"Slå tillbaka Timbrocentern"

Den så kallade Timbrocentern i Stockholm har åter slagit till. Timbrocentern är uppenbarligen identisk med ledningen för Stockholmscentern och har åter föreslagit byte på partiledarposten. Detta krav motiveras med att Olof Johansson 'förknippas med den nuvarande s-regeringen'. Underförstått önskar man en annan politisk kurs, en kurs som bättre faller Arbetsgivareföreningen i smaken … Av allt att döma har Stockholmscentern åtagit sig en springpojksroll åt moderaterna och SAF… Förhoppningsvis dröjer det innan Olof Johansson träder tillbaka.

*

Som svar publicerades följande artikel i Skånska Dagbladet, Östersunds-Posten, Hudiksvalls Tidning och Norra Skåne i februari 1996:

I Thorbjörn Fälldins anda

Vårt svenska samhälle ser inte ut som det en gång gjorde. Vanligt folk är inte längre outbildade och har inte längre samma respekt för auktoriteter som förr. Människor tänker själva och vill ta makten över sina liv och göra sina egna val. Det ställer helt andra krav på välfärden än de som gällde när folkhemmet byggdes. Likaså innebär den tilltagande internationaliseringen och den tuffa konkurrensen på de öppna marknaderna att nya villkor gäller för hur politiken kan agera för att nå sina mål. Observera att jag talar om ändrade medel, inte om målen om rättvisa, livskvalitet och välstånd.

De yngre generationerna i centerpartiet vill ta sig an dessa svåra frågor och öppet söka efter hur vi kan sträva efter de gamla målen, men med nya medel som passar i vårt nya postindustriella tidevarv. Men när vi gör det blir vi agressivt angripna, bland annat i Östersunds-Posten. Centerns ungdomsförbund, Centerns högskoleförbund och partidistriktet i Stockholm blir attackerade för att agera i "springpojksroll åt moderaterna och SAF". Det är tråkigt att vissa centerpartister har så låga tankar om sina partivänner. Jag tycker sådana angrepp säger mer om personerna som gör påhoppen, än om dem som blir angripna.

Visst umgås jag och andra yngre centerpartister med moderater, folkpartister och kristdemokrater i olika former med Timbro som arrangör. Men vi gör det för att över partigränserna förutsättningslöst diskutera framtiden, utan några ambitioner att värva varandra (så naiv är ingen i den här kretsen, det kan jag lova). Här förekommer de mest intellektuellt hederliga diskussioner jag varit med om på senare år. Tyvärr verkar partierna inte längre kapabla att lyfta blicken över den torftiga retoriken om det egna partiets förträfflighet medan alla andra partier anses som usla lögnare. Den bilden delar inte jag - och inte svenska folket.

Istället för att ge mig in i denna föraktfulla och meningslösa pajkastning (som för övrigt är en viktig orsak till att människornas vänder politiken ryggen) tycker jag vi ska debattera hur vi ser på framtiden och vilka krav den ställer på politiken. CUF-ordföranden Kristina Hansson har i sin bok "När folkhemmets barn blivit vuxna" på ett underbart sätt åskådliggjort de yngre generationernas förväntningar och syn på samhället: vi vill inte ha färdiga lösningar på allt; vi vill själva vara en del av processen, en del av den gemenskap som skapar ett mänskligt varmt samhälle; vi vill ta ansvar själva och inte överlåta det åt några byråkrater och politiker långt borta. Michael Arthursson har i boken "Utmaningen" pekat på behovet av idépolitisk utveckling i en ny tid. Jag har i boken "Ett brutet löfte" påtalat faran med att demokratin har centraliserats till storkommuner och en centralstyrd stat. Ska demokratin överleva måste förtroendeuppdragen åter decentraliseras och ha sin självklara bas ute bland folk, som i de gamla landsbygdskommunerna.

Det vi har gemensamt är att vi vill söka nya metoder att uppnå de traditionella centervärderingarna. Vilka är då dom? Ja, en titt på bondeförbundets tidiga partiprogram visar tydligt på kopplingen till den månghundraåriga svenska traditionen av fria bönder, som skiljer sig från kontinenten där bönderna var livegna under feodalherrar och godsägare. De fria bönderna i Sverige har alltid eftersträvat en så liten inblandning från statens sida som möjligt. I partiprogram både före och efter 1933 finns sålunda skrivningar av typen: 'Landsbygdsbefolkningen, som alltid bekämpat ämbetsmanna- och fogdevälde, måste alltfort kräva, att ämbetsmannainflytandet inom vårt offentliga liv begränsas.'

Denna tradition fullföljde Thorbjörn Fälldin genom att efter kampen mot flyttlasspolitiken och kommunsammanslagningarna tala om decentralisering av makt från staten till de enskilda medborgarna och vaktslående om marknadsekonomin. Efter en snabb titt i riksdagsprotokollet kan citat av honom i egenskap av statsminister i den allmänpolitiska debatten ge exempel på detta: 'Mest märkligt har ändå varit socialdemokratins sorglösa tro på att nya arbetsgivaravgifter och skatter på företag är kungsvägen ur alla ekonomiska bekymmer. [Vi måste istället] slå vakt om vår internationella konkurrenskraft. Och det gör man förvisso inte genom att ständigt lägga ökade pålagor på näringslivet' (24 okt 1979).

