Sjukvården saknar ledarskap

Sjukvårdsdebatten domineras av bortförklaringar. Vänsterpartierna tror att mer skattepengar löser alla problem. Borgerliga partier anser att privatiseringar gör det. Men grundproblemet är - dom själva. Under femtio år har politiker koncentrerat makten över sjukvården i sina egna händer. De är makthavarna. Ledarna. Men de utövar inget ledarskap.

Visst har landstingsrådet Folke Schött rätt när han (i S&V 3/99) vill "bryta upp en alltför stelbent och monopoliserad sjukvårdsstruktur". Men det räcker inte. Så länge skattemedel tillförs sjukvården krävs att dessa resurser hanteras av ägarnas (folkets) representanter (politikerna) med ett stort mått av ledarskap. I dag har politikerna bara ett budskap till vårdens producenter, oavsett om det är i landstingets eller privata bolags regi - håll budget!

I ett modernt ledarskap ingår naturligtvis budgetdisciplin, men det står för så mycket mer. Ledarskap handlar om att skapa arbetsklimat där medarbetarnas engagemang, kunskaper, idéer och förslag tas tillvara och där framåtanda belönas. Svensk sjukvård präglas idag av raka motsatsen. Arbetsklimatet är under all kritik. Nyckfullhet, oklarhet och anarki är tre ord som väl beskriver läget.

Eftersom så få politiker i landstingen har delat med sig av sina erfarenheter, har min berättelse från insidan publicerats i rapporten Maktspelet i vården (Centrum för välfärd efter välfärdsstaten, 1999). Den vittnar om hur politikerna har abdikerat från sin ledarroll. I det maktvaccum som uppstått blir intriger, kontakter och maktkamp mer avgörande för resursfördelningen än om kliniker och vårdenheter gör ett gott jobb. Bristen på ledarskap gör att alla beslut blir temporära, eftersom de ständigt ändras. Kortsiktigheten gör att det blir meningslöst att försöka sätta mål och sträva efter att uppnå dem. I morgon är ändå förutsättningarna andra än de är idag.

Mest förödande för sjukvården är att de kliniker och enheter som är framgångsrika och handlingskraftiga inte blir belönade utan bestraffade. Det finns ingenting som är så moraliskt nedbrytande som at bli utsatt för repressalier, ofta mer fördolda än öppna och raka, när man ansträngt sig och funnit nya och bättre lösningar som höjer vårdens kvalitet för patienterna. Ändå sker det dagligen. Jantelagen är stenhård inom svensk sjukvård.

Förklaringen är att sjukvården saknar ledarskap. Här finns också förklaringen till varför så mycket av alla skattemiljarder försvinner i svarta hål. Eftersom enheterna finansieras med anslag i den planekonomi landstingen är, uppstår revirtänkande på alla nivåer. Det gäller att skydda sina resurser och helt slyckas kapa åt sig nya resurser från någon annan. Kvalitet i vården har ingenting med pengaflöden att göra. Bara intriger.

En organisation som på detta sätt präglas av inre konflikter -- mellan olika sjukhus, mellan olika kliniker och avdelningar inom sjukhusen, mellan olika vårdgrenar, mellan olika yrkeskategorier och mellan politiker och byråkrater -- kan inte styra resurserna så att de används optimalt. Att kasta mer resurser på en sådan organisation är som att kasta bensin på en brasa. Det förvärrar striderna.

Politiker i alla partier bär huvudansvaret för att vården inte fungerar som den borde. Vare sig skattehöjningar eller privatiseringar löser grundproblemet. Det som krävs är att problemen erkännes och slutsatser dras därav.

I det korta perspektivet kan det handla om att i ordnade former delegera beslut. Om politikerna frigör sig från den dagliga driften, kan demokratins representanter utveckla sjukvårdens organisation efter tidens krav. Människor ställer allt större krav på att kunna fatta egna beslut som kunder. Man accepterar inte att vara en maktlös undersåte. Det ställer nya krav på sjukvården. De skatteresurser som ställs till förfogande bör följa patienterna. De vårdenheter, såväl landstingsägda som privata, som erbjuder högsta kvaliteten och som människor vänder sig till måste kunna expandera. Enheter som visar sämre kvalitet får läggas ned.

Ett nytt finansieringssystem bör vara konstruerat så att människor ska kunna lägga till egna resurser till den skattefinansierade bassjukvården. Exempelvis bör inte alla nya mediciner som visserligen höjer livskvaliteten, men inte är sjukvård, subventioneras med skattemedel. Till bassjukvård hör knappast heller psykoterapi och andra tjänster för välbefinnande.

Vi måste bryta med uppfattningen att alla vårdtjänster per definition ska vara skattefinansierade. Sveriges låga hälso- och sjukvårdskonsumtion beror på att den styrs av ett monopolistiskt ransoneringstänkande. Idag kan människor nekas livsviktig vård därför att resurser går till lindrigt sjuka. Genom att öppna upp för egenfinansierad och privata sjukförsäkringar kan en mängd vårdtjänster bli tillgängliga, samtidigt som skattemedel reserveras åt de riktigt sjuka.

Sjukvården är en framtidsbransch. Den medicinska utvecklingen är lika snabb som utvecklingen inom IT och telekom. Sjukvården består av tjänster. Tjänstesektorn kommer att öka och människor prioriterar sin hälsa före mycket annat. Utmaningen är att skapa ett system där den skattefinansierade bassjukvården kan leva tillsammans med privatfinansierade vårdtjänster. Då kan välfärdsmålet om god sjukvård till alla uppfyllas, utan att friheten för människor att lägga extra på vård och hälsa offras på kollektivismens altare.

De politiker som börjar fundera i dessa banor har förmodligen mycket att vinna. Det är obegripligt att de inte redan är igång.

DE