I tidningen Socionomen nr 4/2000 recenserar familjerådgivaren Barbro Bohrn Svaghetens moral.

När hjälp stjälper

Polemik mot välfärdspolitik

"Dick Erixon drar i sin bok Svaghetens moral (Timbro, 1999) en lans för de allra svagaste i samhället. Hans motto är att frigöra resurser och fånga de goda krafterna hos den enskilde i stället för att förgöra glöden genom att försvåra ett eget ansvarstagande.

Erixon utgår ifrån att svensk välfärdspolitik är kränkande i sin människosyn. Att de svaga i samhället hänvisas till att bli bidragsberoende, frikopplade från personligt ansvar. Att välfärdsstaten har stulit meningsfulla uppgifter från medborgaren och därmed dränerat civilsamhället på livskraft. Ett förhållningssätt som han vill visa leder till vilsenhet hos alla som försöker hitta en väg att upprätta egen självrespekt.

På detta sätt konstaterar han att dagens socialpolitiska normer inte fungerar eller är rättvisa. En rättvisa som uppnås bäst genom att belöna personliga framsteg och ansvarstagande, inte genom att uppmuntra ansvarslöshet, bidragsberoende och underlägsenhet.

Genom att vrida och vända på våra föreställningar försöker Erixon påvisa att ett annat angreppssätt kan ge ett mer rättvist samhälle för just dem som behöver det allra mest.

Kontentan låter sig bäst belysas genom några av hans påståenden:

Det går inte att lägga människors liv till rätta. Ordnade och trygga villkor kan människor bara skapa genom att ta ansvar för sina egna liv. Ju mer sårbar och utsatt en person är, desto viktigare är det att samhällets spelregler är konstruerade så att varje steg mot större ansvar och tillvaratagande av de egna starka sidorna belönas.

Udden riktar han mot det han kallar vänsterns kollektivism och systemtänkande i välfärdsdiskussionen samt den närbesläktade konservatismens hierarkiska människosyn. Framför allt frågar han sig vad som händer om man ur ett mikroperspektiv sätter fokus på människan och hennes resurser istället för på systemen ur ett makroperspektiv.

Behövs en sådan här bok i våra egna led? Vilken läsekrets söker sig till systemfrågor presenterat, som här, med breda och lite oborstade penseldrag? Frågan är inte lätt att besvara. Kanske återfinns läsaren hos dem som är skolade, men vill välja socialt arbete utan 'skrivbord'. Och dessutom vill slippa arbeta utifrån en lagstiftning, där risken finns att insatsen på sikt kan kantra och istället leda till att svaghet uppstår eller permanentas."