'Men, herr talman, när vi tittar oss omkring i det svenska samhället, ser vi att många problem återstår - problem som ökningen av den materiella välfärden inte lyckats lösa. Många människor upplever ensamhetet och isolering (...) Goda livsmiljöer som främjar gemenskap och samhörighet mellan människor är den bästa utgångspunkten för att motverka social missanpassning (...) De besparingsåtgärder och hårdare prioriteringar som måste till på den offentliga sidan hindrar oss inte från att forma ett mänskligare samhälle, med mer av personlig omvårdnad och omtanke' (15 okt 1980).

Den kritik jag och andra riktat mot samarbetet med socialdemokratin bygger således på att detta samarbete illa stämmer med centerns idétradition. Är det någon som ska anklagas för att agera stödtrupp åt annat parti, så är det centerns partiledningen. Kritikerna inom centern kan däremot anklagas för att driva en idédebatt i Thorbjörn Fälldins anda. Det har jag inget emot.

Dick Erixon

*

På detta replikerade Gösta Håkansson i Skånska Dagbladet (17/2):

"Johansson fullföljer centerns idépolitik"

"Erixon citerar 30-talsprogrammen om kamp mot ämbetsmanna- och fogdevälde. Vilka åsyftade då programskrivarna? Jo, det var den gamla högern. Det var den tidens Timbromän. Ämbetsmän och fogdar var just högermän av renaste vatten.

Vilka hade ställt till den tidens elände för människorna? Vilka dominerade samhället? Vilka var det som protesterade mot avskaffandet av orättvisorna? Jo, föregångarna till ett av dagens Timbropartier - högern…

Idépolitik av centermärke är bl a konstruktivt och pragmatiskt politiskt arbete. Så på 30-talet! Den tidens kris löstes gemensamt av socialdemokraterna och centerns föregångare… Den idépolitik - konstruktivt politiskt arbete fullföljer idag Olof Johansson. Idag gäller det att sanera landets ekonomi efter de tre katastrofala Bildt-Wibbleåren.

Dick Erixon talar vidare om decentralisering och små förvaltningsenheter. Är han verkligen så naiv att han tror att Timbrokretsarna med SAF i spetsen skulle medverka till en sådan politik? … Vem var det som accepterade centerns förslag om utflyttning av centrala ämbetsvärk från Stockholm? Jo, den socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng. Motståndet kom från timbropartierna. Vilka partier gjorde upp om Boverkets flyttning till Karlskrona? Jo, centern och socialdemokraterna…

Vet Erixon verkligen vilket sällskap han hamnat i?"

*

Replik på repliken i Skånska Dagbladet 26/2:

Decentralisering är vägen

Centerns idétradition bygger på decentralisering, småskalighet och motstånd mot statlig centralisering. Gösta Håkansson replikerar på mitt tidigare inlägg och påpekar att när centern på 30-talet bekämpade ämbetsmanna- och fogdeväldet så syftade man på den gamla högern.

Javisst, och eftersom centern är emot statlig storskalighet bör vi rimligen också vara emot vänsterns ämbetsmanna- och fogdevälde. D v s den stora, allomfattande och ohållbara stat vi har idag.

Eftersom Håkansson slänger invektiven vilt omkring sig är det svårt att förstå vad hans argument egentligen går ut på. Att 'Timbropartierna' var emot Boverkets flyttning till Karlskrona är dock ett som han nämner. Detta illustrerar väl skillnaden i samhällssyn mellan mig och Håkansson. Jag vill decentralisera makten ut till kommunerna och medborgarna, medan Håkansson nöjer sig med att flytta kontoren för centrala ämbetsverk utanför Stockholm. Den centraliserade makten som socialdemokratin lagt i statens händer tycker Håkansson uppenbarligen inte är något problem. Här är jag övertygad om att jag har bondeförbundet/centerns idétradition på min sida.

I den nya tid vi nu lever vill människorna styra över sina liv själva. Vi vill vara med i processen kring de beslut som berör oss i vår vardag. Så var det i de små kommunerna före det att socialdemokratin med Gunnar Strängs ord 'rationaliserade' bort närdemokratin och skapade stora oöverblickbara kommuner där avståndet mellan förtroendemännen och medborgarna blev långt. Nu gäller det att återskapa denna småskalighet i demokratiprocessen, både på landsorten och i storstäderna.

Centerns tidlösa krav på decentralisering står i direkt kontrast till socialdemokraternas tilltor på en centralstyrd stat, lika mycket som den en gång motarbetade högerns ämbetsmannavälde. Det är bara att kavla upp ärmarna och följa våra föregångare.

Dick Erixon