omprövning av välfärdspolitiken och avvisar
förslag till skolpeng, liksom lindringar i lagarna om positiv
särbehandling av minoriteter. Med kraft tar han gammaldags
vänsterretorik till heders och ställer fattig mot rik.
Kandidaternas diametralt olika kampanjer kan till
stor del förklaras med deras olika personligheter. George
W Bush betraktas som "a nice guy", en trevlig person
som inger förtroende. Det gör att han har möjlighet
att försöka ställa sig över partikäbblet.
Om han lyckas blir hans lediga stil en tillgång. En röst
på Bush blir en röst för färre politiska
gräl och mer samverkan. Ett budskap som kan gå hem
i en tid då många väljare är hjärtligt
trötta på politiker som bråkar med varandra.
Al Gore betraktas allmänt som stel och träaktig och
försöker överkomma sitt handikapp genom att vara
mycket konkret. Istället för att försöka vara
någon annan än den han är, tar han sig själv
på allvar och vill framstå som ärlig, erfaren
och seriös. De många förslagen dominerar kampanjen
men inte på sina egna meriter, utan därför att
alla välmotiverade sakfrågor tillsammans framhäver
hans profil som en kunnig politiker. Någon att respektera.
Och respekt är vägen till ledarstatus för en person
utan karisma.
o
Ledaregenskaperna är nyckeln till Vita huset.
När TV-kanalen C-span med hjälp av såväl
historiker som allmänhet rankande alla USAs 41 presidenter
var det ingen slump att de som anses vara tidernas störst
också var de som toppade kategorierna agendasättare,
ledare i kris och moralisk auktoritet. Vardagspolitiken - de konkreta
frågorna - spelar en underordnad roll. Därför
blir höstens val mer än en kamp mellan höger och
vänster. Det blir en mätare på vilken politisk
ledarstil som funderar i det nya århundradet. Effektiv politisk
förvaltning står mot politik fokuserad på värderingar
i övergripande frågeställningar. Det är inget
enkelt val. Den jordnära politiken är ofta dödligt
trist i sina detaljer. Värderingar kan lätt bli luftslott.
Konventen gav med andra ord ett tydligt besked: det
blir en annorlunda valrörelse. Två mycket olika alternativ
står mot varandra. Eller som en väljare uttryckte det
i CNN: "Gore verkar vara en bra politiker. Bush skulle jag
gärna se som min vän." Frågan är vem
amerikanerna till sist tror kommer att kunna göra dem stolta
över sig själva och sitt land. För när det
kommer till kritan är just detta som är en amerikansk
presidentens allra främsta uppdrag.
DE